Om örtrika barrskogar

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

_ ,.,øanønwwwr › ; Om örtrika barrskogar. 193 Om örtrika barrskogar af Alb. Nilsson. En noggrann kännedom om våra skogstrads lefnadshistoria "liksom ock om jordmanens och vaxttáckets beskaffenhet på alla .södra Norrland. sådana marker, som aro eller böra blifva skogbarande, måste otvifvelaktigt anses aga grundlaggande betydelse för ett plan rnassigt arbete på. utvecklingen af vår skogshushallning på na tionel grund. I många hänseenden har denna kannedom i *vasentlig man ökats genom det under de senare åren med ifver bedrifna studiet af vaxtsamhallena. Sålunda hafva de stora .grunddragen af de viktigaste norrländska. barrskogssamhallenas eller, som man ock skulle kunna kalla dem, barrskogstypernas utvecklingshistoria blifvit narmare studerad, om än ytterligare långvariga och detaljerade undersökningar fordras för att full zstandigt utreda densamma. I vida mindre grad har däremot efter I'IULTS grundläggande undersökningar af Blekinges vaxtlighet ') vår kunskap om mellersta och södra Sveriges barrskogstyper blifvit ökad. Emellertid ar det föga tvifvel underkastadt att på. 'morangruset mossrika barrskogar aro nästan enarádande. Så. är .åtminstone fallet i 0stergötland, såval norra som södra skog bygden, i en stor del af Upland, Nerike och Vastmanland. Van ligast utgöras de af barrblandskogar, ehuru på. mindre om råden an tallen och an granen kan vara förhärskande eller ensam förekommande. I samband harmed ar markbetackningen något vaxlande på skilda stallen, men öfverensstammer dock i hufvudsak med markbetackningen i motsvarande skogstyperi Genom människans inverkan stark utliugg ning _ aro de likval på många ställen ombildade till björk hagar t. ex. i västra delen af Östergötlands södra skogsbygd. Pâ. mosand och delvis äfven på, rullstensåsar aro tallskogar mera förhärskande och afven markbetackningen företer karaktaristiska egendomligheter. Ett exempel harpå. har jag lämnat från Harde mo allmanning"). Äfven tallhedar förekomma, men såvidt hit ') R. HUm: Blekinges vegetation. Flora fennica. Häñ. 12. 1885. Meddelanden af Soc. pro. Fauna & . 'iv .ivräv _ , ._.. T..." ;,. *vinnnn J “ v... . 5,71 ^ W.., ...sv »< 194 Tidskrift för Skogshushdllning, 1896. tills är bekant endast pä spridda ställen t. ex. på Gotska Sandön och på. Hökens âs i Västergötland. Utom de ofvannämda barrskogstyperna förekomma på vissa. ställen för mellersta och. södra Sverige egendomliga barrskogs ' typer, nämligen örtrika barrskogar. Hittills finnes endast en sådan typ, nämligen örtrika tallskogar (pineta herbida SERN.) något omnämd i litteraturen. Till de örtrika skogarne hör bland andra äfven den spontana granskogen pä Omberg. Dä med undantag af nägra korta antydningar om densamma, ingen närmare skil dring föreñnnes, skall jag här försöka lämna en dylik, grundad' på de undersökningar jag därstädes verkställt 1893. För att er hålla en öfversikt öfver granskogens förhållande till öfriga växt samhällen, torde en kort öfversikt öfver Ombergs växtlighet en vara ur vägen. V , _ V Som bekant höjer sig Omberg vid stranden af Vetterm ganska tvärt öfver den angränsande östgötaslätten. Dess längd: är omkring 10 och dess bredd 23 kilometer. ,Norra delen bildar en tämligen jämn högplatä ungefär 140 m. öfver Vetterns. yta. Denna platå. sluttar svagt mot väster tills berget tvärbrant stupar i sjön och mera starkt mot öster, där bergsidorna ej art» så branta. Södra delen är i allmänhet lägre men mera kuperad och här höjer sig kägelformigt hjässan till en höjd af 174 rn.. öfver Vettern. Berggrunden utgöres af granit., mest grof och. medelkornig men äfven finkornig och på, sina ställen gneisartad.. Underordnadt förekommer äfven akta gneis och på västra sidan, norr om Elfvarums udde, sandsten, hvilken snart, öfverlagras af' lerskiffer, som sedermera med brantstupning åt'västergutefter sjösidan fortsätter till västra Väggars nordpunkt. ,Pa norra och: östra sidan gränsa de nästan vågräta silurlagren som bilda' grunden för slättlandet intill berget. Utom på, de branta si dorna träder berggrunden endast på. få ställen af ringa utsträck ning i dagen. Till allra största delen är den täckt af moränlera.. af växlande mäktighet, som dock på. vissa ställen t. ex. i när heten af Stocklycke är mycket sandig. Moränleran är täckt af' ett humuslager, som på. den friska marken är utbildadt som mull men i sänkorna (kärren) bildar mer eller mindre mäktiga. torflager. . Med undantag af nordöstra delen tillhör Omberg kronoparken af samma namn, hvilken dock äfven omfattar närgransande delar af slättlandet nedanför Omberg. Af de naturliga växtsamhällena intaga den örtrika gran skogarne (abiegna herbida), den största ytan. Ar 1,891intogoy de en areal af 816 har '). För ej länge sedan har dock deras utsträckning varit vida större, enär de genom trakthuggning och *) J. E, K iNMAN: Kronoparken Omberg. Tidskrift för skogshushållning 1891 man .en .»......a.y kan . 'A .nu då .v>u“›\'**I*m < ,4 m”. 'aus :.9 Om örtrika barrskogar. 195 därefter följande kultur årligen minskas. Sålunda upptogo kultur bestånd af växlande sammansättning 1890 en yta af 462,73 har "). I södra och mellersta delen afbrytes granskogen af talrika kärr. Mindre områden upptagas af löfängar, hvilka förekomma dels på norra sluttningen ät Borghamn och dels vid Stocklycke, Höje Och Urbjörn. Bokskog förekommer endast i ringa utsträckning (3,64 har) i sydöstra delen vid Rödgafvel, ofvanför Alvastra samt, den s. k. bokbacken vid Stocklycke. I detta sammanhang mil. äfven framhållas björkskogen nedanför berget på nordöstra sidan. Som redan är framhället anser jag granskogen på Omberg tillhöra en särskild hittills icke närmare beskrifven typ, hvilken jag kallat örtrik granskog (abiegnum herbidum). De utmärkande karaktärerna äro en nästan fullständig saknad af ris såsom' Vaccinium och Myrtillus, hvaremot orter och gräs spela en stor roll, nämligen Örter tunnsäddarikliga och gräs tunnsäddaströdda, ett nästan slutet mosstäcke, i hvilket Hylacømium m'quetrum , spelar en stor roll, hvarjämte humuslagret är utbildadt som mull. Pä Omberg är skogen i allmänhet tämligen luckig och dess ålder växlar, i stort sedt, från 6080ärig till IOOårig eller ännu äldre. Granen är ensamrädande, men särskildt i norra delen uppträda enstaka uråldriga ekar liksom ock på några ställen enstaka tallar förekomma. Dessa olikheter utöfva emellertid intet inflytande på skogens karaktär för öfrigt. Bottenskiktet utgöres af ett nästan slutet mosstäcke, som dock delvis saknas vid foten af de äldre grenarna. Hufvudmassan bildas af Hyldcomium iriqueirum, preli/erum och parietinum, som uppträda ströddarikliga. Den andel dessa arter hafva i mosstäcket är dock något växlande på olika ställen. Vanligen tilltager Hylocomium triquetrmn på mera beskuggade ställen Linder det att H. proliferum och parielinum mera framträda pä öppnare ställen. På vissa ställen t. ex. omkring Elfvarum och Schvvarzwald spelar äfven Hylocomium squarrosum ganska stor roll. Mera underordnadt uppträda. Ptz'lium crista castrensis Och på smärre fläckar förekomma täckande Dicranum scoparz'um, Dicranum majus, Astrophyllum undulatum och hornum, Poly trichum juniperz'nmn och Plagiochila asplem'oides. Större Växling i sitt uppträdande än mossorna visa orterna och gräsen. Örter äro tunnsäddarikliga, gräsen tunnsäddaströdda. På mera öppna fläckar kunna örterna och gräsen spela samma roll, på mera beskuggade ställen uppträda örterna vanligen förhärskande. Bland örterna uppträda Oxalis acetosella från tunnsädd ända. till riklig pä beskuggade ställen, Anemone nemorosa och ramm culoides särskildt i norra delen ströddarikliga, Anemone hepatica tunnsädd eller på mera beskuggade ställen strödd, Veronica I') J. E. KINMANZ Kronoparken Omberg. Tidskrift för skogshushållning 1891. süvh, . ,, ...mwanøie.. ;nu var' ...Alma ...axx i... 5,.. ..._a. l ,R .7 ..._._w'r A nom.) .. v .4 v.. ., ucu'm 196 \ Tidskrift för Skogshushállniny, 1896. Chamøedrys tunnsâdd, jamt fördelad men endast blommande på. mera öppna ställen, Ajuga pyramidalis och Viola siloaiica enstaka öfver hela parken, Pyrola uniflora och Majanllwmum bifolium på vissa ställen tunnsåddaströdda. Enstaka fläckar intagas af P0 lypodium D1'yopteris, Phegopieris eller Asplenium Bilia femma. Bland grasen uppträda Anthoxanthum odoraium förhärskande i synnerhet på mera öppna ställen, och Luzula pilosa tunnsådd, ehuru den skyr öppna ställen. Ofvannämda beståndsdelar utgöra grundstommen i våxt mattan, men utom dessa förekomma ett mycket stort antal andra, hvilkas uppträdande är mera växlande, i det att en del på mindre områden kunna förekomma till och med rikliga. De vanligaste eller från andra synpunkter viktigaste åro: Ranunculus acer, auricomus och repens, Fragaria vesca, Cam panula roiundifolia, Chrysosplenium alternifolium, Adoxa Moscha tellina, Melampyrum silvalicum, Alchemilla vulgaris, Brunella vul garis, *Palmonaria officinalis '), *Primula officinalis, 'Mercurialis perennis, *Sanicula europøea, 'Cardamine impaiiens, 'Deniaria bul bifera, 'Taxus baccata, Rubus Idwus, Plantago major, Rumex acetosa, Geranium Roberlianmn. T rifolium repens, Uriica, dioica; Agrostis vulgaris, Fesluca rubra, 'Carex praccox, Carex digitala m. fl. Till fullständigandet af den örtrika granskogens karaktai'istik må afven framhållas, att i samband med bristen på skogsbår, till hvilka skogsfågeln under ungarnes tillvåxttid till stor del år hänvisad, densamma afven utmärker sig genom brist på hjarpe, tjader och orre. ' Efter denna skildring af den örtrika granskogen skola vi närmare undersöka hur den förhåller sig till Ombergs öfriga vaxtsamhallen. Som exempel på karrens förhållande till gran skogen må anföras Mörka hål. Ehuru har ej torde vara lämpligt att närmare inlåta sig på karrsamhällenas utvecklingsbistoria, blir det likv'al nödvändigt att i korthet framhålla hufvuddragen för att kunna klargöra deras förhållande till granskogen. I öfverensstammelse med vanliga förhållandet har detta kärr bildats genom igenvåxning af öppet vatten, hvilket har varit ganska kalkhaltigt, hvarför Sphagnum att börja med alla icke och sedermera endast helt obetydligt kunnat upptrada. Som första utvecklingstadiet kan framhållas starrkårret. Detta består har af ett jamt mosståcke af Hypnum, inlermediam och ett gras täcke, hufvudsakligen bildadt af en hel mängd starrarter, samt en del inströdda örter, men utan träd och buskar. Genom våxttackets tillväxt kommer detsamma så småningom atthöja *) Jämte Anamom ranunculoidee och hapatt'ca tillhöra 'de med “beteck nade arter en grupp af' växter, som i vårt land vanligen åtföljs. eken och anses vara samtidigt med denna invandrade till Skandinavien: ekväxter. i. i .<u4N*r_§m«m .NanN.. .H »rawanmsgiug. , m 1_ Om öririka barrskogar. 197 ' å rn cket öfver grundvattenståndet, att träd kunna trifvas :år :har as; det hufvudsakligen klibbal. Kring basen af de_små klibbalarne infinner sig ofta Sphwrocephalus palustris, hv11ken genom sin hastiga tillvåxt bildar upphöjda tufvor omkring alarne. Dels genom dessa tufvors tillväxt och dels äfven genom alarnes starka. afdunstning blir marken så småningom torrare_ Följden häraf blir att Sphwrocephalus undantranges af Hylocomia och att alarne erhålla en kraftigare tillväxt. _ Afven 1 öfrigt undergåi_ markbetackningen förändringar. Särsklldt må framhållas att .I den mån alarne börja sluta sig de ljusålskande starrarterna fÖl svinna. Flertalet örter bibehålla sig däremot långre och en hefl del nya örter inkomma jämte skuggälskande gras. Mellan tu vorna undantranges därjämte Sphwrocephalus af Asircphyllurr: och på vissa tufvor kan A. hornum taga öfverhand. btairkarrle kan härmed sägas vara ombildadt till alkarr. Ju mera utvec . lingen framskrider dess skarpare blir skillnaden mellan tufvorna och de mellanliggande sankorna. I början år vaxttacket slutet *l å som mellan tufvorna, men småningom bildas smarre lsiâåldr gar vatten samlar sig och tillika med det nedfallna allöfvet förkväfver växttåcket. Härigenom bildas bara fläckar, som små ningom förstöras till bara rannor mellan tufvorna. Oftastån kommer emellertid gran innan alkårrets utveckling framskri lt till detta stadium och så småningom utbildas ett blandbestånd af klibbal och gran. Dessa blandbestånd kunna ganska 'lange bibehålla ungefär samma utseende som de längre framskndnâ albestånden. Marken är sålunda tufvig, med ett mosstackelp. tufvorna, hvars sammansättning kan växla pa ohka tufvor, meldan tufvorna daremot utan mosstacke. Darjamte förekomma ströd a rikliga örter såsom Spiraza Ulmaria, Orepis paludosa,.0altha lusiris, Polypodium Dryopleris, Paris quadrifolia, Oaçalis acetosera och en mängd andra, tunnsådda gras sasom Aim cmsgoilosa, Equisclum silcaiiczlm m. fl. Emellertid fyllas så småningom fördjupningarna mellan tufvorna med nedfallnaobarr och löf m. m. och dar beskuggningen ej hindrar, vaxa de sa småningom igen., hvarigenom olikheterna mellan tufvorna och mellanliggande pai ' r och mer ut lånas. mer IÄreitagligt ar välpatt ofvannämda blandbestånd kan utvecälz: sig till ren granskog, om än detta försxggår så långsamtaåt_ e ej åger någon praktisk betydelse. Hade namda omb1rn1ng hittills förekommit i någon större utsträckning“bordenatur igtlzis; kårren vara omgifna af ett bålte granskog pa torfjord, hv1l e dock nappeligen är förhållandet åtminstone i någon större omI fattnin . . Bjårkskogen på. nordöstra sidan om Omberg utgöres a; ungefar 60årig Belula ierrucosa med sparsam inblandning a . Betala odomta, enstaka gran och ek samt enstaka bestånd af . _Ax/_. v k_ WW#W_M A v. .V 5"", .ngr;w W" ...4 Way' .v.“vW'Vx'nlr v , 1' v.. _.7 . .._, .nu nww:rI 198 Tidskrift för Skogshushállning, 1896. asp och klibbal. Utmärkande för densamma år, förutom ett ej all tid 'forekommande bottentåcke hufvudsakligen bildadt af Hyla comzum triquetrum samt en yppig gräs och örtmatta af vax lande sammansättning, i synnerhet ett ställvis ganska tatt snår skikt. Dess sammansättning är ganska växlande i det att på. olika stallen gran, hassel, en, Rosa. Prunus spinosa eller Salix aro förhärskande, och som mera underordnade beståndsdelar ingå hagtorn, Berberis, olvon, rönn m. fl. I kampen för tillvaron år granen_ utan tVifvel mera gynnad än de öfriga beståndsdelarna såväl i snarskiktet som i öfverbeståndet. Säkerligen kommer den ock att oundantrånga de öfriga beståndsdelarne och om ut vecklingen far ostördt fortgå, kommer därför björkskogen att Öfvergå. till örtrik granskog. Antagligt är ock, att densamma uppkommit fran örtrik granskog genom granarnes borthuggning :la denna .trakt ända till 1877 nyttjats som hagmark till förra naradshöfdingebostället Vesterlösa. Har tager naturen sålunda helt enkelt ut sin rätt, då hon ej längre hindras af menniskan Löfangarne vid Borghamn äro bevuxna med ek och insprangd asp, onel, rönn m. fl. samt utmärkta genom ett karaktäristiskt snarskikt, hvars grundstomme bildas af hassel, till hvilken sluta Slg hagtorn), Primus spinosa, Rosa, Ribes Grossulan'a och alpina Lomcera Aylosteum och andra. Genom utvecklingen af detta snårskikt som mer och mer utbreder sig och så småningom omöjliggör deras användning som slåtterängar, ge de en ganska god'förestållning om. våra fordom vidsträcktaloch vidt utbredda fkfskogarz De öfriga ängarne utmarka sig genom glest'stâende ö trad osasom ek, bok, Betala verrucosa, alm, ask asp .klibbal och graal, oxel, rönn, vildapel m. fl., af hvilka docken, del så. som alm, al, ek och bok kunna sammansluta sig till smärre' an mera täta an åter glesare bestånd, samt en rik grås och örtmatta af mycket växlande sammansättning, men sakna ett utprägladt snarskikt. För öfrigt äro de dels sins emellan olika dels ock mycket växlande i olika delar, hvarigenom de erbjuda ett mycket rikt fält för studier öfver de olika löftradens fordringar p? markbeskaffenhet m. m. I sitt förhållande till granskogen ö v'erensstamma dock samtliga löfångar. Öfverallt där de gransa intill granskogen och där den täta grås och örtmattan af be skuoggning eller andra anledningar blir uppluckrad, intrånger så småningom gran och endast en tid efter annan företagen röjning af unggranarna _kan förhindra hennes öfverhandtagande. Utan människans ingripande kunna löfangarne sålunda icke ilängden ,bibehålla sig och får utvecklingen ostördt fortgå ar deras ut vecklIinår till örtrik granskog gifven. okbestånden vid Alvastra och Röd' ' ' I V 0 _ ( gafvel ihVilka bokar ålder torde variera mellan 70 200. år och dai: äfventunnsåååâ 6åriga _bokplantor förekomma, finnas på grund af beståndens .ag.w *<tu1'1wwzuvmø.&1.u r , . Om örtrika barrskogar. 199 slutenhet endast på strödda mera öppna fläckar en svagt ut vecklad markbetåckning af mossor, örter och gräs. Denna är emellertid till sin sammansättning mycket olika på olika ställen och en jämförande undersökning ger vid handen att de ingående .arterna helt och hållet betingas af hvilka starkt skuggfördragande växter, som förekomma i intill bestånden gränsande vaxtsam hallen. På bokbacken vid Stocklycke, där uteslutande mycket .gamla glest stående bokar finnas, öfverensstammer markbetack ningen med löfängarnes. Några för bokskogen särskildt egen domliga arter ingå icke på något ställe i markbetackningen. Lika litet som löfångarne aro bokbestånden motståndskraftiga mot granens intrångande. Sålunda ingår i nordöstra delen af bokbeståndet vid Rödgafvel granunderväxt och granen ökas i samma mån man närmar sig den till granskogen grånsande kanten af beståndet. Ofvanför Alvastra och åfven på andra ställen träffas har och där åldriga bokar utan nfoon bok återväxt rundt om tatt omgifna af medelålders granar. Då dessutom mellanstadier mellan mycket unga knappt våxtliga bok plantor och medelålders bokar icke synas förekomma, är äfven bokskogens öde på Omberg, att så småningom lamna plats för den örtrika granskogen, icke tvifvel underkastadt. På. Omberg var sålunda bokens förhållande till gran fullkomligt motsatt mot hvad enligt HULT fallet är i Blekinge '). Vid Ulfshult i nordöstra Skåne, har jag däremot iakttagit alla öfvergångar från bokskog till abiegnum hylocomiosum. Som af det föregående framgår, äro under nuvarande förhållanden inga har skildrade växtsamhällen fullt motstånds kraftiga mot granens inträngande, om än hvad kårren betraffa ombildningen försiggår ytterligt långsamt. Finge vaxtligheten ostördt utveckla sig skulle ej blott björkskogen, utan äfven löf ängarne och bokskogen så småningom öfvergå till ren granskog. Att en dylik ombildning under lång tid fortgått och att slut resultatet af densamma är den nuvarande örtrika granskogen är otvifvelaktigt. Redan förekomsten af uråldriga ekar och läm ningar efter dylika (liksom ock af en och annan äldre bok talar såsom KELLGREN (Botaniska Notiser 1890 st 121) först framhållit härför.) Markbetäckningens sammansåttning, i det att håri ingår en mängd för våra öfriga granskogar helt och hållet frammande växter, som närmast höra hemma i löfängarne utgör ett annat vittnesbörd. Lämningar af ek och hassel, som i stor mangd blifvit funna i Surmossen bekräfta sammasak "). Ehuru visser ligen dessa fakta måsta anses fullt bevisande. må dock anföras, att historiska urkunder visa samma sak. Sålunda uppger Baoorx *) HULT: Blekinges vegetation s. 206. ") GUNNAR ANDERSSON: Växtpalaeontolgiska undersökningar öfver svenska ,torfmossar I 9. 28 i Bihang till K. Vet. Ak. Handl. Band 18 Afd. 3, me 2, MW.._...._. › r "w rz 'vr“<'=”"":\ u. v 'vwX .. , " ,Vwozw 1).) ..yr v...»,....<v«< l200 Tidskrift för Skogshushállning, 1896. MAN 1760 (Östergötlands beskrifning' s. 640) om Omberg att. “Skenninge Schola uti fordna tider härifrån haft AnonGård, hvilken långt före thetta upphört, och befants år 1782 vid ber 'siktningen, att Ekarne voro gamle och ej buro Ållon nu som förr.“ Enligt JOH. EKEBOUMS karta öfver “Ohmbergz diuregård” upp» 'mått 1718 fanns vid den tiden öfver hela Omberg “förtråifelig skön' 'skog af eke och grane“, hvarjamte “ansenlig bokeskog på sår skildta stållen“ förekom i södra delen ungefar söder om en linje dragen från Elfvarums udde rakt österut. Den nuvarande gran skogen kan sålunda afven historiskt sedt icke vara så synnerligen. gammal, i stort sedt knappast mer ån andra eller tredje granA generationen. Allmännare utbredd på Omberg torde sålunda gra» nen nappeligen kunna anses hafva varit mera än 4500 år. Under sådana förhållanden år det just ej ågnadt att väcka förvåning att markbetackningen bibehållit så mycket af sin ur sprungliga karaktär. Egendomligare förefaller det, att ombild ningen skett så hastigt, och att besvara den frågan, hvarför' 'granen under de senaste århundradena erhållit så stort öfvertag,. är ej latt. Visserligen vet man att granen i relativ sen tid, inkommit i vårt land och utbredt sig på våra öfriga skogstråds bekostnad, men antagandet af en så sen invandring år dock föga sannolik. Antagligare förefaller det, att månniskan på något sätt medverkat till granens hastiga öfverhandtagande. Under den tid Omberg var djurgård och då i medeltal årligen 21 hjortar skötos därstädes torde sålunda hjortarne genom förtaring af ollon och löftrådsplantor bidragit till löftradens undantrångande och sedermera har antagligen betningen verkat isamma riktning. I skilda delar af landet 'harman sålunda icke sållan tillfalle att. iakttaga, att, då en del af en löfang t. ex. vid laga skifte ut lagges till betesmark, inom få år barrtraden taga öfverhand på.. denna del, under det att den del som anvande såsom slåtterang' bibehåller sig som löfäng. ^ “ ' Ehuru för Omberg, där den örtrika granskogen så småningom kommer att ersättas af kulturskog, frågan om denna granskogs typs framtida öde icke ager någon synnerlig betydelse, må dock framhållas, att den sannolikt, om utvecklingen finge ostördtv försiggå, skulle ombildas till mossrik granskog (ablegnum hylo comiosum). I norra delen träffas namligen har och där små.. fläckar af nastan typisk mossrik granskog. Humuslagret utgöres sålunda på dessaaf 23 cm. torf, i mosståcketförekommer* visserligen annu ej obetydligt Hylocomlum trlquelmm'jåmte _H. 'praliferum 0 h parletlnum, men för öfrigt' utgöres 'markbetackv ningen af catast sterila Alm flexuosa och Luzulapz'losa samt Myrllllus m'gra. . . › Hur kulturskogen i framtiden i detta=hanseende kommer att förhålla sig, darom är ännu för tidigt att döma. Soma Om örtrika barrskogar. 201 emellertid markbetackningens förhållande under beståndens vaxt erbjuder ett och annat af intresse torde en kort framstå ' håraf vara å sin plats. . mng Efter trakthåggning i den äldre granskogen undergår mark betåckningen så småningom åtskilliga förändringar. I stort sedt_ sker detta på så satt. att mosstacket år efter år så småningom försvagas, under det att orterna och framför allt gråsen sam tidigt komma att spela en större roll, dels dårigenom ändå: redan före huggningen beñntliga starkt förökas dels oc hanas igenom att nya tillkomma. Sålunda må _bland andra frâm ;te ia. följande förut ej omnåmda ekvaxter: Allrum ursmclm. quârånl. vulgaris, Campamlla perslcwfolla, ekplantor, Hyperzcunltl qua “ms gulum, Laclum muralis, Leontodon hlsptdus och Polenlz a rephaná Vid kulturer utöfva de inplanterade granarne 1 fall flv1t ad. oss till rena grankulturer att börja med icke'något in_ y ar:< e; I '0. ex. en 10›årig granplantering år ännu ej någon mver a 'märkban I den mån granarne börja sluta sig framträder' deras inverkan på markbetackningen. Med den tilltagande be; skuggningen börjar gras och örttacket mer och mer gggsgia, 3 det att den ena arten efter den andra dukar under. .1 I _ ngn' granbestånd, dar skogen år nåstan fullt sluten fast renspingen_ annu icke börjat, finnes sålunda ännu ett slutet tåcke å. gåtan skogens mossor, daremot :tro orterna endast tunnsådda ocugr dar enstaka men samtliga grås sterila. Endast på Vissa stå strat Ö barraifallet från de nedre grenarne varit. rikligare börjar et sr : tacke af barr betacka marken, så att endast spetsen af mossetuge framskjuta. Då granskogen nått 30 år,_hafva en stor de ta kat: nedre grenarne (på omkring 15 årsafdelnmgar af stammen) order_ ehuru de ännu till större delen kvarsitta på stammen. Daåunta har naturligtvis barrañ'allet varit rikligare och med un an g 'möjligen af en eller annan mera öppen flack saknas åtmin bart all lefvande markbetåckning. Ett strötacke,.' :ifäåtsåffngranaffall och delvis sammganflltadt ai' svampmycelgeå tackar marken fullständigt. Blir bestandet nagot åldre, tr exákas år, börjar på enstaka fläckar grönska åter skönjas. Undeis n dessa fläckar beñnnas har spetsarne af de vanlrga_mossorlåia,fn:§1; vanligen endast en enda art på hvarje sarskild ilaå, dnssa 'skymta genom strötacket. I och under strötacket ha vta e_ ar_ ett starkt utveckladt, ehuru visset skottsystem. Det a_v1sam utan tvifvel, att det år samma mosstufvor som funnrtåunnm beståndet blifvit fullt slutet, och hv11ka under några âlt vaar_ fullståndigt begrafna under strötacket, men sedermeral_ erom betat sig fram, då genom den tilltagande rensmngen ing MS luft åter fått mera tillträde till marken och strötacke ;Idre multnat. De mossor som upptråda då beståndet birro tm_ åro sålunda åtminstone till en stor del icke utifran 2": v ......M 'Mi o . *juhI. 4... . ..yv<_<_1)' 7 N v_ .. 202 Tidskrift för Skogskushdllning, 18.96. förda. Samtidigt börja äfven enstaka örter och gräs, :fast alltid sterila, att framträda. En del af dessa t. ex. Anemone visa genom den starka utvecklingen af de underjordiska stamdelarne,;att de tillhöra gamla stånd, som under några år lefvat kvar utan att på somrarna skjuta ofvan marken. Andra åter t. ex. Oxalc's äro .genom frö tillförda utifrån. I samma. mån marken med be ståndets ålder får mera ljus tilltager äfven markbetackningen. I 35åriga bestånd de äldsta kultiverade granbestånden kan mosstäcket redan bekläda ungefär halfva ytan, men örter och gras uppträda fortfarande enstaka. I blandbestånd af silfvergran och gran liksom irena silfver granbestånd förhåller sig markbetackningen under. beståndets utveckling på samma sätt. Sannolikt är dock den period närmaste före och efter 30 år under hvilken den lefvande markbetäckningen skenbart saknas, af langi'e varaktighet. Afven i öfriga kulturbestånd är förhållandet likartadt fast vissa mer eller mindre framtradande modifikationer kunna iakt tagas. , v, . Om de örtrika granskogarnes utbredning utom Omberg är ej mycket bekant. På Östgötaslätten har jag sett en dylik sydöst om KungsStarby. Denna är dock så tillvida afvikande som gräsen hår spelastörre roll, i det gråsen aro ymniga och örterna ströddarikliga. Äfven i de fall då löfängarne på grund af bet ning öfvergå till granskog synes denna i allmänhet blifva örtrik granskog. Åtminstone är så förhållandet på mellersta Gotland. 9) Äfven i Småland har granen på. många ställen undantrangt eken. Så kan ännu i dag en kamp i stort mellan eken och granen iakttagas t. ex. på Bondbergets västra sluttningar 3"). Dessa. aro bevuxna med en ganska ståtlig ekskog, som fordom tydligen' sträckt sig vida längre österut, alldenstund i den tillstötande granskogen finnas såVäl ekstubbar som gamla halft bortvissnade 'ekar alldeles isolerade från det öfriga beståndet. I den närmast .granskogen belägna delen af ekskogen hafva uppspirat hundrade tals unga granar ganska tatt invid skogsbrynet, men glesare _ju längre man aflägsnar sig från detta, och allt efter som granen rycker fram dukar eken under. Emellertid föreligger ingen upp .gift om, huruvida den granskogstyp, som därvid uppkommer, tillhör örtrika granskogar, ehuru såvsannolikt år förhållandet. Likaledes saknas uppgift om de granskogar ivåstra Småland, i hvilka ELIAS FRIES funnit väldiga ekstammar (med öfver trenne alnars diameter) begrafna under djup mossa, dar nu ek alldeles saknas (Botaniska utflykter II s. 56). i v, 4 En annan typ af örtrika barrskogar nämligen Ortrika tall 0) Jfñrven Malme: Botaniska Notiser 189! s. 112. ") R. Tour: Granlemniugar i svenska torfmossar. K. Vet. Ak. Bihang 19. 1893. Afd. 3. A ,..1 a nu. . ...m 7_ .. . rpm4 _u Om örtrika bamskogar. 208 ' ' talat från Gotland. ^ 'reta herbzda) hai SERNANDER ) om . y 4 11531221? EiZtZiärker sig enligt SERNANDER gånonåkååtnåclåâ ;sålla . . i * ' t slutet mosstacke af Hylocomza, 8 or . :ämärgter men fattigdom på ris samt genom ett af olika buskar ' °rskikt. _ ' i . büdagitosssriltäcket är bildadt af Hylocmmum panetmumpprohfgu: och triquetrum i våxlande proportioner. Grasen upáitrada ri ig ymniga, örtei'na rikliga och risen enstakatunnsåd a.. mosa 1 Som karaktärsväxter framhållas bland grasen Azra fle ms: Anthoranthum odoratum, Carex mg:ithåpgñaååuiuázmchgêâpa. .' ' " il. an r e , . och pilosa, êeslena coerulea m. , _ . I m m Leu ' ' tundtfolza, Chrysan emu .usa och nemorosa, Campanula ro 1 \ _ I' . “la * ' lvaticum Orclns masa , ü mum, Galzmn boreale, Gemnmm sz' , . ätiáeaquilina, szicula europwa,blVeøämt_ca Cäzxrääzgás;fgä ' V'ola sil'vaiica m. fl. och .an risen wåsciniuzn Vitis idwa. I snårskiktet finnas strödda buskar af hassel, hagtorn, en, nypon* och Prunus spinosa. ' ' ' ' kommer så småningom å marken användes till betesmark in _ gi'anän och denna tallskog öfvergår tilldgraiê'slicêg, :årgång: ' ' ' ' Får en ri u tillhörande abzegna hylocomwsa. k mmer att (mer. , om än med tvekan, att densamma o _ . fâånåñgföiäng. Mera bestamdt framhålles en kSådaIå uååeâlâägåse ' ' af R. MATTSON"). Själt har Jag 10 6 p _ ;ättimhäft tillfalle att närmare studderta hdefnüiâsäkcñggztgpéaååa ' ' '° ' koltid år e 11 v _ Jag mmnes fram mm S ä n r i densamma liksom ' såsom alm och ek som nian n e _ äfven påtraifar hufvudsakligei; yngret :alärgecålågr :3125:2 . z ._ e af sådana l löfängarne. Jag år där 01 mes 0 å f ån löf ° ' ° ' ' tvecklingsgangen g r r _ att atminstone pa Vissa stallen u ' . kl_ 8_ ' ' ' " den äfven i utvec ing * till örtrik tallskog. I sa fall blir . i J :ilsigtoriskt afseende öfvei'ensst'ammanded mêdllsieotlgaSFtäálâânegf " ' an e a skogen. MöJligen omfatta ifrågavar Visar den ' ' ' ' " i. Den granskogstyp som . _ vecklingshistoriskt skilda typei _ _ d mums *' d abzegna herbida är en . största öfverensstamnielsen ine . _ n km t ' mmow. Vid mera y g blott från Norrland kånda abzegna gm . k ifråga_ ' tt det till och med an _ betraktande är likheten så stor a _ _ I F så “dt *' ' ' den är beiåttigadt. ör sättas om ett sarskilgande af 1 N d ar Ski" ' ' ' ökningarna far öma man af de hittills gjorda unders . 1 t af ton_ ' ' i tgöies humus agre naden den, att i abwgna grammasa. u v i . _ k om än ' ' bärrisen en karaktåristis .och i samband harmed utgöra . i abiegna heer rd rd beståndsdel i inarkbetäckmngen, F. ;ageratggrles humuslagret af mull och I samband darmed star " ' cklin s *) SEBNANDER: Studier öfver den gotlandska vegetationens utve g ' ' . U salu' 1894 s. 80. _ land och hmonå) Kp MATTSON. Botaniska reseanteckmngar früângiilamkfdÖ 3. 1895. Småland e. 7. K. Svenska Vet. Ak. Handl. Bihang. . . . nachmgçnww . undersökningar. 204 Tidskrift för Skogshushállning, 1896. saknaden af barris. De förra bilda på, frisk mark* slutpunkten i granskogens utvecklingsbistoria, aro sålunda utvecklade ur abiegna hylocomz'asa och torde, om de förekomma i ek och bok regionen, kunna utvecklas till löfängar och andra vaxtsamhallen med adlare löftrad, de senare äter äro utvecklade ur dessa sist› namda vaxtsamhallen och synas utveckla sig till abz'egna hylo comiosa. Mahanda förefaller det mången foga sannolikt att ut vecklingen i till det yttre tamligen lika vaxtsamhallen skulle kunna gå i diametralt motsatta riktningar. 'Vid en närmare undersökning försvinner dock denna. osannolikhet. graminosa hindra markbetackningen (och markbesk granens föryngring. Det öfvertag i kampen mot löftr'aden som granen äger i sin stora förmåga att uthärda beskuggning kan sålunda icke göra sig gällande och anledning saknas ingalunda till den förmodan att löftraden i denna skogstyp flnna lämplig grobadd. I de ofvannamda löftradsamhallena åter fmner granen till en början, visserligen endast på enstaka ståtllen. men så.. småningom i allt större och större utsträckning lamplig grobadd och kan sålunda göra sin öfverlagsenhet gallande. I öfverensstammelse med det ofvan anförda förefaller det ej så. oantagligt att de tallskogar som utmarka sig genom sin rikedom på. örter och gräs tillhöra tva skilda typer, af hvilka. den ena i vissa fall bildar slutpunkten i tallskogarnes utvecklings serie och utbildar sig till löfangar, den andra åter ar utbildad från löfangar. I så. fall torde den förra böra betecknas som pineia graminosa och den senare behålla namnet pinetaiherbida. Tills vidare må den föregående framställningen betraktas endast som en hypotes, som jag dock ej velat underlåta att har framställa, då. den alltid kan tjana till ledning för kommande I abiegna. affenheten ?) Framhållas ma, att afven örtrika barrblandskogar, utveck lade ur löfangar eller ekskogar förekomma. I den betydelse jag har fattat de örtrika barrskognrne kan deras utvecklingsbistoria i korthet sammanfattas på. följande satt : Örm'ka barrskogar (abiegna herbáda, pt'neta herbt'da) äro utveck lade frdn löfángar eller andra löftrá'dssamhällm och utveckla sig* till mossrz'lca barrskogar (abiegna hylocomz'osa, pineta hylocomiosa). I den utlandska litteraturen förekomma icke så få uppgifter' om, att barrskogen utbreder sig på löfskogens bekostnad. Enligt. Koazcmnsxr ') förekommer sålunda i sydöstra Ryssland mellan steppen och barrskogen ett balte med ekskog. Denna ekskog utbreder sig så småningom åt steppenl samt undantranges i sin tur af barrskogar. Efter al] sannolikhetutgöras dessadtminstone . ') über die Entstehung und das Schicksal der Eichenvvlilder i'm mittleren Russiand. Englers Jahrbücher. Bd. 13.' 1891. Jämför äfven WARMING, Planteaamfund. s. 24. ›.'.u›.4...g. Om örtrika bawskogar. 205 ' ' ' ' ar. Pâ Harz och på. vissa ställen i de?? arfn (kraft/1: sälläålfiokskogar blifvit undantrangda ätgrialná 'syLileiålrfd och Estland liksom ock i Steyermark eken f helgens för barrskogar 0. s. v.'). Intressanta upplysningar rogÄSFELDT och granens inbördes förhållande 1 Bayern lämna 324) När (jamför DRUDE, Deutschlands Pflanzengeographiefl. ;krogar men mare sin höjdgrans lider boken eg synnerligen amy för desamma är däremot längre ned nastan regelbundet _utsahödzoner bOken h detta anser R. vara orsaken till att på. vissa J . än en of: vika för granen. I regel gestaltar srg utvecklmgsg gder får gt: i början uppkommer skenbart rent bokuppslag ;ich m fletåamma en och annan tynande granplantaihrråeân emåân ngâtt år genombryta granarne bokarnes löfhvalf ocd t så beken är medelåldern bildar den öfverbestandet, under e a utveCklingS. edtr ckt till mellan och underbeståndet. Denn. d “man nå yl"mnar sålunda exempel pa, att boken kan bil a ur:) k k 'g ngnåkog utan att denna kommer att utveckla sig till 0:81:22. 'lFögifåkomma gran och bok tillsammans på. märk, väg; “maxi s nes granen regelbundet ta öfverhanden_. Un erl_ af betes båklöfvet är fullt utveckladt ates det lika biegsii ;än någon kreaturen som klöfver och följden ar att_ en egt to en ej nås “mm “mm” ”i “imåaiiåeåäåf“tt%âåm til förstora. ' oc on _ ?idbäfähråfttuireåordösta Skåne förekomma sålunda basläezgård ångar från ren bokskog till ren granskog t. ex. rena med medel_ ?ned undervaxt af granplantor, aldre bok 1 blandâânêammal bak' âldersgran och ren granskog med en ochtvzlilnnmmm Mmmm_ Utvecklingen går har från bokskog direkt 1 pt . osumáom af den föregående skildringen. framgåri arått Kil/åxå samhälle t. ex. en viss skogstyp visserligensa till vli1 :muxgda ñxeradt att det tämligen latt kan karaktäriserasr 053g OCR att skiljas ,från andra vaxtsamhallen, men det dvxsaå formarinaar tsamhallena mer eller mindre hastigt uu erg 1 s af :tt vax tt å samma ställe ett växtsamhalle kan. af ösa f 22:a? Kpannedomen om de drifkraftertäom :afryåitsvaeåkkaáägn: t i " en riktig upp a ning . ;nyräåtåâåäfgetyaülsf 1:ågon man kunna battre belysa ktärtifafsäá gående framstallningen, vill jag har söka lamna ;år det (look öfversikt af nagra af dessa drifkrafter. _Delvrs e berörda nödigt att därvid hänvisa till en del har icke narmar vaxtsamhallen. k ' Tfr UNGER Botanische Zeitung18495_.313,VAUPELI{;D:3:::§$::;à Skovmâscr Kjöbenhavu 1851 s. 49 och föl). SEFDTNEB, eg 7 Südbuyerns s. 474. ,nu ...en 9 ..._ ... ur _ r.__......_.... MM>«:A 1. r: _ ....qu “yvty .. i.,..a M . ........_.«u......m . nga...www . . .. 206 Tidskrift för Skogshushállning, 1896. Lätt inses att fröproduktionens riklighet 00h 'frönas olika* utbildning för fröspridningen spela en ej oviktig roll. Åtminstone delvis torde orsaken till den stora roll björken ofta kommer att spela efter skogseldar eller vid stark uthuggning vara att' söka hari. Därefter visar sig de olika trädslagens olika fordringar på grobaddens beskaffenhet vara af betydelse. Att i barrbland. skogar granplantor men icke eller högst obetydligt tallplantor uppträda torde bero darpä. Den glesa parkliknande grupperingen af loftraden i löfangarne synes ock stå. i samband med att i den täta vaxtmattan endast på. ett och annat stalle lamplig grobadd finnes, om än tradplantornas mer eller mindre utpräglade för måga att arbeta sig fram ur gräs och örttacket äfven medverkar därvid. I ofvannamda förhållanden jämte de olika ti'adslagens större eller mindre förmåga att inverka föi'andrande på mark› beskaffenheten torde man ha att söka anledningen till det egen domliga förhållande att vissa trad t. ex. tall, gran, björk, ek och bok oftast uppträda sallskapligt eller beständbildande, under det att andra såsom ask, alm och lönn m. fl. i allmänhet endast förekomma spridda. ' Genom erfarenheten har landtbrukaren lärt sig, att den största afkastningen af ett äkerfalt erhålles genom att låta olika sadesslag, rotfrukter, fodervaxter 0. s. v. i en bestämd ordning vaxla med hvarandra. Orsaken hartill, kan väl nappeligen vara att söka i annat än att dels hvarje särskild växt i ett eller annat afseende ombildar marken pa ett för sin egen trefnad ofördelaktigt satt och att dels de sjukdomsfro vare sig deynu' tillhöra vaxt eller djurriket som så småningoml'samlasi marken då samma vaxt en längre tid förekommer'på samma ställe, harigenom hindras att göra sitt förderfbringande inflytande gällande. Utan tvifvel gör sig äfven något liknande gallande vid vaxtsamhallenas utvecklingsföljd. Redan de äldre växt geograferna och skogsmannen t. ex. EDMUND BERG (1844), UNGER (1849), VAUPELL (1851), GRISEBACK m. fl. ansågo detta naturens vaxelbruk som en af de viktigaste orsakerna till hvad de kallade “sakularer Baumwechsel“. På några detaljerade analyser af förhållandena inlat man sig emellertid vid den tiden icke. Som jag under mina fleråriga studier öfver de svenska vaxtsamhallena specielt skogstyperna mer och mer kommit till insikt om, att, i detta förhållande en af de mest ingripande faktorerna i växt samhallenas utvecklingar (att söka och att det äfven från prak›' tisk synpunkt, nar frågan blirmera idetaljn'utreddpefter“all sannolikhet kommer att Spela en icke obetydlig roll,*1synes det ej vara ur vägen att något narmare belysa saken. . Med afseende fastadt på en specielvaxtart, hvilkensom helst, kan ifrågavarande fall formuleras sålunda: växten arbetar på sin egen undergång. Tydligast visar det sig måhanda hos parasitiska n'a ;37 A i; www Om örtrika barrskogar. 207 ittosamma s'ukdomarne hos människan t. ex. lungsot, :giftet: Dstlarår'ijakansfeber (i s. v. bero som bekant på parasrtlikt: bakterier, som lefva i en eller annan del af människokroppänbfvel; en dylik sjukdom utan användande af; botemedel kankg de] beror helt enkelt på, att bakterierna sa förändratden roppñört, i hvilken de lefvat, att betingelserna för deras exrstens uppâ em; På detta förhållande grundar sig afven en af de senare ;det betydelsefullaste upptäckter på. det lakarevetenskapliga oniár att: nämligen serumterapien, hvilken som bekant går ut ;menas på konstgjord vag upphafva betingelserna för bakteriestam muta existens och sålunda åstadkomma oemottaglighet .örd sS am; På samma sätt är förhållandth med de ?utkdårnsiäsltráråazt :axl o rena arasiter. ran arros . . L . gârlâggnåå granbagr, men genom sitt angrepp dödaråden battle: och har darmed omöjliggjort sin exrstens för det ifr gavara barreÄfven hos de högre växterna uppträda stundomförhållanden som aro lika tydliga. Utanför de sammanhangande vassbankarne i Tåkern t. ex. förekomma talrika ruggar af nerefhoga bland andra Sparganium mmosum. Denna bildari väggar” skärning ungefar cirkelrunda ruggar, som så smånmgoräl r 5 är_ genom tillväxt i kanten. sa lange ruggen ar litenöilç xeu pens ganium lika frodigt sav'al ini ruggen som 1 kanten. as r agg bli storlek så börja de i ruggens midt vaxande exemplaren t ex mindre frodiga. I en rugge med 10 meters genomskairâng finner man sålunda vanligen en omkring meterbred lan fáorâenna tatvaxt, frodig och blommande Spargamum men inniär; n dessa endast glest stående blad och istörre ruggar saknas ve mom. blad. 'Sålunda kan man finna raggar af anda 011.00 m. i ärmigt skarning, hvilka aro bildade af ett endast'meterbieldt :inlgtandigt Sparganiumbalte, under det att Spargamum saknas åu s1 vass innanför detta bälte. Däremot kunna :år: kunna: . fl. infinna si inuti ringen. . _ :årligen tolkas på :rånet sätt än att Spargamum aråetaáå? :inn egen undergáng. En följd haraf blir ock, att nam a vmman_ dast kommer att spela en mycket underordnad roll 1 de sa bankarna. hånglaçlraeådaaürssbankar aro icke bildade uteslutande af åldring; miles utan afven af en del anslå högdvaxtârgzåitlsersaåoäre ?låtit Ms, T ha m. fl. och i a e _m. _ få??? nastanyfundt omkring hela Takern, liksom omkringeái andra sjöar. Lampligen torde detta bälte, som för natiåivde fågel_ välbekant för sin ofta rika, :flfgtendåmligáxaåigååobåstaênde under nna kallas höggras ä e . e s ' . v _ :äggetklbeñntliga delarna af de nämda växterna icke fullstandrgt 'rva ,._ WW..., .._nk w v ^ m.. 1t..._\.w'. .T_.).ra.Nw , 5,, “iMacsa' _. .4, . ›. ...4 ..OlaW w<;mA *ww y...v..... 7. .W_“ 208 Tidskrift för Skogshushdllning, 1896. förmultna dels ock darigenom att lerslam och dylikt såsmåningom samlar sig mellan nämda delar bildas så småningom torf, som uppgrundar vattnet. Härigenom afstänges så småningom vattnet, hvarjamte de nämda växternas skott få svårare att arbeta sig 'igenom den är efter år allt tjockare torfven. Följden häraf blir att höggrasbältet mer och mer glesnar och dess växter bli mindre 'frodiga Därigenom blir det möjligt för fräken och en hel del mera lågväxta starrarter att infinna sig och så småningom undantränga höggråsbältets vaxter. Höggräsbältet ombildas på detta sätt på landsidan till en starrang. under det att detsamma utbreder sig åt sjösidan. Dessa förhållanden visa äfven tämligen otvetydigt, att höggräsbältet arbetar på sin egen undergång. .Liknande exempel på samma sak, hvilka utan större svårighet kunna tolkas af en hvar, som fått blicken öppen för detta för hållande skulle kunna anföras i mängd från 1:. ex. mossarnes och klippsamhällenas utvecklingsbistoria. Svårligen kunna de dock klargöras så, att de bli bevisande utan att samtidigt lämna en skildring af dessa samhällen, hvilket ligger utom planen för denna uppsats. Det anförda torde dock vara tillräckligt att visa, att vi här hafva att göra med en i Växtsamhällenas utvecklingshistoria mycket betydeISefull sak. Har man fått detta klart för sig torde äfven uppfattningen af skogstypernas'utvecklingsbistoriai väsent lig mån underlättas, ty det är väl knappt förenligt med vår, uppfattning af lagbundenheten i naturen, att en faktor, som i en stor mängd vaxtsamhällens utvecklingsbistoria visat sig spela en afgörande roll, skulle visa sig betydelselös i fråga om skogs typernas utveckling. A priori kan man, tvärtom vänta, att den afven här spelar en viktig roll, om en förhållandena kanske icke :tro så i ögonen fallande. Och detta är afven fallet. När t. ex. på södra Norrlands tallhedar mossorna. utbreda sig på lafvarnes bekostnad och tallheden så småningom öfvergår till mossrik tall skog står detta otvifvelaktigt i samband med att genom för. multning af den döda markbetäckningen så småningom bildas ett humuslager, som genom sina vattenfasthållande egenskaper åstadkommer en ökad fuktighet i marken, hvilken är ogynnsam ,för lafvarne men gynnsam for mossorna. När sedermera gran 'inkommer och slutligen undantränger tallenstår detta i samband ej blott med dessa tradslags olika ljusbehof utan ock med ,förän dringar ijordmån, hvilkas natur man föga kanner, men hvars resul tat blir, att grobädden blir gynnsammare för granen ,än ,för tallen. Får utvecklingen fortgåostördt förändras äfven den moss rika granskogen. Gräs och örter tilltaga mer och mer, grobädden blir mindre lämplig för granfröet och en grasrik granskog upp kommer, hvilken mer och mer glesnar, då granen endasti mycket underordnad grad föryngrar sig i denna skogstyp. Svårligen kan drifkraften till dessa förändringar sökasi m :1 Utsyningslagen och dess tillämpning á enskildes skogar etc. 209 annat än den förändring af jordmånen växterna själfva åstad komma, och hvars resultat i korthet kan formuleras: “växten arbetar på sin egen undergång.“ * Vid de ädlare löfträdens kamp med barrträden spelar utan tvifvel jordmånens ombildning en betydande roll. ' Liksom inom landtbruket det bästa resultatet erhålles genom en viss växtföljd, så torde ock inom skogshushållninigen genom ›en lämplig vaxling af trädslag under olika omloppstider afkast ningen kunna höjas Och faran för trädsjukdomar 1 väsentlig mån kunna minskas. . _ Valbekant är den roll trädslagens olika ljusbehof spelar 1 *kampen dem emellan. Denna faktor kan dock göra Slg fullt .gällande endast i det fall, att i följd af rik frötillgång och gynn .sam grobädd slutna bestånd uppkomma. ' Utom ofvannämda faktorer ingripa en hel mängd andra 'förhållanden i större eller mindre grad i striden mellan de olika växtsamhallena liksom i striden mellan de olika arterna mom 'samma samhälle, Hit höra i främsta. rummet de olika arternas :speciella fordringar på jordmån och klimat, deras förhållande till den omgifvande djurvarlden 0. s. v. Först genom långvariga detaljstudier öfver hvarje särskild art kan man hoppas erhålla en närmare inblick i växtsamhällenas utvecklingsbistoria och en klarare insikt om den betydelse studier i denna riktning kunna erhålla i praktiskt afseende. '