Omberg Alvastra - Vägledning bland sevärdheter

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

F. A. WINBERG 0 M B E R G ALVASTRA \% ,, , . i i m, W, EN VÄGLEDNING BLAND OMBERGS TRAKTENS SEVÄRDHETER INNEHÅLL. Omberg .......................................... .. sid. 3' i Alvastra kloster ............................... .i › 11 r omberg från Söder Sverkergården .................................. ,. › 16 Sverkerkapellet .................................. .. › 17 Pälbyggnaden .................................. .. › 19 Smörkullen ..................................... .. › 20 Heda kyrka ..................................... .. › 21 Rökstenen ________________________________________ n , 24 ”Om det är avgjort, att varje naturtöremål förtjänar att Väversunda kyrka ............................ .. » 26 “ElderSOkas OCh kännas, _Så upptfader Vlsserhgenn Onjbetgr o pa det rum det 1nnehar ibland faderneslandets markvardig Taken] """""""""""""""""""""""""" “ › 28 heter, med hög och rättvis fordran att erhålla en synnerlig Turer* uppmärksamhet.” l """"""""""""""""""""""""""" " ”) 31 Så inleder dåvarande vice pastorn iRogslösa, J. Bohman. “ n ' 32 sin beskrivning ”Omberg och dess Omgifningar”, som ut lll .............................................. .. › 33 kom av trycket år 1829. Orden äga än i dag giltighet. lv ______________________________________________ u , 34 Med sitt dominerande läge på östgötaslätten i urgammal kulturbygd har Omberg sedan äldsta tider intagit en be V .............................................. .. › 35 _ . märkt plats 1 hävderna. Sagor och sägner ha sysslat med Vi """ “u """""" *Ä """"""""""""""" " › 36 det hemlighetsfulla berget och befolkat det med mystiska AlVaStm"'OdeShÖg'Grälma n ' 38 väsen. Den omgivande slätten är historisk mark, ett rikt Litteraturanvisningar ......................... .. » 40 ,i forskningsfält för arkeologer, och för geologer, zoologer och *I botanister erbjuder berget mycket av intresse. Slutligen är Omberg med sina natursköna omgivningar ur turistsyn punkt en av de mest sevärda platserna i vårt land. \ Redan på långt avstånd synes Ombergs karakteristiska 3' kontur över östgötaslätten, som för övrigt helt saknar större 1 höjder i denna trakt. Berget är i geologiskt avseende en s. k. horst, ett parti av berggrunden, som kvarstår, sedan omgivande delar för årtusenden sedan sjunkit undan, varvid 3 OMBERGAALVASTRA östgötaslätten och vätterbäckenet uppstått. Omberg har en längd av cirka 1 mil och dess största bredd är 3 km. Det är således icke förenat med några större svårigheter att bese berget på en dag. Men önskar man mera noggrant studera trakten och allt vad den erbjuder av intreSSe, blir ett dylikt besök alltför kort. Från Ombergs högsta punkt, Hjässan, vilken majestä tiskt reser sig 175 m. över Vätterns yta och 263 m. över havet, har man en vidsträckt utsikt över det omgivande landskapet. Därifrån kan man överblicka delar av Öster götland och Närke, Småland och Västergötland och vid klart 'väder kan man utan svårighet se ett stort antal kyrkor. I kommunalt avseende är Omberg delat mellan socknar na Väversunda och Västra Tollstad. Nästan varje del av Omberg, varje grotta, klippa eller stup, har sitt namn. Särskilt framträder detta utmed Om .bergs mestadels branta sjösida. Längst i söder ser man, sedan man passerat Ellen Keys ”Strand” (numera ett vilohem lör arbetande kvinnor), Röd gavel, en 40 m. hög klippa, vars namn sylter på dess röd bruna färgton. I bergväggen synes Ombergs största grott lormation, Rödgavelsgrottan (21 m. djup och 9 m. hög) samt den 40 m. norr därom belägna Rödgavels port. 1 när« heten har man då det s. k. Fläskhålet, där bönderna i trak ten, efter vad det berättas, gömde sina matvaror under de osäkra tider i slutet av 1500talet, då hertig Karl stred med konung Sigismund. Strax norr om det till sin natur rätt vilda Rödgavel möter en helt annan anblick, den natursköna Stocklyckeängen, berömd för sin rika vegetation och därför ofta besökt av botanister. Längre mot norr vidtaga åter klipptormationer, Oxbåse .berget och dettas fortsättning Grytsbergen, ehuru de ej i storslagenhet kunna tävla med Rödgavel. Här märkas par tier, vilka fått namn sådana som Koret, Oxbåset (en djup Iernna i berget), Vapenhuset och Predikstolen. Vid Elva« ;rums udde bildas en vik, Elvarumsviken, och längst innei 4 OMBERG Oxbåset. denna ligger Mickelstorpaslätten, där man vid lågt vatten stånd kan landa. Från Elvarumsviken är det icke långt till_ det kanske mest bekanta och säkerligen mest storslagna par tiet av Ombergs sträckning åt sjösidan, Västra väggar, ett* tvärbrant stup av 90 meters höjd över vattenytan. I söder begränsas det av de s. k. Mullskräerna, kantställda. vittrade, lerskiftrar, vilka erinra om jordras. OMBERGAALVASTRA Följes Västra väggars fortsättning åt norr, Måkebergen (namnet tyder på de stora skaror av iiskmåsar, som här hålla till), kommer man till Bondepallen, även kallad Peters pall, Måkebergens sydligaste udde. Vidare ser man klipp block, vilka blivit kallade Prästgården, Predikstolen, Mun ken eller Gråkarlen samt en på bergväggen växande lav, som i sina konturer erinrar om ett ansikte och därför blivit kallad Jungfrun. Förbi Tittebergen och Anudden, vari mär kas de tre mindre grottor, vilka blivit benämnda Starbäcks, Grevilliusy och Lönnbergs grottor (efter östgötanaturforskar na lektor K. Starbäck, doktor A. Y. Grevillius och prof. E. Lönnberg) samt Svartbergen, där liksom vid Rödgavel en grottformation fått namnet Fläskhålet7 når man så små ningom Ombergs nordligaste spets, Borgs udde. Här finnas lämningar efter en forntida bygdeborg. Landningsplats fin nes i Borghamn. Ombergs sjösida är, som vi sett, rikt försedd med namn, Och detta är även ehuru ej i fullt lika hög grad fallet med 'den övriga delen av berget. I söder åt landsidan, som ej har en så storslagen prägel som den västra sträckningen, ser man sålunda Alvastra branter följda av Klintebergen, Makersbergen och Blankebergen, vilka gå fram till”n0rra delen av Omberg. De branta Marbergen sträcka sig mellan Elvarumskorset och viken i söder upp mot trakten av 'Västra väggar. Bland märkligare platser på Omberg kunna vidare näm nas det i närheten av Hjässan, nordväst om skogsskolan vid Höje, belägna Elva bokar. Namnet härleder sig från elva väldiga bokträd, som här fordom uppväxte från samma rot. Ursprungligen lära stammarna ha varit tolv, och bo ken kallades då Apostlaboken. En bonde menade dock, att Judas Iskariot ej vore värdig ha sin plats bland de andra elva apostlarna, och högg därför ned den stam, som han förmodade representerade denne. Nästan mitt på Omberg finnes en plats, kallad Hälle käl lor, efter tre källor, som här upprinna. Tidigare lära dessa 6 OMBERG Rödgavels grotta vintertid. ha kallats Heliga källorna. Förmodligen är det här fråga om gamla offerkällor. Det berättas, att allmogen ända in i ganska sen tid stundom samlades här för att dricka av vatt net och offra. Därigenom menade de sig förekomma sjuk domar av olika slag. Även 'andra traditioner äro förbundna med Omberg. Sá plågade traktens befolkning förr i lövklädda skrindor färdas till Hjässatorget annandag pingst, där en folkfest ägde rum. Bruket att fira annandagen på Hjässatorget lever ännu kvar, men festen är numera rätt moderniserad. OMBERGALVASTRA Vid 1655 års riksdag nämnes Omberg som kunglig djur gård. Hur länge berget då haft denna karaktär är dock ovisst. Man nöjde sig vid ovannämnda tillfälle med att hänvisa till ”gamla jordeböcker”. Särskilt vintertid mötte det emeller tid, trots det höga stängsel, som omgav parken, stora svå righeter att skydda det dyrbara villebrådet, särskilt hjortar, för vargarna. Beslut fattades därför på 1786 års riksdag, att djurgården skulle upphöra, och år 1805 utfärdades för ordning härom. Omberg förvaltas sedan dess som krono park. Vissa områden ha dock avskilts och sålts. Före ståndaren för Ombergs skolrevir och för den på Omberg förlagda skogsskolan, bebor det forna jägmästarebostället Höje, ett hemman, som tidigare tillhört Alvastra kloster. Sydväst därom ligger nu skogsskolan, vilken utbildar kro nojägare och skogvaktare. Till Stocklycke gård, vars jord också en gång tillhört klostrets domäner, är sedan 1934 ett Svenska Turistförenin gens vandrarhem förlagt. Ombergs flora är rik. Flerstädes möter man en rent syd ländsk vegetation, så exempelvis på sluttningen mot Al vastra, vilken är bevuxen med vacker bokskog, förmodligen inplanterad av munkarna. Eken dominerade tidigare, ända tills granen för ungefär 300 år sedan började tränga in. Numera har barrskogen tagit överhand. Dock förekomma ek och bok samt björk, ehuru ej i större mängder. Några områden äro på försök planterade med silvergran och lärk träd. Omberg består huvudsakligen av granit (på västsidan av skiffrar, tillhörande Visingsöserien), men jord från det kringliggande siluromrâdet fördes under istiden Över ber get, och marken har därför blivit kalkhaltig. Växtligheten har gynnats härav. Bland de många intres santa arter, som här växa, tillhöra några egentligen våra fjällväxter, t. ex. svarthö (Bartsia alpina). Den gulblommi ga ärtvickern (Vicia pisiformis) har på Omberg en av sina fåtaliga växtplatser i jandet. En sällsynthet av rang är även 8 OMBERG Västra väggar och Elvarums udde. l'uktsporren (Habenaria odoratissima). Dessa båda sist nämnda arter ha numera genom lag fridlysts. På våren blommarggulsippan (Anemone ranunculoides) allmänt på Omberg, och av sommarfloran förtjäna följande arter att nämnas: skogsknipproten (Epipactis latifolia), två arter johannesört (Hypericum hirsutum och montanum), stenfrö (Lithospermum officinale), nästroten (Neottia nidus avis) samt fältvädden (Scabiosa columbaria). Ombergs flora hyser många sällsyntheter. Dock har den på senare tid berövats några av sina märkligare växter. Guckuskon (Cypripedium calceolus) och den ståtliga Kung Karls spira (Pedicularis sceptrum carolinum) ha utrotats, därigenom att deras sista växtplatser utdikats eller på annat sätt lagts under kultur. De växtsamlare, som endast strävat efter att få tag på dessa fåtaliga exemplar, bära också skuld till utrotningen. Men de botanister, som tillika äro vänner .av Sveriges natur och dess växtvärld, vilja ej förgripa sig på de sällsynta växterna. Det bör vara en hederssak för .alla att låta dem fâ växa kvar, där de ännu finnas. OMBERGALVASTRA Kring Omberg har under tidernas lopp samlats ett antal sagor och sägner. Dess mörka grottor ha befolkats medå jättar och troll. Enligt sagan har Omberg fått sitt namn av drottning Omma, som under hednatiden skulle ha bott på den plats, som efter hennes bostad fått namnet ”Borgs udde”. Fornborgen göres alltså till lämningar av hennes slott. Namnet Omberg har dock i själva verket samband. med ordet imma. När berget, som stundom sker, omgives av från slättbygden eller Vättern uppstigande töcken, säges det ”omma”. En för sina konstfulla järnbeslag berömd dörr i Rogs lösa kyrka har hämtats från drottning Ommas borg, berät tar sägnen. Bildframställningen på densamma tyder dock. på att den förfärdigats under kristen tid och säkerligen också för kyrkans räkning. . Slutligen skall drottning Omma ligga begraven på Om bergs Hjässa. Platsen benämndes förr ”Ommas kulle”. Nämnas kan, att drottning Ommagestalten varit föremål för litterär behandling av Verner von Heidenstam i sam lingen "Skogen susar”. För andra sagor med anknytning' till Omberg skall redo göras i samband med Heda kyrka. 10 ALVASTRA KLOSTER ALVASTRA KLOSTER. I den leende naturen vid Ombergsisydsluttning ligga ruinerna av Sveriges första kloster. Det stiftades år 1143. av konung Sverker d. ä. och hans drottning Ulvhild och an lades på dennas morgongåvegods av munkar från cister cienserklostret Clairvaux (i norra Frankrike), vars rykte tack vare den helige Bernhard nått ända upp till den av lägsna Norden. Klosterkyrkan i Alvastra invigdes år 1185 och omkring" denna tidpunkt stodo förmodligen byggnaderna i övrigt också färdiga för munkarnas inflyttning. Åren 1312 och 1415 härjades klostret av eldsvådor, men båda gångerna áteruppförde man de ramponerade byggnaderna. De kung* liga skyddsherrarna, konung Sverker och sedermera flera* av Sveriges medeltida konungar, visade sitt intresse för klostret genom upprepade donationer. Deras exempel följdes av många förnäma personer, som önskade bli ihåg« komna i munkarnas mässor och förböner eller, sedan ordenSStadgarnas förbud mot att begrava världsliga perso ner inom klostret upphävts, ville ha sina gravplatser i kyr› kan. På detta sätt blev Alvastra kloster snart ägare till stora domäner. Reformationen bröt klostrets maktställning. Efter 1527” års riksdag i Västerås lade Gustav Vasa dess mer än 400 egendomar under kronan. Redan den 2 juli 1527, alltså få_ dagar efter riksdagens avslutning, antecknas i registraturet, att Birger Nilsson (Grip) fått Alvastra i förläning. Den siste abboten, Torkel, fick behålla sin plats som munkarnas förman men måste förplikta sig att betala skatt till kronan. lll OMBERGALVASTRA .Däremot skulle han vara fri från borgläger (skyldigheten att i klostret mottaga knektar i inkvartering). Sysslan synes ha berett pater Torkel mer bekymmer än fördel. Redan år 1529 begär han ”för sin krankdoms skull” att bli befriad från uppdraget, och som Gustav Vasa för nummit, att det i klostret var ”ett klent och skröpeligt rege mente”, bifölls hans begäran. Till styresman i hans ställe förordnades då en viss Nils Svensson, till vars skyldigheter bl. a. hörde att giva klosterfolket skäligt underhåll. Det fordom så präktiga klostret förföll alltmer under 1500talet, och år 1544 befallde konung Gustav sin fogde ”att störste parten av de hus vid Alvastra, som av täljesten uppmurede 'are (dock undentagendes kyrkan) måtte nid brytes” och föras till det under byggnad varande Vadstena *slott Johan Ill synes ha hyst planer på att inrätta en kunglig lustgård på området till glädje för sig själv och sin sjuke broder Magnus. Han ville också restaurera klosterbyggnaderna, bl. a. "för de konungars och furstars begravningars skull, som i samma kloster ligga begravne”. Penningbrist och andra hinder omöjliggjorde dock hans planer. Från byggnaderna vid Alvastra hämtades även 'mursten till slottsbygget på Visingsö. Mot slutet av 1700talet tycks dock ett visstintresse för det gamla minnesmärkets bevarande ha blivit väckt, ty re geringen förbjöd allt ytterligare raserande av detsamma. Icke desto mindre började under 1800talet den kanske största vandalisering klostret under sin långa tillvaro fått genomgå. Man tog sig nämligen för att bränna kalk av murarna och rev i denna avsikt ned stora partier av de kvarstående byggnaderna. De gravstenar, som en gång täckt kyrkans golv, finnas ej mer på sina platser. Under 1700talet fördes en del av dem till Vadstena, medan andra hamnade på obekant plats i i Västergötland. . Undersökningar på platsen företogos ett par gånger un 'der 1800talet. Först sedan år 1921 pågå mera omfattande 12 ALVASTRA KL OSTER .13 Alvastra restaurerade klosterkyrkoruin. OMBERGALVASTRA utgrävnings och konserveringsarbeten, avsedda att för framtiden i värdigt skick bevara, vad som ännu finnes kvar av Alvastra kloster. Från klostret i Alvastra utgick bl. a. Sveriges första är kebiskop, Stefan, som är 1164 i den franska staden Sens (10 mil sydväst om Paris) invigdes till sitt ämbete. Ett par decennier senare, år 1185, samma år som klosterkyrkan in vigdes, dog han och blev begravd i det kloster, till vars första medlemmar han kunde räkna sig. Man vet dock ej var hans gravplats är belägen. Sin grav i kyrkan fick också Alvastra klosters grundläg _gare, konung Sverker d. åt. med sin familj och sina efter kommande, konungarna Karl, Sverker d. y. och Johan (son, sonson och sonsonson till Sverker d. ä.) av vilka den sist nämnde, som tillika slöt sin ätt, dog år 1222. Sverkergra ven är belägen framför högaltaret. Bland andra medeltida personer, som fått sin gravplats i klostret, märkes den heliga Birgittas make, Ulf Gudmarson. På grund av ett under sjukdom givet löfte slöt han sig nämligen till munkarna i Alvastra kort före sin död, som inträffade år 1344. Den heliga Birgitta själv skall någon tid ha bott inom klosteromrädet, och på den plats, som be nämnes Birgittas kulle och där man konstaterat befintlig heten av grundmurar till en mindre byggnad, låtit bygga sig ett hus. Birgittas biktfader, Petrus Olavi, som var underprior i Alvastra på hennes tid, har också sin grav inom klostret. I kapitelsalen, söder om kyrkans sakristia (ett synnerli gen välbevarat litet rum med korsvalv) i östra flygelbygg naden, ligga bl. a. klostrets abbotar begravda. De fingo vila under golvet i sitt ämbetsrum. Men en av de första bland dem, Gerhard, ”en helig och rättrogen man”, som följt det första munkkonventet från Frankrike, återvände dit, sedan han i ett 40tal år förestått klostret. Han dog kort därefter i Clairvaux. Står man inne i ruinen av klosterkyrkan, ser man i dess 14 ALVASTRA KLOSTER .östliga del platsen för högaltaret med två mindre kapell på vardera sidan. I dessas murar märkas piscinor (uttöm ningsstenar för vatten, som använts för munkarnas hand ,tvagningar och vari de heliga kärlen sköljts), I den höga muren åt söder ser man ingången till sakristian och till munkarnas sovrum, beläget en trappa upp. På den norra sidan finnas två kapell, varav det västligaste inrymmer Ulf *Gudmarsons grav. När man betraktat de bevarade resterna av den i sin 'enkelhet ståtliga kyrkan, kan man gå ut i korsgängen, som .leder runt den inre klostergården. I den östra gången synes den till sakristian gränsande kapitelsalen, samlingsrummet, där abboten skipade rätt och där uppbyggliga samtal höllos varje kväll. Kullen, som skymtar t. h. snett bakom östra längan, inrymmer dels klostrets brunn, dels lämningar av en byggnad, som man förmodar varit bebodd av abboten och därför kallat abbothuset. Vid södra gången synas grund murar av bl. a. matsal och kök samt tvättrummet, den lilla utbyggnaden på norra sidan inåt gården. Vid västra gån gen låg konverslängan, bebodd av klostrets tjänstepersonal, lekbröderna, liksom munkarna bundna av livstidslöfte men skarpt skilda från dem. Sålunda fick en konvers aldrig be fatta sig med läsning och .kunde aldrig bli munk eller be .fordras till någon överordnad befattning inom klostret. Under markytan ligga säkerligen alltjämt lämningar av byggnader, som tillhört klosterkomplexet. Det är att hop pas, att de med tiden skola bliva frilagda för att inför sena tiders människor vittna om Alvastra klosters forna storhet. 15 OMBERGiALVASTRA SVERKERGÅRDEN. Vid sidan av den väg, som förbi Turisthotellet leder upp mot Ombergs sydsluttning, skymtar man ute i åkern tvenne stenanhopningar. Den mindre, som ligger närmast stora landsvägen, har befunnits vara en avrättningsplats. Man har påträffat benrester efter ett antal missdådare, som här fått sona sina brott. Folktraditionen har också hit velat för_ lägga den plats, där Sverker d. ä:s mördare gått en kvalfull död till mötes. 7 Den större stensamlingen längre bort visar sig vid när mare betraktande vara grundmurar till en byggnad. Platsen har blivit kallad ”Sverkergården”, och det har antagits, att den sverkerska ätten här haft sitt stamgods 'sedan lång tid' tillbaka. I den omgivande åkern har konstaterats tillvaron av ett gravfält från tidig medeltid. Flera vackert sirade gravhällar ha anträffats. Man har också funnit lämningar, som göra troligt, att området varit bebyggt åtminstone se dan 600talet. 16 SVERKERGÅRDENSVERKERKAPELLET .SVERKERKAPELLET. Julmorgonen 1156 blev konung Sverker d. ä. mördad av en sin tjänarepå föranstaltande av en tronpretendent. Detta skedde enligt sägnen, när han var på väg till julottan, tro ligtvis då i Västra Tollstads gamla kyrka. Denna spräng des pá 1840talet bort för att lämna plats åt den nuvarande kyrkobyggnaden. Endast delar av tornet återstå av den medeltida kyrkan. Forskningen anser troligt, att drâpet skulle ha skett ej alltför långt från den plats, där man nu ser lämningarna efter det s. k. Sverkerkapellet. Detta torde alltså ha blivit uppfört såsom ett slags minneskyrka, vilken även tjänstgjorde som konungens gravkyrka, innan kloster kyrkan mottog stoftet av sin grundläggare och store do nator. Sverkerkapellet ligger helt nära Vätterns strand och ej långt från Ålebäcken. Huvudvägen från Alvastra söderut över detta vattendrag gick i äldre tider betydligt längre ned mot Vättern än i våra dagar. Den minnessten, som, år 1896 restes av VadstenaOmbergs turistförening (med inskriften: Här mäler sägnen att Sverker den gamle dräp tes på väg till julottan 1156), står därför med all säkerhet ej på platsen för mordet. Reellt torde detta dock ha föga att betyda, och säkerligen har stenen större möjligheter att göra sig gällande här än några hundra meter längre ned mot Vättern ute på fälten. Sverkerkapellet utgrävdes under åren 191719. Dessför innan visste man icke ens i trakten om dess existens. Plat sen gick under namnet Oxlakullen. Inga som helst tradi tioner finnas om byggnaden. Av denna återstår föga mer 17 \ ALVASTRAwOMBERG . \ “avant 5 32 Sverkerkapellet. än de meterhöga murarna samt en stensarkofag och rester av ytterligare tvenne dylika. På södra långsidan nära syd västra hörnet märkes i ett av gråstensblocken en bronsål dershällristning, ett skepp, som dock vid stenens insättande råkat komma upp och ned. Invid detta är en skålformig fördjupning. Märkligt är också det förhållandet, att undersidan av bl. a. de utskjutande stenarna vid västra dörröppningen fö reter tydliga spår av nötning. Den hypotesen har fram ställts, att konung Sverker efter döden skulle ha varit före mål för helgondyrkan, såsom stundom är fallet med högt stående personer, vilka 'fått en bråd död. Sjuklingar skulle då besökt hans grav för att erhålla bot för sina sjukdomar och därvid gnidit klädesplagg eller kroppsdelar mot stenarna. Liknande förhållanden äro kända från andra trakter i Skan dinavien. 18 i av a 'Ju;_m em./ PÃLBYGGNADEN PÅLBYGGNADEN. Alvastra är urgammal kulturbygd. Detta bevisas icke minst av de fynd, som gjorts i en numera uttorkad del av Dagsmossen, vilken i sin tur under yngre stenåldern var en uppgrundad vik av Tåkern. År 1908 påträffades här rester av en pálbyggnad, bestående av en flotte av stockar, vilande på ett lager av grenar och fasthållen på sin plats av långa stolpar, som drivits ned i den lösa kalkgyttja, varav marken bestod. Ovanpå detta golv byggde så stenåldersfolket sina hyddor. Här voro de skyddade för ovälkomna påhälsningar av vilda djur och fiender, då det var omöjligt att vare sig till fots eller i båt närma sig ilottbyggnaden. Endast en smal spång utgjorde förbindelsen med fast mark, och delar av densamma kunde vid behov dragas in. Vid de undersökningar, som. åren 19091917, 1919 och 19281930 företogos på denna plats, hittades väl bevarade lämningar av stockgolvet och ett 'stort antal härdar ovanpå detta. Fynden i kulturlagret ha också givit en del upplys ningar om träskfolkets levnadssätt. Sålunda ha hittats red skap av olika slag, prydnadsföremål av bärnsten m. m. Det var en jägar och fiskarbefolkning, som bodde här. Att icke heller åkerbruket var helt okänt synes bevisat av anträffade brända rester av sexradigt korn. Ett bidrag till kulturhi storien lämnas också av ett fynd ute i mossen. Nedsänkt i dyn påträffades nämligen ett människokranium, vilket har tydliga spår av att ha blivit skalperat. Detta bruk förekom alltså i dessa trakter för ungefär 4,500 år sedan. Pålbyggnaden är numera igenlagd, sedan undersökningen av densamma slutförts. Man kan dock fortfarande skönja spetsarna på några av de pälar, som en gång uppburo de primitiva bostäderna. 1.9 OMBERGAL VA'_S TRA \ SMORKULLEN. Helt nära den väg, som från järnvägsstationen leder upp mot stora landsvägen, synes en grusås, vilken vid första an blicken knappast gör intryck av ett fornminne. Den tjänst gör numera som grustag. Platsen har ända in i sen tid burit namnet Smörkullen, något som tyder på att vi här ha att göra med en gammal kultplats, där smörjningsceremo nier försiggått i forna tider. Namnets förekomst i sam band med gravkullar från hednatiden kan påvisas även från andra trakter av Skandinavien. Innan området började an vändas till grustag, funnos här ett antal bautastenar samt en mängd låga kullar och stensättningar. Genom undersök ningar (år 1900) kunde fastställas, att det var fråga om ett synnerligen omfattande gravfält från järnåldern. De till ett antal av omkr. 200 uppgående brand och skelettgravar, som varit föremål för undersökning, ha kunnat dateras till tiden mellan 100 f. Kr. och 300 e. Kr. SMÖRKULLEN _ HEDA KYRKA HEDA KYRKA. Följer man vägen österut frán Alvastra järnvägsstation, kommer man efter cirka 4 kmzs färd till en av Östergöt lands äldre kyrkor, Heda, tillika en av Sveriges märk ligaste landskyrkor. l urkunderna omnämnes Heda kyrka så tidigt som 1268. Den är byggd av kalksten och tegel i romansk stil. I mitten av 1800talet var det nära, att även detta gamla minnesmärke fått gå samma öde till mötes som ett flertal av traktens kyrkobyggnader och lämna plats åt en helt ny kyrka. Detta avvärjdes dock, och man restaure rade i stället det gamla templet. År 1862 kunde det invigas i sitt nya skick. Av den gamla kyrkan återstår numera mellan och sido skeppen samt tornet. Den lilla stenskulpturen föreställande en ödla, som synes över en dörr på'västra gaveln, förmo das vara avsedd att skydda kyrkan mot illasinnade makter. Bland inventarierna märkas dopfunten av röd kalksten, ett antal träskulpturer från katolsk tid, bl. a. den av Verner von Heidenstam besjungna ”himladrottningen i Heda” samt en biskopsbild. I vapenhuset 51 södra sidan, antagligen ett kor i den gamla kyrkan, finnes bl. a. krucifix samt en vac kert arbetad piscina (avlopp för vigvatten). Ett antal äldre gravstenar märkas vid kyrkan. En' är upprest efter hovrättsassessorn Peder Eriksson ('l' 1646) och hans hustru Helena Örnflykt samt försedd med hustruns vapenbild. Även nâgra gravhällar finnas. I kyrkans östra yttermur äro tvenne runstenar inmurade. Den ena lyder (enl. Brate): ”Torger reste detta minnes märke efter Anund Kanp sin fader”. Den andra här in 21 OMBERGMAL VAS TRA .. .› Heda kyrka. skriften: ”Holmsten reste denna sten och gjorde bro efter sin fader Myra, som bodde i Jättingstad” (en gård belä gen söderut från kyrkan). Nyckel till kyrkan hämtas i handelsboden. Flera sägner ha lokaliserats till Heda. Man spårar i dem kampen mellan kristendom och hedendom. Enligt en av dessa skulle Heda kyrka vara byggd 'av en jätte. En fiende till denne kastade emellertid från Omberg en stor sten mot bygget för att omintetgöra detta. Stenen hann dock aldrig fram utan föll ned väster om kyrkan, där den ännu kan ses. Enligt en annan version skulle en jätte ha lovat en kris ten man att bygga en kyrka åt dennes Gud mot att han se dan tinge den kristne själv som ersättning för sitt besvär. Den kristne, som gått med på jättens förslag, vandrade en dag, strax innan kyrkan var färdigbyggd, omkring på Om berg, sorgsen över att behöva lämna sig i jättens våld. Plötsligt fick han höra, hur jättehustrun inne i berget om 22 40,3_ 47,, HEDA KYRKA nämnde sin make med namnet Pável. Med kännedom om namnet hade den kristne nu makten över jätten. Han skyn dade mot kyrkan, ropande: ,'Påvel, du har satt en pelare sned”. Förskräckt över att höra sitt namn förlorade jätten balansen, föll ned från muren, där han arbetade, och slog ihjäl sig. Likheten med sagor från andra delar av landet är slående. De omtalade jättarna bodde naturligtvis i Rödgavel, den största grottan på Omberg, och härifrån fick Heda kyrka sitt silver. jättarna gjorde upprepade gånger fruktlösa för sök att återtaga sina skatter. Slutet blev, att de en gång drucko sig rusiga av vig'vatten och nattvardsvin, varefter de slogo ihjäl varandra under våldsamt oväsen. OMBERG_ALVASTRA ROKSTENEN. . Ungefär 8 km. från Alvastra järnvägsstation ligger Röks kyrka. Själva kyrkobyggnaden är utan större historiskt in tresse. Den tillhör samma epok som de snarlika kyrkorna i exempelvis Västra Tollstad och Svanshals och byggdes under åren 18421845. Den tidigare kyrkans utseende framgår av en teckning, som nu hänger på väggen i sakristian. Den gamla predikstolen samt ett antal träskulpturer förvaras på kyrkvinden. lnvändigt prydes kyrkan av några adliga va pensköldar, tillhörande bl. a. ätten Snoilsky. Röks namn är emellertid företrädesvis känt genom den synnerligen intressanta runsten, som tidigare var inmurad i väggen till kyrkans tiondebod. När denna är 1843 revs, fick stenen sin plats i södra väggen av den nya kyrkans vapenhus, varifrån den löstogs år 1862 och uppställdes inne på kyrkogården. Sedan något år står den utanför kyrko gårdsmuren under ett skyddstak. Ristningen är enastående i hela Europa. Stenen är nämligen på såväl fram som baksidan, översidan samt på de båda smalsidorna försedd med runor. Dessa tillhöra huvudsakligen den svensknorska typen dock med inslag av olika sorters lönnskrift. Den torde vara ristad under 800 talet. Tydningar av Rökstenen ha lämnats bl. a. av prof. S. Bugge, prof. O. von Friesen och lektor E. Brate. Deras tolkningar skilja sig avsevärt från varandra. Det torde därför vara olämpligt att här anföra inskriften i dess hel 24 RÖKSTENEN Rökstenen. het. Dock må erinras om den berömda strofen (i prof. Bugges tolkning): i ' Didrik den dristige, " ' › sjökämpars drott, fordom red över Reidhavets kust; på gotiska fålen märingars furste nu sitter rustad, skölden i rem. 25_ OMBERGALVASTRA Väversunda kyrka. VÄVERSUNDA KYRKA. Väversunda kyrka ligger en smula i skymundan. Från landsvägen ser man den knappast genom det täta lövverket, som når upp över tornspiran. Men när man kommit när mare den på bivägen från stora landsvägen, skall man finna, att avstickaren väl lönade sig. Den lilla medeltidskyrkan bär ännu prägel från en förgången tid, och den lummiga grönskan kring de gamla gravstenarna på kyrkogården bi< drager till att förstärka intrycket. Själva kyrkobyggnaden är uppförd av gråsten med låga valvbågar. Den är ganska liten, rymmer endast ungefär 150 personer, tornets träöverbyggnad är uppsatt vid en re paralion år 1711. I vapenhuset lägger man märke till en järnbeslagen dörr med rik ornamentik. En runinskrift på 26 VÄVERSUNDA KYRKA * 'tid gått förlorade. ett av dess beslag omtalar, att den konstförfarne man, som .gjort dörren, hette Asmund. Kyrkan har ursprungligen varit prydd med rika målningar, vilka dock blivit Över 'kalkade Endast framme i koret äro de helt framtagna. Ett antal helgonbilder samt ett krucifix förvaras på kyrkvinden tillsammans med äldre inventarier. Flera runstenar äro an tecknade från socknen, men av dessa ha ett par i senare Till Väversunda kyrka knyter sig minnet av den store ikemisten J. J. Berzelius. En minnessten, rest framför en byggnad utanför kyrkogårdsmuren, 'omtalarz ”År 1779 föd des här Jöns Jakob Berzelius, den världsberömde veten skapsmannen. Fosterbygdens folk reste 'stenen år 1879.” 27 OMBERGALVASTRA TÅKERN. Täkern är såsom ”fåglarnas sjö” ingalunda någon gam mal företeelse. Ända in emot mitten av 1800talet var den. ännu så djup, att det icke mötte några svårigheter att med båt komma ut på den, och det var ganska svårt för de fåg lar, som där slagit sig ned, att finna föda. Men traktens. befolkning trodde, att den kalkhaltiga sjöbottnen kunde bliva god åkerjord. Därför företogo de med stora kostna der en sänkning av Tâkern åren 1840M42. Resultatet blev icke det väntade. Sjön sjönk visserligen omkring 2 meter, men det var ej tillräckligt, och någon åkerjord syntes ej_ till. Den nyvunna marken var torr och ofruktbar. Den är nu 'l'âkerns torraste strandbälte, täckt av stora stenar, den s. k. gallstranden. Genom sänkningen blev emellertid T åkern ”de tusen fåglars sjö”, tillräckligt grund för att ej människorna skulle* kunna i sina båtar oroa dem på deras boplatser och tillika lagom djup, för att en fågel skall kunna komma åt den så eftertraktade bottenväxtligheten. Väldiga vassruggar sköto upp i strandkanten och ryckte sedan allt längre ut i sjön. Snart kommo fåglarna i stort antal och togo det nya området i besittning. Där kommov skaror av skrattmåsar och tärnor, brunänder och andra. representanter för andsläktet, sothöns, spovar, vipor och doppingar. Vid Tåkern trives också den intressanta brus hanen samt, ehuru mera sparsamt, beckasinen och strand piparen, och även den rätt sällsynta kärrhöken har här en av sina häckplatser. Tåkerns ståtligaste fågel är dock' svanen, sångsvan och knölsvan, som man särskilt på kval 28 TAKEmw Tâkern sedd från Hjässan. larna kan få se i stora silverskimrande flockar styra ut mot Vättern med brusande vingslag. Alla dessa fåglar och flera till häcka i de stora vass ruggarna, som i väldiga bälten kanta Tåkern, här och var genombrutna av kanaler. Man kan konstatera fem större vassar. En av dessa är belägen utanför Väversundsidan. en vid Renstads säteri, ett vassbälte sträcker sig kring sjöns östra sida vid Furåsa och Hov, ett i den del, som bär nam net Nissasjön, och slutligen märkes en tät vassmur i när heten av Täkerns utlopp, Mjölnaån, vid Hänger. Vegetationen högre upp vid Tåkerns stränder är mesta dels gles och förkrympt. Där stranden blir mera gyttjig, blir också växtligheten rikare. Bland de mer eller mindre vanliga arter, som här finnas representerade, skall blott nämnas ett par synnerligen stora sällsyntheter, den gulblom miga Erucastrum Pollichii och klâdriset (Myricaria germa nica). Den förstnämnda, som tillhör samma familj som m OMBERGALVASTRA vår vanliga senap, är ytterst sällsynt i Skandinavien och har här vid Tâkern sin enda Växtplats i Sverige. Den till hör egentligen MellaneurOpas flora och har, enligt vad man förmodar, blivit införd hit med utländska frösorter, när man efter sänkningen skulle besá marken. Klâdriset har sin största utbredning vid floderna i Norrland. Det har antag ligen spritts genom fåglar, vilka fört frön med sig till Tå kern. Slutligen skall här nämnas, att den ymniga botten vegetationen i sjön innehåller många säregna arter. För den naturvetens apligt intresserade är ett besök vid Tâkern en upplevelse, särskilt på vårar och höstar, då fågellivet är som rikast. Den har få motsvarigheter i vårt land. Sjön har dock under de senaste åren varit hotad av den största olycka, som kan drabba en fågelsjö, nämligen uttorkning, och på grund av foderbrist ha många fåglar dukat under. Men på sista tiden synes vattenståndet åter ha blivit någorlunda normalt, och fägelskarorna återvända därför talrikt. Utan Tåkern, ”de tusen fåglars sjö”, skulle Ombergs trakten vara en stor sevärdhet fattigare. 30 TURER TURER. Till tjänst för dem, som endast ha en kortare tid till sitt: förfogande för besöket i Omberg, skall här nämnas några turer i trakten, valda så. att man under var och en av ,dem får ut det mesta möjliga avsevärdheterna. Till utgångspunkt har valts Alvastra, som kan sägas ligga i centrum av det i › det föregående beskrivna området. En omläggning av dessa turer efter vars och ens personliga önskemål är ju lätt att åstadkomma. I. En ej alltför lång promenad är följande tur: Från turist hotellet följer man stora landsvägen utmed Alvastra branter. Pâ höger sida har _man då Kungsgårdens vita herrgårdsbyggnad, medan klostret skymtar nedanför i sän kan. Den närmaste vägsträckan, Lugntorpsvägen, är ovan ligt vacker och skuggad av lummiga bokar. Vid krono jägarebostället Södra Djurledet tager man av på en liten biväg, som för upp på Ombergs östsida, till Bene Strete och vidare förbi Nyhagen till Skogsskolan. Här viker man av åt sydväst och fortsätter fram till Hj ässa torget. Därifrån leder en ganska brant ehuru ej så lång väg upp på Hj ässan. Servering finnes. Sedan man be undrat utsikten, kan man företaga nedstigningen antingen på sydsidan av berget och fortsätta den hålväg, som snart leder ned till Turisthotellet (talrika vägvisartavlor äro uppsatta). Man kan också vända tillbaka till Hjässatorget samma väg man kommit. Därefter följer man den bitvis ganskabranta, men underbart vackra vägen till Stocklycke, vilken 3] OMBERGALVASTRA Lugntorpsvägen.. långa sträckor går genom bokskog. Utmed stranden av Vättern med en hänförande utsikt över vattnet när man så över Västra Djurledet åter utgångspunkten. II. En något längre färd går först ovan beskrivna väg till Södra Djurledet men fortsätter där längs Ombergs sida fram till Höje krog. Där viker man av den väg, som leder fram genom skogen till Elvarumskorset, vari 32 TURER från fyra vägar utlöpa. Här har man alltså tre möjligheter att välja på, om man icke föredrager att gå tillbaka den väg man kommit. Man kan följa den väg, som förbi fornborgen och Surmossen, till vänster om den väg vi kommit, leder vi dare förbi Elva bok ar (se sid. 6), till Mörkahålskärr och Sjutrappebergen och fram till Stocklycke. Därifrån föl jes den i tur I beskrivna vägen tillbaka till Turisthotellet. Man kan också fortsätta från Elvarumskorset förbi Marber gen ner till Nya vägen vid Ö r n s 1 i d. Återvägen går söder ut ovanför Mickelstorpaslätten och Elvarums viken, Grytsbergen och Oxbåset, bitvis med stor slagna utsiktspunkter mot Vättern, till Stocklycke. Därifrån kan man taga en avstickare till Sto c k l y c k e ä n g e n. Vä gen blir sedan den vanliga utmed sjösidan. Den ovan an ' tydda tredje möjligheten består i att vika av vid Elvarum förbi Pyskkärren och på de mindre skogsvägarna komma fram till Nya vägen. III. Nya vägen. TuristhotelletBorghamm (Cykelväg). Den tur, som i det följande skall beskrivas, kan på grund av sin längd bäst företagas med cykel, men naturligtvis kan också en promenad i endera riktningen kombineras med t. ex. bil eller tåg. Nya vägen är dock ej utan särskilt tillstånd till låten för bilar. Från Turisthotellet följer man vägen uppför Ombergs södra fot, förbi lämningarna av ”S v e r k e r g ä r d e n” och viker av vid vägen till Stocklycke, strax ovanför ”Strand”. Den närmaste vägsträckan är känd från de båda föregående turerna. Vid Stocklycke tager man vägen uppför slutt ningen och fortsätter ovanför 0 x b ä 5 e t, 0 r y ts b e r g e 11 och Elvarumsudde till Örnslid, med dess ståtliga gamla skogsbestånd. Vidare går färden utmed sjösidan förbi Hälle källor, ovanför Mullskräerna, Titte bergen och Västra väggar, där man kan slå in på en stig, som för fram till kanten av' stupet (vägvisartavla 33 OMBERGALVASTRA anger, var man lämpligen bör taga av). Djupt under sig ser man då granskogen och Vätterns yta. Utsikten är väl värd den lilla förlängningen av färden. Förbi avtagsvägen till Anudden går vägen sedan fram till Brottsledet, gör där en skarp krök och fortsätter ned mot Borghamn. Om tiden tillåter, kan man följa landsvägen över de bördiga fälten, som bilda en verkningsfull kontrast till de scenerier, man förut betraktat, till Rogslösa kyrka med den konstfullt smidda dörren (se sid. 10) och därifrån komma fram till stora landsvägen, vilken man följer tillbaka till Alvastra. Om tiden är mera knapp, kan denna nås på en genväg över fälten. För främlingen torde det dock vara ganska svårt att leta sig fram på den smala men dock för cykelåkare mycket godajvägen, varför det är lämpligast att fråga sig fram. Nämnas skall, att den viker av strax öster om Konsumtionsföreningens i Borghamn affärshus och når stora landsvägen invid Missionshuset i Väversunda (en mindre, rödmålad byggnad). IV. Långbergsvägen (promenadväg). Vägen mellan Alvastra och Borghamn gick förr efter den s. k. Långbergsvägen (även kallad Vallgatan i Borghamn). Det är först på senare tid som den fått växa igen och bli vad den nu är, en skug gig, vacker promenadväg, som dock icke kan rekommende ras för cyklister. Den för än genom mörk, tät granskog, som erinrar om John Bauers trollskog, än går den över hed artad mark på krönet av Omberg. Man kan komma fram till Långbergsvägen på olika sätt, vilka av den som är intresserad av upptäcktsfärder, lätt kunna planeras med hjälp av karta. Här skall blott nämnas den, som erbjuder minst besvär såväl att hitta som att fär das. Man följer sålunda landsvägen till den stora avtagsväg, som leder upp för berget omedelbart innan man kommer till Höje krog. Efter en stunds vandring har man nått ett 34 TURER Borghamn. vägkors. Långbergsvägen är nu den längst till höger beläg na vägen, som synes ganska igenvuxen. De djupa hjulspåren omgivas av gräsvallar. Den för i början uppåt i jämn slutt ning, och går sedan fram ungefär mitt på Omberg. Vägv1 sartavlor angiva läget av viktigare utsiktspunkter, exempelvis vid Marbergen, samt angiva, var den biväg tager av, som 'för ned till Schwartzwald, en jaktstuga, anlagd av Hov gårdens tidigare ägare, industriidkaren J. 0. Schwartz. Därifrån är det endast c:a 3 km. till Borghamn. Vägsträckan .är mot slutet särdeles brant. Den leder ned mot Borgs 'udde (med fornborg) och viker sedan av i en skarp krök, varefter den i lång sluttning leder fram till Borghamn. Återvägen kan tagas längs Nya vägen, eller också följer man stora landsvägen tillbaka till utgångspunkten. V. Vill man ägna en promenad åt de historiska minnesmär ken, på vilka trakten är ovanligt rik, föreslås följande tur. 35 OMBERGiALVASTRA Från den förut givna utgångspunkten, Turisthotellet, föl jer man landsvägen till avtagsvägen mot Heda. Man viker av ned mot järnvägen. Strax innan övergången passeras, ser man på höger sida den s. k. Smörkullen (se sid. 20). Till vänster om landsvägen, ung. 400 m. bortom järn vägen, befinner sig pålbyggn aden (se sid. 19). När' man på återvägen passerat järnvägsövergången7 går man. över stationsområdet samt följer den väg, som mellan fälten, leder fram till Alvastra klosterr uiner, vilka kunna beses mot avgift. Strax innanför grinden till området har man t. h. ”fiir gittas kulle”. Beträffande klostret i övrigt hänvisas till sid. ll). När man besett området, kan man gå ut genom den grind, som vetter mot Kungsgården, och förbi denna kom ma fram till stora landsvägen uppe vid Turisthotellet. Man. kan dock lämpligen fodtsätta och därvid följa landsvägen söderut till Sverkerstenen (se sid. 17). Härifrån sö» ker man sig ned till stranden av Vättern (bl. a. viker en* väg av något högre upp, norr om stenen). Vid Åtebäckens: utlopp synes då ”munkhamnens” slenskoning ute i vattnet. Vi fortsätta emellertid efter stranden fram mot Sverkerkapellet. I närheten av detta har påträffats; lämningar av en medeltida ”fiskeby”. Från Sverkerkapellet (se sid. 17) följer man stigen utmed strandkanten och viker' sedan av t. h. uppför sluttningen. När man kommit upp på höjden ovanför ”Strand”, går vägen utmed södra foten av* Omberg förbi Sverkergården och avrättningsm platsen (se sid. lö) tillbaka till utgångspunkten. VI. En översikt skall här i korthet lämnas av en färd med: båt längs Ombergs sjösida. Båtar kunna hyras nedanför ”Strand”. Även vid Borghamn finnes möjlighet att hyra båt för den, som föredrager att börja turen på denna sida. 36 TURER Stocklycke, S. T. F:s vandrarhem. 1] sina huvuddrag är färden redan beskriven i samband med .skildringen av Omberg (se sid. 3). Därför skall här endast .nämnas bergformationerna i ett sammanhang, i den ordning de förekomma (från söder till norr). Strand Rödgavels grotta och port * fläskhålet Stocklycke äng Oxbåset Vapenhuset Predikstolen Grytsbergen Elvarums uddeAElvarumsviken med Mic kelstorpaslätten Mullskräerna Titte bergen Västra väggar i Bondepallen Prästgården Jungfrun Sakristian Predikstolen Munken w Måkebergen « Anudden # Getryggen Svartbergen Borgsudde Borghamn. 37 OMBERGALVASTRA ALVASTRAODESHOG GRÄNNA. För den, som har längre tid till sitt förfogande, skalI här slutligen omnämnas en tur, vilken är att i hög grad rekommendera, nämligen vägen från Alvastra över Ödeshög till Gränna. Färden går först genom bördig slättbygd. Innan man när bron över Ålebäcken, passerar man den minnessten, som VadstenaOmbergs turistförening reste på den plats, där, enligt vad man då förmodade, konung Sverker d. ä. 750 är tidigare blivit mördad (se sid. 17). Några km. på andra sidan ån kommer man förbi en biväg, som leder ned till Hästholmens samhälle vid Vättern (där hamnförbindellse med Hjo finnes). Förbi Tegneby och Sjöstorp når man så Ödeshögs municipalsamhälle. Kyrkan, som nästan fullstän digt ombyggdes 1889, erbjuder ej något märkligare av in tresse ur turistsynpunkt. I kyrkans västra vägg är inmurad en runsten, på vilken läses: ” w l reste denna sten efter sin fader Helge”. Ett hundratal meter från kyrkan på högra sidan av Mjölbyvägen står en sten, som erinrar om att Per Brahe d. y:s jordegendomar sträckte sig ända dit. Sedan man lämnat det lilla stadsliknade samhället, dröjer det ej länge, förrän naturen ändrat karaktär. Man kommer in i skogsbygd. Det är Holaveden7 gränsporten mot Små land. Färden går vidare förbi Svemb och Maltmossen. På. högra sidan av vägen strax innan man kommer fram till Stava (med hamn och ypperlig badstrand) synes en domar ring. Man fortsätter till Blå porten, en utbyggd plattform invid Vägen, där man med fördel kan rasta och begrunda intrycken från den tillryggalagda färden utan att behöva riskera livet på den tidvis mycket trafikerade stora lands 38 TURER vägen. Man har genom Holaveden haft de mörka, skog klädda bergshöjderna på vänster sida och_ till höger den blänande Vättern i'vilken man redan på långt håll skymtar Visingsö som en mörkare strimma. Det är denna del, som brukar kallas ”rivieravägen”. Efter rasten vid Blå porten fortsätter man över Sjöberga; och Getingaryd till Uppgränna, där en stund lämpligen kan ägnas åt ett besök vid ruinerna av Per Brahe d. yzs en gång så stolta slott Brahehus. Beläget på krönet av Grän naberget synes det vida omkring. Det har en gång behär skat den lilla grönskande, för päron och polkagrisar be römda staden vid bergets fot, som bland sina söner räknar' polarforskaren S. A. Andrée (18541897). Dennes barn domshem är utmärkt med en minnestavla. I hembygdsgår den mitt emot denna byggnad förvaras talrika Andréemin nen. En båtfärd till det närbelägna Visingsö ger gott ut byte. . I planen för denna handbok ingår emellertid ej att skil dra även Gränna. Här skall endast nämnas, att staden räk nar sin uppkomst från Per Brahe d. y:s tid och fick stads privilegier år 1652 (t'BraheGrännatt). Mullskräerna och Marberget. 39 Litteraturanvisningar. En detaljerad skildring av Ombergstrakten tillåter icke utrymmet i föreliggande beskrivning och torde ej heller vara önskvärd med hänsyn till dess syfte, att i korta drag ge den intresserade en inblick i traktens sevärdheter. För dem5 som önska ytterligare fördjupa sig i ämnet. kunna följande litteraturanvisningar tjäna till vägledning. Förteckningen gör givetvis icke anspråk på fullständighet. Talrika hän visningar till vetenskapliga arbeten förekomma i de flesta här nedan citerade böcker. Med få undantag har endast mo dernare litteratur upptagits. För Östergötland i dess helhet liksom för detaljerade uppgifter om platser i Ombergstrakten hänvisas till A. Ridderstad: ”Östergötland”. som åren 191371920 ut kom i tre delar (i 4 band). Alvastrabygdens sevärdheter äro undersökta och skildrade av 0. Frödin i ”Alvastraa bygden under medeltiden”, som även ingående beskrivit ”En svensk pålbyggnad från stenåldern” i Fornvännen 1910 samt i senare årgångar av såväl denna som Meddelanden från Östergötlands fornminnesförening redogjort för forskningen' och fynd i Alvastratrakten. l Vitterhets. Historie och An tikvitets Akademiens månadsblad 1900 har 0. Almgren lämnat en redogörelse för Smörkullens fornlämningar i ”Ett gravfält från äldre järnåldern i Östergötland”, vilka även behandlats av T. ]. Arne i Medd. fr. Östergötlands forn minneslörening 1903405 under titeln ”Järnåldersgravfâltet vid Alvastra i Östergötlanc”, Angående runstenarna hänvisas till E. Brate: ”Öster götlands runinskrifter”, vilket stora arbete utkom mellan åren 19114918, samt speciellt för Rökstenen till 0. v. Friesen: ”Rökstenen” (1920) och däri anförd äldre litte ratur. ”Täkern En bok om fåglarnas sjö” av B. Berg (1913) är alltjämt Tåkerns klassiska bok. Tåkerns växtvärld är skildrad av R. Tolf: ”Sjön Tåkern” (i Svenska moss kulturföreningens tidskrift 1899). Ombergs flora har i senare tider ej funnit många skild rare, varför det är nödvändigt att här hänvisa till ett äldre arbete, nämligen P. Dusén: ”Ombergstraktens flora och geologi” (1888). Uppgifter om Ombergs växter finnas ock så i N. C. Kindbergs ”Östgöta flora” (4:de uppl. 1901). vummr., _ , ,»m._._ A : Pris 1 krama.