Ombergs natur och kultur

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

RAPPORT 2005 :9 Ombergs natur och kultur Kunskapssammanställning och historiebeskrivning efter fyra års inventeringar 20050430 å LANSSWRELSEN ÖSTERGÖTLñND I ... ...filI. . .. ...Tiw.rri.ä..f+... ?humanaH .1. . 1...” IHY... ul... Förord Omberg höj er sig majestätiskt som en ö i gränslandet mellan Vättern och Östgötaslätten. Den variationsrika miljön, de goda jordama och det gynnsamma lokalklimatet ger unika förutsättningar för de växter och djur som lever här. Här fann också stenåldersmänniskoma tidigt boplatser och vid södra delen av berget växte efterhand en rik centralbygd fram. I historisk tid har Omberg varit en plats dit östgötar, smålänningar och västgötar vallfärdat och mötts. Idag är berget med sin närmaste omgivning ett av landets mest välbesökta natur och kulturområden. Ombergs klippbranter, urskogsartade skogar och odlingslandskapsmilj öer utgör en tillflyktsort för många av Sveriges utrotningshotade växter, djur, svampar och lavar. Ombergs unika naturmilj öer uppmärksammades tidigt. Linné och andra av våra första naturvetenskapsmän ger beskrivningar över bergets fauna, flora och geologi från 1700 och 1800talen. Likaledes blev området kring sydligaste delen av berget föremål för undersökningar av fomforskare redan på 1800talet. Kunskapen om bergets natur och kulturvärden byggdes successivt på under 1900talet. Naturvårdsverket har utpekat Omberg som riksintresse för naturvården och för det rörliga friluftslivet. Riksantikvarieämbetet har utpekat berget som riksintresse för kulturmiljövården. Varför har då Länsstyrelsen under de senaste fyra åren satsat stort på de omfattande inventeringar av Ombergs natur och kulturvärden som resulterat i denna rapport? Tidigare kunskaper om Omberg gäller framför allt särkilt välbesökta delar av berget. För första gången har vi nu en samlad kunskap om bergets natur och kulturvärden över hela dess yta. Vi har fått goda översiktliga kunskaper och vi har fått detaljbeskrivningar för 590 avgränsade områden. De centrala delarna av berget, som tidigare varit dåligt kända och fått lite uppmärksamhet, håller högre klass än förväntat. Här påträffades många nyckelbiotoper och arkeologiska lämningar under fältarbetet. De nya kunskaperna blir en plattform för en god förvaltning av bergets unika natur och kulturmiljövärden. Länsstyrelsens Ombergsinventering inleddes i ljuset av en framtida nationalpark på berget. Dessa planer har ännu inte aktualiserats, trots att berget utan tvekan är av nationalparksklass. Ett stort steg på vägen mot ett fullständigt skydd av berget utgör den Ekopark som bergets största markägare, statliga Sveaskog, på frivillig basis inrättade 2003. Sveaskog och Länsstyrelsen har under de senaste åren utvecklat ett gott samarbete vad gäller natur och kulturvårds åtgärder i Ekoparken. Björn Erikssson in' Ca riff mmmmwmg INNEHÅLL Förord Sammanfattning Berg i nationens intresse Lagskyddade natur och kulturmiljöer på Omberg Fornlämningar Byggnadsminne Naturreservat Natura 20000mråden Biotopskydd Strandskydd Fridlysta arter Övrigt naturskydd på berget Nyckelbiotoper Ekopark Ombergs natur och kulturhistoria Urbergshorsten bildas Istiden formar landskapet J ägarstenålder Bondestenålder Bronsålder J ärnålder/tidig medeltid Klosterepoken D jurgårdsepoken Torpen (1600/1800tal) Skogsskoleepoken Omberg efter skogsskolan Natur och kulturvärden på Omberg Kunskapsinsamling och resultat från särskilda inventeringar Inventeringar och andra bakgrundsdata Översiktlig kultunniljöinventering Översiktlig naturvärdesinventering Rödlistade arter Databearbetning för gemensamma områdesbeskrivningar Geologiska lämningar Urberget och förkastningarna Den särpräglade Vlsingsöformationen Istidens unika lämningar på Omberg Grottorna längs Vätterstranden Vitlerbäckar och kalktuftkällor Ursprungliga naturmilj öer De mosaikartade branterna Rika ädellövskogar och bokens nordligaste utpost Barrsko gar Sumpsko gar Stäpp/klippängar Ursprungliga kalkkärrsbiotoper 16 16 16 16 17 17 17 17 18 18 18 21 23 23 24 26 26 27 28 30 33 33 36 39 41 43 44 48 52 53 54 54 54 56 57 57 50 58 59 62 64 67 68 Odlingslandskapsmiljöer 69 Akennarker 69 Naturbetesmarker och betad skog 69 Ekmiljöer 7 1 Kalkkårr, kalkkällor och kalkfuktäng 74 Slåtterrnarker 76 Kulturmiljöer 77 Fossil åkermark och in'agomark 77 Gravar och förhistoriska boplatser 7 8 Fornborgarna 78 Klosterhemman och torp/hus grunder 7 8 Skogshistoriska lämningar 79 Kommunikationsleder 79 Omberg idag och i framtiden 81 Den nya ekoparken 83 Upplevelser, friluftsliv och fortbildning 83 Brist på död ved och boplatser för hålhäckande fåglar 85 Hot från främmande trädslag 87 Utdikade sumpskogar och kalkkärr 88 Igenväxande naturbetesmarker och trängda jätteträd 8 8 Skador från olovlig terrängkörning 90 Nationalpark 90 Fortsatt kunskapsuppbyggnad 9 1 Referenser och översiktslitteratur 92 Appendix 1. Rödlistade arter som påträffats på Omberg. 94 Appendix 2. Objektkartor över områden, samt punkt och linjeobj ekt. Supplement. Objektbeskrivningar, del IVI (pdffiler: www.e.lst/Naturvård) Författare: Olle Jonsson Biträdande författare: Pia Nilsson Databassammanställning och GISanalyser: Olle Jonsson Digitalisering av geografiska data: Olle Jonsson (naturvärdesdata) och Lars Lundkvist (kulturvärdesdata) Arbetsgruppen Natur och kulturinventering Omberg 20012004: Carin Claréus, Olle Jonsson, Hans Liman, Pia Nilsson, Sverker Kärrsgård, samt under delar av perioden Claes Ternström och Claes Svedlindh. Övergripande ansvar, kulturinventeringar: Carin Claréus Övergripande ansvar, naturinventeringar: Hans Liman Layout: Olle Jonsson Omslag: Utblick vid OXbåset. Foto: Kurt Adolfsson ISBN: 9174881191 Rapporten kan beställas från Länsstyrelssen Östergötland, 581 86 Linköping eller lansstyrelsen@e.lst.se (100: tryckkostnad). Rapporten kan också kostnadsfritt laddas ned via nätet: www.e.lst.se under “Naturvård”/”Omberg”. Sammanfattning Omberg ligger centralt i Götaland, vid Östergötlands ”västkust” invid Vättern, och är ett av landets främsta natur och kulturområden. Den stora variationen av naturmiljöer inom det 22 km2 stora området, gör berget till ett kärnområde för många sällsynta och rödlistade växter och djuri Sverige. Kulturspåren är också synnerligen rikliga och södra delen av berget utgjorde under medeltiden ett kärnområde i den tidiga riksbildningen. Riksantikvarieämbetet och Natur vårdsverket har tidigare utpekat Omberg som riksintresse för kulturmilj övården, respektive natur vården och det rörliga friluftslivet. År 2003 avsatte Sveaskog större delen av berget som ekopark, i vilken naturvård är överordnad produktionsmål. Denna rapport är en djupare analys av Ombergs natur och kulturvärden, utifrån gamla uppgifter och nya inventeringsresultat, att använda som en kunskapsbas för framtida förvaltning av berget. Länsstyrelsens kulturmiljö och miljövårdsenheter har i nära samarbete, under perioden 20012004, planerat och genomfört många olika inventeringar på Omberg. Vi har nu fått en samlad bild av bergets natur och kulturmilj övärden. Översiktlig information ges i denna sammanfattande rapportdel, medan detal jerade beskrivningar för små, avgränsade områden finns på en CDskiva som medföljer. Totalt ges detaljbeskrivningar för 590 områden, samt 74 beskrivningar som omfattar mer än 100 punkt och linjeobjekt. Generellt beskrivs natur och kulturvärden gemensamt, men olika typer av naturmiljöer och kulturlämningar behandlas även enskilt i kapitlet ”Natur och kulturvärden på Omberg”. Rapporten kan även läsas som en natur och kulturguide över berget och lämpar sig väl som undervisningsmaterial för skolklasser, universitetskurser och andra grupper. Särskilt värdefulla data har samlats in genom över siktliga naturvärdes och kulturmiljöinventeringar. Inga yttäckande inventeringar av Omberg hade tidigare gjorts. Många nya fynd av fornlämningar och värdefulla naturmilj öer påträffades vid dessa inven teringar som delvis ger en ny bild över var på berget de högsta värdena finns. På centralt belägna och mindre besökta områden, med tills nyligen intensivt skogsbruk, f1nns rikligt med kulturlämningar, bl.a. av fossil åkermark. Även många hålvägar och flera gravar som upptäcktes kan knytas till ett forntida odlingslandskap som framträder på flera olika platser. Dessa, centralt belägna områden på Omberg har också en relativt stor andel äldre skog, med mycket höga eller höga naturvärden (nyckelbiotop respektive naturvärdesobjekt). Resultaten från naturvärdesinventeringen bör föranleda en revision och utökning av de befintliga N2000områdena på berget. Bland annat ligger flertalet sumpskogshabitat utanför N2000områden. Av Ombergs totala yta har hela 27 % mycket höga eller höga naturvärden och ytterligare 22 % av berget har utpekade naturvärden. Även de olika special inventeringama har tillfört mycket ny kunskap, bl.a. om rödlistade arter för flera organismgrupper och om odlingshistoria. Nu f1nns förutsättningarna för att planera för lämplig skötsel av olika områden på berget, så att de höga natur, kultur och geologiska värdena bevaras på ett bra sätt. På flera platser kan lämplig skötsel stärka både natur och kulturmiljövärden. På några platser kan det finnas motstridiga intressen mellan natur och kulturmilj övärden, men överlappen mellan höga natur respektive kulturmiljövärden är förvånansvärt små. Den goda kunskapen om berget underlättar nu för prioriteringar där olika intressen kan tillvaratas på ett bra sätt. Men Omberg är inte bara ett berg som ska skyddas, det ska användas också för rekreation, upplevelser och utbildning. Nu finns en samlad kunskap för att kunna välja ut lättillgängliga och pedagogiska platser för att kunna visa bergets rika natur och kulturmiljöer och deras historiska bakgrund. På Omberg finns nu också mycket goda möjligheter för att utveckla och kanalisera många olika typer av friluftslivsaktiviteter, utan att kulturlämningar eller biologiska värden behöver skadas. ffiåerg 1 natlonens Inn_ eSS§ ___ _I_ I El a'. 10 Oavsett om man närmar sig Omberg från Vättern i väster, från Östgötaslätten i öster, från Hålaveden i söder eller från Tiveden i norr, sä träder berget fram på långt häll inför sina besökare. En lång sträckt bergrygg, med skarpa klippbranter mot Vätterns vida vatten och med vänligare sluttningar mot slätten i öster. Bergets starka intryck på människan genom tiderna ger Carl Fries, en av pionjärer na bland svenska naturskildrare och fotografer, uttryck föri “Färder och fåglar” (1952): “Som en ensam 6 vid havets horisont lyfter sig Omberg ur slättens synrand. Den stiger som en himmelsdräm ur den tunga jorden, ett hägrande mål för ögat, när människorna därnere lyfta sina ansikten från jorden och mädan”. Kanske kom de första Ombergsbesökarna till berget i kanot, när berget ännu stack upp som en verklig ö i den väldiga Baltiska issjön för mer än 9500 år sedan. Det finns inga kända arkeologiska lämningar på berget från denna tid, men oavsett när den första människan satte sin fot på Omberg någon gång under jägarstenåldern, står det klart att berget sedan blev ett kännemärke för en rik centralbygd där en tidig krigararistokrati växte fram. Omberg lämnar ingen besökare oberörd och de många poetiska benämningar som har givits berget, vittnar tillsammans om dess mångfald. “Östgötarnas heliga berg” för tankarna till en tidig centralbygd och till Alvastras och Heliga Birgittas andliga verksamhet, men även till dagens Omberg i Östgötarnas hjärtan. “Den blommande arken” talar om berget som en sista utpost för många växter och djur, som samlas här på en “ark” omgiven av ett landskap där många livsmiljöer idag är försvunna (Pettersson och Samuelsson 2003). “Branternas och blommornas berg” betonar både dramatiken i landskapet och bergets unika och frodiga växtlighet som fascinerat besökare sedan lång tid. “Östergötlands största knöl” låter kanske inte lika smickrande, men ger en bild av berget som en dominant bevakare av den platta slättbygden och Vätterns färdvägar. Orsakerna till Ombergs framskj utna position på Sverigekartan är många. Den kalkrika jorden och det gynnsamma lokalklimatet invid Vättern gav ideala förutsättningar för växligheten och för odling, vilket i sin tur var till gagn för människor och dj ur. Till bakgrunden hör också bergets geografiska läge mitt i en fyrvägskorsning för såväl människan som för växter och för djur. Hästholmens hamn, strax söder om berget, var en mycket viktig färdvägsknut under såväl förhistorisk som historiskt tid, till dess Göta kanal stod färdig 1832. Båtar med gods och resande lade ut och lade till och knöt ihop östra och västra Göta land. Kommunikationerna åt söder gick via Jönköping och åt norr via Askersund. Hästholmens hamn var regionalt betydande ända fram till mitten av 1900 talet. 11 Omberg som mötesplats för nordligt, sydligt, ostligt och västligt inom djur och Växtriket har bidragit till en synnerligen lång lista med ovanliga och hotade arter. Hela 310 så kallade rödlistade växter, djur, svampar och lavar har hittills registrerats på berget. Här har många nordliga fjäll eller barrskogsarter fått en utpost mot söder och många sydliga ädellövskogsarter en utpost mot norr. Här trivs också östeuropeiska arter, som annars lever i områden med bistra vintrar, och arter från väster, som vill ha mil ” oceaniska” vintrar vilket de finner här på “Östergötlands västkust”. Den ovanliga luktsporren finns i Ombergs kal/(kärr, på Gotland och på en lokal i Västergötland. Föregående blad: Sten från Borghamns kalkbrott har använts till byggnationer i när och färran, bl.a. till Karlsborgs fäst ning på andra sidan Vättern. Foto: Kurt Adolfsson Sägnemas berg Det starka intryck Omberg haft på traktens människor och på resenärer som kommit hit, har givit upphov till en rik flora av sägner och myter kring berget, varav många finns att läsa i Paul Karlssons skildring “Omberg i sägen och verklighet” (1982). Mest känd bland sagoväsen är utan tvekan bergets odödliga härskarinna drottning Omma, som sades vara till ena hälften människa och till andra hälften uv, och som regerade över såväl människor som över jättar och troll. Omma var egentligen av mänskligt kött och blod, men tycktes för traktens människor odödlig då hon uppträdde förklädd med en uvmask för ansiktet. När “Omma” började bli gammal rövade hon bort en ung flicka i grannskapet och uppfostrade henne till ny drottning. Legenden kunde på så sätt leva vidare generation efter generation. Den sista Omma kom att gå en kvavfylld död till mötes. Hon hade just iklätt sig sin nya skepnad, när hon togs av daga av sin egen far, som delvis kände till Ommas hemlighet och ville straffa drottningen för hennes barnarov. För sent upptäckte han vem som fanns bakom masken. . . En variant av historien säger att det istället ska ha varit Grannmar, den bortrövade flickans fästman, som drabbades av detta hemska öde. Den sägenomspunna Drottning Ommas Borg ligger på Ombergs nordspets vid Borghamn. F oto: Kurt Adolfsson 12 Omma ska också enligt berättelserna ha givit berget sitt namn. Ortnamnsforskamas förklaringar till namnet Omberg går dock åt andra håll. En vanlig förklaring är att namnet hör ihop med dimma eller moln i ordet “ommar”, d.v.s. ångar, och en annan förklaring är att ursprunget har att göra med Omi, en benämning på Oden. Ett Kungens berg Kronans intresse för Omberg har gamla anor. De många fynden från brons och järnåldern vidAlvastra, visar på ett maktcentrum redan långt innan någon svensk kungamakt hade formerat sig. Bygden vid södra Omberg fick ett allt större inflytande i Götaland och kom under tidig medeltid att få en central roll i den tidiga riksbildnin gen. Stormannen Sverker d.ä. erkändes som svensk konung på 1130talet, som det sägs efter att den siste mannen av den konkurrerande västgötska stenkilska ätten hade giftmördats. Sverker d.ä. mördades i sin tur näraAlvastra, på väg till julottan 1156, och det tidiga rikets centrum försköts mot Svealand. Med Gustav Vasas maktövertagande och refor mationen kom Omberg på ett mycket tydligt sätt att införlivas i kronans egendom. Berget ingick före dess iAlvastras ägor, vilka nu drogs in. I början på 1600 talet inrättades Djurgården, en kunglig jaktpark, på berget som stod färdig under Drottning Kristina 1652. Ombergs djurgård måste ha varit en lustgård för öga och öra. Vidsträckta, böljande gräsmarker med vidkroniga ekar och granar, här och var med små dungar av träd. Hj ortflockar som spränger fram längs sluttningama, på väg mot nya betesmarker. Härfågelns dova, uggleliknande lockrop ackompanj erat av råmande kor och en vallflicka som kallar på kreatur. Emellanåt förgyllde kungahusets detta landskap med sin närvaro under kungaj akter. Platsen Drottningkullen öster om Mörkahålkärret minner om denna tid. Två folkliga historier berättar hur kullen fick har fått sitt namn. Enligt den ena stod drottningen (Kristina) på pass på kullen. Den andra har mindre kunglig doft och säger att drottningen av nöd tvingades uppsöka en buske bakom kullen. Bland andra kungligheter som varit på jakt i djurgården märks Fredrik I, Adolf Fredrik, prins Gustav, sedermera Gustav III och prinsessan Sofia Albertina som sades skjuta “som en hel karl”. Djurgården blev till slut för dyr och lades ned 1805, men med detta var det inte slut på våra kungligheters attraktion av berget. Prins Eugen hyrde under ett par år kring 19081909 ett hus vid Västra Djurledet och " f SFV" i; ' 'får ._(u . _ ...i . _ K Pl 4 '=_ .if I! '4' . wii_ . 4 E* the _r riv Det mäktiga Alvastra kloster var ett andligt och kulturellt centrum med stort inflytande i Götaland och Svealand under medeltiden. Foto: Kurt Adolfsson bygde sig sedan en bostad norr om Omberg. Prinsen orde under sin tid i bygden flera målningar avberget åtminstone åtta av hans tavlor har Omberg som huvudmotiv. De arkeologiska undersökningarna vid Alvastra vid denna tid ådrog sig också kungahusets uppmärksamhet. Besökare vid utgrävningarna var, bland andra, drottning Victoria, prins Eugen, prins Carl och prinsessorna Ingeborg, Margareta och Märta. Andamas berg Omberg som andlighetens berg i kristen mening går tillbaka till Kung Sverker och hans gemål Ulfhild. Ulfhild hade fått Alvastra och Omberg i morgongåva och inbjöd cirsterciensermunkar från Frankrike att här grunda Sveriges kanske första kloster. Nydala kloster i Småland grundades samma år, 1 143. Alvastra kloster var under medeltiden ett andligt centrum för ett vidsträckt område som även sträckte sig bortom Götaland. Sveriges första ärkebiskop blev Stefanus frånAlvastra som dock fick flytta till Uppsala där ärkesätet inrättades 1164. Heliga Birgitta bosatte sig en tid invid Alvastra kloster, efter hennes makes död 1344. Nu kunde hon fullt ut ägna sig åt sin andliga verksamhet. Subprior Petrus vid klostret ägnade Birgitta sina tjänster fram 13 till hennes död. Petrus sammanfattade Birgittas uppen barelser i sju böcker vilket i hög grad bidrog till att hon sedan helgonförklarades. Alvastra som ett nationth andligt centrum tog slut i och med reformationen och den katolska kyrkans sammanbrott i mitten av 1500talet. I senare tid har kyrkans verksamhet på Omberg framför allt varit av lokal eller regional karaktär där berget regelbundet är föremål för friluftsgudstj änster, inte bara i Alvastra klosterruin utan även vid Höje festplats och på Hj ässan. Men cirkeln tillbaka till klosterliv på Omberg är åter sluten i och med att Mariadöttrarna ur Benediktinorden har etablerat ett nytt kloster på östra delen av berget. Omberg kan också ha varit en betydelsefull andlig plats för bygdens invånare under förhistorisk tid. Pålbygnaden och Hj ässaborgen har pekats ut som platser för stora manifestationer, och dessa kan ha haft religiösa inslag. Upptäckarnas och vetenskapsmännens berg Lantmätama Johan Larsson Grot, Jean de Rogier och Johan Ekeboum karterade Omberg under Djurgårds epoken 1649, 1657 och 1716. Strax därefter blev Omberg en plats för pionjärerna bland svenska upptäcktsresande och vetenskapsmän. Linné besöker Blylaven som växer nära Oxbåset påträffades här på 1800talet. Foto: Kurt Adolfsson berget tre gånger, 1735, 1741 och 1749 (Linné 1745 och 1751), och gör bl.a. noteringar om djurgårdens beteslandskap och om bokskogarna på södra Omberg. Tidiga anteckningar om Ombergs flora och fauna finns också från bröderna Gyllenhaals resor till berget 1773 och 1774 (Kilander 1990). I slutet på 1700talet och under tidigt 1800tal gör Adam Afzelius, Johan Wilhehn Zetterstedt, Göran Wahlenberg och P.D. Widegren, bland andra, betydelsefulla nedteckningar om bergets växtlighet, djurliv, geologi och landskap. I deras arbeten ingår ofta andrahandsuppgifter frånAgrelius, som inte själv skrev om sina många iakttagelser på berget. Från och med mitten av 1800talet finns utförligare beskrivnin gar och undersökningar där A.O. Theorin (1875), KF. Dusén (1888) och inte minst språkprofessorn och akademiledamoten Bengt Hessehnan (193 8), för att nämna några, har gjort framstående arbeten. En av Sveriges tidigaste ornitologer, Pehr Gustav Lindroth, formad i den linneanska traditionen, är sprungen ur Ombergs Djurgård (Insulander 1994). Han var son till djurvaktaren C.G Lindroth och föddes på Höje 1758, men tycks inte ha gjort några natur vetenskapliga arbeten på själva Omberg. Det är dock troligt att hans naturintresse, liksom de färdigheter i skytte som var oumbärliga för en dåtidens ornitolog, grundades i barndomens dj urgård. Redan som treåring var han med på kungajakt i Djurgården med bl.a. Kung Adolf Fredrik och prinsessan SofiaAlber tina. Även arkeologerna är tidigt på plats, främst på södra delen av berget (Browall 2003). På uppdrag av Vitterhetsakademien begav sig fornforskaren Leonard Fredrik Rääf 1827 och 1828 till Alvastra, för att “snygga upp” klosterruinen och för att där leta efter gravar eller minnesstenar från forna tiders storheter. Rääf fann gravhällen efter Heliga Birgittas make Ulf Gudmarsson (död 1344), men inga spår efter gravar från till exempel Sveriges förste ärkebiskop Stefanus (död 1185), Birger Jarl Brosa (död 1202) eller Birger Jarl (död 1266), vilka enligt skrifterna skulle begravts här. Mer än ett halvsekel senare, 18931894, gjorde arkitekten Rudolf Enblom vissa utgrävningari klosterruinen. År 1900 inleddes en intensiv period med grävningar iAlvastraområdet. Undersökningarna leddes av flera av Sveriges mest namnkunniga arkeologer, varav Otto orde särskilt omfattande arbeten. Det största järnåldersgravfältet på det svenska fastlandet, Smörkullen, grävdes ut under stor tidspress. Grustäkt pågick parallellt med utgrävningarna och en effektiv metodik som skulle bli normgivande för grav fältsgrävningar under lång tid framöver utvecklades Snart därefter inleddes grävningarna vid den unika stenålderslämningen Pålbyggnaden, 1/2 km bortom Omberg vid Södra Djurledet. Alvastra klosterruin blev föremål för en lång rad utgrävningar och flera närlig I mitten av 1800talet började fornforskarna intressera sig för Alvastra klosterruin. Många utgrävningar följde och idag kan vi besöka klostrets innersta vrår. Foto: Hanna Sterve Riksintressen för naturvärden i DmhergTåkernbygden _ ;i ; I' _. _ Riksintressen för kulturmlliti vården i ümbergsbygden I.. Riksintressen för friluftslivet i GmbergTákernbygden .i Riksintressen visas med blå streckning på kartorna. gande fornlämningar, t.eX. Sverkersgården och Sverkerskappellet, grävdes fram i samband med detta. Fynden iAlvastraområdet fick stor uppmärksamhet och även många kungligheter besökte utgrävningarna, ofta ledsagade av Verner von Heidenstam. Fombor gama på Omberg blev i början på 1900talet föremål för mindre undersökningar. Kulturelitens berg I början av 1900talet blev Omberg en samlingsplats för många ur den svenska kultureliten. Ellen Key letade efter en plats att bosätta sig på, med högt ställda krav på den omgivande naturen. Hennes vänner Verner von Heidenstam och Prins Eugen var vid denna tid etablerade i trakten och hjälpte henne med att hitta en plats utifrån hennes krav. Intill bokskogen på Södra Omberg uppförde Ellen Key sin utomordentligt välplanerade och estetiskt fulländade bostad “Strand”. Till Strand bjöd hon in många kulturperson ligheter från när och fjärran. Idag har Strand årligen tusentals besökare från hela världen, vilket vittnar om Ellen Keys internationella betydelse än idag. Upplevelsemas berg Omberg av idag är i mångt och mycket upp levelsemas och utflykternas berg. Här möter man mångfalden av kulturspår, naturmilj öer och unika växter och djur, i ett av södra Sveriges mest dramatiska och natursköna landskap. Redan på 1890talet uppfördes två av landets tidigaste turisthotell på Omberg, det första vid Borghamn i norr och ytterligare ett vid Alvastra i söder. Sveriges första vandrarhem invigdes vid Stocklycke 1933. Lokala 15 traditioner att besöka berget har också gamla anor. Under första halvan av 1900talet kom människo skaror i tusental på annandag pin gst, för att fira “Annandag hj ässe”. Extraturer sattes in på tågen från Vadstena och särskilda båtturer utgick från hamnama på Västgötasidan. Vid Hj ässatorget, på Hj ässan och vid Höje festplats pågick festligheterna som hade både kyrkliga och profana inslag. Även under senare tid har Annandag hj äs se uppmärksammats, en tradition som från och med nu år 2005 är till ända, sedan riksdagen bestulit berget denna helgdag. Idag kommer mer än 300 000 personer för att besöka Omberg varje år. Många vill uppleva sägen omspunna och kända platser som Drottning Ommas borg, Oxbåset, Rödgavels grotta, Västra väggar, Marbergen, Hj ässan eller Alvastra kloster. På Ombergs naturum vid Stocklycke får besökarna information och vägledning uti Ombergsnaturen, och här kan man också möta bergets rika natur och kultur i en utställning för alla åldrar. Berg att skydda, vårda och nyttja Omberg är ett område som har pekats ut som riksintresse för naturvården, för kulturmin övården och för det rörliga friluftslivet (Fig. 1). Här finns fem naturreservat och större delen av berget har avsatts som ekopark (Fig. 2). Denna rapport är i första hand en analys av bergets natur och kulturvärden, som en kunskapsbas för framtida förvaltning och resultaten sammanfattas på kartan i figur 3. Nu finns förutsättnin garna för att planera för lämplig skötsel av olika områden på berget, så att de höga natur, kultur och geologiska värdena bevaras på bästa sätt. Men Figur 2. Inventeringsavgräns ning, ekoparksområde och naturreservat på Omberg. _Emrkünm _HWI mig nalufr mh Miurimamarirg BWMI; kilnmemr Omberg är inte bara ett berg som ska skyddas, det ska användas också för rekreation, upplevelser och utbildning. Nu fmns en samlad kunskap för att kunna välja ut lättillgängliga och pedagogiska platser för att kunna visa bergets rika natur och kulturmiljöer och deras historiska bakgrund. På Omberg finns nu också mycket goda möjligheter för att utveckla och kanalisera många olika typer av friluftslivsaktiviteter, utan att kulturlämningar eller biologiska värden ska behöva skadas. Lagskyddade natur och kulturmiljöer på Omberg Fornlämningar Alla fasta fornlämningar på berget är skyddade enligt Kulturminneslagen, vilket innebär att de inte får flyttas eller förstöras. Skogsbruks eller jordbruksverk samhet vid en fomlämnig utgör inget formellt hinder 16 Figur 3. Natur/kulturvärdes klass i 590 avgränsade områ den. En detaljerad karta visas iAppendix 1. Nntur om Iiullur wåmkiass 13 H: ' 'IE _.1 | 'Id N HW skogshiivüg ur kulturmiljösynpunkt, så länge det inte skadar sj älva lämningen. I vissa fall är det emellertid önskvärt med särskilda skötselåtgärder runt lämningen, för att den ska bevaras bättre, eller för att kunna åskådliggöra denna för allmänheten på ett tydligt sätt. Byggnadsminne Särskilt värdefulla byggnader kan skyddas som byggnadsminne enligt Kulturminneslagen. Ellen Keys tidigare bostad “Strand”, på Ombergs sydspets vid Vätterns strand, är det enda byggnadsminnet i Ödeshögs kommun. Naturreservat På Omberg finns fem naturreservat, Bokskogens, Mörkahålkärrets, Storpissans, Ostmossens och Ombergslidens naturreservat, vilka tillsammans utgör blygsamma 3,5 % av Ombergs yta (Fig. 2). De har alla ett lagligt skydd enligt miljöbalken och sköts av Länsstyrelsen efter individuellt utarbetade skötsel planer. Natura 2000områden På Omberg finns flera s.k. N2000områden. N2000 är en gemensam form av naturskydd som gäller inom EUländer, men som även ingåri svensk lagstiftning (i miljöbalken). För varje N2000område finns särskilt angivna habitat och arter som ska skyddas där (enligt det sk. Art och habitatdirektivet), efter att beslut tagits av EU. Habitaten utgör ofta bara delar av N2000området. Skydd för särskilt utpekade fågelarter ingår enligt ett särskilt s.k. Fågeldirektiv. EU:s medlemsländer är förbundna att bevara utpekade habitat och arter och se till att de inte minskar. Det iinns inget formellt hinder för exploatering inom N2000områdena så länge inte de utpekade habitatens utbredning eller artemas bestånd påverkas negativt. Ombergs N2000områden och hittills avgränsade habitat visas i figur 4. Biotopskydd På Omberg finns flera småbiotoper som är skyddade enligt miljöbalkens bestämmelser om generellt biotop skydd. Detta ger ett direkt skydd utan att något särskilt beslut behöver tas åt ett antal utpekade miljöer på jordbruksmark: alléer, källor med omgivan de våtmark, pilevallar (finns inte på Omberg), odlings rösen, småvatten och våtmarker inklusive öppna diken, stenmurar och åkerholmar som är mindre än 0,5 ha. Strandskydd Strandskydd gäller längs Vättern inom ett avstånd på 150 meter från stranden. Det innebär att byggnader och andra större eller mindre anläggningar som vägar, bryggor, vindskydd m.m. inte får uppföras utan särskilt tillstånd. Avsikten med strandskyddet är att anläggningar inte ska få inkräkta på allmänhetens möjligheter att vistas i strandområden, samt att säkerställa dessa miljöer för växt och djurlivet. Generellt strandskydd gäller också vid de småvatten som finns på Omberg inom ett avstånd av 100 meter från strandkanten. Fridlysta arter Många fridlysta arter förkommer på Omberg (Tab. 1). Från och med år 2000 gäller Naturvårdsverkets beslut om de arter som är fridlysta i hela landet. På Omberg ochi Östergötland finns alltså inga ytterligare regionalt fridlysta arter. Tabell 1. Fridlysta arter på Omberg. Aktualitet avser senaste fynd på berget. Kärlväxter Szt Pers nycklar Ängsnycklar Blodnycklar Vaxnycklar Guckusko Brudsporre Luktsporre Grönkulla Nattviol Grönvit nattviol Flugblomster Honungsblomster Knärot Skogsknipprot Purpurknipprot Kal knipprot Kärrknipprot Tvåblad Spindelblomster Nästrot Korallrot Knottblomster Backsippa Buskvicker Gaffelglim Kattmynta Kransborre Luddvedel Raggarv Rutlåsbräken Strandbräsma Styvnate Ärtvicker Blåsippa* Gullviva* Lummerväxter* Mossor Grön sköldmossa Käppkrokmossa Svampar Saffransticka Däggdjur och fåglar Orchis mascula Dactylorhiza i. incarnaza Dactylorhiza i. cruenta Dactylorhiza i. ochroleuca Cypripedium calceolus Gymnadenia conopsea Gymnadenia odorazissima Coeloglossum viride Platamhera bifolia Plazanthera chlorantha Ophrys insectifera Herminium monorchis Goodyera repens Epipactis helleborine Epipactis atrorubens Epipactis phyllamhes Epipactis palustris Listera ovala Listera cordaza Neottia nidusavis Corallorrhiza trifida Microstylis monophyllos Pulsazilla vulgaris Vicia dumezorum Silene dichotoma Nepeta cataria Marrubium vulgare Oxyzropus pilosa Ceraszium brachypezalum Botrychium matricariifolium Cardamine parvijlora Potamogeton rutilus Vlcia pisiformis Anemone nobelis Primula veris (familjen Lycopodiaceae) Buxbaumia viridis Hamatocaulis vernicosus Aurantioporus croceus Aktualitet e.1980 e.1980 e.1980 e.1980 f 1950 19501980 e.1980 f 1950 1980 1980 1980 1980 1950 1980 1980 1980 1980 1980 1950 1980 1950 1980 1980 1980 1980 1950 1950 1980 1980 1950 .1950 Borghamn e.1980 e.1980 e.1980 manpowoornoaorwoøoooaoooo e. 1980 c. 1980 19501980 e. 1980 Fåglar och däggdjur räknas till vilt och omfattas av Jaktlagen. Viltet är fridlyst med undantag av de arter som får jagas vissa tider enligt jaktförordningen. Skyddet gäller även deras bon, ägg och ungar. Kräldjur Hasselsnok Huggorm Kopparödla Skogsödla Snok Groddjur Coronella austriaca VLpera berus Anguis fragilis Lacerta vivipara Nazrix natrix Mindre vattensalamander Triturus vulgaris Större vattensalamander Triturus cristatus Vanlig groda Vanlig padda Ryggradslösa djur Apollofjäril Ekoxe Läderbagge Rana temporaria Bufo bufo Parnassius apollo Lucanus cervus Osmoderma eremita 19501980 e. 1980 e. 1980 e. 1980 e. 1980 . 1980 1980 1980 . 1980 rapsnn f. 1950 f. 1950 e. 1980 * Får ej plockas för försäljning, ej grävas upp eller insamlas med rötter. 17 Övrigt naturskydd på berget N yckelbiotoper Nyckelbiotoper och naturvärdesobjekt är skogs miljöer med mycket höga respektive höga natur värden. Nyckelbiotoper är inte formellt lagskyddade, men för dessa gäller samrådsplikt med Sko gsvårds styrelsen före eventuella skogsbruksåtgärder. Kända nyckelbiotoper avverkas idag normalt inte i Öster götland och naturvärdesobj ekt hanteras på liknande sätt inom länet. Hela 27 % av Ombergs yta har mycket höga eller höga naturvärden (Fig. 7). Mer än 90 % av dessa områden utgörs av skogsmilj öer som är nyckel biotoper respektive naturvärdesobj ekt (jfr. Fig. 8). Ekopark Ekoparker är ett nytt naturvårdsinstrument som Sveaskog använder för att bevara och återskapa natur och kulturvärden inom stora sammanhängande skogsområden. Omberg, den första ekoparken, invigdes i maj 2003 och omfattar nära 1800 ha, varav knappt 1700 ha på själva berget (Fig. 2). Sammanlagt planeras ett trettiotal ekoparkeri hela landet. I ekoparkema är minst 50 % av ytan naturvårds skogar, skogar som antingen lämnas orörda (s.k. .r . . n. '437.*1' . Ek med oxtungsvampar. Foto: Kurt Adolfsson Den sällsynta och rödlistade (VU) läderbaggen finns i eklandskapet vid Storpissan. Foto: Kenneth Claesson NObestånd) eller som kräver återkommande skötselåtgärder (s.k. NS bestånd). Sveaskog har enligt en överenskommelse med Världsnaturfonden, WWF, förbundit sig att bevara dessa skogar som “Gift to the earth” (gåva till Världen). Ekoparkema skyddas på frivillig basis, som en del i Sveaskogs nya naturvårdspolitik. Sveaskog och Skogsstyrelsen har kommit överens om att upprätta naturvårdsavtal för ekoparkema. Avtalen kommer att löpa på 50 år och ska slutas mellan Sveaskog och respektive skogsvårdsstyrelse, senast sex månader efter det att en ekopark har invigts. Naturvårds ambitionen inom parkerna kan inte sänkas under denna period, men fler sko gsbestånd kan få naturvårdsmål vartefter nya kunskaper tillkommer. Varje år sker samråd med Länsstyrelsen och Skogs vårdsstyrelsen om aktuella naturvårdsåtgärder. På Omberg har skogsproduktionsområdet på Sveaskogs mark, i och med den nya skogsbruks planen/ekoparksplanen, minskat från 80 % av ytan till mindre än 40 %. Man har påbörjat omfattande naturvårdsåtgärder, bl.a. för att på lång sikt öka andelen grannaturskog på berget från 5 % till 15 %, andelen ädellövskog från 15 % till 45 % och antalet jätteekar från 400 till 5000. Dessutom restaureras beteslandskap med jätteekar och andra grova lövträd, samt sumpskogar. Flera fornlämningar som ligger inom ekoparken kommer också att få särskild skötsel. De produktionsbestånd som finns kvar ligger främst på centrala platån uppe på Omberg och inom dessa tas särskild naturvårdshänsyn, med ca 25 % av ytan avsatt för naturvård (s.k. PFbestånd). Natur och kulturvårdsåtgärderna i ekoparken planeras i samråd och nära dialog med Länsstyrel sens milj övårds och kulturmilj öenhet. Ekopark Omberg som besöksmål beskrivs i kapitlet “Omberg idag ochi framtiden” nedan. 18 Figur 4. Natura 2000 på Omberg. Många objekt som är av den klass att de bör utpekas som N2000 habitat ligger utanför dagens N2000 områden (jfr. Fig. 7). Bok 1' habitatet Trädklädda betesmarker (överst); klibb ticka karaktärsart i habitatet Västlig taiga; Örtrik bokskog vid Stocklycke; Majviva karaktärsart i habitatet Rik/(ärr. Foto: Kurt Adolfsson och Lars Gezelius 19 mbel' ;' och kulturhist Urbergshorsten bildas (500 miljoner år sedan) Med tanke på Ombergs särpräglade växtlighet kan man lätt förledas att tro att berget, likt de västgötska platåbergen, är uppbyggt av kalksten eller andra basiska bergarter. Omberg utgörs istället av ca 1,7 miljarder år gammalt urberg. Graniter dominerar de norra två tredj edelarna av berget och fmkornigare porfyrer dominerari söder. Porfyrerna har stelnat snabbare och mer ytligt än graniterna, men innehåller samma mineraler och i ungefär samma proportioner. För ca 700 miljoner år sedan, under en period med starka spänningar i jordskorpan tas första steget i Ombergshorstens uppkomst. Då bildades den långa förkastningslinje som utgör Vätterns östra strand mellan Askersund och Jönköping, där också Ombergs västra branter ingår. Den del av jordskorpan som skulle bli Vätterns botten sjönk längs förkastningen i en serie med jordbävningar. OmbergVätternregionen var vid den här tiden täckt med tjocka lager av sedimentära bergarter, mjuk berggrund som långt senare skulle skrapas bort av återkommande istider. I djupa svackori urberget, som i Vättemsänkan, finns emellertid sådana sediment bevarade. Vätterns botten är täckt med ett nära 1 km tjockt lager av bland annat sandsten och skiffrar som tillhör den så kallade Vlsingsöformationen. Dessa bergarter bildades för ca 750 miljoner år sedan i ett kalltempererat hav, då Skandinavien hade en position på jordklotet som låg långt söder om ekvatorn. En rest av Visisingsö formationens bergarter finns kvar längs Ombergs brant mellan Älvarums udde och Västra väggar (Fig. 9). V1d Mullskrädema, strax söder om Västra väggar, finns två skredbranter med vittrade skiffrar från denna tid. Nästa steg i Ombergs geologiska historia är när den östra förkastningen bildas, och berget verkligen blev det berg som numera höjer sig över Östgöta slätten. Det skedde för ca 500 miljoner år sedan, vid en tid då det ännu inte fanns några växter och djur på land. Avancerade livsformer fanns docki världshaven och knappt 100 miljoner år senare skulle växterna ta första stegen upp på land. Geologerna tror inte att Omberg skjutits upp i förhållande till urberget i omgivningen, utan att omgivningen sjunkiti två steg, först på Vättersidan, sedan på slättsidan. Istiden formar landskapet ( 11 000 år sedan) Ett tjugotal istider under de senaste två årmilj onerna står för den slutliga utformningen av Ombergs berggrund och jordlager. Här finns också förklaringen till inslaget av kalk på berget. Landisarna skrapade bort den mjuka sedimentära berggrunden på Omberg och bearbetade även det hårda urberget till dagens landskapsformer. Ombergs kalinka jordar och flera unika istidsformationer är lämningar från den allra senaste istiden. Det mesta hände under avsmältnings skedet för ca 11 000 år sedan. Isen hade malt sönder kalkrik berggrund på slätten norr om Omberg. Denna fossilrika kalksten, som bildades i ett varmtempererat hav för ca 450 miljoner år sedan, kan man beskåda vid kalkbrotten i Borghamn nedanför Ombergs nordsluttning. Carl von Linné som passerade Omberg på sin Öländska och Gotländska resa 1741, trodde att dessa stenar som användes till byggnadsmaterial i bygden utgjordes av Ölandskalksten. Isen rörde sig över berggrunden och krossat bergmaterial frös in i isen och transporterades söderut. När inlandsisen smälte tillbaka ramlade sten, grus, sand och finkornigare material ned på backen och bildade ett lager med kalkrik moränj ord. Förutsättningarna för en synnerligen rik växtlighet på berget i framtiden var grundlagda. Mer anmärkningsvärda bildningar från isens avsmältningsskede är slukrännor, slukåsar, sandurfält och dödis gropar (Fig. 9). Slukränorna på Omberg är unika i södra och mellersta Sverige och förekommer annars bara i fjällområdet. De förekommer, liksom slukåsama, i kraftiga sluttingar där de bildats genom kraftiga forslopp under isen. Dessa tillfälliga forslopp var så kraftiga att de grävde sig ned någon eller ett par meter i moränj orden. Vid Alvastra, ovanför Fjällsippan är idag vanlig i kalkrika fjällområden. Pollenfynd från Omberg tyder på att en typ av üällsippehed växte på berget en period efter istiden. Foto: Olle Jonsson. Föregående blad: Natur i kultur Pestskråpet kom troligen till Omberg med Alvastras cirsterciensermunkar. Foto: Kurt Adolfsson 23 Glaciär som kalvar i den Baltiska issjön nedanför Omberg år 9000 f.Kr. ? Studier av nutida glaciärer iArktis och Antarktis ger en god bild av hur inlandsisarna format landskapet. Många spår finns på Omberg. Foto: Olle Jonsson Ombergs turisthotell, och vid Stocklycke finns Ombergs finaste och mest lättåtkomliga slukrännor och slukåsar, men de förekommer även runt hela södra och östra delarna av berget. Sandurfält och dödis gropar finns vid Stocklycke och Höje. En sandur är en deltaliknande bildning men som har bildats på ett flackt landområde nedanför en glaciär, ofta nära stranden till en stor sjö eller ett hav men ovanför strandlinj en. Flodfåror och bäckar, som ofta bytt lopp, har lämnat efter sig en jord som är skiktad, där vissa lager har finkornigt material, andra grövre, beroende på hur fort vattnet strömmade när jordmaterialet avsattes. I kanten på sandurfältet vid Stocklycke ligger ett fint exempel på en dödis grop. Från landisen hade här ett jättelikt isblock lossnat. Bäckar som rann kring isblocket avsatte sand och grus. Blocket blev inbäddat kring “fötterna” och lämnade en grop efter sig när det smälte bort många år senare. Istidens slut och jägarstenålder (ca 9000 4000 f.Kr.) Vi befinner oss nu i den tid när växter och djur, och så småningom de första människorna börjar anlända till Omberg. 24 Växtlighetens utveckling efter istiden i Ombergs bygden, liknar delvis den i större delen av Mellan sverige, men Ombergs och Östgötaslättens kalkrika jordar gav bättre förutsättningar för lövskogar och mer krävande växter än de vanliga urbergsmorän jordarna. Detalj er om hur skogarna och floran utvecklades i bygden från tiden från ca 7800 år sedan och därefter har vi framför allt tack vare pollen undersökningar vid Dags mosse, 500 m öster om Omberg (Göransson 1989). Tiden dessförinnan kommenteras också i Göranssons arbete utifrån data från platser runt om i Östergötland/Mellansveri ge. Viss information om den första, arktiska floran på Omberg finns från undersökningar av gyttjesediment i Mörkahålkärret (Erdtman 1949). När landisen smälte tillbaka, började genast arktiska växter och djur etablera sig i moränj orden nära iskanten. Omberg bildade till en början en “ö” i den väldiga inlandsisen. Växtligheten slöt sig snart till en slags arktisk risI gräshed, med många av de växter som vi finneri fjällen idag, t.ex. fjällsippa, Dryas octopetala. Här ingick också arter som inte längre hör till fjällfloran, t. ex. havtom och ölandssolvända. Det är möjligt att den mycket sällsynta luddvedelns växtplatseri Ombergs branter härstammar från denna tid, en unik icke kulturbetingad Växtplats för denna art som annars i Sverige endast förekommer på stäppän gar i västra Östergötland samt på Gotland. Några av Ombergs typiska kalkkärrsarter, svarthö och tätört, har antagligen också hållit sig kvar på berget sedan tundratiden. De förekommer idag i södra Sverige exklusivt i vissa kalkkärr, men är mer spridda i ijällområdet. Fram till det att människan började öppna upp landskapet med bete och slåtter, förde dessa arter förmodligen en undanskymd tillvaro på Omberg kring små naturligt öppna kalkkällor. När den första människan stod på Omberg vet vi inte, men vi har talrika fynd av föremål och flera människoben från Tåkemområdet från mesolitikum (jägarstenåldem). Bland fynden finns bland annat dekorerade föremål av horn och ben (Browall 1980 och 1999). Efter isavsmältningen var Östersjön fram till för ca 10 000 år sedan en stor sötvattensjö som kallas Baltiska issjön. Ur issjön, som sträckte sig in över hela Östgötaslätten, stack Omberg upp som en ö. Strandlinj en på berget låg där vi idag har en nivå på 130140 meter över havet. Inlandsisen bildade i norra Västergötland en enorm fördämning mot dåvarande Atlanten. Landisfördämningen brast till slut nära Billingen, vilket innebar att vattennivån hastigt sänktes och att saltvatten kunde strömma in från Atlanten. Issj ön övergick i det hav som vi kallar Yoldiahavet. Omberg var fortfarande en ö, men nu omgiven av bräckt vatten. Strandlinj en i Yoldiahavet låg som högst ca 110 m över dagens nivå, men landhöjningen var snabb vilket innebar att havsytan sänktes ytterligare och vi har idag inga synliga spår Margro'nan är en värmekrävande art som var vanlig i Mellansveriges lövskogar under den så kallade “Värme tiden” som följde efter den senaste istiden. På Omberg har arten klarat sig kvar tack vare de milda vintrarna invid Vättern. Foto: Kurt Adolfsson Ta'to'rten växer i södra och mellersta Sverige exklusivt i kalkkärr, medan den i fallen är mindre nogra'knad och spridd i många fuktiga miljöer. Arten finns i många kärr på Omberg och har blivit kvar här som en relikt från den üällflora som växte på berget en kort tid efter istiden. Foto: Kurt Adolfsson av Yoldiahavets stränder på Omberg. För ca 9700 år sedan var Omberg förbundet med omgivande land och Vätten och Tåkem hade avskiljts som egna sj öar. Efter ett tillfälligt “istidsbakslag” på 500 år blev temperaturökningen åter snabb från tiden för ca 10 000 år sedan. Vartefter århundradena gick invandrade fler och fler, och alltmer värmekrävande växter och dj ur. Tundralandskapet gav snart vika för ett skogslandskap. Fj ällbj örken bredde ut sig över Omberg för ca 10 000 år sedan, sedan kom tall för ca 9300 år sedan och strax därefter hassel. Snart anlände även ädla lövträd. Redan för 8600 år sedan är almen samt klibbal på plats och för ca 7800 år sedan ökar lind och ek i Ombergsbygden. J ägarsten ålderns människor skulle under ett par tusen år leva i ett landskap av ädellövurskogar med ahn, ask, lind och ek. Mycket av naturarvet från denna tids skogar, finns fortfarande bevarati dagens ädellövnaturskogar på Omberg. Sommartemperaturema var mot slutet av jägarstenåldem flera grader varmare än dagens (Berglund 1968). Värmekrävande arter som mur gröna, ide gran, hasselsnok och bergcikada hade då en vid utbredning i Mellansverige. När klimatet sedan blev svalare försvann dessa arter från stora områden, men de har kunnat överleva på Omberg och på några andra platseri Sydsverige med gynnsamt lokalklimat. Värmetidsarter som däremot försvunnit från Ombergsbygden sedan klimatet blev kallare är bl.a. mistel och bohuslind. Rester av kolpartiklari pollenundersökningama vid Dags mosse vittnar om att stenåldersj ägarna påverkade landskapet genom bränder, kanske i syfte att gynna hj ortar och andra jaktbara betesdjur. 25 Bondestenålder (ca 4000 1800 f.Kr.) Många kulturlämningar kring Ombergs fot vittnar om att bergets dragningskraft inte var mindre på stenåldersmänniskorna än på dagens. De spår vi känner till från denna tid visar på en plats av stor betydelse. Kring Ombergs fot finns förutom gravar och talrika fynd bl.a. en me galitgrav, sannolikt en gånggrift (J anzon 1984), som är en av fåi sitt slag öster om Vättern. Här finns också Alvastra pålbyggnad ett av den yngre stenålderns märk ligaste byggnadsverk och en plats med lämningar från Östergötlands tidigaste odlingshistoria (jfr. Browall 2003). Megalitgraven upptäcktes vid sprängnings arbeten på åkern år 1916. Vid arbetet blottlades en hel del skelettdelar, och arkeologer kopplades in. Till en början var man övertygad om att man funnit den sägenomspunna avrättningsplatsen för kung Sverkers mördare. Med vid senare undersökningar stod det klart att benen var av neolitiskt ursprung och härstammade från ett 15tal individer, både män och kvinnor. Ytterligare två gravar flankerar den undersökta gånggriften. Dessa, nu stensättningsliknan de, anläggningar anses kunna dölja megalitgravar (J anzon 1984). De tidigaste stenåldersma'nniskorna fann inga granar på Omberg. Grannaturskogarna på berget har rötter från bondestenåldern och trädslaget blev vanligt först under järnåldern. Västra väggar. Foto: Kurt Adolfsson 26 Vid Pålbyggnaden i Dags mosse, endast 500 meter från Omberg/ Södra Djurledet, finns unika fynd från tidiga bönder. Här har man påträffat ca 5000 år gamla lämningar av kulturväxter som emmervete och kom, och husdjur som nötkreatur, get och svin. Pålbyg gnaden upptäcktes år 1908, och har varit föremål för flera undersökningar ända fram till 1980. Byggnads verket saknar motstycke i Sverige, motsvarigheter kan sökas i bl.a. Italien och Schweiz, möjligen även i de danska s.k. Sarupsanläggningarna. Idag tolkar man pålbyggnaden som en rituell centralplats, med tämligen kort användningsperiod (Browall 1984 och 2003). Pålbyggnadsfynden visar att odling och boskaps skötsel var en försörjningskälla för människorna vid denna tid, även om den inte ger några konkreta uppgifter om i vilken omfattning bygden var ett bondelandskap, eller om jordbruk förekom på sj älva Omberg. Pollenundersöknin gar från Isberga, 2 km öster om Pålbyggnaden, visar att sädesodlingen i bygden får ökad betydelse för ca 5200 år sedan (Göransson 1987). Sädesodlingen skedde enligt Göransson (1989) på åkrar med trädesperioder på kanske 20 år, i ett system med skottskogar av olika ålder på trädorna där hassel hade en framskjuten position. Kring T åkern finns många stenåldersboplatser. I detta sammanhang hamnar de utanför sj älva analysområdet men ger en god bild av områdets intensiva utnyttjande under denna tid. Inom analys området ligger däremot flatmarksgravfältet vid Tyskeryd nära Ombergsliden. Här finns minst tre stenåldersgravar och fynd av bl.a. hornmetkrok, keramik och flintkäma. Schakten fylldes igen när man konstaterat gravarna och inga anläggningar har alltså undersökts. Flera stenåldersgravar är kända i nära anslutning till Omberg. Bronsålder (ca 1800 500 f.Kr.) Hällristningskomplexen i Norrköpingstrakten, kring Linköping och området vid Hästholmen söder om Omberg bildar Östergötlands tre centrala brons åldersmiljöer (Larsson 1986, Nordén 1925, Kaliff 1999). Vid Ombergsområdet finns bronsåldersläm ningarna främst kring Alvastra och söderut, mot Hästhohnen, men även längre norrut fmns lämningar från bronsåldern i form av en holkyxa i brons nära Ombergsliden, alldeles väster om Heliga hjärtas kloster. IAlvastratrakten är endast mindre arkeo logiska utredningar gjorda, men resultaten indikerar en bronsåldersboplats av omfattande utbredning. En sådan boplats ligger inom analysområdet, vid vägen mellan Alvastra och Västra Djurledet, på norra sidan. . ' r. De 5000 år gamla la'mningarna av “Pålbyggnaden” saknar motstycke i Europa norr om Alperna. Här finns idag informationsskyltar och platsen erbjuder möjlig heter att visa upp en mindre modell av anläggningen som döljs under jord. Vid utgrävningarna gjordes bl.a. många fynd från bygdens tidigaste odling och boskaps skötsel. Foto: Kurt Adolfsson V1 har inga konkreta bevis på odling uppe på Omberg från bronsåldern, men det är möjligt att en del av bergets odlingsrösen går tillbaka till denna tid. Under yngre bronsåldern, från ca 1000 f. Kr. , ökar betesmarkernai omfattning i Ombergsbygden och avenboken, ett träd som idag endast förekommer i sydligaste delen av landet, böjar vid denna tid sprida sig i området, sannolikt på igenväxande åkrar (Göransson 1989). J ärnålder/tidig medeltid (ca 500 f.Kr. 1142 e.Kr) Det goda kommunikationsläget, den bördiga jorden och de varierade naturförhållandena skapade ekonomiska förutsättningar för en rik centralbygd. En etablerad krigaraIistokrati finns redan under den äldsta järnåldern. Under vikingatid och tidig medeltid är Ombergs södra del ett av de viktigare områdena när kungamakten etableras. Den stora sociala skiktningen har resulterati framväxten av välbärgade stormanna 27 familjerfrån vilkadetidiga kungarna hämtades. Under den här perioden yngre jämålder och tidig medeltid är Omberg en central bygd i ett område som omfattar stora delar av Götaland. De gravar och gravfält på berget som idag är synliga ovan mark är samtliga generellt daterade till järnåldern. Kring gravarna ansluter ibland fossil åkermark från samma tid. Idag kända odlings områden från järnåldern finns intill Västra Djurledet samt norr om Marbergen, alldeles norr om Hälle källor, mellan Sjövägen och Vallgatan (Fig. 6). Den största delen av den fossila åkermark som finns på Omberg (Fig. 5) är emellertid odaterad och vi har begränsade kunskaper om omfattningen av järn åldersj ordbruket på berget. Klart är emellertid att såväl sädesodlingens som betesmarkemas omfattning ökar i Ombergsbygden i början av järnåldern, samtidigt som granen ökar påtagligt i området (Göransson 1989). Granen hade kommit invand rande norrifrån, kanske tvåtusen år tidigare den var alltså på plats i bygden först långt senare än de ädla lövträden och hade dessutom en obetydlig position här före järnåldern (jfr. Berglund 1968 och Göransson 1 9 89). Under järnåldern effektiviserades jordbruket i Mellansverige. Röj gödslingsj ordbruket, med åkrar som odlades med långa trädesperioder, ersattes till stor del av odling på permanenta åkrar som gödsla des. Djurens viktigaste funktion blev nu att produ cera gödsel snarare än kött och mjölk. Kring de permanenta åkrarna nyttj ades stora hägnade arealer som slåtterän gar för vinterfoderproduktion till betesdjuren. På Omberg har floran i Stocklycke äng, ochi den igenväxta slåtterängen vid Höje festplats, sina rötter i detta jordbrukslandskap. V1 har emellertid ännu inga data som kan berätta när slåtterän gar och 1.: . Åkerla'mningar från järnålder finns på Omberg. Ängen vid Stocklycke är kanske också från denna tid. Då rationaliserades jordbruket och slåttermarkerna bredde ut sig över Syd och Mellansverige. Foto: Kurt Adolfsson LH. Boken kom invandrande so'derifrån till Ombergsbygden så sent som på järnåldern. På berget har detta trädslag sin _ .__IIÃ dit' nu' “IpIF! '›j"";.l ._ nordligaste naturliga förekomst i östra Skandinavien. Foto: Kurt Adolfsson gödslade åkrar först uppträdde på Omberg. Norr om Urbj örn, norr om Höj e, finns ett större område med fossil åkermark som antagligen går tillbaka till j ämålder. Troli gast nyttj ades emellertid detta relativt stora område för extensiv odling i ett system av ogödslade åkrar med långa trädesperioder (Nilsson & Temström 2004). Till järnåldern får även Ombergs tre fomborgar (Hjässan, Borggården och Drottning Ommas borg) räknas, även om såväl sådana borgars funktion som daterin g ofta diskuteras. Traditionellt dateras de till folkvandringstid (400500 e.Kr.), och syftet skulle vara att bygga en skyddad plats dit befolkningen i området kunde ta sin tillflykt vid orostider. Ett annat syfte med fomborgama är bevakning. Från Hj ässan har man haft full kontroll över alla transporter på Vättern, och den välbefästa Borggården har sikt kontakt med Hjässan och ligger alldeles invid en färdled över centrala berget. Hans Browall (2003) slår fram åsikten att dessa två borgar, på 2,5 kilo meters avstånd från varandra på södra Omberg, har ingått i ett gemensamt övervakningssystem för ett maktcentrum kring Alvastra. Drottning Ommas borg på Ombergs nordspets var, enligt Browalls teori, istället knuten till ett annat maktcentrum kring norra Omberg. Klosterepoken (1143 1527) Trakten nedanför Omberg blev på 1100talet ett centrum för den sverkerska kun gaätten och i mitten av detta århundrade grundades Alvastra kloster. Östergötland spelar nu en avgörande roll i Sveriges historia. På 1130talet valde nämligen svearna en östgötsk storman, Sverker, till kung. Detta skedde sedan Inge d.y., den siste av den stenkilska ätten, avlidit enligt traditionen förgiftad vid ett besök i Vreta. Sverige hade nu två konungaätter, den sverkerska och den erikska. Med kung Sverker kom Östergötland i centrum för n'kspolitiken, inte minst tack vare det nybildade Linköpings stift. Av vad som idag kallas Sverkersgården syns endast två trappor som leder ner till en krypta. Kryptan tolkas som resterna av en påkostad kryptkyrka, av den typ som kan beskådas iLunds domkyrka (Kaliff 1999, s 112 samt muntligt)! I anslutning till den märkliga kyrkolämnin gen har ett mycket stort antal skelettgravar (ett par tusen) påträffats (Ers gård 1996). Kryptkyrkan dateras till 1000talet och de tidigkristna gravarna från år 1000 till början av 1200talet (Kaliff 1999, Ersgård 1996). Inte långt därifrån ligger Sverkerskapellet, som möjligen tjänat som kapell och där kung Sverker d.ä. sägs ha begravts, men där sentida forskning tyder på någon form av förindustriell Munkarna vid Alvastra hade inte bara andlig verksamhet på schemat. I dammarna odlades fisk, en tradition som åter upptogs av Skogsskolan vid Höje som anlade flera fiskdammar på berget i början av 1900talet. Foto: Kurt Adolfsson produktionsanläggning. Under Sverkers son och efterträdare, Karl Sverkersson, genomdrevs äntligen den länge diskuterade ärkebiskopsfrågan. Sätet förlades till Uppsala, men en präst från Östergötland skulle bli den första ärkebiskopen. Munken Stefan/ Abbotten Svante af Alvastra valdes, och valet stadfästes av påven Alexander 1164. Under Sverkers tid grundade franska cister ciensermunkarAlvastra kloster. Det skedde på mark som hans gemål, drottning Ulfhild, fått i morgongåva. Röjningsröse. Åkerbruket på Omberg var utbrett under medeltiden. Alvastra kloster förfogade över många gårdar på berget och vida omkring i Götaland och även Svealand. Foto: Kurt Adolfsson Alvastra och Nydala är Sveriges första kloster, båda grundade år 1143. Alvastras klosterkyrka stod klar 1 185. Munkarna hade kvarn, garveri och te gelbruk. Intill klostret odlades fruktträd och grönsaker på ett så nydanande sätt att Alvastra kan räknas som Sveriges första trädgårdsskola. I mitten av 1300talet kan uppemot 200 personer ha levt innanför kloster murarna. Flera växter som idag är vanliga på Omberg har uppenbarligen spridit sig från Alvastra kloster, då de knappast före dess förekom här, men in gicki kloster odlingar. Till arter som förmodligen kommer från klostret och dess odlingar hör äppelros, akleja, mörkt kungsljus, pestskråp, ramslök och möjligen också hål nunneört, en art som växer nära Alvastra men som här också är “trädgårdsflykting” i sen tid. Genom donationer och nyodlin gar hörde så småningom flera hundra hemman till klostret. På Omberg brukade munkarna gårdarna Höj e, Stocklycke, Portbola, Elvarum och Elstorp. Till åkrarna hörde omgivande slåtterängar och betes marker och Omberg utgjorde alltså till stor del ett odlingslandskap. Heliga Birgitta bosatte sig efter sin makes död 1344 under fem års tid invid Alvastra kloster. På klostret kunde hon få stöd för sin andliga verksamhet och här vid Ombergs fot fick hon flera av sina uppenbarelser. Subprior Petrus Olai sammanfattade material om Birgittas uppenbarelser vilket resulterade i sju böcker. Hans nedteckningar bidrog till att hon helgonförklarades 1 39 1 . Vid reformationen år 1527 drog Gustav Vasa in kyrkans egendom till staten, så även Alvastra kloster med alla ägor. Sägnen berättar att munkarna gömde undan silver för att undvika att detta togs i beslag. Munkama skall även haft en murgrönegång som ledde från klostret i en spricka rakt genom Omberg till Rödgavels grotta. Enligt traditionen gömdes värdesakeri delar av denna gång, som så småningom, p. g.a. murgrönans växtkraft, raserades. Klostret blev, sedan det indragits till kronan, närmast vandaliserat. Härifrån togs sten både till Gustav Vasas slott i Vadstena och Per Brahes Visingsborg. År 1567 tågade danskarna under fältöverste Daniel Rantzau norrut från Halmstad. Under den tid de vari Östergötland lär över 700 gårdar ha ödelagts. Den 13 november brändes Alvastra klosterkyrka, och två dagar senare antändes Vadstena. Djurgårdsepoken (1605 1805), samt tiden före Skogsskolan ( 1858) När kyrkans alla egendomar drogs in till staten år 1527 ingick Alvastra klosters ägor bland dem. Idén om en kunglig djurgård väcktes av Gustav Vasas son, Johan HI, som gärna ville ha en lustgård Ombergs rika djurliv hade under hela medeltiden varit välkänt och givit god jaktlycka åt bland annat Bjälboätten, som utgick från Vadstena. Planerna på en kunglig jaktpark började förverkligas omkring år 1605 av Karl IX, och år 1618 fick ståthållaren på Vadstena slott i uppdrag att se till att området inhägnades. I samband med bildandet av Djurgården avhystes fem f.d. klosterhemman, Höje, Stocklycke, Elvarum, Elstorp och Portbola. Dagsholmen (Hohnen) tillföll Djurgården under drottning Kristinas tid (1652) genom byte med Hans Kyle på Berga (sedermera Kyleberg). Uppgiften att bygga den nära 16 km långa gärdes gården lades ut på folket i häradema nedanför berget. Till hj ortamas vinterfoder anslogs flera ängar: vid Hohnen i Dagsmosse, Ellstorps och Elvarums ängarna på Omberg, Kungsängen och Hästholms Hh_ grid... 1 .L .1 . i 1 i din.: UU...? dra. .. _ __ än r \"' . . . _' _4_ _'r 1_ .M +. | . _..' ._ , |ä 1r :._.. __ 4 . . " ,4.1. _31 'Ill' '11.1' | '_ _ ' _" . . | *I 'I “I Ål|L.__.*'. .I .hullTi. . fat_ " I??i _. *'r '1 i_ I I "itä Krig:7, .f m . Västra Djurledet var en av grindarna där betesdjur kunde släppas in och ut ur Ombergs djurgård. Förutom kungens hjortar, hade även många av de närliggande slättbo'ndernas kreatur betesrättighet på berget. Det ursprungliga ledvaktartorpet låg ca 200 meter sydväst om dagens torp. Foto: Kurt Adolfsson 30 Jätteekar som vittnar om Djurgårdsepokens vidsträckta eklandskap finns kvar på flera platser på berget, som här vid Höje. Gamla träd som trängts av uppväxande skog frihuggs i ekoparken och norr om Storpt'ssans naturreservat restaureras ett “Djurgårdslandskap” med kreatursbete. Foto: Kurt Adolfsson ängen vid Ålebäcken, Skinnarvrån vid Sverkers kapellet samt Munkängen vid Isberga 2 km öster om Omberg. Ofta fick dock större förråd anskaffas genom landshövdingeämbetets försorg. Inte förrän år 1652 var hela Djurgården inhägnad, totalt 5900 tunnland, där förutom berget även ett stort område med bl.a. Dagsmosse ingick. Omberg blev en av landets största djurgårdar. De avhysta hemmanen Höje och Stocklycke reserverades för Djurgårdens inspektor och djurvaktare. Övriga hemman revs men de öppna markerna kring dem bibehölls för att ge foder åt det kungliga viltet. Framför allt hölls dovhjort i Djurgården, samt ett mindre antal kronhjortar. Fyra lador byggdes för hj ortamas vinter foder, och när det var dags för utfodring lär djuren ha sammankallats med klubbslag mot laduväggen. Särskilda grindtorp för ledvaktarna byggdes vid de fem öppningarna i hägnet: Västra, Södra, Norra, Dagshohns och Brottsledet. Bygdens folk hade ett betungande arbete med att hålla hägnet i gott skick. Dessutom ålades de att hålla vakt och vid behov jaga och döda de rovdjur som under snörika och kalla vintrar lätt kunde ta sig in i hägnet, antingen via snödrivor mot staketet eller över Vätterns is. Uppgifterna var krävande och röster 31 höj des för att Djurgården skulle upphöra. Genom ett kungligt brev från 1787 befriades befolkningen från kravet att underhålla stängslet, och beslutet att helt lägga ner Ombergs djurgård kom den 24 december 1805, efter det att Israel Ström, räknat på kostnadema för de två alternativen nedläggning eller reparation. Då hade parken variti drifti 200 år, och antalet hjortar minskat från ca 400 till ett 60tal. De flesta av dessa djur fångades in och auktionerades ut. Många av dem transporterades till den kungliga Djurgården i Stockholm. Kronhj ort av svensk ras återinplan terades i mindre skala år 1974. Idag beräknas en svag stam på berget uppgå till högst 10 individer och dessa hj ortar kan ha korsat sig med invandrade strödjur av utomnordiskt ursprung. Kungajakterna Tyvärr finns relativt få dokument som beskriver kungaj akterna på Omberg. Drottning Kristina var på kungaj akt på berget, vilket idag lever kvar i namnet Drottningkullen som ligger mellan Mörkahålkärret och Höje. Även Karl XI ska haj agat här, men bekräftelser krävs från skriftliga källor. I juli 1722 jagade den kanske störste av jägaren bland våra kungar, Kung Fredrik I, i Ombergs Djurgård. Under en lyckad Ledvaktare och kungliga jägare. Interiör från Ombergs naturum. kungajakt den 21 juli 1761 fälldes 15 hj ortar. Med på denna jakt var förutom kung Adolf Fredrik även Prins Gustav, sedermera Gustav III, och Prinsessan Sofia Albertina som sades skjuta “som en hel karl”. Magnifikt beteslandskap med spridda ekar och granar Många av Ombergs gamla ekar går tillbaka till Djurgårdsepoken, några säkert ända till Gustav Vasa, och Djurgårdens Omberg måste ha utgjort ett enastående eklandskap. Vättern som fond, fri stående grova ekar och granar, hjortflockar och boskapshj ordar som betar mellan träd och dungar. Johan Ekeboums karta över Ombergs djurgård 1716, visar på relativt glest trädbeväxta betesmarker på större delen av berget. Ekeboum kommenterari akten tillkaitan: “...förtráfligt skön skog av ek och gran samt en ansenlig bokskog på särskilda ställen som man med nöje kan se förutom hassle, ale och annorblandning som icke så noga står att specifi cera”. Linné gör 1741 kompletterande iaktagelser, t.ex: “På västra sidan stod mycken gran” och “På södra sidan av berget var nog bök”. Granen var antagligen alltså vanligasti de västra branterna och boksko g fanns då på ungefär samma platser som idag. År 1749, knappt tio år senare, konstaterar Linné (Linné 1751) att: “Ombergs djurgård var vid denna tiden mycket ut betad”. Tätare, natursko g sartad skog fanns under Djurgårds epoken antagligen endast som mindre dun gar i de otillgängligaste branterna. Göran Wahlenberg konstate rade redan 1823, då han på jakt efter skogsstarr ett idag karakteristiskt halvgräs i Ombergs skogar och bryn att betet på nordöstra Om berg var mycket hårt. Bergets mest omtalade träd, “elva bokar” eller “apostlaträdet” som det också har kallats, beskrivs från denna tid av bl.a. Ekeboum och Linné. Trädet stod längs Långbergsvägen norr om Mörkahålkärret. Den exakta platsen är inte känd och några rester av detta jätteträd, som bestod av 11 stammar som delvis var sammanvuxna nedtill, har inte kunnat hittas i modern tid. Linné antyder att trädet var åldrande redan vid hans besök år 1741: “Av dessa ellova var en mittutiförtorkad. Man såg inget tecken till den tolfte; vet jag ej om sagan är sann, att en bonde borthuggit den tofte stam men, föregivandes att Kristus ej hade mer än elva apostlar sedan Judas sig upphängt”. Johan VVllhehn Zetterstedt skriver 1822 att endast sex friska stammar och en torr finns kvar av trädet. Djurgårdens nedläggning innebar inte att skogen fredades mot betning och hårt utnyttjande, för fortfarande gällde den urgamla beteshävd som aldrig bröts ens genom Djurgårdens långa tillvaro. Detta är en intressant omständighet som visar att skogsbetet på berget var en tillgång av mycket stor betydelse. Kring 1820talet fanns minst 546 permanenta kreatursbetesrätter på berget. Flera uppläts mot “skälig betalning”, men inga uppgifter ges omi vilken omfattning. Zetterstedt skriver samtidigt (1822) att tj ock granskog växer mellan Höje och Hj ässan, men sådana uppgifter från denna tid måste ses i relation till det hårdbetade landskap som Linné 80 år tidigare mött på berget. Att just granen hade en framskjuten position redan före skogsskolans tid är inte förvånan de. Gran har en fördel av att knappast betas, samtidigt som konkurrerande lövträd betas hårt av boskapen. John Bohman skriver (1829) att kronoberget försåg näraliggande hemman med 1 100 a 1 200 lass skog och sommarbete för lika många hästar och boskaps kreatur. Bohmans notering av stor sönderfallslav som “temligen ymning på bergets landsida”, en art som växer på gamla ekar och ibland andra ädellövsträd, tyder på att grova ekar vid denna tid fortfarande var vanliga även på östra Omberg, där få grova ekar finns idag. Ungefär vid denna tid börjar de tidigaste metoderna i modernt skogsbruk att praktiserats på Omberg ('Iham 1854). Torpen (1600/1800tal) Den övervägande delen av torpen på de äldsta kartor som använts i detta arbete etablerades sannolikt under Djurgårdsepoken. De fem ledvaktaretorpen hör självklart hit, men säkert behövdes många fler torpare för att sköta höbärgnin g och andra sysslor som hörde djurskötseln till. Mer svårbedömt är Sörgärdet, som beskrivs som ett torp på 1716 års karta, men i akten framgår det att det tidigare varit Stocklyckes mark. Något som också namnet antyder (södra gärdet). Detta torp kan ha haft med skötseln av Stocklyckes marker att göra. Djurvaktaren hade ju Höje som tjänstebostad, men fick även Stocklyckes avkastning som lön. På senare kartor har flera torp tillkommit på Omberg, främst längs bergets fot. Häradskartorna över Dals och Lysings härader från år 188 1 visar något 25 tal torp förutom de tidigare ledvaktarboställena. Ytterligare en stor mängd torp ligger strax nedanför berget, kring nuvarande riksväg 50. Skogsskoleepoken (1859 1934) Under första halvan av 1800talet föddes i Tyskland tankarna om det moderna skogsbruket. Metoder för aktiv skogsodling började utvecklas. Idéerna kom snart till Sverige och på Omberg inrättades en av landets första skogsskolor. En anledning till att en skola förlades här var att området låg på statlig mark, med goda möjligheter att anlägga “experimentalfält”. Våren 1859 beslutade Skogsstyrelsen att en skola för utbildning av skogvaktare för statens räkning skulle uppföras på Omberg, på överjägmästarebostället Höjes ägor som tillhörde Ombergs kronopark. Den 1 oktober började verksamheten, en ettårig kurs med sex lärlingar, i den ännu inte fullt färdigbyggda skolan. Lärare var revirförvaltaren och överjägaren Carl Magnus Sjögren och skogsrättaren David Gyllen hammar. Den 8 juli 1861 brann skolhuset ner, men verk samheten fortsatte i jägmästarebostaden. Den 15 september 1863 togs det nya skolhuset i bruk, nu med tio elever. Den 1 juli 1886 utökades skolans kurser och förändringen krävde ökade utrymmen. Därför byggdes skolhuset på med ytterligare en Odlingsterrasser i Bokskogens naturreservat vittnar om tidigare åkrar vid Södra Djurledet. Foto: Kurt Adolfsson 1h| Böndernas urgamla betesrätter på Omberg inskränktes alltmer i och med skogsodlingens framväxt. Staten fick ge slätt .: ___Hl I. .lr . . lg.. . . l få? *Him ;ggrfii's'i'i '1F" _ l_ 1 ' . u _r ._.M'n 55,* ' J | ' ' ' : *i* \ " 'll' .5. 1! l : 'I' '. " 1. bönderna ersättningsmark på östra Omberg för att bli kvitt betet på övriga Omberg. Därav dagens privatägda mark på berget. Renstadfällan köptes sedan tillbaka av staten men här fick naturbetesmarken överleva. Foto: Kurt Adolfsson våning, samtidigt som ett nytt hus uppfördes. Skolan fick då det utseende den har idag. Under skogsskoleepoken gjordes talrika försöks planteringar, till stor del med importerade trädslag (s.k. exotiska trädslag). De flesta av dagens skogar på Omberg ingick i den skogsodling som pågick på Omberg under skogsskolans tid. En viss skogs plantering på berget hade uppenbarligen påbörjats en kort tid innan skogsskolan inrättades 1859. V. Tham skriver om kronoparken i sin beskrivning över Linköpings Län: “...har man småningom sökt utlösa eller in skränka kringliggande hemmans betesrätt, och förbereda en ordentlig trakthuggning, dels till utsyning för boställena, dels till försäljning för skogsplanteringskassans räkning. Äfven är här den största trädskola länet har, bestående år 185152 af 226 bokar, 1 236 lönnar, 240 silfver granar, 26 lindar, 118 almar, 139 kastanjer, 1 svartpoppel, och en stor mängd lärkträd, ...”. Tham ger, till skillnad från andra författare, tallen en relativt framskjuten position på berget samtidigt som han tonar ned lövskogarnas omfattning. Att lövskog var med i de tidiga skogsproduktions 34 experimenten, visar de lövträdsplantor som ingick i trädskolan 185152. Med den alltmer omfattande skogsodlingen på berget uppkom en konflikt mellan staten och de gårdar kring Omberg som hade betesservitut på berget. Betesdjuren gjorde omfattande skadori skogsplan teringama samtidigt som uppväxande skog förstörde förutsättningama för betet. Så småningom blev skogen “befriad” från de stora skarorna betesdjur och även från slättgårdarnas rätt till virkesfångst. Detta skedde delvis genom att en del hemman tilldelades mark på Omberg med full äganderätt i utbyte mot servituts rätten. Detta är bakgrunden till det större område med privatägd mark som idag finns på östra Omberg. V1dare minskades rätten till bete genom beslut under 1800talet och början av 1900talet. År 1909 “belastades kronoparken” fortfarande med betes rätter för sammanlagt 347 nötkreatur från åtskilliga hemman i Dals och Lysings härader (Dahlgren 1909) och de sista betesdjuren försvann från skogen först 1938. Det efterhand minskande betet orde att Ombergs skogar under skogsskolans tid blev alltmer slutna, vilket miss gynnade många organismer knutna till öppna betesmarker och betad skog. Många av dessa arter har dock kunnat överleva på berget, antagligen till stor del på grund av att lämpliga miljöer också finns i de naturligt öppna eller halvöppna branterna. Rester av betesmarksflora kan också finnas kvar i före detta betesmark mycket lång tid (mer än 100 år) efter upphörd hävd (O. Jonsson, H.C. Prentice, M. Sykes och M. Ihse, opublicerade data från Öland). Detta bör också gälla för vissa andra organismer. Noteringar om Ombergs skogar mot 1800talets slut ger en bild av en mer sluten granskog på ekens bekostnad. LavforskarenA.E. Theorin skriver 1875, 15 år efter att skogsskolan inrättades: “Bergsryggen och somliga sluttningar helt klädda med granar, mellan hvilka en och annan inklämd ek reser sina knotiga grenar, hvaremot sluttningama på andra sidor och i andra delar af berget äro prydda med en mer omvexlande trädvegetation”. Om skogens täthet berättar samma författare: “. .. utan äfven granskogens täthet och de nära marken hängande grename äro härför ett hinder”. De lågt ner hängande grenarna som Theorin noterar, visar dock att granskogen inte var sluten den var tät med den tidens mått, men träden hade utvecklats med god tillgång till ljus. Granamas lavflora var vid denna tid medioker jämfört med i en “vanlig skogstrakt”, både vad gäller artantal och individantal, vilket Theorin kopplar till skogarnas ålder, och även bonitet (l): “ Det ser nemligen ut, som vuxe graname på Omberg så fort, att en större mängd lafvar ej hunne fästa sig på deras bark, som ovanligt länge är slät och blott på ringa afstånd från ytan visar tecken till korkbildning”. A.G Kellgren ger 1890 uppgifter om att eken nu har försvunnit från stora delar av berget: “Som bekant är Omberg beväxt med granskog, men förekomsten av ekstubbari djupa skogen och gamla ekar i skogsbrynet och vid bergets fot tyder derpå , att granen är temligen ung, och att den inkommit omedelbart efter ekfloran”. Förekomsten av döda träd, stubbar och grenar i Ombergs skogar var på slutet av 1800talet liksom under 1700talet mycket begränsad, uppenbarligen på grund av fortsatt hård ved och virkesfångst. Ändå fanns tillräckligt med sådana miljöer för en artrik lavflora, om än med mycket få individer av varje art: “Deremot uppträda de lafvar, som man vanligen träjfar på ruttna stubbar, gärdesgårdar eller trä, under ganska många former men utgöras af ytterst få individer, whilket har sin naturliga förklaring i den utmärkta vård, som egnas åt flertalet af Ombergs skogar” (Theorin 1 875). J ägmästare Thorvald Grinndahl tillsattes som föreståndare på skogsskolan år 1915, och blev den siste på tjänsten framtill skolans nedläggning år 1934. I januari 1921 brann jägmästarebostaden, och året därpå uppfördes den nuvarande byggnaden. Sjövägen fram till Brottsledet och Borghamn sattes i stånd under Grinndahls tid som rektor. Sjövägen kom främst till för skogsbrukets skull och genom att ansluta tvär gående skogsvägar till den nya vägen blev det enklare att forsla ner timmer från berget. Tillyvägen (namn från en vägbyggare) och Bramsens väg (dansk jäg mästare) är ett par sådana vägar. Från Sjövägen fraktades timret till hamnen i Stocklycke, varifrån det skeppades iväg, ända fram på 1950talet. Till Brotts ledet, parallellt med Sjövägen men centralt uppe på berget, leder även Vallgatan (namnet antyder en tidi gare användning som fägata). Långebergsvägen, som löper/löpte något väster om den nuvarande Vallgatan, har betydligt äldre, möjligen förhistoriska, anor. Skogsskolan vid Höje var verksam från 1859 till 1934. Den ursprungliga skolbyggnaden brann ned 1861 och en ny uppfördes 1863. Foto: Kurt Adolfsson Omberg efter skogsskolan (1935 2004) Efter skogsskolans nedläggning 1934 har skogsbruket varit fortsatt intensivt, särskilt på Ombergs centrala delar. Men successivt har samtidigt allt fler områden på berget undantagits från skogsproduktion av naturvårdsskäl. Skogsproduktionen har också delvis ändrat inriktning. 1934 fanns omkring 280 ha äldre naturskog i kronoparken framför allt i sluttningarna mot slätten och sj ön (Grinndahl 1934). V1ssa exotiska (främmande) trädslag som lärk och ädel gran fortsatte att planteras en tid efter skogsskolans nedläggning 1934, bl.a. för att granröta utgör ett stort problem vid odling av inhemsk gran på Omberg (Dahlgren 1909), även om tillväxten i sig är mycket god på de bördiga markerna). Numera planteras inga främmande trädslag, men bestånd av ädelgranar (främstAbies alba) och lärk (främst Larix decidua) finns ännu kvari flera områden på berget. Tysklönn (Acer pseudoplatanus) som inte haft någon ekonomisk betydelse, är en införd art som etablerat sig på berget och nu sprider sig aggressivt. I Bokskogens naturreservat har en flerskiktad bok/alm skog utvecklats sedan området lämnades för fri utveckling 1935. Foto: Kurt Adolfsson Redan 1935 inrättade det dåvarande Domänverket ett domänreservat på berget. Reservatet utgjordes av ett drygt 3 hektar stort område med medelålders bokskog, med inslag av äldre bokar och ekar, väster om Västra Dj urledet. 1946 inrättades ytterligare ett domänreservat i ett område med äldre granskog, söder om bäcken Storpissan, sydväst om Marbergen. 1955 avsattes Mörkahålkärret som domänreservat, ett område med kalkkärr och sumpskogar mellan Stocklycke och Höje. Dessa tre domänreservat f1ck Stocklycke hamn. Utskeppningsanla'ggningen för virke användes till mitten på 1900talet. Intill hamnen har en ädellövnaturskog utvecklats på f.d. slåttermarker som ingick i Stocklycke äng. Foto: Kurt Adolfsson alla ett lagligt skydd som naturreservat 1998, samtidigt som bokskogsreservatet utökades till sin nuvarande storlek (Fi g. 2). Bokskogens naturreservat har utvecklats till en flerskiktad skog, med större trädslagsblandning, där bl.a. alm utgör ett påtagligt inslag. I granskogsreservatet, Storpissans naturreser vat, har skogen fått allt mer av naturskogskaraktär, med grövre träd, stort inslag av död ved och fler ur skogsarter. Dessa reservat utgör nu viktiga kärnom råden och spridningskällor för många ovanliga arter knutna till bok/ädellövnaturskog, grannaturskog och kalkkärr. V1harinte kunnattaframnågra noggranna uppgifter om stammarna av älg och rådjur, efter det att kronoparken fredades från boskapsbete 1938, vilket skulle ge information om hjortdjursbetet i skogarna. De senaste årtiondena har däremot betestrycket av framför allt rådjur, och på vissa håll älg, varit mycket stort, vilket på sina håll motverkat i genväxnin g av sedan lång tid övergivna betesmarker. Från 1930 och 1950talet f1nns noteringar om synnerligen goda stammar av orre och tj äder på berget (Östgötabladet 7/8 1953, samt ospecificerad tidningsartikel), arter som idag har mycket svaga stammar. På 1950talet kom nya idéer om skogsodlingen på berget. Omberg skulle till stora delar bli ett lövskogsberg med produktion av främst ek, men även bok och björk. Virkesförrådet i kronoparken skattades 1950 till 172 m3/ha, varav 93 % barrskog, 4 % ädellövskog och 3 % övrig lövskog (Danne feldt 1965).Under en kortare period pågick om fattande lövskogsplantering. Cirka 200 000 löv trädsplantor per år planterades, berättar en artikel om Kronoj ägare Johansson i Östgötabladet 7/ 8 1953. Flera av dessa planteringar, främst yngre ekskogar, finns kvar idag. Under de senaste decennierna har framför allt gran (Picea abies) planterats i produktionsskogarna. I början på 1980talet gjordes en överenskom melse mellan Länsstyrelsen och Domänverket (föregångare till Sveaskog), om att området mellan Sjövägen och Vättern, skogarna i Ombergs västra branter, skulle undantas från skogsproduktion. Här ingick även en del andra skogar med höga naturvärden på södra Omberg, främst vid brantema. En särskild skötselplan inrättades. Brantemas skogar har alltid haft särskilt höga naturvärden eftersom svårtillgängliga partier har naturskogskaraktär då de inte alls brukats. Dessa skogar är mosaikartade, med både ädellöv, gran och triviallöv, och sällan finner man en tydlig dominans av barr eller löv. Även en del skogar som tidigare brukats i detta område, har idag hunnit få något mer av naturskogskaraktär. 1989 bildades Ombergslidens naturreservat (utvid gat 1998) och 1996 Ostmossens naturreservat (utvidgat 2001 och 2004). Dessa reservat ligger på östra Omberg, på inlöst privatägd mark (Fig. 2). I dessa mosaikartade områden i östsluttnin gen ligger Ombergs värdefullaste kalkka'rr ligger i Ombergslidens och Ostmossen naturreservat. I mindre blöta partier i reservaten växer S:t Persnycklar. Foto: Kurt Adolfsson Ekopark Omberg, inrättad 2003, omfattar större delen av berget. Naturvård är ett övergripande mål och fri luftslivet ska få stort utrymme. Foto: Hanna Sterve flera av Östergötlands främsta kalkkärr, men här finns även andra mycket värdefulla naturmiljöer, t.eX. sumpsko gar, kalktorrängar och buskrika bryn. I början på 1990talet ombildades Domänverket. Omberg kom 1992 att ingå i det nya aktiebolagets Domän AB :s ägor och från och med 1993 i det huvudsakligen privatägda AssiDomän AB. 1999 bildades helstatliga Sveaskog AB. Staten köpte tillbaka ägandet av större delen av sitt tidigare innehav i Domänverket. På Omberg tog Sveaskog ett steg framåt för att få en god överblick över vilka naturvärden som fanns på den delen av deras mark som utgjordes av produktionsskogar. De gjorde en naturvärdesinventering av dessa bestånd 20002001 och resultaten in går i denna rapport. Samtidigt var Länsstyrelsen i startgroparna med de många andra inventeringar av bergets natur och kulturvärden som skulle pågå mellan 2001 och 2004 (Tab. 2, kapitel Natur och kulturvärden på Omberg). I maj 2003 inrättades Ekopark Omberg. För ekoparken har en särskild skötselplan upprättats (se även i kapitel “Omberg idag ochi framtiden” nedan). Att många unika fornlämningar och naturmiljöer, liksom ett stort antal hotade och sällsynta djur och växtarter förekommer på Omberg är sedan länge känt. Kunskapen har dock tidigare varit begränsad till särskilt välbesökta områden på berget och vad gäller naturvärden till särskilda organismgrupper. Först i och med denna inventeringsrapport har vi fått en samlad bild av såväl natur som kulturvärden på berget och Omberg är nu det mest välinventerade större naturområde i Östergötland. En översikt av natur och kulturvärden följ er i detta kapitel och detaljbeskrivningar för 590 avgränsade områden, samt 74 beskrivningar för punkt och linjeobjekt, ges i en särkild objektkatalog på bifogad CDskiva. Dessa områden/objekt och deras natur och kulturvärdesklass visas på en karta iAppendix 2. Kunskapsinsamling och resultat från särskilda inventeringar Rapporten omfattar natur och kulturvärden på själva Omberg, en yta på drygt 2200 ha (Fig. 2). Knappt 1700 ha av området utgörs av Sveaskogs ekopark och 78 ha är naturreservat (Fig. 2). Cirka 440 ha utgör privat mark på östra Omberg (med främst sko gsproduktion) och 7,5 ha utgörs av området vid Alvastra klosterruin. Vättern ingår inte i under sökningen. Området vid Alvastra klosterruin beskrivs endast översiktligt. Klostrets ägor sträckte sig långt bortom berget och den historiska inägomark som idag tillhör Alvastra gård, men som ligger utanför 15.. ' ...5 . :_Ä*|å*r Fornborgen Borggården ligger strategiskt placerad v Ombergsavgränsningen, redovisas inte här. Inägo marken kring Alvastra ingår dock i en tidigare kultur inventeringsrapport (Nilsson mil. 2002). Det intensiva inventeringsarbete av Omberg som Länsstyrelsen drivit, har genomförts under perioden 2001 2004 (Tab. 2). Dessutom har en stor mängd uppgifter från tidigare inventeringar och äldre litteratur fått ingå i datamaterialet. Uppgifterna om naturvärden, geologiska värden och kulturvärden har bearbetats av Olle Jonsson, Länsstyrelsen Östergötland, och ingåri en databas, med tillhörande GISskikt, som finns på Länsstyrelsen. id en viktig färdväg mellan norra och södra Omberg. De raserade murarna ger en god bild av borgens utformning. Föregående blad: Kärrknipprot är en karaktärsart i kalkkärren på Omberg. F oto: Kurt Adolfsson Tabell 2. De viktigaste datakällorna för sammanställningen av denna rapport. De flesta av inventerin garna i tabellen har gjorts inom ramen för Länsstyrelsens särskilda satsning på Natur och kultur inventering av Omberg 20012004. Andra viktiga datakällor för rapporten är Degelius (1944; lavar), Ekeboum (171 6; vegetation, markanvändning), Franzén (2000; fjärilar), Gustafsson (1972; kalkkärrs rora), Hedberg (1949a, 1949b; kärlväxter, granskog), Hesselman (1938; kärlväxter), Nordin (1995a; lavar), Olofsson (1995; svampar), Theorin (1875; skoghistoria, lavar), Tyler (1985; marksvampar), Wadstein, M. (lista med analys av inventeringsbehov av olika organismgrupper och naturtyper), samt Fornminnesregistret, AntikvariskaTopografiska Arkivet, Stockholm, Lantmäteriet, Ortnamnsarkivet, samt Topografiska arkivet, Östergötlands Iänsmuseum. Sveaskog har även gjort en särskild inven tering av skogsbeständens beskaffenhet som bl.a. innefattat trädslagsfördelningen (inklusive yngre ek). Dessa data ingår inte i denna sammanställning, men Sveakogs analys och naturvärdsplanering för ekoparksplanen, med mälbildsbeskrivningar av respektive beständ, anges i objektkatalogens beskrivningarna av olika områden. Inventering Beställare Fältarbete/ Publicering eller bakgrundsdata dataförvaring HELA OMBERG INGÅR Sammanställning av känd kunskap Länsstyrelsen O. Jonsson, P. Nilssson (2001) Jonsson m.fl. 2002 Översiktlig naturinventering ”produk Sveaskog T. Fasth (20002001) tionsskog” (Sveaskogs mark) data, Miljövårdsenheten Översiktlig naturinventering ”natur Länsstyrelsen T. Fasth (2002) data, Miljövårdsenheten vårdsskog” (Sveaskogs mark) Översiktlig naturinventering Länsstyrelsen M. Hagström, L. Frölich data, Milj övårdsenheten pn'vatägd mark (20032004) Översiktlig kulturmiljöinventering Länstyrelsen P. Nilsson, C. Ternström, Nilsson 2002 L. Lundkvist (20012002) Målbildskartor för enskilda skogs Sveaskog P. Pettersson, L. Andersson prel. data, Sveaskog bestånd i ekoparken* (20022003) Grova träd Länsstyrelsen C. Claesson m.fl. (20002001) Claesson 2001 Natura 2000 Länsstyrelsen T. Ek data & folder, Miljövårdsenheten Skogshiston'a Länsstyrelsen O. Jonsson, T. Ek, H. Liman data, Miljövårdsenheten (20012003) Fågelatlasinventen'ng Länsstyrelsen/ Tåkerns fältstation (20022004) Gezelius & Jonsson 2004 Tåkerns fältstation Fågeljnventen'ng, linjetaxen'ng* Sveaskog H. Andersson, KM. Axelsson, data, Miljövårdsenheten (tidighäckande skogsfåglar) I. Girgensone, J. Storck (2003) Rödlistade arter** Länsstyrelsen O. Jonsson/K. Antonsson data, Miljövårdsenheten (2003/äldre databas) UTVALDALOKALER Fördjupad kulturinventen'ng, Urbjöm Länsstyrelsen P. Nilsson, C. Ternström (2003) Nilsson & Ternström 2004 P. Nilsson, C. Ternström (2004) data, Riksantikvarie ämbetetUV öst data, Länsstyrelsen data, Länsstyrelsen Fosfatkarten'ng (boplatssök), Urbjöm Länsstyrelsen Fladdermusinventen'ng (5 lokaler) Bottenfaunainventen'ng (2 bäckar) Länsstyrelsen Länsstyrelsen H. Ignell, J. Askling (2002) N. Jansson, O. Jonsson/ A. Götberg (2002) N. Jansson, O. Jonsson/ S. Lennartsson (2002) S. Lennartsson (2002) Vedlevande insekter på bok (4 lokaler) Länsstyrelsen data, Länsstyrelsen Vedlevande insekter branter, gran m.m. Länsstyrelsen data, Länsstyrelsen Svampar (produktionsgranskog) Sveaskog D. Olofsson (2000) Olofsson 2000 Landsnäckor Länsstyrelsen T. von Proschwitz data Länsstyrelsen Lavar Länsstyrelsen A. Nordin Nordin 1995b Steklar Riksmuséet O. Rosenquist (pågående) data, Länsstyrelsen * Inventeringen gäller området för ekoparken (större delen av Omberg, Fig. 2). ** Hela berget ingår, men alla artgrupper är inte eftersökta på hela berget. 42 Tabell 3. Värdefulla resultat från de inventeringar som gjorts inom ramen för den särskilda satsningen Länsstyrelsen genomfört 2001 2004 för att kartlägga Ombergs natur och kulturvärden. Inventering Viktiga resultat Översiktlig naturvärdesinventering 1. Hela 27% av Ombergs yta har mycket höga eller höga naturvärden (Fig. 7). 2. Ytteligare 22% av bergets yta har utpekade naturvärden (Fig. 7). 3. Mosaikartad förekomst av barr resp. lövskogsvärden (Fig. 8). 4. En stor mängd fynd av rödlistade arter gjordes. Översiktlig kulturmiljöinventering 1. En stor mängd fynd av tidigare icke kända fornlämningar över hela berget. 2. Fossil åkermark på stora delar av Omberg (Fig. 5). 3. Jämåldersnärvaro även uppe på berget (Fig. 6). Grova träd 1. 374 grova ekar registrerade på berget (Fig. 1 l). 2. Även många grova bokar, almar och granar m.fl. arter. 3. Grova träd finns främst i branterna och vid Stocklycke, Höje och Alvastra Skogshistoria l. Ek och gran vanligaste trädslag på l700talet (innan skogen börjar brukas). 2. Granen ökade kraftigt, samtidigt som eken minskade, under 1800talet. Fågelatlasinventering 1. 86 fågelarter häckar säkert eller med stor sannolikhet på Omberg. 2. Hålträdsbrist i produktionsskogar på centrala delar av berget. Rödlistade arter l. Många nya arter, samt arter som inte påträffats på lång tid, registrerades. 2. Hittills 308 arter registrerade för Omberg. Fördjupad kulturinv., Urbjörn l. Fossil åkermark kan knytas till gravplats, med stor sannolik från järnålder. 2. Troligen roterande åkerbruk med långa trädesperioder (utan gödsling). Fosfatkartering, Urbj örn Fladdermusinventering (5 lokaler) Inga förhöjda fosfathalter (indikationer på boplats) registrerades. 1. 25 arter/lokal. Ingen rödlistad art registrerad. 2. Stor fladdermus (EUprioriterad art) vanlig på berget. Bottenfaunainventering (bäck vid Stocklycke och Storpissan) l. Relativt artfatti ga bäckar. 2. Två nya rödlistade arter för Omberg påträffade. Vedlevande insekter, bok (4 lokaler) 1. Totalt 14 rödlistade arter påträffades. 2. Ingen obligat bokart funnen. Vedinsekteri branter, på gran m.m. Totalt 16 rödlistade arter påträffade. Marksvampar (produktionsgransk.) l. Många ovanliga marksvampar knutna till kalkrik granskog påträffades. 2. Signalarter och rödlistade arter även i yngre bestånd. Steklar Två rödlistade arter påträffade, bägge nya för Omberg. Inventeringar och andra bakgrundsdata Stora mängder och många olika typer av data samlas här i en gemensam rapport. Underlaget för rapporten är dels en sammanställning av tidigare fynd och inventeringar på berget, (Jonsson mfl. 2002) och dels flera särskilda inventeringar av bergets natur och kulturvärden som genomförts under 20012004. Särskilt värdefulla är de översiktliga naturvärdes och kulturmin öinventeringar som genomfördes, eftersom inga yttäckande inventeringar av Omberg tidigare har gjorts. Tabell 2 visar de viktigaste bakgrundsinven teringarna för sammanställningen och tabell 3 visar kortfattat värdefulla inventeringsresultat. De översikt liga naturvärdes och kulturmin öinventeringarna, samt inventering av rödlistade arter, beskrivs dessutom under egna rubriker nedan. 43 Under fältarbetet påträffades många hålvägar på berget. En del av dessa ligger i slukrännor vilka sedan urminnes tider utgjort naturliga färdvägar för människor och boskap. Foto: Kurt Adolfsson Översiktlig kulturmiljöinventering Målsättningen med den översiktliga kulturmiljö inventeringen har varit att få en god översikt över bergets fornlämningar och kulturhistoria. Inven teringen utfördes av Pia Nilsson (Riksantikvarie ämbetet UV öst) och Claes Temström (Östergötlands Länsmuseum). Fältarbetet genomfördes som en översiktlig inventering över större delen av berget. Områden med redan god kunskap om fornlämningar ingick inte i fältarbetet. Data från registrerade fynd har hämtats från fornlämningsregistret och uppgifter om vissa andra fynd har erhållits från Anders Persson, Lars Frölich och Hans Browall. Vissa svårtillgängliga ytor, främst branter eller täta granplanten'ng ar, har inte fältkontrollerats då några fördjupade kulturinven ten'ngar istället prioriterats (inventeringsluckor visas i Fig. 5). Kulturmiljöobjekt har digitaliserats av Lars Lundkvist och beskrivs i en rapport av Nilsson (2002). Gravsten i Urbjo'rnsområdet. Stenen ligger i anslutning till ett större område med fossil åkermark och är sannolikt från järnåldern. Foto: Kurt Adolfsson Figur 5. Kulturlämningar på Omberg. Kartan visar även historiska leder ' ,n enligt gamla kartor och platser med ' tradition. 1,.: '3 GraV Vid Vävergården (överst); Övertorvat odlingsröse; Murar Vid Hjässaborgen; Vägbank. Foto: Kurt Adolfsson Efter reformationen förstördes delvis Alvastra kloster, bland annat genom att murstenar från klostret togs som byggnadmaterial till andra projekt, och genom att byggnaderna övergavs och fick förfalla. Klostret var under medeltiden en maktfaktor i Götaland och ägde gårdar vida omkring och ända upp i Svealand. Omberg ingick i klostrets ägor och odlingen på berget var under denna tid omfattande. Foto: Kurt Adolfsson Resultat Den översiktliga kulturinventeringen har delvis givit en ny bild över Ombergs kulturhistoria (Nilsson 2002). Många nya fynd gjordes under inventeringen, framför allt på de centrala delarna på berget, vilka tidigare varit särskilt dåligt kända. Figur 5 visar idag kända fornlämningar på Omberg. Slående är att ytor med fossil åkermark visar stor spridning på berget. Det mesta av den fossila åkermarken har inte kunnat knytas till någon tidsepok, men litteraturkällor visar att odlingen var omfattande under Klosterepoken (medeltiden). Även förhistoriska fynd finns från järnåldern (Fi g. 6). Fynden presenteras i den objektkatalog som finns på en CDskiva sist i denna rapport. Figur 6. Kulturlämningar från olika tidsepoker på Omberg. Lämningar som ej daterats visas inte på kartan. _.f .1 'Ellwighkngülvág J ärnålder fornborgen Borggården (överst); Klosterepoken Alvastra klosternlin; Skogsskoleepoken skogsskolan Vid Höje. Foto: Kurt Adolfsson 47 Ädello'vnaturskogen, skWerbranten och det märkliga vattenfallet i Storpissans naturreservat. Foto: Kurt Adolfsson Översiktlig naturvärdesinventering Tre översiktliga naturvärdesinventerin gar täcker gemensamt in Ombergs yta (Tab. 2). De har inletts med flygbildstolkning, för att på flygbildema uppmärk samma särkilt intressanta miljöer, även om alla ytor på Omberg har ingåtti fältarbetet. På Sveaskogs mark har de enskilda skogsbestånden varit de primära inventeringsobj ekten. På den privatägda marken på östra Omberg har ytor med ensartad produktionsskog fältkontrollerats mycket översiktligt de ingår endast i en gemensam beskrivning i obj ektkatalogen över natur och kulturvärden på berget. De flesta naturreservat, samt vissa NZOOOområden och nyckelbiotoper på privatägd mark områden där kunskaperna sedan tidigare får anses god ingick inte i fältarbetet. Fältarbetet har genomförts som en fördjupad nyckelbiotopsinventering, där inventeraren bl.a. har givits extra tid för att leta upp rödlistade arter inom respektive område han avgränsat. Sveaskogs mark har inventerats av Tomas Fasth och den privatägda marken på östra Omberg av Mikael Hagström. Kärlväxtfloran i mindre kända kalkkärrsobj ekt på den privatägda marken har även fältkontrollerats av Lars Frölich under optimal blomningstid (juli 2004). Olle Jonsson har bearbetat resultaten från inventeringarna och digitaliserat kartmaterialet. En naturvärdesklassning av varje bestånd/område ordes utifrån: Artsammansättning och struktur i träd och buskskikt Markflorans sammansättning Förekomst av gamla träd och “död ved” Förekomst av sk. rödlistade (hotade) djur, växter, lavar och svampar Naturvärdesklassningen gjordes enligt en fyrgradig skala: 1 = mycket högt naturvärde (s.k. nyckelbiotop i skogsmiljöer); 2 = högt naturvärde (s.k. naturvärdes objekt i skogsmin öer); 3 = naturvärde (höga värden kan snart utvecklas); 4 = idag inga högre naturvärden/ utvecklingsmark på lång sikt (skalan kan direkt översättas till skalan 1a1d, i klassningen av de gemensamma områdena med natur och kulturvärden som beskrivs i objektkatalogen och i figur 3). V1d behov ordes nya bestånds/områdesavgräns ningar på Sveaskogs mark. Inventeraren gjorde slut ligen en bedömning av vilka skötselåtgärder som är lämpliga för att bevara och utveckla naturvärdena i respektive bestånd/område. Figur 7. Naturvärdesklassning av områden på Omberg (klass 13). Övriga områden har idag inga utpekade naturvärden men är potentiell restaureringsmark (klass 4). Grannaturskog Vid Västra Väggar (överst); Den sällsynta luktsporren med luktgräsfjäril i Ombergslidens kalkkärr; Klippoxel Vid Stora Klint (ny art för Östergötland); På jakt efter mossor i Rödgavels grotta. Foto: Kurt Adolfsson hur_ I Nyckelbiotoper med grannaturskog finns bland annat i de västra branterna, där vi också vet att granskog har lång kontinuitet enligt historiska källor. Granlåga i Storpissans naturreservat. Foto: Kurt Adolfsson Resultat Resultaten av naturvärdesinventerin gen ger en delvis ny bild över bergets naturvärden. Även om de högsta värdena som förväntat hittades i Ombergs branter och sluttningar, så visar resultaten även på många objekt med höga eller mycket höga naturvärden i områden med främst produktionsskog centralt uppe på berget (Fig. 7). Här ingår relativt många sumpskogsobj ekt. Sumpskogar med naturvärdesklass 13 visas i figur 10. Många av dessa är dikade, särskilt i klass 23, och de utgör värdefulla restaureringsobj ekt. Totalt sett så har Omberg en mycket hög andel skog med mycket höga eller höga naturvärden (naturvärdesklass 12; s.k. värdekärna enligt Naturvårdsverket; s.k. nyckelbiotop respektive naturvärdesobj ekt enligt skogsvårdsstyrelsen). Hela 27% av Ombergs yta har mycket höga eller höga naturvärden och ytterliga 22% har naturvärden (Fig. 7). För ekoparksdelen av Omberg är motsvarande siffror något högre, 28 % respektive 28 %. Många toppobj ekt ligger utanför N2000områdena på berget (jfr. Fig. 4). Den totala siffran värdekärna för hela Omberg kan vara någon procent för hög, då två naturreservat (Ombersliden och Ostmossen) fått högsta klass även om några delområden i dessa kan ha lägre värden. Fördelningen av lövskogs respektive barrskogs naturvärden visar en mosaikartad fördelning över berget. Figur 8 visar olika typer av naturmin öer för objekt i naturinventeringen med naturvärdesklass 1 till 3. Murrutan som upptäcktes nära Oxbåset hade inte påträffats på Omberg sedan 1800talet. Foto: Kurt Adolfsson Figur 8. Huvudsakliga habitat/ naturvärden i områden med utpekade naturvärden (klass 13) på Omberg. De två större kalk kärrsområdena på nordöstra Omberg har även skogs och torrängsnaturvärden. Branternas klippängar är små arealmässigt och visas inte på kartan. , i 1.4 'tät Flugblomster (överst); J ättebokar Vid Stocklycke hamn; Torrgran Vid Storpissan; Slåtter i Stocklycke äng. Foto: Kurt Adolfsson, Kenneth Claesson och Hanna Sterve 51 Akut hotad! Safranstickan växer på Ombergs jätteekar. Foto: Kurt Adolfsson Rödlistade arter Så kallade rödlistade arter är växter, lavar, svampar och djuri Sverige som är utrotningshotade, eller som minskar så kraftigt att de äri riskzonen att inom kort vara hotade. Ombergs variationsrika natur hyser ett särdeles stort antal sådana arter. Under de senaste årens inventeringar har många nya fynd av rödlistade arter gjorts. Dessutom har icke registrerade äldre fynd lagts till de uppgifter för Omberg som sedan tidigare ingår i Länsstyrelsens databas över rödlistade arter i Östergötland. Sammanlagt är nu hela 310 rödlistade arter registrerade för Omberg (Tab. 4; Appendix 1). Av dessa är 220 arter påträffade i sen tid (efter 1979), vilket kan sägas utgöra ett generaliserat kvalitetsmått på bergets naturvärden ur ett nationellt perspektiv. Det är emellertid svårt, för att inte säga omöjligt, att få jämförbara data på antalet rödlistade arter från andra större naturområden i landet antalet på träffade arter för olika organismgrupper i ett naturområde är tex. till stor del beroende på inven teringsinsatser och kunskap och engagemang från spontana rapportörer. I så kallade traktanalyser av antalet registrerade arter, där Sverige delades in i 5x5 km rutor (ekonomiska kartblad som bas), hör de tre rutor där Omberg ingår till de artrikaste i landet (Kindvall m.fl. 2002). Dessa analyser gjordes före denna rapports komplettering av Ombergs rödlista, då endast ca 175 arter i modern tid registrerats för berget. Bakgrunden till Ombergs omfångsrika rödlista är bergets variationsrika natur, med livsmiljöer av mycket olikartad karaktär. Här har flera nordliga barrskogs arter en sydlig utpost och många sydliga arter en nordlig utpost. Ombergs milda “kustklimat” intill Vättern erbjuder också lämpliga miljöer för arter med Tabell 4. Antal rödlistade djur, svampar, lavar och växter som påträffats på Omberg. Regio nalt rödlistade arter ingår inte i beräkningarna (se text). Tidsperiod Antal Arter Fynd 18002004 310 Fynd 19502004 242 Fynd 19802004 220 en västlig, atlantisk utbredning. Även kontinentala, sydosteuropeiska arter förekommer, framförallt i branternas kalkrika stäpp äng shabitat. Under beskrivningen av olika naturmilj öer nedan ges en lista på rödlistade arter som klassas som sårbara (VU), starkt hotade (EN) eller akut hotade (CR), och som påträffats på bergeti sen tid, för respektive naturmiljö. Appendix 1 visar vilka rödlistade arter som påträffats på Omberg, samt anger hotbildsklass för respektive art. I listan ingår dessutom vissa arter som inte är med på den nationella rödlistan, men som är hotade eller starkt minskande i Östergötland, s.k. regionalt rödlistade (RR) arter. Inklusive dessa arter är totalantalet 396. Idag finns dock ingen fullständig regional rödlista, eftersom vissa organismgrupper inte har analyserats på länsnivå, och denna sifña kan därför komma att öka påtagligt. Databearbetning för gemensam beskrivning av natur och kulturvärden Målsättningen med rapporten är dels att ge en helhetsbild av Ombergs natur och kulturvärden, med deras historiska bakgrund, och dels att sammanfatta och detaljerat beskriva natur och kulturvärdena inom enhetliga, avgränsade mindre områden. De detal jerade områdesbeskrivningarna ges i en separat objektkatalog som finns på en CDskiva längst bak i rapporten. Ibland förekommer både natur, kultur och/ eller geologiska värden på samma plats och vi ser stora fördelar med att beskriva natur och kultur värden gemensamt, när de finns inom samma område. Naturförhållanden på en plats så som jordarten, topo grafm, klimatet och växtligheten, ger förutsättningarna för hur människan kan nyttja landskapet. Å andra sidan har människan på alla platser i södra och mellersta Sverige haft ett avgörande inflytande på växtligheten/landskapet, sedan odling och boskaps skötsel kom att ingå i försörjningssystemen, vilket i Ombergsbygden började ske för mer än 5000 år sedan. Områdesavgränsnin gar och klassning Områdena som beskrivs i objektkatalogen, och som visas på kartan i figur 3, avgränsades med hjälp av GISöveläggsanalyser, där digitaliserade kartor med olika typer av biologisk, geologisk, och kulturhistorisk information användes. Ett område som avgränsats kan antingen innehålla en eller flera olika typer av värden (kultur, natur eller geologi). Målsättningen var att beskriva enhetliga områden, samt göra gemensamma natur och kulturvärdesklassningar (NV/KVklass) för dessa områden. En fyrgradig värdeskala användes (la = mycket höga värden; lb = höga värden; lc = värden; ld = idag inga utpekade värden). Om ett större område av lägre klass innehöll ett mindre område med högre klass, avdelades det mindre området som ett eget område. Ett undantag utgör här områdena “Stocklyckeområdet” och “Höje odlingslandskap”. De beskrivs på landskapsnivå, men med kompletterande detaljbeskrivningar för delområden. En mer omfattande beskrivning av hur områdesavgränsningarna har gjorts, samt om de punkt och linjeobjekt som beskrivs, finns ibörjan på objektkatalogen (CDskiva längst bak i rapporten). Områdesavgränsningen och områdesbeskrivnin garna i objektkatalogen gjordes av Olle Jonsson utifrån befintliga beskrivningar för olika typer av natur och kulturvärden. Litet överlapp mellan höga naturvärden och höga kulturvärden Figurerna 5 och 7 visar kartor över kultur respektive naturvärden på berget. En jämförelse av kartorna visar på relativt begränsade ytor med överlapp om man ser till områden med högre värden (i stort sett alla objekt på kulturvärdeskartan och de objekt i klass 1 och 2 på naturvärdeskartan). Det innebär att relativt många objekt med NV/KVklass la och lb på kartan i Appendix 2, antingen har höga kulturvärden eller höga naturvärden. Många objekt med höga kultur värden har dock även naturvärden av NVklass 3. Kulturspår vid Höje. Lillängen har kvar en slåttermarks flora trots lång tid utan hävd. Foto: Kurt Adolfsson 53 Geologiska lämningar Här beskrivs var olika typer av geologiska lämningar finns på berget och de eventuella hot som kan finnas mot lämningarna. Kortfattade beskrivningar om hur lämningama har bildats ges i kapitlet Ombergs natur och kulturhistoria ovan. Urberget och förkastningarna Ombergshorstens urberg går i dagen på flera platser på berget. Längs branterna har man goda möjligheter att studera både berggrunden och de ca 700 respektive ca 500 miljoner år gamla förkastningarna som utgör de västra respektive östra branterna. V1d Stocklycke hamn (objekt 93 F) har man bra överblick av förkastningsbranten mot Vättern, samtidigt som man har goda exempel på den porfyrbergrund som är typisk för södra Omberg. Längre norrut dominerar graniter, vilka t.eX. kan ses vid Västra väggar (objekt 462). På Hj ässan och flera andra höj der finns större eller mindre hälhnarker där urberget går i dagen. Bevarandeförutsättningar Inga hot mot Ombergs urbergsberggrund föreligger. Den särpräglade Visingsöformationen Under Vätterns botten ligger ett upp till kilometer tjockt lager med sedimentära bergarter. De bildades i ett kalltempererat hav för mer än 700 miljoner år sedan och består av skiffrar, sandstenar och konglo merat. Dessa mjuka bergarter har bevarats i Vättern sänkan, men skrapats borti omgivningen runt denna av återkommande inlandsisar. På några platser kan Visingsöformationens berggrund beskådas ovanför Vätterns yta, bl.a. på V1singsö och i Ombergs västra brant söder om Västra väggar (Fig. 9). Mellan Västra väggar och Storpissans naturreser vat, ligger lerskiffer från V1singsöformationen på skrå. Skifframa hamnade på snedden när förkastningen mot Vättern bildades och märks tydligast vid två öppna skredbranter, norra och södra Mullskrädan (objekt 427). De kan på håll beskådas från Sjövägen ca 1 km söder om Storpissans naturreservat. I Mullskrädernas vittrade skifferbranter kan inte någon sluten vegetation etablera sig och området är mycket svårtillgängligt för besökare. Den särpräglade rasbrantsmilj ön ger förutsättningar för flera ovanliga och rödlistade växter och djur, bl.a. luden johannesört Vid branterna mäter man urberget. Omberg är uppbyggt av ca 1,7 miljarder år gamla graniter och porfyrer. Dessa bergarter har ungefär samma sammansättning men de finkornigare porfyrerna stelnade snabbare nära jordskorpans yta medan graniterna stelnade långsamt på stort djup. Foto: Kurt Adolfsson Figur 9. Geologiska intressanta lämningar på Omberg. Berg grunden och moränjordarna visas ej på kartan. I '0' 2 IEIUEII I I] 3"' .E i' Mullskräderna (överst); Slukränna; Urbergsbrant Vid Stocklycke hamn; Rödgavels grotta. Foto: Kurt Adolfsson, Lars Gezelius som men exklusiv. Purpurknipprot. Foto: Kurt Adolfsson och purpurknipprot (regionalt rödlistade), luddvedel (starkt hotad), bergscikada (starkt hotad) och hassel snok (sårbar). Förhållandevis lättillgänglig är lerskiffern vid Storpissans vattenfall (objekt 354). Alldeles söder om fallet leder en stig på skrå fram mot fallet. Här kan man se och känna på skifferlagren. Även vid Älvarums udde (objekt 344) syns skiffrarnai strandhaket mot Vättern och i strandkanten finns sandsten och många lösa rundslipade sandstenar från V1singsöformationens berggrund. Bevarandeförutsättningar Inga direkta hot mot V1singsöformationens berggrund på Omberg föreligger, men en unik företeelse sandsten med vågräfflor har hackats loss från berget och dessvärre förts bort av samlare. Istidens unika lämningar på Omberg Den mest anspråkslösa lämningen från den senaste istiden, Ombergs kalkrika moränj ord, är en avgöran de faktor för bergets rika växtlighet och fauna. Den har också gett goda förutsättningar för den odling som i olika tider förekommit på berget. Sällsynta, men nästan lika anspråkslösa på markytan, är lämningar Två av Stocklyckes många istidslämningar. Sandurfält av sandurfält vid Stocklycke och Höje (objekt 93 G respektive 179 Cc; se även Fig. 9). Sandurfälten har lättbearbetade, goda jordar och utgör även idag åkermark. På sandurfältet vid Stocklycke ligger ett fint exempel på en dödisgrop (objekt 93 B). Dödis gropar finns även på dränerad åkermark på sandurfältet vid Höje. Slukrännor och slukåsar är unika på Omberg då de annars i Skandinavien endast förekommer i fjällkedjan. De har bildats i relativt branta sluttningar på södra och östra delarna av berget (Fig. 9). Bergets kanske finaste slukrännor finns ovan Ombergs turisthotell nära Alvastra (objekt 13), men en mycket tydlig och lättillgänglig slukränna finns även vid Stocklycke (objekt 93 B). På bägge dessa platser finns även slukåsar. En rullstensås finns vid Stocklycke och längs norra sidan på denna ås löper en bäckdal/ravin ned mot Vättern (objekt 93 C). Strandbildningar från Baltiska issj ön kan bl.a. ses väster om Stocklycke (objekt 184) och vid Ost mossen sydväst om Heliga Hjärtas kloster (objekt 457). V1d Stocklycke finns informationstavlor och en 1,5 km lång naturstig där många istidslämningar kan beskådas. Bevarandeförutsättningar Istidslämningarna kan främst förstöras av större anläggningsarbeten som hus och vägbyggen mm De kan också skadas av dikningsföretag eller annan grävning. Särkilt skyddsvärda är de mycket värdefulla slukrännoma. Ingen körning med skogsmaskiner får ske i eller på kanten av slukrännor. Slukrännoma kan däremot med fördel användas som vandringsleder. Många av dessa har traditionth nyttj ats som leder av människor och boskap vilket kan ha fördjupat rännorna något. (under åkern) och rullstensås. Foto: Kurt Adolfsson 56 Grottorna längs Vätterstranden Nästan alla Ombergs grottor ligger i vattenbrynet vid Vättern. De har bildats efter istiden av vågors kraft och frostsprängning, där berggrunden varit mjukare eller mer uppsprucken. Den största och mest omtalade grottan på berget, Rödgavels grotta, är mycket imponerade med en längd på 17 meter och en öppning stor nog att passera med en kanor eller liten båt (objekt 25). Den kan endast nås från sj ösidan med båt, eller vid ideala väderleksförhållanden av skridskoåkare och möjligen skickliga simmare. Ungefär lika svårtillgängliga är de flesta av Ombergs 15 registrerade grottor (Fig. 9). Femtio meter söder om Stocklycke hamn finns en grotta som man vid lugnt väder ganska enkelt kan nå från land. En klipphylla längs Vätterbranten leder ned till öppningen i vattenbrynet (objekt 93 F). Denna grotta sträcker sig 7 meter in i berget. Golvet ligger till största delen under vattenytan, men man kan med viss vighet klättra in i grottan, med risk för att halka i vattnet på de hala stenarna. Grottan är liksom några andra grottor på berget lokal för den starkt hotade mjöliga nålmossan (Rhynchostegiella teesdalei) Rödgavels grotta är ett båtäventyr. Foto: Kurt Adolfsson Ombergs grottor har kanske de enda nutida Växtplat serna i Sverige för denna art. V1d OXbåset, där vandringsleden slutar invid branten (objekt 186), har man en fm vy ned mot norra OXbåsgrottan (objekt 185). Bevarandefömtsättningar Inga hot mot Ombergs grottor föreligger, men ovanliga mossori dessa skulle kunna missgynnas av slitage från ett ökat antal besökare. 57 Kalktufbildning. Kalciumkarbonat fälls ut när vatten som sipprat genom Ombergs kalkrika moränjord kommer upp till ytan i bäckar och källor. Foto: Kurt Adolfsson Vitlerbäckar och kalktuffkällor På Omberg bildas bergarten kalktuff i flera bäckar och källor (Fig. 9). Det sker när vatten som sipprat genom Ombergs kalkrika moränj ord fäller ut kalciumkarbonat, när trycket sjunker då vattnet kommer upp ovan jord. Kalktuffen fäster på stenar, kottar mm. på bottnen, och bildar efterhand även fossil av inneslutet biologiskt material. Exempel på lättillgängliga platser där man kan se kalktuff bildningen är bäcken vid Stocklycke hamn (objekt 93 C), bäcken Storpissan, speciellt nära fallet vid Vättern (objekt 354) och Vitlerbäcken söder om Västra väggar (objekt 428), samt i källor/bäckar i Ombergslidens naturreservat (objekt 483). Källor som ligger öppet har en värdefull kalkkärrsflora (se kalkkärr nedan). Bevarandefömtsättningar Milj öema där kalktuff bildas kan skadas allvarligt av åtgärder som påverkar hydrologin i omgivningen dessa. Dikning av våtmarker, samt åker vid Höje, har gjort att många källor/upprinnor där kalktuffbildas skadats eller förstörts. Även vägby g gen har påverkat hydrologin i vissa områden så att källor/upprinnor dränerats. Restaureringsåtgärder av dikade marker för att återskapa naturvärden, kan även ge effekten att kalktuff åter bildas. Ursprungliga naturmiljöer De mosaikartade branterna I Ombergs branter har människans påverkan genom historien varit begränsad, särskilt i de brantaste områdena dit såväl människor som betesdjur haft svårt att nå. Brantema har mycket höga naturvärden knutna till flera mycket olikartade natunnilj öer, vilka beskrivs mer ingående under egna rubriker nedan. Viktiga orsaker till branternas mångfald är att faktorer som fuktighet, jorddjup, vind och solexponering m.m. samt tillgänglighet för betande djur ofta varierar inom små avstånd. Till bilden hör också det gynnsamma lokalklimatet vid Vättern, med milda höstar och vintrar, vilket bidrar till att många värmekrävande eller oceaniska arter, t.eX. bergscikada, idegran och blylav, finns kvar i branterna sedan de för några tusen år sedan haft en mycket vidare utbredning i Mellan sverige. Men branterna är också en mötesplats mellan nordligt och sydligt. Här fmns även nordliga arter, på södra kanten av sitt utbredningsområde i Skandi navien, t.eX. gråal och guldmossa. Bra överblickar över klippbrantemas naturtyper får man kring Oxbåset (objekt 186), Marbergen (objekt 390) och Västra väggar (objekt 462). I branterna finns slutna naturskogsartade skogar. Från fickor, där urskogens naturvärden kunde överleva det intensiva betet under bl.a. Djurgårds epoken, har naturskogama kunnat expandera till mindre branta sluttningar sedan betet upphörde i början på 1900talet. Natursko garna är mycket variationsn'ka. Många skogar domineras av lövträd med alm, ask, ek, lind och gråal. Ofta har dessa skogar även ett betydande inslag av gran. I andra områden "|.._ 1 F' Drakblomma tillsammans med blodnäva och färgmåra i de otillgängliga branterna. Foto: Hanna Sterve 58 Tabell 5. Några rödlistade arter som påträffats i Ombergs klippbranter i sen tid (efter 1979). EN=starkt hotad, VU= sårbar, NT=missgyn nad. Fågelfynd avser observation under håckningstid. Mjölig nålmossa Grå jordlav Praktklipptuss Örtlav Pilgrimsfaik Havsörn Kungsörn Berguv ääääääää dominerar gran, men ofta finns då ett betydande lövinslag. I några få områden finns äldre tallskog. En del flackare partier intill branterna har tidigare planterats med tall, gran, ek eller björk. I början på 1980talet gjordes en överenskommelse mellan Länsstyrelsen och Domänverket om att området mellan Sjövägen och Vättern helt skulle undantas från skogsproduktion, vilket har gynnat en utveckling mot naturskogsartad skog i mindre branta partier. Långt ut i branterna och på krön, där exponeringen är stor, finns många gamla senvuxna träd med ek, lind, oxel, gran, tall m.fl. De har stort värde, bl.a. för den biologiska mångfald bland vedlevande insekter, vedsvampar och lavar, som man annars finner på och i gamla träd i trädklädda betesmarker. Under dessa glesa skogar, och framför allt i helt öppna brantpartier, finns en särskilt värdefull stäpp/klippängsflora på den tunna kalkrika moränen. Denna flora har mycket gemensamt med de betade stäppängar som finns i västra Östergötland, samt med alvarfloran på Öland och Gotland. I områden utan jordtäcke är det kalk fattigt och de har en trivialare flora. I skuggan av brantskogarna, elleri mörka skrevor, finns fuktiga lodytor med en värdefull moss och lavflora. Kalkrikt vatten som passerat genom Ombergs moränj ord rinner ibland över sådana lodytor. Här finns även ovanliga landsnäckor. En miljö som är konstant fuktig och nästan aldrig har frost är Ombergs grottor vid Vätterns stränder. Här finns Sveriges kanske ända nutida lokaler för den starkt hotade mjöliga nålmossan (Rhynchostegiella teesdalei). Även utanför grottoma, nära stranden, är det ständigt hög luftfuktighet. Här trivs bl.a. värme och fuktkrävande lavar på berg eller träd. Den rödlistade blylaven (sårbar) är en av dessa. Några rödlistade arter som nyttjar kala klippmilj öer på Omberg visas i tabell 5. Rika ädellövskogar och bokens nordligaste utpost Värmetidens ädellövskogar För 8600 år sedan etablerade sig ahnen i Ombergs bygden (Göransson 1989) och därmed inleddes ädellövskogarnas era på berget. Snart därefter var även ek, lind och ask på plats. Många växter, djur och svampar följde med ädellövskogens invandring. Under den så kallade “Värmetiden”, som hade sitt temperaturmaximum för ca 5000 år sedan var klimateti Skandinavien betydligt mildare än idag. Då hade dessa skogar en mycket stor spridning i Mellan sverige och även upp i mellersta Norrland. Sedan minskade ädellövskogen i utbredning dels för att klimatet blev kallare, viket också miss gynnade andra värmekrävande arter, och dels för att odling och boskapsskötsel bredde ut sig på lövskogens bekost nad. Ytterligare en faktor är att granen invandrar till bygden för ca 4000 år sedan och sedan ökar kraftigt för knappt 2000 år sedan (Göransson 1989). Granen som gynnades av ett svalare klimat och av bete, konkurrerade ut ädellövträd på vissa marker. Ädellövsko garna har fortfarande en mycket framskjuten position på Omberg. Det nästan atlantiska klimatet invid Vättern med milda höstar och vintrar gör att dessa skogar liksom många värmekrävande växter och djur gynnas. Den kalkn'ka jordmånen på berget är en faktor som också gynnar ädellövträd och Tabell 6. Rödlistade arter som klassas som starkt hotade (EN) eller sårbara (VU) och som påträffats i Ombergs ädellövskogar i sen tid (efter 1979). Askvårtlav EN Lundröksvamp EN Almblombock EN Buskvicker VU Ärtvicker Aspfjädennossa Blylav Blanklav Storspon'g kraterlav Stiftklotterlav Skillerticka Slöj röksvaan Blåmj ölkig storskål Skogsduva Mindre hackspett Bivråk Avlång flatbagge Ekbrunbagge Större barksnäcka VU VU (i tn'viallövblandskog) äääääääääääää Vårblomning i ädellövskogen. Gulsippa, lungört, Vitsip pa och blåsippa. Foto: Kurt Adolfsson sydliga arter. Många arter som försvunnit på andra håll i Syd och Mellansverige, efter att ett svalare klimat tog vid efter Värmetiden, finns kvar på Omberg. Murgröna och ide gran är fortfarande ett inslag i skogarna, framför allt i de västra branterna mot Vättern. Andra arter, t.eX. bohuslind och mistel, är dock sedan länge utdöda. Snäckfaunan är rik med många arter med sydlig eller sydostlig utbredning i Europa. Rödlistade eller regionalt rödlistade arter som förekommer är större barksnäcka (sårbar), buk spolsnäcka (miss gynnad) och tandsnäcka (missgyn nad), samt Ena obscura (regionalt rödlistad). Tabell 6 sammanfattar rödlistade arteri Ombergs ädellöv skogar för samtliga organismgrupper inom hot kategoriema starkt hotade eller missgynnade. Ombergs ädellövsko gar har en mycket rik flora. Botaniska strövtåg i dessa skogar under vår och 59 försommar gör ingen besviken. Blåsippsblomningen saknar motstycke i landet, möjligen Gotland undan taget, och i skogarna växer stora bestånd av ramslök, vitsippa och skogsbingel. Karaktärsarter är också lungört, tandrot, storrams, sloknunneört, lundviol, sårläka, lundelm, långsvingel, strävlosta (missgynnad), skogsstarr och, på vissa platser, tvåblad, skogsknipp rot, gulsippa, underviol, skogssvingel (missgynnad) och skugglosta (missgynnad). En lättillgänglig ädellövskog som domineras av alm och ask växer söder och öster om Stocklycke hamn (objekt 93 F). Denna skog ligger på före detta slåtter äng och är ännu relativt ung där de flesta träd är yngre än 80 år. Ädellövskogar och blandskogar mellan ädellövträd och gran, finns i stor utsträckning i Ombergs branter. Dessa skogar har mer eller mindre naturskogskaraktär. Längs vandringsleden mellan Älvarums udde och Storpissans vattenfall (objekt 344 och 354) finns en lättåtkomlig ädellövskogsbrant. Uppe på de flacka delarna av Omberg har barrskogs odling till stor del skett på ädellövskogens eller löv barrblandskogens bekostnad. Kartan över Ombergs samlade lövskogsnatur värden, inklusive bokskogarna som beskrivs nedan, visas i figur 8. Hur...ng “lät:ä ' Bokens nordligaste utpost Boken är ett träd vi framför allt förknippar med Skåne, Blekinge och Halland, och de förhållandevis stora bokskogar vi finner på Omberg är unika. Här har arten sin nordligaste utpost i östra Skandinavien. Arten kom invandrande hit från söder för mellan 1000 och 2000 år sedan, senast bland våra träd. Boken är en bland många anledningar till att Omberg fått en särskild plats i många östgötars och smålänningars hjärta. Många vallfärdar hit årligen för att möta den skira grönskan i nyutsprucken bokskog. Till stor del utgörs dagens bokskogar av medelåldersäldre planterade bestånd, men uppgifter från bl.a. Linné (1745) bekräftar att utbredningen stämmer väl överens med bokens tidigare utbredning på berget. Bokskogarna finns framför allt i längs de södra branterna kring Alvastra (t.eX. område l, 2, 13 och 15 ) samt kring Stocklycke (område 93 B, C och I) och Höje (objekt 142). I dessa skogar finns inslag av äldre, vidkroniga jättebokar på platser som är eller tidigare varit öppna. Mindre bokbestånd finns även på andra häll på berget (Lex. område 436). En mycket värdefull, flerskiktad bokskog med inslag av alm finns i Bokskogens naturreservat, väster om vägen norr om Ellen Keys Strand på sydvästligaste delen av berget (objekt 1). 'EZ:_4 ;' "' "I_Iu u #' Ellen Keys Strand och Bokskogens naturreservat från Sverkerskapellet. Bok och alm samt enstaka äldre ekar dominerar i reservatet, men ute i branterna är trädslagsblandningen stor. Foto: Kurt Adolfsson På Omberg växer främst rika så kallade ängsbok skogar. Fattiga så kallad hedbokskogar, som är vanliga söderut i Sverige, saknas nästan helt. Ombergs boksko gar har följaktligen en mycket rik lundflora liknande den man finner i andra ädellövskogar på berget. I bokskogarna finns dessutom de flesta växtplatser för den mycket sällsynta och rödlistade (missgynnad) kala knipproten på berget. Denna mycket anspråkslösa orkidé förekommer på några få platser i södra Sverige och har på Omberg ett av sina starkaste fästen i landet. Ett fyrtiotal till drygt tusen exemplar har blommat under olika år under den senaste tioårsperioden. En ovanlig fågel som också leveri Ombergs bokskogar är den mindre flugsnap paren (sårbar), som har en sydostlig utbredning i Europa. Ett till tre par häckar årligen (Gezelius och Jonsson 2004). Tabell 7. Rödlistade arter som klassas som sårbara (VU) och som påträffats i Ombergs bokskogar i sen tid (efter 1979). Även en del arter i tabell 6 ovan har påträffats i bokskog. Skalbaggen Opilo mollis VU Mindre flugsnappare VU Bevarandeföratsättningar Områden med naturskogsartad ädellövsko g/ boksko g behöver vanligen ingen skötsel för att naturvärdena ska bevaras och öka. Eventuell spontan granetablering i dessa, vilken i de flesta av dessa skogar inte är sannolik, behöver heller inte motverkas: Målsättningen bör vara naturlig skogsdynamik med inslag av barr där detta sker naturligt (höga hj ortdjursstammar på berget kan i detta hänseende gynna gran). Ett särskilt hot utgör dock tysklönnen som idag sprider sig i stor omfattning på berget och kan komma att konkurrera ut inhemska ädellövträd på sikt (läs i kapitlet “Omberg idag och i framtiden” under “Hot från främmande trädslag”). I yngre och ensartade ädellöv/bokbestånd, där målet är naturskog, kan skötselinsatser vid flera tillfällen göra att naturvärdena utvecklas snabbare. Särskilt viktiga är här insatser som gynnar utveckling av död ved, en större trädslagsblandning och en flerskiktad skog. När skogen blivit naturskogsartad kan skötselinsatsema upphöra. Planterade granskogsbestånd på “ädellövskogs mark” behöver omfattande skötselåtgärder och under en lång tid, om målsättningen är att omföra dessa till J. " r: Höst i bokskogen. Bokollon och boklöv bildar tjocka mattor på marken. F 010: Kart Adolfsson ädellövnaturskog. Iyngre planteringar med lövinslag, kan det mesta av granen avvecklas initiallt. En liten andel gran sparas emellertid fläckvis, för att en eventuell spontan förekomst av gran på lång sikt i bestånden ska kunna utvecklas. Granens historiskt starka position på berget motiverar att den inte avvecklas helt och på sikt blir trädslagssamman sättningen i naturskogarna sj älvreglerande. I medelålders granskog är luckhuggning en lämplig metod för att successivt minska granandelen. Dessa skogar har grannaturvärden, bl.a. knutna till marksvampar i kalkrika granskogar, och granen avvecklas aldrig helt genom skötselinsatser. I en del av dessa skogar kommer sannolikt gran att spontant finnas kvar i framtidens naturskog. I vissa områden kan det finnas en konflikt mellan att bevara ädellövnatursko g och ädellövträdsnatur värden knutna till spärrgreniga träd i ett öppnare beteslandskap. Idealt bevaras dessa värden i separata områden, men bryn och vägkanteri ädellövnatursko g i lämpliga lägen bör ges en mer öppen karaktär, särskilt där det finns värdefulla gamla Värdefulla spärrgreniga, gamla och grova träd inne i ädellöv naturskog kan också luckhuggas, med detta bör inte vara en allenarådande regel utan bör i respektive bestånd vägas mot utvecklingen av en sluten och flerskiktad skogskaraktär N2000habitat med ädellövskogar som registrerats på Omberg är Äldre ädellövskog (habitat 9020), Lindlönnskog (9180), Ekavenbokskog (9160) och Örtrik bokskog (9130), (Fig. 4). Nuvarande skötsel De flesta ädellövbestånd på berget har naturvårdsmål, oftast med planerade skötselinsatser. Främsti branter finns ädellövskog med fri utveckling. Skötselinsatser planeras ocksåi flera barrskogar uppe på berget som omförs till ädellövskog ett av Sveaskogs mål i ekoparken är att andelen ädellövskog ska öka från 15 % till 45 %. I ekoparkens produktionsbestånd inriktas i hög grad den särskilda naturvårdshänsyn som ska tas mot ädellövnaturvärden. Barrskogar T allen invandrade till bygden för mer än 9000 år sedan, medan granen har funnits här i knappt 4000 år (Göransson 1989) Perioder med intensivt bete på berget har gynnat barrträden gentemot lövträd. Under Djurgårdsepoken på 1700talet var granen, tillsam mans med ek, det vanligaste trädslageti de glesa och hårt betade skogar som klädde större delen av Omberg (Ekeboum 1716). Linné noterar 1741 att granen var särskilt vanligi de västra brantema (Linné 1745). Naturskogsartade granskogar förekom under denna period antagligen bara i mindre bestånd i svår tillgängliga partieri brantema. Även idag finns de högsta grannaturvärdena i brantemas naturskogar, samti Storpissans naturreservat (objekt 354) som dock inte hör till de äldsta granskogarna på berget. Reservatet ligger i en mindre brant västsluttning, lättillgängligt för betesdjur, och området var delvis jordbruksmark till Mickelstorp fram till för 350 år sedan. Storpissans naturreservat, och andra naturskogs artade granskogar på berget, är livsmiljö för många rödlistade arter knutna till gammal granskog, bl.a. 'LJl' Granskogarna på Ombergs kalkrika jordar har en örtrik flora, med arter som främst förknippas med Syd och Mellan förekommer flera nordliga arter som vedsäcksmossa, blackticka och ostticka, men även sydliga som rosettickan, ochi sumpskog den ostliga brandtickan (samtliga dessa arter klassade som sårbara). En sammanfattning av sårbara arter i granskogsmilj öer visas i tabell 8. Ombergs gransko gar har ofta en örtrik fält skiktsflora, med karakteristiska “ädellövskogs växter”, t.eX. skogsbingel, lungört, sårläka skogsstarr, strävlosta (miss gynnad) och lundelm. Denna markvegetation skiljer sig helt från den vi är vana att möta i de risrika granskogar med blåbär, lingon, ljung, samt några få örter och gräs, i större delen av Sverige. Även produktionsbestånd kan ha en värdefull flora. Ombergs kalkgranskogar har också en mycket särpräglad svampflora. En inventering av marksvam par i nitton 36 1 36 år gamla grandominerade skogsbestånd, visade att många sällsynta arter, framför allt knutna till gran på kalkrik mark, förekommer även i yngremedelålders granskog på berget (Olofsson 2000). Det största antalet rödlistade arter i inventerin gen påträffades i fyra 6677 år gamla produktions bestånd som hade 35 rödlistade arter var. rI'I sveriges ädello'vskogar. På fuktigare mark växer ofta skogsbingel i stora markta'ckande bestånd. Andra vanliga arter i dessa skogar är bland annat sårläka, skogsstarr, ramslo'k och strävlosta. Foto: Kurt Adolfsson Tabell 8. Rödlistade arter som klassas som sårbara (VU) och som påträffats i Ombergs granskogar i sen tid (efter 1979). Fynd av lodjur var av en tillfälligt strövande individ, och av tretåig hackspett en enstaka hanne under häckningstid. Vedsäclqnossa Smalskaftslav Fransporing Blackticka Rosetticka Brandticka Ostticka Lodjur Tretåig hackspett âââäâââââ Sparvugglan häckar i Ombergs granskogar Foto: Peter Dahlström Tallen har inte någon särskilt framskjuten position på Omberg, men några tallsko gar med höga naturvärden finns på områden med tunn jord, bl. a. nära Mullskräderna (objekt 428) och vid vissa berg impediment. Ett mindre antal planterade bestånd finns också. Ombergs barrskogar är ett viktigt vinteruppehåll för den tallbiten under invasionsår. Områden med barrskogsnaturvärden på berget visas i kartan i figur 8. Bevarandeföratsättningar Områden med naturskogsartad granskog behöver vanligen ingen särskild skötsel för att naturvärdena ska bevaras och öka. Spontan etablering av ädel 63 lövträd i dessa kan tillåtas eftersom den långsiktiga målsättningen bör vara naturlig skogsdynamik, där proportionen mellan lövträd och barrträd på sikt blir sj älvreglerande (höga hj ortdjursstammar på berget kani detta hänseende gynna gran). I jämnåldri ga granskogar där mycket av produk tionskaraktären finns kvar, men där målet är barr naturskog, kan skötselinsatser göra att naturvärdena utvecklas snabbare. Viktigt är att bl.a. att gynna en utveckling av död barr och lövved, samt en ökad inblandning av lövträd. När skogen blivit naturskogs artad kan skötselinsatserna upphöra. Även i produktionssko garna kan grannaturvärden bevaras eller utvecklas om en andel av den naturvårds hänsyn som tas i dessa bestånd inriktas på gran naturvärden (t.eX. utveckling av gamla träd och död ved). N2000habitat med barrsko gar som registrerats på Omberg är Örtrik granskog (habitat 9050) och Västlig taiga (9010), (Fig. 4). Nuvarande skötsel Barrskogar med naturvårdsmål finns i ekoparken och i naturreservaten. I en del av dessa skogar får fri utveckling råda och i andra planeras särskilda skötselinsatser. Ett av Sveaskogs mål i ekoparken är att andelen grannaturskog ska öka från 5% till 15%. Större delen av den privatägda marken på östra Omberg används för granproduktion (skog där generell naturvårdshänsyn tas, s.k. PGbestånd). Inom ekoparken sker skogsproduktion, med främst gran, på knappt 40 % av dess yta. Här tas särskilda naturvårdshänsyn (s.k. PFbestånd) som på sikt kommer att utgöra ca 25 % av beståndens yta. Denna särskilda naturvårdshänsyn innebär oftast att lövträd sparas vid gallring, för att på sikt uppnå en inblandning av äldre trivial och ädellövträd. I" :1" I. _: . Kurt Adolfsson Grannaturskog vid Västra väggar Foto: Sumpskogar Sumpskogar är idag en bristvara i det svenska landskapet, till stor del p. g.a. diknin gar under 1800 och 1900talet. Omberg har en betydande andel sumpsko g med stort värde för den biologiska mångfalden (Fig. 10). Dessa skogar har bl.a. värde full död ved som utgör livsmiljö för vedinsekter och svampar, och som är födosöksställen för den röd listade (sårbar) och starkt minskande mindre hack spetten. Arten har en liten stam med några par på berget (Gezelius och Jonsson 2004). De flesta av sumpskogarna på Omberg är nyckelbiotoper eller naturvärdesobj ekt, dvs. med mycket höga respektive höga naturvärden, men många av dessa ligger utanför de beslutade N2000 områdena (jfr Fig. 4). Många av bergets sumpskogar domineras av klibbal, ofta med inslag av gran och glasbj örk, trädslag som även dominerar i vissa sumpsko gar. Klibbalen kom invandrande till bygden för ca 8600 år sedan (Göransson 1989) och fanns, liksom bj örken, på fuktigare marker med i “Värme tidens” skogar som annars främst dominerades av ädellövträd. Granen hade då ännu inte kommit hit. Asken dominerari en del sumpskogar på Omberg, och är liksom den nordliga gråalen ett vanligt inslag i andra. I Mörkahålkärrets naturreservat finns såväl bland som barr och lövsumpskogar. En lättillgänglig al/gransumpskog växer vid Stocklycke (objekt 93 C; denna smala remsa längs bäcken anges inte på kartan i Fig. 10). Här gjordes 2001 Östergötlands första fynd av den alflugsvampen (missgyn nad). Många av sumpskogarna på Omberg är mer eller mindre påverkade av dikning och en del har tidigare utgjorts av öppna kärr, t.eX. Surmossen (objekt 315) öster om Borggården som nu är beväXt med barrsumpskog. I en dikad asksumpskog, med inslag av björk och klibbal, söder om Höje (objekt 122), återställdes hydrologin 2003 genom att ett dike lades Björklåga med björkticka i lövsumpskog. Foto: Olle Jonsson Tabell 9. Rödlistade arter som klassas som sårbara (VU) och som påträffats i Ombergs sumpskogar i sen tid (efter 1979). Knottblomster Smalskaftslav Brandticka Mindre hackspett ääää igen. Möjligheten att på ett samlat sätt stärka sumpskogarna och deras naturvärden över hela berget är goda med tanke på deras täthet på berget. Mångfalden ökar också då yngre sumpskogar åldras, och alama får utveckla socklar och mängden av död a torrträd och lågor ökar. Några minskande fågelarter som gynnas av att sumpsko gar bevaras och restaureras är tofsmes, talltita och entita. Det är också möjligt att den rödlistade orkidén knottblomster (sårbar) kan återta sina tidigare positioner på berget i vissa kärr. Den har tidigare funnits på åtminstone fem lokaler på berget, men är idag känd endast från en eller två platser med några enstaka exemplar. Även för snäckfaunan har sumpskogarna stort värde och bl.a. förekommer den rödlistade tandsnäckan (miss gynnad) i lövsumpskog. Rödlistade arter i Ombergs sumpskogar som klassas som sårbara sammanfattas i tabell 9. Bevarandeförutsättningar Många sumpskogar är dikade och i en del är också hydrologin påverkad av intilliggande vägar. I dessa sumpskogar krävs att hydrologin återställs, om de långsiktigt ska kunna bevaras som sumpskogar. Restaurering kan kombineras med ett uttag av en andel av de granar som förväntas dö till följd av en vattennivåhöjning. En viss mängd döda träd som står kvar ökar dock den biologiska mångfalden genom att de som död ved blir livsmiljöer för många ovanliga arter, särkilt i de kärr som saknar död ved. En restaureringsplan för sumpskogar på berget bör tas fram. N2000habitat med sumpskogar som registrerats på Omberg är Lövsumpskog (habitat 9080; Fig. 4). Nuvarande skötsel Fri utveckling eller planerade skötselåtgärder, eventuellt med restaurering av hydrologi. Restaurering inklusive återställande av hydrologi har gjorts i en sumpskog söder om Höje och planeras i flera andra. Viss skogsproduktion sker i dikad sumpskog på privatägd mark på östra Omberg. Figur 10. Löv, barr och blandsumpskogar på Omberg. Sumpskogarna är spridda över hela berget och många värdefulla sumpskogar ligger utanför N20000mråden (jfr. Fig 4). Hmmm Elandslmlpskng_ Lüvsumpskog OBS: Fler sumpskogar rmna kring lrallrkárr på öarna Omberg 'WE ' , ,ff Vattenklövern är vanlig i randzonen x_ . _pø “ mellan sumpskog och öppet kärr ' (överst), Mörkahålsdammen med _ 'JrF' “ _' sumpskog i fjärran, Alsumpskog * ' . F och (nederst) gullpudra. Foto: Kurt Adolfsson i* Vid Marbergens utkikspunkt är klippängsfloran något sånär lättillgänglig. Foto: Kurt Adolfsson 66 Stäpp/klippängar Stäppän gar är särpräglade och mycket sällsynta naturmilj öer på sandiga, kalkrikajordari Syd och Mellansverige. Floran i dessa har arter både från tundratiden och arter som invandrat tillsammans med jordbrukets och betesdriftens expan sion norrut i Europa. Östergötlands betade stäppängar finns på några få lokaler i västra delen av länet. De öppna partierna av Ombergs branter har en flora med många stäppängs/ alvararter. Karaktärsarter är bl.a. axveronika, färgmåra, blodnäva, säfferot och vippärt. På vissa håll växer grusslok. Några arter, som den mycket sällsynta luddvedeln, kan ha funnits i Ombergs branter långt innan stäppän gar uppkom som ett resultat av bondestenåldersbetesdrift som började i bygden för mer än 5000 år sedan. Förhållandevis lättillgängliga klippbranter med stäppängsflora finns vid Marbergen (objekt 390) och Västra väggar (objekt 462). Även Hj ässan (objekt 100) har ett inslag av denna flora. Branterna kring Oxbåset (objekt 185 och 186) är mindre tillgängliga, men har en mer spännande kärlväxt och lavflora. Rödlistade arter som påträffats i klipp/stäppängsmilj öer visas i tabell 10. Här ingår även nej likväxten gaffelglim med växtplats på östra Omberg och ärtväxten esparsett som växer i en vägskäming nära Storpissans naturreservat. Tabell 10. Rödlistade arter som klassas som akut hotade (CR), starkt hotade (EN) och sårbara (VU) och som påträffats i Ombergs klippängar och besläktade naturtyper i sen tid (efter 1979). Gaffelglim Esparsett Luddvedel Viveln Pseudocleonus grammicus Bergscikada Raggarv Drakblomma Has selsnok Piggfvö Vättern fryser mycket sällan vilket g särskilt i de västra branterna. F 0t0: Kurt Adolfsson 67 .'r_ att vintrarna är milda på Omberg, Någon utförligare karterin g av utbredningen av brantemas klippängar har inte gjorts och de urskiljs inte på naturmiljökartan i figur 8. Bevarandeföratsättningar De öppna delarna av brantema ärtill stora delar natur ligt öppna p. g.a. tunna jordar och hög exponering för vind och sol. Här krävs ingen skötsel för att natur värdena ska bevaras. Delar av de öppna brantema, särskilt på krön, är emellertid i långsam succession mot skog utbredningen av öppna klippbranter minskar sannolikti framtiden om inga skötselåtgärder görs. Delvis motverkas igenväxningen av den för närvaran de höga rådjursstammen på berget. N2000habitat med öppen klippbrantsvegetation som registrerats på Omberg är Klippvegetation på silikatrik mark (habitat 8220; Fig. 4), på Hjässan. Klippvegetation på kalkrik mark (8210) förekom mer allmänt i brantema, även om habitatet arealmässigt är relativt begränsat. En inventering över brantemas klippvegetation behöver göras för revision av N2000. Nuvarande skötsel I de öppna brantema pågår idag inget skogsbruk och inte heller något bete. Ursprungliga kalkkärrsbiotoper Vi har inga konkreta bevis på att det fanns kalkkärr på Omberg under den tid då vidsträckta ädellövur skogar bredde ut sig i bygden innan människan böIj ade öppna landskapet med boskapsskötsel och odling för ca 5000 år sedan. Men mycket talar för att små kalkkärrsbiotoper, så blöta att ingen sluten skog kunde växa, ända sedan istiden funnits kring Ombergs källor, bl.a. vid sluttningarna kring Ombergsliden (objekt 483) och Ostmossen (objekt 457) på östra delen av berget. Där kan de nordliga “ij ällartef ” som ingåri dagens karakteristiska kalkkärrsflora ha klarat sig kvar i jägarstenålders skogslandskap. Svarthö och tätört (regionalt rödlistade) är sådana arter som i södra Sverige enbart lever i de exklusivaste kalkkärren. Kalkkärr beskrivs mer ingående under odlingslandskapsmilj öer nedan. Bevarandeförutsa'ttningar Mycket små områden med riktigt blöta kalk kärrsmilj öer, t.eX. kring källor, kan förmodligen överleva på lång sikt även om hävden upphör, dock med en begränsad artstocki förhållande till hävdade kalkkärr. N2000habitat med kalkkärrsmilj öer redovisas under kulturlandskapsmilj öer nedan. \ Nuvarande skötsel Bete eller ohävdade små kärrbiotoper. Kring kallor och bäckar kan små kalkarrsmiljo'er ha funnits före bondestenåldern. Foto: Kurt Adolfsson Täto'rten är en nordlig art som i södra och mellersta Sverige endast växer i kalkkärr. Denna art skaffar växtnärings ämnen, "gödsel", genom att fånga insekter på de klibbiga bladen. Foto: Kurt Adolfsson Odlingslandskapsmiljöer Åkermarker Åkermark från jämålder finns dokumenterad på Omberg (Nilsson 2002), men odling i bygden går tillbaka ända till bondestenåldern (Browall 1984) och det är mycket möjligt att detta också gäller på platser med bra odlingsförutsättningar uppe på Omberg. Under järnåldern nyttj ades ett område norr om Urbjöm (objekt 223) troligen för roterande åkerbruk, med ogödslade åkrar och mycket långa trädesperioder (Nilsson & Temström 2004). Modernare odling på permanenta, gödslade åkrar, omgivna av slåtteräng, kan också ha inletts på berget under denna tidsperiod. Det är oklart hur pass uppodlat Omberg varit under förhistorisk tid, men under medeltiden var odlingen omfattande med många klosterhemman under Alvastra kloster (se avsnitt om Klosterepoken i Kapitlet “Ombergs natur och kulturhistoria). Det är troligt att Klosterepoken utgör jordbrukets storhets period på berget. Åkermarkerna minskade sedan under Djurgårdsepoken och ytterligare under 1800 och 1900talet. Idag finns åkermark kvar vid Stocklycke (på en åkeryta med samma utbredning på 1600 och 1700 talet; objekt 93 G), vid Höje (objekt 179 C) samt _ I' . Ill'ø' __r. rI I . I _ I Renstadfa'llan är gullviveblomingen magnifik i slutet av maj. Området har en lång beteskontinuitet och i söder och vid Urbj öm norr om Höje (objekt 226). Dessa åkrar används numer främst till vallodling och hari sig inte särskilt höga naturvärden. De utgör dock ett viktigt kulturhistoriskt element från äldre tiders odling, samt ger omgivande skogar bryn med högre naturvärden. Åkern vid Stocklycke är lokal för den rödlistade riddarsporren (missgynnad). Bevarandefömtsättningar För att åkrarna långsiktigt ska bevaras, krävs att de även framledes ger någon form av ekonomiskt utbyte för brukare. Nuvarande skötsel Vallodling/djurfoderproduktion. N aturbetesmarker och betad skog Den tidiga boskapsskötselns historia i Ombergs bygden går minst 5000 år tillbaka i tiden. Från denna tid finns fynd av nötkreatur, get och får vid lämningama av den sk. Pålbyggnaden i Dags mosse, 1/2 km från Omberg (Browall 1984). Det är troligt att bygdens tidiga bondestenåldersherdar nyttjade berget för bete. Medeltidens många klosterhemman på Omberg, krävde omfattande betesmarker. Vid denna tid var åkerbruket beroende av boskapsskötsel, då man "k " väster ansluter områden som inte längre betas men som även de har en värdefull betesmarksflora. Foto: Kurt Adolfsson Figur 11. Grova träd på Omberg enligt Länsstyrelsens trädkartering (Claesson 2001), kompletterat få med uppgifter från översiktlig . i naturinventering. Främ i *i mande trädslag visas ej. f i i ERCIWHTRÄD .I ut av Duk .I *hi 'D'J'kl . gill I m 1 41'" ut .. If. I* _ 5 ' : .. ha":. i ' _ I :gåår' 3' 'z' framför allt använde ett effektivt odlingssystem med gödslade åkrar som krävde omfattande betes och slåttermarker kring gårdarna. Under Dj urgårdsepoken kan betestrycket ha ökat, även om många gårdar uppe på Omberg kom att läggas ned. Både hj ortar och kreatur betade nu på berget. Linné som passerar Omberg 1749 skriver att Djurgården nu var “mycket utbeta ”, vilket ska ses i relation till hans tidigare besök 1735 och 1741. Den kringboende alhnogen nyttjade berget till mulbete (Anonym 1773). Betestrycket från hj ortar minskade successivt mot slutet av Djurgårdsepoken. 1794 var hjortarna ca 400, år 1805, då Djurgården formellt upphörde, var de endast ca 60 och 1820 fanns inga hj ortar kvar (L. Frölich opubl.). I början på 1820 talet hade slättböndema från vissa gårdar permanenta betesrätter för 546 kreatur på berget, samt tillkommer ett okänt antal betesrätter från andra hemman mot betalning (L. Frölich opubl.). Ungefär 20 år senare sommarfödde berget 11001200 av bygdens häst och boskapskreatur (Bohman 1829). Betestrycket minskade successivt under skogs skoleepoken och sko gsbetet upphörde helt på statlig mark 1 93 8 . Idag finns naturbetesmarker på Renstadfällan (objekt 294), vid Höje (objekt 179) samt i mindre 70 omfattning vid Urbj örn (objekt 225). Norr om Storpissans naturreservat restaureras dessutom ett 16 ha stort eklandskap som nu har betats en säsong, vilket beskrivs mer ingående under “Ekmin öef ” (nästa rubrik). Restaurering av trädklädda betesmarker planeras också vid Höje, för att återskapa miljöer med grova och vidkroniga äldre lövträd. Natur betesmarker, med främst kalkkärr, kalkfuktän g och torrängar, finns i Ombergslidens och Ostmossens naturreservat (objekt 483 och 457) och dessa naturreservat utgör Östergötlands artrikaste dagfjärilslokaler, där 42 respektive 40 arter påträf fades i en inventering av länets främsta lokaler (Franzén 2000). Bland de rödlistade arterna märks gullvivefjän'l (sårbar), allmän ängssmygare och liten blåvinge (båda missgynnade). Svampfaunan i Ombergslidens naturreservat hör till Sveriges artrikaste, med arter knutna såväl till de öppna betade marker som till kalkrika granskogar (Olofsson 1995). Bland rödlistade öppenmarksarter märks grön nopping (missgynnad) och luktvaxskivling (miss gynnad). Områden med rester av en värdefull betesmarks flora finns bl.a. i anslutning till Renstadfällan (i objekt 282, 284, 330 och 335) och på några bergimpedi ment med tunn jord på norra Omberg (väster om Marsafällan; i och kring objekt 540, 547 och 549). Bergimpedimenten utgör tillsammans med Osmossens naturreservat (objekt 457) Östergötlands viktigaste växtplatser för orkidén S :t Persnycklar och här finns även andra ovanliga växter, tex. stenfrö (missgynnad). Som mest har mer än 1200 blommande S :t Persnycklar räknats i objekt 457, men impedimenten är på väg att växa igen och populationerna har minskat markant under den senaste tioårsperioden. Naturvärden knutna till naturbetesmarker och slåtterängar sammanfattas i figur 8. Tabell 11. Rödlistade arter som klassas som starkt hotade (EN) eller sårbara (VU) och som påträffats i Ombergs naturbetesmarker eller närstående naturtyper i sen tid (efter 1979). För däggdjur har även missgynnade (NT) arter tagits med. Vaxdynlav EN Brunluddig roting VU Ortolansparv VU Göktyta VU Gullvivefjäril VU Hasselmus NT Bevarandefömtsättningar Ekonomiska förutsättningar för fortsatt betesdrift krävs för att långsiktigt bevara naturbetesmarkema. Områden som tidigare betats, och där betesmarks flora eller vidkroniga träd fortfarande finns kvar, kräver restaurering med bete för att naturvärdena ska bevaras och utvecklas. På kortare sikt kan röjning av buskar och träd i vissa fall räcka i väntan på ett långsiktig skötselaltemativ. Flera av dagens skogar på Omberg har ett inslag av grova, vidkroniga lövträd jätteträd som är relikter från ett tidigare öppet beteslandskap. Om den biologiska mångfald som är knuten till jätteträd på sikt ska kunna bevaras, krävs restaurering med återinförande av bete i flera av dessa områden. Potential finns också att på lång sikt utveckla naturbetesmarker med vidkroniga träd i områden som inte längre har några gamla träd kvar. Bevarandeförutsättnin gar för miljöer med vidkroni ga och grova lövträd beskrivs mer ingående under “Ekmin öer” nedan. En konflikt mellan bevarande av ädellövnaturskog kontra trädklädda betesmarker diskuteras i avsnittet “Rika ädellövskogar och bokens nordligaste utpost” ovan. N2000habitat med naturbetesmarker som registrerats på Omberg är Torrafriska gräsmarker (habitat 6270) och Trädklädda betesmarker (9070), I Höjeområdetfinns odlingslandskapsmiljöer med gamla ekar. Foto: Kurt Adolfsson 71 (Fig. 4). Även Rikkärr (7230) utgörs främst av naturbetesmark, med de redovisas under kalkkärr nedan. En del lämpliga, idag skogklädda restau reringsobj ekt är habitatklassade i N2000 som Äldre ädellövskog (9020), Ekavenbokskog (9160) eller Örtrik bokskog (9130). Nuvarande skötsel Bete eller igenväxande tidigare betad skogsmark. Ekmiljöer Eken har en kontinuitet på Omberg sedan ädellöv skogamas tid och kom invandrande till bygden samtidigt som linden för ca 7800 år sedan (Göransson 1989). Det vi i dagligt tal kallar “ek” representeras av två närstående arter, skogsek (Quercus robur) och bergek (Quercus petraea). På Omberg före kommer såvitt är känt endast skogsek. Med “ek miljöer” avses här öppnahalvöppna naturtyper med spärrgreniga, gamla eller senvuxna ekar och andra ädellövträd som växer, eller har vuxit upp, i ett öppet, oftast betat landskap. Sluten ekskog ingår i ädel lövskogsmilj öema som beskrivs ovan. Eken ståri särklass bland svenska träd vad gäller dess betydelse för andra arter. Mer än tusen arter bland fåglar, fladdermöss, insekter, svampar, lavar, Längs Sjövägen finns många grova ekar. Särskilt värdefulla för den biologiska mångfalden är ihåliga träd, men från trädet Lh. har den sk. “malmen” runnit ut och en del organismer får söka nya träd som livsmiljö. Foto: Kurt Adolfsson mossor mfl., utnyttjar detta träd som sin livsmiljö. Fristående, solbelysta äldre ekar med håligheter har särskilt stor betydelse för den biologiska mångfalden. Sådana ekar fanns i liten omfattning innan människan började hålla betesdjur, men framför allt klippbranter, som på Omberg, kunde då hysa friväxande ekar. Även ekar i halvöppna lägen och i ett fuktigt lokalklimat är av stort värde för den biologiska mångfalden. Sådana miljöer finns bl.a. intill Vättern i Ombergsbranterna. Betesdjur är nyckeln till de stora öppna eklandskap som under lång tid bredde ut sig på Omberg, liksom i andra ektrakteri Östergötland och övriga Syd och Mellansverige. 1718 års karta över Ombergs Djurgård visar på ett glest trädbevuxet beteslandskap, där ek tillsammans med gran var det vanligaste trädslaget. Vid denna tid gynnades eken i landet märklig nog av behovet av grövre ekvirke till fartygsbyggen för framför allt krigsflottan. Ekar var kronans egendom enligt ett särskilt ekregale. Bönderna kunde inte hugga ek för eget bruk, eller för att underlätta grästillväxt i t. ex. sina slåtterängar. Under 1800talet går eken tillbaka på Omberg. Bakgrunden till detta är antagligen kronans ökande 72 intresse för skogsodling på berget och dess generellt minskande krav på fartygsvirke. 1830 släptes kronans ekregale på skatteböndernas marker. Bönderna kunde nu lösa in ekarna på sina marker (Eliasson och Nilsson 1999). Visserligen upphävdes inte formellt kronans krav på ekar på kyrko och på kronomark som på Omberg i och med detta, men kronans intresse för eken minskade. På Omberg är det möjligt att de ved och virkesfångsträttigheter som omgivande bönder hade i kronoparken, från hemman främst i Dals och Lysings härader, går hårt åt eken. Åtminstone torra och innanmurkna ekar bör inte längre ha varit fredade. Skogsbrukets utveckling, med trakthuggning (kalavverkning) av större ytor på berget, bidrar också till att ekar försvinner till förmån för de trädslag som planteras som en första generation odlad skog. Vid 1800talets slut har eken till största delen försvunnit från de centrala och östra delarna av berget. Gamla ekar fanns då antagligen inte i ett särskilt mycket större område på berget än vad det gör idag (Fi g. 11). Kvar stod emellertid fortfarande ekstubbar i skogarna uppe på berget, vilket vittnade om 1700 talets utbredda eklandskap (Kellgren 1890). V1d Länsstyrelsens kartering av gamla och grova träd på Omberg registrerades 374 ekar (Claesson 2001). Registrerade ekar var minst 1 meter i diameter eller hade, om de var mindre, håligheter av stort värde för den biologiska mångfalden. De flesta jätteekar på Omberg finns i de västra branterna längs Sjövägen mellan Stocklycke och Borghamn, vid Höje, samt på södra Omberg vid bergets fot (där objekt 12 på en rastplats är särskilt lättillgänglig). Ekmiljöerna på Omberg hyser en lång rad röd listade arter, de flesta med en centralsydlig utbredning i Europa. Tabell 12 vissa arter knutna till ek klassas som akut hotade (CR), starkt hotade (EN) eller sår bara (VU). Några av dessa arter, t.ex. dalmatiner fläck, ekpricklav och puderfläck föredrar halvöppna miljöer med hög luftfuktighet. Bockakyrkogården vid Borghamn (objekt 571) och Eklandskapet intill Sjövägen norr om Storpissans naturreservat (objekt 383) utgör särskilt värdefulla och besöksvärda områden med ekmilj öer. Bocka kyrkogården har lång obruten kontinuitet som öppet eklandskap och är bergets främsta lokal för lavar som växer på ek. Här växer minst 8 rödlistade lavarter. Eklandskapet norr om Storpissan har ett fyrtiotal månghundraåriga ekar, som stått trängda i mer än Tabell 12. Rödlistade arter som klassas som akut hotade (CR), starkt hotade (EN) eller sårbara (VU) och som påträffats i Ombergs ekmiljöer. Många av arterna kräver öppna solbelysta ekar, men en del förekommer i halvöppnaslutna habitat med hög fuktighet. Flera arter kan kan även förekomma på andra ådellövtråd (efter 1979). Saffransticka Dalmatinertläck Stor sönderfallslav Liten parasitspik Ekpn'cklav Pudertläck Matt pricklav Liten sönderfallslav Parknål Parasitsotlav Gammelekslav Tvåiläckig smalpraktbagge Gulbent kamklobag ge Kardinalfárgad rödrock Mulmknäppare Ädelguldbagge Läderbagge Smalknäppare Skalbaggen Scydmaenus perrisi i ääåäâ ääääääääääääää 0xtungsvampen har en god förekomst i Ombergs ekområden. Foto: Kurt Adolfsson hundra år, först genom en granskogs generation och därefter i uppväxande ekskog. En restaurering av området påbörjades i september 2003. Den täta ekungskogen runt gammelekarna glesades ut och området stängslades. Under sommaren 2004 betade 8 nötkreatur det 16 ha stora området. Området är lokal för många ovanliga vedinsekter där läderbaggen (sårbar) är den mest exklusiva. Östergötland har ett särskilt ansvar för denna EUprioriterade skalbag ge, eftersom länet är Europas starkaste fäste för arten. Bland andra rödlistade arter som nyligen påträffats i området är kan nämnas skalbag gen rödpalpad rödrock (missgynnad), saffransticka (akut hotad), grå skärelav (miss gynnad) och ekpricklav (sårbar). Norr och öster om Eklandskapet norr om Stor pissan ansluter en stor mängd gammelekar som också hyser många rödlistade arter. Många av dessa ekar står idag trängda i mer eller mindre sluten skog. Ett restaureringsprogram med frihuggning av dessa ekar, samt av andra ädla lövträd längs Sjövägen, har påbörjats. Dessa ekarna växer vanligen där den generella målbilden för platsen är sluten löv , barr eller blandskog, men frihuggning kan göra att dessa värdefulla träd kompletterar de öppna eklandskaps områdena. Bevarandefömtsättningar En kombination av olika skötselåtgärder som eklandskapsrestaurerin g med bete, frihu g gnin g av individuella träd, samt användning av metoder för att snabbare få fram ihåliga “muhnekaf ” från idag yngre träd, är av största vikt för att bevara de höga eknaturvärden som finns på Omberg idag. Här kan det bli aktuth med innovativa lösningar som att skada träd för att snabbare åstadkomma svampan grepp och på sikt håligheter med muhn. Om eknaturvärdena ska ..._. . Hu. Vår i betesmarken. Lundstarr. Foto: Kurt Adolfsson bevaras på lång sikt är det också viktigt att bibehålla och skapa korridorer med grova ekar och andra lövträd mellan olika kärnområden. Särskilda förutsättningar för detta finns längs vägkanter, där man med skogsmaskiner på ett enkelt sätt kan göra luckhuggnin gar direkt från vägen. Sjövägen har här en stor potential med stor trädslagsblandning och många grova ekar. Vid landskapsrestaurering med bete är det viktigt att skapa ett mosaikartat eklandskap med såväl öppna som halvslutna ekmilj öer, så att såväl värmeI ljuskrävande arter som arter som föredrar mindre öppna, fukti gare habitat gynnas N2000habitat som innefattar ekmilj öer och som registrerats på Omberg är Trädklädda betesmarker (habitat 9070) och Ekavenbokskog (9160), (Fig. 4). Läs även under “Rika ädellövskogar och bokens nordligaste utpost” och under “Naturbetesmarker och betad skog” ovan. Nuvarande skötsel Bete, restaurering av betat eklandskap, frihu ggnin g av individuella ekar (i sluten skog eller längs vägkantskorridorer). En del trängda jätteekar på privat mark saknar skötsel. Ambitionen inom ekoparksdelen är att på lång sikt öka antalet jätteekar på Omberg från dagens 400 till 5000. Sveaskog har påbörjat skötselåtgärder som syftar till att bevara dagens jätteekar, dels i ett sammanhängande ek landskapsområde norr om Storpissan och dels vad gäller enskilda träd och korridorer. Frihug gnin g av ekar har gjorts både i sluten skog och tillsammans med andra lövträdsarter längs vägkantskorridorer. Ambitionen är också att aktivt gynna utveckling av framtida jätteekar utifrån dagens förekomst av yngre ek på berget. Kalkkärr, kalkkällor och kalkfuktäng Ombergslidens naturreservat på östra Omberg (objekt 483) hyser Östergötlands och kanske södra Sveriges främsta kalkkärr utanför Öland och Gotland. På berget finns sammantaget en ovanligt stor ansamlin g av kalkkärr/kalkfuktängar med mycket höga naturvärden, främst vad gäller kärlväxtflora och snäckfauna. De flesta kalkkärr ligger längs Ombergs östra sluttning där rörligt markvatten spinger fram i källor på många platser, oftast långt ned i sluttningen (Fig. 8). Kalkkärren på Omberg är framför allt kultur historiska rester av det äldre odlingslandskapet, med bete eller slåtter, även om små kalkkärrsbiotoper troligen fanns på berget redan innan betesdjur började uppträda i bygden för drygt 5000 år sedan. Äldre kartmaterial visar att de flesta kalkkärr betades under Djurgårdstiden på 1600 och 1700talen ochi mindre utsträckning förekom slåtter, t.eX. i det lilla kalk kärrspartiet av Stocklycke äng (Larsson Grot 1649; Ekeboum 1716). Ombergs kalkkärr hyser värdefulla bestånd av många idag ovanliga och hotade arter. Undersökningar av kalkkärrens utbredning och deras växtlighet har gjorts vid flera tillfällen (Gustafsson 1972, m.fl. opublicerade arbeten av andra botanister därefter) och snäckfaunan i flera kärr har också undersökts (Ted von Proschwitz, opublicerat material). I Ombergs kalkkärr finns Östergötlands enda sentida förekomster av orkidéema knottblomster och .:.J::I;,'_ I I'... .II' 'I _ f.. . Betesdjur vid 0stmossen. I reservatet görs ytterligare restaureringsåtgärden under 2005. Foto: Kurt Adolfsson luktsporre. Knottblomstret är i det närmaste utgången medan en relativt god förekomst av luktsporren finns på två mindre lokaler. För luktsporren har vi ett särskilt ansvar eftersom arten i Norden endast finns på Omberg, på Gotland samt på en lokal i Västergötland. Svarthö är en annan kärlväxt för vilken Östergötland bör ta ett särskilt ansvar. Denna art förekommer i Syd och Mellansverige endasti ett antal östgötska kalkkärr samt på några platser på Gotland. Ombergs kalkkärr och kalkfuktän gar har rikliga förekomster av orkidéerna kärrknipprot (regionalt rödlistad) och skogsnycklar. Bestånden av flug blomster, blodnycklar och vaxnycklar (regionalt rödlistade) är också goda. Ovanligare på berget är ängsnycklar (regionalt rödlistade). Skogsknipprot (regionalt rödlistad) och tvåblad förekommer också i anslutning till kärren. Andra kärlväxter för vilka Ombergs kalkkärr utgör mycket viktiga växtplatser är axag, gräsull, rosettjungfrulin, tätört, svarthö, ängsgentiana (alla regionalt rödlistade) samt den mycket sällsynta näbbstarren. Landsnäckfaunan i kalkkärren i rik med bl.a. de rödlistade arterna kalkkärrsgrynsnäcka (miss gyn nad), otandad grynsnäcka, som har en nordlig/alpin utbredning i Europa (missgynnad) och gråskalig bämstenssnäcka (missgynnad). Kalkkärren på östra Omberg är särskilt värdefulla för dagfj ärilsfaunan. De mosaikartade miljöerna i Ombergslidens och Ostmossens naturreservat där kalkkärr, kalkfuktängar, kalkrika torrängar, träd Tabell 13. Rödlistade arter som klassas som sårbara (VU) och som påträffats i Ombergs kalkkärr eller kalkkällmiljöer i sen tid (efter 1979). Honungsblomster Knottblomster Kalkbräken äää klädda betesmarker och sump skogar avlöser varandra på små avstånd 'ar Östergötlands artn'kaste dagfj ärilslokaler. Dessa reservat har också en mycket värdefull marksvampflora, bl.a. med många arter knutna till öppna kulturlandskapsmiljöer. Bevarandeförutsättningar En målsättning för Omberg bör vara att alla områden med kalkkärrsflorai framtiden bevaras och sköts med 75 slåtter, bete, eller åtminstone återkommande röjning. Önskvärt är också att restaurera vissa f.d. kalkkärr på östra Omberg, vilka idag är igenväxta och har fått en trivialare flora. Särskilda satsningar bör göras för att förbättra förutsättningarna för knottblomster (sårbar), luktsporre (missgynnad) och svarthö (regionalt rödlistad), men detta kräver specialist kunskaper. Många av Ombergs kalkkärr är skyddade som naturreservat i reservaten vid Ombergsliden, Ostmossen och Mörkahålkärret. Dessa kärr, samt några utanför reservaten, ingår också i av EU beslutade N2000områden (Fig. 4). I de flesta fall är de även habitatklassade inom N2000 till habitatet (7230). De kalkkärr som ligger inom N2000 områden, men ännu inte är habitatklassade, bör samtliga klassas som De kalkkärr som idag ligger utanför N2000områdena på berget bör utpekas som N2000områden och habitatklassas som Kalkkärr. N2000habitat med kalkkärrsmilj öer som re gistre rats på Omberg är (habitat 7230; Fig. 4). Källor med kalktuffbildning (7220) förekommer också och en sammanställning över dessa behöver göras för revision av N2000. Nuvarande skötsel Flera kalkkärr, bl.a. inom Ombergslidens och Ost mossens naturreservat, hävdas idag med bete. Ett mindre kalkfuktängsparti av Stocklycke äng hävdas med slåtter, medan Mörkahålkärrets kalkkärr röj s för att motverka etablering av buskar/skog. Flera kalk kärr, främst på Ombergs östra sluttningar, är idag igenväxta eller på väg att växa igen, då bete eller slåtter sedan länge upphört. En del av dessa är även på verkade av dikning och i något fall har de planterats med skog. .. .p Stocklycke äng på hösten. Ängen slås med lie och en mindre slåtterbalk i slutet av juli. Foto: Kurt Adolfsson Slåttermarker Slåttermarkemas historia på Omberg bör ha börjat någon gång under järnåldern. Då modemiserades jordbruket i Syd och Mellansverige. Slåtterängen blev ett markslag i ett odlingssystem med vinterstallad boskap och permanenta, gödslade åkrar åkrar som gav en mycket högre avkastning än de traditionella röj gödslingsåkrar som odlades med mycket långa trädesintervall (Emanuelsson 1987). Vi vet inte när detta modernare odlingssystem kom att dominera på Omberg och har heller inga detaljer om i hur stor grad berget var uppodlat under förhistorisk tid. Att jämåldersnärvaron var påtaglig visar dock flera gravfynd uppe på berget och en del av dessa gravar är omgivna av fossil åkermark som anknyter till gravfynden (Nilsson m.fl. 2002). I ett större område med fossil åkermark som innesluter en grav norr om Urbjöm fynd som antagligen är från järnåldern talar dock rösenas typ, storlek och täthet, samt det stora området, för att odlingssystemet har varit ett roterande röj gödslings jordbruk med långa trädes perioder (Nilsson & Temström 2004). Från medeltiden finns skriftliga uppgifter om betydande odling på Omberg. Under Alvastra fanns då ett flertal gårdar/klosterhemman som krävde stora slåtter och betesmarker. Slåtterängarna hade kanske då sin största utbredning på berget. Med Djurgårdstiden kom många gårdar på Omberg att läggas ned och därmed minskade slåtterängarna i 76 omfattning. Istället användes allt större områden av berget till bete för Kungens hjortar samt kreatur och hästar som tillhörde omgivande slättbyars bönder. En del slåtteräng fanns emellertid kvar, även om vinterfoder till hjortarna ñamförallt skördades på ängar sydost om berget. Inägomarken i figur 5 gäller Dj urgårdstiden och utgörs till stor del av slåtteräng. Vid gårdarna Höje och Stocklycke, som klarade sig genom både Djurgårdsepoken och Skogsskole epoken, finns slåtterängarnas flora bevarad. Stock lycke äng (objekt 93 E) är en ca 2,5 ha stor välhävdad löväng (dock utan efterbete) med tämligen rik flora. En fuktigare svacka i ängen har också en kalkfukt ängsflora med näbbstarr, rosettjungfrulin, skogs nycklar och gräsull m.fl. Den idag icke hävdade Höje Lilläng (objekt 179 G) har emellertid kanske den finaste slåttermarksfloran på berget, med arter som slåtterfibbla, svinrot, ormrot och låsbräken. Bevarandeförutsätmingar Slåtter med efterbete bevarar bäst naturvärdena i denna miljö som idag är starkt hotad i Sverige. N2000habitat med slåttermarker som registrerats på Omberg är Slåtteräng (habitat 6510; Fig. 4). Nuvarande skötsel Slåtter sker på Stocklycke äng. Dessutom finns områden med slåtterängsflora som inte längre hävdas (Lex. “Lillängen” vid Höje festplats). Kulturmiljöer Omberg har en stor mängd fasta fornlämningar (Fig. 5). Dessa är skyddade enligt Lag om kulturminnen och får inte flyttas eller skadas. Bevarandeförutsättningar Inför varje åtgärd skall fom och kulturlämningar märkas ut och bas och stickvägar snitslas av anti kvarisk personal i samråd med avverkningsansvarig och maskinförare. För flera typer av fornlämningar anges specifika bevarandeförutsättningar nedan. Fossil åkermark, röjningsrösen och inägomark Fossil åkermark förekommer över stora delar av Omberg (Fig. 5) och syns oftast som odlingsrösen/ röj da ytor men också i form av åkerhak och terrasser. Norr om Urbj öm (N Höje, objekt 223) och vid Älvarum (SO Älvarums udde, objekt 305) f1nns fina exempel på områden med fossil åkermark i anslutning till lämningar från ett medeltida klosterhemman Efva rum 51m] *MinnaL W qut'm Hamn ' än” upp! “f” åmiâl=.inHb .l nh .. '_ _.H". . . i :i , respektive sannolik boplats från järnåldern. Vid Stocklycke finns röj da ytor och rösen på en vandringsled som är tillgänglig för personer med rörelsehinder (objekt 93 B). Dessa åkrar finns angivna på 1641 och 1716 års karta. Inägomark på berget, angiven på dessa kartor, har sina rötteri medeltida klosterhemman under Alvastra. Under klosterepoken fanns fler gårdar och större arealer med inägomark än vad som anges på kartan i figur 5. Bevarandeförutsättningar för fossil åkermark och röjningsrösen Generellt föreligger inga särskilda restaureringsbehov av fossil åkermark och röjningsrösen, men i vissa områden är det önskvärt att dessa lämningar lyfts fram, t.eX. genom att större områden stängslas och betas eller genom att mindre områden slås. På hyggen avvaktas återbeskogning. Träd, sly och buskari rösen tas bort. Ingen körning på rösen eller vallar och ingen markberednin g får förkomma. Odlingshistorian vid Älvarum går åtminstone tillbaka till medeltiden då gården var ett klosterhemman under Alvastra. Förutom den kända husgrunden, vid den snart historiska skylten (bild t.v.), påträffades vid kulturinventeringen ytter ligare en husgrund som skulle kunna vara från den ursprungliga gården. I omgivningarna finns många odlingsrösen (bild t.h.). Foto: Kurt Adolfsson ":l Gravar och förhistoriska boplatser Flera gravar, generellt daterade till jämålder, finns på Omberg (Fi g. 5). Särskilt besöksvärda gravar, omgivna av fossil åkermark och i bra boplatslägen, finns vid Västra Djurledet (objekt 5) samt norr om Urbjörn (objekt 223 D). Några lättillgängliga gravar finns även nära Södra Djurledet (objekt P8 och P9). Bevarandeförutsättningar för gravar Om restaureringsbehov föreligger, vilket vanligen gäller, röjs graven helt från träd, sly och buskar i markplan och 5 meter ut från kanten. Röjning sker manuellt, inga kedjeaggregat får användas. Allt ris och virke transporteras bort. Återkommande skötsel åtgärder är årlig röjning av graven och dess när område. Fornborgarna Omberg har tre fomborgar (Fig. 5), Hjässan (objekt 100), Borggården (objekt 313) och Drottning Ommas borg (objekt 567). De har generellt daterats till folkvandringstid 400500 e.Kr (Nilsson 2002). Samtliga ligger på strategiska platser med vid utsikt över omgivningen. Bevarandeförutsättningar för fomborgar Vid Hjässan föreligger inte något särskilt restau reringsbehov, men vid drottning Ommas borg och M. ld De imponerande murlämningarna vid Drottning Ommas borg på Ombergs nordspets. Foto: Kurt Adolfsson 78 .JJ...1: . Borggården behövs restaureringsåtgärder. Här bör fomborgarnas murar röj as från träd, sly och buskar. Inne i borgområdena bör viss röjning av buskar och sly göras. Allt ris och virke transporteras bort. Åter kommande skötselåtgärder är årlig röjning av borgarna och deras närområde. Klosterhemman och torp/husgrunder Lämningar från medeltida klosterhemman under Alvastra, samt av torp från Djurgårdstiden och 1800 talet, är spridda över Omberg, även om de flesta finns på södra halvan av berget. Minst fem gårdar är kända från Klosterepoken. Fina lämningar från ett kloster hemman finns vid Älvarum (objekt 305). Här finns två hus grunder bevarade. Gårdama vid Höje (objekt 179) och Stocklycke (objekt 93) utgjorde också klosterhemman vid denna tid. Exempel på torp finns i de så kallade ledvaktar torpen vid “Djurleden” grindställena där betesdjur kunde släppas in i och ut ur Djurgården. Vid Västra Djurledet ligger ett sådant torp. Av det ursprungliga bostället (objekt P1), som ligger söder om det nuvarande torpet, syns idag inga lämningar. I anslutning till torpet, i Bokskogens naturreservat, ligger röjningsrösen och terrasserade odlingsytor som är tydliga och lätta att se. I södra delen av Storpissans naturreservat (objekt 354) finns också röjningsrösen vid “Mikelstorp”, ett torp som upphörde på mitten av 1600talet. Bostället låg någonstans nära reservats gränsen. Bevarandeförutsättningar för husgmnder Årlig röjning av hus grunden och dess närområde. Körning med sko gsmaskiner får inte ske på eller i anslutning till hus grunden. Om restaurering krävs röjs hus grunden helt på träd, sly och buskar. Ett område på cirka 5 m kring grunden röjs på sly och buskar. Röj ning sker manuellt, inga kedjeaggregat får användas. Allt ris och virke transporteras bort. Skogshistoriska lämningar Skogshistoriska lämningar finns på flera platser på berget bl.a. i form av skogsskolor för att dra upp plantor för utplantering. På flera håll finns också lämningar av kolbottnar, till exempel norr om Urbj öm (objekt 233 A). Den skogsskola som var verksam på berget 1859 till 1934 anlade också flera fiskdam mar på berget. En sådan damm kan man beskåda i Mörkahålkärrets naturreservat (objekt 155). Äldre planterade bestånd och träd i skogsskolans försöks odlingar, med många främmande trädslag, utgör levande kulturhistoriska lämningar (beskrivning och bevarandeförutsättningar behandlas under kapitel Omberg idag och i framtiden). Kommunikationsleder På Omberg finns ett rikt system av historiska kommunikationsleder. Många hålvägar och vägar/ vägbankar syns idag ovan jord (Appendix 2). Från andra finns idag inga kända spår, men dokumentation genom historiska kartor (jfr. Fig. 5). Bevarandeförutsätmingar för hålvägar Om restaureringsbehov föreligger röjs hålvägar helt från träd och buskar. Aterkommande åtgärd är röjning av sly och buskar vid behov. Inga förstärkningar eller beläggningsåtgärder får utföras. Hålvägar kan med fördel utnyttjas som vandringsleder. Bevarandeförutsätmingar för vägar/vägbanker Om restaureringsbehov föreligger för vägar/väg banker röjs vägbana och eventuella vägslänter från träd och buskar. Vid eventuellt ny vägbeläggning skall material från vägens sidoområden användas, alter nativt naturgrus. Bärlagerförstärkningar får normalt inte ske. Vid eventuth dikesunderhåll skall liten gräv maskin användas. Överskottsmassor skall forslas bort. Vid eventuellt byte av vägtrummor skall dessa utformas så att de harmonierar med vägens karaktär och tidstyp. Gräs slås årligen på vägbana och i eventuella vägslänter. Körning med tunga maskiner och fordon får endast ske vid djup tj äle. Gamla vägar kan med fördel utnyttjas som vandringsleder. :vi: Många hålvägar och andra historiska transportleder är fortfarande välanvända stigar. Foto: Kurt Adolfsson Omberg idag och i framtiden Omberg av idag har element från alla de tidsepoker som ingår i beskrivningen av Ombergs natur och kulturhistoria ovan. Bevarade på berget finns också alla de naturmilj öer och kulturlämningar som redovisats i kapitlet “Natur och kulturvärden på Omberg”. I och med denna rapport har kunskapsbasen om Ombergs natur och kulturvärden ökat rejält och vi har fått en delvis ny bild över var på berget höga värden finns. Den nya Ombergskartan visar att områden med utpekat höga värden, både vad gäller kulturlämningar och naturmilj öer, ligger tätt även centralt uppe på berget (Fig. 5 & Fig. 7). Tidigare kända toppobjekt är främst samlade längs branter och vid bergets fot, samt vid vissa välkända platser som Stocklycke, Höje och fornborgarna (Jonsson m.fl. 2002). Förutsättningarna för att bevara och utveckla de höga natur och kulturvärden på berget och för att kunna göra rätt bedömningar av olika skötselalternativ är nu goda. Här ingår också pedagogiska möjligheter att visa upp naturmiljöer och kulturlämningar från de olika tidsepokerna på lämpliga platser på berget. Den nya ekoparken Långväga besökare förekommer hela året, men Den 15 maj 2003 utropade Sveaskog Omberg till andelen utländska gäster är hög främst i juli och ekopark, den första av ett trettiotal planerade augusti då de uppskattningsvis utgör 2530% av ekoparker runt om i Sverige. Det statliga skogs besökarna. bolaget lovade att bergets natur och kulturvärden De populäraste besöksmålen ärAlvastra kloster ska bevaras och “gav” inom Världsnaturfondens ruin, utsiktspunkterna Hj ässan och Västra väggar, (WWF: s) skyddsprogram och med medverkan från fomborgen på Hjässan, bokskogama, ängen, hamnen fondens internationelle generalsekreterare Claude och Naturumi Stocklyckeområdet, samt Ellen Keys Martin Omberg och blivande ekoparker som en tidigare bostad “Strand”. Andra välbesökta platser “Gift to the Earth” (läs ovan under kapitlet “B erg i är slukrännoma vid Ombergs turisthotell, Bokskogens nationens intresse”). naturreservat, orkidékärret i Mörkahålkärrets natur Inom ramen för ekoparkernas mål finns stora reservat, branterna vid Oxbåset, strandområdet vid möjligheter att bevara och utveckla de natur och Älvarums udde, “granurskogen” och vattenfalleti kulturvärden som finns på berget och Sveaskog Storpissans naturreservat, Drottning Ommas borg, påbörjade redan hösten 2003 ett omfattande kalkkärren ochängamaiOmbergslidens naturreservat restaureringsprogram enligt den ekoparksplan och Ombergslidens skidbacke. Även Sjövägen, med (skötselplan) som upprättats i samarbete med många vackra utblickar mot Vättern och branterna, Länsstyrelsen (se “Övrigt naturskydd på berget” i utgör en attraktion i sig. Denna sträcka utsågs av kapitlet “Berg i nationens intresse” ovan). Ekoparken tidningen Expressen år 2002 till Sveriges vackraste innebär också en ökad satsning på att göra Omberg, väg. med dess unika värden och besöksmål, lättillgängligare Välkända, men svårtillgängliga, är bl.a. Rödgavels för besökare. grotta, Fläskahålan och Mullskräderna i de västra Upplevelser, friluftsliv och fortbildning Omberg har sedan lång tid varit ett mycket populärt utflyktsmål bland såväl östgötar som mer långväga besökare från Sverige och andra länder. Under 2001 beräknades antalet personer som besökte berget med bil eller buss till ca 300 000 personer. Idag är förmod ligen denna siffra ännu högre. Berget är idag en mycket viktig plats för upp levelser, friluftsliv och fortbildning, men här ñnns också en stor potential för att ytterligare utveckla tillgänglig heten på berget i dessa syften. En stor mängd östgötar och smålänningar kommer på våren för sitt åtminstone årliga besök på berget. Besökssiffroma i maj ligger t.o.m. högre än de i juni och juli, vilket delvis har sin grund i de många Naturum: Utställning, guidning, natur och kulturinfor __ __ o __ mationscentral och startpunkt för leder. Föregående ostgotska Sk01klassel' SOIn da beS0keI' Omberg. blad: Drottning Ommas borg. Foto: KurtAdolfsson 83 . . å '."q .L ._ 1_ Utsiktspunkten mot Vättern ovanför Västra väggar är Ombergs kanske mest besökta plats. Foto: Kurt Adolfsson brantema. Idag lite kända, men intressanta besöksmål, är bland annat grottorna vid Stocklycke hamn, lämningarna efter Älvarums klosterhemman, fornborgen Borggården och Marbergen med dess klippbrant och vida utsikt. Stocklycke är Ekoparkscenter och härifrån utgår många vandringsleder och naturstigar. Ombergs naturum vid Stocklycke, som drivs av Länsstyrelsen i nära samarbete med Sveaskog, har en fast utställning om Ombergsbygdens rika natur och kultur. På Naturum kan besökarna få kvalificerad vägledning till bergets natur och kulturvärden, och till särkilt besöksvärda platser. Personalen utgörs av kunniga natur och kulturguider, som också leder guidade turer i omgivningarna under säsong. Intill Naturum finns också en naturskola, samt Stocklycke vandrarhem som erbjuder boende och mat. Andra möjligheter till övemattning och mat på berget finns vid Borghamns vandrarhem, samt på beställning vid Ombergs turisthotell och Höje kursgård. F riluftslivsplanering Omberg är en plats där många olika friluftslivsintressen möts. Berget har också förutsättningar och utrymme för många olika typer av aktiviteter och turism. Platser på berget med hög biologisk och kulturhistorisk . 1_ .. n. . | ?I I " ' .p 1' . mångfald ger fantastiska möjligheter till upplevelser och fortbildning i dessa miljöer. Denna natur och kulturinventering utgör tillsammans med Sveaskogs ekoparksplan en god utgångspunkt för att analysera vilka olika typer friluftslivsaktiviteter som kan utföras inom olika områden på berget. Viktigt är att identifiera var på berget en viss typ av aktivitet kan utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden eller kulturspår, så att dessa kan kanaliseras till lämpligare områden. En analys av eventuella störningar från friluftslivet bör göras av naturvårdsansvariga för Ekoparken, i nära dialog med naturvårdsfunktionen och kulturmiljö enheten på Länsstyrelsen Östergötland. Länsstyrelsen bör göra motsvarande analys för naturreservaten. Möjligheterna att nyttj a och utveckla berget bör också diskuteras med olika organisationer och andra intressenter som är verksamma på Omberg, liksom med turistnäringen och näringsliveti bygden. Bildandet av en referensgrupp för Naturum kan här vara ett led i dessa diskussioner. Många föreningar är aktiva på berget, Friluftsfräm jandet (där Vadstenaavdelningen har stuga och skidbacke vid Ombergsliden), Naturskydds föreningens kretsar i Ödeshög, Vadstena, Motala, Mjölby och Linköping, Gränna skogs grupp, scouter från Ödeshög m.fl. områden, Östergötlands Orienteringsförbund, Svenska Jägareförbundet (med Höje som kursgård) och idrottsföreningen i Borghamn (med elljusspår vid Borghamn) för att nämna några viktiga aktörer. Dykare nyttjar ofta Stocklycke hamn som utgångs punkt för att uppleva den kristallklara Vättern under ytan. Vätterstranden används flitigt av fiskare. Andra aktiviteter som pågår är hästridning och även mountainbikecyklin g, vilket rapporterats som störande från flera av de många vandrare som nyttjar lederna på berget. Sådana typer av konflikter kan lösas genom kanalisering av olika grupper till separata områden eller leder. Idag finns märkta leder och natursti gar på södra Omberg. Dessa leder och ledmarkeringar ses för närvarande över av Sveaskog och Länsstyrelsen och ett större utbud och tydligare skyltning för vandrare är att vänta till säsongen 2005. Tillgängligheten för funktionshindrade förbättras för närvarande, inom ramen för Länsstyrelsens EU projekt “Natur för alla”, där Sveaskog medverkar med åtgärder på Omberg. Sedan hösten 2004 finns en led tillgänglig för rullstolsbuma och denna led ska under 2005 även blir tillgänglig för synskadade. Berget används också flitigt för olika typer av utbildningar, där klasser från förskole till universitetsnivå gör kortare eller längre exkursioner. Stationerade på berget är naturskolan Ekopark Omberg, som Länsstyrelsen kan driva tack vare bidrag från Östsam. I naturskolesamarbetet ingår också Sveaskog och Ödeshögs kommun. Natur skolan ger östgötska mellanstadieklasser möjligheter att komma på kraftigt subventionerade naturskole aktiviteter, ledda av en naturpedagog. Vadstena gymnasiet har också Stocklycke som pedagogiskt centrum för sina turistinriktade linjer. Stocklycke vandrarhem används av skolan som praktikplats för eleverna. En utmaning är att få Ombergsbesökarna att stanna längre på berget att uppleva bergets verkliga värden. En viktig del är här att få lärare, och ledare för andra grupper, att inse att ett besök på Omberg har så mycket mer att ge än utsikten från Hjässan och Västra väggar. Önskvärt är att underlätta för grupperna att ge berget mer tid och att hitta bra förberedelse material. Alla värdefulla besöksobj ekt är inte iordningsställda med tanke på besökare. Här finns stora möjligheter att kanalisera, och prioritera det som är mest angeläget att visa upp. En pedagogisk utmaning vore att på ett tydligt sätt visa upp de olika tidsepoker som beskrivits i tidigare kapitel. En början till detta finns redan nu. Unika och lättillgängliga istidslämnin gar på berget har fått en god skyltning tack vare det sk. Istidsprojektet (delfinansierat av EU inom projektet High Quality Tourism IH) och den äldre skogshistorien beskrivs i en naturstig som utgår från Naturum. Brist på död ved och boplatser för hålhäckande fåglar Träd i dålig kondition, med döda grenar och innanmurkna stammar, liksom helt döda träd som står upp eller har fallit omkull är manna för den biologiska mångfalden. Tillgång på sådan s.k. död ved stammar och grenari olika stadier av förmultning är helt avgörande för många organismers överlevnad. Död ved erbjuder en stor mängd livsmiljöer för bland annat hackspettar, mesar, fladdermöss, insekter, svampar, lavar och mossor. På Omberg finns särskilt goda förutsättningar att planera för att öka mängden död ved i skogen, till gagn för alla dessa organismer. Traditionellt har döda träd och grenar rensats bort iden svenska skogen och stora delar av Ombergs skogar är idag mycket “städade”. Särskilt de skogar som har brukats intensivt, främst de centrala delarna av berget samt den privatägda delen på östra Omberg, har mycket lite död ved. Även i flackare partier ovanför branterna är ofta tillgången på död ved begränsad. Bakgrunden till den begränsade tillgången på död ved på Omberg har främst två orsaker. För det första har vindfällen tagits tillvara som timmer, vilket även skett invid branterna där det varit möjligt. För det andra har vedfångst pågått i stor omfattning på berget. Tofsmesunge. Arten är en av de fåglar som kommer att gynnas av att döda och döende träd lämnas kvar i skogarna på Omberg. Tofsmesen hackar själv ut sitt bohål i en marken björk och boet kan nästa år användas av andra mesar eller flugsnappare. Foto: Kurt Adolfsson För att stimulera utveckling av död vedi ekoparken, har Sveaskog i nära dialog med Länsstyrelsen utarbetat en särskild plan som kommer att ingå i ekoparksplanen. Denna gäller inhemska trädslag och omfattar huvudsakligen följ ande punkter: Alla vindfällda/döda lövträd och tallar lämnas i ekoparken. Alla vindfällda/ döda granar lämnas generellt; vid vindfälld skog i stor omfattning i produktionsbestånden (> 5m3/ ha) kan efter samråd med Skogsvårds styrelsen och Länsstyrelsen en lämplig andel gran och/eller tallvindfällen tas tillvara om det föreligger risk för mass utveckling av skadeinsekter. Eventuella “gamla löften” om vedfångst för privata ändamål gäller inte i ekoparken Stöld av ved i ekoparken polisanmäles. Sveaskog och Naturum informerar om död ved, biologisk mångfald och att ved inte får tas i ekoparken. Målgrupper: vedsamlare för privat bruk, allmänheten, vandrare/ kampare. Ved läggs som nu ut vid vind skydd och grillplatser även i framtiden. Den vedhuggning som skeri ekoparken görs av Sveaskogs personal. Om särskilda skäl finns kan utomstående, t.eX. scout grupper, få hugga ved på utpekade platser efter särskilda instruktioner och tillstånd från naturvårdsansvarig för ekoparken. Ingen död ved eller träd “i dålig kondition” får tas som ved. Ved tas lämpligen där skog gallras eller bör tas ned av naturvårdsskäl. En möjlighet är här att skatta exotbestånd som ska av vecklas. Naturvårdsansvarig för ekoparken utarbetar tillsammans med vedhuggande personal som en lämplig strategi för var och hur ved ska tas. All personal och de entreprenörer som verkar i ekoparken ska kunna innehållet i ekoparkens särskilda plan för utveckling av död ved. Bland de åtgärder som görs i ekoparken för att generellt öka mängden död och döende ved ingår att kapa högstubbar (och även lämna trädkronoma som död ved), att medvetet skada lövträd för att påskynda åldrandeprocessen, att restaurera sumpskogar (se “Utdikade sumpskogar och kalkkärf ” nedan) och att frihug ga ekar m.fl. lövträd i produktions eller Larvgångar och hackspettspår. Död ved ökar den biologiska mångfalden i skogen. Foto: Kurt Adolfsson naturskogsbestånd, samt längs vägkanter (se “Igenväxande betesmarker och trängda jätteträd” nedan). Utveckling av död ved och ihåliga träd tar tid. För att snabbare gynna hålhäckande fåglar på de centrala delarna av berget, kan ett särskilt holkuppsättnings projekt inledas. Mest angeläget är holkar för flugsnappare, mesar och skogsduva, men troligen råder även viss bohålbrist för arter som knipa, storskrake och sparvuggla. Ett sådant projekt bör göras i samarbete med ornitologisk expertis (t.eX. Tåkerns fältstation). Här finns säkert också möjligheter till samarbete med naturvårds/fri luftslivsorganisationer som kan vilja engagera sig i denna fråga. I samband med denna rapports färdigställande fällde den stora stormen Gudrun 89 januari 2005 cirka 15 000 sk m3 öster om Sjövägen på Sveaskogs mark. Det var främst gran och exotiska trädslag som föll. Den utarbetade plan för död ved som här beskrivits kommer att följ as, vilket gör att mängden död granved nu ökar på berget. Detta innebär bland annat att den utveckling mot en större andel naturskogsartad granskog som planeras i ekoparken påskyndas (målet är att denna naturtyp ska öka från 5 till 15 %). Grannaturskogarnas värden stärks också av en ökad mängd död ved i de så kallade PF bestånden där produktion drivs men med förstärkt naturvårdshänsyn. Även på de privatägda markerna på berget stormfälldes skog i mindre omfattning. Här bör den generella naturvårdshänsyn som gäller för dessa skogar till en del inriktas på att gynna utvecklingen av ved av både löv och barrträd. Det är också önskvärt att öka mängden död ved på de privatägda markerna på östra Omberg. Länsstyrelsen/Skogsvårdsstyrelsen bör initiera en sådan diskussion som också innefattar övrig naturvårdshänsyn på denna del av berget. Målsät tningen är att markägarna ska få kunskaper så att de på bästa sätt kan ta generella naturvårdshänsyn vid avverkningar. Hot från främmande trädslag På Sveaskogs mark på Omberg finns idag många bestånd av främmande trädslag, främst ädelgran och lärk. I omgivningarna av den forna skogsskolan vid Höje, finns dessutom småbestånd och enstaka träd av en stor mängd främmande arter, främst nord amerikanska och asiatiska barrträd. Främmande trädslag utgör ett hot mot den biologiska mångfald som naturligt finns på en plats, bl.a. genom att de konkurrerar med inhemska trädarter. Om ett inhemskt trädslag minskar, så minskar också utrymmet för alla de mossor, lavar, svampar och insekter m.fl. som behöver detta trädslag som sin livsmiljö. Få av dessa arter kan utnyttja de främmande trädslagen. Av naturvårdsskäl bör alltså främmande trädslag på Omberg tas bort, till förmån för utveckling av naturliga sko gstyper med inhemska trädarter. De främmande trädslagen på Omberg är emellertid lämningar från skogsbrukets tidiga framväxt i Sverige under slutet av 1800talet och början av 1900talet. Det finns därför kulturhistoriska skäl att bevara främmande träd och försöksodlin gar. Detta kan genomföras inom ett begränsat område, kring Höj e/ Hjässatorget, där tätheten på främmande trädslag och försöksytor är stor. Här finns också goda pedagogiska förutsättningar för att visa upp skogsskolans verksamhet och de främmande trädslagen, t. ex. genom skyltning. På övriga delar av Omberg bör de främmande trädslagen avvecklas, om det inte gäller enstaka träd eller små be stånd av arter som inte förekommer kring Höj e/Hj ässatorget. De främmande barrträden tycks inte etablera sig spontant i någon större omfattning på berget, även om det här och var finns gott om små groddplantor av t.ex. ädelgran. Barrträden bör alltså inte utgöra något stort naturvårdsproblem i framtiden. De få groddplantor som tycks överleva och växa upp, bör också senare relativt lätt kunna tas bort. Bland främmande lövträd kan däremot tysklönnen komma att bli ett gigantiskt naturvårdsproblem. Arten förökar sig mycket effektivt, både genom frön och stubbskott, och den har börjat etablerat sig på allvar i vissa områden. Arten är skogsbildande i Centraleuropa och antagligen långsiktigt konkurrenskraftig på bl.a. ädellövskogsmark på Omberg. Arten utgör ett stort naturvårdsproblemi Skåne där den sprider sig kraftigt i vissa områden och konkurrerar ut inhemska ädellövträd. En särskild plan för avveckling av främmande trädslag på Omberg, men med bevarande av skogsskoleepokens planteringar och träd, planeras 87 av Sveaskog i nära dialog med Länsstyrelsen. För att kunna utarbeta en sådan plan bör en förstudie om potentiella åtgärder mot spridningen av tysklönn göras där information om olika bekämpningsmetoder som används mot “invasiva” trädarter på andra håll i världen samlas in. En kartläggning av kvarstående främmande trädarter på Omberg behöver göras, om inte delar av skogskoleepokens historia ska gå förlorad. En del artkunskap om de främmande trädslag som finns kvar på berget har gått förlorad. Vissa av dessa arter, t.ex. inom släktet Abies (ädelgranar), är också mycket svårbestämda. Kunskap om arter och planteringar kan finnas kvar hos pensionerad personal som tidigare verkat på Omberg under Domänverkets tid. Tänkbara källor bör intervjuas, om möjligt under en exkursion. En expert på exotiska träd bör också besöka området. Värdefull information om platserna för informationsskyltar intill olika trädarter, längs en nu nedtagen trädslagsstig som utgick från Hj ässa torget, finns dokumenterad på karta (hos Sverker Svensson, Sveaskog). Flera av dessa träd är emeller tid sedan länge döda. I sluttningen norr om Hjässatorget finns äldre, relativt öppna bestånd med silvergran (Abies alba), vackert grönt mossunderväxta skogar som av många besökare upplevs som mycket besöksvärd. Här passerar också en välfrekventerad vandringsled. Dessa bestånd gränsar till särskilt värdefulla nyckelbiotoper med granskog (inhemsk gran), som troligen utgörs av ursprunglig proveniens. Här behövs en särskild strategi för hur det mesta av ädelgran bestånden på lång sikt kan ersättas med gran och andra inhemska trädslag, samtidigt som dessa skogars besöksvärden bevaras. Skogsskolan på Omberg hade experimentodlingar med många främmande trädslag. Kring Hjässatorget/Höje finns många arter kvar, vilka bör bevaras av historiska skäl. Generellt bör dock exotiska trädslag avvecklas på berget. Ädelgran (Abies sp. ). Foto: Kurt Adolfsson Utdikade sumpskogar och kalkkärr Omberg har en potential att bli ett sumpskogarnas och våtmarkernas berg. Redan idag finns såväl sumpsko gar som kalkkärr och kalkfuktän gar med höga eller mycket höga naturvärden. Kring dessa kämområden för biologisk mångfald finns många före detta sumpskogar och kärr som har dikats och/eller vuxit igen. Även vägbyggen har påverkat flera våtmarkers hydrologi. En del dikade, tidigare öppna kärr har också planteras med sko g. Den stora tätheten av sumpskogshabitat på berget (Fig. 10), varav de flesta har påverkad hydrologi, ger möjligheter att restaurera sumpsko g i stor skala. Större sammanhängande naturområden med god täthet på sumpskogar är sällsynta och särskilt viktiga för flera minskande fågelarter, bl.a. mindre hackspett (sårbar), tofsmes och talltita. Omfattande restau reringsåtgärder kan vara avgörande för om Ombergs området på sikt ska kunna hålla en livskraftig stam av mindre hackspett. Denna art har mycket stora krav på sin häckningsmilj ö, kräver dessutom vidsträckta vinterrevir på ca 700 ha (Wiktander 1998), och minskar nu mycket kraftigt i landet. En sumpskog i Restaureringsobjekt. En dikad ung sumpskog som på sikt kan få höga naturvärden. Foto: Kurt Adolfsson ekoparken har redan restaurerats med gott resultat och flera restaureringar planeras. Även för kalkkärr finns restaureringsförutsättningar, med återställande av hydrologi samt skötsel med bete, slåtter eller återkommande röj ningar, bl.a. på östra Omberg. Många av dessa kärr har framgångsrikt re staurerats i naturreservaten Ostmossen och Ombergsliden men flera mycket värdefulla igen växande kalkkärrsmilj öer finns kvar på olika platser på berget. En plan för restaurering av sumpskogar och kalkkärr på berget bör tas fram och denna bör också analysera eventuella konflikter mellan restaurering av kalkkärr eller sumpskog, dels generellt och dels vad gäller enskilda objekt. I några fall kan det vara svårt att avgöra om kalkkärrs eller sumpskogsrestaurering är mest lämplig. Större kärr kan dock omges av sumpskog så att bägge dessa naturtyper bevaras på samma plats. Igenväxande naturbetesmarker och trängda jätteträd Omberg har under större delen av det senaste årtusendet, och säkerligen mycket längre, karakteri serats av stora områden med betesmarker. Dessa kulturlandskapsmilj öer har ofta haft karaktären av trädklädda betesmarker/betad skog, med ett betydande inslag av vidkroniga jätteträd. Under Djurgårdsepoken var ek och gran, samt ytterligare några lövträd, de vanligaste trädslagen och helt öppna betesmarker fanns då främst på blöta eller fuktiga marker. Idag finns några få naturbetesmarker med grova träd kvar på berget, samt många gamla och vidkroniga träd som idag står trängda i skog sedan betet för länge sedan upphört. Gamla träd som vuxit öppet och som har särskilt stor betydelse för den biologiska mångfalden finns också i de öppna klippbrantema, en miljö som har hyst sådana träd ända sedan skog började växa på Omberg efter istiden. Kulturarvet från Dj urgårdsepokens och tidigare epokers beteslandskap på berget förtjänar en ansiktslyftning, inte minst med tanke på friluftslivet och de mer än 300 000 turister som besöker berget årligen. Den långa kontinuiteten av gamla vidkroni ga träd på Omberg gör också trädklädda betesmarker på berget särskilt värdefulla ur naturvårdssynpunkt. Här finns en lång rad ovanliga och rödlistade lavar, svampar, mossor och insekter m.fl., även om många av dessa arter nu för en tynande tillvaro då deras livsmiljö på berget fragmenterats och blivit allt ..... Överst: Eklandskap vid Höje. Denna naturtyp bör öka på Omberg genom restaureringsåtga'rder. Nederst: Den biologiska mångfalden i trädklädda betesmarker kan förstärkas genom frihuggningar av vidkroniga träd längs vägar och i sluten skog. Foto: Kurt Adolfsson ovanligare. På Omberg finns dock en potential att på kort tid återskapa några områden med Djurgårdens landskap och samtidigt många livsmiljöer för dessa allt ovanligare organismer. På lång sikt kan också välplanerade åtgärder leda till en mycket stor ökning av antalet jätteträd på berget, vilket också är ambitioneni Sveaskogs ekoparksplan. Åtgärder bör inriktas på att återskapa jätteträd av samtliga inhemska trädslag på berget även om ek har högsta prioritet, dels för att den tills för 100200 år sedan var mycket spridd över hela berget och dels för att den är det trädslag som har störst betydelse för den biologiska mångfalden. Även granen förtjänar här uppmärksamhet som ett av de vanligaste trädslagen under Djurgårdsepoken. Det var då fråga om vidkroniga mer eller mindre öppet växande granar. Dagens granplanteringar har inte mycket gemensamt med de granar med höga naturvärden som historiskt funnits på berget. Åtgärderna kan ske med tre huvudsakliga metoder vilka alla innefattar såväl friställning av gamla träd som långsiktig planering genom friställnin g av yngre lämpliga träd som i framtiden kan bli jätteträd: Restaurering av eklandskap och andra trädklädda betesmarker i områden som numera har fått en mer eller mindre utpräglad skogskaraktär. Efter huggning/ röjning stängslas området och bete återinförs. Högsta prioritet har här områden som har hög täthet av gamla träd, många rödlistade arter och rikligt med fornläm ningar. Denna metod ger en helhet i landskapet där natur och kulturvärden kompletterar varandra. Även öppna betesmarker med värdefull flora kan restaureras på liknande sätt, t.eX. kalkkärr. Restaurering av trädklädda betesmarker förstärks genom nedanstående metoder som bevarar/ skapar mer eller mindre öppetväxande jätteträd i korridorer elleri sluten skog. Frihuggning av träd i korridorer längs vägar. Sjövägen längs Vättern har här särskilt stort värde, dels för dess många gamla ekar och stora trädslagsblandning och dels för att huggningama på ett antal platser kan utformas så att vackra, permanenta utblickar över Vättern bildas. Frihu g gnin g av enskilda träd i områden med skog. Vad gäller ek bör Ombergs samtliga ca 400 jätteträd friställas, jämte många yngre träd i olika åldersklasser. Särskilt lämpliga restaureringsobj ekt utgör några lövskogsbeståndi Höj eområdet. V1d Höje finns lång beteslandskapskontinuitet, många grova träd (av bl.a. ek, bok och alm) och många rödlistade arter. Ett annat angeläget större område där både natur och kulturmiljö kan restaureras ligger mellan Höje och Renstadfällan, norr om Urbj örn ovan Makersbergens brant. Detta område utgörs idag främst av högvuxen gräsmark, med en gles lågvuxen krattartad skog av bl.a. ek och ask. Den öppna karaktären bibehålls bl.a. på grund av tunt jordtäcke och bete från älg och rådjur. I norr ansluter Renstadfällans välhävdade och buskrika betesmark som har en värdefull flora. Vid områdets västra kant vidtar ett större fossilt odlingslandskapsområde som också innefattar en järnålders grav. En vision för framtiden kan vara ett större sammanhängande mosaikartat beteslandskap runt Höje och vidare ända till Renstadfällan. På norra Omberg finns tre mindre impediment med värdefull kärlväxtflora på tunn jord. Här finns bl.a. Östergötlands största population av orkidén S :t Persnycklar, som dock har minskat kraftigt under senare år då områdena är på väg att växa igen, dels av träd och buskar från kanterna och dels av ett alltmer slutet fältskikt. Röjning kan kortsiktigt motverka igenväxning, men bete bör på sikt återinföras om kärlväxtfloran ska kunna bevaras för framtiden. En särskild plan för naturbetesmarker och jätteträd bör upprättas. Denna bör, vad gäller jätteträd, fokusera på hur man kan knyta ihop olika områden med jätteträd på berget, med hjälp av ovan nämnda metoder. Idag finns särskilt hög täthet av grova lövträd kring Alvastra, Höj e, Marbergen/Storpissan och kring Ommas borg/Borghamn. Skador från olovlig terrängkörning Olovlig terrängköming med främst s.k. “fyrhjulingaf ,, fyrhjuli ga terrängmotorcyklar, har seglat upp som ett nytt allvarligt miljöproblem på Omberg de senaste åren. Bland annat har röjningsrösen, och kanske även andra lagskyddade fornlämningar, körts över och skadats. Skador på vegetationen har också rappor terats. Nationalpark Länsstyrelsen och andra krafter i Östergötland har en längre tid verkat för att Omberg ska bli nationalpark, vilket fått anmärkningsvärt svalt mottagande på nationell nivå. Bergets naturmiljöer är utan tvekan av nationalparksklass och hyser t. ex. långt större antal rödlistade arter än Stenshuvud national park. Argumentet att Omberg utgörs av ett alltför kulturpåverkat landskap faller också vid jämförelser med de skånska nationalparkema vid Stenshqu och Söderåsen, vilka utgörs av landskap som i början på l900talet var hårt betade. I Söderåsens fall var också en stor del av området tills nyligen intensivt brukad sko g. Sedan 2003 har förutsättningarna att bevara Ombergs naturvärden avsevärt förbättrats. Då inrättade Sveaskog här sin första ekopark och drygt 60 % av bolagets ca 1700 ha på berget undantogs från skogsproduktion. Det innebär att knappt hälften av Omberg har fått ett frivilligt skydd, till vilket kan läggas knappt 4 % av ytan som är formellt skyddadi naturreservat. För de planerade naturvårdsåtgärdema i ekoparkens naturvårdsbestånd kommer inte skogsvårdslagen utgöra något hinder, då ett 50årigt naturvårdsavtal upprättas mellan Sveaskog och Skogsvårdsstyrelsen. Naturvårdsverket har ställt sig positiv till natur skyddi ekoparker av Sveaskogs modell. Tills vidare har verket undantagit skyddsvärd naturi befintliga! planerade ekoparker från naturreservatsbildnin gen, förutom vad gäller vissa pågående ärenden eller särskilt angelägna objekt (Löfgen mil. 2004). Innan frågan om formellt skydd för värdefulla naturområden i ekoparkema slutgiltigt avgörs, vill verket emellertid avvakta resultaten av naturvårdsplaneringen och samråden med länsstyrelserna för ekoparkema. Länsstyrelsen välkomnar Sveaskogs ekopark på Omberg, med de många naturvårdssatsningar som nu påbörjats, och ser inte parken som någon motsättning till en framtida nationalpark. National parksfrågan är dock ur naturvårdssynpunkt inte längre akut, då de värdefullaste naturområdena nu undantagits från sko gsproduktion. Samarbetet mellan Sveaskog och Länsstyrelsen om åtgärderna eko parken är mycket gott och tillför också bägge parter nya kunskaper vad gäller skötselmetoder. Kalkutfällningar på urberget. Mosaiken med kalkrikt kalkfattigt, fuktigttorrt, öppetslutet, samt milda vintrar gör Ombergsbranterna till ett av Sveriges mest särpäglade naturområden. Foto: Kurt Adolfsson Figur 12. Antal fåglelarter som häckade eller påträf fades i lämplig häckningsmijö inom olika fågelatlas inventeringsområden på Omberg. Efter Gezelius och Jonsson 2004. Fortsatt kunskapsuppbyggnad I och med denna rapport är Länsstyrelsens stor satsning på att kartlägga Ombergs natur och kultur värden avslutad. V1 har nu en god basnivå av kunskap från hela bergets yta (frånsett kulturmilj öinformation från några särskilt svårforcerade ytor som av priori teringsskäl ej ingicki fältarbetet, Fig. 5). Detta betyder emellertid inte att Länsstyrelsen sätter punkt för kunskapsinsamling om bergets natur och kulturvärden. Det är av flera skäl angeläget att komplettera med nya uppgifter även i framtiden: De översiktliga natur och kulturinventen'n garna har planerats för att upptäcka så mycket som möjligt, men det är en omöjlig het att inventerarna har hittat allt. Mycket talar för nya fynd i framtiden, särskilt som allt fler personer förväntas besöka berget. Denna rapport kan stimulera amatörer och professionella som rör sig på Omberg att och rapportera nya fynd (eller äldre icke kända fynd) till Länsstyrelsen. De översiktliga inventerin garna har kom pletterats med en rad specialinventerin gar (Tab. 2), men ytterligare fördjupning eller inventeringar inom flera ämnesområden kan i vissa fall vara av största intresse. Nya uppgifter som kommer fram kommer att inarbetas i denna inventeringsrapports databas, som finns på Länsstyrelsen Östergötland. N2000 revision utifrån befintliga inventerings resultat Naturvärdesinventerin garna och analysarbetet har tillfört ny information om Ombergs namrmiljöer. Många objekt av N2000klass har identifierats som idag ligger utanför befintliga N2000områden. Utifrån dessa resultat bör Länsstyrelsen omgående ge ett förslag till Naturvårdsverket, för revision av N2000områden och N2000habitat på Omberg, i första hand på statlig mark. N2000habitatindelning av branterna En habitatindelning av branterna bör göras på en finare skala än nuvarande grova indelning av sko gshabitat. Detta kan emellertid inte göras direkt utifrån de nuvarande inventeringsresultaten, utan kräver flygbildstolknin g och fältkontroll vad gäller branternas mosaikartade blandning av slutna och öppna habitat. Branternas kalkrika torrän gar är här av särskilt intresse (habitat 8210, Klippvegetation på kalkrik mark). Skogshistoria Önskvärt är att få bättre kunskaper om detaljerna i skogshistorien efter istiden, särskilt under de senaste 40005000 åren, samt att få kunskap om sko gsodlingen under skogsskolans tid på bestånds nivå För att få information om Ombergs äldsta skogs historia är en pollenanalys planerad tillsammans med Sveaskog. Ännu har emellertid inte ideala prov tagningspunkter kunnat identifierats, som bra kan ge svar på både skogshistoriska och odlingslandskaps historiska frågeställningar. Arbetet med detta fortsätter. I handlingar från Domänverket finns information om skogsbeståndens utseende vid olika tider (t.eX. Dahlgren 1909). En kartläggning av historien i olika bestånd/områden på berget kan ge viss information om skogarnas naturliga förutsättningar på platsen, särskilt om man kan hitta uppgifter om när bestånden första gången anlades. Håltra'd och död ved på centrala Omberg En fågelatlasinventering av Omberg visar på färre hålhäckande arter, och färre arter totalt, centralt uppe på berget jämfört medi branterna (Gezelius & Jonsson 2004; Fig. 12). Fågelatlasinventeringen gav inga direkta uppgifter om artemas numerär, men flera inventerare bekräftar att vanliga hålhäckare, t.eX. svartvit flugsnappare och blåmes, nästan saknas inom stora områden med annars lämpliga häckningsmilj öer. Fågelinventerarna och andra påpekar också att mängden hålträd och död ved, centralt på berget, är litet. Ett åtgärdsprogram för att öka mängden död ved på berget presenteras ovan i avsnittet “Brist på död ved och boplatser för hålhäckande fåglar”. En kvantifiering av mängden hålträd och död ved på de centrala delarna av berget, skulle vara en bra utgångspunkt för att planera för lämpliga natur vårdsåtgärder. Utifrån sådana data skulle också ett holkuppsättningsprogram kunna planeras, för att minska bohålbristen för fåglar till dess tillgången på naturliga bohål blivit tillfredsställande. Tysklönnens förekomst Åtgärder mot tysklönnen, som utgör ett hot mot de naturliga ädellövskogama på berget, har diskuterats i kapitlet Omberg idag ochi framtiden, under “Hot från främmande trädslag”. För att kunna genomföra lämpliga bekämpningsåtgärder bör artens förekomst kartläggas noggrant på berget. Privata markägare bör kontaktas för att diskutera detta problem. Om en samlad insats kan göras över hela berget bör förutsät tningarna vara goda att Omberg kan bli ett tysklönnfritt området F örhistoriska boplatser odlingshistoria Inventeringsresultaten visar på en rik odlingshistoria på stora delar av Omberg (Fig. 5). Fortsatta under sökningar bör göras för att hitta förhistoriska boplatser. Där sådana hittas kan ytterligare fördjupade under sökningar komma att tillföra mycket kunskap om de förhistoriska människornas försörjningssystem och liv på berget. Önskvärt är också att få mer ingående kunskaper om bergets tidiga odlingshistoria när började man odla på berget och i vilken omfattning har man odlat vid olika tider? Pollenanalys är ett medel som kan bidra till sådana kunskaper. Kaltarspår kring Stocklycke Stocklycke är sedan länge ett centralt besöksområde på Omberg och här finns många natur och kultur sevärdheter samlade inom små avstånd från varandra. Här ligger Naturum, naturskola och området är ekoparkscenter med bl.a. startpunkter för vandrings ledema på berget. Stocklyckeområdet är delvis väldokumenterat, bl.a. i äldre kartmaterial, och ingick därför inte i den översiktliga kulturinventeringen av berget av prioriteringsskäl. Nya fynd av hittills icke dokumenterade kulturlämningar kring Stocklycke gör dock att det finns skäl att fältinventera detta område, bl.a. för att ytterligare stärka områdets pedagogiska potential. Ovanliga insekter Under de senaste åren har flera inventeringar av insekter gjorts, främst vedlevande arter (Tab.2). Bland hotade arter som påträffats på Omberg utgör insektsfynden dock en förvånansvärt liten andel (K. Antonsson, muntl.), varför fler insektsinventerin gar är önskvärda i framöver. Referenser Anonym 1773. (Nedteckningar av okänd geolog 2729 juni 1773, noteringar från Hans Sandberg) Anonym 1995. Langlav i Östergötland. Länsstyrelsen Östergötland, Rapport 1995: 10. Berglund, B. 1968. Vegetationsutvecklingeni Norden. Svenska natarskyddsföreningens årsbok 1968, sid 3151. Stockholm Bohman, J. 1829. Omberg och dess omgifningar. Linköping. Browall, H. 1980. Mesolitisk stenålder vid Tåkern. Browall, H. 1984. Alvastra pålbyggnad. Social och ekonomisk bas. Theses and papers i NorthEuropean archaeology 15. Stockholm. Browall, H. 1999. Mesolitiska mellanhavanden i västra Östergötland: Glyfer och arkeologiska ram en vänbok till Jarl Nordbladh (Red. A. Gustavsson. & H. Karlsson). Gotarc Series A, vol. 3, Göteborg. Browall, H. 2003. Det forntida Alvastra. Statens historiska museum. Stockholm. Claesson, C. 2001. Landskapskartering av gamla träd och alleer i Östergötland. Länsstyrelsen Öster götland, Rapport 2001 :1 1. Dahlgren, J. 1909. Skogsindelningshandlingsarför Kronoparken Omberg, Södra delen ati Västra Tollstad s:n, Lysings h:d, Östergötlands län upprättade åren 1906 (1909) och Norra delen ati Väfversanda och Rogslösa s:nr, Dals h:d, Östergötlands län upprättade åren 1907 (1909). Landsarkivet, Vadstena. Dannefeldt. MJ. 1965. Barrskogen och lövskogen på Omberg. I: Regnbågen, bilaga till Östgöta Correspondenten 19/6 1965. Degelius, G. 1944. Lavfloran inom Ombergs skydds område. KVA:s skrifteri naturskyddsärenden 46. Dusén, P. 1868. Bidrag till Östergötlands och Smålands flora. Botaniska notiser. Dusén, P. 1888. Ombergstraktens flora och geologi. Stockholm. Ekeboum, J. 1716. Utan titel (Akt till 1716 års karta över Ombergs Djurgård). LMV Gävle, forskningsarkivet, aktD1431522. Eliasson, P. och Nilsson, S.G. 1999. Rättat efter Skogarnes aftagande en miljöhistorisk undersökning av den svenska eken under 1700 och 1800talen. Bebyggel sehistorisk tidskrift 37, 3363. Emanuelsson, U. 1987. Översikt över det nordiska kulturlandskapet. Nordiska ministerrådet, Miljörapport 1987, 6: 1352. Erdtman, G. 1949. Östergötlands natur genom tiderna. Naturi Östergötland: 3347. Göteborg. Ersgård, L. 1996. Religionsskiftet som social förändring. Arkeologi från stenålder till medeltid. Artiklar baserade på Religionsarkeologiska nätverksgrup pens konferens på Lövstadbruk den 1 3 december 1995 (Red. K. Engdahl & A. Kaliff). Riksantikvarie ämbetet, Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 19. Linköping. Franzén, M. 2000. Sällsynta fjärilar i Östergötland nationellt och regionalt rödlistade arter. Länsstyrelsen Östergötland, Rapport 2000:4. Gezelius, L. och Jonsson, O. 2004. Ombergs häckfågel fauna en atlasinventering 20022004. Vingspegeln 23, 3657. Grinndahl, Th. 1934. Omberg. Bonderörelsensfestskrift 1934, sid 7782. Bonderörelsen Östergötland. Gustafsson, LÅ. 1972. Kalkkärr i Östergötland. Läns styrelsen Östergötland, Rapport. Göransson, H. 1987. Neolithic man and the forest environment around Alvastra Pile Dwelling. Thesis and papers in NorthEuropean Archaeology. Göransson, H. 1989. Dagsmosse Östergötlands förhistoriska kalender. Svensk botanisk tidskrift 83, 371407. Hedberg, O. l949a. Vegetation och flora inom Ombergs skyddsområde. KVA:s avhandlingar i naturskydds ärenden 5. Hedberg, O. 194%. Ombergs granskogar och deras historia. Natur i Östergötland (förf. C. Fries och K. CurryLindahl). Bokförlaget svensk Natur, Stockholm Hesselman, B. 1938.0mbergs kärlväxtflora. Svensk botanisk tidskrift 32, 188. Holmgren, AB 185 1. Ombergs fanerogamer och ormbunkar. Botaniska notiser. Holmström, M. och Tollin, C. 1990. Alvastra klosters äldre godsinnehav. I: Heliga Birgittas trakter (Red. G. Dahlbäck). Uppsala. Insulander, R. 1994. Opublicerad Cuppsats, Institutionen för idé och lärdomshistoria, Uppsala Universitet. J anzon, G.O. 1984. A me galithic grave at Alvastra in Östergötland, Sweden. The archaeology of Carrow more. Theses and papers in NorthEuropean archaeology 14 (Red. G. Burenhult). Stockholm. Jonsson, O., Lundkvist, L. och Nilsson, P. 2002. Ombergs natur och kultururvärden en sammanställning av känd kunskap. Länsstyrelsen Östergötland, Rapport 2002:3. Kaliff, A. 1999. Arkeologi i Östergötland. Scener ur ett landskaps förhistoria. Occasional Papers in Archaeology (Red. B. Gräslund). Uppsala. Karlsson, P. 1982. Omberg i sägen och verklighet. Kilander, S. 1990. Bröderna Gyllenhaal botaniserade inte endast i Västergötland. Svensk botanisk tidskrift 84: 199213. Kindvall, O., Aronsson, M., Dahlberg, A., Hallingbäck, T. och Tjernberg, M. 2002. Var finns Sveriges rödlistade arter? Fauna och flora 97(3), 212. Kellgren, A.G 1890. Studier öfver Ombergsflorans papilionaceer. Botaniska notiser. Larsson, T B, 1986. Bosättning och ekonomi i östra Östergötland under yngre Bronsålder. Bebyggelse historisk tidskrift, nr 11, Fornlämningar och bebyggelse (Red. KG Selinge). Stockholm. Larsson Grot, J. 1649. Okänd titel (Lantmäterikarta över Stocklycke). LMV D 10:89. Löfgren, R., Henriksson, S. och Hultgren, B. 2004. Skyddsvärda statliga skogar och urskogsartade skogar. SNV Rapport 5339. Naturvårdsverket, Stockholm. von Linné, C. 1745. Öländska och Gotländska resa är 1 741. Borås. von Linné, C. 1751. Skånska resa är 1749. Redigerad av CarlOtto von Sydow 1975. Wahlsröm och Widstrand. Nilsson, P. 2002. Omberg, Steg 2: Översiktlig kultur inventering år 2002. Riksantikvarieämbetet UV öst, Rapport Dnr 424 10972002. Nilsson, P och Ternström, C. 2004. F ossila odlingsspår och grav inom RAÄ 188 (UV 68) vid Urbjörn, Omberg. Riksantikvarieämbetet UV öst, Rapport 2004:32. Nordén, A. 1925. Östergötlands bronsålder. Linköping. Nordin, A. 1995a. Återinventering av lavfloran i Ombergs Skyddsområde. Svensk botanisk tidskrift 89, 175192. Nordin, A. l995b. Hotade lavar på lövträd i Östergöt land. Länsstyrelsen Östergötland, Rapport 1995:8. Olofsson, D. 1995. Svampari 13 naturreservat och 116 andra värdefulla hagmarker och lövskogar i Östergöt lands län. Länsstyrelsen Östergötland, Rapport 1995:5. Olofsson, D. 2000. Inventering av svampar i utvalda skogsområden på Omberg 2000. Rapport, Sveaskog. Persson, H. 1936. Mossfloran inom Ombergs skydds område. KVA:s skrifter i naturskyddsärenden 31, Uppsala. Pettersson, B. och Samuelsson, B. 2003. Omberg Den blommande arken, 2:a uppl. Stockholm. Samuelsson, A. 2000. Stocklycke äng: vegetation och flora. Sveaskog, Rapport. Sandberg, H, Olsson, O och Forshed, N. 1992. Omberg: en natur och kulturguide. Biomedia Omberg, Ödeshög. Tham, V. 1854. Beskrivning över Linköpings Län. Theorin, A0. 1875. Ombergs lafvegetation. Kungliga vetenskapsakademien, förhandling, Stockholm. Tyler, G. 1985. Storsvampfloran i Ombergs bokskogar en regional jämförelse. Svensk botanisk tidskrift 79, 1 17 123. Tyrberg, T. 1978. Ombergs fågelfauna den första översikten på 150 år. Meddelande från Tåkern fältstation 14, 2540. Wahlenberg. G. 1823. Resa till Omberg och Kolmorden 1 823 . Wiktander, U. 1998. Reproduction and survival in the lesser spotted woodpecker. Doktorsavhandling, Lunds universitet. Zetterstedt, J .W. 1822. Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker 1821, sid. 11. Lund. Appendix 1. Rödlistade växter, lavar, svampar och djur som påträffats på Omberg. Arter som observerats tillfälligt, utan tecken på att nyttja Omberg som permanent uppehållsort, ingår inte. Listan är sorterad i alfabetisk ordning efter vetenskapligt namn inom respektive organismgrupp. Med hotkategorier som anges under ”Hot” avses: RE = Försvunnen (från Sverige); CR = Akut hotad; EN = Starkt hotad; VU = Sårbar; NT = Missgynnad; DD = Kunskapsbrist (oklart till vilken av ovanstående hotkategorier arten ska klassas); RR = Regionalt rödlistad (dvs. i Östergötland). Aktualitet på senaste fynd för arten anges under ”A”: 1 = sentida fynd (efter 1980). Listan innehåller totalt 310 nationellt rödlistade arter, samt ytteri gare 86 regionalt rödlistade arter. Till listan kan läggas kronhjort av nominatrasen (Cervus e. elaphus, EN) som har återinplanterats och förekommer med en svag stam på berget. Det kan dock inte uteslutas att den har korsat sig med andra raser som är införda till Sverige. KÄRLVÄXTER Agrostemma githago Alyssum alyssoia'es Anthemis arvensis Artemisia campestris Asperugo procumbens Bartsia alpina Botrychium matricariifolium Bromopsis benekenii Bromopsis ramosa Camelina allysum Catabrosa aquatica Cerastium brachypetalum Consolida regalis Cypripea'ium calceolus Dactylorhiza i. incarnata Dactylorhiza i. cruenta Dactylorhiza i. ochroleuca Dracocephalum ryuschiana Epipactis atrorubens Epipactis helleborine Epipactis palustris Epipactis phyllanthes Eriophorum latifolium Erucastrum gallicum F estuca altissima Gentianella amarella Gentianella c. campestris Geranium bohemicum Gymnaa'enia odoratissima Gymnocarpium robertianum Hedera helix Herminium monorchis Hypericum hirsutum Lappula squarrosa Lithospermum a. arvense Lithospermum oficinale Lolium remotum Lolium temulentum Malva pusilla Marrubium vulgare Melampyrum arvense Melica ciliata Microstylis monophyllos Nepeta cataria Neslia paniculata Onobrychis viciifolia Onopordum acanthium Ophrys insectifera Orchis mascula Oxytropis pilosa Pedicularis sylvatica Pinguicula vulgaris Poa remota Polygala amarella Polygala comosa Primula farinosa Saxifraga tria'actylites Scabiosa columbaria Schoenus ferrugineus Seseli libanotis Setaria viria'is Silene dichotoma Taraxacum maculigerum Taraxacum suecicum Taxus baccata klätt grådådra åkerkulla fältmalört paddfot svarthö rutlåsbräken strävlosta skugglosta lindådra källgräs raggarv riddarsporre guckusko ängsnycklar blodnycklar vaxnycklar drakblomma purpurknipprot skogsknipprot kärrknipprot kal knipprot gräsull kålsenap skogssvingel ängsgentiana fältgentiana svedjenäva luktsporre kalkbräken murgröna honungsblomster luden johannesört piggfrö sminkrot stenfrö linrepe dårrepe Vit kattost kransborre pukvete grusslok knottblomster kattmynta korndådra esparsett ulltistel flugblomster szt Pers nycklar luddvedel granspira tätört storgröe rosettjungfrulin toppjungfrulin majviva grusbräcka fältvädd axag säfferot kavelhirs gaffelglim fläckmaskros strandmaskros idegran äääâååäâäääåâåâåâiåâå5%åäääåâåääååââääääåääääâä HmmHHHHHHHHDlDlDALMDlDlDALMHD*LAJD*D*LAJLAJMmmDlDlDlblblDlHD*LAJLAJDlbALAJDlHHHHHHHHMHHMMHHMHHHHNM> äåägäååååååååååäååå Vicia dumetorum Vicia pisiformis Vicia villosa KRANSALGER Chara vulgaris MOSSOR Anastrophyllum hellerianum Buxbaumia viria'is Calypogeia suecica Cephalozia catenulata Cirriphyllum tommasinii Cololejeunea calcarea Cynoa'ontium fallax Dicranodontium denudatum Dia'ymoa'on spadiceus Dia'ymoa'on tophaceus Grimmia decipiens Gymnosmmum calcareum Hamatocaulis vernicosus Hygrohypnum eugyrium Loeskeobryum brevirostre Neckera besseri Neckera crispa Neckera pennata Plagiothecium latebricola Pterygoneurum ovatum Rhynchostegiella teesdalei Rhynchostegium murale Tortula mucronifolia Trichocolea tomentella Zygoa'on viria'issimus LAVAR Acrocordia cavata Agonimia allobata Arthonia arthonioia'es Arthonia byssacea Arthonia cinereopruinosa Arthonia pruinata Arthonia spadicea Bacia'ia rosella Bacia'ina caligans Bactrospora corticola Bactrospora dryina Bactryospora sp. Biatora sphaeroia'es Biatoria'ium monasteriense Buellia violaceofusca Calicium abietinum Calicium adspersum Calicium quercinum Caloplaca lobulata Caloplaca lucifuga Caloplaca luteoalba Catapyrenium psoromoides Chaenotheca Chlorella Chaenotheca gracillima Chaenotheca hispia'ula Chaenotheca phaeocephala Claa'onia parasitica Cliostomum corrugatum Collema fragrans Cybebe gracilenta Cyphelium sessile buskvicker ärtvicker luddvicker busksträfse vedtrappmossa grön sköldmossa vedsäckmossa stubbtrådmossa späd hårgräsmossa spindelmossa praktklipptuss skuggmossa bäcklansmossa trubblansmossa kustgrimmia liten kalkkuddmossa käppkrokmossa skogsbäckmossa Västlig husmossa rundfjädermossa grov fjädermossa aspfjädermossa alsidenmossa stjärtmossa mjölig nålmossa stennäbbmossa tornskruvmossa dunmossa liten ärgmossa liten punktlav slät fjällav dalmatinerfläck ekpricklav puderfläck matt pricklav glansfläck rosa lundlav skugglundlav liten sönderfallslav stor sönderfallslav sönderfallslav stor knopplav klosterlav blyertslav vedspik gulpudrad spiklav ekspik dvärgpraktlav skuggorangelav almorangelav grå jordlav kornig nållav brunpudrad nållav parknål brun nållav dvärgbägarlav gul dropplav rosettgelélav smalskaftslav parasitsotlav VU VU N T NT NT VU NT NT NT VU NT NT NT NT VU NT NT VU NT VU NT NT EN NT DD NT DD N T EN VU VU VU NT DD VU EN NT NT NT EN VU RE N T VU EN NT VU NT NT EN VU VU NHNHHHHHHMNNNNHMHNHHHNHHH DlDÅLAJDlDlDlDlblblHwHD*ND*LMD*D*D*D*D*D*D*D*D*D*HD*D*D*H Degelia plumbea Eopyrenula leucoplaca Evernia divaricata Fellhanera bouteillei Gyalecta derivata Gyalecta flotowii Gyalecta truncigena Gyalecta ulmi Lecania koerberiana Lecanographa amylacea Leptogium corniculatum Leptogium gelatinosum Leptogium teretiusculum Lobaria pulmonaria Lobaria virens Micarea adnata Moelleropsis nebulosa Opegrapha sorediifera Opegrapha vermicellifera Opegrapha viridis Pannaria conoplea Pannaria pezizoides Parmeliella triptophylla Peltula euploca Phaeophyscia endophoenicea Physcia phaea Porina grandis Pyrenula nitida Pyrenula nitidella Ramalina baltica Ramalina calicaris Rhizocarpon disporum Schismatomma decolorans Schismatomma pericleum Sclerophora coniophaea Sclerophora farinacea Sclerophora nivea Sclerophora peronella Sphinctrina leucopoda Sphinctrina turbinata Thelotrema lepadinum SVAMPAR Amanita friabilis Atheloderma mirabile Bankera violascens Boletopsis leucomelaena Boletus radieans blylav blanklav ringalav kvistlav storsporig kraterlav blek kraterlav mörk kraterlav almlav stor bönlecania gammelekslav strutskinnlav flikig skinnlav dvärgtufs lunglav örtlav vaxdynlav blågryn mjölig klotterlav stiftklotterlav olivklotterlav grynlav gytterlav korallblylav peltula skuggkranslav rikfruktig rosettlav stor porina bokvårtlav askvårtlav hjälmbrosklav rännformig brosklav åkerkartlav grå skärelav rosa skärelav rödbrun blekspik brunskaftad blekspik gulvit blekspik liten blekspik liten parasitspik kortskaftad parasitspik havstulpanlav alflugsvamp mirakelskinn grantaggsvamp grangråticka rotsopp Camarophyllopsis hymenocephala lerskivling Ceriporiopsis myceliosa Clavicorona pyxidata Clitocybe inornata Clitocybe lignatilis Collybia erythropus Cortinarius aureopulverulentus Cortinarius fraudulosus Cortinarius meinhardii Cortinarius percomis Cortinarius praestans Cortinarius turgidus Cristinia gallica Dentipellis fragilis Entoloma griseorubidum Entoloma incanum Fistulina hepatica Fomitopsis rosea Geastrum quadrifidum Hapalopilus croceus Helvella costifera Hydnellum geogenium Hygrocybe punicea Hygrocybe quieta Hygrophorus chrysodøn Hyphoderma albocremeum Inocybe corydalina Inocybe godeyi Inonotus cuticularis fransporing kandelabersvamp röktrattskivling vedtrattskivling rödfotad nagelskivling puderspindling granrotspindling äggspindling kryddspindling jättespindling silkesspindling gultagging skinntagging dysternopping grönnopping oxtungssvamp rosenticka fyrflikig jordstjärna saffransticka blek pokalmurkla gul taggsvamp scharlakansvaxskivling luktvaxskivling gulprickig vaxskivling alpskinn grönpucklig tråding rödflammig tråding skillerticka NT DD NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT NT DD NT NT NT NT DD NT NT ,....t,_.HHHH,_.HNNHHHNL»,_AHHHNHHHWHHHHHHHwHHHHHwHH ›^NHHH›l›^›A›^›^›^›^HHHHHHNHHHHHHHHHHNHHNH Inonotus hispidus Inonotus tomentosus Junghuhnia collabens Junghuhnia luteoalba Junghuhnia separabilima Kavinia alboviridis Kavinia himantia Lactarius acris Lentaria byssiseda Lentaria epichnoa Leptosporomyces roseus Lycoperdon atropurpureum Lycoperdon echinamm Lycoperdon mammifarme Marasmius torquescens Mycena renati Oligoporus floriformis Pachykytospora tuberculosa Peziza saniosa Phellinus chrysoloma Phellinus nigrolimitatus Phlebia centrifuga Pseudoomphalina kalchbrenneri Pycnoporellus fulgens Russula curtipes Russula solaris Scleroderma verrucosum Skeletocutis nivea Skeletocutis odora Sowerbyella imperialis Stropharia albocrenulata Subulicium minus Tricholoma apium Tricholoma atrosquamosum Tricholoma aurantium Tricholoma sejunctum Xerula pudens Xylobolus frustulatus DÄGGDJUR Lynx lynx Muscardinus avellanarius FÅGLAR Acrocephalus palustris Aquila chrysaetos Asia flammeus Bubo bubo Caprimulgus europaeus Ciconia ciconia Columba oenas Coracias garrulus Coturnix coturnix Dendrocopus leucotus Dendrocopus minor Emberiza hortulana Falco peregrinus Ficedula parva Haliaetus albicilla Jynx torquilla Larus fuscus Nucifraga caryocatactes Oriolus oriolus Pandion haliaetus Perdix perdix Pernis aviomis Phoenicurus erythronotus Phylloscpus trochiloides Picoides tridactylus Pinicola enucleator Upupa epops pälsticka luddticka blackticka gulporing fransig ockraporing gröntagging narrtagging skarp rökriska spinnfingersvamp vit vedfingersvamp rosentrådsskinn lundröksvamp igelkottsröksvamp slöjröksvamp filtfotsbrosking gulfotshätta rosetticka blekticka blåmjölkig storskål granticka gränsticka rynkskinn kalkmjölnavling brandticka kortfotad kremla solkremla knottrig rottryffel fläckticka ostticka gul rotskål tårkragskivling nubbskinn lakritsmusseron svartfjällig musseron brandmusseron sydlig kantmusseron brunluddig roting rutskinn lodjur hasselmus kärrsångare kungsörn jorduggla berguv nattskärra vit stork skogsduva blåkråka vaktel vitryggig hackspett mindre hackspett ortolansparv pilgrimsfalk mindre flugsnappare havsörn göktyta silltrut nötkråka sommargylling ñskgjuse rapphöna bivråk svart rödstjärt lundsångare tretåig hackspett tallbit härfågel KRÄLDJ UR OCH GRODDJ UR Coronella austriaca Natrix natrix Triturus cristatus hasselsnok snok NT NT NT NT NT NT NT NT NT DD EN NT NT NT NT NT NT DD NT NT NT NT NT DD NT NT NT NT NT VU större vattensalamander NT ›^›^HHD*D*NHHH›^›^›l›^HHHHHHHHHHHHHNHHHHHHHHHH Lp)›A›^HHHwHHHwHHHHHHNWWHWNHWHil ›»AN SKALBAGGAR Acanthoderes elavipes Agabus striolatus Agrilus biguttatus Alleeula morio Ampedus eardinalis Ampedus hjorti Ampedus praeustus Ampedus sanguinolentus Anaglyptus mystieus Anobium emarginatum Anobium thomsoni Apion astrologi Apion dispar Apion pomonae Aromia mosehata Atomaria nigripennis Callidium eoriaeeum Calopus serratieomis Cer'ylon deplanatum Ceutorhunehus angulosus Cis eastaneus Cis quadrilens Colydium elingatum Cortiearia lapponiea Cryptophagus eonfusus Cryptophagus fallax Cryptophagus labilis Cryptophagus mieaeeus Cryptophagus populi Doreatoma flavieornis Doreatoma robusta Elater ferrugineus Epuraea deubeli Eupleetus beseidieus Gastrallus immarginatus Globieomis eortiealis Gnorimus nobilis Grynoeharis oblonga Hapalaraea pygmaea Haploglossa gentilis Hedobia imperialis Hypulus quereinus Ips sexdentatus Laeon eonspersus Leptura revestita Longitarsus nigerrimus Longitarsus pellueides Lopheros rubens Lueanus eervus Mesosa nebulosa Mierobregma emarginata Mierorhagus lepidus Mierorhagus pygmaeus Moehamus urussori Myeetoehara axillaris Myeetophagus populi Myeetoporus brueki Neeydalis major Nemadus eolonoides Nemozoma elongatum Opilo mollis Osmoderma eremita Paromalus paralellopipedus Platyeis eosnardi Plagionotus detritus Platyeerus eaprea Platyrhinus resinosus Plegaderus saueius Prionoeyphon serrieornis Prionyehus ater Proeraerus tibialis Pseudoeistela eeramboides Pseudoeleonus grammieus Pteryngium erenatum Raboeerus gabrieli Rhizophagus eribratus spindelbock NT saknas NT tvåfläckig smalpraktbagg. VU gulbent kamklobagge VU kardinalfärgad rödrock VU rödpalpad rödrock NT svartspetsad rödrock NT svartfläckad rödrock NT prydnadsbock NT Fam. trädgnagare RR Thomsons trädgnagare RR sötvedelsspetsvivel NT kullaspetsvivel VU blå spetsvivel VU myskbock NT Fam. fruktbaggar VU bronshjon NT Fam. blombaggar RR platt gångbagge NT Fam. vivlar EN Fam trädsvampborrare NT tretandad svampborrare NT saknas CR robust mögelbagge NT Fam. fruktbaggar NT Fam. fruktbaggar VU Fam. fruktbaggar NT bålgetingfuktbagge NT bifruktbagge RR bred tickgnagare NT robust tickgnagare RR mulmknäppare VU Fam. glansbaggar NT Fam. kortvingar RR Fam. trädgnagare NT Fam. ängrar VU ädelguldbagge VU avlång flatbagge VU Fam. kortvingar NT Fam. kortvingar NT Fam. trädgnagare RR ekbrunbagge VU tolvtandad barkborre VU tallfj ällknäppare N T almblombock EN bläddrejordloppa N T Fam. bladbaggar DD Fam. rödvingebaggar EN ekoxe VU töckenfärg. ögonfläcksb. NT granbarkgnagare N T Fam. rötsvampbaggar NT Fam. rötsvampbaggar RR större granbock EN större svampklobagge NT brungul vedsvampbagge NT Fam. kortvingar NT stor stekelbock NT Fam. mycelbaggar NT Fam. mörkbaggar RR Fam. borstbaggar VU läderbagge VU Fam. stumpbaggar NT Fam. rödvingebaggar VU bredbandad ekbarkbock CR bj örkblåoxe N T stor plattnosbagge NT Fam. stumpbaggar VU Fam. mjukbaggar NT kolsvart kamklobagge smalknäppare Fam. vivlar Fam. fruktbaggar alträdsbagge Fam. gråbaggar R R VU orangevingad kamklobag. RR EN RR N T HmmHHHHHmmHmmmHHmHHmmHmHHHHmmmmHmm›n›n›»n››HmmHm›n›n›»n››HmHmmHmmHmHmHmmmHmHmHHHHHmm Seaphidema metallieum Seydmaenus perrisii Silvanoprus fagi Stenoeornus lamed Stenus nitiduseulus Strangalia attenuata Tetratoma fungorum Trypophloeus asperatus Velleius dilatatus Xylodrepa quadripunetata HALVVINGAR Cieadetta montana FJÄRlLAR Amphipoea erinanensis Arieia artaxerxes Conistra rubiginosa Cupido minimus Hamearis lueina Hesperia eomma Lyeaena hippothoe Melitaea einxia Parnassius apollo Phytometra viridaria Satyrium walbum Seopula rubiginata Xylena exsoleta Zeuzera pyrina Zygaena filipendulae Zygaena lonieerae Zygaena vieiae NATTSLÄNDOR Crunoeeia irrorata STEKLAR Osmia pilieomis Crossoverus assimilis BLÖTDJUR Aegopinella nitidula Anisus spirorbis Clausilia pumila Ena montana Ena obseura Maerogastra ventrieosa Oxyehilus eellarius Perforatella bidentata Sueeinea oblonga Truneatellina eostulata Truneatellina eylindriea Vertigo angustior Vertigo genesii Vertigo geyeri Vertigo ronnebyensis albarkssvartbagge N T Fam. glattbaggar VU Fam. gråbaggar RR bred blombock RR Fam. kortvingar RR smalvingad blombock EN blåvingad lövsvampbagge NT aspborre NT bålgetingkortvinge VU fyrfläckig asbagge RR rn Z bergscikada litet stamfly förväxlad blåvinge svartprickigt platttly liten blåvinge gullvivefjäril allmän ängssmygare violettkantad guldvinge hökblomsternätfjäril apollofjäril jungfrulintly almsnabbvinge rödlätt lövmätare större mantelfly blåtläckig träfjäril allmän bastardsvärmare bredbrämad bastardsv. liten bastardsvärmare Eääääääåäåäåâååää Fam. kantrörsnattsländor VU Fam. bladskärarbin NT Fam. gräv och rovstekl. NT större skogsglanssnäcka RR rundläppad skivsnäcka DD klubbspolsnäcka RR större barksnäcka VU barksnäcka RR bukspolsnäcka N T källarglanssnäcka RR tandsnäcka N T gråskalig bärnstenssnäcka N T ribbcylindersnäcka N T hedcylindersnäcka RR smalgrynsnäcka RR otandad grynsnäcka N T kalkkärrsgrynsnäcka N T sko gs grynsnäcka N T WHWWWWWLQHU) WHHHHHHHHHHHHHH Områdesobjekt 'Södra Omberg Blhräg dnr 1062004/ 188 7 © Bakgrundskartor Lantmäteriet Områdesobjekt norra Ombe Blhräg WEB: Woman x_. © Bakgrundskartor Lantmäteriet, dnr 1062004/ 188