Ombärg och Omma

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

á* C C /7 år.. Ombärg och Omma. På Vätterns strand i trakten av Ombürg lever ännu min net av drottning Omma. Namnet själft är nästan det enda, man känner, och något spår till sagobildning existerar icke. Dnnkelt uppfattad, lever Omma i traditionen som bärgets fori \ domtida härskarinne, och så mycket är blott säkert, att man i äldre tid låtit några crediga. stensamlingar uppe på bärgets jüssa vittna om boning och gravplats. Detta är allt. Så fat tig har traditionen varit, att när en nutida svensk diktare ve lat gripa hennes bild, har han varit nödgad att från början till slut helt skapa ur egen fantasi. Hnmnnsrnns saga om drottning Oinmn är tills dato i själva värket den enda fastän senfödda sagobildning, som existerar, och äldre topograliska författares stereotypa uttryck, att många sagor berättas om" henne, är,'_;då några aldrig ens antydas, endast fattigdomsbevi set för, att sådana icke varit kända av dem. Det blir 'under sådana förhållanden här uppgiften att un dersöka, om det enda bevarade, namnen, språkforrnerna själva, ' kan ge ledning till tydning och förståelse. Tidigast möter Oinbärgs namn i ett medeltida diplom från något av åren 12761291 (Sv. Dipl. I sid. 723); närmare kan tidpunkten icke lixeras. Formen är Ammøbicerh. Ännu ett medeltida belägg är känt, från år 1426, skrivet .Amobrergh (S'rrrrn, Skandinarien under Unionstiden etc. .. 2 uppl. sid. 198. Vari från S. har denna form, nämnas icke). Från nsv. tid kän ner jag slutligen hos Olaus Magni (Hist. de gent. sept. 1555) formen Annebergl. LUNDGREN (Svenska personnamn fr. medeltiden) anser nam net vara bildat på ett fsv. kvinnonamn rimma, som f. I'm nes konstaterat tvenne gånger från Värmland, 1366, 1399. Denna ' ' Fil. kand. S. Emon har jorl'. mig uppmärksam på detta ställe. ../ ,4:a :u_.__.n' Ar.IKJ lartu] ams anwa.5= :lmI. fill Språkvetensknpliga Sällskapels Förhandhar 191019W' förklaring, som :tr den tidigaste och i huvudsak återfinnas hos Bnoocnnn han utgår från ett namn Anm' » i hans 'Beskrif ning öfwer. . . . ÖsterGötland .. . . sid. 639 f. (1760), synes icke sannolik. i' ' _ Det kan sägas med stor säkerhet, att större vattena berg, skogar, slötter icke bära namn efter människor eller 1 Vilka ptlrsonnnmn, vörkliga eller iingerade, ingå. Uppkomsten efter viirkliga pärsoner kan har naturligtvis icke komma 1 fråga, och de mytologiska namnen tillhöra en sen tid "med konkret utvecklad mytologi; jag har på' annat ställe (Östergötlands stenålder, i Meddel. fr. Osterg. Fornminnesfören. 1911 sid. 1fo:) visat upp, att Ombürgstrakten är den i egentlig mening tidi gast bosatta delen av Ostergötland, occuperad redan under stenålderns spetsovala yxas tid; namnet Omberg bör därför snarast tillhöra en mycket gammal tid. Det stora vattnet, bärget, skogen eller slätten bildar sitt namn efter de naturförhållan den eller egenskaper, som tidigast besticka människan, för så vitt det (den) icke blir ett namn, som endast betyder vatten, biirg, skog eller slätt, eller anger det geografiska förhållandet, jämfört med något annat. Å den andra sidan är det tänkbart, att i en senare tid ur ett sådant namn löser sig namnet på ett my'tologiskt väsen el* ler knyter sig ett sådant därtill. _ Redan ganska tidigt har man sökt en förklaring på nyss antydda vis. J. Bonnm har i sin beskrivning över 'Omberg och dess omgifningar' (Link. 1829) veterligt först framställt en sådan. Han sammanställer namnet med amma f. = 'vattenånga', ett ord, som enligt honom finnes belagt från' Omhärgstrakten, från Närke och Västergötland m. fl. st. Rnirz dialektlexikon känner icke att sådant feminint subst, men ett motsvarande maskulint timma = 1) 'jum och mild blåst”, 2) 1slinga, imma', i den förra betydelsen från Småland, i den senare dessutom från Östergötland _ 'Ifrågawarande Berg, som har Wetterns mäktiga watten Will ena sidan,__Dagsmosse wid den andra, Och sjön Tükern hardt intill i 0., och hwilket dessutom står alldeles ensamt och isoleradt från hwarje annan bergshöjd, ' Arno. blev enl. B. moder till Amnl (Amle), varifrån Amaloniska släkten (sagoligurerna Amelungarna, dit 'l'eoderilt räknades) härstammade. B. hänvisar till SPEGEL, menvar nämnas ej. Om Amaloniska ätten se Jon. Mmm. Hist. Gothor. sid. 41 11'., där någon Ama dock ej nämnas. Birger Norman, Ombärg och Omma. 37 måste i detta fall, med:gsm stora och fasta massa, i sådan myckenhet attrahera de rundt omkring uppstigande dunsterna, att detgwäoker allmän uppmärksamhet. Detta sker öfwer: till den grad, att Omberg ofta ända ned tillfotenttr inswept i det tjockaste Täcken, när på samma gång andra föremål i nejden antingen synas alldeles klara, eller dock obetydligt dunkla.' *. . . . . har denna. omständighet ganska. lätt kunnat gifwa anled ning till namnet Omberg, eller såsom det läses i äldre hand lingar, Ommnberg. Man säger ünnu på wissa orter, när Berget samlat dunster omkring sig, att det ammar, (gifwer ifrån sig ånger, ryker)' ' I senare tid har HELLoms'r (Svenska sjönamn sid. 766. Sv. Landsm. 1906) oberoende härav i ett mera omfattande samman hang framställt samma åsikt. Ombärg betyder enligt honom 'dimbärget, rökbärget'. Han sammanhåller dess fsv. form med det ovan nämnda dialektuttryoket denna m. = 'ånga, imma', uppkommet ur_ ett fsv. *dina vilket å. sin sida står i nvjuds förhållande till fno. ämc' m. = kök, brandlukt'. Stammen in_ ' går i flera sjö och ortnamn, huvudsakligen i Götaland: Åman (Ãmmen), Ämgren, Ämlångcn (Ãmmaldngen), Ämäimingen; Åma torp och i fsv. Amoquøern. Diskussionen av de enskilda namnen faller utom ramen för denna uppsats. . IInLLoms'r har närmare utvecklat sin' mening under rubri ken Åmlangen och Ãmmelången i 0. a. a. Han ansätter ett 'fsv. ånam 'Ãma, av stammen an: = 'dimma' (se 0. a. 0.. sid. 783). Sjön Ãmmeldngen i Närke (Kumla ooh Sundbo lnd) har fått sitt namn efter den ü, fsv. *32:10, som finnes känd från det medeltida Amoquom, hvilket nr 1524 skrivas Aamoqvam och nu här namnet Ämmeberg. * Ortnamnskommitén för Närke dess sekreterare doe. J. SAHLeanN har välvilligt låtit mig ta del av de ännu opublice rade resultaten , som behandlat Amoqaam, har kommit till samma resultat som HELLQUIST. De medeltida beläggen äro hamn 1293 Amoqumm 1388 Amokytta 1390 Amoqucern 1416 1 Ömi :lr ett av Odens namn. Se Snurra Eddan (F. Jöns. uppl. 1900) sid. 10. Redan Bonnan har sammanställt detta Odensnamn med Omhärg (0. a. a. sid. 4). 38 “ Språkvetenskapliga Sällskapets Förhandlingar 191019”. i_ Aroma quaem' 1416 Aamo quorn 1524!:1 Därefter följa: inaquem 1550 Ämoquersbytta 1655 ' Åmoqaernshytta 1556 0. s. v. . 1568 'börjar den regelbundna dubbelskrivningen av m. mmoquara Något senare börjar skrivningen med 0, och samtidigt börjar ' 2zdra stavelsens o försvagas till ca. Ommeqaarn 1578 Oskrivningen är dock ytterst sällsynt i det följande, och for merna med e äro ej de allena rådande. Framem0t1700 synes namnet ha försvunnit Ãmme Q. 1700 är den sista formen ; på. kvarnens stülle ligger nu Ännuebergs bruk. i j __ \ Dessa former visa, att vi ha att utgå. från ett fsv. Ulma, som, enl. ertnamnskommitén, varit namn på den a, vid vilken kvarnen varit belägen och vilket namn uppkommit ur dess ry kande fall. Ortnamnskommitén anser samma ord ingå i det östgötska Ombärg. *' ' De medeltida beläggen för Omhürg äro, som nämnt, Ain mobirerh, 12761291, och Amobcergh, 1426. Den förstnämnda formens rum utgör endast en skrivning och kan jämföras med det en gång funna Amma quietn 1416? Någon form från den efterföljande tiden före 1700talet med undantag för den ovan nämnda hos Onaus Maos: känner jag icke, men Boman: app ger (se ovan sid. 3) vid 1800talets början, att namnet i äldre handlingar skrivas Oimaaberg. Därvid bör dock ej fästas allt för stor vikt, då. BOIIMAN omnämner det i ett sammanhang, där han söker namnets etymologi. Hur pass gamla dessa hand lingar äro, nämnas ej. Under 1700talet växla formerna .alm bcrg och Omberg (ex. TISELIUS D: Uthförlig Beskrifning öfwor den stora Swea och Giötha siön Wätter etc... . . 1723 sid. 11); senare ha formerna med 0 utträngt de med 1 Doc. S. Tuneaaa har välvilligt meddelat mig, att han i Rasmus Lun vmsscss regestanleckningar (i Riksarkivet) funnit följande nya belägg: Amoyärd m3 Qaemcn 1310 s › s 1320 Ãmo Qnern 1417 Det ses lätt, att Rasmus Lenviosson delvis förändrat de medeltida formerna till 1500talsskril't (ex. å). ._ _su_ Birger Nermen, Ombärg och Omma. 39. Utvecklingen ses i'Ta'nalogi med de av HELLQUIST och ort namnskommiten för Närke behandlade namnen. fsv. Ãmobcergh > usa. *imabergh > › *Åmm'ao'bergh (0. 1550. Jfr Ãmmoquom 1568) _ › 'Åmmebergk (15501600. Jfr Ommequ'am 1578) :› Ämbergk. (Omberg). Synkope av e bör särskilt ha ägt rum under en beto . ningldar fortis legat på andra sammansättningsleden. .Att en sådan accentuering värkligen förefunnits, är antagligt, därför att den vid namn på berg är synnerligen vanlig. I senare tid har accenten äter flyttats. I vad förhållande till namnet Ombärg star då Ommas namn och figur? ' __ Den fsv. formen är, som nämnt, Amobcergh. Men när hon tydelsen av namnet bleknat, omformar folkfantasien des oty mologi, och bakom den givna formen har man utdragit ett fsv. kvinnonamn *Emm Den följande utvecklingen kan endast tänt ras på. ett sätt. _ _, fsv. 'Anm > nsv. *Aina ._. 'Ii.am : Ãmma = 'Onimo. _ Mein därmed är endast den språkliga proceduren angiven, och något grepp har icke givits till förståelse av drottning Ommas gestalt. Det måste finnas en reell grund, som värkat parallellt och ur vilken sagoliguren växer fram." Kan någon i sådan angivna? . Frågan kan refereras till en annan, 'mera straft begränsad: Äger det supponerade fsv. 'Ãma i gammal ellerny tid nagra. upplysande associationsförhållanden? ' På fvn. bottenfinnes ett kvinnonamn Ãma. Stamvokalens längd är höjd över varje tvivel. Namnet bäras, enligt LIND. (Norsk ile dopnamn etc. . . J, av tvenne pärsoner, bägge myto logiska, Ama trollkona i Snorre Eddan och Hervararsagans , . Ãma. döttir Yinis af chnislandi. (För beläggstüllena se Linn!) Snorre Eddans biform Ama förekommer i en handskrift, som saknar längdstreck, och dess andra biform timma har tydligen uppstått genom assaciation med det likalydande kvinnonamnet (i Rigspnla) sisubst. anime f. De övriga två handskrifterna, 40 Språkvetenskapliga Stillskapcts Förhandlingar IP'“1912. som :tre de förnämsta, ha .71mm Samma iir förhållandet med IIcrvararsagans bägge viirsioner. Ij'ormen Ama 1 Hauksbok (H) kan icke upplysa, da handskriften saknar accentbeteåk ningar (Hauksbök, utg. af det kongl. nord. 0ldskr.selsk.), en bättre handskriften It har formen Aina. Dessutom itunes nam net (Se Emnsson, Lexicon Poeticum) under formen Acme 1 E1 Nan GILSSONS Selkolluvisur 16 (Biskupa Sögur II) __Det.ka.n tilläggas, att namnets form alltjämt ansetts vara Ama, for fullständighetens skull har jag dock velat diskutera .den andra .w ; en. mOJhScIihTi'e Eddans Ãma förekommer endast i en upnräkning. Om lIervararsagans Äma finnes däremot några uppgifter. Handskriften R innehåller följande upp]ysn1nga_r':_Maör het Arngrimr, han var risi ok ber'gbüi; hann namor leslandi Ãmu Ymisdottur, oh gekk at eiga hana; son benta var Her» grimr, er kallaör var halftröll; han var stunöum med bergri sum, en stundum med mönnum; hann hafdi ail sem Jötnar; han var allfjölkunnugr ok berserkr milnll; han nam or Jotunhei mum Ögn Ãlfasprengi, ok gekk at eiga hann; han attu hann son, er Grimr het. _ u . u Därpå går sagan tillbaka i tiden, och detfol]er en berat telss om, hur Starkaör Aludrengr, som'bodde_ vid Qlfossa (Alu fossa] och vars 'festarmey' var Ogn Alfasprengi, utmanar Her rimr till holmgang vid 'enu efsta foss at Eydi' och dodar honom. Ögn dödar sig då sjalv. Grim: uppfostras hos Starkarln Sttarkladr tar därefter konung Ãlfs iAliheimum dot_ter Alfhildr till akta med våld, men dödas senare av konung Alin_ Grimr gifter Sig I med Bauggeiör, Ãlfhiids och Starkabs dotter. "Grimr fékk ser büstaö a ey lieirri a Halogalandi, er Bolm lut, 0k var sidan kallañr Eygrimr Bölmr. Son Iieirra het Arngrimr berscrkr, er sidan bjö 1' Belmi, ok var hinn agmtasti hermaör._ I handskriften 11 är berättelsen'något annorlunda: 'Madi het llergnirr (tydligen fel för Hergrimr), hann var \ risi 0k bergbui; hann nam af Ymislandi Amu Ymisdöttur, ok fckk sidan; Iieirra sun var 'IIergrimr halftröll; hann nam af Jötunhcimum Ögn Aliasprengi, ok fekk sidan; Grimr het sun Iieirra'. 1 Citerar: liksom vid 11 efter Rates ed. i Fornald. sdg.*nordrlanda. 07 ......A Mu. Wlwrv” '='» * Iiiiger Nerm" Ombålrg och Omma. 41 5,7 Därpå följer fastän med delvis andra ord _I samma skildring som i R. I sin nuvarande form äro dessa berättelser synbarligen . förvirrade och brustna, såsom vanligt är med Fornaldarsagor nas genealogier, som ställts före de egentliga berättelserna. Det gäller då att komma den utveckling, som skapat den nua' varande formen, på spåren. Härvid erbjuder sig en god ut gångspunkt. ' ' ' 'Hela denna genealogi .utgör förhistorien till Angantyrs kamp med svensken Hialmarr. Arngrimr, Eygrims son. är fa der till Angantyr och hans 11 bröder. Något skäl för, att Hialmarrsagan, som överallt knytes till Svürgc, icke är svensk, har, fastän man i allmänhet negligerat_ den svenska synpunkten, icke givits. Man börjar numera också betrakta den som en svensk saga (OLnIK, Nordiskt Aandsliv etc. . . . sid. 38; Scnücx, I'llustr. svensk Litt. hist. Ny Uppl. sid. 113). Men även om man a priori kan anse Hiálmarrsagan vara svensk, har något direkt bevis icke förebragts. I en ingående undersökning (som jag snart hoppas kunna publicera) anser jag mig ha gi vit bevis för detta. Vad som i vårt speciella sammanhang är av intresse är, att jag funnit namnramsan med Arngrimssö . nerna innhålla namn av otvetydigt ön. (och därför svenskt') ursprung (ex. Heraarär, Hipruardr, Bái (Bali), Bmmi, Barn' m. il._] och med en övervägande götisk tendens; mtirk också, att Ahrn grimus hos Saxo iir svensk. Sagotraditionen om Arngrimsa sönernas härstamning fran trakten av sjön Bolmen i Småland torde därför få anses som svensk, närmast götisk. Hartill kommer en annan omständighet. De ovan citerade partierna av Hervararsagan omnämns. Starkaör Ãludrengr (1. v. 5. den kände sagoñguren Starkaös hin gamlis farfader. Men Starkaör är, enligt min mening, ursprungligen en svensk sa goiigur. Denna tanke är redan uttalad av Münnnnnorn (Deutsche Alterthumskunde V sid. 301 ff.), som uppvisat, att den danske Starkaör ständigt har starka anknytningspunkter till Svarge han kommer 'ständigt 'till Danmark därifrån, och han vänder ständigt dit åter och att den danska Starkaddiktningen före gås av en svensk tidig vikingatidsdiktning ' alla Starkads ungdomsdåd, som repesentera en diktning, till tiden föregå. ' Frågan gäller, om Hiålmnrrsagan är svensk eller en vn. konstruktion. Någon dansk synpunkt existerar icke. ' 42 Språkvetenskapliga Sällskapels Förhandlingar 19101919 ende den danska Starkaddiktningen (Starkad iLejre), försigga i trakter på östra sidan om Östersjön, som falla inom svensk synkrets. Denna svenskhet är, som jag på. annat ställe får tillfälle att visa, vida mera pointerad, ooh härtill kan läggas, att alla fingerade namn på. adr(ad), som i den gamla nordiska › litteraturen finnas knutna till något bestämt land (d. v. 5. till hörande jaltesagan, ej myten), bäras av svenskar, samt att Starkaör hos Saxo uppgives vara född öster om Svärge och hans berömmelse gå. i alla delar av Svärge (P. E. MüLLsns edition av Saxos Historia Dania I: 1 sid. 274.) Sinskilt är uppgiften om Starkabs härstamnmg fran trak terna öster om Svårge av intresse. I Hervararsagans ovan citerade parti skildras Starkaös farfader. Starkaör Ãludrengr. Vi föras med honom inom svensk synkrets. Det förtjänar vidare att anmärkas, att Jötunheimr i den fvn. litteraturen oftast länkes belägen i trakterna ö. om Svärge, således angivande svensk uppfattning (Männen o. 0. a. I: 1 sid. 274 not. Jfr Vononows Not. uberio. i anf. arb.) Dessa förhållanden ge uppslag till förståelse av Hervarar . sagans ovan citerade partier. Förhistorisn till den_ svenska berättelsen om Ilialmarr och Arngrimssönerna arbetar med svenskt sagostoff. På fvn. botten har uppgiften varit1 att söka. bertarbeta detta till vn. synkrets. På en punkt skiner denna. förändring tydligt igenom. Hervararsagan anger Arngrimr vara bosatt på den ö i Halogaland, som heter Bölm. Proce duren är klar. De götiska Arngrimssönernas fader hör icke hemma dör, utan på Bolmsö i den stora sjön Bolmen i Sma land. Märk också, att Arngrimr härjar i östervttg. En lik nande lokalitetsförändring har ägt rum, när Starkaör Klu drengr uppges ha vid Alufasen. De svenska. berättelserna ha förbundits med den säkerli gen norska sagofiguren Ãlfr i Ãlfheimum. Ãma blir gift med Arngrtmr [II:s Hergrimr (Hergnirr) tyd ligen fel. ty en Hcrgrimr är son till denne], fader till Heigrisar fader till Eygrimr, fader till Arngrimr, fader till Angantyr och hans 11 bröder. Stamtavlan ArngrimraHergrnnrEygrfmr Arngrimr* visar en namnbildningSprincip, som står på över 1 Naturligtvis omedvetet. ' Arngrtmr i o. 2 visa en ansats til den nya namnbildningsprincip, som ar vikingatidens. * .J __..__.n._.._..._.._..... ._...__...._.I .. . Birger Nerman, Ombürg och Ommn. 43 gángen se? folkvandriii'gstidens till vikingatidens (S'romt G, Vore forfaedres . . opkaldelsesy'stem, Arkiv f. nord. fil. IX sid. 199 ff.). _ Förhållandet är kort uttryckt: Hervararsagans ovan cite rade parti bygger på. tidigt svenskt vikingatidssagostoff, om satt till vn. synpunkt. _ Under sådana förhållanden kan det förtjäna påpekas, att namnen på Am och Grim, grz'm i Svarge, att döma efter Lunaonnns *Sv. personnamn från medeltiden: förekomma. utan jämförelse _talrikast i Götaland, speciellt Östergötland, ehuru namnet Arngrim, liksom Hcergrim,_icke finnes kant hos Leno GREN. Arngrim kan därför mycket väl tänkas som ett svenskt (östgötskt) namn. Amyrimr är vanligt på. Island sedan älsta tid (LINn). Heigrisar bäras utom den ovan nämnda iden fvn. lit' teraturen av en svensk fran 800talet Ln. 67”, 189”1 (Hanks bök 0. a. utgåva) och en 'sudreyskf från 1030 (LlND). Namnet visar sig således närmast vara svenskt. (Jfr nedan). Att Ãma knytes till den Arngrimska ätten berättigar oss att i henne se en svensk, närmast götisk tidig'vikingatidssagofigur. I trakten av Ombürg lever 'annu minnet av sagofiguren Omnia, språkligt återgaende på. ett fsv. *347mm I den fvn. lit teraturen ha vi påträffat en Svensk, närmast götisk sagofignr, som bär namnet Ãma. I hela den nordiska litteraturen finnes från gammal eller ny tid f. ö. intet enda belägg av detta namn. Det kan då ej vara för järft att sammanställa bagge till iden titet. Att de småländska Arngrimssönerna (jfr bosättningen vid Bolmen), den östgötska. Ãma och den uppsvenske Starkaör sammanförts till ett sagoparti, behöver icke förvåna. Ty dels mäste berättelserna anses icke begränsade till de delar av Svärge, där de uppkommit, dels kunna flera svenska sagotraditioner även utom Svärge (pa vandringen västerut) ha sammanförts. I själva värket är det mycket naturligt, att ett östgötskt och ett uppsvenskt sagoelement kombinerats med sagan om Hial rnarr och Arngrimssönerna, som berör Uppsvärge och Små land; Oster'götland betecknar det geografiska mellanstadiet. Möjligen har en orsak till kombinationen legat i en namn likhet. De 12 börsärkarnas förfäders namn på. grimr böra ha associerats med' en, mycket antaglig (jfr ovan) östgötsk Arn grimr, en sagofigur, som dock sekundärt satts i förbindelse _ _ med sagofiguren Aina. 44 Språkvetenskapliga Sällskapels Förhandlingar “lo_1912. Det gäller då att tillse, om Hervararsagans Ãma 'kan lämna någon upplysning till förståelse av drottning Omma. Orden äro i sagan knappa. It: 'Maör het Arngrimr, han var risi ok bergbüi; han nam or Ymislandi Ãma Ymisdöttur, ok gekk at eiga hana'; H. meddelar samma upplysningar. Uppgiften är betydelsefull, ågnad att styrka åsikten om de bägge sagofigurernas identitet. Parallellen kan fullföljas. I ena fallet ha vi en sagolignr, vars namn är utdraget ur_ nam net på ett bärg och som är intimt förbunden med detta, bärg, i det andra ett kvinnligt vitsen, som i sagan blir i giftermål förbunden med en 'risi 0k bergbüi'. Man börjar ana samman hanget. För den primitiva människan ta sig naturens formationer förkroppsligad gestalt. I blirgens hårda klippor har hon satt; dragen av jättar och troll, i den täta skogens prasslande sndr har hon skymtat de tassande stegen av den trelska skogsfrun, 1 havets, forsens eller källans vatten har hon tyckt sig finna bilden av nöoken eller strömkarlen, 'och ivattnens sorlande gång har hon förnummit deras undersköna spel. Allt efter beskaffenheten av det naturföremål, som förkroppsligas, har hon skapat manliga eller kvinnliga gestalter. Bårgets grad massa har hon givit de grova dragen av den väldiga jätten, och 1 öngsdimmornas böljande vithet har hon enat de mjuka konturerna av lätta. kvinnliga väsen (älvor). Samtidigt eller senare kunna dessa pärsonifikationer stäl las i samband med varandra. . Vid Vätterns östra strand höjer sig Ombörg, 'rökbttrget, dimbitrgot'. Det står ensamt och majeståtiskt. På 3 sidor är det omgivot av slätten, på den fjärde af vatten. Tidigt måste dettta bärg ha tagit förkroppsligad form, symboliserats i en Ja e. “' Detta är mera än ett antagande. Ombärg har varit ett bärg för jättar; . Rwannsmn berättar (Hist.geogr. och statist. lexikon öfver Östergötland, artikeln Ombärg), att Rödgavels grotta fordom, enligt folktrou, varit bebodd av troll och jättar och att 'Röd gafvels port iir öppnad som inkörsport till den innanför boende jöttcns palats'. 'Bergets öfriga öppningar hafva uppkommit, då trollen resa' in och ut på besök hos jätten'. Här inne lin Firger Nerman. Ombärg och Omnia. 45 nas förtrollade'itrådgardarr'i hvilka man genom bergandens inverkan lätt går vilse'. Men för att komma ut behöver man endast vända ut och in på något klädesplagg, så att man blir oigenkännlig. Om den i närheten belägna Hede. kyrka ben rättar samme författare (artikeln Hede), att den skall hava uppförts av en jätte. Därvid hade en annan jätte, som bodde i Rödgavel på Ombärg, blivit så vredgad, att han kastat ett väldigt klippblock mot kyrkan. Klippblookot föll dock ned i närheten, och där ligger det ännu. Allt kyrkosilvret i Hede härrör från Rödgavels gemak. Ofta _ i synnerhet om julnät terna hade jttttame försökt taga det tillbaka, men ständigt misslyckats. Vid ett sådant försök hade de en gång druckit sig berusade av vinet och vigvattnet och under den ,allmänna villervallan dödat varandra. Endast en gammal trollkåring hade, gömd bakom en ugn, kommit undan. Dessa Rinnen s'mns meddelanden utgöra en kortfattad sammanställning av Bonmss uppgifter i hans 0. a. a. sid. 66 ff. Slutligen anför jag här en av Aaron HAZELIU'S i Sv. Fornm. Tidskr. I sid. 278 efter Jonas VALLMANS anteckningar'meddelad berättelse om 'Ombergs jätte”. ' . 'En ,sommar, när höet bergades in, 'gick en karl ute på ängen nåra Ramshäll vid Söderköping och såg ett litet brudhof .komma tagande. Vagnen var helt liten och drogs af en mye kenhet möss ooh råttor, och uti honom satt en liten liten brud med guldkrena på hufvudet. Rundt omkring fore en mängd :småpyttingarn Karlen frågade en af tåget, hvad detta hade att betyda, ooh'Iiek till svar: ' »Jätten från Omberg . hemtar sin brud från Ramshåll.› Mannen tog de upp ett stål och kastade midt i brudhofvet, som genast försvann och lemnade efter sig den lilla kronan, ' som nu var så stor och tung, att karlen knapt orkade lyfta ' henne'. _ Vid denna uppgift om jätten, på Ombårg vill jag dock \ icke i detta sammanhang fästa någon vikt,'då, som nedan skall klargöras, värsernas äkthet är ytterligt tvivelaktig. Av det ovan anförda även frånsett VALLMANS berättelse torde framgå, att Ombärg i follrfantasien jorts till säte för jättar, särskilt för en speciell jätte, bürgande, som varit här gets härre, jätten_ på Ombårg (boende i Rödgavels grotta). 46 Språkvetenskapliga Süllskapets Förhandlingar 1910"1912. Men ur den Ombiirg omgivande trakten, ur vattnet' och slätten, höjer sig dimman. Dimbildningen har varit så. stark, att den ,givit bärget dess namn. Ofta, när den övriga trakten ses klar, ligger bärget helt eller nästan ända ned höljt i dimma. Förhållandet har sysselsatt tanken och fordrat sin konkre tisering. I dimman, som_ stigit upp till bärgets jässa, _har man, samtidigt som bärget pärsoniiierats i en jätte, sett ett kvinn» ligt väsen, tvunget till förening med den grå jätten. Endast motvilligt har detta lätta väsen höjt sig uppåt, och ur denna synpunkt äger man säkerligen rätt att pressa den isländska sagans ord om Arngrimr: 'han tø'k orIYJmislandi _Åmatlgmis döttur”. Den hemlighetsiullhet, som beteeknats av naturfeno menet, har bidragit at utforma föreställningen om ett erotiskt förhållande. I ' ' Samtidigt löser sig ur bärgets eget namn namnet på en kvinna Kma. Man äger rätt att förutsätta, att det just är vid denna punkt, dü ur naturförhâllandena framskapats ett kvinn ligt väsen, folketymologien nästan av sig själv [inner hennes namn i bärgets. ._ c› Aina Ymisdöttir som tagas av 'risin ok bergbüin', är dim ' man, konkretiserad i "Åman, som tages av Ombärgets jätte och bitrgande. _ Att Arngrimr varit namnet på Ombärgs jätte eller att denne överhuvud burit något namn, kan icke påstås. 'Å den an dra sidan är det, som jag ovan (sid. 9) framhållit, möjligt, att Arngrim varit namnet på någon östgötsk jätteñgur namnet passar för en jätte w, som sekundärt till den tradition, som ligger bakom Hervararsagans säkerligen utom Öster götland snmmanförts med Kma (Yinisdöttir. Med detta resultat för ögonen lösas gatorna kring Omnias figur. Fattigdomen i sagobildningen förvånar icke mera. Na guren och människan i förening ha framskapat berättelsen om Amas giftermål med bärgets jätte, men där naturens skapande möjligheter tagit slut, har den mänskliga tanken måst stanna. Det har icke givits nagon punkt, på. vilkn berättelsen kunnat växa ut; myter, knutna till bestämda platser, äro i allmänhet uttömda i sig själva. ”Människorna veta ingenting annat om i Härmed är icke sagt, att Mk här i sagan skulle ha denna pregnanlnre betydelse. wa..., Birger Nerman, Omhärg och Omma. 47 henne än hennw namn' (Hamann), därför att mycket rikare ha aldrig någonsin berättelserna varit om henne. Men naturen är sig ständigt lik, och sa ha de dimmer, som alltjämt höjt sig *kring Ombärg, bidragit att fastän måhända värkande till resultatet omedvetet halla vid liv den 'dunkla föreställningen om det' till bärget knutna kvinnliga väsendet. Den förändring, som ligger i, att Omma i senare tid skildras som en'borgt'ru eller drottning, efter vars boning \ (Bor s udde) och_ gravplats (jässans höjdpunkt, 'fordom kal lad rmnelcuile') man trott sig finna resterna (Bomum a. a. sid. 66 ff. Jfr hans kritik), är endast beroende af den förändrade uppfattning, som betecknar medeltidens sagovärds efterträ dande av den hedna mytvärden och som ännu lever kvar. I sen tid göres ett, säkerligen lärt, försök att utvidga sagoföre ställningarna om drottning Omma. . i I Sönnns'rnN, Dissert. de Sudereopia I. 1736 sid. 8 före' kommer en notis om, att jätten Ramunder på Ramshäll tog sig 'fästmö' pa Ombärg. Av uppgifterna att döma(?) synes Ra munder här bära namnet GrimsHrani. I 'GrimsHrani på Ramshttll skal fara till sin jungfru på. Omberg'. I_ I VanLnans uppteckning från 1800talets mitt lyder*stro fen, som nämnt. _ I 'Jätten från Omberg' hemtar sin brud på Ramshäll'. _ Den senare strofen kan icke vara den ursprungliga, ty någon kvinna, knuten till Ramshäll, linnes icke. Den återgår med all säkerhet på. den tidigare kända förra strofen. Men denna ' röjer sig genast som en lürd konstruktion '. Formen Hmm: är den fvn., instucken i en nysvcnsk värsrad; den väntade for men hade varit Rane. Men uppgiften är Ev en viss vikt, där för att den står i överensstämmelse med Amas (Ommas) sago karaktär, då hon ställes i giftermålsrelation till en jätte. Själv'ursprungligen identisk med och framgången ur dim man, har Omma ständigt bibehållit denna sin karaktär. Stän 1 Å den andra sidan iir det mycket möjligt, att denna lärda konstruktion vilar på någon folklig tradition. Det är eljest märkligt, att vi hju lm en Grinda Hrnni), som far till sin jungfru på Ombñrg d. v. 5. Osama (Anm) w jl'r Her vararsegans Arngrimrm Anm. I. så fall _vore detta ett synnerligen starkt stöd för min identiñering av Herrararsagans Ama och Omma. I '48 Språkvetensknpliga Sällskapels Förhandlingar 19101911 digt. har man varit. medveten om henna existens,«w.en lika ständigt hur hon undnndmgit sig människornas niirmnnde. Man har icke vetat något annat om henne än hennes namn. Men just. därför har man trott. sig i henne fmnn en gammal sagoñgur, om vilken många sagor gått. Det är belysnnde, att mannldrig berättat någon av dessa, endast kunnat antyda de ras tillval0. Man har fått nöja sig med att tro sig nngiva resterna. av hennes boning och gravplats. Men just dimman, som omgivit hennes pürson, har låtit oss ana hennes ursprung, och har det hur lyckats att. för ett. ögonblick till klarhet. fånga hennes bild, må hon åter stiga. till saga. och sus, vatten och luft kring det. höga skaghekrnnsude Ombürg. . r.. « | i l 1 4