Näcken, sjöjungfrun och skogsrået

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

55. Det fanns roligt folk bland de första nybyggarna på Dags mosse. Gubben Gran, som odlade upp Granstorp, var full av historier om sjörå. Jag växte upp på Lisedal, som min far hade odlat upp. Vi pojkar var för vetna på hans historier, det kan jag intyga. Här är en av hans bitar. Detvar en gång en bonde som hade sina hästar i vall vid stranden av Tåkern. Från' sjön kom en apelkastad sjöhäst upp och slog sig i lag med bondens hästar. Bonden provkörde den nya hästen. Det gick bra, men 'när han sedan skulle rida i vall med honom, bar det iväg rakt ut i sjön. Hästen försvann och bonden med. Att* hästen inte var någon annan än självaste Näcken, det behöver jag väl inte säga. l (C. J. Karlsson) 1/7 49. 56. De gamla trodde blint på sjöjungfrun. Far och farbror var inga undantag. Det här har jag hört av båda. i *En gång var några “skeppare på väg från Västergötland till Vadstena med last. När de kom fram till Fjuk, vart det stiltje, och de vart tvungna att gå iland på Fjuk. Där övernattade de i en koja. En fin dam kom in till dem. Det var sjöjungfrun, trodde de, och därför passade de på att fråga, när de skulle få Vind till Vadstena. Hon gav besked: de skulle kunna ge sig iväg så och så dags på morgonen, om de ville ha vind. ”Men passar ni inte på då, så ska ni inte få nån vind på fjorton dar." Det vart, som hon hade sagt. Men när de kom tillfVadstena, blåste det upp en hård sydostlig. Hade de inte givit sig ivägki rättan tid, så hade det varit stört omöjligt för dem att ta sig *till Vadstena med sina råsegel. I fjorton dar blåste han hårt från sydost. Det där tog skepparna och alla andra som bevis på att sjöjungfrun hade hjälpt dem. (Henning Nyblom) 21/5 51. 57; Oskar Rydberg är min morbror. Hos hans föräldrar bodde en skogsarbetare som var ungkarl och enstöring. Han ville aldrig ha någon kamrat utan arbetade alltid ensam. En dag var han i Elvarum. En vacker flicka kom fram och neg och var artig värre. Du ser så vacker ut, sa gubben, men du är ihålig baktill. Då försvann skogsrået, för någon annan var det inte. Det fanns mycket sånt där förr som en aldrig hör talas om nu. (C. J. Karlsson) l/7 J19.