Nordiska sjuårskriget - Nordiska sjuårskriget och Ödeshög.

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Fäkta håf, ett minne från sjuårskriget. Nordiska sjuårskriget och Ödeshög ”Gammalt hat och unga konungar” fann historikern Anders F ryxell vara orsaken till nordiska sjuårskriget, 156370, mellan Sverige och DanmarküLybeckPolem Konungarna var vår Erik XIV och Fredrik I . Vid freden i Stettin var bägge länderna så utmanade, att inga land avträdelser ägde rum. Sverige betalade dock en penningsumma, och danske konungen avsade sig alla anspråk på Sverige från unionstiden. Ett dramatiskt avsnitt i sjuårskrigets historia berör Ödeshög. Den danske fältöversten Daniel Rantzau tågade med sin här från Halmstad, som låg i Danmark, genom Småland, över Holaveden på Västra Hol Vägen och till Skänninge, som ockuperades 17 december 1567. På grund av Erik XIV sinnessjukdom var försvaret dåligt organiserat, men det blev en del mindre sammanstötningar. Rantzau satte sig fast i Skänninge några månader. Hans provianteringskolonner genomströvade slätterna. Vid Kungs Norrby inte långt från nuvarande Motala besegrades en svensk trupp. Mot slutet av januari 1568 bröt danskarna upp _ med svenskarna under Erik XIV befäl i hälarna och tågade Östra Holvägen, alltså i riktning mot Boxholm, söderut. Västra Holvägen var spärrad. Sommen frös till och blev kanske räddningen för de förföljda. Under god ordning forcerades Småland och snart var man i det danska Skåne. 26 Dagboken berättar Det finns en hel del litteratur om nordiska sjuårskriget med utgångs punkt från Daniel Rantzaus detaljerade dagbok. ”Källstudier till Erik XIV och Nordiska sjuårskrigets historia” av Hasse Petrini, Gleerups 1942, torde vara den utförligaste skildringen på vårt språk. Bland de danska kan nämnas den historiska romanen av H. F. Ewald, ”Daniel Rantzow”, Gyldendalske Boghandel 1913. Ett minne från striderna har major Carl Mothander dragit fram i en artikel i Dagens Nyheter 18 oktober 1959. Tysken Michel Herberer von Bretten har berättat hur han på väg till hertig Karls bröllop i Nyköping 1592, djupt inne i Holaveden träffade på ett stort, öppet fält, täckt med människors vitnade ben. Troligen var det vid Narbäck denna iakttagelse gjordes. Med Rantzau genom Holaveden I början av 1968 utgav Gunnar Rörby och Bertil Ander, Skänninge, skriften ”Skänninge _ en ockuperad stad”. Under 1967 utgav ingenjör Harry Bergenblad, känd forskare från Huskvarna, ”Ur Daniel Rantzaus Dagbok”. Låt oss här följa ingenjör Bergenblads framställning, byggd på Rantzaus dagbok och andra handskrifter, som torde ha sitt ursprung i dagboken. Den danska bären hade den 7 november 1567 hunnit till Gränna och slog läger där: Vid porten till Holaveden Från lägret i Gränna sände Rantzau fältöverstelöjtnanten Christoffer von Dohna med 400 man till häst för att undersöka Holaveden. När han kom fram till skogstraktens början, d.v.s. till Uppgränna, ”fann han fram för sig två vägar, en som gick över höglandet och den andra nere vid ber get längs sjön Vättern”. Den nedre tog han själv och en annan befälhavare den övre, varpå de stötte samman uppe på skogen. Ingenjör Bergenblad kommenterar : Den nedre vägen följde till stora delar nuvarande E 4 fram till tre tänk bara ställen för forcering av bergryggen upp till den övre vägen (gamla Stockholmsvägen som kom ur bruk för långväga resor under 1850talet när en ny väg (nu E 4«) fick hela sin sträckning färdig nedom berget fram till Ödeshög). Dessa uppgångsställen är i tur och ordning: Klevenbacken, Narbäcks klev och SjöbergaHolkaberg. Den övre vägen, gamla Stock holmsvägen, gick uppför Långebråten förbi Sonaby och fram till Holka berg. De utsända spejarna fann framkomligheten på vägen över Holaveden något bättre än väntat, eftersom den på kunglig order var ”så pass bred dad och rätad, att man mycket väl kunde tåga fram med artilleri och tross, ryttare och knektar”. Rantzau beslöt att följande dag föra hela hären över Holaveden. Troligen var det omkring 1.000 ryttare och 4.000 man i fotfolk som i novemberdiset skulle forcera den naturliga skydds muren mot östgötasläten. 27 Truppmönstring vid Uppgränna Dagboken berättar : Den 9 november var herr fältöversten med hela hären tidigt på benen, förde den rakt ner till Holaveden och ställde själv upp den i slagordning, för att utröna dess styrka. Eftersom fienden hittills övergivit så många starka förskansningar, kraftiga förhuggningar, av naturen befästa platser och alla fördelar och då Holaveden redan låg öppen, kunde han inga lunda med gott samvete föra hären tillbaka från ett skräckslaget folk på grund av de klippor och skogar, som kallas Holaveden, där vårt krigsfolk likaväl som fiendens kunde gå och stå och löpa och rida och värja sig. i Rantzau utvecklade enligt dagboken ganska utförligt sina synpunkter inför sina ryttmästare och övriga befälhavare. Dessa i sin tur samman kallade sitt folk och vidarebefordrade fakta. Därefter svarade alla genom ryttmästare Johan von Aldern att vägen visserligen föreföll dem smal, men de hade svurit sin ed till konungen av Danmark och var beredda att följa hans befälhavare. Efter redogörelsen för detta krigsråd vid Upp gränna fortsätter' dagboken berättelsen: Dagsmarsch till Narbäck Sedan ryttarna avgivit sin förklaring, red överste Frands Brockenhuus till knektarna, där de stodo i slagordning, för att höra deras mening; och då de visade sig villiga, drog hela hären endräktigt in i Holaveden, och marschordningen bestämdes. Den nedre vägen vid vattnet tog artille riet och alla trossvagnarna jämte 400 skyttar och två fanor ryttare och den övre vägen, som går mitt över Holaveden, hela den övriga hären av ryttare och knektar. När vagnarna och hästarna, som voro illa skodda och obroddade, inte kunde få fotfäste i uppförsbackarna emedan det var fruset, måste man spänna några hästar från andra vagnar och spänna dem för en enda, så att alltså den ena vagnen efter den andra kom upp. På den övre vägen hände inget missöde, och man kom därför fort fram till mitten av Holaveden, där läger slogs, emedan det fanns tämligen god plats där och också foder i några små hus, och dit kom snart också alla vagnarna och trossen. Ingenjör Bergenblad kommenterar denna del av truppförflyttningen: Att man valde den nedre vägen, som på vissa ställen måste ha varit mycket smal där den låg intill bergväggen med de stora stupen ned mot Vättern, för vagnar och kanoner d.v.s. den värdefulla utrustningen, måste ha berott på att man ville skydda denna transport för anfall från svens karna som höll till i området. Den övre truppen var ju hästburen och kunde lätt förflytta sig och ge skydd. Mitten av Holaveden torde för Rantzaus del var området mellan Narbäck och Holkaberg, där den sist nämnda gården har varit gästgivaregård sedan århundraden tillbaka. Flera tusen danska och tyska krigare tillbringade alltså natten ute i skogen intill de ovan nämnda gårdarna. Det är lätt att förstå vilka 28 L__________“, provianteringssvårigheter som fanns både för krigsfolk och hästar. Men var höll då de svenska trupperna till när fiender i tusental trängde in på de smala vägarna, rakt igenom en skog som ansågs lätt att försvara? Även därom kan dagboken om den nu är tillförlitlig _ ge besked. Svenskarna fanns alldeles i närheten: Svenska trupper på parkett Samma dag tågade herr Erik Gustafsson (Stenbock) och fältmarskalken herr Erik Henriksson med sex fanor ryttare och 2.000 hakeskyttar i största hemlighet och stillhet fram över oss på bergsträckningen, där de kunde se hela vår förbimarsch, men dolde sig för oss och Vågade inte heller i en sådan belägenhet angripa oss. Dagen därpå, 10 november, hade emellertid den stora svenska styrkan beslutat att angripa samtidigt på tre ställen, berättar dagboken, varigenom ingen avdelning skulle kunna undsätta den andra: Detta anslag, om än vist uttänkt, sattes likväl föga manligt i verket. Ty de, som befunno sig längst fram, begåvo sig på flykten, sedan de sett att de Våra i förtruppen voro beredda på anfall och herr fältöversten ryckte obehindrad med förtruppen genom passet och vidare över Holaveden ut på öppna fältet # . En kapten med 300 man lämnades kvar. Några ryttare sändes ut att rekognoscera, medan huvuddelen av hären fortsatte framryckningen: Fienden hade emellertid tagit till flykten, varför herr fältöversten gick i kvarter på samma plats inte långt ifrån en hög kyrka och lät den del av hären, som utgjort förtruppen, rycka in i lägret. N ' W “ f, , »år ?åxáøyw ›\ mmm (§3 Nää: Danskarna slog läger vid Ödeshögs kyrka. Bilden är från 1600talet. 29 % ,, .. .. .. Hastafallan” berattar också krigshistoria. Smålänningar och västgötar till anfall Medan Rantzau lät förtruppen slå läger vid Ödeshögs kyrka _ som det måste 'ha varit höll det på att gå illa för eftertruppen. Smålänningar och vastgotar Vlsste att eftertruppen på grund av att många hade rymt 1nte var pa mer än 300, och gick till anfall. Danskarna måste ta till flyk ten. Det kom dock förstärkning. Svenskarna måste ge vika och skingrades: “I denna traffning fingo mer än 200 fiender sätta livet till, varibland fanrlken over den svenske konungens hovfana blev skjuten, många såra des, Vllka senare dog bland klipporna, och icke inräknats bland dem som stannade på Slagfältet. Dessutom blev en ryttmästare vid namn Sveri findersson tagen till fånga jämte några andra. AV de våra föllo icke mer an 6 berldna knektar men väl bortåt 100 landsknektar av vilka en del blevo ihjältrampade av våra egna ryttares hästar. , Grymheterna vid ”Hästafällan” Det måste ha varit skeletten efter denna strid som den tyske resenären _. CIterad inledningsvis hade passerat ett antal år senare. Ortsbefolk nlngen var emellertid inte overksam under tiden: Medan denna strid pågick hade ett antal bönder kommit ner från ber gen, och eftersom våra skyttar voro skingrade åt olika håll, slogo de hälf ten av vagnshästarna fördärvade och höggo kvickt sönder åtskilliga vag nar, varefter de snabbt flydde undan. 30 När herr fältöversten i sitt läger fått underrättelse om, att fienden var verksam, begav han sig, fastän det var mörkt och få ryttare tillgängliga, åter tillbaka med några ryttare för att undsätta de sina. Men sina ryttare och knektar mötte han på Holaveden, som redan kastat tillbaka fienden, och drog in med dem i lägret. Kanonerna, hela artilleriet och 446 tross vagnar kommo oskadda till lägret, medan de övriga trossvagnarna, näm ligen 436, blivit stående på Holaveden. Alltså kom med Guds hjälp hela vår här samma dag med artilleri och trossvagnar över västra Holavedsvägen in i Östergötland och Gud alls mäktig har genom denna lilla här öppnat Holaveden och gjort den bekant _ något dittills oerhört _ och alltså tillintetgjort dess rykte som ett säkert värn, vilket svenskarna förlitat sig på. Namnet Hästafällan kan vara ett minne från dessa strider. Där blev 800 hästar lemlästade, troligen genom att hälsenorna skars av. På åsen mellan Sonaby och Narbäck Ingenjör Bergenblad kommenterar: Svenskarna hade alltså kringgått danskarna på den övre Vägen och tagit sig över den höga östsidan av bergåsen mellan Sonaby och Narbäck och kunnat studera det mer än kilometerlånga danska krigståget av tross vagnar som mödosamt tog sig fram utefter bergets sida förbi Tånga berget och över Narbäcken. Huruvida danskarna sedan tog sig upp utefter Narbäcken i den numera lätt identifierbara serpentinformade kleven fram till Narbäcks västra gård eller om de fortsatte utefter Vättern fram till Sjöberga (från 1850talet gästgivaregård) och därifrån upp på den övre vägen vid Holkaberg har ej kunnat bevisas, även om topografin talar för det senare alternativet. Vi vet alltför litet om denna vägs beskaffenhet och då framförallt om den var ”vagnväg”. Vad vi vet med säkerhet är att man kunde ”klövja” på hela denna vägsträcka och därtill ända fram till Stava kvarn innan Stock holmsvägen kom till under 1850talet. Men därifrån är steget långt till att man vågar påstå, att det dessförinnan var möjligt att här föra fram kanonvagnar. På tal om vägen till Stava kvarn har lantbrukare Farman Andersson berättat för hr Bergenblad: Hans fader hade talat om att till deras kvarn kom getingarydbönderna med säd för malning och att de måste leda klövjade hästar (d.v.s. sädpåsarna hängde på hästryggen) utefter berget där nu riksvägen går. Skansberget intill Skäggs håla Dagboken omnämner också ”ett trångt pass Vid en vaktstuga, om vilket alla slags olämpligt prat fördes, som vore det omöjligt för oss att komma därigenom, oantastad och helbrägda”. Hr Bergenblad identifierar detta pass till Skansberget intill Skäggs håla. P. D. Widegren berättar i sin öst götabeskrivning av 1829 om Skansbacken invid Sunneryd, där folket skulle ha försvarat sig och dödat själva anföraren hos fienden. Passet skall ha blivit försvarat med järnportar. 31 ' /' [i t Samma författare berättar att det vid Holkabergs gästgivaregård finns ett träkors rest, från äldsta tider vårdat och bibehållet. Varför det blivit uppsatt är dock inte känt, men man kan nog gissa på ett samband med striderna under Rantzau. 1,422 gårdar brändes Ett mått på förödelsen under kriget är att Rantzau _ berättar hr Bergenblad brände 1.422 gårdar i Sverige. Många gårdar i Östergöt land räddades tack vare att Rantzau var nöjd med en brandskatt av 8 lod silver för varje gård. O. Vaupell berättar i Det nordiske syvaarskrig 1567 1570, utkommen i Danmark 1891: Många svenska bönder, som velat säkerställa sina gårdar förmåddes att betala brandskatt till danskarna för att slippa få den bränd. När detta uppdagades av svenskarna fördes de skyldiga sedermera till riksprofossen Peder Gadd i det svenska lägret i Norrköping, där inte mindre än 78 bönder blevo hängda för sin förseelse. ”Betalte de ikke Brandskat, blevo de brendte, betaldte de, blevo de haegte”. Vad gömmer jorden? Ingenjör Bergenblad framhåller till sist, att jorden säkert gömmer minnen från striderna. Förvånansvärt litet är påträffat. Traditionen vill berätta, att bysmederna inom området tog vara på järnet som råvara i sitt hantverk. Det vore en lockande uppgift att företa provgrävningar på platser intill Narbäck, som av gammalt brukar sättas i samband med Rantzaus tåg genom Holaveden. Litteratur: Harry Bergenblad: Ur Daniel Rantzaus Dagbok. Ett 400årsminne. Författarens för lag, Huskvarna, 1967. Gunnar Rörby och Bertil Ander: Skänninge en ockuperad stad. Författarens för lag, Skänninge, 1968. Narbäck och Vättern i bakgrunden. Markformationerna kan dölja rester av skans. Bilderna i denna artikel med undantag av kyrkan är tagna av Harry Bergenblad. 32