Kälkeboiterna

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Från Värmland kom Olof Jansson och blev ledare för Kälkeboiterna. KÄLKEBOITERNAO en religiös sekt i Stora Aby Av Wilbom Ågren KÄLKEBOITERNA kallades en religiös sekt, som uppkom i Stora Ãby socken i början av 1880talet. Sektens religiösa uppfattning stred påtag ligt mot alla andra kristligt formulerade gemenskaper. De trosuppfatt ningar som praktiserades måste betraktas som verkligt extrema. Det var inte bara så, att medlemmar i den här sekten rent internt omfattade upp seendeväckande och mot all gängse religiös mening stridande åsikter. Sektmedlemmarna tog avstånd från samhällets förordningar om allmän skolgång, och förbjöd således att de egna barnen undervisades i skolorna i socknen. Detta hade till följd långa och svåra slitningar och utdragna tvistigheter mellan sektens företrädare och skol och kyrkomyndigheterna i Stora Ãby. Det saknas tyvärr sådant dokumentariskt underlag, som exakt klarlägger uppkomsten av denna sekt. Men i kyrko och skolråds protokoll från åren 1885 och till år 1907 berättas emellertid åtskilligt om kampen mellan sockenstyret och ”kälkeboiterna”. Själva sekterismen, de religiösa trosmeningar som folket i denna ge menskap omfattade, blev aldrig officiellt bekämpad, till exempel av kyr kans ledning i Stora Åby. Vid biskopsvisitationer 1889 och 1899 berättas visserligen om sekteristerna, men i dessa protokoll skildras också den övriga ”sekterismen” i socknen (väckelserörelsernas utbredning gestaltad i missionsföreningar och baptistgrupper). ”Kälkeboiterna” blev således aldrig direkt anklagade i kyrko och skolrådsprotokollen för den åskåd ning de religiöst omfattade, även om saken nämndes. Det enda som soc kenmyndigheten egentligen kunde påtala, var att föräldrarna hindrade sina barn att fullgöra den skolgång, som var påbjuden. På den punkten förekom också ett omfattande och långvarigt bråk, vilket många gånger tog sig tragiska uttryck, särskilt för barnen. 118 U pprinnelsen i Kälkebo Det är inte möjligt, att exakt fastställa hur denna säregna religiösa åsiktsbildning uppkom. Det är dock tydligt, att sekten började ta form i början av 1880talet. Det är nämligen i husförhörslängden för Stora Åby församling åren 18811885, som de första marginalnotiserna finns an tecknade. Kyrkoherde Johan Fredrik Håhl, som då tjänstgjorde i sock nen, har nedskrivit några av sina synpunkter på de personer, som figu rerade i sektens gemenskap. Den man, som uppträdde som ledare för ”kälkeboiterna”, var förpant ningsägaren Sven August Andersson. Han var född i Ödeshög 1838 och gifte sig 1869 i Ödeshögs församling med Sofia Svensdotter, född 1832 i Ödeshög. Makarna flyttade till skattehemmanet Erikslund under Kälke bo i Stora Åby socken, och det var också i deras hem, som sekten tog form. Hos makarna Andersson hölls också de flesta mötena, eftersom Sven August var den borne, patriarkaliske ledaren. Det finns en intressant anteckning i husförhörslängden för Stora Åby 188185 Prästen har där nämligen om Andersson skrivit: ”Säger sig vara Gud Fader”. Saken var nämligen den, att Andersson fastslog, att han var Guds ställföreträdare på jorden, ja, rent av Gud fader själv. I vardagslag kallades han också både av sina egna anhängare och av ortsborna för ”far i Kälkebo”. Makarna Andersson saknade egna barn, men de hade en fosterdotter, Anna Christina Johansdotter, född 1865 i Östra Eneby. Hon lämnade hemmet redan 1883 och flyttade till Trehörna. Tydligen omfattade hon inte sina fosterföräldrars religiösa läror. En övertygelse När det gäller uppkomsten av den här religiösa gemenskapsbildningen, så ligger det nära till hands att tro, att den väckelserörelse, som förekom på olika håll i socknen och närliggande trakter, kunnat vara avgörande för impulserna åt ”kälkeboiterna”. Detta kan dock inte dokumenteras, men är troligt. Med Sven August Andersson i spetsen uppkom en sär präglad och extrem religiös minoritetsrörelse. Några personer fann för gott att separera både från kyrkan och väckelserörelsen. Gruppen samlades till möten, där man läste bibeln, bad och sjöng and liga sånger. Att det i huvudsak var fråga om en sluten mötesform av in tern natur, är tydligt, åtminstone de första åren. På senare tid fick emel lertid allmänheten tillträde till vissa sammankomster, men då hade redan de första decenniernas överdrivet extrema sekterism börjat avskrivas. Medlemmarna i sekten, som kom från fem familjer i trakten, förkla rade vid olika tillfällen, att de helt grundade sin lära på övertygelsen, att bibeln gav klart belägg för vad de nu praktiserade. Samtliga med lemmar förklarades således vara ”Kristus Guds son”. Någon större ut breddning fick dock inte ”kälkeboiterna”. Folk i bygden ansåg, att det klokaste var att lämna ”fars i Kälkebo” anhängare åt sig själva. 119 Anna och Olof Jansson vid Skogslund, senare repare rad då det kom dollar från USA. En grupp kälkebo iter påstås en gång ha va rit samlad i Skogslund i väntan på att få göra en himmelsfärd. Det hände 1885 Första gången, som sekterismen påträffas i kyrko och skolrådsproto kollen i Stora Åby är den 30 juli 1885. Då inkallas avskedade livgrenad jären Gustaf Hag och hans hustru Carolina Carlsdotter, Dammen, hem mansägaren Anders Peter Johansson och hans hustru Johanna Fredrika Fredriksdotter, förpantningsägaren Carl Johan Johansson och hans hus tru Maria Abrahamsdotter, samtliga i Kälkebo. De hade barn, som inte deltog i skolans undervisning. Makarna Gustaf Lambert Andersson och hans hustru Emelie Blom, Kälkebo, var också inkallade inför kyrkorådet, då de hade barn, som inte blivit döpta. Alla skulle förmanas men endast Hag och hans hustru infann sig, hämtade genom kyrkoherdens försorg. Samtliga hade tidigare både av prästerna och skolrådsledamöter blivit enskilt varnade, dock utan att detta hade någon effekt. Orsaken till att barnen inte fick döpas eller gå i skolan, var föräldrarnas religiösa förankring i de åsikter som praktiserades bland kälkeboiterna. Redan den 9 augusti samma år sammanträdde kyrko och Skolrådet igen. Anders Peter var sjuk, men hans hustru Johanna kom och lovade att barnen skulle börja skolan. De övriga uteblev, ett handlingssätt som i fortsättningen karakteriserade sektfamiljerna, då rådet kallade på dem till förhör och varningar. De stannade hemma. Vid augustisammanträdet antecknade kyrkoherde Håhl, att den egent liga orsaken till denna oreda vid Kälkebo, var förpantningsägaren Au gust Andersson. Han hade dittills inte kallats inför kyrkorådet, men nu beslöts att förhöra ”far”. Detta ”tillfölje af flere mot honom anförde skäl och svåra anmärkningar, hvaribland att han utspridde bland när boende grannar falsk och vilseledande lära”. August skulle hutas åt. Men så långt tillgängliga handlingar visar, blev det aldrig något möte mellan ”far” och socknens kyrkoråd. Föräldrarna hämtades Striden skärptes, och den 12 september 1885 fick ”kunglig befallnings havande i Linköping” hämta de tredskande makarna i Kälkebo och föra dem inför kyrkorådet. Gustaf och Emelie Andersson hade odöpta barn, vilket kyrkoherden inte såg med blida ögon. Anderssons förklarade emel lertid, att barnen var ”döpta”, ty Andersson hade själv välsignat dem i .120 Detta är Kälkebo, som gav sekten dess namn_ Foto Lars Andersson. Faderns, sonens och den helige Andes namn. Vid detta ”dop” skulle bar nen förbli. Föräldrarna vägrade att efterkomma kyrkorådets förmaning, och betalade inte heller de böter(!), som de ålagts. I husförhörslängden 18961901 står endast makarnas äldsta barn, en dotter, född 1881, antecknad som döpt. Fem därefter födda barn är an tecknade ”odöpt”. I marginalen skrev prästen: ”Sekterisk, man och hus tru. Modren förklarat att de odöpta barnen icke hafva eller med föräld rarnas medgifvande kommat att få något jordiskt namn.” Samtliga barn har emellertid vid något senare tillfälle fått namn antecknade. Såväl 1902 _1908 som 19081914 betecknas makarna ”sekterisk” men åren 1915 _1920 gick de till husförhör, vilket tyder på en återgång till den kyrk liga ordningen. En dotter döptes och konfirmerades i Hakarp 1910. Man nen avled 1923 och hustrun, som var född i Hof, avled 1943. Carl Johan Johansson och hans maka Maria hade också hämtats till förhör. De hade två barn som vägrades skolgång, dottern Hilma Rosina var nära 16 år och inte konfirmerad och hade inte besökt skolan på tre år. De vägrade låta flickan konfirmeras, och prästen skrev följande: ”Makarna hade en beklämmande uppfattning om nya födelsen. De an såg, att som pånyttfödda, var de döda som människor och helt hade gått upp i Kristi person, så att de var Kristus själva. Därav drog de slutsatsen, att de stod över all mänsklig ordning och obundna av alla bestämmelser, som grundas på mänsklig lag”. Kyrkorådet ansåg, att den synen var 0r saken till att de vägrade barnen skolgång. Föräldrarna förklarade vid ett sammanträde i september 1888, att han nen inte fick lära annat än det som är ont i skolan. Skolrådet beslöt ut ackordera barnen, så de skulle få undervisning. Biskopen underrättades Biskopen visiterade Stora Åby församling 13H15 sept. 1889, varvid redovisades ”separatistiska rörelser”. Det påpekas, att invånarna i Kälke bo by kommit långt i själförgudning: de förklarar sig själva vara gudar. Deras antal är dock ringa, sina ”gudstjänstliga sammankomster” har de för sig själva, berättar prästen, som säger, att det rör sig om fem hushåll. 1893 beslöt Skolrådet med tvång hämta ett av barnen i Kälkebo. Den 121 23 april 1896 förhördes två syskon för att utröna deras kunskaper. Bar nen hade undervisats i hemmet av föräldrarna. De hade nöjaktiga insik ter i innanläsning och kristendom och Skolrådet beslöt frikalla dem från skolan, ett överraskande beslut! Ny biskopsvisitation inföll 1899, och kälkeboiterna rapporterades. Det sägs då, att Frälsningsarmén börjat få inflytande över en del av dem, och att de blivit mer tillgängliga för andra människor. De hälsade nu mera på folk, som de mötte på vägarna (vilket de tydligen inte gjort tidigare). ”Far i Kälkebo” dog 1901 Mitt under allt bråket mellan kälkeboiterna och kyrko och Skolrådet, avled Sven August Andersson, 7Tar”, i Kälkebo den 26 januari 1901. Han jordfästes i Stora Ãby den 1 februari. ÖstgötaBladet publicerade en lång dödsruna över honom. Tidningen skrev, att han var besatt av en vanvettig fanatism, predikade en av honom själv hopkonstruerad reli gion, som kuriöst nog fann en hop anhängare. Skribenten berättade ock så om bråket som sekteristerna förorsakade och tillägger: Emellertid har kälkeboiterna lugnat sig mycket på senare år. Fräls ningsarmén kom och vann flera sekterister till soldater. ”F ar i Kälkebo” predikade på kåren ibland och hans föredrag blev mer och mer fria från de forna besynnerligheterna. Oss människor höves det inte att döma. Han däruppe vet bäst om det var bedrägeri eller ärlig övertygelse, som låg bakom bisarrerierna, låt oss hoppas det senare. Frid över svärmarens stoft, hette det i ortsbladet 1901. Anderssons hustru i Erikslund avled 1907 och därmed var det ledande maka paret ur tiden. Värmlänningen Ett nytt fäste för kälkeboiterna hade emellertid ordnats på ett litet ställe i trakten av Kälkebo, nämligen i Djupvadskärret. Där bodde Sven Johan Svensson, född 1823 i Väderstad, och hans hustru Johanna Lovisa Larsdotter, född 1826 i Linderås. De hade en dotter, Anna Sofia, född 1862 i Stora Ãby. Hon for till Amerika 1881, men återkom redan 1884. Vid hemkomsten greps hon av kälkeboiternas lära. Hon träffade i mitten av 1880talet en värmlänning, Olof August Jansson, född 1870 i Sunne. Den mannen kom att bli andra generationens företrädare av kälkebo iternas förkunnelse. På 187080talen verkställdes en omfattande sjösänkning i den här delen av Stora Ãby. En kanalgrävning mellan Ovansjön och Bonderyds sjön gav många markägare mark för nyodling. Liknande sjösänkningar vidtogs på olika håll i Östergötland vid den tiden. I det sammanhanget kom de sk. ”värmlandsplöjarna” till provinsen. De kom med en ny plog typ, som inte tidigare var känd i orten. Bland dessa plöjare fanns hem mansägaren Jan Persson (f. 1831 i Sunne) och hans söner Lars Johan (f. 1861) och Olof August. Den förstnämnde sonen skrev sig i Östra 122 Djupvadskärret var en tid hemvist: för kälkeboiterna. F om Lars Andersson. Husby redan 1877, men flyttade till Göteborg 1882. Olof hamnade alltså i Stora Ãby, där han skrevs in i församlingen den 8 okt. 1889, men hade då bott i socknen i flera år. Han fick hemvist i Djupvadskärret, och blev snart fäst för dottern Anna, som var hemkommen från Amerika. Olofs far, .lan Persson, hade gripits av väckelsen i de värmländska hembygderna, och har med sig känslan för religiositeten. Sak samma med sonen Olof, som kom i kontakt med kälkeboiterna, då han som plö jare hamnade i den delen av Stora Åby. Vi har forskat efter Jan Persson, men i Sunne står år 1900 antecknat: Vistas som plöjare i Östergötland på okänd ort, då han överfördes till boken över obefintliga. Om hans öden vet vi därför inte mer. Sonen Olof Jansson blev emellertid en framträdande profil i kälkebo iternas historia. ”Jerusalem” i Djupvadet Hos Sven Svenssons familj i Djupvadskärret stannade Olof och tog Anna till sin fästekvinna (som det heter i skolrådsprotokollen). Något äktenskap blev det aldrig, eftersom kälkeboiterna helt förkastade Vigseln enligt samhällets föreskrifter. De två var alltså aldrig Vigda, men sam manboende och fick elva barn. Alla barnen utvandrade med tiden till Amerika, där flera av dem alltjämt är i livet. Ledningen av sekten togs efter ”fars” frånfälle över av Olof Jansson, som förmodligen tog uppgiften som en successionl Inte heller Janssons barn fick gå i skola, och den 15 sept. 1901 dyker ärendet därom upp i ett skolrådsprotokoll. Man beslöt inkalla Anna och Olof till förhör, men först sedan man begärt kronans handräckning och med hjälp av krono länsman Wallinder hämtat föräldrarna från Djupvadskärret, kunde de ställas till svars inför kyrko och Skolrådet den 24 april 1902. Frågan gick till Olof August Jansson, om han kände till detta namn som sitt. Han svarade: 7,Jag heter Jesus Kristus, ni får intet annat namn av mig dag!” Hans hustru Anna förde sedan deras talan. Hon förkla rade, att folkskolestadgan var hon inte skyldig följa, hon hade en annan konung. Några namn ville hon inte anteckna för sina barn i kyrkböc kerna. Att ge efter för kyrkorådet kunde äventyra makarnas frälsning, menade hon. Komminister Karl Alfred Ankarberg satt ordförande. Var< ningen blev fruktlös. 123 Djupvadskärret kallades av kälkeboiterna för ”Jerusalem”. I oktober 1902 kom länsman O. Wallinder och fjärdingsman Säf till Djupvadskärret för att hämta barnen och placera ut dem i orten. De fick gå in fönstervägen, hämtade flickan Johanna Sofia, som var naken och hennes kläder gömda, föräldrarna var försvunna. Ordningsmakten svepte flickan i ett sängtäcke, och tog henne med sig. Sonen Olof, 9 år, hade modern tagit med sig. Hon hämtade en dag även flickan i Åby skola, gav sig ut på vandring och lär ha uppsökt biskop Charleville i Linköping! Hon var även hos dr Hjertstedt i Mjölby och fick intyg att dottern borde stanna hemma hos sin mor på grund av sjuklighet. Anna tog hem sina barn igen. Landshövdingeämbetet i länet låt i januari 1903 meddela, att Anna Svensdotters förfarande inte var förenat med något ansvar. Ämbetet tog avstånd från skolrådets i Stora Åby ansvarsyrkande, och Skolrådet fick låta sig nöja. Kyrkoherde Gustaf Tranér har skrivit protokollet, där skolrådets nederlag bekräftas. Efter detta förekommer inte några fler notiser i kyrko och skolråds protokollen om kälkeboiterna. Gustaf Anderssons i Kälkebo son, Anders född 1893, som inte gått i skolan, utan undervisades i hemmet, fick av gångsbetyg från skolan 1907! Några barn i Djupvadet försummade skol gången 1922. Men sedan tystnar det i protokollen om dessa tvister. De utvandrade Olof Janssons och Anna Svensdotters barn utvandrade tidigt till USA. (Alla barn är i kyrkboken antecknade som ”oäkta”, ”odöpta”). Barnen fick så småningom namn skrivna i kyrkboken. 1907 hade sonen Olof, f. 1893, blivit döpt och konfirmerad i Trehörna. Två år senare for han tillsammans med sin syster Johanna Sofia, f. 1891, till USA. År 1912 utvandrade August, f. 1895, Janne, f. 1896 och Sara, f. 1898. Anna, f. 1904, reste 1921 och trillingarna Märta, Magdalena och Ruben, födda 1902, for 1922. Samtidigt utvandrade också mor Anna! Hon hade ju varit i USA på 1880talet. Hon stannade i sex år, kom hem 1928. Yngsta barnet, Robert, f. 1906, gav sig också iväg. Djupvadsbarnen klarade sig bra i Amerika. Dottern Anna reste hem, stannade här och slutade sina dagar i hemsocknen. Mor Anna samlades till sina fäder 1944. Makarna hade bott i Skogs lund i många år, men de sista åren från 1945 bodde de i ett hus Solvik vid Hälla, nära landsvägen BoetStora Ãby. Där besökte jag Olof Jans son 1950 och gjorde en intervju med honom. Han var en patriakalisk profil, med helskägg och pigga ögon, en man som höll på sin värdighet, och alltid hälsade med ”frid”. Han avled den 28 maj 1952. ”Värmlän ningen” som han kallades överallt i bygden, slutförde epoken kälkebo iterna. Han tillhörde på senare år Frälsningsarmén i Ödeshög. I hemmet kallades barnen mest ”Syster” och 7'Br0r”, men så små ningom måste man övergå till att ge dem olika namn. Jag har kontaktat ett par av barnen i Amerika, dock utan att erhålla något svar från dem. Personer i Ödeshög har besökt dem i USA. 124 Ärligt menat När sekterismen tog fart på 1880talet tycks prästerna, kyrko och skolrådets ledamöter och en del annat folk i socknen, ha blivit chocke rade. Prästen antecknade vid dessa personers namn ”förryckt”. Med ti den försvann den beteckningen, även notisen ”sekterisk”. Utan tvivel hade dessa människor ärliga avsikter. De var tydligen över tygade om, att de företrädde en rätt religion, i motsats till den som kyr kan på den tiden representerade. Man såg ett hot i att myndigheterna bestämde, t ex om skolgång, religiösa riter etc. Detta bör man absolut ta med i beräkningen, då man vill bedöma sektens yttringar. Det är så gott som helt säkert, att sekten uppkom bland ortens in vånare, inte genom värmlänningarnas ankomst till socknen. De fem ak tuella familjerna i första skedet, som vi berättat om, var de som ingick i sektgemenskapen kälkeboiterna. Den sjätte familjen var alltså värm länningen Olof Jansson och hans ”fästequinna” Anna Svensdotter samt deras barn. Längre kom inte sektens utbredning. Bråket med de fem grundläggande familjerna gick mest ut över kyrko herdarna J. F. Håhl och G. A. Tranér. Kyrkoherde Emil Frölinder hade förstås en del bestyr med Olof och Anna och deras odöpta barn. Det är anmärkningsvärt, att så många människor i Stora Ãbybygden ännu på 1970talet minnesmässigt känner till åtskilligt om kälkeboiterna. Vid den rundtur jag gjorde i bygden i augusti 1971 visade det sig, att ett flertal personer kunde berätta minnesglimtar, som de hört, om kälke boiterna. Vid något tillfälle lär en grupp kälkeboiter varit samlade i Skogslund i väntan på att få göra en himmelsfärd, sägs det. Liknande saker av re ligiös förankring återgavs. Det får stå för vad det är. KÄLKEBOITERNA, deras uppkomst och tillvaro, är emellertid ett in tressant kulturhistoriskt och religiöst kapitel för Stora Ãby socken. KÄLLOR: Kyrkliga handlingar i Stora Åby församling, källstudier i kyrkans arkiv. Intervju med Olof Jansson 1950. Intervjuer med ett flertal personer på orten, dels åren 194953, dels 1971. Besök på de platser, där medlemmarna bodde. Skriftligt källmaterial utom vad här redovisats saknas. Då sänktes standaren . . . Wadstena Läns Tidning den 5 maj 1908 hade ett långt re ferat av en stor nykterhetsdemonstration med ett inslag som var överraskande. Demonstranterna tågade med logen Herkules musikkår i spetsen från godtemplarlokalen i Ödeshögs samhälle till kyrkan och åter mot torget. Där ”uppställdes demonstran terna”, står det, och en kandidat Morén ”höll ett till form och innehåll berömvärt föredrag”. Härefter tågade man Riddar gatan, Smedjegatan och Järnvägsgatan till godtemplarlokalen. ”V id passerandet av ölutskänkningsställena sänktes standaren”, berättar referenten. Wadstena Läns Tidning 5 maj 1908. 125