Minnen från olika tider
Har du egna lokala minnen eller berättelser från olika tider så skicka gärna in dem via e-post till Ödeshögs hembygdsbok så publicerar vi bidragen. Adressen är gunilla.christensen@odeshog.se . Bifoga gärna bilder.
Vill du ha idéer eller inspiration så ta så ta dig en titt på Nordiska museets eller Folklivsarkivet i Lunds hemsida
Vill du titta på en specifik frågelista så klicka här.
Tipsa gärna en vän om denna sida
Har du frågor eller behöver hjälp så ta kontakt med Gunilla Christensen på telefon 0144-350 43 eller via e-post med gunilla.christensen@odeshog.se
Exempel på minnen - utdrag ur Verner Ax´s memoarer sammanställda av Ulla Baugner
Friveckomarknad i Ödeshög
Friveckomarknaden var en marknad som man måste besöka, ty då var allt tjänstefolk fria. Även de som gick kvar på sina platser tog sig fritt, ty de behövde handla kläder och skor m.m. Marknaden var på tisdagen som inföll mellan 24 oktober och 1 november. Den 4 november skulle man börja sin nästa tjänstgöringsperiod. Den marknad jag nu skall berätta om var 1926, tror jag.
Det hade varit kallt en tid men ingen nederbörd. Marken hade frusit till de sista dagarna, så det var ett lätt väglag. Mor och jag hade bestämt oss för att sticka av åt Ödeshög på marknaden, och eftersom det var torrt och lätt väglag, tog vi på oss lätta skor för att det skulle vara smidigt att gå. Promenaden över skogen tog väl så där en nittio minuter, så vi var väl framme vid halv tiotiden. Det var fullpackat med folk när vi kom fram. Handlare Blad från Malmslätt var redan på plats. Han hade sitt stånd vid Klockaregårdens hållstallar mittför kyrkan, där Ängens bostadshus ligger nu.
När man fortsatte gatan fram kom man till Lövs diversehandel. Den låg också på vänster sida. Därefter kom det hus som kallades Klubben, där skolhandlare Sundén hade sin affär. Honom kallade vi barn för ”Pröva”, ty han sade alltid pröva, när man tittade på skor. Sundén var alltid vänligheten själv. Utanför affären var en lång stång fastsatt på meterhöga stolpar, som var neddrivna i marken, och vid dem band de bönder sina hästar, som inte hade hyrt stall. De spände inte ifrån vagnen utan hela ekipaget pekade ut mot gatan.
Jag minns att en gång blev hästarna skrämda av att snön rasade ner från taket på Klubben och slet sig. Två eller tre skjutsar skenade i högsta fart uppför backen mot kyrkan, där barnen åkte kälke. Det var ett under att ingen olycka skedde den gången. Barnen kom undan med blotta förskräckelsen.
Barnen i granngården och våra lekar
Jag var inte så stor när jag för första gången presenterades för barnen i granngården, men jag minns det som det hänt igår. Jag höll pappa hårt i näven, jag var ju inte van att leka med andra barn, enär jag inte fick några småsyskon, förrän jag var elva år. Jag tror nästan jag var rädd, men kanske var jag bara blyg. Eftersom jag var ensam därhemma, så hade jag väl tillfälle att bli bortskämd, så jag tålde inte att bli petad på.
En av flickorna, som hette Signe, lyckades till sist att få mig att släppa pappas hand. Hon tog en näve sand som hon kastade ett stycke upp i luften. Jag, liten och dum, skulle ju titta, med påföljd att jag fick sand i ögonen förstås. Signe vart rädd och försökte muta mig med en liten svart trähäst, som bara hade tre ben. Jag tror att hon lyckades få mig att sluta gråta. Trähästen bad hon få tillbaka vid ett senare tillfälle. Jag tröttnade snart på den, för den hade ju bara tre ben, så jag lämnade tillbaka den med ett gott hjärta.
Denna händelse blev inledningen till en vänskap som varade livet ut. D.v.s. deras liv. Jag har ju förmånen att ännu finnas till. Förutom Signe fanns det en rad syskon: Judit, Elin, Anna, Evert, Helge, Helmer, Lilly samt någon som dog som spädbarn. Äldsta systern Judit reste till Amerika 1926. Hon lovade oss att komma hem och hälsa på, när hon varit i Amerika i tjugo år. Men hon och hennes man, som också var svensk, råkade ut för svårigheter i Chicago. När de kom hem en kväll, fann de att någon hade plundrat deras hus. De hade tagit med sig allt lösöre och kört iväg med det. De hade tagit allt på avbetalning och inga försäkringar fanns. Det var bara för dem att ta nya tag och börja om från början. Judit kom aldrig hem.
Klicka här för att visa alla minnen