K. Sverker

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

K. SVERKER. DEN GAMLE HANS MORD OCH TRADITIO NERNA OM GÄRNINGSMANN EN AV CARL M. _KJELLBERG LINKÖPING. ÖSTGÖTENS BOKTRYCKERJ 192:: dnr THLÃGNAS LANDSHÖVDING. ERIC TR OLLE STIFTS PA' SEXTIOÅRSDA GEN VÖRDSAMT AV FÖRFATTAREN Rc. ooh LANDSBIBUOTEKET LlNKUPlNG lldenstund åtskilligt vi den äldre, hans död 4 höra samman därmed, vilja nas innebörd och en tolkni l västgötalagens konung handskriften av västgötala Sverker den äldre ha varit uppgift egentligen är den nämnda landskap. Att det' ange hans fadersnamn, ä vara ett förvrängt kvinnon: skrivna Knytlingasaganz like tillnamnet Kolsson,.och s heligeä Det uppgives oc att en Kol och en Burile nungadömet och logos än var enligt Valdemar 11:5 jo: kallas där Bulizlavñ. Det ; var Sverkers son och sälun Saxo, som synes närma att svenskarna valde till l ett hos svenskarna lägre st så mycket därför, att de så de ej ville erkänna en utlä herravälde”. "Denne Sverl början genom kärleksbud | Nils (i Danmark) gemål, n het bortföra henne och för] connubium perduxit). I de (cujus coitu pro conjugio u honom regerade i Sverige" i början av 1130talet, så hanget hos Saxo. Av ha !IC TR OLLE DAGEN VÖRDSAMT AV FORFA TTAREN xü', ..“' lldenstund åtskilligt visar sig vara oklart beträffande Sverker den äldre, hans död och de händelser samt traditioner, 50m höra samman därmed, vilja vi söka lämna en framställning av källor nas innebörd och en tolkning av traditionernas rätta sammanhang. I västgötalagens konungalängd, som finns intagen iden äldsta handskriften av västgötalagen (B. 59,å kungl. biblioteket), säges Sverker den äldre ha varit ”cornubae sun i Ostragötllandi'”, vilken uppgift egentligen är den enda, som antyder hans härkomst från nämnda landskap. Att det besynnerliga namnet ”Cornuba” skulle ange hans fadersnamn, är högst osannolikt. Det synes snarare vara ett förvrängt kvinnonamn. Den i början av 1200talet ned skrivna Knytlingasagan2 liksom Fagerskinna3 ger emellertid Sverker tillnamnet Kolsson, och synes han ha varit kusin till Erik den helige. Det uppgives också i de medeltida konungalängderna, att en Kol och en Burislev efter Sverkers död kämpade om ko nungadöm'et och togos av daga av k. Knut Eriksson. Burislev var enligt Valdemar II:s jordebok son till Sverker den gamle och kallas där Bulizla'vå. Det är därför högst sannolikt, att även Kol var Sverkers son och sålunda fått sitt namn efter farfaderns. Saxo, som synes närmare känna Sverker den äzs person, säger, att svenskarna valde till konung "en viss Sverker, som tillhörde ett hos svenskarna lägre stånd (mediocri inter Sveones loco), icke så mycket därför, att de så särdeles älskade honom, utan emedan de ej ville erkänna en utländsk mans (dansken Magnus Nilssons) herravälde". ”Denne Sverker lät", säger Saxo, ”sedan han till en början genom kärleksbud (amaioriis primo legationibus) eggat k. Nils (i Danmark) gemål, norskan Ulvilda, snart en mani hemlig het bortföra henne och förleda henne till älskog (ad suum usque connubium perduxit). I denna förbindelse i stället för äktenskap (cujus coitu pro conjugio usus) födde hon honom Karl, 50m efter honom regerade i Sverige”. Denna tilldragelse synes ha inträffat i början av 1130talet, så vitt man kan döma av tidssamman hanget hos Saxo. Av hans skildring framgår sålunda, att för n_ ._ _,__. .. . W_ _ ._ _. . ._ __ _ . a i . _f_.,._._.á ._ Hw..__._,._....,____, ' ñ›v,._;."'"_v_ _ ._ ._. ._ .. _____ _. 4 ' hållandet emellan Ulvild och Sverker åtminstone till en början i var en s. k. lös förbindelse. Att k. Nils i Danmark ej fick till ' fätle att hämnas denna Sverkers handling, blir tydligt därav, att '1 han vid denna tid hade annat att tänka på, nämligen de strider, som . ., ledde till slaget vid Fotevig 1134, kort efter vilket han blev dräpt. . sambtnddnäfblåbâfrsågmf Ulvild uppgives i äldre upplagor av Snorre Sturlusons konunga ! se aIXTÅOTUl' .Id yd a a 70? E sagor ha varit dotter till Håkan Finnsscm i Norge samt gift först : K 1?” V] 20 ngft\e.0 med k. Nils, sedan med k. Inge d. y. samt sist med Sverkers, 1:135: lrtgisaglåfå. gl e Sit: ; vilken uppgift även återfinnes i den s. k. Fagerskinna”. Anförda VI d? än a Elfs?” sonika ›' kapitel hos Snorre har till rubrik attartölur i de äldre upplagorna, pda åmlrsav ka Vtcziåål i; men har blivit alldeles utmönstrat ur prof. Finnur Jonssons kri å I. lar IH”. g img Ha'f tiska upplaga av Snorres Heimskringla. Det är ju också alldeles Selskav t dl! oeg'd O: orimligt, att Ulvild skulle efter giftet med k. Nils varit förmäld kw että *53" ta 6 3? med k. Inge d. y. Man har fördenskull utan vidare ändrat 0rd naqfaåd S? anna vara r' ningsföljden i anförda handskrifter och låtit henne först vara gift eme 63,; var 1315] men mk med k. Inge, sä t. ex. Strinnhotm”, som också anser handskriftens 313%' agnbus ;5509! 5. ordningsföljd oriktig. Saxos skildring visar dock tydligt, att något 0 en 0h estyt d glsåmn gifte med Inge ej kunnat vara möjligt, sedan Sverker lät bortföra irl/ler som hons aâe eHu henne. Skulle hon först ha varit gift med Inge, borde h0n på Alagntus cåc.. Uäetlâr' ?(1 1130talet ej ha varit särdeles förförisk, utan en rätt bedagad dam. Ka; "1;, dar h Vlfâttsom , Man kan emellertid, då intet giltigtstöd för Inges gifte med henne 0615 d ?âret ak] t sm i* kan anföras, helt utmönstra denna orimlighet ur vår historia. än ag. åt re: Sosker' k Prof. Fürsts sannolikhetsbevis för”, att Ulvild skulle vila hos Inge :fälg e 3 kt Vilt ek” 31" d. y. i Vreta kloster, är en hypotes utan historiskt underlag. S "d 3, "113m fuktva ?n' Liknande äro prof. N. Beckmans funderingar i samma syfte”. :ned tveáf år” en* syåttt Att Inge d. y. skulle'ha blivit begraven i Vreta kloster, är för ly 6 p ensaména “.35I övrigt en lika ogrundad hypotes utan ringaste källstöd, men härom tät tpñfcênnanlm denedlct? mera i ett annat sammanhang. ,i' lä tlä äm" ' V' 5' .°' Emellertid ägnade dr. Ulvild och k. Sverker särskilt intresse ät fyd e ru en 1 en Ovanhå klosterstiftelser, som ju möjligen är att fatta som ett slags försonings S fri' e "er mfnsnaglm ] åtgärd för begängna förseelser. I cisterciensernas klosterbok” keK Ötr även ramh. §55 uppgives, att en religiös kvinna, Sveriges drottning, hos den helige S' kn" ' agnusslon 1 .fart Bernhard begärde att få ett konvent inrättat i sitt land, och i en få; ?rä mzrdi b.ev åglt n annan medeltida källa”, att k. Sverker och dr. Ulvild anhöllo Ö Dit ver ers fpreg ertde om inrättandet av två konvent. Både Alvastra och Nydala kloster . e omtalas I “fåtgütal anlades enligt uppgift på en och samma dag 1143 eller närmast i endrson' som :fr :ren följande år”. 1185 uppfördes ånyo (deducta est) klosterkyrkan g Igenkmenis ,natih “Isf (den nuvarande) iAtvastra, sedan konventet, tydligen med sin äldre i mät?” ' ?teh a . få? 1. kyrka, kanske den s. k. Sverkersgården, fortbestått i 41 år”. Hans 1 ;15me a 3” [315.512 H I Brask skriver 26/3 1525 till k. Gustav, att ”Aluastra wart funderat aff k. , h [um Je ;e mas 'g ;tt Swerke, att hans hustrv, drotning_ Vlwitla morgangoffuer, gammelt t 6 e 0 an' axo era ar I vilket brev sannolikt då ia troligen vid sina besök i i lunda som om äktenska; . . . . . ,,, angenäm”, vid k. Knut M frelze, som fundacren (förmodligen gävobrevet) clarlige beuiSer 1, son i första giftet), uppehå] r åtminstone till en början Nils i Danmark ej fick till jling, blir tydligt därav, att på, nämligen de strider, som t efter vilket han blev dräpt. Snorre Sturlusons konunga ;on i Norge samt gift först r. samt sist med Sverkers, k. Fagerskinna”. Anförda tölur i de äldre upplagorna, prof. Finnur Jonssons kri i. Det är ju också alldeles med k. Nils varit förmäld ull utan vidare ändrat ord 1 låtit henne först vara gift n också anser handskriftens visar dock tydligt, att något sedan Sverker lät bortföra :'t med Inge, borde hon på , utan en rätt bedagad dam. td för lnges gifte med henne nimlighet ur vår historia. Ulvild skulle vila hos Inge ; utan historiskt underlag. deringar i samma syfte”. aven i Vreta kloster, är för ngaste källstöd, men härom Sverker särskilt intresse åt tta som ett slags försonings isterciensernas klosterbok15 :s drottning, hos den helige rättat i sitt land, och i en er och dr. Ulvild anhöllo Alvastra och Nydala kloster na dag 1143 eller närmast [deducta est) klosterkyrkan ntet, tydligen med sin äldre . fortbestått i 41 år”. Hans 'Aluastra wart funderat aff k. ta morgangoffuer, gammelt 3brevet) clarlige beuiser"", "WWW_A_ _ ., .r r , ._. , “Wangg . . ,d(,r.i_r,.._.,.,.m__ .,___.._._.__._...ke __1__..5h 5 vilketbrev sannolikt då fanns i Alvastra kloster och som .biskopen troligen vid sina besök i klostret haft_ tillfälle att se. Det synes så lunda sorn om äktenskapets slutgiltiga ingående stått i något samband med klosterstiftelsens tillkomst. Att k. Sverker gjort upplåtel se av jord till Nydala kloster, bevisas av ett k. Knut Erikssons brev 15. När UlviId dog, vet man ej, men enligt både Saxo” och Knytlingasaganto gifte sig Sverker med k. Magnus Nilssons, död 1134, änka' Rikissa, som dock innan detta sitt sista gifte ägde furst_ Vladimir av Halvicz, vilken dog 1152”. Sålunda först vid denna tid harSverker ingått äktenskap ,med Rikissa, dotter till hertig Bolislav [II i Polen. Hon uppgives ha varit född 1106, men då Sverker tydligen hade Sonen Bulizl'av med Rikissa, torde hon knappast ha kunnat vara 46 år vid sonens födelse. Hon överlevde emellertid Sverker, men ovisst huru länge. Att hon jämte sin förste man, Magnus Nilsson, skulle ligga begraven i Vreta kloster, är blott en obestyrkt gissning, utan historisk rimlighet, så mycket mer som hon ägde ett utländskt gifte emellan äktenskapet med Magnus och Sverker. _ Hon borde väl hellre ha blivit begraven i Alvastra, där UIvild som k103trets *stiftarinna enligt all sannolikhet också borde ha fått sin viloplats,i stället för i det långt senare anlagda. Vreta klosten i' detta sammanhang bör framhållas, att den i det s. k. Sverkerskapellet påträffade blyrullen med sin runin . skrift”, mycket väl kan, pm Sverkerkapellet haft något att göra med Sverkerslåkten, syfta på .endera av de båda Sverkers gemåler, ty 'det på densamma utlästa Benedicta torde knappt åsyfta ett kvin ligt personnamn Benedicta, utan torde säkert böra läsas som att ribut till famula, d. v. 5. famula benedicta (välsignade tjänarinna), ty det är den tiden ovanligt, att man i dylikt fall ej bifogade ett faders eller manSnamn i genitiv till det kvinliga egennamnet. Det bör även framhållas, att Rikissas son med Magnus Nilsson, k. Knut Magnusson i Danmark, omkring 1156, samtidigt med k. Sverkers mord, blev gift med en dotter till k. Sverker”, tydligen född i Sverkers föregående gifte. Det omtalas i våstgötalagens 'konungalångd, att Sverker hade en son, som _var ”buren i skötet (i kiltu) i Danmark", varmed tydligen menas”, att hans moder under havandeskapet vistades i Danmark, och att ”hans färd var ömklig”35. Det torde ej vara omöjligt, att han i stället för Karl var första frukten av Sverkers förbindelse med Ulvild. Det är tydligen om denne son, som hette Johan, Sako berättar, att han, ”en duktig karl, men föga angenäm", vid k. Knut Magnussons, Sverkers styvsons (Rikissas son i första giftet), uppehåll i Sverige som flykting från Danmark Mur... .._,...a hint.Amw ...Lura ......H“..mn_.a... diktade en nidvisa om Knuts flykti'f. thm27 hänför denna händelse till 1151, emedan han anser Sverkers gemål Rikissa ha blivit skild vid Vladimir av Halvicz och innan dennes död gift med Sverker, men detta kan dock ej bevisas av samtida källor. Därför är det troligt, att Knuts flykt till Sverige ägt rum ett eller annat år senare. Nämnde Johan begick kort tid därefter kvinnorov i Halland, i det han bortrövade. hallandshövdingen Karls hustru och syster, vilka voro berömda för säIISpord skönhet, under dennes bortvaro och förde dem till Sverige, där han på ett skamligt sätt umgicks med dem, samt, då både fadern och menigheten yttrade sitt missnöje över ogärningen, ätersände dem”. Detta skedde kort före kardinal Nils av Albano uppehåll i Norden 1154. K. Sven Grade i Dan mark beslöt emellertid att hämnas denna skymf och ämnade enligt Saxo anfalla k. Sverker, "emedan han (Sverker) dels var gammal och skröplig, dels fieudskap rådde emellan honom och allmogen, ty bönderna hade dödat sonen Johan vid en tingsförsamling”29, troligen på grund av nyssnämnda ogärning. Detta torde vara anledningen till, att det i västgötalagens konungalängd säges, att hans färd var ömklig. K. Sverker sände emellertid flera bud till k. Sven och erbjöd fred, men förgäves. Då Sverker intet kunde uträtta i detta avseende, ägnade han sig likväl icke åt striden, samlade inga vapen eller förberedde något krigståg, utan upp sökte obekanta tillflyktsorter och anförtrodde kriget huvudsakligen åt svenskarna själva, säger Saxo. K. Sven inföll därpå i Sverige och härjade i Finveden och Värend, men rönte motstånd av bönderna och måste slutligen draga sig tillbaka. En tid därefter begav sig k. Knut MagnuSSOn tillika med k. Valdemar, som var gift med Sverkers styvdotter Sofia (Vladimirs av Halvicz dotter), till Sverige under förevändning att se till sina gods därstädes, men egentligen för att fria till Sverkers dotter. Sverker mottog bägge så kärleksfullt, att han enligt Saxo med för bigående av sina egna barn föreslog att göra dem till sina arvingar, antingen emedan han ansåg sina söner äga bristande förmåga el ler tog hänsyn till den framstående friarens höga börd (nobilitas)3°. Av Saxos skildringar, i vad det rör Sverker, framgår med all tydlighet, att det i Sverige kring år1156 kunde finnas anledningar till ett mindre gott förhållande mellan Sverker och hans landsmän, ej minst med anledning av sonen Johans uppträdande och hans avlivande, samt Sverkers sätt att vid k. Svens infall i Småland lämna bönderna åt sitt öde. Den äldsta›källa,'som omtalat Sverkers sista öden, är samme Saxo, som tydligen nedskrivit sin historia före 1222”, eller i vissa fall närmare bestämt före , Birger jarl brosa (död 12( sålunda en ej mer än ur skildrar, vilket ju i och för väl underrättad. Sedan h mot Danmark (1156) berät dödade emtjänare, som föres k. Sverker om natten, dä l som rättvist hamnade; ty son), som av hemligt beg tjänarens illgärning, i den son Karl, vilken han ben honom (s0nen) riket, med se"53. Detta skedde enlig nämnda år företog Henril hjälpa Sven Gradeat. Där son, vars moder som näm genom denna tilldragelse trösta sin moder (solanda rättar däremot, att Knut , Sverige för att hämta sin i hans första gifte”, vilken Den äldsta inhemska är den förut omtalade ko äldsta handskriften av väs serligen är den senare insk götaiagen, men är givet fö sons död (1222) och sälu skildring. Där säges Om nom julottan, som (då) ha jordad i Alvastra, och han som Gud må' låta hans sjä sättningen av nämnda kouu Uppsala domkyrkas arkiv c liber ecclesie Upsalensis (nu sätt: “honom (Sverker) döda han ämnade bege sig till munkamas kloster, som kall Som synes framställer mord som skett, innan har dra ord då han ämnade br likt, att Saxo har rätt, nämlig F4 _ .._. .., i ,__'_._.__,.'_._a _a_ i uhm” hänför denna händelse gemål Rikissa ha blivit skild :nnes död gift med Sverker, ntida källor. Därför är det rum ett eller annat år senare. r kvinnorov i Halland, i det arts hustru och syster, vilka under dennes bortvaro och . skamligt sätt umgicks med g'heten yttrade sitt missnöje :tta skedde kort före kardinal 54. K. Sven Grade i Dan na skymf och ämnade enligt (Sverker) dels var gammal nellan honom och allmogen, i vid en tingsförsamli'ng”29, gärning. Detta torde vara ns konungalängd säges, att 'ide emellertid flera bud till 3. Då Sverker intet kunde 'J sig likväl icke åt striden, : nagot krigstâg, utan upp trodde kriget huvudsakligen Sven inföll därpå i Sverige i, men rönte motstånd av g tillbaka. 1 Magnusson tillika med k. styvdotter Sofia (Vladimirs örevändning att se till sina att fria till Sverkers dotter. att han enligt Saxo med för göra dem till sina arvingar, :r äga bristande förmåga el rens höga börd (nobilitas)3°. r Sverker, framgår med all 56 kunde finnas anledningar Sverker och hans landsmän, lans uppträdande och hans k. Svens infall i Småland rkers sista Öden, är samme aria före 122231, eller i vissa 7 fall närmare bestämt före 1202, emedan han på ett ställe omtalar Birger jarI brosa (död 1202) som ännu (nunc) levande”. Det är sålunda en ej mer än ungefär 50 är gammal tilldragelse han skildrar, vilket ju i och för sig bör tala för, att han är någorlunda väl underrättad. Sedan han skildrat hertig Henrik Lejonets tåg mot Danmark (1156) berättar han: “Ungefär vid samma tidpunkt dödade en tjänare, som förestod konungens sängkammare (cubiculo), k. Sverker om natten, då han sov, vilket brott allmakten lika fort som rättvist hämnade; ty kort tid därefter fick Magnus (Henriks son), som av hemligt begär att regera hade varit drivfjädern till tjänarens illgärning, i den strid, som han utkämpade med Sverkers son Karl, vilken han berövade 'dess fader för att även fråntaga honom (sonen) riket, med döden plikta för sin skändliga anstiftel se“33. Detta skedde enligt Saxos framställning 1156, ty i dec. nämnda år företog Henrik Lejonet sitt tåg mot Danmark för att hjälpa Sven Grade”. Därefter berättar Saxo, att k. Knut Magnus son, vars moder som nämnt var Sverkers andra gemäl Rikissaä, genom denna tilldragelse nödgades resa till övre Sverige för att trösta sin moder (Solandaeimatris gratia)36. Knytlingasagan be» rättar däremot, att Knut Magnusson vid nämnda tid vistades i Sverige för att hämta sin fästmö, som nämnt k. Sverkers dotter i hans första gifte", vilken uppgift synes vara sannolikast. Den äldsta inhemska källa, som omtalar mordet på Sverker, är den förut omtalade konungalängd, som finns intageni den äldsta handskriften av västgötalagen (B 59 år kungl. bibl.). Vis serligen är den senare inskriven i handskriften än den äldre väst götalagen, men är givet författad kort tid efter k. Johan Sverkers sons död (1222) och sålunda så gott som samtidigt med Saxos skildring. Där säges om Sverker: “hans hästesvän mördade ho nom juiottan, som (då) han skulle till kyrkan fara, och han är jordad i Alvastra, och han började först och byggde det kloster, som Gud må' låta hans själ det nu njuta".35. [den latinska över sättningen av nämnda konungalängd, som med tillägg 1344 fannsi Uppsala domkyrkas arkiv och då inskrevs i dess kopiebok, kallad liber ecclesie Upsalensis (nu i riksarkivet), återgives stället på följande sätt: “honom (Sverker) dödade hans garcifer herrans födelses natt, då han ämnade bege sig till matutinan, och har han gravplats i det munkamas kloster, som kallas Alvastra, vilket han först grundade“39. Som synes framställer den gamla konungalängden Sverkers .mord som skett, innan han begav sig till julottan, eller med an dra ord då han ämnade bege sig dit. Det är därför högst sanno likt, att Saxo har rätt, nämligen att Sverker mördades under sömnen ”häLitile \ 8 ._J. eller vid uppvaknandet. Att den inhemska källan betonar, att det skedde, innan han begav. sig till julottan eller själva julnatten, ty matutinan ägde ju rum kl. 3 på morgonen, är tydligen för att på visa, att gärningsmannen ökade sitt brott genom att föröva det just vid ett dylikt tillfälle. Detta så mycket mer som konunga längdens författare tydligen varit en andlig man. Våra äldsta källor säga sålunda ej, att han dödades på vägen , till julottan. Det vore väl också orimligt att tänka sig, att han skulle ha begivit sig till julottan utan ett mer eller mindre följe, d. v'. 3. en samling av folket på den gård, där han då vistades. Ej heller uppges det, att han vid tillfället vistades vid Alvastra, men väl att han blev begraven i klostret. Det bör märkas, att åtminstone Sedermera Visingsö var Sverkerska släktens vanliga uppehålisort (se västgötalagens_ konungalängd). Det är också i hög grad sannolikt, att konungalängdens uppgift, att han mördades av sin hästesven, sedermera givit upphov till historien om ritten \ till kyrkan, och att den uppger Alvastra som hans begravnings plats, föranlett mordets förläggande till nämnda ort. . Det dröjer sedan mer än två hundra år, innan Sverker d. ä. omtalas i någon medeltida historisk framställning. Det sker först under k. Karl Knutssons tid, då hans historska skola träder i verk samhet. l främsta rummet kommer härvid i åtanke den s. k. pro saiska krönikan. Den omtalar, att Sverker ”styktade först Alu astra closter”, samt tillägger: "hans stalz swen mörde honöm jwla otto, tha han skulle fara til kirkio, han jordadis i Aluastra"*°. Som vi se endast en upprepning av ordalydelsen i västgötalagens konungalängd. Intet är emellertid där inryckt, Som antyder, att man trodde, att Sverker mördades under vägen till kyrkan. Där näst har man ungefär vid samma tid i den s. k. lilla rimkrönikan, där kungarna uppträda och tala iförsta person, även givit Sverker den gamle en plats, ehuru till en början endast fyra versrader, som till innehållet motsvara, vad prosaiska krönikan berättar”. Sedermera har man omarbetat och utvidgat denna rimkrönika, var vid åven k. Sverker fått några flera rader, av vilka de fyra första endast utgöras av betraktelser rörande förräderi. Därefter komma följande rader: . Sedhen östgöther hade mig till konwng satt myrde mig myn swen en iwla natt när iag skulle fare till kyrkia sannan gud ther hedra oc dyrka i Alwastra_ closther the meg lagde som iag tha sielffuer sticktatt hade”. _ ...g, __mv: JIaqpypq'Jin' '1I n Ännu hade sålunda in håll influtit i de historiska Olai, som fick sin krönik: med ett plus. Han säger: stallare (stabulario) julnatte han skulle gå att höra rn samt lades under en stor audiendas preces matutina: latinska översättningen av kr Det är emellertid första och Toifstad utpekas, ocl Man .måste dock fråga sig gifter, så mycket mer son Det enda möjliga torde var platsen för mordet, i den tr till kyrkan, och därvid mi: Den enda kyrka i närheten vidare kunde förlägga Sveri var på Ericus Olai tid ut Om den fanns på Sverkers Första gången en ”eccle dock skiljes emellan __Ö. el givet det nuvarande O. Toll Linköping då utfärdade ett Omständighet kan emellerti köpingen Hästholmen 1327 kyrkor i trakten, ti_l_l vilkas p Heda, Åby och Odeshög : ' andra sidan Vettern, men ej i i Hästholmen, till vilken han skulle man kunna sluta, a' utan i stället kyrkan i Hä socknen Tollstadtb. Om den man egentligen ej yttra sig, e hela den gamla kyrkan rase: ej det ringaste spår av de undantager ett par sönderhu; uppförd av buggen kalkstei uppgives i Tollstads kyrkc med rund koravslutning eller den avbildning, som finns i långhus, lägre kor och koral niska källan betonar, att det :an eller själva julnatten, ty 0nen, är tydligen för att på brott genom att föröva det mycket mer Som konunga rdlig man. . att han dödades på vägen nligt att tänka sig, att han ett mer eller mindre följe, gård, där han då vistades. fället vistades vid Alvastra, Istret Det bör märkas, att verkerska släktens vanliga 1galängcl). Det är också i 5 uppgift, att han mördades hov till historien om kitten tra som hans begravnings nämnda ort. . ha är, innan Sverker d. ä. imställning. Det sker först listorska skola träder i verk rvid i åtanke den s. k. pro verker "styktade först Alu lz swen mörde honom jwla ian jordadis i Aluastra"*°. 'dalydelsen i våstgötalagens r inryckt, som antyder, att är vägen till kyrkan. Där den s. k. lilla rimkrönikan, person, även givit Sverker Irjan endast fyra versrader, saiska krönikan berättar”. igat denna rimkrönika, var ler, av vilka de fyra första förräderi. Därefter komma tilI konwng satt la natt l _vrka lagde t hade”. .. tioWaer , _nav,..ga. u,._lr.\.r_;,,___,,_.__,_ _,_, “ha” 1_ L ._ › Annu hade sålunda intet nytt utöver konungalängdens inne håll intlutit i de historiska kompilationerna. Det är först Ericus Olai, som fick sin krönika färdig omkring 1470, vilken kommer med ett plus. Han säger: ”Men är 1151 dödades Sverker av sin stallare (stabulario) julnatten emellan Alebeck och Tolfstad, då han skulle gå att höra matutinan, och blev begraven i Alvastra samt lades under en stor sten vid högaltaretm_ Uttrycket ”ad ' audiendas preces matutinas" torde visa, att Ericus Olai följt den latinska översättningen av konungalängden i sin domkyrkas arkiv. Det är emellertid första gången mordplatsen emellan Alebäck och Tolfstad utpekas, och gravstenen vid högaltaret omtalas. Man måste dock fråga sig, varifrånEricus Olai fått dessa upp gifter, Så mycket mer som man i Övrigt kan spåra hans källor. Det enda möjliga torde vara, att man vid denna tid sökt identifiera platsen för mordet, i den tron att Sverker blivit mördat på vägen till kyrkan, och därvid missuppfattat konungalängdens innebörd. Den enda kyrka i närheten av Alvastra, dit man då tydligen utan, vidare kunde förlägga Sverkers uppehållsort vid tiden för mordet, var på Ericus Olai tid utom klosterkyrkan V. Tollstads kyrka. Om den fanns på Sverkers tid, torde emellertid vara högst ovisst. 'Första gången en "_ecclesia Tholistadhe" omtalas, utan att det dock skiljes emellan__O. eller V. Tollstad, är 1347, men det är givet det nuvarande O. Tollstad, som åsyftas, emedan biskopen i Linköping då utfärdade ett brev därstädestt. Som en märklig omständighet kan emellertid anföras, att Johan Erlandsson i köpingen Hästholmen 1327 i sitt testamente uppräknar följande kyrkor i frakten, till vilkas präster han skänker 1 mark penningar, Heda, Åby och Odeshög samt Fågelås, Iljo och Grefbåck på andra sidan Vettem, men ej Tollstad. Däremot nämner han kyrkan i Hästholmen, till vilken han skänker altarprydnader m. m. Härav skulle man kunna sluta, att V. Tollstads kyrka då ej fanns till, utan i stället kyrkan i Hästholmen. Först 1358 nämnes också ' socknen Tollstadii'. Om den forna V. Tollstads kyrkas ålder kan man egentligen ej yttraisig, emedan vid dess ombyggnad 184143 hela den gamla kyrkan raserades, och det så grundligt, att numer ej det ringaste spår av densamma finns kvar, kanske om man undantager ett par sönderhuggna gravstenar. Den var emellertid uppförd av buggen kalksten samt hade ett högt torn”. Den uppgives i Tollstads_ kyrkoböcker ha varit liten och obetydlig med rund koravslutning eller absid samt ”ganska gammal". Enligt den avbildning, som finns i kyrkan, bestod den .av ett högt torn,. långhus, lägre kor och korabsid”. Detta skulle tala för den i. d.' mig", r, ".'J.Wrørvrr4a Åhus..., 10 kyrkans högre ålder, men det är ej uteslutet, om den uppförts av kalksten, att man i jämförelsevis sen tid med klosterkyrkan som förebild slagit en absidkupa. ' Vi se sålunda,.vatt det icke finns något antagligt stöd för Ericus 'Olai uppgift, att Sverker mördades på vägen till Tollstad. Man torde i stället få anse uppgiften som en ren konstruktiOn, tillkom men vid eller kort före Ericus Olai tid. Olaus Petri isin krönika översätter helt enkelt utan vidare Ericus Olai text och på följande sätt: ”så bleeff thä konung Swerker slaghen aff sin stalswen om jwla nat emellan Ålabeck och Tolffstadh, thå han skulle fara til ottosong, epter Gudz byrdh elloffua hundrat itt och femtiyo åär och han wardt begraffuen iAluastra widh höga altaretwa. J0 hannes Magnus avskriver först helt och hållet Saxos ovan åter givna skildring av mordet (tydligen ur 1517 års upplaga av Saxo), men tillägger därefter, att den svenska historien uppger, tydligen åsyftande Ericus Olai, att Sverker dödades "a seruo stabulario" om natten, när julottan skulle firas, och då han skulle bege sig till Tollstads by och kyrka för att bevista den nattliga festen”. Han har såtillvida dragit konsekvenserna av Ericus Olai framställ ning, att han säger, att Sverker var på väg till Tollstads kyrka för att där fira julottan, något som Ericus Olai dock ej uttryck ligen säger. I övrigt söker han ej diskutera de olika uppgifterna hos Saxo och Ericus Olai. Emellertid var historien om Sverkers färd till julottan i V. Tollstads kyrka färdigbildad. Johannes Messanius följer dock Saxo och omnämner mordet i all korthet, bl. a. att mördaren tog pen ningemutor av Magnus Henriksson, utan att tala om färden till julottani'". Johannes Loccenius, som själv gav ut Erici Olai krönika, yttrar, att Sverker, som på juldagen skulle fira ottan i den närbelägna kyrkan, blev dödad av sin stallare emellan Ale bäck och Tolfstadñl. I detta sammanhang bör nämnas, att Joh. Hadorph 1678 i sitt memorial till Joh. Schefferus om riksvapnet tre kronor berättar, att i Rasmus Ludvigssons ”resememorial” stod an tecknat: "at 3 chronor hafwa stått på Konung Swerkers steen i Alf_ Wastra som har legat framman widh höga Altaret, hwilken sten Jo hannes Magnus nämpner i sin tijd ther funnitz, men nu sedan kyrkian är affbränd, ,aldeles sönderslagen och borta”53. Att tre kronor ej varit inhuggna på den ursprungliga stenen, torde man få anse givet. Det synes av denna beskrivning, som om den tillhört de gravstenar, som Johan III lät förfärdiga. Emellertid var den sålunda.redan 1678 sönderslagen och borta, vadan senare uppgifter om dess existens, torde vara oriktiga. Lagerbring i sin Svea ställning och yttrar, att 5 emellan Alebäck och Tol v. Dalin i sin ordningb'* (Hist. Eccl. 1689, s. 458), emellan Alebäck och Tol Saxos framställning, beroe resan till julottan i Tollstai Emellertid tillkom 1760 Broocman berättar nämlig götland55 följande: Vid A mil till höger, när man res vägen på en åkerslätt, ha halv alns höjd, som gamle nu är bortförd att icke v man här håller före, att k. Sverker till åminnelse, c dräpt. Samma berättelse hans beskrivning över Oste sten av 11/2 alns höjd p utmärkt konungens dödspl märke. Man ser sålunda, Broocman anför som en br 1731 och av vad anledning Emellertid har den, sc undersökning av trakten l s. k. bokudden, påträffat e dan lär ha flyttats dit från Det är en trekantig, spetsig där den är nedsatt i jorde ursprungliga nedsättningen 3 marken är 91 cm, och avs åtminstone numer ej skönj: skulle dock vara möjlig, rn Stenen är dock typen för kunna antaga, att man h stenen, ty Broocmans besk] och höjd, stämmer mycket rest emellan Tollstads kyrka likt, men såsom minnesmä ehuru man i äldre tider lät Den är som sagt typen för ._. _.___.._.__m_._.._._ a.. _Ju .. Slutet, om den uppförts av ;id med klosterkyrkan som ;ot antagligt stöd för Ericus vägen till Tollstad. Man i ren konstruktion, tillkom Olaus Petri isin krönika . Olai text och på följande lghen att sin stalswen om lh, thä han skulle fara til indrat itt och femtiyo åår vidh höga altaretwa. Jo h hållet Saxos ovan åter .517 års upplaga av Saxo), historien uppger, tydligen lades "a seruo stabulario” 11 då han skulle bege sig .rista den nattliga festen”. a av Ericus Olai framställ nå väg till Tollstads kyrka 'icus Olai dock ej uttryck itera de olika uppgifterna ers färd till julottan i V. Vlessenius följer dock Sako a. att mördaren tog pen :an att tala om färden till själv gav ut Erici Olai ildagen skulle fira ottan i sin stallare emellan Ale ang bör nämnas, att Joh. :hefferus om riksvapnet tre IS ”resememorial” stod an nung Swerkers steen i Alf ;a Altaret, hwilken sten Jo er funnitz, men nu sedan en och borta"“. Att tre ingliga stenen, torde man Jeskrivning, som om den lät förfärdiga. Emellertid En och borta, vadan senare ;riktiga allla: 11 Lagerbring i sin Svea rikes historia53 följer Ericus Olai fram ställning och yttrar, att Sverker blev mördad av sin "betjänt" emellan Alebäck och Tollstad samt begraVen i Alvastrg. Olov v. Dalin i sin ordningöt följer konungalängden och Ornhielm (Hist. Eccl. 1689, s. 458), som också berättar, att Sverker dödades emellan Alebäck och Tollstad, samt synes sätta mindre tro till Saxos framställning, beroende därpå att han anser uppgiften om resan till julottan i T ollstad riktigare. . Emellertid tillkom 1760 ett nytt led i Sverkerslegenden. C. F. Broocman berättar nämligen då i sin beskrivning över Öster götlandägs följande: Vid Albäcks bro norrut vid pass en sextondels mil till höger, när man reser ifrån kyrkan (V. Tollstad), tätt utmed vägen på en åkerstätt, har stått en trekantig sten av en och en halv alns höjd, som gamle män berätta sig hava sett, vilken sten nu är bortförd att icke vara åkermannen till hinder, men som man här håller före, att samma sten varit upprest ovannämnde k. Sverker till åminnelse, och att han på detsamma rummet blivit dräpt. Samma berättelse ätergives 1828 av P. D. Widegreni hans beskrivning över Östergötland”, där han säger: En trekantig sten av 11/2 alns höjd på en åker nära vägen har till år 1731 utmärkt konungens dödsplats, som nu saknarallt slags minnes märke. Man ser sålunda, huru Widegren fastslår som visst, vad Broocman anför som en berättelse. Att stenen skulle ha bortförts 1731 och av vad anledning, kan man dock ej spåra. Emellertid har den, 50m skriver detta, för en tid Sedan vid undersökning av trakten uti en trädgård i Hästholmen, vid den s. k. bokudden, påträffat en där rest sten, som för många år se dan lär ha flyttats dit från annan plats, dock ej uppgivet varifrån. Det är en trekantig, spetsig sten. Den mäter från nuvarande basen, där den är nedsatt i jorden, i höjden 1,89 meter, men från den ursprungliga nedsättningen i marken knappt 1,54 m. Dess bredd vid marken är 91 cm, och avsmalnar den uppåt. Någon inskrift kan åtminstone numer ej skönjas. En svag antydan till någon ristning skulle dock vara möjlig, men i så fall har där varit en runslinga. Stenen är dock typen för en bautasten. Man Synes med skäl kunna antaga, att man här står' inför den gamla s. k. Sverker stenen, ty Broocmans beskrivning, både med avseende å utseende och höjd, stämmer mycket väl med åsyftade sten. Att den varit rest emellan Tollstads kyrka och Ålebäcken är också mycket sanno likt, men såsom minnesmärke över Sverker kan den ej betraktas, ehuru' man i äldre tider lätt kunde komma till den uppfattningen. Den är som sagt typen för en bautasten, och är det ej omöjligt, _ uwumü s., , Jaa... . nu..." J 12 att den på åkern, där den en gång stått, haft sin plats i närheten av en numer försvunnen gravhög. i Strihnholm, som först mer kritiskt behandlat vår äldre historia, säger dock, att Sverker, då han julnatten for till ottesången, blev mör dad av sin hästesven vid Ålebäcken i V. Tollstads socken på vägen till kyrkanål. Som källor för sin framställning anför han konunga längden vid västgötalagen samt Ericus Olai och Olaus Petri, var vid han även omtalar Broocmans berättelse om minnesstenen. Någon kritik av källornas uppgifter består sig dock Strinnholm ej med, och Saxos berättelse anför han endast i en not; Om k. Sverkers grav berättar han följande: "Vid sydöstra hörnet av klosterkyrkan, i lika riktning med södra långsidan, står en hög gavel nu ensam för. sig, men som förr synes ha vari samman bunden med kyrkan och med densamma utgjort en gemensam byggnad; vid foten av denna gavel leder en liten, från kyrkan utgående trappa ned till ett gravkor av tvenne platta valv, för enade till ett rum, och detta förmodas ha varit k. Sverkers gritt; någon visshet därom äger man dock icke, ingen inskrift, intet ringaste minneSmärke giver därom någon upplySning". Det fanns sålunda vid den tiden, då. ruinerna ännu ej voro så skövlade som nu, intet som kunde utmärka Sverkers gravplats. De forskare, som senare behandlat den tidens historia, ha yttrat sig mycket knapphändigt om Sverkers mord och vad därmed hör samman. Montelius i första upplagan av Sveriges historia yttrarås, , att Sverker mördades av sin hästesven i närheten av Alvastra, då han skulle rida till julottan, och Hans Hildebrand” att han blev mördad av sin stallare julnatten 1156. Schück säger”, att konungen mördades av sin hästesvän, då han skulle rida till ottan. Hildebrand yttrar sig så försiktigt, att man har all anledning tro, att han anSett resan till julottan som uppkonstruerad, vilket tydligen också är förhållandet. Vad nu gärningsmannen beträffar och de öden, som traditionen velat tillägga honom, så har det ej sitt ringa intresse att något närmare undersöka, huru det bl. a. kan förhålla sig med den utan tvivel dunkla tradition, som sysslat med honom. Han säges en ligt västgötalagens konungaläng'd ha varit könungens ”häste3ven” och enligt Saxo hans "servus", (1. v. 5. tjänare. IUppsalabokens översättning av konungalängden kallas han ”garcifer”. Det senare ordet torde betyda underordnad hovtunktionär, motsvarande det dåtida franska "garcon" eller yngling i hovets tjänstei. Häste sven torde emellertid vara detsamma som stallare eller stabula rius, som något senare betydde chef för konungens beridna följe. Emil Hildebrand anser”, r hästar, men att det låg nå torde vara självfallet. Ho scalcus eller stallgreve (cc vid hovets resor och vid foder. Dennes militära ar gång som 'rytteriets betydels säkerligen den i ett k. Eri bularius" eller stallareüt. liknande hovfunktionär, mi enligt iornsvensk åskådning Emellertid har tradition som straff för hans illgärni förekommer 1829 i Bohma der: ”En tradition i orten i 'brott flytt över fill en konu sig av sin bragd, men de blev gripen och återsänd ti emellan Alvastra och Vett' min vistelse på Omberg Johansson, som länge bott att förtälja om trakten, at bar gärning och blivit ih .bortSprängda stenarna lågt 'dition ansåg han vara gam Om man nu närmare att det ligger någon verklig tänka sig, att enligt sven han i och med sin gärning gällde att åtminstone bege ertappad. Det är därför r ligenl ej kände närmare til rättar, nämligen att gärning till Västergötland, såvida 3 emedan man ansåg Magna götland. Att Sverkers möi ätersänd, förefaller dock ri nutida polisåtgärder. Huru man av lagtexterna sluta si _honom_ Östgötalagen i sin som åtminstone ej is'ak blir för mord å man, att gärnin itt, haft sin plats i närheten Jehandlat vår äldre historia, for till ottesången, blev mör . Tollstads socken på vägen lållning anför han konunga Olai och Olaus Petri, var rättelse om minnesstenen. står sig dock Strinnholm ej :1 endast i en not. Om ie: ”Vid Sydöstra hörnet ödra långsidan, står en hög ärr synes ha vari samman nma utgjort en gemensam eder en liten, från kyrkan _ av tvenne platta valv; tör ha varit k. Sverkers grift; ' icke, ingen inskrift, intet on upplysning". Det fanns :u ej voro så skövlade som gravplats. len tidens historia, ha yttrat mord och vad därmed hör .v Sveriges historia yttrar53, _ :n i närheten av Alvastra, 'ians Hildebrand59 att han 1156. Schück säger”, att 1, då han skulle_ rida till i, att man har all anledning ;om uppkonstruerad, vilket :h de öden, som traditionen itt ringa intresse att något i förhålla sig med den utan :i honom. Han säges en rit konungens ”håstesven” tjänare. lUppsalabokens lan ”garcifer”. Det senare inktionär, motsvarande det i hovets tjänst”. Häste 50m stallare eller stabula r konungens beridna följe. 13 Emil _IIildebrand anser”, att tjänsten avsåg tillsyn över konungens hästar, men att det låg något mer än begreppet stalldräng i ordet, torde vara självfallet. Hos de frankiska kungarna fans en mar scalcus eller stallgreve (comes stabuli), som hade till uppgift att vid hovets resor och vid härfärder medföra hästar och anskaffa foder. Dennes militära anseende ökades sedermera, på samma gång som 'rytteriets betydelse steg”. Motsvarande funktion utövade Säkerligen den i ett k. Erik Erikssons brev nämnde BrynoIf "sta bularius" eller stallare'”. Tydligen var k. Sverkers hästesven en liknande hovfunktionår, men man får komma ihåg, att hovtjänst enligt fomsvensk åskådning ej skattades lika högt som sedermera. Emellertid har 'traditionen givit hästesvennen en våldsam död som straff för hans illgärning. Den äldsta uppgift om traditionen förekommer 1829 i Bohmans beskrivning över Omberg” och ly der: "En tradition i orten förmäler, att banemannenwefter begånget 'brott flytt över till en konung i Västergötland, varest han berömde sig av sin bragd, men detta __Övermod hade den följden, att han blev gripen och återsänd till Ostergötland, där han på sandhöjden emellan Alvastra och Vettern blev kokad i en blykittel”. Under min vistelse på Omberg 1906 berättade dåvarande skogvaktare Johansson, som länge bott på berget och hade en hel del sägner att förtälja om trakten, att gärningsmannen skulle ha gripits på bar gärning och blivit ihälslagen på den plats, där de sedan .bortsprångda stenarna lågo, samt kokt i en gryta. Denna tra 'dition ansåg han vara gammal. Om man nu närmare skärskådar traditionen i fråga, förutsatt att det ligger någon verklighet bakom densamma, så måste man tänka sig, att enligt svensk och allmän germansk uppfattning han i och med sin gärning visste, att han var fredlös, och att det gällde att åtminstone bege sig ut ur landskapet, innan han blev ertappad. Det är därför rått märkligt vad Bohman, som säker ligen ej kånde närmare till äldre, medeltida rättsuppfattning, be rättar, nämligen att gärningsmannen efter begånget brott flytt över till Västergötland, såvida här ej föreligger en litterär påverkan, emedan man ansåg Magnus Henriksson ha varit konung i Väster götland. Att Sverkers mördare skulle ha blivit gripen där och återsänd, förefaller dock rätt modernt, väl mycket erinrande om nutida polisåtgärder. Huru hans gripande nu gått till, så kan man av lagtextema sluta sig till vilket straff, som borde ha drabbat honom. Östgötalagen i sin_i slutet av 1200talet tillkomna form, som åtminstone ej i sak blivit skärpt sedan 1100talets mitt, stadgar för mord å man, att gärningsmannen skulle steglas, om han togs ”immunu.. 3. Fr ......w .4 :Av1.:" ,7; .2 zrrç, .var .P _A 14 på bar gärning eller vittnen funnos till_ dådet 55. En kvinna skulle i liknande fall stenas levande. Enligt tyska rättskällor gick steg lingen eller rådbråkningen så till, att brottslingen levande sönder krossades med hjul, och kroppen inflätades i hjulet och bands vid detsamma; armar och ben bräcktes, varefter hjulet med sitt föremål uppsattes på en påle eller galge till beskådande. Det kunde hända, att en så marterad person levde rätt länge”. Straff med sjudande vatten eller bly tycks däremot enligt tyska källor endast förekommit, då det var fråga om kätteri och dylikt, varvid djävulen tänktes föra sitt spel”. De äldre svenska rättskällorna tala ej om sådana straff. Dock kanske det ej är uteslutet att tänka sig, om traditionen har någon grund för sig, att Sverkers mördare även leddes av något religiöst motiv, i synnerhet som det är bekant, att det den tiden ännu fanns kvar mycket av hednisk åskådning, varom bl. a. kardinal Nils av Albano visste att berätta 1154. Vore det senare riktigt, så skulle mycket beträffande den ut' pekade straffplatsen få sin förklaring. Man är emellertid, till följd av att platsen utsatts för språngskott, ej fullt säker på, huru den till alla delar varit beskaffad. Så mycket är dock visst, att botten varit stenlagd, och att man på* denna påträffat en del människo ben, varibland av barn. Det torde vara givet, att man ej på ett eller annat sätt avrättat barn, ty det skulle strida emot alla be stämmelser i de gamla lagarna. Av denna anledning kan man omöjligen tänka på en avrättningsplats, förutsatt att barnbenen ej kommit dit senare. Dessutom är platsen för liten för ett härads avrättningSplats. Att en dylik skulle ha funnits vid en enskild gård, strider också emot lagarnas innebörd, emedan rättsskipningen enligt dessa måste ske under vissa former och inför menigheten. Den enskilde fick nämligen ej förfara efter eget behag, därtill var såväl den forn5venska som den germanska rättsuppfattningen över huvud allt för utvecklad. Gällde det så mord å en konung, får man anse, att rättSproceduren på grund av sakens natur ingalunda förenklades, .utan snarare tog en ännu allvarligare karaktär. Skulle dr Arne ha rätt, att man stod inför en ursprunglig sten äldersgrav, sålunda en från_ hednisk tid, kunde traditionen få sin Särskilda förklaring. Traditionen, sådan skogvaktar Johansson be rättade den, gick nämligen ut på, att gärningsmannen ej var be graven under de stora stenarna, utan att han blivit ovanpå dem på ett ohyggligt sätt ihjälslagen. Stegling är ju, som vi visat, ett av de mest ohyggliga straff man kan tänka sig. Men varför skul le han just ha blivit steglad där? Man måste då besinna, att allt tyder på, att, som vi sett, Sverker blivit mördad själva julnatten och _ när. ....___...,_..4, r, din.” l tv i i sömnen eller vid uppv: Säkerligen den tiden anset ler av demonernas inflyta < man lät gämingSmannen nisk grav, där' man i långt moner haft sitt tillhåll. B: åt de osalige. och hans djuren till skövling. Genor ie den givet bli begriplig. 1 VGL, ed. Schlyter, 5. 30 9 Kap. 108. 5 Sid. 145. 4 Kjellberg. Erik d. heliges 5 Liber census Daniae, ed. 5 Sverkers son Karl Sverkc ha fått sitt förnamn efter sin gu ed. Schlyter, s. 301. ' Saxo, ed. Müller de Vels. 3 KonungaSögur (Sthlm 182 9 Sid. 145. “i Sv. folkets hist. 111, s. 83 " Vad de döda vittna (1920 1' Fornvännen 1921, s. 22 ” Liber de exordio cistercie 1* Narratincula de fundationr '5 SRD, I, 5. 175; SRS, I, 5. 17 Gustav 1:5 reg., 11, s. 273, “4 SD, n. 139. 1” Ed. Müller Jc Velschow, 2” Kap. 108. . *1 Königsfeldt, De nordiske M Fornvännen 1918, s. 199 ” Knytlingasa an, kap. 108. 2* Jfr. Rietz. ialektlexikon, “I En sun Swzrkis war bo frerd. VGL, ed. Schlyter. s. 30 tas till: sun hans (d. v. 5. Karl sam, orimlig och godtyckli te konung. Dessutom tyckes gciily 2” Saxo, ed. Müller & Vals: ”7 Historie af Danmark, Vl, '9 Saxo, Ani. a., 11, s. 696 i. 3” Saxo, Anf. a., 11, s. 704. “1 C. Weibull, Saxo (1915), 5 '3 Eadem fere tempestate Sve noctu dormlentem occiderat. Q1 ulta est. Nam parvo post tempo peragendi facinoris auctor extilera a ......1___ i _. ,haku.7: dådet 66. En kvinna skulle tyska rättskällor gick steg' rottslingen levande sönder ades i hjulet och bands vid efter hjulet med sitt föremål beskådande. Det kunde e rätt länge'”. Straff med t enligt tyska källor endast och dylikt, varvid djävulen ska rättskällorna tala ej om uteslutet att tänka sig, om att Sverkers mördare även erhet som det är bekant, att .r hednisk åskådning, varom tt berätta 1154. :mycket beträffande den ut“ Man är emellertid, tilllföljd :j fullt säker på, bara den ket är dock visst, att botten påträffat en del människo ra givet, att man ej på ett skulle strida emot alla be denna anledning kan man , förutsatt att barnbenen ej sen för liten för ett härads ha funnits vid en enskild 3rd, emedan rättsskipningen mer och inför menigheten. efter eget behag, därtill var :ska rättsuppfattningen över så mord å en konung, får 1 av sakens natur ingalunda allvarligare karaktär. d inför en ursprunglig sten i, kunde traditionen få sin 1 skogvaktar Johansson be ;ärningsmannen ej var be att han blivit ovanpå dem .ing är ju, som vi visat, ett :änka sig. Men varför skul n måste då besinna, att allt mördad själva julnatten och _ så! 15 i sömnen eller vid uppvaknandet, Denna omständighet mäste säkerligen den tiden ansetts som ett särskilt verk av djävulen el ler av demonemas inflytande. Vad var då naturligare, än att man lät gärningsmannen lida sitt straff på stenarna till en hed nisk grav, där' man i långt senare tid ansett onda andar eller de moner haft sitt tillhåll. Brottslingens ande har därigenom offrats åt de osalige, och hans ben ha säkerligen lämnats åt de vilda djuren till skövling. Genom en sådan tolkning av traditionen skul le den givet bli begriplig. 1 VGL, ed. Schlyter, s. 301. ' Kap. 108. a , ' Sid. 145. ' 4 Kjellberg, Erik d. heliges ättlingar. Hist. tidskr. 1923. 5 Liber census Dante, ed. Nielsen (_1873), s. 44. a Sverkers son Karl Sverkersson uppgives i västgötalagens konungalängd ha fått sitt förnamn efter sin gudfader, som tydligen var en andlig man. VGL. ed. Schlyter, s. 301. 7 Saxo, ed. Müller ut: Valachow. II, 5. 651. 5 KonungaSögur (Sthlm 1829), Ill, 5. 193. 9 Sid. 145. . 1” Sv. folkets hist. III, s. 83 11 Vad de döda vittna (1920), s. 71 11. 1* Fornvännen 1921, s. 2277. “' Liber de exordio clsterciensis ordinis (SRD. II, 5. 613). 1* Narratlncula de fundatlone Vita Schola (SRD, IV, s. 458). '5 SRD, I, 5. 175; SRS, I, 5. 51. ” SRS, l, s. 24. '7 Gustav l:s reg., II, 5. 273. ' *3 SD, n. 139. 1” Ed. Müller å Velschow, Il, s. 683. " Kap. 108. *1 Könfgsfeldt, De nordiske rigers kongeslakter, s. 18. '2 Fornvännen 1918, s. 199206. “ Kny'tlingasa an, kap. 108. N Jfr. Rietz. ialektlexikon, s. 318, under kina. “5 an sun Swaerkis war boren i Danmark i kiltu, oc war ömhlegh hans faard. VGL, ed. Schlyter, s. 302. Schlyter anser med lhre, att texten borrat tas tlll: sun hans (d. v. 5. Karl Sverkerssons) Swaerkir, en i och för sig våld sam, orimlig och godtyckli textändring, emedan Karls son Sverker ju blev konung. Dessutom tyckes chlyter ej ha känt till Sverkers son Johans öden. ''° Saxo, ed. Müller å Velschow. II, 5. 683. '7 Historie af Danmark, VI, s. 86 f. *5 Sam, Ani. a., Il. s. 696 f. ” Saxo, Anf. a., 11, s. 698 f. '° Saxo, Ani. a., H, 5. 704. ' 5' C. Weibull, Saxo (1915), 5. 17. in'Salim ed. Holder, s. 394. '3 Eadem iere tempestate Sverconem regem servus, qui cubiculo ejus praeerat, noctu dormlentem occiderat. Quod scelus divinitas hand segnius quam justius ulta est. Nam parvo post tempore Magnus, qui occulta regnandi cupiditate servo peragendi facinoris auctor extlterat, in en conflictu, quo filium Sverconis Carolum. *4* .15 . quem patre Spoliaverat, regno etiam exuere gesttebat. sceieratae machinationis poenas moxte persolvit. Saxo. ed. MüllerVeischow, II, 5. 713; ed. Holder, s. 484. " Helmol_d, Chronicon Slavorum, ed.'Pertz (1868), g. 170.Saxo ed. Müller Velschow, Il, s. ?Iznot. 2. ' i i '5 Saxo ed. Müller Velschow, II. 5. 62829, 683.' Knytlingasaga (Femm. Stigur, X1, 5. 360). ' ' " Saxo ed. Müller etc., H, 5. 713.; ed. Holder. s. 484. . 1" Knytlingasaga, s. 360. Att Magnus Henriksson stupat istriden med Karl Sverkersson och ej varit Eriks den heliges baneman, ha vi förut haft tillfälle att Visa. (Från Fyris slätter, s. 32 f). “5 Hans naste swen myrdi han iulae otto. sum han skuldi till kyrkyu farsa, och han :er iordaedhzer i Alwastrum, och han byriaedPi fyrst, oc selfti han Paet clostar, sum gud latt sial nu hans Pet nyutaa. Schlyter, VGL, s. 301. ' 3” Quem gamifer suus interfecit in nocte natalis domini. cum ad matutinas esset iturus. et sepulturam habuit in cenobio monachorum, quod dicitur Alwast rum, qui ipsum primus fundauit. Schlyter. VGL. s. 301. ' 'i' Klemming, Småstycken på fornsvenska (186881), 5. 235. *1 Ktemmirzg.'$venska medeltidens pimkr. 1, s. 226. 4* Ktcmming. A. 5. l. s. 281. 7” Anno autem MCLI Suerkerus occisus est a stabulario su:) nocte nativitatis Christi inter Alebeck ett Tolffsiad. dum iret ad audiendas preces matutinas, sepultusque est in Alvastra, et positus sub lapide magno circa summum altare. SRS, II, 5. 43. Loccenius, Ericus Olai, s. 45. ' *4 SD. :1. 4269. *5 RAPb, n. 346. 4* Tham, Linköpings län, 11, s. 630. '7 Finns avbildad i Antiqvarisk tidskr. l, s. 118. *5 Olai Petri saml. skrifter IV, s. 53. '9 At Sueonica historia habet, quod Suercherus nocte, qua Christi natluitas celebratur, a seruo stabulario trucidatus fuerit, dum ad uillam et eoclesiam Tolsiada, nocturnam fesiiuitatem uisurus, adiret. Joh. Magnus, Gothorum Sve onumque historia, Basel 1558, s. 690. 5” Scondia illustrata. II. 5. 6. 5' Historiae rer. Svecicarum (1662), s. 77. . 5' J. Schafferus, De amiqvis verisque regni Sveciae insignibus (1678). s. 322. “ ll, s. 12627. 5* Sv. rikes hist. [1. s. 99. ' 5' ll, s. 637. " H, 5, 498. “7 Svenska folkets hist. in, 5. 99. 55 l, s. 381. 5” lll. sv. hist. 2:a uppl., l, 5. 106. W Sv. folkets hist. l. s. 287. “1 Du Cange, Glossarium media: et inf. latinttatis, Ill, 5. 747. “9 Sv. statsförf. hist. s. 124. 3' Brunner, Deutsche Rechtsgeschichte, ll. s. 101. Rechtsgeschichte. I (1919), s. 148.. “ SD, n. 216. " Sid. 94. ' “ “5 EPS XXV (Schlyter, VGL, s. 40). “7 Grimm, Deutsche Rechtsalterthümer, s. 688. Schröder; Deutsche “5 Grimm, A. 3., s. 700. i __ ......._uw.w_,,w.._J_sF.=7.E,wWM.____.§.. __