Lysings Häradsallmänning

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Lysings Häradsallmänning A1) K.G. Rosendal Den som reser från Röks kyrka och söderut mot Trehörna får upp leva hur landskapet snabbt ändrar karaktär. Den bördiga slätten avlöses först av ett leende och småkuperat landskap, där åker och betesmark omväxlar med skogsdungar och bergknallar, men sedan man passerat Sättra blir landskapsbilden kärvare. Man är nu uppe i Holavedens skogs område, som utgör en utlöpare av småländska höglandet. I detta skogs område, från Lindekullen i norr till smålandsgränsen vid Skräddarp i söder är Lysings Häradsallmänning belägen. Häradsallmänningarnas uppkomst och äldsta historia Begreppet härad uppkom under senare delen av forntiden som be teckning för den för ett flertal byar gemensamma samhällsbildning, vil ken uppstod med till en början offerplatsen senare tingsplatsen som cen trum. Säkerligen skilde man redan på den tiden mellan enskilt och sam fällt ägande på så sätt, att vad man för egen del kunde nyttja och be vaka var enskild egendom, medan avlägsnare områden som samfällt häv dades gentemot andra bosättningsgrupper betraktades som ”almaeninger” och nyttjades som samfälld egendom. Genom sådan gemensam hävd torde såväl by som häradsallmänningar ha uppkommit. Häradsallmän ningarna kom ofta att ligga i vildmarksbetonade ytterområden av hära dets hävd och bildade därigenom gräns mot andra häraden eller, som i Holaveden delvis är fallet, landskap. Från början torde sålunda häradsallmänningarna ha upptagit högst betydande områden, men allteftersom befolkningen ökade och utveck lingen fortskred uppstod behov av mark för bete och uppodling. Detta behov tillgodosågs genom s.k. intagor på allmänningen, en form av ko lonisering som genomfördes med häradets tillstånd och medförde att de lar av den samfällda marken övergick i enskild ägo. Den som upptog en intaga fick betala viss s.k. avrad till häradskistan. Så småningom blev det nödvändigt att i lag reglera frågorna om gräns mellan by och all männing, sålunda säges i Östgötalagen: ”Nu har by byggt närmare all männing och fått laga hävd på sin intaga, då har byn vitsord; allt det som är utanför dess gård och laga hävd, det är allmänning.” Denna for mulering synes visa att gränsmarkeringar i någon form funnos för in tagorna, i andra fall meddelade lagen nämligen enkla regler för gräns bestämning, tex. enligt följande: ”Nu ligger där en by, gammal och med högar från hednatid, nu ligger den intill allmänning; nu, tvista de om gränsen. Då skall man stå på äldsta odlings kant och ropa, då dagen är som dövast, det är mellan Botolfsmässodag och midsommar; så långt skall byn äga som ropet hörs i gräns mot allmänningen.” 64 * m , §3 « ,i › '?låren/fångar*Årfgnwiiiefgwi l :(5 ?i z å få 3' .r 6 :åren: i* MM fä sågning; ;dar/za »Warg/.me . Mariana mix: i rikliga* kära, Karta över uppodlingslägenheten Porten. Av Östgötalagen framgår även att marktvister mellan angränsande ha raden kunde förekomma. u " k. d Från början var häradstinget allmogens eget forum for rattss ipanke och självstyre, där utsågs bl.a. de förtroendeman som hade att åvirva a och organisera nyttjandet av allmanningarna. I samband me h:ingå maktens utveckling kom emellertid konungen att alltmera utnyttja . ara institutionen som sitt språkrör ut till allmogen. Haradet kom darigenlom att bli en rättslig, kommunal och administrativ enhet av utomorlilent stor betydelse ända fram till år 1862, då Vår nuvarande kommuna agstid ning inleddes. För häradenas allmänningar blev emellertid det vaxan e samröret med kungamakt och stat nära nog odesdigert. Ägande och nyttjanderättsfrågorna från forntid till nutid Häradsallmänningen var ursprungligen häradsbornas egendom, och man hade rätt att i förhållande till sin enskilda egendom nyttja .allinflâi ningen för bete, skogsfång, jakt och fiske. For angsslatter fanns sars 1 a bestämmelser. Avradspengarna i häradskistan och ovrig avkastning ut gjorde givetvis en lockelse för kungamakten, och redan på konung Sver ker den äldres tid hade rätten att 77niutha tridhiung” avoharadsallman ningarna i Östergötland genomdrivits. AV allmogen ansags dettahfiVÃe en tredjedel av avkastningeill, men kungamakten Ville dessutom av a " ' n tred'edel av mar en. ” " ralll/lålglhiis Erikåsons landslag, som tillkom på 1300talet, bekraftadgäii radsbornas äganderätt till allmänningaürna. och stadgade bl.a. att. 11 a avgälder som komma från häradsallmannmg, skola delas mellan a mo 65 gen efter som var och en är jordägande i häradet, och Konungen skall hava sin tredjedel.” Drottning Christina utfärdade år 1647 vår första ”Ordning och Stadga om Skogarne i Riket”. Beträffande häradsallmän ningarna stadgas där bl.a. att gränserna skola rösas och beskrivas och att förteckning skall upprättas över torp och andra intagor, varvid de som svara för mindre än 1/4 mantal skola bortdömas och rivas. Vidare finnas bestämmelser om hur man får tillstånd att odla mark på allmän ning, och hur den behandlas som svedjer och odlar utan sådant tillstånd. Christinas skogsordning präglas av omsorg om såväl bergs och bruks hantering som skogshushållning, och av en anda att ”hwaar med skäl sin Rätt må bruka”, som gör ett visst intryck på en sentida läsare. 1700talets enväldestid blev ett dystert kapitel för häradsallmänning arna. En stark statsmakt fordrar statlig byråkrati, och genom häradets alltmera statligt administrativa karaktär korn staten att så småningom genom 1734 års lag förklara häradsallmänningarna för ”Kronones till hörigheter”. Behovsprövning för utsyning från häradsallmänning skulle ske genom Kungl. Befallningshavande och detta skärptes genom 1793 års skogsordning ytterligare, så att utsyningen i första hand skulle till godose behovet för militära, ciVila och ecklesiastika hoställen samt broar och allmänna byggnader såsom tingshus rn.m. inom häradet. 1809 års statskupp och de liberala strömningarna efter enväldets fall påverkade även statsmaktens syn på häradsallmänningarna. Genom ett riksdagsbeslut år 1823 och ett Kungl. Kammarkollegii cirkulär av den 14 april 1824 förklarades att äganderätten till häradsallmänningarna till kom häradsborna, och att uppdelning och försäljning av allmänningarna kunde ske. Nu uppstod på vissa håll ett ansvarslöst skingrande av all männingsmark, vilket kom att medföra en reaktion från myndigheterna och en stark opinion för bibehållen statlig kontroll över häradsallmän ningarna. Bl. a. anhöll Lysings häradsallmännings delägare att få dela upp allmänningen på socknarna, men man var litet sent ute och fick där för lyckligtvis avslag på sin begäran. Först genom 1866 års förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, infördes be stämmelser för häradsallmänningarna, som med viss modifiering av 1824 års cirkulär, lade grunden för nuvarande lagstiftning och reglemente. Slutgiltigt avgjordes icke äganderättsfrågan för häradsallmänningarna förrän efter långdragna förhandlingar av 1932 års riksdag. Den lag som där skrevs, kom i Vissa väsentliga stycken, bl.a. beträffande fördelning av avkastningen, att nära ansluta till vad Magnus Eriksson stadgat c:a 600 år tidigare. Hur allmänningen förvaltades Under hela 1700talet och fram till 1849 hade landshövdingen samt Skogs och Jägeristaten haft det formella ansvaret för alla förvaltnings ärenden på häradsallmänningarna, men i Östergötland hade häradsborna ganska snart efter tillkomsten av 1824 års cirkulär lyckats tillkämpa sig ett visst inflytande i förvaltningsfrågorna. Lysings Häradsallmännings 66 Utsikt från Klinten över Vagnsjön vintertid. delägare hade mycket tidigt inkommit med förslag till reglemente, år 1843 erhölls emellertid besked att Kungl. Maj:t vägrat godkanna det samma. Av vissa uppgifter att döma åvilade ansvaret för skogvaktarnas avlöning häradsborna från mitten på 1830talet, från denna t1d torde även sammanträden med den s.k. Lysings Härads Allmännings Komlt té ha förekommit. I häradsallmänningens första bevarade protokoll, av den 14 febr. 1855, hänvisas till ett Konungens Höga Befallningshafvande den 21:te siste December fastställt reglemente, enligt vilket ett ombud för varje socken jämte suppleant skall bilda en ny Lysingsuflärads All männings Komité. Till sammanträdet hade infunnit Slg folJande, som alltså var de första kända sockenombuden i allmänningen: U Stora Åby Sochen: Landthushållaren Carl Joh. Petersson i Aby Vestergård. Suppl: Jonas Jönsson i Stenkilsby _ u Ödeshögs Socken: Rusthållaren Samuel Jonsson i Raby. Suppl: Anders Andersson i Råby Mellangård " Wäderstad och Harstad Socknar: Skattemannen Gust. 0stberg i Torpa. Suppl: Rusthållaren Johan Jonsson i Haddestad Trehörna Socken: Nämndemannen August Jonsson i Fagerhult. Suppl: Gustaf Johansson i Swärdstorp ' Kumla Sochen: Rusthållaren Johan Petersson l Tyttorp. Suppl.: And. lohan Petersson i Gärdslösa Röks Socken: Skattemannen Johan Petersson i Ingvaldstorp Bergsgård. Suppl: Carl Petersson Ibm (d.v.s. från samrna gård) Svanshals Socken: Rusthållaren Johan Andersson i Solberga. Suppl: Rusthållaren Carl Mauritzon i Sertshöga _ Heda Socken: Rusthållaren Christian Andersson i lsberga. Suppl: Herr Fahnjunkaren P. U. Pilgren i Norrö _ V. Tollstad Socken: Shattemannen Gustaf Persson i Haninge torp. Suppl: Skattemannen Johan Samuelsson i Haninge _ Rogslösa Socken: F .d. Rihsdagsmannen Anders Gustafsson i Yx stad. Suppl: Rusthållaren S. P. Larsson i Asby 67 i.. 1 __c..__..._..___ . Wäfversunds Socken hade förenat sig med Rogslösa om samma ombud Källstad Socken: Landthushållaren Gustaf Andersson i Källstad. Suppl: Rusthållaren Peter Hansson i Walla. Sistnämnda trenne socknar tillhörande Dals härad hade på den tiden utsyning från Lysings allmänning; mera härom i kommande asvsnitt. 1854 års .reglemente innebar att distriktsombuden nyvaldes vart tredje år. Man skilde på utsyningsvirke, som kom från trakthyggena, och an nan avverkning, i det senare fallet skulle virket säljas för allmännings kassans räkning. Allmänningskassans medel omhänderhades av ordföran den i allmänningskommittén. Av protokollen framgår mycket tydligt hur allmänningskommittén medvetet strävade efter ökat inflytande i förvalt ningsfrågorna7 men i stort sett behöll Skogs och Jägeristaten, senare Domänverket, ett tämligen fast grepp om förvaltningsärendena under hela 1800talet. Först 1915 anhöll Lysings häradsallmännings styrelse att helt få övertaga förvaltningen av allmänningen, och icke förrän 1933 tillkom den förvaltningsform som nu finnes. Utbrytningen av Dals häradsallmänning Genom Kronans dispositioner hade Dals härad berövats sin allmän ning, vilken låg på Omberg, och man hade i början av 1700talet hos Kungl. Maj:t anhållit att återfå densamma. Genom Kungl. brev den 13 maj 1731 avslogs emellertid Dals härads begäran, och i stället hänvi sades man att taga sin utsyning från Lysings och Göstrings häradsall männingar. Detta passade givetvis icke dessa båda härader, och Dals borna fick lov att gå till Kungs för att få sin rätt fastställd, vilket skedde genom dom den 11 december 1838. År 1850 avslogs en ansökan att få dela upp Lysings häradsallmänning mellan Lysings och Dals härader7 men sedan överenskommelse träffats att Dal för de aktuella socknarna Väversunda, Rogslösa och Källstad skulle erhålla mark enl. 2/3 av sitt oförmedlade mantal, beviljades utbrytning av mark till en nybildad Dals häradsallmänning i Kungl. brev den 7 december 1852. Samtidigt avslogs för tredje gången, och slutgiltigt, Lysings häradsbors ansökan att få dela upp allmänningen på de olika socknarna. Utbrytningen av Dals härads allmänning verkställdes sommaren 1855 i form av laga skifte. Lantmä terikostnaden blev ungefär 1.458 Rd banco, men sedan räkningen god känts kom krav på ett större belopp, och ärendet avslutades efter förlik ning först den 20.1.1857. F örrättningen hade utförts av Landtmätaren .1. F. Schött. En begäran från Dals härad att förrättningskostnaderna skulle bestridas med medel ur Lysings allmänningskassa avslogs av Ly singsborna med motivering att Dalsborna alltid uttagit hela sin avkast ning i natura medan Lysingsborna ensamma skapat kassan genom att Till vänster en översiktskarta över allmänningen med uppgift om förvärvade områden. 69 boställe byggt på 1860talet för en kastnad ( av 1,200 riks daler riks mynt, gemensamt försälja Viss del av det avverkade virket. Ett kuriöst resultat av utbrytningen blev att Dals häradsallmänning än i dag uppbär utdel ning från Lysings häradsallmänning. Häradsallmänningen och delägarna Även om Ved och virkesfång från allmänningen var en värdefull till gång, torde ursprungligen jakten, fisket och framförallt skogsbetet ha varit av dominerande betydelse. I Kristoffers landslag av är 14.42 stad gas bl.a. att betesdjur få släppas på skogen först efter allmännings slåtter dag som är Sankt Peters dag, d.v.s. 1 augusti, en uppgift som i våra dagar förefaller märklig. På Lysings häradsallmänning släpptes betesdjuren un der första hälften av 1800talet den 1 juni, men fr.0.m. 1866 den 15 maj. I allmänningens protokoll av den 28.9.1855 anges betesavgifterna till för häst 1 Rd 16 sk banco och för ko 32 skilling. För märkningen betalades dessutom 2 sk för häst och 1 sk för ko, Vilket tillföll de förtroendemän som ansvarade för märkningen av kreaturen. En särskild beteskassa fanns ända till 1918 och ur densamma togs medel för vissa allmänna ändamål. Som exempel kan nämnas uppsättning av Vägvisare inom häradet, vilket bekostades av beteskassan. På 1700talet skulle utsyningen i första hand gå till vissa boställen och andra allmänna ändamål, först i andra hand och efter behovspröv ning kunde enskilda delägare erhålla virke från allmänningen. Kungl. Befallningshavande skulle svara för behovsprövningen. Detta förhållande var tydligen djupt rotat i folks medvetande, ty trots att det formellt upp hörde i och med 1824 års cirkulär, finnas i protokollen talrika exempel på hur allmänningskommittén avslagit begäran om utsyning till allmänna boställen,lvilka insänts till KB och därifrån via Skogsstaten remitterats till kommittén för avgörande. År 1856 avslogs exempelvis dels en begä ran om utsyningtill nybyggnader vid förra Trumslagarebostället Fiflefall, 70 dels en ansökan från komminister Jonas Peter Högström i Heda om bygg nadsvirke, då ”Allmänningen nu är öfverlåten till Häradets disposition”. Ordnad utsyning till delägarna tillkom sedan hushållningsplan i enlighet med 1854 års reglemente fastställts. Delägarna fingo då sin utsyning från de utstämplade trakthyggena medan annat virke som avverkats på all männingen såldes på öppen auktion. Naturautsyningens storlek var är 1860 70 kubikfot per mantal. Utdelningen omhänderhades då av skollä raren R. Pettersson i Åby, som i ersättning för uppdraget erhöll 25 öre per mantal. Under mitten av 1800talet skulle tydligen medel till allmänna utgifter för vägar, tingshus m.m. anskaffas genom s.k. sammanskott inom sock narna. Så hade exempelvis skett vid omläggning av vägen Gränna Ödeshög beträffande 1700 Rd banco och vid reparation av tingshuset i Ödeshög beträffande 950 Rd. I september 1855 beslöt allmänningskom mittén att hos Kungl. Befhavande anhålla att få återbetala dessa medel ur allmänningskassan, och vidare fattades nedanstående citerade beslut: ”Då inom Häradet årligen förefalla åtskilliga gemensamma ut gifter, hvars bestridande genom sammanskott skulle falla sig allt för besvärligt, så beslutades, med avseende på den inkomst, som för kassan, genom den nu börjande trakthuggningen kan vara att förvänta, att medel till Häradets gemensamma framtida utgifter skola från allmänningskassan i mon af skeende vederbörliga re qvisitioner förskjutas. Och ingå Sockenombuden härmed å sina kommittenters vägnar gemensam garanti, att medlen skola af Hä radet efter förmedladt hemmantal till kassan vid förefallande be hof återbäras”. I protokoll från sammanträde i Backasand den 29 juli 1856 handlar § 2 om hamnbyggnaden vid Hästholmen, och lyder som följer: ”Till komiten hade från Directionen för hamnbyggnaden vid H ästholmen, jemte åtskilliga andra af häradets innevånare ingifwits en ansökan om tillstyrkande, att för hamnbyggnadens behof få en utsyning af circa etthundra tolfter byggnadstimmer ur Lysings Hä rads Allmänning. Komitén, som med fullkomligaste öfwertygelse in såg den stora gemensamma nytta, som skulle Häradet tillskyndas genom detta gagneliga företag, biföll för sin del den gjorda be gäran och wågar alltså härmed ödmjukast anhålla att Kon. Resp. Befalln.hde måtte skänka .sitt höga bifall till den begärda utsyning en till befordran af ett för Häradets gemensamma gagn i högsta mon bidragande syfte”. Utsyningen till Hästholmens hamnbyggnad bifölls av Kungl. Befall ningshavande den 20 juli 1857, d.v.s. efter ett år. Andra exempel på insatser till bygdens fromma är allmänningskommitténs begäran år 1858 att ur allmänningskassan få betala häradets rättegångskostnader för pro cess angående hållskjutsen, virke till läkarbostad i Backasand 1862 och 10 tolfter timmer till Trehörna kyrkobygge 1863. 71 Anders Andersson, uppsyningsman i Stormalørp, om nämnd i protokollen första gången 1857, tjänstgjorde som skøgvaktare och pensionerades 1905. Sonen Carl Andersson övertog tjänsten och pensionerades 1940. F. n. är en sonson till Anders Andersson arrendator på Stormatorp. ' S kogspersonalen 1857 fanns skogsuppsyningsmännen Anders Andersson, A. P. Svens son, Anders Lund och Ringqvist (Renqvist?). Kronoskogvaktaren Öster dahl, som bodde i Kolafall hade tillsyn över uppsyningsmännen, men av protokollen framgår att även allmänningskommitténs ledamöter turades om att övervaka hur skogspersonalen skötte sina åligganden. I proto kollen från denna tid figurerar även uppsyningsmannen Anders Magnus Johansson och en tydligen gammal skogsbevakare vid namn Nero. Något senare, 1862, fanns förutom Kolafall boställena Perstorp, Stormatorp, Tullporten och Wässjötorp. Dispositionen över bostället utgjorde den huvudsakliga lönen, men mer eller mindre bra tillgång på jord kompen serades med pengar. Så hade Lex. innehavaren av Wässjötorp, där ingen åker fanns, 150 Rd rmt per år medan uppsyningsmännen på Stormatorp och Tullporten där bra åker fanns hade 50 resp. 75 Rd per år. Den högsta tillsynen över skogspersonalen och skogens skötsel utöva des under denna tid av Öfverjägmästaren Gyllencreutz men ledningen av den praktiska verksamheten handhades av den i trakten legendariske Öfverjägaren C. M. Sjögren, Omberg. Så småningom minskades anta let bevakningstrakter på allmänningen till tre, med boställena Perstorp, Kolafall och Stormatorp, från och med 19400 utgör hela allmänningen en bevakning med Perstorp som skogvaktareboställe. Lysings häradsallmänning har alltid haft förmånen att ha duktig och pålitlig arbetskraft, av nu anställda skogsarbetare har övervägande delen mer än 25 års tjänst i allmänningen. Skogsskötseln på Lysings häradsallmänning I äldsta tider förekom givetvis ingen kalavverkning utom vid röjning för svedjebruk. De naturligt uppkommande skogsbränderna var då natu rens egen föryngringsmetod, och genom dem uppstod kalytor av en om fattning som mångdubbelt överstiger det moderna skogsbrukets hygges avverkningar. Åren 1794 och 1795 kartlades hela Lysings häradsallmän ning av Landtmätare M. Wallberg och J. C. Lagergren. Denna utomor dentligt noggranna och välgjorda karta finns i allmänningens ägo och lämnar goda upplysningar om det dåvarande skogstillståndet. De på kar tan införda, enkla mark och beståndsbeskrivningarna talar på större 72 Skogsodling på allmän ningen 1915. \ N Mum* b” delen av arealen om ”den Fordna Skogselden”. För Kolsjömarken finnes en brand daterad till 1781, men troligen är det andra skogseldar som härjat söderut på allmänningen. Den första kända skogshushållningsplanen för allmänningen fastställ des år 1856. Planen var upprättad enligt dåtida moderna principer, vilket innebar ett extremt trakthyggesbruk, där de i förväg upphuggna linjerna fick utgöra gräns för hyggena. Tanken med detta var att man för fram tiden skulle åstadkomma stora enhetliga bestånd, vilka skulle avverkas i en bestämd tidsföljd. Protokollen visar vilka delar av allmänningen som konsekvent behandlats på detta sätt, och en blick på vår nuvarande flyg fotokarta över dessa områden klargör att resultatet åtminstone kartmäs sigt blev vad man väntat, de gamla trakthyggeslinjerna framträder i dag som tydliga beståndsgränser. I senare hushållningsplaner tog man vis serligen större hänsyn till markens och skogens produktionsförhållanden, men med undantag för en kort period under 1900talet då luckvis bläd ning (avverkning av små föryngringsytor) förekommit, har hyggesbruk alltid tillämpats på allmänningen. Från 1857 förekom s.k. kulturförslag, vilka upptog vissa skogsvårdan de åtgärder såsom hjälpgallring och frösådd. Redan 1866 föreslog C. M. Sjögren buskhuggning på hyggena, d.v.s. hyggesrensning, och anord nande av s.k. beståndsplantskolor. Allmänningskommittén hade emeller tid en delvis annan uppfattning om behovet av dessa åtgärder och ar gumenterade, tydligen av kostnadsskäl, emot sakkunskapens förslag. Självföryngring efter fröträd, kompletterad med sådd, var länge den do minerande föryngringsmetoden, från 1900talets början ersattes dock hjälpsådden med plantering. Egentliga gallringar förekom ej före 1916. 73 Fridlyst tall på all männingen. Urskog och s.k. storverksträd Under 1600talet tillskansade sig Kronan rätten till grov och lång skog, s.k. storverkes och mastträd, och denna rätt kvarstod formellt ända till 1935, då Domänverket såsom företrädare för Kronan avstod härifrån mot att vissa sådana träd och bestånd fridlystes. Bl.a. fridlystes då på Lysings häradsallmänning ett mindre område vid Långlidkärret såsom urskogsreservat. Vid en inventering som Naturvårdsverket lät utföra 1966 visade det sig att detta område samt beståndet däromkring torde vara ett av de mest karakteristiska urskogsområden som finnas i vårt land, och reservatet har därför utökats och upplåtits till Naturvårdsverket. På 179495 års skogskarta finnes för detta område följande enkla be ståndsbeskrivning: ”Större Men Gles Tallskog Qwar, Börjar Wäxa Ung Tall Och Gran Men Mäst Björk”. De äldsta träden i reservatet har över levt tvenne skogseldar, vissa undersökningar har givit vid handen att brandlyrorna i tallarna är från 1830talet, i ett av de äldsta träden har även en brandlyra från omkring 1730 påträffats. Enligt obekräftade ut sagor skulle en mycket stor skogseld ha härjat i Holaveden under förra hälften av 1800talet. Ett av de 1935 fridlysta storverksträden, som blåste omkull för några år sedan, har iordningställts som soffa och finnes nu vid nedfarten till reservatet. 74 Areal förhållanden Av det föregående framgår att intagor och utbrytningar fortlöpande minskade allmänningens areal långt in på 1800talet. År 1897 kan sägas utgöra en vändpunkt för denna utveckling, då uttalade allmänningsstäm man nämligen att ”då tillfälle yppas och kassan tillåter skall för skogs odling tjänlig mark inom allmänningens gränser inköpas”. De gjorda markförvärven åskådliggöres tämligen väl av kartan på sid. 68; som kom plettering till densamma kan dock nämnas att allmänningens areal sedan 1917 ökat med 24 %, och att utvecklingen av markförvärven synes gå allt snabbare. Geologi och topografi Berggrunden består mestadels av röd medelkornig granit7 men längst i söder finnes även porfyr. Urberget sticker ofta upp genom de lösa jord lagren i brutna och förklyftade formationer. På vissa håll är terrängen därför svårframkomlig och detta förstärks stundom genom en stark bloc kighet. Markens förmåga till skogsproduktion är dock förhållandevis god. Areal, skogsförråd, avverkning m.m. Den aktuella arealen är 4.416 ha, varav 3.832 ha utgör produktiv skogsmark. Det genomsnittliga Virkesförrådet uppgår till något över 140 m3 sk per ha, och cza 1/3 av denna areal täckes av skog över 80 års ålder. Den årliga avverkningen inklusive inköpta marker rör sig om över 18.000 1113 sk. Antalet delägare i allmänningen, de i mantal satta gårdar na inom häradets åtta socknar samt delar av Harstads f.d. socken, är nu över 800. Skogens nutida skötsel. Naturvårdssynpunkter m.m. En stor del av avverkningen måste på grund av skogens åldersfördel ning tas ut genom kalavverkning. På de marker där så är lämpligt får dock en tät skärmställning av tall stå kvar under övergången mellan garn mal och ny skog, men principiellt bedrives ett utpräglat hyggesbruk. Detta skogsbrukssätt, som på senare tid utsatts för kortsynt och oveder häftig kritik, utgör i själva verket en garanti för att sådana pelarsalar av gran och fur som utgöra ett så uppskattat inslag i vår natur, även komma att finnas i framtiden. Ett studium av beståndshistoriken bl.a. på Lysings häradsallmänning visar att detta är riktigt, och att ett skede av kalläggning i relativt stora ytor utgör en naturlig fas i det levande skogslandskapet. 75 Lysings häradsallmännings ordföranden från omkring 1850 F.d. Riksdagsmannen J. P. Andersson i Eveboda, Rök »ii1855 Landthushållaren Carl Joh. Petersson i Åby Västergård, Stora Ãby 18551861 Rusthållaren och Kyrkvärden Jonas Jönsson i Stenkilsby, Stora Ãby 18611867 Rusthållaren C. C. Mauritzson från Sertshöga, Svanshals 18671874 Axel Andersson, Svanshals 18741892 Aug. Salomonsson, Stora Lund 18921904 Christoffer Johansson, Runnestad 19051920 Axel Salomonsson, Stora Lund 19201923 Frithiof Azson Ahrén, Eveboda, Rök 19231948 Axel Samuelsson, Klockaregården, Ödeshög 19481958 Sven Johansson, Tjugby, Ödeshög 1958 Förteckning över källmaterial: Ihrfors, G. G.: Om häradsallmänningar enl. svensk rättsutveckling. (Upp sala 1916, ak.avh.) Holmbäck, Åke: Om äganderätten till häradsallmänningarna från 1800talets början till nutiden. (Stockholm 1930) Casparsson, E. G.: Lösings Häradsallmänning. (Norrköping 1962) Risberg, Georg E.: Östkinds härads allmänning. (Norrköping 1959) Freudenthal, A. 0.: Östgötalagen (Hälsingfors 1895) Lysings Häradsallmännings protokoll och arkivhandlingar. LYSING 76