Omberg djurgård

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Kap. IV. Dj urgårdar. Intill 1500talet var folkmängden så liten och vilttillgängen säriklig att _ med undantag av viss fridlysning inga sär skilda åtgärder voro av nöden för anskaffande av kött och pälsverk från skogen och för en säkrad tillgång av de nöjen, som jakten hade att erbjuda. Då dessa förhållanden så små ningom ändrade sig uppstod under Vasatiden och senare djur gårdar efter utländskt mönster, varav ett flertal förekommo i Ostergötland. “Uppenbarligen tjänade dessa det dubbla syftet att tillför sakra ägaren året runt tillgång till färskt kött som ombyte mot saltat, rökt och torkat, vilket annars var det som huvudsakligen bjöds från skogen under den varmare delen av året, och som 'förutom att det blev enformigt torde ha alstrat en stark och efterhängsen törst. Dessutom möjliggjordes det för dem, som av trägna göromål, ålder eller bekvämlighet hindrades att utova jakt annat än under lindriga och mindre tidsödande för hållanden, att i någon mån få njuta av jaktens nöjen. De djur, som framför andra hölls i djurgårdarna voro dovhjort och rådjur, men även kronhjort och älg förekom. › .Djurgårdarna i Östergötland voro, med undantag av Om berg, i allmänhet så små att det vilda, där nästan helt var beroendeav den utfordring, som året runt lämnades dem. .\garna fingo nog bcsanna vad Carl Gustaf Tessin skrev i sin dagbok på Äkerö 1756, då han givit order om att blåkål skulle utplantcras för hararna: “Vill man behålla sina gäster måste man pläga dem”. Rymma kunde de ju ej ur djurgårdarna menide hade utan extra foder svultit ihjäl. , Djurgårdarna äro sedan länge försvunna, men de äro dock av jaktligt intresse, varför här ett och annat om dem skall anföras; Omberg. i Omberg" var 'den ojämförligt största och kostbaraste djur gården 1 Ostergotland, ja, kanske i hela Sverige, möjligen med undantag av Kungl. Djurgården vid Stockholm. 234 När denna djurgård anlades har hittills varit en obesvarad fråga. Det har ansetts, att det skett under medeltiden av Al vastra kloster. Rogslösa kyrka, om vars höga ålder dess ovan ligt tjocka murar och byggnadssätt vittnar, har på sin inre dörr ett jaktstyckc av järnsmidc, föreställande jägare, hjort, hund och jaktfalk och det förmenas, att dessa bilder hänsyftar .på de i Ombergs djurgård varande hjortarna. Ett mig veterligenf okänt eller åtminstone icke uppmärksam mat kungl. brevl) ger emeller2klarhet i denna fråga. Det ly , der: “Karl med Guds nåde etc. göre veterligt att efter vi för nimme det ingen åtskilnad blivit gjord mellan enskilte ägor och förbjudna parker och kronones allmänneliga skogar, utan alla skjute och slå djur huru de dem först överkomme (påträf fa) och således kronone försnille så på det åmmebergs skog, där kronones förbehållne egne park nu höves flitigt inseende, därför hava vi där denne vår tjänare Abraham Es kilson, have ock honom uti fullmakt och befallning givit att bara på samma skog flitik(t) inscendc det ingen där sam manstädes skjuter några djur och huru någon därmed beslås, han skall honom ingalunda för muter, våld eller vänskap un dandöljas, utan för rätta framföra och sedan efter lagen böte. Och på det han sig detta flitigare uti samma sitt kall skall bruke läte hava vi av gunst och nåd unt och efterlåtit (givit) som vi ock härmed unnc och efterlåtit honom ett krouones hemman Huie (Höje) benämnt uti Tollsta socken, där under berget liggandes och det obehindrat för alle årlige utlagor njute, bruke och besitta, så länge han troligen (trofast) i sin 'tjänst bruke låter; förbjude för den skull härmed alle att göra förbe(mälte) Abraham här emot hinder eller för fång. Av Nyköping den 16 april år etc. 1600.” Då någon djurgård ej omnämnes i detta brev torde man vara fullt berättigad till det antagandet att den ej heller exi sterade. Den anlades först 1618, då stäthållaren på Vadstena slott, Lindorm R'bbing, fick befallning att inhägna en liten djur hage på Omberg?) Denna utökades sedermera vid flera till fällen och synes fått sin slutgiltiga utformning 1652.3) Från denna tid känna vi i övrigt ej mycket om djurgården. Dock ger oss Lysings härads domböcker en och annan glimt. Den 6 okt. 1662 åtalades underjägmästaren Henrik Semell4) Jonas i Ãerud i Ödeshögs socken “gift man och prästson” för det han skjutit en hjort och hjorthind i “själva djurgården 1) österg, handl. 1600, nu 6, Kammararkivet. 2) Sv. Jgfb. Tidskr. 1909, s. 151. 3) Kammarkollegii brev 1652 17/7. 4) Djurvaktare (jägmästare) på Omberg 164469. 10 C1 Åmmeberget”. Detta förnekade Jonas. En hjort hade han visserligen skjutit men “i vilde marken på Håhlevägen på hä radsallmänningen 2 mil härifrån Östan om Kristes by fallgöl mellan bemälte göl och ett litet berg”. En undersökning vi sade att detta var riktigt. Semell höll dock på att även om Jonas ej skjutit någon hjort i djurgården nu så hade han gjort det många gånger till fö rene. Detta kunde likväl ej bevisas och “som svaranden var en fattig man med tre små barn och all sin egendom kostat på rusttjänst och nu redan setat tre månader på Vadstena slott borde man se milt härpå. Uppenbarligen måste han emellertid plikta för att han skjutit högdjur, helst det skett i förbjuden tid. Pliktar 100 dlr smt (daler silvermynt).” Den 8 nov. 1666 stod en gammal man, Sven i Bomhult (Röks socken) och hans son Jon tilltalade “för att de. bägge mycket skulle skjutit Cron och dåfhjortar i Ãmmebergs djurgård. Som de ha många Compagnibröder i såväl Göstrings som Lysings härader är fara att Kongl. Majzts djurgård härigenom utödes. Semell säger att han nu ej utan största livsfara i djurgården vistas kan, liksom hans underhavande ledvakter, enär där dag ligen skjutes. Häradsboarnas ökor och båtar däromkring bort tagas stundom ett dygn, stundom mer och när de komma igen befinnes de blodiga och illa medi'arna av djurkötts förande. Sven i Bomhult har väl hållit på i 30 år och tagit med sonen Jon (som är gift man) så fort han kunde något förstå.” Semell tog med sig länsman och några bönder till Bomhult en natt för att visitera och där funnit ”torkat hjortkött »l pund samt (i eron och dofhjortehudar, ett råboekskinn. och tre rätt sköne byssor, tvenne (in)lagde och en olagd”. Bon den och hans son fängslades och fördes till Vadstena slott. Den gamle Sven nekade och sade sig ej ha skjutit på många år ”sedan han fordom varit landshövdingen sal. Herr Linnert Ribbingsl) loskytt. “ Sonen bekände sig ha skjutit en kronhjort och ett rådjur hemma vid Bomhult samt tvenne dofhjortar i Granstorpa skogen i Rinna socken. De andra hjortarna påstod han att torparen Anders i Ståeketorp och skomakaren Lasse på Ris torps ägor skjutit. Några fler “Compagnibröder” ville bonden och hans son ej ange. Underjägmästaren sade, ”att de aktade sig härför, då de betala deras skada och olägenheter, då de slippa löse och 'ätten med underjägmästaren säga dem icke så få vara, som öva sig med det myckena olovliga skjutandet”. Hos Skomaka 1) Lindorm Ribbing, som anlagt djurgården, var ägare till Mossebo i ltinna och Boxholm. Han dog' 1627. '2.36 ren funno de en sax, “med vilken han rensar refflebyssor, samt järpepipor, lopung, :fullt kruthorn,_ salpetter, krut51kt och bys sesmörja och en påsa med blodlg hjortctalg: men byssan funno de e'. ” . Milan hade visserligen 1664, års nya stadga om jakt och djur ['ång att hålla sig till, men då det var ovisst var djuren skjil tils m. m. hänskjöts målet till Göta hovrätt. Sedan denna ioor klarat att de skulle fria sig genom JQmannaed, upptogs malet ånyo. . I " De fyra syndarna inställde sig inför ratten var och en meda förande ”12 bofasta och trovärdiga män”. Då dessa tog0_pa sin ed att de enligt deras uppfattning talat sanning, änkan: des de från anklagelsen att ha skjutit på djurgården.. Men › säges det i utslaget ”som Jon 1 Bomhult skjutit tyenne hjortar å förbjuden tid och .en hjort i lovgiven tid pa harads marken pålades han enligt punkt 9 i Nådiga stadgan att _bota_ '350 dlr smt och för att. enligt sin bekännelse Skjlltltmett djur 1 förbjuden tid och två i lovgiventid_ på Mossebo tor de per soner, som enl. stadgan äro priv1ligierade på jakt och djur tång och som hans fader skjutit ett rådjur pa Bomhults garde i lovgiven tid dömes de att plikta 225 dlr. smt, valborna fru Brita Ribbingl) de två delarna, men häradet sm ratt efter förbemälte 9, punkt i stadgan”. " . Detta utslag avkunnades den 4 mars l667 oclriickett etter spel den 14 okt. samma år, då “fru Brita Ribbing till Mosse bo klagade på lantjägaren Semell för att han. slagit 1 jarn och illa hanterat samt fört hennes bonde Sven 1 Bomhult och sonen till'tornet i Vadstena slott”. Detta var ett. Intrang 1 de adliga privilegierna. Semell sade att han följt sm instruk 1ion och hade riksjägmåistaren herr Claes Baners befallnnig, att ej ingå i svaromål. Om så behövdes skulle riijageri i'iskalen göra det. Saken fick bero. i. Även om Sven i Bomhult, hans son och de två andra 'com pagniemmratcrna” ej fällt sina hjortar på djurgården denna gång, är det nog ganska säkert, att dessa motoriska tjuVJagare allt emellanåt gjort påhälsningar på Omberg. Man får ett bestämt intryck av att tjuvjakt på djurgården var allt annat än ovanligt vid denna tid. Närmaste decennierna synes en for bättring inträtt, åtminstone har Lysings dombocker intet att förmäla om dylika brott. o En del upplysningar från 1700talet erhålles genom olantjag mästare Gabriel Retzells skrivelser till landshovdmgen:) Han 1) Dotter till Lindorm Ribbing, efter vilken hon ärvt Mossebo. 2) “.Tiigeristaten i Östergötland under 1700 och 1800talet." Vad stena Landsarkiv. 237 synes varit djurvaktare under åren 1727151 I 11 ra den 29 febr. 1732 säger han att djuren lida av den sfräiigåligiit torn och fortsätter: “Den 8 febr. kom ett svårt yrväder och befallde jag strax att bokgrenar och ekgrenar till djurens konserverande skulle upphuggas, ty alla djur söka sirr ej till ladorna. Vakthållning åt sjösidan har varit anordnbadö god t1d,_ att inga odjur där inkommit. Tre gånger i vinter har jag anlltat kronobefallningsman Sjösten om manskap till snö skottninguvid inhägnaden. De små årskalvarna kunna ei i'ria s1g for ravarna, när snön är för djup. Många av dessa ha omkommit, men av krondjuren, som bättre gå i den djupa snon,'ar endast 4 döda. Förlidcn vecka var jag på Ombcrlr och tillsade att upphöra med vakthållningen efter inøen meli fara syntes från isen.” a Ur en rapport den 4 sept. 1733 må anföras: “Såväl krono som dovdjuren äro mer förökte i år än under förra året. Vin tern har ej varit svår och rävarna ha ej ödelagt de späda dov djurskalvarna. 6 kronhjortar kan utan ringaste skada säljas Jag skulle tro, att här nu är lika så många kronhjortar som :lovdjui: Hans Majestät har gett bort många dovdjur sista aren men 6 a 8 kan nog säljas. i i ' För en äldre kronhjort kan erhållas 10, för en yngre 8 daler silvermynt; för ett dovdjur 3. Försäljning har varit vanlig aven sedan hauptmännen på Vadstena slott upphörde. Förr var priset som nu 10 a 8 för kronhjort, men 6 a 5 för dov lnljort anda till Kungl. Majzt, då han var vid Medevi för några ar sedan, förbjöd det muntligen. h Från 1727 äro fällda och levererade: D kronhjort dovhjort Ar 1728 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 9 ,, 1729 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . _ 7 ,, 1730 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2 12 ,, 1731 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 8 ,, 1732 till Baron och General Hamilton 1 Baron och General Ribbing . . ä ] Överint. Greve Tcssin . . . . . . . _ 1 Riksrådet Greve Strömfelt .. _ 1 ,, 1733 Baron och Landshöv. Ehrenkrona 1 ,, 1733 Baron och General Hamilton . . . . 1 Summa 5 42” 1) Innan Retzell antogs vid jägcrishten hade han som offir ' . Y o _ 7.7 (er delta t 1 karl XlIzs ialttag. Samzelins, H., Jägeristaten. gl 238 Den 9 febr. 1735 låter Retzcll åter höra av sig: ”Natten mellan den 25 och 26 jan. inkom i djurgården tvenne loar, som den 28:e utdrevos av de närmaste socknarnas innevånare. Den 30 jan. blevo vi varse att en varg bitit av 2:ne trinnor i mossen. och krupit in genom 'hålet 'Även lo inkom. Kronolänsmannen uppbädade alla 4 häradena här i Vadstena lån till den 5 febr. (marknaden hindrades den 3:e och 4:e). Lon gick ut om natten 'över stätterna och'va'rgen bet sig ut på ett annat ställe. Skadan blev 3:ne unga dof djur, men intet krondjur. Även dagen därpå rensades, men vi funno intet. Allmogen kom väl enhälleligen tillsammans, men lät sig sedan med möda styra att vara lydiga, som krono befallningsman Sjösten bägge dagarna kunde se. Eljest äro djuren överallt vackra.” Som vi se hade djurvaktaren många bekymmer och det minsta var ingalunda allmogens w för öv rigt förklarliga ovilja att biträda vid skall, vakthållning, gärdesgårdslagning m. m. En av de få äldre författare, som behandlat Ombergs djur gård och utan tvekan den, som gjort det grundligast, är John Bohman i sitt arbete “Omberg och dess omgivningar”. Han var på 1820talet komminister i Rogslösa och hade sålunda till fälle att på ort och ställe göra sina iakttagelser och inhämta uppgifter. Ur detta hans 1829 utkomna arbete återger jag i det följande en del. _ “Djurgården, vari Dags mosse ingick, omfattade en areal av 5,900 tunnland och var utom mot Vättern inhägnad med ett 8,880 famnar (= 15,806 m.) långt stängsel, som över allt hade en höjd av 61/3 aln (3,86 m.) eller mera. Denna gär desgård var indelad i 60 länkar, varje länk innehållande 148 famnar. Den som underhöll en sådan länk fick, antingen av drag på kronoräntorna eller 4 dal. 16 öre årligen?) Likväl fredade ej denna hägnad för vargarna. När yrsnö lagt sig intill gärdesgården, erfordrades en stor mängd dagsverken för att genom snöskottning och vakthållning freda djurgården ät landsidan och när Vättern var tillfrusen, mäste häradsborna hålla vakt mot de över isen antagande odjuren med ett medeltal av 383 dagsverken. Oaktat dessa åtgärder, hindrades likväl ej vargarna att anställa stor förödelse. Be svärliga skallgångar måste ofta företagas och när vargen blott fick en kvarts timmes rådrum, bet han sig häl genom närmaste gärdesgärd och försatte sig i frihet. Olyckligast av allt var besök av loar, de fällde hela skaror av hjortar. 1) Det finns något avvikande uppgifter om inhägnadens längd och höjd. Säkert är emellertid att det var en vanlig östgötagärsgård, med ”stavar och trinne”, fast högre och tätare, än de vanliga. 239 'l'ill djurens ntfordring var en äng anslagen vid Holmen i Dags mosse och en vid Elvarum, vilka tillsammans innehöll 34 tunnl. 16 kzpl. Förutom Kungsladan vid Alvastra var även lador upprättade vid dessa ängar. Foderkvantiteten uppgick i början endast till 60 a 70 lass hö, varföre större förråd ofta måste anskaffas genom landshövdingeämbetcts försorg. I syn nerhet var detta fallet, när sträng vinter inträffade tidigt, då även många djur omkommo. Varje sommar erhöllo djuren saltsleke och under den tid detta var utlagt måste den boskap, som var intagen på betesgäng, drivas ut. En hel del hemman hade nämligen rätt till bete och skogsfång på Omberg. Djurgårdstiden var Ombergs romantiska period. De vackra dovdjuren, de präktiga kronhjortarna, som här vandrade i sto “a skaror och av vilka de senare i synnerhet älskade Dags mosse gjorde denna nejd livlig både vinter och sommar. När djurvaktaren vandrade till foderladan för att utlämna hö åt sin prydliga boskap, sammankallade han dem medelst ett klubb slag i ladans vägg. Vid ljudet av denna signal, anlände med vindens hastighet ofta en hundratalig skara och omringade sin :törstirjare De vore så tama (kanske egentligen i svåra vint 'ar) att när en vedkörare avkvistade en nedfälld gran vid ena ändan avbetade kronhjorten laven i den andra. För att kunna verkställa jakt på Omberg hava flera ställen blivit uthuggna och avröjda, vilka fått namn av jaktparker eller rödjor. Beträffande skogen säges i början av 1800talet, att med un dantag av den vackra bokskogen vid Stoeklycke och en liten misslyckad ekplantering om 0:21 4 tunnl. öster om Lângbergs vägen och benämnd Planterhagen är det granskog, som över kläder Omberg och undantränger nästan allt annat; oaktat den betydliga myckenhet, som därav lovligen utföras och det oerhörda våld här förövas, är tillgången ännu ganska god. Det säges vara ett obestridligt faktum, att ortens allmoge i alla tider kasserat s. k. ”bergseke” (ek utsynat ur Omberg) till sina redskap, emedan det är för skört, poröst utan bestånd och betalar ”ängseke” flerdubhelt högre. På försök har Herr Modigl) längs den s. k. Nya vägen i Dags mosse (som ock är 'Föreslagen till ckplantering) utplantcrat flera tusen ämnen till ekar. Resultatet bliver märkvärdigt att avvakta. ' I forna tider var Dagsmosse överväxt av tall, kronhjortar nas mest omtyckta ställe, en samlingsplats för vårens orrlekar 1) Modig, .Tohan (Jan), blev från att ha varit häradshövding och tf. domhavande djurvaktare 1801. Efter djurgårdens upphörande kvarstod han som jiigmästare vid Omberg till 1841. Flyttade doek först 184!) från .Höje till Vadstena, där han avled vid 83 års ålder 1857. 240 och i t'le 'a avseenden ett intagande bihang till Ombergs djur gård. Numera (1829) är den med :få undantag alldeles kal. Sedermera dikades en del av mossen och besåddes med råg och vete med olika resultat: 22dra till 10:de kornets avkastning. År 1826 uppkom en förfärlig brand, som under sommaren in svepte hela orten i en vedervärdig torvrök. Emellertid hade etter mossens upptorkning härliga tallplantor och här och där tusentals björk och aspskott nppskjutit. Den vanliga hyg gesväxten mjölke hade efter mossens 't'öräiulring till den mängd inställt sig att ögat upptäckte den på en halvmils avstånd, då hela fält prunkade i ljusröt't och gredelint. Svanen synes någon gång värtiden till ett antal av 8 a 10 i 'lläkern Och Vättern, men liäekade ej. ,Kungsörn skall finnas på berget, men det har aldrig lyckats mig att få se den. Havs örn däremot bor i toppen av en murknad ek 1/4dels mil norr om Elvarum och lika långt. från stranden. Boct, som är sam mansatt av ris och grenar, är 'flackt och innehåller vid pass fl alnar i diameter. Man har där i 'flera år funnit två ungar, som blivit födda. med fisk eller traktens gåsungar. Även gla dan förekom. Under själva djingårdstiden skötos årligen i medeltal 2] bjortar för vilka medlen inlevererades till kronan. Å kronoparkens inspektor och ledvaktare voro följande fas tigheter anslagna till löner och boställen: Höje, t'ordoin Alvast ra klosterhennnan, åt ln'onoparkens inspektor på lön och till boställe anslaget. Stocklycke, fordom klosterhennnan, varav gruinlräntan på lön tillkom inspektloren. ^ › V. hjulledet vid södra ändan åt sjösidan. S. Djurledet ät, södre ändan vid östra sidan, där Dags mosses södra gränslinje uppgår mot bergsfoten. N. Djurlcdet beläget där norra udden av Dagsmosse med Väversunda äng uppskjuter mot bergets östra fot. Bostallet ligger närmare bergets norra än dess södra anda. Brottslcdet, avskilt från bergets norra udde och Vätterns strand genom den vackra Svällängen. Etrarmn, skogsvaktare och planterareboställe. Fordom har här varit ett klosterbemman under samma namn. Drrqsholmcn. Ett skogvaktaretorp emellan Dagsmossc och 'l'äkerns strand. Tillföll Omberg såsom djur och skogvaktare torp under Drottning Kristinas tid genom byte med \Valborne ]G 241 Hans Kyle på Kyleberg. Indraget, skattclagt och utarren derat.” Så långt Bohman. Hovjiigmästaren Israel Adolf Ström lämnade 1805 en rap port till chefen för skogs och jågeristaten greve Mårten Bunge om Omberg, som har sitt intresse. Han skriver: ”Efter vad jag inhämtat av djurvaktaren vid Omberg häradshövding Mo dig är djurens antal nu endast omkring 60 st., därav 20 kron och 40 dovdjur. Förre djurvaktaren fänrik Svanhals säger i sin rapport 1794 att antalet då var 400. Nedgången beror på rovdjurens täta besök. Vissa ångars avkastning är ansla gen till djuren vintertid. I regel plår man få 40 lass; sällan _ och då vid barvinter * blir det något över att försäljas. Stängslet kring djurgården på landssidan består av 5 1/2 alnar hög och 11,520 famnar lång gärdesgårdf) vars stäng ningssätt befordrar vargarnas ingång i djurgården. Under de sista vintrarna ha de också varit inne nästan varje natt och fällt. På sjösidan är inget stängsel. I dess ställe brukas eldar på 3 särskilda ställen på isen, så fort den lagt sig. Dessa eldar vårdas varje natt av 12 från Dals och Lysings härader turvis nppbådade bönder. Vargarna ha dock inkommit, varför skall anordnats, dock utan att några vargar fällts. Bevakningen ut göres av 1 djur och 6 ledvakterf) av vilka de flesta på grund av ålder och skröplighet samt bristande kännedom om jakt äro odugliga. Förutom hjortarna säges även harar och rävar samt en orr lek på Dagsmosse finnas inom djurgården. Till landshövding _ en, chefen för livgrenadjärerna och biskopen i Linköping har enligt landsh:s order 10 djur årligen blivit fällda. Modig har nu anhållit att detta måtte indragas. Rådjuren äro få. Dess utom få 3 djur årligen fällas till inköp av salt. Om det fort far på detta sätt tror jag att alla djur iiro förstörda inom 2 år. Mitt förslag är därför: 1. Att vid de fem foderladorna anläggas fånggårdar, vari dju ren så snart sjöarna börjat lägga sig infångas. 2. Att vid den ladan, som ligger närmast Höje på norra sidan, en s. k. djurhage uppföres med 7 alnar hög gårdesgård, varest de i fånggårdarna tagne hjortarna förvaras tills sjö arna åter öppnat sig och vargarna slutat visa sig i Djur gården. . 1) Avviker något från de tidigare av Bohman anförda siffrorna. 2) llär inräknar Ström skogvaktaren på Elvarum bland ledvakterna, samt ett led vid Dagsholmen, som dock är tvivelaktigt om det någonsin funnits. 212 3. Att alla saltdjur indragas, som varande onödiga samt. att de tio presentdjuren innehållas till stammen nått upp till 150. 4. Att djurens fodring upphjälpes med granris, som ar dem lmgårligt och hälsosamt så att hö kan _besparas _ ›. Att ängarna plöjas och gödas med sp1_lln1ngen.från djur hagen, emedan höet nu endast räcker till 100 hjortar, aven om granris nyttjas. " 6. Att vid avgång unge och skicklige jägare antages, som aro såväl vane vid djurens skötsel som i att utrota rovdjuren, vilka alltid samlas till djurgårdar och göra stor skada. Har igenom skulle allmogen kunna befrias från. den trágna vakt hållningen på Vättern, där de ådraga Sig ohalsa och en otrolig mängd skog kunna sparas. Men då under alla förhållande djurgården alltid .kommer att kosta mer än som svarar mot nyttan, hemställer jag djurgården förändras till blott kronopark. Då skulle stängslet kunna ersättas av vanlig gårdesgård och den skog, som därigenom bespardes, försäljes. I stället for hjortarna kunde kreatur mot skälig avgift intagas i bete. Hoet an slaget till hjortarna kunde ock försäljas. Två ledvaktarbo ställen kunde efter innehavarens avgång som överflodlga for bevakningen bortarrenderas. Djurvaktaren och de åter stående 4 ledvaktarna ågde då mera tid att vårda ochnbe vaka skogen, varifrån de skoglöse Dals och Lys1ngs liara der kunde förses, vilkas innevånare nu måste från__Vaster götland förskaffa sig en stor del av sina skogsfornöden heter. Stockholm Kongl. Djurgård den 29 sept. 1805. J. A. Ström.” Tillsynen över denna djurgård hade av allt att döma for såmrats och vanvård inträtt. Måhända hade detta påver kats av att dåvarande landshövdingen friherre Strömfelt redan år 1786 föreslog att djurgården skulle upphöra. Den hade kanske under ett par årtionden stått på avskrlvning eller åtminstone hade personalen känt det så sedan 1786 års fram ställning blivit bekant. . ” Strömf) kallad ”svenska skogshushållmngens fader , ska pare av skogsinstitutet och dess chef under nara 30 år hade stort anseende. Hans 0rd vägde tungt och det blev som han föreslog. Den 24 dec. 1805 befallde Kungl. Majzt att djur gården skulle upphöra och djuren försäljas på auktlon for 1) Sedermera som chef för Kungl. Djurgården vid Stockholm, hov jägmästare och nobiliserad af Ström. 243 kronans räkning. Denna ägde rum den 12 mars 1807. Dju ren skulle försäljas levande ”så vitt möjligt bliver att dem nppfånga och instänga, men eljest med villkor att avhämtning sker efter fällning”. En del djur avsändes dessutom till Stockholms djurgård. lt'nllt renrakat; blev det dock icke, ty ännu in på l820›talet. kunde man se kronhjortar vid Alvastra branter och kanske på flera ställen. Länge dröjde det emellertid icke förrän även de sista voro borta och denna djurgärd var ett minne blott. Det är .förklarligt nog, då såväl jaktnöjet som bytet hade va rit tämligen klent, och då man besinnar svårigheterna. Arbe tet med stängslets underhåll hade varit mycket betungande :för befolkningen och vakthållningen vid detsamma, då yrsnön drev emot och hotade slå brygga åt vargarna under kalla vinternåtter, måste ha varit påfrestande. Likaså bevakandet av de tre eldarna varje natt, så länge. isen låg, d. v. s. 6 a 8 vec kor, 'artill åtgick fyra man för varje eld. Retzells redogörelse för skallgång, då fyra liiirader (l'iysings, (töstrings, Dals och Aska) uppbådades till den 5 febr. 1735 för två dagars skallgång i djurgården kan man gott föreställa sig medförde betydliga strapatser för det; förmodligen till flera hundra man uppgående manskapet. En del måste ha haft 56 mils väg till Omberg, vilken sannolikt av de flesta tillryggala des till fots med matsäeken för nära en vecka på ryggen. Och hur inkvarterades hela denna styrka över nätterna? Ett fält tåg i smått, som fostrade soldater, som visserligen väl kunde b. " as under den nedgångs gjgdLsomnnughxotade attjiirvck liga de gam a (az0 Inergauittlingar. Den anti573375011 var all WWlet kan man låsa mellan raderna i de smakbitar ur domstolsprotokollen, som här intagits. Innan jag lämnar detta sägenomspunna och tjusande berg passande för konungar att avjaga, vill jag omnämna vad jag känner om dylika jaktcr, En obestyrkt uppgift förmäler att drottning Christina har jagat' här och måhända erinrar namnet Drottningskulle om nå got “pass”, där den höga damen invåntat villebrådet. I Freberga mellangård, Rogslösa socken, finnes ännu (1948) en byggnad, som kallas “jaldst:ugan“, i vilken en tavla fort farande är bevarad med följande text: “Den stormiiektigste Konung Fridcrich och Sveriges ädlc kong: har vistatsi denna kammar, mitt uppå sommaren lång: som var den nittonde July månad, sjuttonhundratjugotvå, och den tjugonde i samma må nad, drog han sig härifrån: önskades nu av hjertat, _ att Gud han ville styrekia, vår Konung li'riderieh. Att, han 1 åren många, med all sin härlighet: må lcl'va med stor t'roma 244 . . .. i_ ._ __ __ ..._”nt i alla (lVlg'llet, .' Detta besok v.11 enligt eitssagncina ton i mdâeiiailiddra minnet från kunglig jakt på ()111_l)el'g_var en lllllli nestavla från den 22 juli 1761, som ty 'arr glck till SplllonYltLt branden av ;lägmästarebostället Höje 1921. Den torrtallter. al. Konung Adolf Fredric med gemål och l barn, darv 1( h:](l)1r(.(. denna ringa herdekoja till ett kungahus och nedlade eftelllrhilll inne hållen måltid till sitt eget nöje och slna undersatars g M jt med egna höga händer och skott 15 djur. ° " .v v. . Y' « 1) Meddelat av gatdens agaie hen Inn Nilsson. ogånê 510 572g 1922 ' A"› :i ' *§4 i sas» 'zu...FJ *i* ._ .g '0% ,Lt 'ö itä7 n . __ a . . *så %4 ' lf att' 'm .0. . :Tim o . . .',n karta i generallantniäterikontoret i Stockholm från 1722 0 Djurgården på övningsfältets nordvästra del är väl bekant for alla dem, som fullgjort sin värnplikt i Linköpinrr Få om ens någon av alla dessa unga män torde ha reflekterattöver namnets uppkomst eller ställt det i samband med verkli d' gaäiámlen det är emellertid från en dylik det härleder g.sigJur' ni' e ijälp av gamla handlingar och karto* (z " . föras en del_ uppgifter. Dess storlek framgårlalrfilled1 gade kartskissen. Gränserna i väster och söder sammanfall med nuvarande övningsfältet, för att i norr gå strax söder kasernerna och i öster följa Domprosthagens västra kbegräns ning. Som nedan säges är det herti Joh " " , an 1 ^ som den har att tacka för sin tillblivelzse. w OStergOtland, Denne Johan III:s och Gunilla Bielkes son ficl 17år1g yngling Ostergötland i förläning. Han hadehgsjJ stadigvarande residens utan flyttade sitt hov mellan de slott och kungsgårdar, Vilka erbjödo den största bekvämlioheten exempelws Stegeborg, Bråborg, Linköping m. fl. Mest, känd torde han Vara som byggherre 'IV Johann' ° ' t lsbor 1 v _ koplng, som han anlade 1614. gs S Ott “(1 Norr Av Hanekinds härads protokoll 1648 21 1 f' 0? 1 fallningsmannen Christoffer Andersson ej (ar :rädd avloning. Han klagade på att avkastningen av de två gårdar 1 åâmestad, som vore honom anslagna på lön, endast voro halvi gir ar, emedan. under salig hertig Johans tid, då Linkö ing; (jurgard forstninhägnades, blev Åsmestad i Slaka sockeiIi de ras fornamsta_ ang och mulbete dem fråntagna och i benrilta djurgård inhagnade.” Hertigen utökade området genomletlt brev 1616 24/0, vari han föreskrcv att en äng som I'Vlim:l§t'l ren Vl(l hans hvfana Lars Tykesson (stamfader för adliga ten gyllencrcutz) ägde, skulle mot vederlan* tilläggas “den djurgard., som vi vid Linköping hava”. Djuti'gården har så lunda tillkommit före 1616 och efter 1606, vilket år herti .lohan tilltradde sitt furstendömc. Efter hans död 1618 då Östergötland återfördes i riksenheten " * ' ' °' bliva en kunglig sådan. › ovelgmk dlurgdl den att Uppgifter från 1600talets förra hälft äro s 'mandeLmen något är dock känt. Så fick 162:):) over Ostergotland Lindorm Ribbing kungens befallning att anskaffa en skuta och föra över rådjur till Åland och påföl jande år anmodades han att låta infånga 300 rapphöns och nu derhålla dem under vintern. Vidare anbefalldes landshövdinor Johan Rosenhane 1644 14/9 att giva sekreteraren Jakob TÖI): sklold två rådjur ur Djurgården till hans bröllop. 246 Det förefaller som om det kostsammaste och besvärligasle arbetet för Djurgårdens underhåll näst efter vinterfodring en var stängslets vidmakthållande. Allt som oftast påtalas inhägnadernas dåliga skick och 1644 17/7 riktade riksjägmäs taren Carl Härd af Segerstad en skrivelse till landshövdingen i länet med anmodan att bättre övervaka djurgårdarna och särskilt den vid Linköping. \ 'För vakthållningen voro särskilda djurgårdskarlar under befäl av en djurvaktare anställda. År 1661 13/5 förordnades Peder Matts30n Kempe som djurvaktarc och tilldelades honom även fullmakt som underjägmästare. . I hans instruktion säges, att han skulle ha ”ett vakande öga och noga uppsikt över de jägarparker kring Linköpings slott, som till Kungl. Maj :ts jakt och lust alltid varit fredade.” Ur den västra jägarparken växte så småningom Malmcns övnings plats fram. Denne Peder Kempe beboddc det s. k. Djurgårdstorpet, som till sitt läge finnes kvar än i dag och vid en besiktning 1672 förklarades det vara i gott stånd innehållande tre rum bäs testuga, sätestuga, framkammare v och kök, vilket ingalunda var någon anspråkslös bostad för denna tid. Att Kempe var en betydande man framgår bl. a.. av att han efter sin död 1675 17/ 11 begrovs i Linköpings domkyrka, där en nog så pom pös häll med inskriptioncr fortfarande täcker hans sista vilorum. Under Kempes tid tyckes djurgården ha stått på sin höjd punkt med 180 djur, vilket antal 1681 nedgått till inalles 94 ”unge spetsbockar och unga hindar magre och snöpplige”. År 1684 ämnade Karl Xlzc hålla mönstring med Östgöta ka valleri och ville låta samtliga hästar 1,000 st. w heta på djurgården. Landshövdingen framhöll att i så fall skulle de djur, som funnos där bliva utan föda; Karl XIze vidtog emellertid åtgärder, som ledde till att djur gården småningom upphörde att ,finnas till som sådan. Han beordrade 1687 nyutnämnde landshövdingen Erik Lovisin att vid första goda slädföre avsända 25 skovelhjortar, 25 gamla. hindar och 20 unga hindar till Stockholm. Stora burar, eller som det säges Hkorgar”, tillverkades, hornen på de uttagna skovelhjortarna avsågades och landshövdingen anmälde snart att de 70 djuren avsänts under uppsikt av tre jägeribetjänte och beräknades inträffa i Stockholm 8 dagar senare. I slutet av 1600talet uppodlades en del områden inom Djurgården, denne försvann såsom sådan och området förvandlades till en kronans arrendegård?) 1) Utdrag ur artikel i ) 'Östgötngrenadjiiren'l 1943 av Arvid Kngellwrg. 247