Per Brahes undergång och bärgning

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

ÖDESHÖGS KOMMUNBIBLIOTEK LARS BERGQUIST PER BRAHES UNDERGÅNG OCH BÄRGNING Hck/.LJQQ .. P. A. NORSTEDT 8: SÖNERS FÖRLAG STOCKHOLM Lars ququirl: Anonax' minnen 1975 Annas smak 1977 Spegelskrift 1978 ISBNQIlwmüI 9 Lars Baggth 1960 Bgzmnds AB, Malmö [93? Här är än det stilla och egna vårt eget, att svar ljudet ett lockande ensamt, ett stilla lörtroligt: kom, hör mig, hör, ack, min röst! Gunnar Björling: Luft är och ljus 1918 Tisdagen 19 november. Morgon I Jönköping, vid sjön Vätterns sydspets, går solen upp klockan 7.51 tisdagen den 19 november 1918. Ombord på passagerar och lastångaren Per Brahe, som är förtöjd vid västra kajen i inre hamnen,' har kapten Theodor Boija redan länge varit i farten. Från bryggdäcket följer han lastningen på fördäck, där ett par besättningsmän och några stuveriarbetare är i färd med att vinscha ombord fyra ton plogd'elar. In till Boija är luckan till främre lastrummet öppnad. På sin väg ned mot lastrummet sänks godset först genom denna lucka, sedan genom en motsvarande lucka på mellandäck. En man står på post vid varje öppning för att passa godset. Väl nere i det trånga utrymmet släpas plogdelarna fram mot fören. Rorgängaren F. O. Andersson, som vanligen har hand om stuvning en, ligger sjuk i sin hytt. I hans ställe leder styrman E. G. Blanck arbetet. Det ljusnar, och strålkastaren på masten släcks. Det lilla vita fartyget bildar en behändig, sluten värld. Allt är överskådligt, inrutat. Ombord har var 7 och en sin uppgift, sin hytt eller sin koj i skansen, sin plats i pyramiden. Längst ned finner vi skeppsgossen Gunnar Lind, fjorton år. Överst är kaptenen. Hans ställning är noggrant reglerad i 1891 års sjölag. All makt utgår från honom, han fattar alla beslut. Om något händer är kaptenen den skyldige. Han kan delegera till sina båda närmaste män ovan däck Styrmannen eller rorgängaren men ansvaret, Civilrättsligt och straffrättsligt, kommer han ej ifrån. Samma morgon, i ett litet hus vid sjön Bunn unge fär 25 km norr om Jönköping, packar konstnären john Bauer. Runt om i huset är koffertar, lådor och möbler uppstaplade. Också Bauershustru, Esther, förbereder en avresa. Deras treårige son Bengt ”Putte” leker i röran. Senare på dagen kommer en bonde från trakten för att hämta Bauers flyttgods ned till hamnen i Gränna vid Vättern, 3 km därifrån. Han räknar med att få fara två gånger. Omkring klockan åtta, just då det blivit ljust, läm nar Per Brahe Jönköping för Husqvarna, det lilla industrisamhället som i dag är sammanvuxet med Jönköping. Här skall man lasta in järnspisar, radiato rer och symaskiner från Husqvarna Vapenfabrik. För Boija och hans 'besättning är tisdagarna alltid bråda. Vid fem på somrarna, sju om höstarna, skall allt vara klart för den ett och ett halvt dygn långa resan till Stockholm över Motala och Göta Kanal. För familjen Bauer gäller det mer än en vanlig avresa. Både John och Esther är beslutna att lämna den plats där de nu bott i tolv år. Samtidigt skall de 8 avlämna?? ' :ty/;frn : I !§E,_*k':irnalvii'gan Jöiiköpinngtoekhoiin. försöka ett annat sätt att leva. Ett uppbrott, alltså. Jag funderar över ordet. Det går tillbaka på ”bryta”. Slår upp i Svenska Akade mins Ordbok: ”Verbet är möjligen av ljudhärmande rot, betecknande det ljud som uppstår vid någots r sönderbristande eller sönderbrytande.” I uppbrottet finns början till något annat. Det gamla är slut. Pendeln har gått så långt det var möjligt och kursen läggs om i den riktning den burit inom sig som en antydan och beredskap. Först när något brister ser vi det helt. Innanmätet blottas. Uppbrottet är privat, brottet står för den objektiva sidan, det som blev kvar. Jag tar John'Bauers upph brott denna morgon som utgångspunkt. Mycket kan rekonstrueras: konsthistoriker har studerat utveck lingslinjen i hans verk, en del brev är bevarade, släk tingar och bekanta har berättat. Allt detta kom i dagen genom hans död. John Bauer är född 1882 iJönköping. Han är son till Josef Bauer, som år tysk invandrare, och Emma Charlotta Wadell. Josef innehar en med åren alltmer blomstrande slakteri och charkuteriaffär vid Östra Torg. Hans barndom var lycklig, tror jag. Ett harmoniskt hem, två bröder, friluftsliv på familjens Iantställe Sjö vik utanför staden. Det var här hans kärlek till natur en vaknade, skriver man senare. Det står tidigt klart att han skall bli konstnär. I Jönköpings museum kan man betrakta akvareller och teckningar från skoltiden. De är påfallande väl gjorda 10 nal återkastar än i dag något av den glädje John antag ligen kände när han arbetade med dem. Han trivdes ej i skolan, slutade innan studenten' Efter målarskola i Stockholm och flera misslyckade försök antogs han vid Konstakademin. Det var 1899, då John var sjutton år gammal. Han var liten till växten, spenslig. Örnnäsa, ut ' vecklat bakhuvud. Snäll, tyst, ”blid”. Han blir en duktig elev. Det finns reproduktioner av en del elevarbeten man slås av säkerheten i hans konturteckning, den formella skickligheten. Gustaf Cederström, som var hans lärare vid akademin, skri ver långt senare: ”Från första stunden märkte jag, att hos honom voro nedlagda rika gåvor, lika balanserade som han själv. Hur många stunder har jag ej obemärkt stått och observerat honom under arbetet. Med en nobel formkänsla, som numera börjar bli gammalmodig, tecknade han en ren men samtidigt levande kontur lugnt och säkert. Hans teck nings nitida skärpa minde om Holbein eller Dürer.” På akademin träffar John Esther Ellqvist, storbonde dotter, ursprungligen från Skåne. Hon är ett år äldre än han. Tycke uppstår, men det är först i december 1906 som de gifter sig och flyttar ihop. John anser sig först då ha fått sådana inkomster att han kan försörja en familj. Efter akademiåren flyttar John hösten 1905 tillba ka till Jönköping och Sjövik. Han skall måla naturen där, allt det friska och sköna han tycker sig se. Staden har ingenting att ge i jämförelse med landet, menar ll han, liksom så många andra vid den tiden. Det är en romantisk rörelse: Zorn, Carl Larsson, Stenhammar, PetersonBerger och många andra studerar årstider nas växlingar, naturens rytm, de tysta nätterna. I breven till Esther nu på Kungliga Biblioteket i Stockholm beskriver han sitt arbete, och de lynnes kastningar som tycks vara utmärkande för honom. Men mest andas breven glädje, och tillförsikt. Han har en materiellt sett trygg tillvaro: inne i Jönköping klingar kassaapparaten i Josef Bauers stora butik. År 1906 fann John efter mycket letande en röd stuga vid sjön Bunn, ”Björkudden3?. Det är ett till byggt torp med ordentliga utrymmen. På övre botten finns två sovrum och en ateljé. Här vill John flytta in med Esther. John skall måla i ateljén vad Esther skall ha för sig framgår ej. Esther accepterar, men med tvekan. I december gifter de sig. De flyttar in, men bara för några måna der. Under de följande två åren gör de en långresa till Italien besöker Rom, Venedig, Siena, Florens. Josef Bauer betalar. Jag besökte Björkudden för något år sedan. Huset ligger 4500 meter från landsvägen mellan Gränna och Tranås. Man går utefter Bunn, tystnaden växer ju längre in man kommer. Först ett hus bakom en förfallen granhäck, sedan ytterligare ett stycke, och så är man där. Jag tittar in genom fönstren, skymtar vita stolar. Deras? De talar i sina brev om bondroko ko i en matsal. Efter återkomsten från Italien bodde de på Björk 12 udden i tio år. Kontinenten är stängd från 1914. 1915 får Esther sonen Putte. En Stockholmstidning när dem med några dagars försening. I handelsboden uppe vid landsvägen finns JönköpingsPosten, Små lands Allehanda, Grenna Tidning. Runt om är skog och vatten. John ger sig ut på långa dagsturer, kom mer hem mot kvällen. Arbetar vid sitt ritbord på övre våningen. Esther tycks ha slutat måla. John skriver till en god vän: ”Jag går med blocket under armen för att teckna någon intressant detalj. Jag går och går, in mellan gamla mossiga och risiga stenar, jag trampar på mjuk mossa som övervåxt Stubbar och grenar och gör terrängen full av små kullar och dalar. Hår och där ligger en mossig sten, till hälften överhöljd av fallna barr, till hälften kringväxt av ljung och lingonris. Jag vill försöka göra en sådan, men jag kommer inte långt. Ju merjag ser på den, ju mera serjag.” Det är nu John skapar sig sitt rykte som sagoteckna re. i Göteborg utger Åhlén och Åkerlund var ju] en sagosamling, Bland tomtar och troll, med bidrag av olika författare. På grundval av dessa sagor det är ej fråga om illustrationer målar John de bilder som gör honom berömd: späda och ljushyllta prinsessor, grå bergstroll i skogar som pelarsalar, prinsar med tunga svärd vid smala midjor. Stora framgångar, och bra betalt. Men ett manér? En stil som formar och dikterar sin egen fortsättning, och en skicklighet som kanske till sist blir ett hinder. Så småningom grips han allt oftare av leda., och en 13 John Bauer, y'älvporträtt känsla av att sitta fast. Med upprepning följer trötthet. Under de sista krigsåren tycks han ha insett att han måste bryta upp, både från Björkudden och från det måleri där han fastnat. Harald Schiller, konsthistorikern som skrev den första biografin över Bauer, återger ett brev som skildrar hans sinnet;stämning under de sista åren: ”Han berättade för mig hur mitt han kände sig hur iom hur slut. Mycket arbete hade han för händerjust då och mer väntade honom. Men arbeta kunde han ej lust och energi saknades fullständigt. Jag glömmer aldrig den för tvivlade gest, som åtföljde hans nästan häftiga utrop: Min fantasi är slut, CarlEwert, slut, slut, slut! Han klagade över detta eländiga upprepande i samma motivkrets, sam ma begränsade format samma fordran av beställaren att göra något i den vanliga stilen. Det enda som nu skulle kunna rädda mig, sade han, det vore att gå utanför det lilla formatet. Jag vill ha en stor vägg en frescomålning jag måste gå till större ytor.” Och Esther? Sedan Puttes födelse har de haft ett hembiträde. Vad gjorde hon de sista tio åren i sko gen? Man hör ej talas om att hon målade. Vi vet att hon vill flytta upp till Stockholm, att hon tycker det blir för ensamt på Björkudden. Nu är det dags. En villa väntar dem i Ösmo på Djursholm. John har hyrt den över vintern. 15 Tisdagen 19 november. Eftemiddag Vid middagstiden är arbetet i Husqvarna klart, och Per Brahe återvänder till Jönköping. Där fortsätter lastningen hela eftermiddagen. Godset ombord är av stor betydelse för vad som senare inträffar. Jag är därför utförlig på denna punkt. Enligt gammal regel skall 2/3 av ett fartygs last förvaras under däck, 1/3 ovan. På äldre fartyg av Per Brahes typ kan regeln ej tillämpas. Frånsett rökhyt ten är passagerarutrymmena här belägna under däck, och lastrummen förhållandevis små. Skall far tygets kapacitet utnyttjas måste man alltid lasta på däck. Till lastrummen bör det tyngsta godset förläg J'ü'gas. Genom att fartyget måste lastas och lossas i ett stort antal hamnar är emellertid placering efter tyng den ej alltid möjlig. Under natten mellan den 19 och 20 november var Per Brahe lastad med 34 ton i lastrummen,varav 4 i det aktre. Omkring 47 ton var lastade på däcken. Främre lastrummet är åtkomligt genom en last lucka på mellandäckets främre del. Det är 11 m långt, men frånsett lastbrunnen endast 2 m högt. Här har Boija lastat in plogbillarna, Husqvarnaspisarna och radiatorerna. Dessutom ett fyrtiotal lådor med gods 'av olika slag. Till sist, strax innan avresan från Jön köping, stuvar han in ett femtiotal mindre fruktmosw fat om 300 kg vardera. I det aktre lastrummet, mindre än det främre, förvaras endast 4 ton plåthinkar. Detta lastrum är åtkomligt genom en lucka på akterdäck. 16 Den främre delen av mellandäcket, 4 m långt, har fritt däck, frånsett lastluckan. Därefter delas däcket av en tjock mellanvägg med plats för skorstensrör och ventiler. Utefter vardera fartygssidan finns samman lagt sex hytter samt en smal trappa ned till maskin rummet. På det öppna däcket och i de trånga gångar na mellan hytterna och mellanväggen förvaras ett tiotal större fruktmosfat. Vidare finns här 3 fam nar ved, ett tiotal symaskiner, 12 lådor, diverse koffertar. Akterdäcket är öppet, med en röksalong mitt på. Det år 8 m långt. Runt salongen lastas ett fyrtiotal fruktmOSfat, 22 kartonger tändstickor, 21 symaskiner. Dessutom omkring 40 lådor. På övre bryggdäcket' utrymmet runt navigations hytten och Boijas hytt finns 75 symaskiner, lett tjugotal lådor, Bauers möbler och något fruktmosfat. Till sist övre däck, eller karusellen, som utgör tak till akterdäcket. På detta utrymme, knappt 4 m långt, finns ytterligare en de] av Bauers möbler samt ett tjugotal symaskiner. Längst ut, skilt från det övriga däcket genom en avbalkning, är Per Brahes båda livbåtar upphängda. Godset är ej till någon del surrat. Däremot spänner man upp presenningar på fördäck och karusell. Enligt tidningarnas väderleksbulletin för tisdagen den 19 november blåser klockan åtta på morgonen en sydostlig, svag vind iJönköping. Detsamma bör gälla för Gränna, som bara ligger fyra mil norröver. Elva timmar senare, klockan sju på kvällen, blåser enligt tidningarna en frisk bris till styv sydvästlig kultje på 17 Skagerack. I inre svenska farvatten noteras lätt till god, övervägande västlig bris. IJönköping: frisk bris, från nordost. I Vadstena, som ligger i sjöns nordöstra ände, blåser sex meter i sekunden, hård bris. Det är mulet i båda städerna. Kapten Boija ser ingen anledning till särskilda för siktighetsåtgärder när han övervakar lastningen i Jönköping. Han kan ej veta att vinden snart skall tillta och senare gå över i storm inga väderleksprog noser förutser en sådan utveckling. Det är mulet. Det grå svarar mot den oro och ängslan som för Bauers del ligger över denna höst. John har mest varit borta han har_ haft en utställ ning i Köpenhamn » och Esther har lämnats ensam med Putte och barnflickan. Äktenskapet är ej lyck ligt: Johns försök att komma loss gäller ej bara hans konst. Han vill börja om, helt och hållet. Esther oroar sig över avresan. Efter den stora järn vägsolyckan i Getå samma höst är hon rädd för tåg. Bättre med kanalbåten, menar hon, det är säkrare. Dessutom kan de på så sätt åka tillsammans med sitt stora bagage. i Oro. Han trettiosex, hon trettiosju. Regnet, no vembermörkret, blåsten som snart åter skall sätta in allt det kalla och våta formar sig också till en bild av den blockering som möter här, någonstans mellan trettiofem och fyrtio. Ungdomen är slut, spår är upp trampade. Det mesta är prövat och så står vi här. Var detta meningen? Kan man hoppa av, fortfarande välja, eller är jag redan fast i det jag vet, spänd för vagnar med gods och passagerare, införlivad i vanor '18 som jag ej kan lämna? . Ännu, långt senare, kan jag när som helst återkalla minnet av denna övergångsoro. Dag efter dag frågade jag mig om min livsform ej var ett stort misstag så › mycket mer fatalt som valmöjligheterna tycktes min ska i takt med tvivlets tillväxt, och orons. iVid fyratiden skakar en trilla fram till Bauers hus. Det är en fyrhjulig, öppen vagn med säten mitt emot varandra, och en kuskbock. Där sitter samma bonde som tidigare hämtat flyttsakerna. Det bagage som behövs för resan, en låda bordssilver och Esthers juvelskrin, lyfts upp i vagnen. En nyckel läggs under en stubbe. Här kommer Putte han tycker allt är spännande. Filtar över knäna, det är en minusgrad ovanligt kallt för årstiden. Två vagnslyktor tänds: det mörknar. Nu är vi på väg. John är redan långt därifrån, skulle jag tro. Är i Gränna eller längre bort, på väg mot något annat. Äntligen, tänker han kanske. Snart är den novembertunga himlen borta, den mörka sjön. Den fysiska avresan hjälper ett ögonblick mot ledan och tristessen. Fordonets rörelse bort blir ens egen. Strax före fem år de framme i Gränna. De skall äta middag hos goda vänner, konstnären Bengt Hedberg och hans fru Elna. Hos Hedbergs väntar Bauers barnflicka Linnea Brickman, nitton år. Hon har varit i Jönköping och på egen hand tagit sig upp till Gränna. Per _ Brahe skall lämna Jönköping omkring sju. Timmarna innan låter kapten Boija vinscha ombord en del av de tunga fruktmosfat som är upptornade på 19 kajen. Han tar ombord åtminstone 75 fat mellan 3800 kg vardera. De är destinerade till Cloettas chokladfabrik i Ljungsbro. De är Svåra, nästan omöj liga att surra, kommer lätt i rullning. ' Jag inskjuter att en nästan oproportionerlig mängd fakta grupperar sig kring dessa fruktmosfat. Ur arkiv handlingar, minnesbilder, fotografier stiger läglarna fram, bevarade, orörda av förmultningen ungefär som när en näsa eller ett finger på en eljest förvand lad mumie lämnats orörd. Driven av arkeologiskt intresse, och sporrad av medvetandet om fatens ödes digra roll för vad som väntar förmäler jag att det gäller före detta brännvinsliggare från Reymersholm. De väger mellan 3800 kg. Kapten Vilhelm Forsberg på kanalångaren Primus den trafikerar tillsammans med Per Brahe sträckan JönköpingStockholm har för någon tid sedan bett ' rederiet att sända en särskild lastångare för att hämta faten från Jönköping till bestämmelseorten Malfors mellan Motala och Linköping. Rederiet gick med på saken, och meddelade både Forsberg och Boija att de ej behövde lasta faten om annat gods väntade. Den 20 november var lastångar en Göta Kanal IV på väg ned mot Jönköping för att hämta läglarna. De ur glömskan väckta faten har sin egen historia: de vill tala om att de är avsedda för äppelmos, att burkar, lock och etiketter väntar på dem. De kan ej vara kvar längre här iJönköpings hamn: det kan frysa till när som helst, med ödesdigra konsekvenser. Vagnen håller utanför Hedbergs grind. I mörkret 20 bakom gröna plank passerar resenärerna avlövade fruktträd, bara för några månader sedan tyngda av den speciella päronsort som fått sitt namn efter sta den. Nu finns päronen bara som kräm eller skalade kroppar, vilande i glasburkar_ under lock och röda konserveringsringar. Här och där också i dame jeanner. Osedda och ohörda står de bruna läglarna i källar fukten. Kluckandet från jäsningen markerar och genomkorsar tystnaden, ungefär som när man under trädens halvt förmultnade löv urskiljer spår av ensta ka fallfrukter en harkling från ett förtonat sommarspråk. John går in i bilden. Oron är kvar, tror jag. Nå, snart kommer mat och brännvin och allt ter sig mind re förskräckande. Förskräckelsen är hans yrke: elden brinner, oron äter upp honom om han ej gör bilder av det han ser. Men ännu styrs handens rörelser av det förflutna. Det hemvanda står på lur och begär ut tryck. Esther och Putte, mossan över grå Hyttblock och de höga träden. Han vill något annat, tror jag, men kan _ej formulera det. Kanske skulle han vilja måla det avsked han står inför, det tillstånd där han befinner sig. Avbilda de växande kraven, och den innestängdes vanmakt. Kärleken eller ledsnaden, men ej dess föremål. Till försiktens möte med undergången, trötthetens över gång i uppgivenhet. Eller det som är närmast: den egna handen med pennan och papperet, mitt nu, utan kompromisser. Här är kanske en utväg för mig, John Bauer eller 21 vad jag heter. Men hur kommer man dit? Man måste bli ett med sin känsla, kanske. Föwandlas till stenen som landar vid vattenlinjen, låta sig sjunka, fylld av det obönhörligas sanning. Tisdagen 19 november. Kväll Kapten Boija har ätit middag i sin hytt, manskapet i försalongen, som under denna resa ej behövs för de fåtaliga passagerarna. Det är dags för avfärd. Hamn vakten J. E. Friberg berättade vid sjöiörklaringen införJönköpings rådhusrätt om avresan: ”Han hade öppnat broarna, då Per Brahe tisdagen den 19 november vid sjutiden e.rn. avgått här från staden. Det hade varit kapten Boijas mening att avgå med båten något tidigare, men hade järnvägsbron över kanalen ej Förut kunnat öppnas, enär godståget mot Nässjö den dagen varit försenat. Båten hade vid avgången legat i rätt läge: och hade Friberg ej iakttagit något anmärkningsvärt rörande lasten på båten. Vädret var vid tillfället lugnt och Vättern låg stilla.” En passagerare till Gränna följer med från Jönkö ping. Han är major, heter Ohlson okänt förnamn och han berättar: ”Då Ohlson omkring klockan sex eftermiddagen stigit om bord å fartyget, hade det haft en ,ganska obehaglig' slagsi da. Kaptenen Boija, av Ohlson uppmärksamgjord å detta förhållande, hade emellertid utlovat att lämpa om lasten, 22 så att fartyget kunde komma på rätt köl. För detta ända mål hade några stora fruktmosläglar omflyttats, för vilket arbete erfordrats tre å fyra man vid varje lägel. Fartyget hade varit belamrat med så mycket gods å däcken, att Ohlson haft svårt att taga sig fram till salongen å akterdäc ket, därvid kaptenen varit honom behjälplig. Ohlson hade sedermera lörflyttat sig till rökhytten, vilket även skett med svårighet på grund av den myckna däckslasten. Om kring en timme efter det fartyget avgått . . . hade det bör jat komma i rullning, som sedermera tilltagit.” Under tiden leker Esther med Putte på mattan i Hedbergs vardagsrum. Jag betraktar dig så gott jag kan. Känner dig en smula har läst dina brev till John på Kungliga Biblioteket. Det är du som är kvinnogestalten i hans tavlor, vi känner ditt ljusa här, din lätta fyllighet. Du har länge tvekat inför äkten skapet med John han var den pådrivande. Nu är det tvärtom. Du är ledsen över hans Förmåga att leva utan dig, skriver du. Du tror att allt skall bli bra däruppe på Djursholm. Du vet ej om att John har andra tankar. Han tänker nog lämna er däruppe. Utan att du vet det, Esther, har han just meddelat en lantbrukare i Mullsjötrakten att han vill köpa en tomt och bygga ett hus norr om Havstenshult. Till Björkudden tänker han ej återvända. Här är för män ga minnen av det han vill lämna. Familjen Hedberg, Bauers vårdfolk, berättar i ett brev att de äldre försökte roa Putte, få tiden att gå. Mattan föreställer en båt, man leker skeppsbrott. Timmarna går. I Gränna, elektrifierat sedan 1907, släeks ljusen tidigt. Det är en mycket liten stad, 1 174 23 Esther och Putte (futøjøfm Bauer) invånare, säger Nordisk Familjebok, andra uppla gan. Medan Putte SOmnar på en sofTa och konjaks groggarna serveras kan vi kasta en blick på de fakta som lexikografen funnit beaktansvärda i vår utgångs punkt ”Grenna, uppstad i Småland, Jönköpings län, belägen nära Vätterns östra strand, vid foten af den branta bergs ås, den s.k. Grennaplatån, 50m från 11. till 5. stryker genom trakten. 1 174 inv. (1907). Näringar äro handel, träd gårdsskötsel och jordbruk. 48 handtverkare, med 42 arbe tare, samt 18 handlande, med en betjäning af 22 personer (1906). Staden står i daglig ångbåtsförbindelse med Jön köping och Visingsö. Hamnen, 3 m djup, belägen på något afstånd från staden, besöktes 1906 av 994 ankomna och afgångna fartyg med en dräktigth av 69,486 ton. I staden hemmahörande ett segelfartyg om 50 ton.” Försöker höja mig över texten, se orden som genom en felvänd kikare, så att avståndet ökas. En uppstad? Antingen är man en stapelstad eller uppstad. Sta pelstäderna har rätt att själva importera och exporte ra, de har egna tullmyndigheter. Ej så uppstäderna Hjo, Gränna, små Norrlandsstäder. Här skall man bara handla med kringliggande landsbygd: vill man till äventyrs ha utländska förbindelser bör de gå via närmaste stapelstad. Vi kan ej stanna vid alla komponenterna i familje« boksbilden. Nöjer oss med att registrera de exakta angivelserna, de till synes för alltid givna mått, nä ringar och yrken varav orten består och lever. Ångbå tarnas dagliga puffande erinrar om att det finns en 25 5 värld också utanför: men det är en komfortabel, hem van påminnelse. Vi känner besättningar och befäl, alla båtar. Om sommarkvällama går vi, hantverkare, handlande och betjäning ofta ned till hamnen, kom menterar de vita farkosternas kommande och gående, lossning, lastning. Någon av oss tar emot den från fören kastade linan, slår ett dubbelt halvslag kring en påle. Exempelvis fabrikören och gelbgjutaren Edvard Bolling, som förekommer i sjöförklaringsprotokollet i Jönköping: "Han, som vore boende i Gränna, där han idkade g'elbgju terirörelse, hade ofta Sett ångfartyget Per Brahe, liggande i hamnen därstädes. Den ifrågavarande kvällen eller den 19 nåstlidne november hade Bolling dock ej varit nere vid hamnen. Däremot hade han varit tillstädes, ,då fartyget den 22 oktober 1918 angjort hamnen på resa till Stock holm. Vid detta tillfälle hade fartyget varit alldeles fullas tat på däck. Det oaktat hade i Gränna förts ombord 10 a 12 häckar med fruktträd, vägande enligt uppgift i medeltal 200 kg vardera. Dessa häckar hade placerats å taket fram för skorstenen. Bolling hade förvånat sig över att några passagerare velat medfölja fartyget, då det ej funnits möj lighet för dem att taga sig fram i följd av den stora mycken heten inlastat gods. Det rådde i Gränna en allmänt uttalad åsikt, att Per Brahe ofta varit för hårt lastad. Kaptenen å fartyget hade emellertid varit mycket noga därmed att det ej skulle ligga 'för djupt”. Bolling hade ibland hört honom på tal Om den myckna lasten yttra: ”Det går till en tid'.” I lexikografens annotationer möter vi kanske spåren av en världsåskådning. En tro på mätandets betydel 26 se, vikten av noggrann etikettering som vehikeI för en fortlöpande och civilisatorisk kartläggning. Menings full, så mycket mer som studieobjektet är nästan statiskt. Här har visserligen på senare år tillkommit vattenledning och elektrisk belysning, läser jag. Vi dare en Sparbank, ett avdelningskontor av Smålands Enskilda Bank och en F olkbank: ”Grenna räknar sin uppkomst från 1652, då grefve Per Brahe d.y. privilegierade denna sin stad 'BraheGrenna' och skänkte densamma dess ännu innehafvande jord. Ehuru staden efter reduktionen af Karl XI erhöll förnyade privilegier, förde den länge ett tynande lif och liknade mera en by än en stad, och det är först under de senaste årtiondena den börjat vinna någon anmärkningsvärd för kofran ” Men nu är det dags. Vi gör oss i ordning, väcker Putte. Lastar våra väskor på en liten kärra. Det snö ar, men blåsten oroar oss ej här under Grännaber gets skydd mildras den. Hedbergs följer med med till hamnen. Backar, kullersten. Och här är den lilla hamnen, och piren. Och här är båten, Per Brahe kallad, med frihultarna gnagande mot bryggan. På avstånd en snölykta, på närmare håll en svagt gungande, upplyst trygghet i ett blåsigt mörker.Ty nere vid vattnet är vinden stark. Vi tar farväl av Hedbergs. Det snöblandade regnet slår oss i ansiktet när vi går ombord. Över akterdäck fullt av fruktmosfat och symaskiner tar vi oss ned i aktersa longen. John har en egen hytt, Esther och Putte delar en annan. Hytterna vetter mot akters'alongen. Där 27 skall Linnea Brickman sova på en soffa. Också i Gränna tar man in last: 6 ton potatis, 2 ton frukt. Styckegods. Sven Kristiansson, snickare, hjälp te till vid lastningen: ”Å backen voro lastade stora fruktläglar. Dessa stodo ej alldeles intill bottenkanten av räcket. Det skilde ungefär 15 centimeter. And. Carlsson i Gränna försökte nämligen få ned en mjölkkruka mellan läglarna och plåtkanten, men det fattades några tum för att detta skulle kunnat gå för sig. Detta var anledningen till att han gav akt på förhållan det. Över dessa fruktläglar lastades omkring ett fyrtiotal säckar med potatis och kålrötter från Janne johnsson i Gränna mil. Säckarna lades upp så högt att man måste vända upp skeppsklockan som hängde å masten. Över denna last å backen lades ut presenningar. Någon surr ning förekom ej. Han hörde kapten Boija säga till: 'Surra nu presenningarna'. . . Kristiansson talade med restauratrisen, som därvid ytt rade: ”Det vore väl om det här ussla farandet vore slut. Det är bara två resor till, sen är det slut med det här.” ” Förutom Bauers och Linnea stiger ytterligare fyra passagerare ombord. Fröken Velis Allard, trettiofem år gammal. Handelsresanden Svante Falck, mellan fyrtio och femtio, och hans maka Hanna, född Mat hiesen okänd ålder och tjänsteflickan Greta Ståhl, aderton år. Hamnfogden Lind och åkeriägaren Karlsson är nu ombord tillsammans med kapten Boija. De berättar senare att kaptenen är nervös, liksom besättningen. Boija har ej kunnat kontrollera stuvningen, säger han. Trots att han gett särskilda order om lämpning 28 och surrning låg Per Brahe med styrbords slagsida. Om jag inte själv övervakar allt blir ingenting ordentligt gjort, säger han. Går det inte åt helvete nu så gör det det aldrig. En del möbler som tillhör Bauers skall också med. Karlsson hjälper till att Iämpa dem ombord. Nyss växlade vinden från sydost till väst, ökade i styrka. Men nu verkar den avta. Vi ger oss av. Land gångarna dras ombord. Nu rullar vi ut. Strax rusar de maskinerna, och så lyfter vi, lyfter vi, lyfter. Och nu är vi redan på väg, till något annat. Annanstans. Ej här, men dit. Till Motala, Karachi, Tasjkent, Bangkok, Hanoi och alla cyklisterna i bredbrättade hattar. Eller bakåt? Vi lyfter här är nyss, i går, förrgår. Ungdomens energiska dårskap framträder i ett land skap med stilla gator och trottoarer med borgmäs tarsten som Spång över det kullriga. Barnvagnarna skramlar, och om ett ögonblick finns vi ej, varken som minne eller idé. Det är här min stora glömska börjar. Men man kan gå in i andra gestalter, och komma ihåg. Man kan då minnas denna dags början, morgonen den 19 november då barnen går till skolan i halv mörkret här i Gränna, hur de i klungor närmar sig den öppna dörren och vestibulens doft av fuktiga kläder, såpa, krita. Öster ut, bakom Grännaberget, går solen upp, osynlig. Rimfrost i träden. Jag tänker efter, här i min bänk, försöker minnas den här morgonen för att erinra om att våra syner är 29 likartade, och våra minnen. Att ett snöblandat no ar på o vemberregn en tisdagsmorgon som denna sl axlarna och benen på samma sätt då som nu som nästa år, och att vi stannar inne under rasten, om en stund. Ombord bra, 0 a När fartyget ger sig av ligger fören djupare än aktern. Det har styrbords slagsida. Men det verkade g berättar hamnfogden senare. anses det. Den är byggd under varvets storhetstid. 3 t 0 a Motala Verkstad bra b Direktören där Carlsund Det är också en å 1357 p var ett mekaniskt snille: ångmaskinerna mindre och mer effektiva. han gjorde 5. känd för de djärva och harmoniska Han var ocks skarp undervattens ,, med cket sjösäkra. ags my 0 . De ans Per Brahe byggdes om 1900 och 1917. 186 bruttoregisterton 3! linjer han gav sina fartyg, kTPPP Det mäter och lastkapaciteten ligger mel lan 100 och 120 ton. Vid passage genom Göta Kanal 3 tycks omkring 80 ton vara maximum. Ångaren är 30 gått mellan ående är omkring 2,5 det med huvudkontor i Stockholm. Om årsskiftet 191819 förvärvades bolaget av ett konsortium där Broströmkoncernen och Rederi AB 6 m bred. Dess djupg m. Den har fram till denna kväll, i 62 år, Jönköping och Stockholm. 5, gra mana äng, Ägare var Ångfartygs AB Göta Kanal ännu nå kring ml 30 Plann'tning över Per Brahes mellandäck och andra däck enligt ett ändringsfärrlagfrån 1896. Hyttemar läge var troligen detsamma 1918 Svea ingick. I mars 1919 då bolaget firade sitt femtioårsjubileum flyttades huvudkontoret till Gö teborg och Axel Johnson J:r utsågs till direktör efter August Rönnow, som lett företaget sedan 1909. Plats chef i Stockholm blev sjökapten Frans Hellberg. Han hade tidigare seglat på kanalfartygen, bland annat som kapten på Per Brahe. Kanalbolagets ekonomi baseras på frakterna. På Sträckan JönköpingStockholm är två ångare insatta, Primus och Per Brahe. De gör så kallade veckoturer. Per Brahe avgår från Jönköping vid sjutiden på tisda garna, och anländer till Riddarholmskajen på torsdag middag. Man lastar och vilar under fredag lördag och lämnar Stockholm vid sextiden på lör dagskvällen. På måndag morgon är man framme i Jönköping. Primus ger sig av från Stockholm på tisdagsefter middagarna och kommer till Jönköping på torsdags morgnarna. Fredag kväll återvänder man till Stock holm. De båda fartygen brukar mötas i Bergs slussar, som förbinder sjöarna Boren och Roxen. På hösten ökas lastmängden, och vädret blir säm re. Rederiet brukar därför förlänga gångtidema till tio dagar dock ej under 1918. Trafiken ligger nere under vintern de sista turerna brukar påbörjas omkring 1012 december. Fram emot våren, när ka' nalen blir isfri, sätts fartygen åter i drift. Kanalen är trång och grund därav Per Brahes mått. Kanalfartygen kan vara något längre, men knappast bredare än vår båt. Här är en av orsakerna till att kanaltrafiken aldrig fick den ekonomiska bety 2 Per Bmhe delse man räknat med: de små fartygen och senare konkurrens från järnvägen och landsvägstraiiken gjorde kanaltransporterna oräntabla. Nu, 1918, är emellertid rederiet vinstbärande. Det råder högkon junktur på fraktmarknaden. 1917 uppgick nettovins ten till 465 000 kronor, 1918 till 329 000. .Förlusten av Per Brahe är då inräknad. Ångbåtsförbindelsen StockholmJönköping lades ned 1950. Kanaltrafiken GöteborgStockholm fort sätter om somrarna, nu helt inriktad på turister. Re san tar tre dagar, två nätter. Jag slår i tidningslägg, gulnade reklamtryck. Söker få grepp om halvt förmultnade fakta. Lyssnar till deras försvinnande och omgestaltning, försöker gripa själva ijärmandet, fånga rörelsen bort från mitt nu. Ångfartygs AB Göta Kanals passagerarångare är alla iuxuöst inrättade, skriver man i en av bolaget 1919 utgiven jubileumsskrift. Med hjälp av fotogra fier, vittnesmål och gamla planritningar söker jag förstå hur fartyget är byggt. De fyra däcken har jag redan beskrivit. Under iördäcket, intill stäven, finns en skans för besättning en. Intill skansen, och övre främre Iastrummet, är en försalong, och i anslutning till denna ett kök med hytter för kökspersonal. Man går ned i försalongen via “en trappa vid mellandäckets främre vägg. På mellandäck finns sex hytter Styrmannens, två hytter för maskinisterna, rorgängarens och eldarnas. Vidare en hytt för restauratrisen. Kaptenens hytt ligger bak om navigationshytten på bryggan. På akterdäck finns en röksalong som ett litet hus. 34 Inne i salongen går en spiraltrappa ned till en korri dor som leder till en liten aktersalong, Korridorens väggar kantas av hyttdörrar, förmodligen åtta styc ken. ”Five o'clocktime” står det under en bild i jubile umsskriften. På övre däck sitter en dam, bekvämt utsträckt i en vilstol. Hon har en tekopp i handen, och några meter därifrån skymtar man höga lövträd. De planterades utefter kanalen på 1830talet. Deras höjd och täta grönska bidrar till den känsla av overk lighet, av långsam färd i en från omvärlden avskär mad tunnel, som bemäktigar sig kanalresenären. Anders de Wahl, skådespelaren, tog gärna kanal vägen när han skulle gästspela i Göteborg: ” och så är det så välsignat trångt! Innan man kommer till Södertälje har man i trappor och korridorer bett alla passagerare om ursäkt för ofrivilliga omfamningar och små förstulna tåtramp, och som alla ha sitt älskvärdaste rese humör, så är man strax bekant med dem allesammans. Efter kaffet och punschen vid Sävsundet är kaptenskotte riet klart, och så är det bara att glida vidare i galenskaper na, tills det lugna, tröga maskindunket i kanalen bortom Söderköping fått även de motspänstigaste nerver att följa med i den rogivande lunken slappa och viljelösa 50m frihollarne som susa sin stilla vaggsång kring Pallas* buk \tande sidor.” Vad tänker du på, John, när vi styr ut från hamnen och sakta börjar stäva upp mot Omberg? Du sätter dig väl i aktersalongen med de andra? Ser dig om kring med tanke på att ge form åt vad du ser. Du har din tillflykt i denna formulering, som är en fortlöpan 35 de undersökning av ditt jag och dess möjligheter. Och i sökandet efter uttryck ligger ängslan att ej finna, oro över att natten stundar, dagen gryr, tim marna går. Här bygger du din koja, John. Ett lä där du kan gömma dig. Bräckligt. Det är svårt. Tänk på något annat! Jag låter John tänka på Venedig, de dagar Esther och han var där före kriget. Fullständigt uppfyllda. Frukost på rummet. Gick ut, for med vaporetton, var på museer hela förmiddagama. Och så lunch. Till nästa bro, torg, museum, kyrka. Någon halvtimmes vila på rummet. En god middag. Vi lär oss, samlar intryck. Antecknar. Lyckliga dagar: en oavbruten sen'e intryck, god mat, vin. Känslan av att växa, att det vi ser och hör hela tiden tillför oss något. Det här skall jag minnas. Detta har jag ej tänkt på. Här kunde man kanske bo? Bläckfisk i svart sås och polenta! Gatuskyltar som latinska inskrifter. Jag lyssnar på hans formuleringar här i stormen, glömmer ett ögonblick. Just ett ögonblick en tanke går som en blixt genom medvetandet. Han jublar. Esther, polentan, och vattnet som slår över trapporna och deras gröna sjögräsmattor. Rosa palats på väg ned i Adriatiska havet. Gigantiska flaggor som sveper över Marcusplatsen. . Men ej för länge, säger jag mig. Just så här, några dagar, innan det teaterartade blivit enformigt och man börjar undra om föreställningen aldrig tar slut. Putte somnar med detsamma, skulle jag tro. Han ligger på den röda soffan i salongen. Esther vill ej gå 36 in i sin hytt. Nu, utanför piren, hugger fartyget i sjön. Lasten kommer omedelbart i rörelse. F ruktmosfaten flyttar sig med ett svagt mullrande över fördäck och mellan däck, symaskinslådorna hasar. Det slamrar från främre lastrummet det är plogbillarna. Jag erinrar om att stormnätter som denna tillhör undantagen. Ofta är vattnet och Grännahamnen en fridens hemvist där man om morgnarna, när solen visar sig bakom Grännaberget, över vattnet kan se Visingsö höja sig som en zeppelinare över det blanka. Med en kikare urskiljer du dess invånare flugor på ett skrov. Vackert. Bakom mig, här nere vid stranden, söker sig trädgårdarna i strandsluttningen ned mot sjön, från öst till väst, och ut ur skorstenarna stiger rök från järnspisar. De' är från Husqvarna. De är svarta, med klingande spiselringar. Här och var skall man nu värma socker i stora kittlar. En vit smet, och en röd, skall så småningom tvinnas ihop till långa stänger, polkagrisar kallade. De säljs till turister, vid marknader i trakten. Över brummandet och knastrandet från den svarta spisen stiger då en behaglig sockerdoft. Det mesta sugs upp av spiskåpan, men något tränger ut över köket och det öppna fönstret. Det kanske när dig nere vid stran den, om du ännu är kvar. Solen har gått upp på himlen, är på väg mot Jönköping. Du vänder dig mot söder. Kanske solstrålar doftar som karamellkok? 37 Kapten Boija och hans besättning Beättningen består av sexton personer. Kapten och styrman, två maskinister, en rorgängare, två eldare, fem däcksmatroser, en restauratris med två biträden, en akterstäderska. Kapten Theodor Boija är fyrtio år, och en bekant person vid Vättern. Han har ett ”glatt och hurtigt väsen”, har ”genom sin personliga älskvärdhet vun nit allas vänskap”. Han är gift, barnlös, bosatt i Stockholm. Han tillhör en gammal Norrlandsfamilj. Föräldrarna lever fadern har varit mästerlots i Sundsvall. _. Sedan Boija gjort Iångfärder som sjöman tog han 1906 sin kaptensexamen. Han var då tjugoåtta år gammal. Sedan dess har han hållit sig till svenska farvatten han är kapten på Per Brahe sedan 1916. I åtta år var Boija styrman på kanalångaren Pal las. Styrmansåren är en lärlings och väntetid: lönen är mager, tjänstgöringsförhållandena dåliga. Men när man väl upp till kaptens ställning förändras bil den. Här, liksom. på andra chefsposter i samhället, råder helt andra villkor. En hög lön markerar chefens särställning i hierarkin. I likhet med bolagets övriga kaptener avlönades Boija med 150 kronor i månaden samt så kallade tjänstgöringspengar, 75 kronor. Den största delen av hans inkomst bestod av 18 procents tantiem på netto inseglingen från bolagets åtta passagerarfartyg. Detta belopp delades av fartygsbefälhavarna. Det gällde alltså för fartygsbefälhavarna att bli välkända utefter 38 ._. n'.:.'Aø;_'.|. .Junis1= Sina rutter, få kundernas förtroende: ”När kapten Boija tillträdde sin kaptenspost hade han att arbeta sig in på en ny linje. De första åren hade han stora representationsutgifter och först 1918 var han egentligen inne på sin trade. Det har då för honom gällt att göra det mesta möjliga av en gynnsam situation, att skörda den ekonomiska vinsten av det förberedande arbetet. Hans intresse var att höja lastningsbruttot och därigenom sin egen vinstprocent, så kallad kapplake.” Befalhavarnas direkta intresse i bolagets fraktintäkter stimulerar dem till snabba turer, korta lastuppehåll. Det gäller kanske särskilt hösten 1918. Det är hög konjunktur på fraktmarknaden och den måste ut nyttjas. Det är förmodligen med tanke på de exceptionellt goda tiderna som bolaget denna höst för första gång en ej utsträckt gångtidema JönköpingStockholm från sju till tio dagar. När bolaget ej på vanligt sätt tog initiativ till förlängning anhöll Boija vid ett sam tal med kapten Hellberg i början på oktober om längre gångtid. Hellberg svarade att man ej var be redd att som tidigare utsträcka tiden med tre dagar. Man hade mycket last som väntade på befordran. Fartygschefen fick själv bestämma tiden för sitt far tygs avgång, beroende på när lastningen blev färdig och hans bedömning av väderleksförhållandena. Men Boija stod på sig. Han skrev ett brev till sin kollega Vilhelm Forsberg på ångaren Primus det fartyg som tillsammans med Per Brahe gick på sträc kan JönköpingStockholm: 39 ”Broderl Som jag kom att tala om en eventuell tidsförändring med Hellberg nu när jag var i Stockholm d.v.s. jag framhöll såsom nödvändigt, att vi få två dagar ijönköping, nu när hösten med tjocka och allt möjligt rackartyg inträffar, därför vill jag nu, broder Ville, att äfven du framhåller som din åsikt, att det också är tvunget. Vi få ju intet folk att stanna, när turerna äro sådana som nu, som sagt framhåll nödvändigheten af att vi fr.d. 1a nov. få 10 dagars turer samt annonseras efter datum. Jag har legat i Norsholm en halftimme nu samt vet inte om jag får träffa dig i Berg, med hälsningar Wännen Boija" Forsberg fick samma svar som Boija: man var ej beredd att uttryckligen förlänga gångtiden fartygs chefen fick själv bestämma som han fann för gott. Arbetsförhållandena ombord gör alltså att besätt ningen söker sig därifrån. Flertalet är vanliga diver searbetare, inga sjömän. Sakkunniga är bara den lilla kretsen av befäl: styrmannen, de båda maskinisterna och rorgängaren. Styrman E. G. Blanck är tjugosex år. Han har varit med om åtskilligt: ett skeppsbrott utanför Vinga, en förlisning på Nordsjön. Han har läst in det mesta av styrmans och kaptensexamina ombord. jag citerar en nekrolog: ”Den så sorgligt omkomne beskrives av alla, som kände honom, som en synnerligen duglig sjöman och en mycket omtyckt människa. Under de korta tider han varit i land, har han ägnat sig åt språkstudier. Han hade goda utsikter till avancemang inom Göta Kanalbolaget, där han nu hade för avsikt att stanna.” ' 40 Styrmännen avlönas till skillnad från kaptenerna med en viss procent på det egna fartygets nettoinseg ling: de bör alltså vara minst lika angelägna som sina chefer om snabba och fullastade fartyg. Det antyds i Kommerskollegiets handlingar att Boija ej varit nöjd med sin styrman: han kunde ej lita på att saker blev ordentligt gjorda när Blanck hade ansvaret. Av det övriga befälet, maskinistema och rorgäng aren, ser vi förstemaskinisten särskilt tydligt. Han heter K. B. Johansson, är uppfinnare av en bränsle besparande anordning som monterats in på Per Bra he, sedermera patenterad och allmänt utnyttjad. Han har i flera år seglat på Sydamerika, men fått en febersjukdom. Det är därför han valt kanaltraden. Han skall just gifta sig, berättar tidningarna. Hans fästmö har under de senaste dagarna varit orolig: ”Sålunda hade hon för några vänner omtalat, att hon under de senaste nätterna upprepade gånger drömt, hur hon såg ett fartyg gå under med man och allt. Vilket fartyg det var, hade hon ej fått klart för sig, men helt naturligt hade hon satt drömmen i förening med det förhållandet, att hennes trolovade befann sig på sjön. Det blev sålunda onda aningar, som besannades, och på de vänner för vilka hon berättat om sin dröm, har förhål landet gjort ett djupt intryc .” Om hans kollega Almqvist vet vi just ingenting. Det är förmodligen han som står i lejdaren på väg upp från maskinrummet när fartyget om en stund går till botten. Rorgängaren F. O. Andersson, till, sist. Han är 41 eller har varit sjuk, men följer likväl med fartyget. Det är vanligen Andersson som har det direkta an svaret för lastningen. Under färden från Gränna tycks han åter vara i tjänst i vattnet hittas en ulster som tillhört honom. Förmodligen har han tillsam mans med kaptenen stått på bryggan. I hårt väder är påfrestningen på roderledningen och ratten genom rodrets knyckningar så stark, att två man kan behöva hålla i ratten. Nu, någon halvtimme efter avfárden, tror vi här ombord att Boija skall fortsätta att lasta sitt fartyg, och att han snart skall bli en rangerad karl. Vi tänker oss att Blanck skall bli kapten och att de båda maski nisterna och rorgängaren kommer att fortsätta på den rutt där de hamnat. Och John? Det dånar från vågor och last når rösten ned till aktersalongen? Jag vet inte, ropar han. Om jag uppfattar rått menar han att det just är denna okunnighet som är hans styrka, eller borde vara det. Hansförhållnings sätt är famlande. Han söker sig fram tills en bild är formad, och tomheten gestaltad. Sedan går han vida re, länkar det ena till det andra. Meningen blir ett spår: hit kom jag, här vilar jag. Nu fortsätter jag. Så borde det vara, ropar han. 42 (if) Fullfartfmmät Kapten Boija och rorgängaren Andersson håller sta digt i ratten. Maskintelegrafen står på full fart framåt och nere i maskinrummet eldar man under pannoma med stora vedklabbar. Vinden är nordvästlig, mycket hård, den sveper diagonalt över Vättern. Per Brahe går någon sjömil från land. Det gäller att styra rakt in i de höga brottsjöarna. I strålkastarljuset från for masten ser man dem nalkas, något tiotal meter från ståven. Det är kallt, snöstorm. Boija har fårskinnspäls, Andersson en lång vinterulster. Fartyget år i prima skick. Under förra vintern be siktigades det av Kommerskollegiets experter. Det skedde vid Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stock holm, efter ett omfattande reparationsarbete: ”Tre nya plåtar insattes i fartygets undewattenskropp samt 2 st. dubblerades och en del Spant reparerades, Far tygets vattentäta skott förnyades där så erfordrades, de samma stagades på brukligt sätt. Nya däcksbalkar i farty gets förskepp blevo insatta (utbytta mot de gamla träbal karna), helt nytt däck insattes akterut. I överbyggnaden midskepps inlades å båda sidor närmast däcket nya för stärkningsplåtar m.m. Helt ny styrledning med grövre kätting och grövre stänger inlades, även omlades styrled ningen och framdrogs en lämpligare väg inom fartyget. Fartygets ångpanna var ilandtagen och undergick en omfattande reparation samt fastsattes till bädden på ett betryggande sätt. Likaledes voro beträffande ångpannans rörsystem goda säkerhetsåtgärder vidtagna, såsom ny ång fördelningslåda insatt, nya dubbla glasrörsställ med före 43 skrivna avstängningskranar. Fartygets propellermaskineri var på ett tillfredsställande sätt iordningsställt.” I röksalongen på akterdäck sitter handelsresanden Svante Falck och fru Hanna Falck, hans hustru. De har just lagt märke till att en oval, i väggen fastskru vad klocka stannat på en kvart över tolv. Säkert kommenterar de saken: Hon höll inte för skakningarna, gissar Falck. I det tidlösa ögonblick som uppstårdå ett urverk stannat passar vi på att avlägsna oss från ångaren och stormen och de tjugosex människorna innanför det vitmålade plåtskalet. Livet ombord, medvetandet om vad som väntar är för tungt för att vi oavbrutet skall kunna vistas där. Vi försöker lägga av vår kun skap, och gå in i något annat. Men finns det någon reträtt? I så fall vore det enkelt: vi backar tillbaka till Gränna, hamnen och den trevna supén. Glömmer, och går till sist i barn dom, i ett landskap där allt är utsuddat som ej stäm _ mer med vår vilja att komma bort från nu. Här syns bara oskulden och friden, sommardagar, hallonsaft, hängmatta. Min far flydde bakåt när hans krafter svek. I sin ålderdoms förmörkelse mumlade han i sitt sjukhus rum om sin storhetstid. Han invigde hembygdsgår dar och broar, lät sig hälsas av aktningsfulla applå der. År efter år möblerade han sina dagar med dessa minnen. Vi förstod att vi ej skulle störa honom där inne i hans förflutna: de förvirrade ropen från medpa tienterna i rummen intill strök under vikten i hans 44 försök att reformera fängvården, hans donande i sina kommittéer. Johns far, däremot, är viljestark fram till slutet. Det är Josef Bauers grundläggande egenskap, säger Harald Schiller. Han har från ingenting envetet arbe tat sig upp till anseende och förmögenhet. En kon struktiv människa. Schiller berättar om hans död: ”Den gamle hade varit krasslig många år, men likväl hållit sig uppe. Så en dag förklarade han, att nu skulle han dö. Till en vän hade han några dagar tidigare sagt, att han nog kunde leva några år till, men att han inte ville det. Han gick in i sitt rum, satte sig .i en vilstol, och under det han vänligt samtalade med de sina, inilickade han med fullständigt iugn anmärkningar om dödsarbetets framsteg: Nu dog känslan i benen, nu börjar dödskylan nå högre upp . . .Ja, det går inte fort att dö . . . Samma afton till hörde han ej mera de levandes antal.” Men om reträtten är stängd och framryckningen blockerad? Klockan är snart halv ett på natten. John går in i sin hytt, Esther bär in Putte i sin. De båda hytterna ligger intill aktersalongen, under däck. Det verkar som om John klär av sig, tar på sig nattskjorta. Vi vet ej hur det är med Esther och Putte. De kanske bara lägger sig på den gungande britsen. De vuxna kan väl ej sova? Tillsammans med de båda tjänsteflickoma sitter fröken Velis Allard på en soffa i aktersalongen. Hon är trettiofem år. Hon kommer från Gränna där hon besökt sin syster, fotografen Mimmi Allard. Nu är hon på väg till en broder i Lindesberg. Han är köp 45 man. Kanske har han en affär där Velis hjälper till? Hon klär ej av sig, kan ej sova. Hon har yllestrum por och gummistövlar på sig, det vet vi. En guld brosch. Hennes syster Mimmi, järnhancllaren John Roman och ytterligare tre vänner följde henne ned till båten: de stod länge och diskuterade om det var tillrådligt att hon följde med. Men så lade sig vinden, och de gick sin väg innan fartygets avgång. Nu ång rar hon att hon ej stannade i Gränna. John, i hytten, är sin oro och oförmåga. Han vill nog gärna gå under, men inte så här, med Putte och Esther ombord. I ett kuvert på Kungliga Biblioteket ligger ett brev som han skrev till Esther 1906 det kunde antagligen lika gärna varit skrivet nu, 1918: ”Jag är för närvarande så nervös en människa gärna kan vara. jag är totaltfärstärd och jag kan inte arbeta. Jag är helt enkelt ynklig. Stundom vill jag uppge allt. Mina nerver och min hjärna äro sjuka. Jag förmår ingenting fasthålla ingenting fullfölja.” Tidigare har han lyckats ta sig ur dessa blockeringar. Under åren 190715 är han produktiv det är nu han arbetar med Bland tomtar och troll. Men kastning arna mellan förmåga och oförmåga tycks fortsätta: det framgår av de få brev som finns bevarade eller tillgängliga. Under de sista åren är de svarta perio derna mer frekventa, och allt längre. Schiller talar om att Bauer har en förkänsla om sin egen bortgång. Hösten 1918 har han en utställning i Köpenhamn. Innan han lämnar Stockholm för att resa ned till utställningen besöker han sin svägerska. 46 Han är dyster och sluten. Får syn på en skiss han gjort den hänger på väggen. ' Den är bra, säger han. Lova mig att den kommer med på min minnesutställning. ”Medan han väntade på hissen, gick han en andra gång in i till svägerskan i tamburen, räckte henne sina händer, sä gande: Jag vill tacka dig för allt, vad du gjort för mig och för allt, vad du varit för mig under alla dessa år!” Nere i sin hytt på mellandäck ligger styrman Blanck. Han har hängt sin väckarklocka på en krok han skall avlösa Boija på onsdagsmorgonen. Är det Blanck som haft hand om Iastningen på tisdagsefter middagen? En tidigare bästeman ombord, Evald Jo hansson, berättar följande för polisen ijönköping: ”Vanligen tillsåg kapten Boija själv in och utlastningen af gods å ångaren och skedde lastningen då alltid med om sorg och beräkning efter godsets vikt och utrymme i last rum eller å däck. Då kaptenen af' olika anledning var förhindrad, skötte styrmannen Blanck om Iastning och lossning af ångaren. Som styrman emellertid saknade till börlig erfarenhet härutinnan, hände ofta att gods inlasta des å ångaren på plats, som ej var lämplig härför, där ej Johansson eller öfriga besättningen, som deltog i Iastning en, lyckades afstyra de värsta missförhållandena. Vid ett tillfälle, då ångaren intog last i Stockholm och då fråga var att lasta flere tolfter plank till sådan längd, att de ej kunde intagas genom luckan till lastrummet, ville styrmannen sålunda upplägga planken å taket öfver bryggdäcket på ömse sidor om skorstenen, ehuru detta, uppburet af tunna stöttor, gifvetvis ej tält en dylik påfrestning. Johansson och rorgängaren lyckades då afstyra detta och plankpartiet mottogs ej i frakt.” 47 Om Blanck ännu är vaken hör han plogkroppamas hasande nere i främre lastrummet, och fruktmosfa tens tramp och stötar. Varför Per Brake? Vättern Jag hörde talas om Per Brahes undergång och John Bauers död under krigssomrarna. Vi bodde då på ett så kallat herrgårdspensionat på småländska höglan det, mitt mellan Tranås och Eksjö. Den långa herr gården, med. ett otal annex torp, omgjorda maga sin, rum i arbetarbostäderna var byggd på 1860 70talet. Sommartid kunde man ta emot ett trettiotal gäster. Det var ej något ”förstklassigt” ställe i alla avseenden fjärran från Siljansborg, Persborg eller Hook men där fanns en stil, speciell för denna typ av pensionat. Ägarparet han en föga framgångsrik jordbrukare med förankring i adelskalendern vände sig till ”bättre folk”: officerare, av kriget vinddrivna utlandssvenskar, ämbetsmän. Ensamma damer av skilda slag: en särskild liten grupp av spröda äldre fröknar med klingande namn, stretande på något försäkringsbolag' eller i verken. Alla verkade hemma och trygga i denna värld. De vuxnas samtal var väsentligen tillbakablickande. Man kartlade släktingar och bekanta, ritade sjökort över borgerlighetens och knapadelns förbindelser. Med det låga corpsdelogiet som bas tog vi mor gondopp i insjön intill, fiskade, spelade krocket, ten nis, boccia. Satte högtidligt på oss kostym för att begå 48 . _ ,4 H Mssif' '\" 'E söndagsmiddagarna: grön ärtsoppa, kokt gädda med pepparrot, slottsstek, hallon. Här fanns ett bibliotek, fullt av biografier och ro maner. Svenska Turistföreningens årsbok, och Sven ska Dagbladets. Erik Lindorms bokfilmer. Mest böc › ker med förankring i det förgångna, understrykande dess närvaro. Efter middagskaffet, mellan boccia och grammo fondans i ett vagnslider intill huvudbyggnaden, sitter vi i förmaket eller salongen. De vuxna talar: någon gång kommer Per Brahe upp, och John Bauer. Jag har redan läst om olyckan i filmböckerna. Lyssnar. När de sedan hissade upp båten ur djupet stod fru Bauer vid ett fönster med sin lille son på armen. De hade förgäves försökt komma ut. Någon känner till Bauers efterträdare på Östra Torg, och minns Johns pappa, Bilderna är blekta det är längesedan. Men härom året blev de avbrutna, på sin väg in i glömskan. Jag höll på med anteckningar till en roman om något annat då det en morgon plötsligt kom för mig att jag först måste skriva om John Bauer och Per Brahe, undergången och bärgningen. Jag' lade det andra åt sidan, satte genast igång. *' Kanske är det en bok om min egen undergång? John Bauers aningar kanske är mina, liksom hans förberedelser. Det kan vara så att jag erfar en försvagning och glädjelöshet som tvingar mig att hastigt färdigställa boken och lägga ut så många kiselstenar att mitt spår går att följa. 49 . ...a. _.\r »1 Avresan och undergången ligger någorlunda i ord' ning. Men bärgningen? Boken: denna bok som du nu läser? ' Jo, bärgningen är just dessa ord, spåren av en framfart. Avtryck i mossan. En häl! Fragment av aska en cigarrett? Man har rastat här det ser man tydligt! Kanske det var just på denna punkt, just här jag skrev, än en gång, att nu går jag. Packar min väska, smyger ut. Nä, det är ej färdigt än. Men fjädern' spänns allt mer. Släpps, och apparaten återgår till utgångsläget. En kontinuerlig ansträngning och så tappar vi ta get. Kroppen rister till av smällen: hela systemet ser ett ögonblick ut att vara hotat, som det skulle falla sönder av kraften i anslaget. Darrande ligger det stilla något moment för att sedan långsamt börja om på nytt. Det är kanske de bästa ögonblicken. Vi kontrolle rar vrakets skick. Vad har gått till spillo? Var är skadorna störst? _' Stormen har bedarrat. I stället för natt och mörker ett höstligt ljus. Ett morgonljus som i sin klarhet kommer oss att se bort från de utståndna farorna. Vågorna är nästan stilla nu. jag ringar in min val plats med fakta: ”Vättern, Sveriges näst största sjö och Europas med afse ende på storleken fjärde; dess areal beräknas till 1.899 kvkm, oberäknadt öarna. Den har en långsträckt Oval form med 128 km. längd och en högsta bredd af 31 km. Dess höjd över havet är 88,2 m.” 50 Man har ofta talat om Vätterns underjordiska förbin delser med andra hav. Kaspiska havet, menar somli ga, andra Bodensjön. En Vätternmärkt gädda skulle en gång ha fångats i en schweizisk sjö. ”Dess morfologi är helt olika Vänerns . . . I st. f. att vara blott ett öfversvämmat slättlandsparti som Vänern, intar V. en markerad, tektoniskt betingad depression i berg grunden, en s.k. förkastningsgrav. Utefter såväl östra som västra sidan af sjön framgå iörkastningar med betydande språnghöjd. Den högsta i den nuv. topografin framträdan de språnghöjden möter vi vid Grenna med 273 m. öfver sjöns nivå och 87 m. under densamma; denna höjd är också den största relativa i hela södra Sverige. Förkast ningens totala språnghöjd torde emellertid vara betydligt större än 360 m., då V:s botten antagligen täckes af mäkti ga Visingsöavlagringar.” Döda havet och Tanganyikasjön är av samma typ s0m Vättern. Också de är insänkningar längs jord skorpan. ”V. är på grund av sitt tektoniska ursprung relativt djup, och dess bottenkonliguration skiljer sig väsentligt från Vä nerns. Från södra delen af sjön vid Jönköping framgår en djupränna utmed östra sidan af V. Maximidjupet, 120 m., möter ungefär midt emellan Visingsö och Jönköping . . . Därefter aftar djupet mot H. I Vcs norra del möter ett nytt litet djupområde med 67 m maximum.” Till komplettering får jag meddela att de så kallade sjöskotten är en egenhet för vår sjö. I lugnt väder kan man få höra skott från botten: strax uppstår en stark 51 Sjögång. Förklaringen härtill är kanske en fortgående söndersprickning av botten. Ibland har man tänkt sig vulkaniska orsaker. Onsdagen 20 november. Mellan tolv och ett på natten Nu har vi varit på väg en bra stund. Det går, trots allt. Vi ligger snett, men det går bra. Jag heter Falck, Svante, till yrket resande för mar garinfabriken Zenith i Linköping. Min titel är inspek tör. Här intill mig i röksalongen är, min hustru Han na, född Mathiesen. Vi är mellan fyrtio och femtio år gamla. Vi har varit i Gränna en längre tid och vilat upp oss. Vi har bott hos Hannas mor. Vi skall av i Hästholmen, det är därför jag har min stora ulster på mig. Vi har affärer att uträtta skall ta in på järn vägshotellet där. Det är goda tider i margarinbranschen, och för konstister och kokossmör. Vi kommer säkert att ex pandera. Med nya smaksättningsmetoder och rätt konsistens och färg kommer vi att tränga ut smöret, även i hushållen. Jag har ej mycket mer att säga. Det är svårt att koncentrera sig här i blåsten. De stora fruktfaten rullar av och an. När vi kommer fram skall Hanna och jag ta oss en grogg, jag har konjak med mig. Det gör vi om kvällarna när vi är ute och reser. Så gör vi upp kontona för dagen. Spelar kort en stund: kasino, mas, femhundra. 52 h,v__b_... ._ 7 T 4' ?AWMM 47. _ .in mdadüå'* ' “ Hanna är med när jag är ute och reser. Det blir så mycket slarvande annars. I morgon skall vi vidare med järnvägen uppåt Linköping. Vi skall besöka några la'nthandlare på vägen. De båda tjänsteflickoma, Linnea Brickman och Greta Ståhl, har också suttit i röksalongen. De be traktar inspektören Falck när han nu reser sig upp och sätter på sig en stor ulster, ljusgrå, i fiskbens mönster. Då är vi väl snart framme i Hästholmen, tänker flickorna. De går med i aktersalongen: en smal spiraltrappa leder dit. Man får hålla i sig så gott man kan, det gungar kraftigt. Linnea känner sig illamåen de eller är det bara rädsla? De skall gå och lägga sig på soffan där nere. Den är rundad efter akterns form. Städerskan Elsa Holmberg har lovat komma med filtar. Där sitter Esther Bauer med Puttes huvud i knät. Velis Allard är också där hon tycker ej att det är någon idé att försöka sova. Här kommer städerskan med Kanalbolagets filtar. Flickorna sträcker ut sig, intill varandra. John har klätt av sig, och ligger vaken i sin hytt. Linnea försöker tänka på Stockholm, och system som skall möta vid kajen. Det skall bli roligt att komma till Stockholm, tycker hon. Det var svårt med enformigheten där ute i sko gen. Jag kände ju ingen, satt mest i köket om kvällar na. Läste litet. Putte sov, och fru Bauer höll på med sitt. Herr Bauer var på övervåningen och ritade. Ibland grälade de. Nej, kvällarna var svåra. Jag tänkte ofta att jag 53 skulle sluta om jag bara hittade en plats i en affär. En cigarraflär vore roligt, som den vid torget iJönkö ping. Mycket folk, och så luktar det gott. På kvällar na kan man gå på olika möten. På lördagarna ordnar de danser. Men nu skall vi till Stockholm. Om det bara inte gungade så.Jag mår inte bra; Nu blåser det upp ordentligt. Inne i Hästholmens hamn anser hamnvakten Holm att stormen går över i orkan. Det gods som låg på hamnkajen måste forslas i land för att ej spolas i sjön.Det märks också nere i Gränna. Jag citerar ett intyg av skeppare G. Carlsson i Gränna. Det infordrades av Kanalbolaget i sam band med sjöförhören iJÖnkÖpingr' "Undertecknad, som med mitt förande fartyg slupen An na, låg förtöjd i Gränna hamn natten mellan den [9 och 20 november 1918, samma natt som ångaren Per Brahe gick under, intygar under edlig förpliktelse, att mellan 1 och 3 sagda natt rådde en orkanlik nordvästlig storm å Vättern, som orsakade så häftig sjö, att fara uppstod för mitt fartyg att förlisa i hamnen, så att jag hela natten var fullt syssel satt med att sätta ut frihult och se till förtöjningama. Sjön bröt så häftigt in att vattnet rök långt över kajen, som blev alldeles renspolad. Jag hade just under natten ångaren Per Brahe i tankarna och kände mig övertygad om att ångaren under den rådande hårda stormen icke skulle kunna fort sätta från Hästholmen, om den kunde taga sig in dit.” Hur många av besättningen är i skansen? Två är säkert uppe på däck de har vakten och skall hjälpa till i Hästholmen. Restauratrisen ligger i sin hytt på mellandäck. Hon har läst dörren. Uppasserskan eller kokerskan är i en 54 WWW_ ._l teh. A. wwwiv” ._._ 4 .nr ,.." ma..áu.a..$..25 av hytterna intill aktersalongen. Dörren är låst. Styrmannen ligger i sin hytt på babords mellan däck. F örstemaskinistens hytt är tom han sitter i sitt bås i maskinrummet. Rorgängaren har också en hytt på babordssidan men han har vakten. Av de tre styrbordshyttema är två besatta: andremaskinis tens och bästemannens. I bästemannens hytt finns två kojer. I den nedre ligger en av matroserna. Undergång Per Brahe är drygt en kilometer söder om Hästhol men. Boija ropar i taltratten att han nu girar styrbord för att ta fartyget in till hamn. Maskintelegrafen står på full fart framåt. Han ger tecken till rorgängaren: båda hänger sig på den stora mässingsratten, hjälps åt att lägga om kursen. Efter några minuter har Boija manövrerat sig fram till ett läge där de snett över sjön gående vågorna kommer mot babords sida. I strålkastarskenet ser han ej längre hur vågorna närmar sig mot fören. Allting går mycket fort, skulle jag tro. Vattnet slår över Per Brahes sida, och tvingar ned fruktmosfaten på fördäck mot styrbordsräcket, som bryts sönder av trycket. Hela fördäckslasten sköljs över bord. En stark slagsida uppstår och aktern pressas ned. Folket i skansen klättrar upp, tar sig ut på det nu renspolade däcket. Några kastas över bord, gissar jag. Någon eller några lyckas ta sig upp till livbåts 55 däcket i aktern och får loss den aktre taljan vid ba bords livbåt. Båten påträffades utsvängd, vinkelrätt mot fartyget: det förutsätter en relativt komplicerad Operation, eftersom dävertarna på kanalbåtarna är vända inåt. I Styrman Blanck kommer ej ut ur sin hytt dörren år blockerad. Han slår ut ventilfönstret och kastar sig ivattnet. När fartyget börjar sjunka kränger Boija av sig pälsen och ärmmuddarna, rorgängaren får av sig rocken. De svingar sig upp på relingen. Hinner de mer? Undergång? _. Jag försöker sätta mig in i detta långsamma sjun kande, men kan ej känna skräcken. Här är man i ett svalg, ganska länge. Som i ett fallande flygplan, i ett schakt som rasar igen man håller på' att gå under. Klamrar sig fast, hukar sig, tar betäckning, hamrar kanske på något, försöker komma ut. Bänder med en pennkniv, som Svante Falck. Jag sluter Ögonen och noterar dånandet och ropen, dörrar som slår. Nu strömmar vattnet in: jag sluter ögonen och minns. Ser bara det jag vill se: dofter, ljus, ljud, steg i en morgonkyla. Allt som är förberedelse, packning, lust. Karusellen snurrar allt snabbare. Tankarna iördunk las, man ser otydligt. Ingenting duger. Vidare! Män niskor, timmar, skrivbord står väntande. Allt samlas ihop, ordnas, läggs till rätta. Det går nog skall ni se. Livbojar? Finns men på bryggdäck, och dit kom mer i vart fall ej passagerarna. Alla är blockerade av 56 VTr r. däckets lådor och fat. Bara Velis Allard lyckades komma ut i det fria och hoppa i vattnet. Hon måste ha lämnat den salong där h0n satt redan innan Boija börjat sin gir. Fartyget vände sig: aktern tyngdes ned, fören lyftes högre och högre. När vattnet trängt in under däck har väggarna mellan akterhytterna sprängts av tryc ket. Då uppstår ett åskliknande brak det vet vi från andra fartygskatastrofer. Hör ni dånet? Baklängesfrågan när dem på väg mot sjöbottnen. Lamporna har just slocknat. Fartyget faller nästan lodrätt, tror jag. Hur lång tid tar en trettiotvå meter lång vattenfärd nedåt för en kropp på tvåhundra ton? Väl nere tömar Per Brahe med aktern först emot bottenleran lägger sig sedan på rätt köl. Men på aktertaket ligger ett tjockt lerlager kvar som minne av bottenkänningen. Kanske de länge är vid medvetande, därinne. Kan ske de ropar och söker värja sig mot den skräck som överfallit dem, väller, tomar, rullar. Häver sig, och ryter. Slår upp dörrar, släcker alla taklampor utom en, här, för att på en gång plåna ut och belysa. Dånar, och tystnar, så att ropen hörs tydligt, nu när vi sjunker med aktern först, långsamt, så att suget känns, och draget. ”Några personer i Hästholmen uppgåvo sig under olycks natten ha hört ett starkt brus utifrån sjön, möjligen här rörande från utrusande ånga eller från vattnets nedsug 57 ning i skorstenen och ventilema. Exakta iakttagelser hade emellertid ingen gjort, intet vittne fanns till den gamla ångarens dödsfärd mer än de, som icke längre kunde tala.” Onsdagen 20 november I Hästholmens hamn översköljes under natten den lilla piren av vågorna. Per Brahe skulle anlöpa kajen vid ettiden. Hamnvakten och hans biträde är på plats. De väntar i timme efter timme. Ibland är de ute på kajen, men mest inne på hamnkontoret, Nå gon gång går de upp i fyren för att se om något ljus kan upptäckas från sjön men de ser ingenting. Vid tretiden går de hem: de menar att båten antingen legat kvar i Gränna eller i det svåra vädret gått direkt upp till Vadstena eller Motala. Vid niotiden går tre fiskare i Hästholmen ut i en motorbåt för att fiska. Vid tolvtiden, efter slutat arbe te, styr de in mot Hästhagsudden, femsex hundra meter söder om Hästholmens hamn. De får syn på lådor och annat gods, skvalpande vid stranden. De far hem med fisken, förtöer båten och beger sig genast ned till udden. Där finner de en livboj, märkt Per Brahe, och en mängd gods. Bland lådor och fat hittar de kapten Boijas päls, och en av hans ärmmud dar, av sälskinn. De går upp till stationen och medde lar inspektoren vad de sett. Stinsen, som också är hamnkapten, går genast ned till hamnen, där passa gerarångaren Trafik just anlänt på sin dagliga tur 58 i *_ WWW,.. i 4, :JMW ' 'eikä;riäiåx' från Hjo. N är kaptenen ombord fått reda på vad som skett går han genast med sin båt ut och söker i vattnet utanför hamnen. Men han finner ingenting. Senare på dagen flyter alltmer gods iland. Det gäller, läser jag i Grenna Nya Tidning, en större koffert med barnkläder och en annan koffert med matvaror. I denna fanns bland annat en Vecko Journal med namnet Nils Karlsson på omslaget. Da gens Nyheter räknar dessutom upp ”ett 50tal livbojar, 17 fat marmelad och flera lådor frukt . . . en barnsko, som av allt att döma måste ha till hört artisten Bauers lilla gosse . . . rorgängarens mössa, en säck mjöl, inspikad i en låda, samt delar av en sy maskinshuv.” På eftermiddagen får landsfiskalen i Ödeshög reda på olyckan. På hans order förs de ilandflutna föremålen till Hästholmens hamnmagasin. Här tomas de upp i ett hörn, drypande av vatten. Vi betraktar dem, och begrundar. Hur är detta möjligt? Någon måste väl ändå ha kommit undan, någon som kan tala om vad som skett? Kapten Boija är ju känd för sin goda tur? Sven Jerring arbetade i sin ungdom som journalist på Vadstena Tidning, och följde senare dag för dag bärgningsarbetena. Han skrev en liten bok om hän delserna kring Per Brahe. Han noterar att olyckan tedde sig alltför otrolig, och att rykten genast kom i svang. ”Strax sattes fantasin i rörelse: än hade den ene lyckats rädda sig, än den andre, t.o.m. från Amerika kom under 59 rättelse, att en av de på dödslistan uppförda blivit sedd. Behöver det påpekas, att alla dessa historier kunna rubri ceras som rena fantasifoster? Det var i synnerhet kapten Boija, vilken på detta sätt skulle ha dykt upp litet varstädes. På det hela taget var f.ö. han den av de omkomna, vars öde gav mest näring åt gissningar otaliga äro Lex. de gånger hans lik . . . ryktats som återfunnet. Rätta förhållandet torde ha varit, att han befunnit sig på kommandobryggan vid kantringen och efter en kort, förtvivlad kamp uppslukats av de rovgin'ga vågorna och för evigt sjunkit i djupet.” Jag betraktar hans ilandflutna päls på brädgolvet i det mörka magasinet. Det är en _halvlång fårskinns päls, civil, liknande den vi sedan länge sett på militä rer av alla kategorier. Den hindrar ej rörligheten nämnvärt. Man åker skidor i den, står på post, tar snabbt i handen det gevär som hänger på axeln. Rör sig lätt på kommandobryggan, klättrar obehindrat i branta trappor och lejdare. Vi tar tag i den. Drar upp den. Det är Boijas! Här är en trygghet kastad över bord, i sista stun den övergiven: den hindrade simtagen. Knappar bortslitna. De belägrade lämnar borgen. Vindbryg gan är nedfälld, skyddet borta. Päls och befälsteckenl Du är välkänd utefter Vät ternstranden, och din norrländska stämma ljuder ur r0paren över hamnarna. Pälsen är din, en ilandfluten notskrift med Siegfrieds hemlighetsfulla treklang, förebådande förflutna ankomster. . Fast man fann dig aldrig, Theodor. Rykten spreds att du tagit dig iland med skeppskassan på fickan, 60 Wru och att du rest till Amerika_ En befälhavare som du försvinner ej gärna. Hans enteleki, inneboende kraft och mening, tvingar honom vidare. Boijas päls! Houdinis bojor! Någon har flytt. Vem vet? En enda klarar sig allt är möjligt! Å, det vill vi gärna tro. LillKlas trampar på huden, som bekant, och kloc karen frågar vad den säger. Den suckande och våta, tunga, sjunger om rädd ning, och fortsättning. Berättar att kapten Boija sena re fick ett nytt fartyg, seglade på Stora sjöarna mellan Ontario och New York State i många år. Han lever än. Bor i Lake Placid, frisk och sund. Nu går jag ut i Hästholmen. Innan jag lämnar magasinet vänder jag de våta bladen i Nils Karlssons VeckoJournal. Jag har sett efter på besättningslis tan, men det finns ingen Nils Karlsson där. Några dagar senare tar landsflskalen i Gränna hand om saken. Lådan med matvaror och tidning har sänts av Skomakare Lövenborg i Gränna till en son i Stock holm. Lövenborg hade fått VeckoJournalen till skänks av Karlsson. Jag bläddrar i tidningen, det nummer som saluför des då Per Brahe gav sig av från Gränna. Det verkar unket: skämtbitar som man förläget skyndar förbi, diktpekoral, ett uddlöst kåse'ri. Krigsslutet skymtari form av fotografier av de ryska fredsförhandlarna och marskalk Foch. Jag fastnar för en artikel av ”Fru Händig”, betitlad ”Hur garderoben sköts i kristid en”. Det gällde hur man bör förvara sommarkläder över vintern. Jag läser med Nils Karlsson i Gränna: 61 öfwTvättkläder läggas undan ostärkta och ostrukna. Särskilt stärkelsen bör noga avlägsnas eljest kunna plaggen brytas i vecken och förresten få de en gråaktig färg. Bäst är att hänga undan sådana kläder men i brist på utrymme går det även bra att lägga dem i kistor. Tunna siden och andra ömtåliga blusar stoppar man upp med silkespapper i rynkor och ärmar, så att tyget ej packas. Ljusa parasoller göras fläck och dammfria; de trängas ej in i trånga fodral och rullas ej ens ihop utan lindas in i skynken eller papper. Dyrbara kryckor viras med papper eller bomullsremsor. De böra ej ställas i garderoben eller klädskåpet, där de kunna falla omkull och skadas, utan hängas upp på en krok. Sommarhattar, som det ej lönar sig att renovera, sprätta vi sönder samt tvätta och stryka det_användbara av kläd seln och lägga allt i en kartong, varigenom utrymme spa ras. Flor, slöjor och spetsschalar tvättas och spännas samt lindas sen upp på en papp eller trärulle. Ljusa siden och tygskor behöva, innan de undanställas, en grundlig rengö ring och för att ej mista fason sättas de på läst eller stoppas hårt upp med mycket papper eller tyg. De beströs, innan de lindas in, med ett tjockt lager magnesia, så att de a bibehålla sig vita och mjuka. Vanliga skinn och lackskor gnidas in med ett tjockt lager fett, innan de ställas på läst, och lindas in i papper samt ställas undan i skolådan: en med papp klädd låda. Fina strumpor och vantar renovera vi under de långa vinterkvällama. Så slippa vi att på sådant arbete offra en vacker vårkväll, strax innan plaggen skola användas.” En sakvärld, där intet går förlorat, minsta föremål tas om hand. Under lagret av parasollkryekor, siden och linneblusar, söndersprättade hattar meddelar jag att Fru Händigs serie fortsätter i nästa nummer, då andra delar av sommargarderoben tas om hand. 62 W *vrf_ina_ rH v\ 4. Vi, å vår sida, fortsätter vår uppräkning av fynden. Antecknar att fiskarna på stranden ytterligare hittat ett par lappskor (barnmodell), ett par lågskor (dam), ett par barnsandaler. Två hattar, en badhandduk, märkt JB. Man hyr fyra hästar för transporterna från stranden upp till magasinet. Under natten till torsdagen ordnas vakthållning på stranden: fiskarna avlöser varandra. Medan skymningen faller börjar telefonerna ringa om olyckan. Snart arbetar alla landets tidningar för fullt med nyheten om den försvunna ångaren. Alla tillgängliga uppgifter samlas in. Rederiet meddelar vad man vet om besättningen, last, data om fartyget, väderleksförhållanden. Man undrar om ångpannan exploderat i det svåra vädret vill ej ifrågasätta kaptenens skicklighet och omdöme. Rederiet fritar kaptenen: ingen olycka skul le inträffat om ej oförutsedda, okända omständighe ter tillkommit. Kapten Frans Hellberg iJönköping, liksom bro * dern A. E. Hellberg tidigare befälhavare på Per Bra he, är den förste som lägger skulden på Boija: ”På Särskild förfrågan (från Dagens Nyheter) förklarade kapten Hellberg att han ansåg det synnerligen oförsiktigt att under den rådande stormen anlöpa Hästholmen. Han själv och hans bror kände troligen till förhållandena vid 'detta svåra hål”. .. bättre än kapten Boija, men hade ändå aldrig vågat sig in till Hästholmen under samma förhållanden. Han brukade själv gå alldeles tätt under klipporna, då han skulle till Hästholmen, men han trodde att kapten Boija höll sig åtminstone en sjömil ute på sjön, 63 då han svängde in mot Hästholmen. Under sådana förhål landen var det givetvis omöjligt för de ombordvarande att simmande rädda sig i land.” Under dagen försöker man förmodligen också under rätta de efterlevande. Vem gör det? Hur når man de avlägsna gårdar, vars adress man ofullständigt kän ner? Man och allt. Medan stormen sakta lägger sig och letandet efter vrakdelar pågår för fullt, informationer om olyckan 'lämnas och sökes vill jag betona det särpräglade i katastrofen. Det är ej antalet döda som är märkvärdigt, och ej katastrofens häftighet. Det egendomliga är att en hel värld går under, ett minia tyrsamhälle med betjänande och betjänade, utrustat för ett eget liv, för någon tid oberoende av provi anttillförsel och yttre kontakter. Någonstans på bot ten ligger Törnrosas slott med kungafamilj, hov och personal, ett Atlantis där den 19 november 1918 är kvar i minsta detalj: ansiktsuttryck och åtbörder, klä der, tidningar, servis, drycker i sina flaskor, maten i sitt kylskåp, orden på väg ut ur öppna munnar, men tillbakahållna av det inströmmande vattnet. Slutet novemberbönen december Efter de våldsamma händelserna storm, ödesdigra beslut, svårrekonstruerade manövrar och det ångest fulla sugandet eller brusandet man tyckte. sig höra i 64 Hästholmen lägger sig vårt fartyg till rätta på bott nen. Vinden mojnar, nyhetshungem avtar. Novem ber går mot sitt slut, krönt av Karl XII:s dag. Sång arbröder runt om i landet förbereder sina framträ danden med fyrstämmiga parentationer över vår krigarkonung. Tidningarna har nu fått fram den definitiva besätt ningslistan. För fullständighetens skull meddelar jag namnen vi kommer längre fram att möta deras bärare, mer eller mindre igenkännliga, märkta av tiden i det sjunkna vattenslottet. Kapten Theodor Boija, född 1878, Stockholm Styrman E. G. A. Blanck, född 1892, Norrtälje Förstemaskinisten K. B.Johansson, född 1888, Stockholm Andremaskinisten C. M. Almqvist, född 1895, Häverö Rorgängaren F. O. Andersson, född 1887,Jönköping Bästemannen K. GJ. Karlsson, född 1893, Rogberga Matrosen 0. H. Karlsson, född 1899, S:t Anna Matrosen K. A._]0hansson, född 1896,Jönköping Matrosen E. H. Sundin, född 1891, Norra Sandsjö Eldaren L. L. Björklund, född 1899, Häverö Eldaren E. E. Sandberg, född 1897, Stockholm Skeppsgossen G. Lind, född 1904, Jönköping Restauratrisen A. Backlund, född 1872, Sundsvall Städerskan E. Holmberg, född 1888, Stockholm Uppasserskan Elsa Hagberg,_]önköping Kokerskan H. Bard, Vetlanda Med de åtta passagerarna sammanlagt tjugofyra personer. Redan den 20 november, olycksdagen, börjar landsfiskalen i Ödeshög, Eric Holmstedt, sina nog 3 Per Enli: grant protokollförda undersökningar av omständig heterna kring olyckan. Hans redogörelser, som kom pletterades med landsñskalsförhör i Gränna och Jön * köping, bildar tyngdpunkter i de sjöförhör som anordnas vid rådsturätten iJönköping den 17 decemu ber och den 13 februari påföljande år. Den 26 november har Holmstedt anordnat dragg ningar 5800 meter söder om Hästholmens hamn. Fartyget konstateras ligga på 32 meters djup, nord väst om den så kallade Hästhagsuddcn 100 meter längre in än den vanliga seglationsleden. Man får upp båtens ankare, en låda gjutgods och en säck potatis. _ I pressen diskuterades orsaken till olyckan. Man urskiljer genast två huvudlinjer samma som löper genom förhören inför Jönköpings rådsturätt. Vi fin ner dem sedermera också i parternas inlagor till Kommerskollegium, den högsta sjöfartsmyndigheten. Advokaten Bror Mallmén är ombud för de om komnas familjer. Hans huvudtanke är att fartyget varit för hårt lastat, och att lasten varit felaktigt fördelad mellan däck och lastrumi Överlastningen har också medfört att livbåtarna och livbältena blivit svåråtkomliga. Rederiet har felat, menar Mallmén. Man visste om att överlastning ofta förekom, men ingrep ej. Genom alltför snäva tidtabeller begränsade reda'ren uppehållen i hamnarna, så att ordentlig stuv ning ej hanns med. Säkerhetsföreskrifterna ombord iakttogs ej. Också här borde rederiet ha ingripit. Rederiet svarar att kaptenen ensam har ansvaret för fartygets last och säkerhetsanordningar. Per Bra 66 he .var ej för hårt lastad i den mening att säkerheten äventyrades. Olyckan berodde på en hastigt uppblåst storm helt oförutsebar. Flera tidigare resenärer ger sig till känna i tidning arna. En passagerare från sommaren 1917, an0nym, meddelar Dagens Nyheter att Per Brahe, den gång han reste, var så övertyngd av gods att det var nästan omöjligt att ta sig fram. ”Passagerarna fingo sitta på och bland godset och för Övrigt hur som helst. Under hela resan i kanalen skrapade kölen mot bottnen, berättar vidare Dagens Nyheters sa gesman. Detta gjorde sig särskilt märkbart sedan han och hans hustru lyckats trassla sig ned i aktersalongen för att äta. Under hela måltiden skrapade kölen mot bottnen minst ett par gånger per minut. Vid flera tillfällen sutto de även på grund i kanalen och måste varpa sig fria med trossar. Det började se farligare och farligare ut, och till sist hade Dagens Nyheters sagesman fått nog. Han steg i land i Norsholm för att fortsätta resan med järnväg.” En välrenommerad person, advokaten Henning von Melsted, bekräftar: båten brukar skrapa mot botten i kanalen, ibland fastna. von Melsted överdriver, svarar Kanalbolagets di rektör August Rönnow. Båten kanske skrapar mot botten, men det beror i så fall på att sten fallit ned från kanalens kanter. Det händer ofta. Fullständigt orimligt, säger von Melsted: ”Per Brahe låg på den resan till följd av den överdrivna belastningen så djupt att skrovet skrapade botten större delen av sträckan genom kanalen och vattnet låg över 67 matsalongens ventiler. Endast under korta mellanstunder besparades man att höra rasslet från stenarna som g'nagde mot båtbottnen och de hårda skrällama när fartyget tog tom och satt fast.” Advokaten fortsätter: ”Om direktör Rönnow nöjt sig med att andraga att det kunnat hända någon enstaka gång att båten fått väl myc ket last, skulle jag låtit det bero vid hans svar. Men då han söker helt och hållet bortförklara min uppgift rörande färden sommaren 1917 är det svårt att icke däri se ett utslag av enfämtjattad avsikt att bestrida varje omständighet som kunnat vara ägnad att åtala mot rederiet! Vi få betänka att alla som skulle ha ett ord att säga om__den stora olyckans verkliga förlopp ligga på sjöbottnen, och 'de frånvarande ha ju alltid orätti. På anförda grunder vågar jag fasthålla vid mina misstankar att kapten Boija skulle haft befogade invändningar att göra mot de tydliga försöken från rede riets och kapten Hellbergs sida att, med fullständigt fri kännande av rederiet, framställa Per Brahes befälhavare såsom ensam skuld till 23 människors död och djupa sorg för deras efterlevande.” Kanalbolaget har lidit en ordentlig förlust. Rederiet anser fartyget var värt 150 000 kronor det var oför säkrat. Det råder stor efterfrågan på lastutrymme, framför allt för livsmedelstransporter, och det gäller att snarast få igång normal trafik. Lördagen den 23 november, samma dag som man i Gränna anordnat sorgringning och allmän Haggning på halv stång, meddelas att ångaren Viktor Rydberg kommer att sättas in i Per Brahes ställe. Bolaget låter kungöra att tiodagarsturer införs från den 4 december. Årets sista 68 resa från jönköping anträds den 10 december sedan läggs fartygen upp. I slutet på november anträffas liket av matrosen K. A. Johansson flytande i närheten av olycksplatsen. Styrman Blancks kropp flyter iland i början på janu ari. Blanck var iförd nattdräkt. Den 6, 7 och 8 december kan de fåtaliga resenärerna ombord på Viktor Rydberg och Primus beskåda de dykeriarbeten som på bolagets uppdrag pågår utan för Hästholmens hamn. Två dykare är vidtalade, F. Gillström och E. Lagerström. Efter slutat arbete upp rättar de en dykarrapport: ”(1) Undersökning av vraket har noggrant utförts utom bords och ingen som helst skada kan upptäckas. (2) Fartyget ligger s.b. slagsida cirka 15 grader, nedsjunk en med aktern cirka 2 meter i leran, däremot fören något över sjöbotten. (3) Fördäcket är helt och hållet fritt för gods, det därstädes inlastade godset har gått överbord varvid räcket på s.b. sida har ryckts med. (4) Midskepps och akter är fullt med gods ända upp under tak. (5) Lasten har förskjutits åt s.b. på övre akterdäck så att räcket på denna sida är delvis sönderbråckt, även s.b. livbåt är genom förskjutningen av lasten helt betäckt med gods, aktern på s.b. livbåt är utsvängd, däremot är surr ningen på densamma ej lossgjord förut, b.b. livbåt är helt utsvängd; aktra taljan losstagen men ej den förliga. 69 (6) Inombords är undersökning gjord i skansen, men på grund av det trånga utrymmet i skanskappen var där omöjligt att komma ner varför där har noga känts efter med för ändamålet lämplig båtshake och har där anträf fats diverse kläder, säckar, madrasser, m.m. På samma vis har också hytterna midskepps undersökts från utsidan genom dessas stora ventiler, styrhyttcn har också under sökts, men ingenstädes några lik funna. (7) Nedgången till försalongen, gångarna på mellandäck, nedgången till aktersalongen, dörrarna till navigations och rökhytt äro alla belamrade med gods, varför där ej någon undersökning kan göras förrän godset blir lossat därifrån. (8) Sjöbotten runt kring vraket är undersökt minst 15 1 meter från fartygssidorna, och där har befunnits en hel del diverse gods vara liggande, men ej heller där är något lik funnet. Anledning till olyckan anser vi vara den, dels den höga sjön, dels den svåra däckslasten som föranlett kantring, vilken tillgått så att lasten på fördäcket vid tillfället gick överbord varvid förskeppet höjde sig. Fartyget blev då så aktersatt att sjön gick över akterskeppet och fartyget sjönk med aktern före vilket bevisas därav att en stor del med lera ligger på aktertaket.” På flera håll har man gissat att en pannexplosion orsakat olyckan. Enligt dykarna kan tanken alltså avföras. ”Ur djupet hämtades bl.a. Per Brahes ringklocka, som rederiet enligt gammal plägsed varit särskilt angeläget att få upp. Arbetena inställdes, då hr Gillström på grund av överansträngning måste avstå från vidare dykningar.” 70 Vattnet är fullkomligt klart, meddelar dykarna: ”man ser vid klart väder 56 meter framför sig, i en slags grönblå skymning.” De kan läsa texten på frakt godsetiketterna, säger de. Fartygsklockan klingar till när de båda dykarna kom mit upp i luften med sin fångst. En hemtrevlig signal som vi hört vid ankomster och avfärder från stilla kanalhamnar sedan 1857 och framåt. Ett ackord, egentligen, en klang med inbyggda övertoner. Luft musik. Tonerna rör sig melodiskt, vandrar i treklang ens säkra fällor, dröjer i subdominanten och byter kanske tonart: hör vi lämnar vår cskala och går över i ny andning. Vi är i g! En ny morgons friskhet, nya möjligheter. Man kunde länge beskriva dessa välkända vand ringar, hur var glädjeföljd har sin passande sorglig het, hur övergången kan underlättas genom sedan länge kända knep och hur frågan om var vi egentligen befinner oss kan hållas svävande och förmedla en känsla att vi är någonstans mitt emellan: vid vatten linjens ventiler, kanske men ändå, än så länge, återvänder vår sång helst till utgångspunkten. Från osäkerhet och spänning söker sig handen och tonen mot den välkända grinden, öppen mot tjället varifrån vi utgick, med rabatter, krattade gångar, helgmåls ringning och far och mor i dörröppningen. Uppstigningar, nedstigningar. Men här nere på botten, i lakens och rödingens 71 land, är musiken en annan. Sänker vi vårt stetoskop mot den sjunkna båten och kopplar på förstärkare och högtalare hör vi, mycket tydligt, undergångens toner. En symfoni om vi så önskar, en sång från en värld i förvandling, dirigerad av de milda rörelser som är ett eko av de vågor på vilka vår båt just nu gungar. Musik? undrar vi. Det är ljudet av laknosens möte med en skorsten, rostens långsamma gnagande i Per Brahes sidor._En liten hostning från den kofta, där en maska tar farväl av sina bröder och går, helt och hållet. Ett kvitterande ljud, kunde man säga, ett slags upplösningens nynnande, överallt hörbart som stäm mor i en undervattensorkester. Fruktmosfaten putt rar i alla tonlägen, från bas till ljuv 30pran. Detsam ma är fallet med de ännu ombordvarande. Också hår pågår ett oupphörligt lösgörande, en skildring och en resa som stetoskopiskt låter sig registrera som avsked och frihet, djärva språng från ett till ett definitivt annat. En frigörelsesång, konstaterar vi, med örat mot vattenlinjen. En kantat, jublande som de tjocka snöflingornas fall ur ett grått decembermoln. Du suckar. Ja visst, putrefaktionen är ett faktum ej ägnat att beskådas, ej ens om den är så långsam som här, i det nollgradiga vattnet. Men om vi låter skåde spelet äga rum bakom sänkt ridå, osynligt, hörs lju det där bakom som förväntan och glädje. Musik, om vi så önskar, och om vi tvingar dessa ljud in i ett förhållande till våra frågor och förhoppningar, eller till vår oro, sorg, glädje vad som helst. Det viktiga är förbindelsen, att vi lyssnar uppmärksamt. 72 ' Nå, också här uppe, på terra firma, är musiken igång. Vi är själva instrumenten liksom våra redskap, klockor, maskiner. Dessa ljud jag sätter händerna för munnen och ropar mot de dagar som förestår dessa ljud är tid. Under tiden, i musiken, sprider sig förändringarna i allt vidare cirklar. De är i full gång också uppe på land. Upplösningsorkestrarna spelar, mjukar upp kroppar, vanor. Förutsättningarna, våra bilder av oss själva och vår plats förtunnas och skjuts undan för att efterträdas av andra mönster. Som de ämbctsmän som nu, är 1918, spatserar iJönköping, vid sjöns sydspets. Inknäppta i sina västar, svepta i sina skräd dares cheviotomsorger med en krage högst upp, stärkt, en halsring, en pansrad avslutning på en ståndsmåssig högtidlighet. Underst kängoma, hög välvda och i bästa fall handgjorda med garanti för säkerhet i gången. En spegling, en bild av något. En form, fjärran från den fragmentariska mångfald som snart skall kom ma. Nå, ansiktena är desamma, nu som då. Mindre rodnande, kanske, när inga stårksaker längre trycker på. Levande, och mindre levande. De riktigt levande är tomma mellan plötsliga ilningar av sorg, glädje, iver, trötthet. Dessemellan tomhet, som sagt. Oväsentligt. Förändringarnas jäsande, hela den fortgående kristalliseringen intresserar oss .just nu mest ur musikalisk synpunkt. Som strukturer i rörel se, hörbara, och beredda till beskrivning. Med dim fingrar vädjar vårt nu och dess förändringar om ett uttryck utanför händelserna, så att intet förfares. ' 73 _ .. 9. Bärgm'ng. Sommaren BÄRGA heter verbet. Det har många betydelser. Jag söker i Svenska Akademins Ordbok, finner den inne börd som intresserar mig. i ”3) bringa (en ekonomisk nyttighet) i säkerhet; tillvarata ga. 'De skole . . . bekomme så mycket afi" samme fisk, som the sielffve mest berge ville.'GR 24:32 (1553) ”Jag gaf mig således tid, at berga den nykomne (bi) svärmen.' Vet. A.H. 1777 S 190. ,Bärgen edert gods och dröjen icke; ty jag skall låta olyckan komma från norr, med stor förstöring.” Jer. 4:6 (Bib. 1917)” Under punkt 7 samma uppslagsord redovisas en spe ciell användning: ”om ngts bortförande från en plats där det gm ngn kata strofal händelse kommit i en farlig situation: bringa i så kerhet, rädda; tillvarataga; särsk. i fråga om eldsvåda 1. sjöolycka o.d.; äfv. med afs. på person. Bärga fairy: , vrak. GR 2: 209 (1525) 'Väll hade (det) stått rådh till, att både skepett och een stortt partt afi" godtzett hade strax kunnett bliffvett räddett och bärget.” Därs. 27: 176 (1557). 'När 74 Eelden angick, så finge the hwarken den släekia, eller bärga något thet åttef Widekindi: Krigett 79 (1671). ”Om . . . (i sjönöd) then ene kunde och måtte, med godt samvet, störta the andre i siön, på thet han sielfmått blifva burgen?” Beehstadius: Siöm. 81 (1734). ”Om fienden trän ger så på at Canonema med det öfriga ej kunna bärgas, så förnaglas Canonema.” Tömgren Artill. 2: 129 (1795)” ”Bringande i säkerhet” av gods och människor är en grundbetydelse. Rädda undan fördärv, nöd. Subjek tets intresse jag bärgar tycks vara detsamma som objektets fartyget, vraket. Sett ur bärgarnas synpunkt är det väl så. Fartyget och last förgås om vi ej sätter in vår räddningsaktion. Men det som fångar mig, liksom tidningsläsama och åskådama i Hästholmen, är bärgningen som re konstruktion, seger över tidens framfart. Vi räddar en värld undan förgängelsen. Ett Pompeji och Hercula neum där det som gått under trots allt är bevarat, möjligt att beskåda. Hade de som snart skall ge sig i 'kast med bärgning en insett denna betydelse skulle de gjort ett museum ' över sitt företag. De skulle låtit fartyget ligga kvar vid kajen, som ett monument över en uppfiskad tid. Hästholmen skulle blivit en vallfartsort. Ett museum över en återkomst. Vi dras till returerna. Senare i livet förtunnas grän serna mellan nu och då: det lilla tillägg som i dag medför till den redan samlade massan av månader och år sätts i ett annat perspektiv. Det förflutna blir allt större, bortglömda dörrar till förgätna rum öpp nar sig och ansikten, händer, dofter strömmar emot 75 dig det tar aldrig slut. Stiftet raspar mot skivan och inifrån grammofonens mage stiger återkomsten. För länge sedan försvunna nycklar till skafferier där det aningen fuktiga knäckebrödet, den svettiga osten un der glaskupan, de söta och uppmjukade marängerna förskräckt r0par till när dörren öppnas och du går in i det som nyss var hemlighet och natt. Vid bärgning av fartyg eller gods gäller då som nu en lag från 1918 ”lag med vissa bestämmelser om sjöfynd”. Grundtanken är. att ägaren till ett bärgat fartyg eller gods skall ha rätt att återfå sin egendom om han betalar en skälig bärgarlön. Därför har den som börjar ett bärgningsföretag en anmälningsplikt. Tullmyndigheten på platsen skall sedan utfärda en kungörelse om saken. Om inte ägaren anmäler sig inom föreskriven tid får kronan ta över, och betala bärgaren på samma sätt som ägaren skulle ha gjort. .1 fallet Per Brahe blev det under sommaren 1921 uppenbart att rederiet ej gjorde anspråk på vraket men jag har ej funnit någon formell förklaring härom. Lastägarna teg. 4 Fartyget är värt 150 000 det är Kanalbolagets mening. Härtill kommer lasten, om den ej förstörts. Dessutom skeppskassan på kanske ett par tusen kro nor. Tillsammans är det mycket pengar. En jämförel se: de som ett år senare, sommaren 1922, arbetar vid vinscharna tjänar 67 öre i timmen. Efter Lagerströms och Gillströms undersökningar av vraket i december 1918 lämnades Per Brahe därhän i två år. Rederiet var ej intresserat av en bärgning för 76 rrrrr v 'urT' rrIwvñ rrrvvrrv egen del man ansåg det förmodligen bäst att låta hela saken falla i glömska så fort som möjligt. Lager ström frågade själv rederiet om han kunde få köpa vraket för att själv bärga det, men fick ej något svar, uppger han. Sommaren 1921 inträffar emellertid en förändring. Det var en i Gränna bosatt f.d. dykare som kommit fram till att företaget var både möjligt och lönsamt. Sven _Jerring beskriver honom: ”Hans namn var E. M. Johansson och han var fld. dykare, ej främmande alltså för ett företag som det beramade . . . Han beslöt att våga sitt under ett helt, strävsamt liv hopa sparade lilla kapital på experimentet. Han beslöt att trotsa alla huvudskakningar och olycksprofetior, vilka delvis kommo från så omdömesgilla håll som t.ex. den kände bärgningsexperten kapten Edlund i Neptunbolaget . . . Själv kunde han ju ej deltaga i arbetet, dels för sina 68 års skull, dels därför att han saknade båda händerna, vilka han en gång mist under utövandet av sitt farliga yrke. Men utom sin lilla förmögenhet ägde han en brinnande tro på sina planers framgång och hade han endast vid sin sida haft verkliga fackmän och män med hans egen entusiasm, så hade det väl varit han, som firat triumfen att få rycka Per Brahe ur Vätterns grepp. Han misslyckades men det vilar, trots hans självöverskattning, och trots all hans brist på förutseende, något storvulet över honom, något betvin gande i den åldrige invalidens förlitan på sin lyckliga stjärna. ”Der är skönare lyss till en sträng som brast, än att i” aldrig spänna en båge . Johansson satsade 6 000 kronor på bärgningen. I juli 1921 hyrde han de två galeaser han behövde sam ma tvåmastade, bukiga segelfartyg som vi möter un 77 der bärgningen ett år senare. Han lejer dykare, lånar ihop lyftanordningar. En förmögenhet hägrar: ” det är värdena där nere på botten, båt och last och skeppskassa, som icke lämnat . . . smålänningen . . . nå gon levande ro. Han är en gammal man redan . . . men en man tydligen med smålänningens beryktade envishet och energi. Skulle man tro vad folk säger här nere så blir det antingen Johansson som tar Per Brahe eller också Per Brahe som tarJohansson . . ." I juli satte han igång. Men företaget var olycksfött. En dykare tröttnade, en blev sjuk, en misslyckades. Spirorna de lyftbjälkar som lagts tvärs över galea serna knäcktes, krokarna som häktats fast vid vra ket rätades ut. En lyftlina brast. Det började så små ningom stå klart att materielen genomgående ej höll måttet. I början av augusti kom ett dråpslag galeasernas ägare tröttnade på företaget. Trots föreställningar från olika håll for fartygen sina fárde, ”följda av Hästholmsbornas hotfulla blickar". Johansson bad då Lagerström resa ned till Hästholmen för att disku tera en eventuell samverkan: Lagerström berättar i sina minnen: ”Jag for då dit över en söndag för att se på hans utrust ning, och det var ju rena leksaker. När han begärde att jag skulle åtaga mig dykning för honom betackade jag mig. Så var hans bärgningsförsök avslutat. Han hade picklat med sin larviga bärgningsutrustning hela sommaren, och då det redan var höst, var det för sent att ställa i ordning med en bättre utrustning. Johansson hade inte ens haft ett vinsch 78 .narFrusna .M Å i spel utan hade gjort hål i en granbom och med spakar i dessa hål skulle bommen rullas runt och taljlöparen rullas på. Taljorna var smäckra båttaljor att hissa livbåtar med. De två dykarna som var där först hade satt tersar av rälsbitar med en smäcker wirestropp in igenom båtens salongsventiler, där plåten endast är tre millimeter tjock. Detta skulle ha medfört att den tunna plåten repats upp som om den varit av papper, då Per Brahe vägde nittio ton och lasten hundratjugofem ton eller tillsammans tvåhund rafemton t0n förutom fastsugningen i leran, som torde kunna beräknas till minst tjugofem ton." Därmed var Johanssons bärgningsförsök avslutat. Det hade blivit alltmer uppmärksammat allteftersom sommarveckorna gick. Mot slutet var ett drygt tjugo tal journalister i Hästholmen, och dykarnas miss öden, Vädrets växlingar, materielens otillforlitlighet registrerades. Hamnen var full av nyfikna en för smak till folkmassorna ett år senare. En av dykarna fann vad han trodde var ett manslik på botten framför fören. Det var ifört gummistövlar, rapporterade han. Då kapten Boija veterligen var den ende som burit stövlar under olycksnatten varskodde man fru Boija. Hon reste ned från Stockholm för identifiering. Men förgäves. Den illa tilltygade kr0ppen visade sig vara Velis Allard, och stövlarna var i själva verket hennes yllestrumpor. Släktingarna kände igen henne på den guldbrosch som hon har fäst vid sin kofta. Ett familjesmycke, uppgav tidningarna. 79 1922 _junimitten avjuli E. M. Johanssons pengar var slut, men under som maren hade andra blivit intresserade av företaget. I augusti 1921 bildades i Ödeshög strax Öster om Häst holmen en ”andelsförening” en ekonomisk föremng utan personligt ansvar. Den kallades Per Brahe och bestod av ett drygt tjugotal medlemmar, de flesta storbönder i trakten. Den drivande kraften var en byggmästare i Hästholmen, K. A. Johansson. I sty relsen ingick föreningens kassör Ola Fredriksson, handlande i Hästholmen, och grosshandlaren A. Thunborg i Ödeshög. En betydelsefull medlem var ingenjören Harald Giöbel från Harge, ägare av de båda galeaserna Carl Gustaf och Don Carlos som också under 1922 skulle utnyttjas vid bärgningen. Startkapitalet var 14 000 kronor det ökades se dan genom banklån och nytillskott från medlemmar na. Meningen med en förening av detta slag är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Går företaget med vinst delas den i förhållande till insat sen. Går det med förlust blir man endast ansvarig med det belopp man tillskjutit. 80 Mg .'r; _ nu : v' 1" v 1921 års misslyckande berodde framför allt på två faktorer. Den första är uppenbar: spelet, själva lyft anordningen, var för svagt. Det räcker ej med stockar som läggs tvärs över två fartyg, ej ens om de förstärks med jämvägsräls på det sätt som till sist skedde i augusti 1921. Byggmästare Johansson förstärkte nu stockarna bommarna med de grövsta bjälkar man 'kunde finna, samt med räls. Diametern blev till sist en halv meter. Som stöd för var born satte man spännbockar alltså vinkelställda pålar med uppgift att motverka svikten. För det andra efter E. M._]ohanssons försök insåg man att lyfttrossarna ej kan hakas fast i fartyget. Påfrestningen blir för stor på de punkter där upp hängningen sker. I stället bör fartyget lyftas i kedjor eller wirer om för och akter som i en gunga. De två wirer som nu anskaffas har en lyftförmåga på vardera över 100 ton. Lyftanordningen består av taljor och block. Enligt Lagerströms beräkning är det 250 ton som skall lyftas taljorna måste anpassas härtill. Det gäller alltså en tillämpning av hävstångslagen, och en av mekanikens huvudregler: vid den mekanis ka process som lyftandet utgör är den erforderliga 1 arbetsinsatsen konstant. Vad som vinns i kraft, förlo_ ras i väg. Taljan består av två block och ett tåg, som också kallas taljlöpare. Blocken består av en hylsa, ett ”blockhus”. Inne i huset är en eller flera skivor upp hängda på en bult. Skivorna är skårade, så att rep kan löpa på dem. I blocken är krokar fästade, dels för lasten, dels för upphängningen av blocket. Beroende 81 på antalet skivor i det lösa blocket kallas taljan för tvåskuren, treskuren, fyrskuren osv. Andelsföreningen anställde under våren 1922 dy karna Ernst Lagerström och G. G. Bergmark för en dagspenning på 75 kronor per person samt fri kost och logi. Särskilt Lagerström deltog i förberedelse arbetet och anskaffningen av materiel. Han skriver själv härom: ”När jag kom till Hästholmen fanns där ingen användbar bärgningsattiralj, varför det måste beställas block, spel för lyftningen, wires, schaklar, kättingar, stroppar, s.k. brokar m.rn. Block och brokar beställdes vid Motala verkstad. Blocken till taljorna gjordes med sex skivor och byglar av tretums gods. Blocken var av stål och vägde vardera två hundra sextio kilo. Brokama, två stycken, gjordes av stål wires, grova som en grov mansarm och var Splittrade i var ända. De var garanterade för ett hundra tons brottsbelast ning. Wiren som löpte i blocken var trekvartstums, garan terad för artOn t0ns brottsbelastning. Genom denna utväx ling med sexskiviga block blev det endast tio ton på taljlö paren, när det var sextio ton på taljan. Vi ansåg oss alltså på den säkra sidan beträflande taljor och brokar.” Arbetena ute vid vraket började den 8 juni Carl Gustaf och Don Carlos anlände den 14. Nu liksom förra sommaren komplicerades arbetena av det stora djupet 32 m. Dykarna bör ej vistas på botten mer än högst en halvtimme i taget. Görs passen längre * riskerar man dykarsjuka. Lagerström och Bergmark arbetar därför genomgående i korta skift. Fartyget ligger alltså på rätt köl, med aktern ned borrad i bottenleran. Fören ligger ungefär två meter Kraftiga nybyggen lagda mellan gateasema Don Carlos och Carl Gustaf * över botten. Runt om fartyget är delar av däckslasten 83 kaama C. G. Bergmark och Ernst Lagerström utspridda. Stäven är ej riktad mot Hästholmens hamn, utan snett norrut, mot Omberg. Man antar att fartyget vridit sig ur kursen mot Hästholmen på väg ned mot botten. Väster om vraket sluttar botten nedåt. Bara något femtiotal meter därifrån är sjön så djup att en bärg ning hade varit omöjlig. Undervattensluttningen går ned i en sänka, maximalt 67 m djup. Först och främst förtöjer dykarna de båda brokar na om för och akter: för att få fast akterbroken ”såga de” man sig bakåt i leran. Sedan brokarna kommit på plats, en i höjd med bryggdäckets akterkant, en vid kommandobryggans förkant, surrades de vid bå tens sidräcken for att ej glida. Under nästa etapp kopplades de fyra taljorna i brokarna. Carl Gustaf och Don Carlos förtöjdes mitt över Per Brahe och taljorna, 28 m långa, firades ned. Enligt Lagerström var kopplingen av de 250 kilo tunga blocken det tyngsta arbetet under hela bärg ningen. Efter kopplingen måste tågen i taljorna redas ut: "N är vi så hade kopplat alla fyra blocken, dvs alla fyra taljorna, måste snodan i taljorna redas ut och för att kunna göra detta måste vi belasta och ta ner en smäcker bom och placera den tvärs över haveristen samt surra fast den vid blocken om styrbord och babord, lika vid för och akter. Blocken som hängde för bommarna måste snurras runt tills all snodd, eller, som vi säger, törnar var borta så att taljan blev klar för hyvning. Det var nämligen så, att när blocken var sexskiviga blev det ju tolv parter wire i , taljan och då var det självklart att en så lång talja med 85 wire skulle sno sig. Under så besvärliga omständigheter hade vi att göra en halv dag bara med kopplingen och utredningen av taljesnodden. Vi dykare måste _åka upp och ned på den långa taljan flerfaldiga gånger för att granska att den blev klar. Och som det var fyra stycken tog det lång tid.” 1; Företaget försvårades av djupet, men också av det ombytliga vädret. Hela sommaren var det ostadigt, med snabba övergångar från vindstilla till blåst och hög sjö. Det första lyftet och den första flyttningen var ut satt till söndagen den 9 juli. Men just som vinsch ningen börjats blåste det upp:Vinden gick över i storm. Galeaserna, förenade genom lyftbryggorna, måste dras in mot land och lyftlinorna kopplas av taljorna fick gå till botten. Under nästan en vecka letade man efter tåg och block. Först fredagen den 21 juli var allt färdigt för ett andra försök. Fakta, data. Sommarsolen lyser på galeaserna. Det luktar tjära och tobaksrök. Man hör hammarslag. Dykarna klättrar ned på sin stege, hjälps ombord på den_ väntande llotten. Mässingen blänker, vattnet dryper. Bra dagar, gissar jag. Ständig verksamhet, spän ning, och en fara som krydda. Jag föredrar jagandet framför fångandet, säger André Gide. Vad anser an delsföreningen och deras folk? De menar säkert att preliminärerna, Iäggandet till rätta, kedjornas mödo_ samma anbringande under den akterställda nekropo len får sin mening just genom fångsten den mam 86' mut som snart skall frigöras ur sitt frusna tidsgrepp. Herrar Lagerström och Bergmark, Johansson, Fredriksson och Thunborg, omgivna av företagets fotfolk, dricker elvakaffe ombord på galeaserna Don Carlos och Carl Gustaf. Vi gör en djupdykning, ser tydligt deras termosflaskor och smörgåsar. Hur de försiktigt håller i bakelithuvarnas kanter, blåser över den svaga ångan. Här skämtar våra manliga stämmor. Sommarda gens ljuvlighet och döden strax under oss, vår förestå ende triumf, vårt handgripliga Ievandegörande och demonstrerande av det som höll på att försvinna ingjuter i oss, i mig, ett slags glädje s0m är kraft. Vi skall nog klara 200 t0n. Tar man det bara nätt, går det fint. Vi knackar piphuvudena mot relingen. : Då sätter vi igång igen, gubbar! säger Lager strom. Don Carlos och Carl Gustaf gungar stilla, ger svikt åt våra steg. Med reporterblocket berett ställer jag några frågor till herr Lagerström: Ni har ett hårt arbete, mer än tolv timmar om dagen. Uppe i Stockholm slår ni väl av på takten? När jag har ett arbete håller jag på tills dagen är slut. Litet kvällsmat och en tidning sedan somnar jag. Och lördag kväll, och söndag? På lördag kväll brukar jag träffa några kamrater. Vi går ut och tar oss några nubbar. På söndagen sover jag länge. Hälsar på någon bekant. Äter mid dag hos min värdinna. Läser tidning. Hoppas det blir måndag snart. 1 87 E!! (zzgjâ'MlhtügjhtWi Pam 2' bärgningsarbetet. Neders! 1.1!. Emst Lagerström Ö . '2 _ ;r 7 Jfr? f'fd'*5 (50" 73:43:., Fn' »gänga“Gå” Dø/v w Herr Lagerström tycker om sitt arbete? i Ja, det är roligt, förstås. Och så tjänar jag peng ar ibland. Vad skall herr Lagerström göra med dem, om jag får fråga? Det kan vara bra att ha på gamla dar. Man vet ju inte hur länge man kan hålla på med dykeriet. Vi, åskådare och pressfolk, följer bärgarnas föreha vanden från Hästholmens hamn. Helst låter vi oss ros ut till galeaserna här är fullt av sommarlediga skolbarn som för en slant tar oss de 300 meterna från stranden. Sedan återvänder vi till basen. Nordisk Familjebok, andra upplagan: "Hästholmen. Lastageplats i V. Tollstads socken, Oster götlands län, vid Vättern något s. om Omberg, och station vid FågelstaVadstenaÖdeshögs järnvag. Platsen har gästgifvargård och några handlande samt har sedanhgarn malt varit öfverfartsort till Hjo (nu daglig angbatsforbm delse), och dess betydelse som sådan kommer sannolikt att ökas, sedan järnvägen till Mjölby fullbordats. 1878 anla des till hamnens skydd en pir, vartill bev11jades statsanslag med 10 000 kronor. 1907 besöktes hamnen av 824 fartyg. Sedan 1910 är järnvägen till Mjölby utbyggd, och ett järnvägshotell har tillkommit. Norrövgr llgger Orn bergs Turisthotell, och ett stycke därifran Filen Keys villa Strand. StockholmsTidningens utsande som maren 1921 tyckte ej om platsen: ”Så dyrt och på samma gång så dåligt som det var med husrum och mat, det har jag aldrig förr funnit i det här landet. 90 Grått och fult och otrevligt, åtminstone i mitt tycke, så har Hästholmen legat där, och inte en människa har brytt sig om det annat än för att ta båten där och fara till Gränna eller Hjo. Att Omberg ligger strax norr därom och att bygden kring Alvastra är gammal och har minnesmär ken från stenåldern över järnåldern och 1100talet upp till våra dagar, det är en sak'som inte hör hit.” En fridens hemvist, i vanliga fall. Präglad av den karghet, stilla dysterhet som ofta möter på våra breddgrader och som längre österut, på andra sidan Bottenviken, kan på den främmande besökaren ge ett intryck av förtvivlan; husväggar som klamrar sig fast vid varandra för att hålla ut mot köld och ensamhet. Men nu, under bärgningsarbetena, är här alltså fullt av folk. Speciella båt och bussturer anordnas från Gränna och Motala, extratåg sätts in, bilar och cyk lar kommer från alla håll. Det finns ej ett rum att uppbringa. Fredagen 21 juli Lagerström och Bergmark var alltid uppe vid tretid en på morgnarna för att se hurdant vädret var. De hade en poppel som stod på en tomt nere vid strand en till märke. Var poppeln böjd i båge kunde de gå och lägga sig igen, stod den rakt upp väckte de man skapet och gav sig så fort som möjligt ut till vraket. Lokalpressen har meddelat att ett lyft är föreståen de, och det är fullt med åskådare på klipporna vid 91 hamnen redan när dykarna går ned till sina roddbå tar. Det är alldeles klart och stilla, läser jag. KloCkan är fem. Också vi, med våra block på fickan, går ned mot hamnen. Solen står lågt, och järnvägsvagnarna på spåret som går ut mot piren, grusvägen, det stora röda magasinet får en guldfärg, en intensitet som förstärks av den svala morgonluften, ännu så kylig att sommaren kunde tas för höst. Ett prövande bett i ett omoget äpple från en grässlänt markerar den tillfälli ga tidsförskjutningen. Den syrliga smaken, det hårda köttets krasande genom, under skalet lägger augusti över juli. Det gula som väntar i sommargrönskan visar sig, ett ögonblick. _' I det största av de i solen brinnande magasinen förvaras bakom en låst dörr några symaskiner, ett par lådor. Om några veckor kommer boden att var full med föremål. Det förvandlas till ett Per Brahe museum, där man mot 25 öres inträde en stund kan få betrakta förlisningens vittnesbörd. Lagerstöm tit tade in ibland, läser jag: ”Andelsföreningens kassör hade en mycket vacker dotter, som stod vid dörren och tog emot inträdesavgiften. Bara den flickan var värd 25 öre att se på, så grann var hon. Så nog fick folk valuta för sina penningar.” Så, nu stiger solen högre, och dagen får karaktär och profil. Blir definitivt den 21 juli, en fredag då fram emot kvällen det avgörande lyftet skall äga rum. Da gen går åt till förberedelser. De två brokarna runt för och akter är på plats alla linor och tåg reds nu ut. 92 Efter stormnatten den 8 juli har man ytterligare för stärkt de båda lyftbryggoma. Dessutom har vinkel rätt mot galeaserna lagts en stor pråm som skall hjälpa till att bära Per Brahes tunga akterparti. Det är här fartygets huvudtyngd ligger: det aktre lastrum met är fullt av tunga radiatorer och symaskiner. Två mindre spel monteras nu upp på pråmen. De för binds med vraket via två järnbalkar som körts in i de båda akterventilerna. Akterlyftet får på så sätt två förankringar _ trossarna runt fartyget och ventil balkarna. Under dagen blåser det en svag sydvästvind. Någ ra hundratal åskådare sitter på klipporna utanför hamnen. Sommarlediga skolbarn ror ut till bärg ningsflottiljen med nyfikna. 75 öre turen kostar det. ”Att komma upp på galeaserna går inte för en vanlig dödlig, stora ting stunda och ingen får vara i vägen. Bygg mästare Johansson för befälet med kraftig hand, ingen slipper ombord, som inte har där att göra. Ett exempel! En hyperelegant lyxmotorjakt drejar bi på något hundratals meters avstånd. Dess ägare ros överi en jolle och anser det tydligen som tämligen självklart, att han skall få taga sevärdheterna i närmare betraktande. Nix! Härute och i detta ögonblick betyder en stenrik Stockholmsdirektör mindre än den enklaste man vid vin scharna byggmästare Johansson gör en myndig, avvär jande gest och förklarar kategoriskt: 'Hit kommer ingen! Vi skall lyfta Per BraheI* Och med det beskedet får hr direktören snöpligen bege sig tillbaka till sin ägandes 'mahognylåda', som troligen representerar dubbla värdet av Per Brahe och bärgnings flottan tillsammans.” 93 Lagerström arbetar nere vid vraket, fäster de nya wirerna i akterskeppet. Två man sköter hans syre pump, en tredje ser till att syreslangen ej snor sig. Jerring, som släpps ombord på en av galeaserna, rapporterar att Lagerström är iförd flera lager av islandströjor och yllestrumpor till skydd mot kylan nere på botten. Vid femtiden på eftermiddagen börjar man lyftet. Omkring 50 man är då engagerade i företaget. Man gör sig ingen brådska. Kontrollerar noga att lyft anordningarna håller, lyssnar efter misstänkta ljud. Efter två timmar, vid sjutiden, anländer Trafik från Hjo. Den lilla passagerarångaren skall assistera. Många passagerare stannar kvar ombord, ställer sig i aktern för att följa manövrerna vid bärgningsfarty gen, där vinscharna oavbrutet är igång. Innan det skymmer, omkring kloCkan nio, går en av dykarna ned och fäster en bogseringskabel i Per Brahes för. Han rapporterar att akterlyftet nu fortskridit så långt att propellrarna är synliga. Bogsertrossen görs fast vid Trafiks akter. Ute på klipporna är åskådarna fortfarande kvar, fast det börjar mörkna. Timme efter timme ser de tillsammans med åskådama på Trafik och folk i roddbåtarna runt galeaserna hur de våta linorna långsamt lyfter sig ur vattnet. Klockan fem i elva blir de varse det tecken som visar att bärgarna lyckats. Don Carlos, Carl Gustaf och akterpråmen rycker till och reser sig i vattnet, som om de befriats från en tung börda. Per Brahe har lyfts från botten. Jubel från alla håll. 94 Så, nu kan vi börja bogsera. Men vinschningen måste fortsätta: botten sluttar svagt uppåt mot Hästholmen. Teknikens triumf! Sakta, sakta dras bärgningsflot tiljen mot land under oupphörligt lyftande. Johans son, Lagerström kontrollerar, anger takten. I mörkret lyfts Per Brahe sammanlagt sex meter och dras sam tidigt i en båge utåt Vättern tills den ligger rakt väster om hamnen. Därefter går ett av spelen sönder. Det repareras snabbt, men nu, klockan två på morgonen, är det för sent att fortsätta. Alla är' trötta, och besättningen ombord på Trafik måste vila. Den skall åter till Hjo på lördagsmorgonen. Lördagen 22juliáa_ Vi fortsätter bogseringen utan Trafik klarar oss med galeasernas motorer. Vi har reparerat spelet som gick sönder i natt. Per Brahe hänger i en gunga, känslig för törnar. Vi stötte på en undervattensklippa: ett grund på 26 meters djup. Nu skall vi strax sätta igång igen. Klockan är på morgonen. Det är som om man ej behövde nagon somn. Jag skriver ”vi”, som om jag tillhörde bärgnings manskapet. Men jag bara följer händelserna här, och beskriver dem. Jag tänker stanna här på stranden tills fartyget är ovan vatten och de döda tagits i land. 95 Jag hoppas få se allt. Man är nära döden, och blir själv befriad, eller lättad av det som pågår. Jag blir glad över att jag lever, och jag inte var med ombord. Det är roligt att tala om att Lagerström och Berg mark satt igång igen, och att de båda galeasema mycket långsamt stävar in mot land. Mot kvällen, vid niotiden, har bärgningsflottiljen kommit på ungefär 150 meters avstånd från hamnen. Vad händer där nere? Fartyget knycker till, ändrar läge. Skramlar spiselringarna i kabyssen? Rör sig John och Esther i sina hytter? Och alla ljuden där nere nu ändrar de väl tempo? Det stilla largolivet har gått över, blivit gående, andante, ännu dröjande och trevande. Vad säger ni ombord om förändring arna som är på väg, och räddningen? Jag, som är kokerskan som simmar över den svarta Husqvarnaspisen vad anserjag? Ingenting. Jag har annat för mig. Struntar i den ståtlige Lagerström och hans gemytlige kamrat, och i dina frågor, ställda med munnen mot vattenytan. Söndagen 2311:23' Företagets planmässiga genomförande, tidtabellen, trasas oupphörligen sönder. Men 'det hör kanske till spelet? Man är på väg i god fart och så brister något. Än är det spelen som mankerar, än är det vädret. Nu på söndagsmorgonen blåser det, och dy karna har tvingats uppskjuta den fortsatta bogsering 96 en. I stället gör de nedstigningar för att bestämma fartygets exakta position. De konstaterar att Per Bra he ligger på 29 m djup, 150 m från strand. Lagerström och Johansson berättar om nästa etapp för journalisterna. Man skall föra in fartyget på. 12 m djup. Tillsammans med Bergmark skall Lager ström undersöka botten för att finna en lämplig för töjningsplats, helst skyddad för vinden, där båtens last i lugn kan lossas. En månads arbete återstår, tror Lagerström. Han redovisar detaljerna i sin plan, pennoma an tecknar. Djupangivelser, modifikationer i spelen. Jo hansson skjuter in med bärighetskalkyler och fakta om avståndet mellan galeasema när Per Brahe skall upp ur vattnet och alltså måste rymmas mellan lyft fartygen. Ökade påfrestningar på spirorna. Handlingsspråk, handlingsbesvärjelser. Planering ens imperativ hjälper oss i trista stunder, som nu, när vi ej kommer längre, och det blåser för mycket. Vi måste täta överallt, säger Lagerström, så att vi kan pumpa läns. Men först skall vi alltså se ut en lämplig plats, på lagom djup förlossningen. ”För de enorma människomassor, som samlats vid Häst holmen på söndagen, blev inställandet av arbetet en stor besvikelse.. En stor del hade kommit långväga ifrån och tältat eller på annat sätt övernattat runt omkring i samhäl let för att få se något avbårgningen, men när sedan dagen kom, låg det hela nere och den gråkalla sjön med de grönvita vågkammarna lockade inte ens till bad. Många lämnade Hästholmen på. förmiddagen, sedan de tagit reda på att arbetet var inställt, men de flesta stannade kvar i 4 Per Bnhe 9 7 hopp om att dykarna skulle ändra sitt beslut eller sjögång en lägga sig.” Onsdagen 26juli Efter lyftet i fredags kommer allt fler nyfikna till Hästholmen. Bärgningsföretaget följs dag för dag i tidningarna landet runt, och många vill med egna ögon se vad som försiggår. Det är främst folk från trakten, på cykel eller motorcykel. Extratåg sätts in från Mjölby och åkeriföretag i samhällena runt om kring ordnar dagsturer till Hästholmen. Från Motala anländer passagerarångarna Motala Express och Skärgården, lastade med skådelystna som sätts av i hamnen. Dessutom kommer ett hundratal luffare, skriver JönköpingsPosten, och arbetslösa som hop pas få jobb vid vinscharna. 20 000 människor enligt somliga tidningar, hälften enligt andra. Gästgivargården, Järnvägshotellet och Ombergs Turisthotell är fullbelagda. Somliga sover under bar himmel. Hästholmen förvandlas till en stor marknad, med ungefär samma attraktioner som de årliga markna derna iJönköping eller Växjö. Porslinsmålning, med Per Brahe som motiv, i några stånd, i andra försälj ning av fotografier av det sjunkna fartyget. Bokhan del, panorama med bilder från Port Arthurs beläg ring. Dessutom en känd gestalt från Jönköping, na turdiktaren Wallin: 98 Härrfmlmmr hamn under bärgningen. Ti!! vänner det .dom magariml där ”museet” ångrade; ' ...i rymningar! ”Minnes än den punkt i fjärran varest Vätterns böljor blå, ännu luriska och falska, våldsamt emot stranden slå, minnes än den mörka natten jämren ibland vänner mång Stockholmsresan med Per Brahe börjad under fröjd och sång.” En symaskin har stulits från ”museet”. Den knackas sönder och saluförs för 1 krona biten. ”Ofoget avslö jades emellertid snart av vederbörande myndigheter och stoppades ögonblickligen.” Tillfälliga kaffeserveringar finns överallt. Jönkö pingsPosten skriver: ”Sjöluften suger, och på klintar och i naturliga bersåer dukas frukost av medhavda smörgåsar och på Primus uppkokades kaffe. De många stånden bokstavligen digna under ton av brokigt färglagda karameller, bastioner av väldiga, hemgjorda pannkakor, kOIOnner av pomril och sockerdricka och förankrade eskadrar av cyklopiska smör gåsar, klädda med ost och korvskivor. Kommersen går som en epidemi över hela Hästholmen. Källarmästaren har försålt över 20 000 buteljer pilsnerdricka.” Publiken är blandad, noterar reportern: ”Här gå frodiga skeppare och stoltsera i stormfrätta olje kläder bredvid gastar i ylletröjor. Här trängas stadgade hemmansägare i söndagsstass med omgivningens honora tiores i hyperrnoderna_ vindkläder, och sportiga damer, som markera sin sociala ställning med mockaskor och flyghjälmar.” 100 »t ' Liksom tidningarna frågar jag mig varför alla dessa människor egentligen kommit dit. Vad vill de se? Fartyget som höjer sig upp ur vattnet, kanske? Det ohjälpligt förlorades mirakulösa återkomst, männi skans seger över vad? Fartyget som snart skall återuppstå är en urgestalt, skulle jag tro, en arketyp. Århundradena igenom be traktar vi, alltid lika uppmärksamt, det förflutnas uppenbarade avtryck. Bärgningsföretag, expeditioner för att återvinna det som försvunnit måste noggrant planeras. Genom förandet bör helst ske som här: i etapper, sakta, tyd ligt och i allas åsyn i takt med det gnisslande ljudet från vinscharna, linornas droppande. Centimeter ef ter centimeter höjer sig masten, och snart är Kanal bolagets rödfärgade gördel kring skorstenen helt syn lig. Snart får vi se det förgångna. Det är ej försvunnet det finns och kan bemästras, bara man ej ger upp. Med rep och lampor kryper vi genom pyramidens långa gångar. Strax står lord Carnarvon framför den igenmurade dörren: är det därinne Tutanchamon sover? Därbakom är kanske det förflutna rent, beva rat skall ej anblicken härav förmedla den kraft som en gång fanns i gravkammaren och som vattnet eller muren stängde inne? Ungefär som en kraft frigörs i återgivningen av en i minnet magasinerad julidag här vid Vättern: en kam mare med sommarvindar, färger, former, dofter, han dens tag i björkstammen. I pennans och penselns beskrivning, genom handens språk förtydligas kålfjä rilens fladdrande: av den vita vingen blir ett segel lOl med frömjöl, i en värld av raka ståndare och bugande pistiller. Ord och bilder som föder sin egen värld,gestaltar. Kanske John Bauer och kapten Boija finns därinne, kan berätta hur det egentligen är, få oss att se hur vi skall formulera frågan så att våra svar passar. ”Lyckans dag dock snart är inne, målet hunnits, 0, hur stort, dykare “med arbetskarlar, äras bör för vad som gjorts, kättingarna ha hållit taget, en och var, belåten, nöjd, nu vid Hästholmen i hamnen _. skådar ångarn under fröjd.” Torsdagen 27 och fredagen 28julz' Hela torsdagen har dykarna arbetat med spel och trossar. Klockan halv sex på eftermiddagen är förbe redelserna klara. Från var och en av de två galeaser na löper stållinor eller brok genom två sexskurna block. Linorna är fästa vid de två ståltrossar som lagts om Per Brahes för och akter. Akteröver, mellan galeaserna, ligger pråmen Tord. Från pråmen går en femte lyftlina ned till vraket där den via en ståltross är fastad vid propellerbrunnen. Mitt på galeasema står fyra gångspel med åtta man vid varje. Dessutom finns ett spel på pråmen. Sammanlagt är fyrtio man vid vinscharna. 102 Man börjar vid sextiden. Byggmästare Johansson ser över materielen, Lagerström och Bergmark fattar posto på var sin galeas. Åttio armar på fyrtio spakar. När vinschningen sätter igång darrar fartygsskroven. Vraket väger nära 200 ton. För att vinna kraft har spelen getts stor utväxling: tolv meter vinschad kedja motsvarar en meters lyftning. ”. . . här ute på galeaserna under pressningen av männens handkraft och spänningen i hela denna komplicerade ap parat, som vuxit samman till en enda organism, härute glittra männens väderbitna ansikten av svett i glansen av den sjunkande, heta julisolen. Det tas kraftiga tag i gång spelen, och kommandoorden ljuda enkla och okonstlade, men åtlydas blindt. Följ med i hiven där akter över! ropar hr Lagerström. Gott, hiva an, blir svaret, och det knarrar i spakarna och sjunger i taljoma och blocken. Då tömar något emot babordssidan av den styrbord om Per Brahe liggande galeasen. Det är Per Brahes mast, som skjuter upp med lutning mot styrbord. Det förefaller som om skrovet där nere alltjämt hade svår slagsida.” Kvällens arbete avbryts flera gånger av tekniska missöden. De repareras genast fram emot natten i strålkastarljus från lampor som monterats upp i ga leasriggarna. Strömmen leds ut i en kabel från fyren. Mellan galeaserna ligger en pontonflotte där man ställt en spånkoffert som ñskats upp från Per Brahes däck. Den är låst, grågrön av lera och vattenväxter. Omkring [lotten porlar vattnet av gaser och luft nere från vraket. 103 ”Vättern smackade girigt om sitt rov. En svag nattbris förde klunkande böljor mot klippsträndema, det gned i Förtöjningarna vid kajen, gnisslade till här och där utan att man anade ljudets upphov i den becksvarta natten. Och på landbergen sutto träget väntande människoskaror, fa miljevis hitresta med matkorgar, filtar och tält. Ett fläm tande stearinljus bakom en tältduk visar att man håller sig vaken, och ibland glimma tändstickorna och piptändning en ute i en skreva, där man Först av ljuset förstår, att människor slagit sig ned.” Vraket lyfts ungefär tre meter från botten. Därefter, omkring midnatt, läser man vinscharna och börjar i stället att med varprep dra in__hela bärgningsflottiljen mot strand. Ett fyrtiotal man ombord på galeaserna är särskilt avdelade härför. Strax före ett stannar de upp Per Brahe ligger då på elva meters djup. Botten sluttar uppåt stranden och båten måste åter lyftas några meter innan man kan fortsätta varpningen mot land. ”Just när männen åter börja sin gång kring spelen blir det ett plötsligt hemskt brak där ute ombord. Galeaserna vag ga, den ena elektriska lampan faller ned, flaggan på Per Brahes masttopp sjunker, det larmar och dånar bland bockar och ställningar, bommarna svänga från styrbord till babord och ett tjogtal röster ropa över varandra." En av wirerna har brustit. Galeasernas akterskepp sätter sig, och bogspröten pekar nästan rakt uppåt. Skrällen och händelserna däromkring beskrivs i detalj i tidningarna. Rösterna som ropar till varandra finns dokumenterade, en storloms klagande likaså, 104 årornas plask när bärgningsmanskapet i sina båtar beger sig in mot hamnen för att vila några timmar. Johansson och dykarna gissar att förbroken brus tit, och att förskeppet hamnat på ett grund annars skulle man alldeles förlorat greppet om vraket. Så fort det blir ljust skall saken undersökas. Och så kommer morgonen, läser vi. En grå dimma viker undan, den hänger till sist bara kvar över sko garna på Omberg. Änder ger sig av i sträck mot Tåkern, och snart hörs rasslande från träskrindor först nu är det så torrt att man kan ta itu med höskörden. I spalterna intill Per Brahe talas dag efter dag om de tyska krigsskadestånden. Regeringen i Berlin har inställt betalningarna man har ej råd, heter det. Segrarmakterna försöker finna en gemensam stånd punkt. I Paris menar man att länder som Frankrike som drabbats särskilt hårt av de tyska artnéerna bör ha största rätten till skadestånd: längre fram måste man kanske göra en prioritering. Det är krissommar. I juni har tyske utrikesminis tern mördats och nu, i slutet på juli, hotar delstatsre geringen i München den tyska riksenheten. Riksda gen i Berlin har antagit en lag om säkerhetsfrågor i Bayern anser man att den inkräktar på dess integritet som delstat. Bryter sig Bayern loss ur tyska. riket anses det vara risk för att österrikiska Tyrolen följer exemplet och i sin tur ansluter sig till frondören. Men det viktigaste kanske sker i Italien? I parla mentet i Rom förklarar Mussolini att han och hans folk är beredda till väpnad revolt, och att det politis 105 . m ?samma ka läget får avgöra om och när. Parlamentsledamö terna reagerar ej nöjer sig med att inregistrera hotet. Om några månader kommer han att bilda regering. Snart är de outtröttliga dykarna åter i farten, och upptäcker genast att en järnbygel som höll i förbroken bänts ut av tyngden. Förskeppet vilar myc ket riktigt på en undervattensklippa. Genom att ak tern fortfarande hålls av kättingama kan man utan större svårighet ersätta bygeln. För säkerhets skull slår dykarna in ventilerna till manskapets skans i fören. Där fäster de två stödlinor, som sedan angörs vid huvudtrossen. För att få svängrum under arbetet härmed skickar de upp en låda från Per Brahes fördäck. Det är en symaskin för Skomakare, emballerad. Väl uppe i luf ten brister lådan och faller sönder. Men maskinen är hel, läser vi: felfri, rostfri, går att använda. Spånkofferten från flotten lyfts upp till en av galea serna, och öppnas. Innehållet granskas: ”Det bestod av dam och herrkläder, skodon, kragar, toa lettartiklar och köksattiraljcr, kastade om varandra. Tyd ligen tillhörde kofferten något gift par, som antingen varit med Per Brahe eller också skickat densamma med båten som fraktgods. En närmare undersökning av de olika klä despersedlarna gav vid handen att de tillhört Svante Falck och hans hustru, vilka befunno sig bland passagerarna. Falck, som var handelsresande för margarinfabriken Ze nith och bosatt i Linköping, hade tillsammans med hust run varit på besök hos dennas åldriga moder, då bosatt i Gränna. De voro då olyckan inträffade på väg hem.” 106 Bestod av dam och herrkläder, skodon, kragar! Just det. Löskragar lagda runt varandra, i tre kvartscirklar. Vita, och lätt stärkta, samt kulörta strukna på vanligt sätt med en fuktig bomullsduk mellan järn och tyg. Och så nedlagda i denna koffert, frasande, med de knapphälsförsedda flikarna som vädjanden, utsträckta händer i väntan på en knapp. StOpp! ”Kläderna i kofferten voro icke så förstörda, som man skulle kunnat tro. De understa plaggen hade bibehållit den vita linnefärgen. Att katastrofen inträffade under den livsmedelsfattiga kristiden framgick av ett antal askar och formar, som innehållit råg eller annat kaffesurrogat. Även tycks man haft smör förvarat bland kläderna. En krage med nummer 38 var inköpt hos firman Berendt junior i Stockholm. Ett fynd av affektionsvärde för släktingar är en ljusbrun, av vattnet något blekt hårlock, som även är väl bibehållen.” Vi är ombord på Carl Gustafjag är här med min penna och mitt block. Inte bara kragar, noterar jag, utan en hel värld under det vidjeflätade locket. Men jag, här, strax efter krigets slut, med hatten uppskju ten i nacken jag ser den knappast. Det är först vi, som i efterhand stigit in i tavlan och nu står bakom den över blocket lutade gestalten, som ser. Lägger märke till pennans iver, yrkesnitet och känslan för vad som väntas: dam och herrkläder är noterade. Skodon, och kragarna. Toalettartiklar och köksatti raljer KASTADE OM VARANDRA. _ Vi hör ropet, ett bittert förgäves över den nyss 107 ordnande handens praktiska beställsamhet. Men i denna förgängelsens anblick, just här, finns en tröst. Vi, alla sorgsna vittnen, söker kvickt en ordning. Och ur persedlarnas kaos stiger kosmos fram, en dialek tisk förvissning. Korgkoffertens ägare är kända! Det finns en trygghet, en hänförlighet till en värld av fakta: Zenith, en margarinfabrik i Linköping. En åldrig moder, bosatt i Gränna. En handelsresande och' hans hustru. De voro då olyckan inträffade på väg hem. Vi fortsätter ett stycke till. Studsar på den spänsti ga trampolinens mening och dyker in i nya motsatser. Eller i en glidning, helt enkelt, en förskjutning av betydelsen. Är kanske vår klassificerande ordning en lögn, en bekvämlighetsflagg på flytande nekropoler där förruttnelsen hastar till ensliga läger? Vi noterar också att ett par damskor av mocka återfanns på fördäck. Är det Velis Allards? undrar vi. Tog hon av sig just dessa skor innan hon hoppade? Medan Lagerström och Bergmark splitsar fast en ny bygel samlas andelsföreningens medlemmar hos handlanden Fredriksson för diskussion om vad som skulle ske efter bärgningen. Johansson och hans med intressenter vill få in pengar så snart som möjligt. Dykarna kostar vardera 75 kr om dagen, de två ga leaserna det dubbla. Dessutom 67 öre i timlön till det övriga manskapet. Företaget har redan kostat om kring 25 000 kr, beräknar StockholmsTidningen. Man måste kalkylera med ytterligare 10 000 innan fartyget ligger i hamn. Därefter måste Per Brahe så 108 _rrvr fort som möjligt föras runt i kanalhamnarna och visas för pengar. Kan man locka 100 000 besökare? 25 öre i inträde, eller 50? Lördagen 29 juli På fredag kväll var allt klart för fortsatt bogsering in mot land. Men det blåste upp, och man beslöt sig för att vänta. Vinden tilltog, gick över från frisk bris till kuling, från nord eller nordväst. Galeaserna låg sam manbundna av lyftbryggorna med fem meter från reling till reling. I den hårda blåsten sänktes det ena fartyget, medan det andra höjdes: hur länge skulle träställningarna hålla? Man startade motorerna för att motverka alltför häftiga rörelser. Hur länge skall vi vänta innan vi slår till reträtt? Skall vi stanna kvar ett tag till, lita på vår goda tur? Nej. Det gäller att ta tag i ögonblicket ej låta sig styras av omständigheterna. Här, i samma nordväst liga vind som det blåste över novemberkvällen 1918 fattar vi ett beslut: vi slår back. Vi lösgör nytlinorna från spelen och hakar fast dem vid två ordentligt förankrade flottar. Och nu, när det börjar ljusna, drar vi in det från vraket frigjorda galeaskomplexet mot hamnen. Nu grips manskapet av missmod, läser jag. "Nu hade man velat ta de sista krafttagen för att bringa den långa spänningen till slut. Männens nerver äro slitna 109 av allt detta fram och tillbaka i kampen för en uppgift, som i praktiken med dessa primitiva redskap är så fullkomligt oberäknelig. Somliga av dem som arbetat i månader med knåpgörat därute bland trossar, taljor och stakar, arbetat som myror i en stack, där åskådaren knappast kan se ett enhetligt system, men där allt dock går metodiskt efter den inslagna planen, många av dessa ge nu upp. Man låg ju så nära land . . . Och idag säga pessimisterna, att nu kan det draga om en månad igen, innan det blir fart på bärgningen.” Nå, Handelsbolaget och dykarna vet med sig att båten snart är i land, och att det är lätt att hitta nytt manskap om det gamla tröttnar. ”De komma västanifrån med båt över Vättern eller från alla andra väderstreck på luffen längs vägarna med skor och strumpor i ett snöre över axeln, eftersom de bara ha ett enda bvte, som de inte ha råd att slita ut. Andra komma från närmare ort på ett slags turistbesök. Men de ha inte råd att hyra båt för att komma ut och se det riksbekanta verket över Per Brahes vrak. De arbeta sig över, erbjuda sina tjänster vid gångspelet för en timme för att få titta på . . .” På lördagsmorgonen skiner solen och vinden har mojnat. Det är så klart att man ser den västra stran dens konturer. Bärgarna och deras medhjälpare somliga städslade samma morgon arbetar hela da gen med att reda ut de härvor som lyftlinorna bildat under natten. Jag gör en paus och inskjuter att i och bakom, under händerna vid de h0ptrasslade lyftlinorna, mel \ llO v 4 ._v ___.. _ämwv 44.. lan fingrarna som drar i knutor och flätor, bortom blickar under vaxduksskärmar finns en förväntan. En önskan om en lättnad, kunde man säga: en frigörelse. Samma förlossning som jag förbereder genom den na utdragna beskrivning av bärgningsföretagets kast ningar. Barajag fått detta kapitel klart, båten på rätt köl och i säkerhet bakom piren w då, säger jag, då skall jag andas ut. Då är föresatsen infriad och jag kan lättad sjunka ned i gräset, här intill handlanden Fredrikssons veranda där nu på lördagseftermidda gen konjaksgrogg serveras i etsade, höga glas. Skål för det! En ljum sötbesk smak i munnen medan vi manli gen planerar för vår gemensamma framtid. Lossning av lasten och bärgning av människorna därinne, länspumpning. Vi avlar våra företag, föder dem se dan med möda och besvär. En grogg till, med fräsande sockerdricka, innan vi går ned. Jag hör dem deras återkommande mödor och befrielser är också mina. Jag dröjer' vid igenkännan dets nötta och glädjefyllda anhalt där återkomsternas primfaktorer lagras på varandra. Långt nere skymtar jag Odysségumman Eurykleia. Urgammal. En trogen själ, som sitter på huk fram för en annan åldrig gestalt. En tovig mansperson på en fårskinnsklädd stol. Hon tvättar hans ben och fötter i en balja. Hon mumlar för sig själv. Många har jag sett, säger hon, men ingen som liknat honom så' mycket som du. Samma gestalt, samma fötter. Men han är borta, kommer aldrig igen. Jag ammade ho 111 nom, förstår du. Han blev kung här på ön, men så reste han. Svampen i det ljumma vattnet. Han har vänt sig från elden så att ljuset faller på ryggen. Han är rädd för att bli igenkänd, förstås. Eurykleia tar tag i hälen, lyfter upp benet ur bal jan, tvättar. För handen upp efter vaden, mot knät Ett ärr, säger hon tyst. Det är ju hans ärr, den försvunnes. Jag var med när han fick det. Det är han som sitter framför mig på Fallen, med ryggen mot elden. Vi möter en heraldisk gestalt: igenkännandets [i gur, stöpt i häpen åtbörd och inandning: Nej men det är han! Jag kan inte ta miste. Jag minns när han skar sig, när yxan högg, när vildsvinet rev, när han vinglade till och slog knät mot trotto arkanten.Jag höll själv i pakethållaren, sprang bakef ter. Andfådd, framåtlutad Styr, hör du! Och så bromsa, sakta! Sommarförmiddagen är på väg mot sin vänd punkt. Nere i liskhamnen börjar vattnet dra sig till baka snart skall båtarna lägga sig på den nakna sandbottnen. Kölarna är av bly, förstår du. Kölen gör att båten håller sig rak. Cykelljud, springande steg, röster från gatan. ett hjul, en trottoarkant. En och sammahornsignal be bådar Siegfrieds entréer. En avlägsen treklang och vi vet genast att han är i antågande, med silverhjälm och brynja, beredd. Äntligen! Undsättningen _nalkas i ilmarscher. Ett tonföljdsfragment, en doft, ett skratt 112 ii. och springande steg och nu en hand på ett mans ben: fingrar som följer ett i huden nedsänkt tecken. Eurykleia, du känner igen mig. Nu håller du käft. Jag tar dig här, med vänster hand om halsen och med höger om din gamla rygg. Och så för jag dig fram mot mitt ansikte. Ser dig i dina matta ögon och dina fåror och din insjunkna mun, och så säger jag, strängt och kärleksfullt att om man vet så mycket som du, så vet man också vad som sägs och inte sägs. Greppet hårdnar, både om hals och rygg. Gum man Värjer sig, förklarar, försäkrar. Aldrig. Vore mig fjärran du känner mig. Tårar, snabbt borttorkade av gamla händer. Eurykleia, det är jag. DET ÄRJAG. Nu sätter vi igång igen. Klockan går mot sju på kvällen, och förstärkningar på omkring 50 frivilliga sätts in de har åtagit sig arbetet vid gångspelen för nöjet att få vara med. Sammanlagt är nu 100 man vid draglinorna. Efter en stund reser sig Per Brahes mast. När 24 m hivats in har vraket höjts 2 rn över grundet, och bogseringen in mot land kan fortsätta. Akterpråmen, som hjälpt till vid lyftet, byter plats och lägger sig förut, som bogserbåt. Man drar sig långsamt in mot piren. En del av hamnområdet är avspärrat av polisen och allmänheten är missnöjd. Men mot 50 öres avgift får man komma innanför repen. 113 53.) Söndagen 30juli Klockan tre på eftermiddagen klättrade en sjöman upp i Per Brahes mast, som nu stack upp ett tiötal meter över vattenytan. Där fäste han en blågul flagga som skänkts av damer i Motala. På masttoppen satte han fast en förgylld sejnfallsknapp den följde med flaggan. Bärgningsmanskapet hurrade, och de 2030 000 åskådarna. Strax dessförinnan hade Per Brahe förts så långt in mot land och höjts så högt som galeaser och spel medgav. Om fartyget dragits ytterligare högre upp skulle skrovet stött emot galeaserna. Avståndet mel lan dessa måste alltså vidgas, något som förutsätter en förlängning och förstärkning av tvärbalkarna. Nu ligger Per Brahe på 9 m djup, 60 m från ham nen. Förutom flaggstången skjuter skorstenen upp några meter. Den är rödmålad: den ena av de två bolagssköldarna skruvades bort häromdagen, den andra sitter kvar. Området runt vraket är spärrat, men de som får tillstånd att komma innanför bojarna kan konstatera att man tydligt ser båten. Däckstaket ligger en meter under ytan man ser varje rispa i plåten. Ett par meter djupare ligger däcket med sy maskinernas virrvarr av stativ och hjul. Nu skall man under några dagar ta upp lasten ombord. Bärgarna tar ledigt. Tar sig in till hamnen, och handlanden Fredrikssons villa och veranda. Dessförinnan intervjuas de av signaturen Danilo i StockholmsTidningen: 114 i; v 4__ ...r 7 _YWFWA_ ._,u.._,. ..._,l_._.. . AF',.NYV_.'_._,,.__ # a ._ar... ”Många bärgningar har jag varit med om, många minst lika farliga som denna, men ingen där det gått till så festligt, sade hr Lagerström. Det är ju en riktig folkfest det här, och man känner sig verkligen rätt glad att vi hunnit så långt.” ' ”Lyckliga Hästholmen!” ropar Svenska Dagbladet. ”Per Brahe, det märkliga vraket, har skänkt dig en oanad rangplats bland Svea Rikes samhällen och dina innevånare en bekymmersfri vinter'.” ”Söndagseftermiddagen präglades av en verklig glädje stämning. Där rådde ett liv och en rörelse utan like, med sång och dragspelsmusik omväxlande med positivlåtar och glada hejarop från de festande sällSkapen. På hr Fredriks sons veranda, som icke är torrlagd, njöto dykarna Lager ström och Bergmark och andra av bärgningsföretagets ledande personer en välbehövlig siesta . . .“ Jag går omkring i denna uppsluppenhet. Tömmer en halvljummen pilsner och undrar vad jag har här att \ göra. Varför jag tagit mig hit och i min stora nyfiken het ägnar ej blott några dagar utan månader och år åt att beskriva vad som sker här i hamnen och ett stycke strax utanför. Kanske därför att undergång hotar, och det är jag som är kapten Boija? I vittnens närvaro har jag enligt domstolsprotokollet vid flera tillfällen förklarat att jag var medveten om att något var på tok, och att man ej kunde fortsätta med att lasta fartyget för hårt. Det går så länge det går, sade jag. I Gränna yttrade jag strax före avgången till Hästholmen högt och tydligt: Går det inte åt helsike nu, går det aldrig. 116 W_w**_'WTVWvMWWW HW Så det är naturligt att jag är intresserad av bärg ningen. Jag klarade mig! Min livskänsla stärks, jag genomströmmas av glädje inför musiken här, och alla rösterna. Flaggan och den röda skorstenen därute påminner mig om vad som förest'år. Måndagen 31_ juli Pendeln svänger. Efter söndagens jubel måste kom ma trötthet, med klassiska frågor: vad gjorde vi egentligen, och vad gör vi nu? ”Per Brahe_dramat har inträtt i ett nytt skede det, då_ man frågar sig huru man skall förfara med de döda. Det var inte mer än rätt, att man jublade i Hästholmen på söndagen över segern. Bärgarna förtjänade hurraropen. Idag har folket fått vila. Det är också icke heller mer än rätt. Det enda som utförts är avriggningen av de båda galeasernas hissanordningar. Styrelsen i bärgningsbolaget har också haft ett samtal för att behandla frågan Om anskaffandet av pråmar för det slutliga arbetet med loss ningen av lasten och upptagningen av liken. , Men, frågar man sig nu, är det rätt att anskaffandet av dessa pråmar skall göras till en tvivelaktig eventualitet? Där ligga de döda ombord och vänta på den för dem upplåtna platsen på Västra Tollstads kyrkogård.” Frågan om pråmarna stöts och blöts i tidningarna. Kan ej Kanalbolaget träda in? Eller kronan? Tänd sticksbolaget iJönköping? Det brådskar vattnet är 15 grader varmt. 117' Ute vid vraket låter jag årorna vila, lägger till vid skorstenen. John, var är du? Snart skall vi se att han i fyra är låg intill trappan upp mot akterdäck, hindrad i sitt försök att komma ut. Men ännu några dagar är han osynlig ljuset når ej ned i fartygets innandömen. Hur ser uppståndelsen ut? undrar jag, åter i land, vadande i högar av papper, äggskal och bortkastade konservburkar. Jag efterlyser en lyftning som svarar mot all oro, alla försök att komma vidare. Det kan ju ej ta slut så här, med högar av skräp och barnungar som går omkring och letar eftertomma ölflaskor. Svaret kan ju ej ligga i de makabra upphämtnings försök som snart skall företas, lika litet som i de minnesanteckningar och periodiskt återkommande påminnelser som dyker upp här och där, nu, i denna text. ”Myndigheternas minst sagt egendomliga likgiltighet för denna bärgningsaffar får icke längre fortfara. Redan den omständigheten, att från officiellt håll aldrig en tanke framkommit på samhällets eventuella skyldighet att utföra den gärning, som nu fullbordats av ett improviserat affars företag, är ganska betecknande för detta samhälles art. Det är dock liken av svenska medborgare, som nu legat i snart fyra år som dränkta möss i en råttfálla. Med en tekniskt väl rustad expedition skulle hela den vidlyftiga bärgningshistorien ha kunnat utföras på någon vecka med ganska ringa utgifter för statsverket.” Pennan beskriver dessa frågor en julimorgon i Siena. Jag ställer dem intill varandra, som tinnar på 118 Vemv a stadens många röda och bruna torn. Esther och John var här 1908. De lutade sig ut över bröstvärnen och såg detsamma som vi: det snäckformade torget, de kupade takens gytter, de gröna kullarna i soldiset. Här någonstans, mellan de återkommande frågor na, i utsikt och anblick, i det skådespel vi själva uppför också där nere under däck, i vattnet finns kanske den utlovade odödligheten? Det enskildas för vandling till levande allmängiltighet? Handens tag i den nötta ledstången, fotens sökande i spiraltrappans halvmörker är kvar. Vi ser dig John, vi som är du. En gren är bräckt, och vi ser det intet öga sett: ett innanmäte öppnas och aktualiseras. Tisdagen 1 augusti Man får ej tag på. några pråmar. I stället beslutar man sig för att använda galeasen Carl Gustaf som bas för det lossningsarbete som förestår. I brist på ordentligt ankare kan emellertid Carl'Gustaf ej förtö jas ordentligt, och lossningen får vänta ännu en dag. Svenska Dagbladets korrespondent, signaturen Ms, uppehöll sig under dessa dagar vid företagets sanitära aspekter. Han påminde om att vraket lyfts från 34 rn djup till 9 In, med ordentliga temperatur förskjutningar som följd. Upplösningsprocesserna ombord på Per Brahe hade accelererat, menade han: det var rötmånad, och man kunde ej vara nog försik tig. När vraket lyfts upp i fria luften måste det anti 119 __..___ lixaalwmmnw W septiskt desinñceras. En fiskebåt med Vätternröding kom in i hamnen: borde man egentligen äta fisk från dessa vatten? Han ställde ej uttryckligen frågan, men den skymtade i hans text. Kanalbolaget hörs ej av under första delen av som maren, och tystnaden kritiseras runt om i pressen. Till slut upprepar ledningen vad man sagt redan sommaren 1921: bolaget är berett att biträda vid bärgningen av de döda ombord, och stå för begrav ningskostnaderna. För övrigt vill man ej ha med sa ken att göra. En naturlig inställning, skulle jag tro. Bolaget har avstått från att försöka bärga Per Brahe; det hade blivit för kostsamt. Man hade redan förlorat tillräck ligt på olyckan, så mycket att man 1919 blev tvungen att sänka utdelningen på bolagets aktier. Som nu är, vänder man sig emot hela företaget. Nya Dagligt Allehanda har ett samtal med direktör A._]ohnson jzr isaken: ”Denne förklarar att bolaget aldrig blivit ombett att biträ da dem som självrådigt tagit bärgningen om hand. Den sensation man skapat omkring en vanlig olyckshändelse fann dir. Johnson högst osmaklig, och många anhöriga till de'omkomna ha skrivit och beklagat att man så ogrannla ga rörde i gamla sår. Han hade just idag funderat över hur det skulle vara möjligt att få myndigheterna att ingripa mot det turnerande och kinematograferande som förbere des i Hästholmen. Dir. Johnson var icke Övertygad om att det fanns några lik kvar ombor .” 120 Man menar nog att det är bäst att gå vidare, glömma hela saken. Bärgningen leder ingenstans, och kan dessutom minska tilltron till företaget. De döda får begrava sina döda. Vi här i Kanalbolaget strävar efter en effektiv och konkurrenskraftig kanalflotta smidiga och pris billiga transporter av folk och gods från väster till Öster på det blå bandet från Göteborg till Stockholm! Det är vår uppgift, och vi arbetar alla plikttroget på att genomföra den. Man skall ej röra i gamla sår! Vi här i bolaget tror på vad vi gör, och vår betydelse för fabriker, jord bruk, detaljhandel utefter kanalen. Visst kan fel begås. Kanske Per Brahe var fel stu vad. Vi kan alla fela. Men ingen vinner på att rota i det förgångna. För mig som medborgare och svensk . är det här tingeltanglet förbannat obehagligt. Och ogrannlaga skriv det! Ja, jag skriver. Det är ju en viktig synpunkt eller hur? Skall man åstadkomma något måste man spotta i nävarna och gå vidare. Det är väl så han menar? Onsdagen 2 augusti Vinden avtog långsamt. Först på onsdagen kunde man äter börja arbeta ute vid vraket. Lagerström röjde på mellandäck, Bergmark på akterdäck. Mellandäcket är täckt, omkring 11 m långt. Utef ter sidorna ligger 68 hytter, de flesta avsedda för 121 befälet. Däcket delas av en mellanvägg, där skorsten och ventilrör är inbyggda. Det är trångt fartyget är bara 6,5 m brett. Om hytterna är 1,5 rn djupa bör det öppna utrymmet vara omkring 30 kvm. Längst fram finns en öppning till det främre lastrummet. Här finns alltså en stor del av däckslasten, omkring elva ton. Mest skrymmande var mellan fem och tio tunnor fruktmos, varav två löst ställda på lastluckan. Vidare fanns två famnar ved, koffertar, sex symaski ner, ett drygt tiotal lådor, ett isskåp. I sjöförhörspro tokollet finns ett vittnesmål från en besökare ombord, strax innan avgången från Gränna: ”. . . gångarna å mellandäck fullständigt belamrats med gods, varför den, som skulle från för till akterdäck eller tvärtom, måste krypa över godset å mellandäck. Gustafs son hade så iakttagit restauratnsen å båten i fråga, kom mande från köket förut, krypa över godset å mellandäck till aktersalongen.” På akterdäck är det lika fullt: fruktmosfat, symaski ner, parkettstav. En tjänsteman från tullen i Motala antecknar nog grant allt som kommer upp ur vattnet. Denna dag bärgas ett tjugotal symaskiner från mellandäck och akter: sammanlagt finns 120 st. ombord. Det är dels vanliga trampsymaskiner, dels maskiner avsedda för Skomakare. Andelsföreningen söker sätta maskinerna i_ stånd: ”Tre arbetslösa symaskinsarbetarc ha av bärgningsbola get blivit anmodade att omedelbart efter bärgningen isär 122 plocka skomakarmaskinerna samt inolja dem vilket arbete nu som bäst pågår. Det är rent av förundransvärt att de upptagna skomakarmaskinerna bibehållit sig så som de gjort. Omedelbart efter upptagningen kunde man t 0 m 5 på en maskin. i ' y Detta får tillskrivas den goda emballeringen av dessa maskiner. Annorlunda är förhållandet med de vanliga sy maskinerna, vilka äro illa medfarna av rost. Därjämte ha trastállnmgarna tagit skada av vattnet. Denna skada är dock e] större än att maskinerna kunnat iordningsställas.” Medan dykarnas kättingar oupphörligt firas upp och ned och sidorna i tullnärens liggare fylls av rader av foremål vevar jag filmen tillbaka till avfärden i Grän pa. Liksom fru Händig i VeckoJournalen mönstrar Jag mm sakvärld. Här är radiatorer, såpa, symaski ner, skodon, fruktmos, hinkar, plogar. parkettstav, I tändstickor, kartonger, tyger. Flintpapper. Frukt. .Jag tar mig åter fram mellan lådor och fat här strax fore avfärden. Låter tunnornas järnringar raSpa mot regnrocken, lyfter undan såpan för att komma vidare. Ser kaptenen med sin lykta, ifárd med att undersöka hur allt förhåller sig. Han hör ej vad jag hör: tingens tal om sitt läge. Hinkarnas oro och tändstickslådor naslklagan Över fukten och det snöblandade regnet radiatorernas oroliga slammer nere i lastrummenl Na, de är ju bara tillfälligt på däck, i korridorer och lastrum. " Vi hoppas komma i ordning, säger de. Till ett lage där vi fyller en uppgift. Värmer ett rum bildar bubblor över ett skurgolv. Läggs på burk kanske etiketteras, salufors. \ i J 123 Också de symaskiner som vi ser i varje vrå av fartyget betraktar denna stuvning med avsmak. De ropar efter sin tid, efter husmödrar och Skomakare, tyg och händer. Men de var på väg mot andra hållet. Mot ett sakta förvittrande. Ett uppgående där de går sönder i milli arder beståndsdelar och förvandlas till kristaller, små blänkande sandkorn utan varje sammanhang, men ändå delar i ett mönster: den jämna räñling som löper över en botten. Vid hårt väder ändras läget, obetydligt. Maskinisten ropar i taltratten. Kapten håller vi ångan uppe? Han [år inget svar. Boija fortsätter sin vandring runt det krängande fartyget. Klockan är tio minuter i elva. Av Gränna ser man ej mycket. Några enstaka gaslyktor, ett fåtal upplysta fönster bakom rullgardiner. Vid halv tretiden finner Lagerström ett lik, inklämt mellan lastport och last. Svenska Dagbladets korres pondent klagar på de sanitära arrangemangen. Han är också upprörd över en penibel väntan på en zink ; kista. I polisprotokollet finns ett förhör med redaktör David Berg, signaturen Danilo, i denna sak. Berg anser att inga anmärkningar kan riktas mot dykar ".nas, andelsförcningens och myndigheternas sätt att sköta den dödas omhändertagande. 124 , lä Nix. . a " . _ . .. r å., asptåla: . . ?här .i sållas _ , Detjörsta fiket biff; upp. Det hade lagts i høpgvdda säckar och därefter i en hamnen rent om sider hämtad gammal pmmm'ng som sprack vid [Mm'ngen c Torsdagen 3 augusti En mast, en vinsch, en koffert som svävar mellan reling och däck: en bärgning. Skalet är kvar men innehållet? Vi står här, intresserade, men vi vet att det år hopplöst, egentligen. Nå: medan saxen klipper formar sig en insikt om nuet och dess skiktningar. Jag skrapar, lyfter på mina texter under orden döljer sig nya meningar. Idag är Vättern lugn. Klockan är snart elva, vi skall sätta igång. Här ombord på Don Carlos blir vi allt fler. Det är jag, Lagerström ooh Bergmark, och så andelsföreningen. Dessutom har det kommit två her rar från Kommerskollegium, ingenjör Erdtman och kapten Frankman, och två man från länspolisen. En tullare från Motala är här och antecknar vad vi fiskar upp, och så journalisterna. Idag har det också kom mit en man från Kanalbolaget, kapten Andersson. Framför oss, på en motorbåt, är några fotografer med en filmkamera. De tar bilder av Bergmark och mig när vi går ned till Per Brahe. Vi tycker det är konstigt att Kanalbolaget har skickat hit Andersson. Han har erbjudit oss pråmar, men det är så dags! Dessutom säger han att bolaget vill hjälpa oss med liken: de' kan anställa ytterligare dykare om det är nödvändigt. Men vi klarar oss själva, menarjag. Nu skruvar de fast hjälmen. Nu släpper jag stegen och firar mig ned till mellandäck. Jag är vid gott mod 126 men_ vi kommer nog att stöta på fler döda idag. Vattnet är klarare än igår. Vi fortsätter att röja i det täckta mellandäcksutrymmet. Det är inte lätt att se. Vi håller på med fruktmosf'aten, här fanns ett tiotal. Lådor med parkettstav finns också. Vi hissar upp faten ett efter ett de spricker ofta vid vatten ytan, och grumlar vattnet. Så, här är ännu ett lik. Det ligger inklämt mellan lådor och fat. Bergmark har också sett det. Nu drar jag tre gånger i linan till tecken på att jag vill upp. Nu hissar de upp mig, och Bergmark med. Människan mellan lådorna verkar vara gjord av lera. Det är otrevligt. Nu skall vi hämta säckar och lägga honom i. Eller henne, jag vet inte. Vi berättar för Johansson och journalisterna. I dag har vi zinkkistorna ombord, gudskelov. En redaktör från Svenska Dagbladet är förargad över att vi inte är experter på sådana här frågor. Han menar att vi skulle tänkt på att skaffa desinfektionsmedel. jag för står inte vad han menar. Ja, jag tycker att det allmänna borde ingripa. En situation som denna kan ej klaras av enskilda. Jag skrev så här: ”Vem borde ha tillsett att allt var förberett för liken, att desinfektionsmedel fanns och att kistor stodo färdiga? Bär garna? Polisen? Tullen? Kommunalnämnden i Hästhol men? Landshövdingeämbetet eller länsstyrelsen? Det bör finnas en sanitär myndighet i länet, men den tager icke initiativ lika litet som någon annan myndighet. Myndigheter handla efter instruktioner och fallet 'Per Bra he' synes ligga utanför instruktionerna. Det är icke varje ' 127 dag man är sysselsatt med likupptagning i en svensk insjö. Tack vare dessa förhållanden blev bärgningsdramats sista akt till en början den ohyggliga fars, som Svenska Dagbla det forespått . . . Befolkningen i trakten börjar bli alltmer orolig och vågar knappast icke längre hämta sitt vatten från Vättern. Man talar till och med i ängslan om pest och kolera.” Nu går vi ned med såckarna. Vi försöker ta det så varligt som möjligt, men det går lätt sönder. Man behöver en rejäl sup. Uppe på Don Carlos lades gestalten i en zinkkista. Man trodde att det var Hilda Bard, kokerskan. Vi här på land skymtade henne sista gången på efter middagen den 19 november 1918'. Då höll man på att lasta in fruktmosfaten från kajen iJönköping. Arbeta ren G. A. Blomgren berättade vid sjöförhöret iJönkö ping i december samma år om denna eftermiddag: ”När de två första fruktmosfaten lastats å styrbords mel landäck, hade båten fått styrbords slagsida, vilken varit så kraftig, att kökskokkärlens innehåll runnit ut. Kokerskan hade därför uppkommit å däck och uppmanat att låta räta till båten. Kaptenen, som vid lastningen i fråga alltjämt nårvarit, hade då tillsagt bästeman Karlsson att söka få båten i jämläge igen.” Lika väl som Hilda Bard kan det vara Augusta Back lund, restauratrisen. Jag tror att både hon och Hulda Bard hade sina hytter på mellandäck. Liksom på onsdagen ror någon fram till stången i vattnet, sänker flaggan från Motala till tecken på sorg. När zinklådan är igenlödd och lagd i en träkista sveper man en annan flagga över det hela. Ror i land. 128 ”Det verkade beklämmande”, skrev en tidning, "att se, hurusom icke ett enda huvud blottades eller höjdes, då den okända döda fördes tätt förbi åskådarmassorna, som ej ens i detta ögonblick kunde återhålla sina högljudda reflektioner och anmärkningar. I detta sorgliga förhållande inträffade dock senare en vändning till det bättre och de döda hälsades framdeles aktningsfullt och värdigt av allmänheten på stranden. Vördnaden för döden tog överhand över sensationslystna den.” Men dagen är ej slut! Nya symaskiner fiskas upp, en koffert som tillhört Velis Allard adresslappen är kvar. Fru Bauers juvelskrin, en väska och möbler som tillhört Bauers. I juvelskrinet finns en medaljong med Puttes bild. En vacker treåring med långt ljust hår, påminnandc om Esther, så vitt jag kan se. På ett foto i Harald Schillers bok sitter han i Esthers knä. Han är iförd en blus som knäpps i ryggen, med halvlånga ärmar som lämnar hans knubbiga handleder bara. Runt halsen ligger en spetskrage. Fredagen 4 augusti Jag bryr mig ej om oordningen här, kuddama som flyter omkring, och borden. Jag bryr mig ej om så mycket över huvud taget: är nöjd med att flyta om kring här, med Svante bredvid mig. Det är som att 5 Per Bnhc 1 V '17" Am...<._..i...m› sova, och vara glad över att man sover. Man ser sin sömn, tror jag, och hör den. Den surrar litet, knäpper. Ett slags sång utan med lodi. Man vet ej vart det bär: ljuden bara slinter väg. Det är spännande. Jag har nog aldrig varit så fri som här i rökhytten. ' Svante har sin nya ulster på sig. Fiskbensmonster. Det är engelsk förkrigsvara. Jag skrattar när jag tän ker på Svante. Han hittar alltid på utvagar..Tank att han kom över det där tyget så billigt, mitt under kristiden. Det var hos en handlande i Ulrika. Ingenting kan hända oss. Det är skönt att veta. Och vi som så gärna ville ut härifrån, nyss. uDet stormade, och vi skulle av i Hästholmen. När baten svängde tippade vi över åt höger. _ Svante ville ut, förstås, och jag med. V1 var ensam ma här inne, med ytterkläderna på. Vi kunde inte öppna dörren, jag vet inte varför. Gick inte handtaget sönder? Svante försökte hända upp dorren med sm pennkniv. Sedan, just när det blev mörkt, slog han visst sönder en fönsterruta. Jag minns inte. Klockan elva minuter över ett. ”. . . då dykarna på fredagsmorgonen stego nedakunde de genast i det klara och genomskinliga vattnet gora en ny, märklig upptäckt. Tätt under taket nllnden vattenfyllda hytten skymtade två flytande kroppar. [aorrarna Visade sig vara omöjliga att öppna emedan de svallt av' vattnet oc måste först huggas upp med av dykarna medförda verktyg. På styrbordssidan var fönstret sonderslaget.” 130 Lagerström berättar själv: “Bergmark hade spettet och hände med och jag drog i dörrhandtaget och rätt som det var fick vi upp dörren. Det gick ganska hastigt så att sugning uppstod i vattnet. Detta hade till följd att en av de döda, fru Falck, kom utfarande genom dörröppningen med fart, så. att jag fick hennes kjolar och kappa kring min hjälm. Jag gick då upp med den döda. Det var hennes kläder som höll samman hennes kroppsdelar så att de följde med upp. Herr Falck var också där i röksalongen på överdäck, och honom tog jag genast U upp. I samband med sjöförklaringen och Kommerskolle giets undersökning var frågan om livbältenas åtkom lighet aktuell. Tre lådor avsedda för livbälten fanns ombord: en i anslutning till livbåtarna och en på vardera sidan av bryggdåcket. Dykarna rapporterade på torsdagen att båda livbåtslådorna på bryggan var övertäckta med gods och omöjliga att komma åt. Redan 1919, några månader efter det styrman Blancks kropp flutit i land, deklarerar Kanalbolaget genom direktör Rönnow sin inställning i livbältesfrå San? ”Herr Mallmén talar om en livbälteslår, som varit över stuvad med gods, och vi kunna då icke underlåta att påpeka, att livbälten även funnos i en lår akterut, vilken icke varit överstuvad. Dessa livbälten hava flutit i land och bärgats. Fartyget behöver ju ej alls hava samtliga livbälten åtkomliga utan endast ettfår varje person ombord, d.v.s. 24 stycken ifrågavarande resa. Någon brist på livbälten har säkerligen ej förefunnits, men har tiden ej tillåtit begag nandet därav, eftersom styrmannen kastat sig i sjön iklädd endast skjorta.” 131 Marknadslivet i hamnområdet söndagen den 30 juli hade varit ovärdigt, menade flera korrespondenter. Nu måste samhället ingripa: ”En söndagsmässa till kring vraket med den hemska lasten skulle'in en svensk riksskandal.” Torsdagen den 3 augusti skriver Svenska Dagbladet: ”Enligt vad t.f. landsfogde A. Perhardt meddelar. . . ha polismännen fått synnerligen stränga instruktioner att till se, att ingen olämplig köpenskap får förekomma. Alla slags speciella marknadsvaror, såsom ballonger, skriker och dy lika tingestar, komma att bannlysas. Endast livsmedel få försäljas inom vissa bestämda områden. Järnvägen MjölbyHästholmen, som äger strandområdet, har visat sig mycket tillmötesgående mot polisens krav.” Vi som bestämmer, och vi som skriver har här sam ma uppfattning om det passande. Vi representerar sans och måtta. Vi vet bäst. Jag lägger mig mellan orden om den olämpliga köpenskapen och försöker förstå deras egentliga inne börd och sammanhang. De berättar om ett ställw ningstagande utifrån vilket en hel värld kan byggas en värld, där den tillförordnade landsfogden år en pelare. Han är juris utriusque kandidat, kunnig i såväl romersk som inhemsk rätt. Långsamt, mödo samt har han tagit sig upp för de steg som nu fört honom till att dessa dagar förestå landsfogdeämbetet i Östergötlands län. En dag blir han kanske ordina rie. Då skaffar han sig en guldglänsande, mörkblå uniform, så att vi genast känner igen honom. Respekt för formerna! Flaggor hissas, huvuden 132 blottas andaktsfullt. Vi har ännu fasta utgångspunk ter, som sagt, och skyddsnätet håller. Söndagen 6 och måndagen 7 augusti Under söndagen följde det ena störtregnet på det andra. Det blåste upp, och extraturerna från Vät ternhamnarna inställdes. Bärgningsmanskapet vila de, och journalisterna. Fram emot natten tilltog vinden och gick över i storm. Den upphörde snart: klockan sju på måndags morgonen låg Vättern åter stilla, blänkande i sol skenet. När dykarna gick ned till vraket fann de till sin överraskning att vågorna ordentligt skadat fartygets övre del. Styrhytten hade spoiats bort, och naviga tionshytten var så gott som helt ramponerad. Av kaptenshytten återstod bara en vägg, några stolar och kuddar och kapten Boijas skrivbord. Ett väggfast dokumentskåp var spårlöst försvunnet. Kapten Boijas skrivbord år, skriver signaturen Ms i Svenska Dagbladet, det kanske mest märkvärdiga sakfyndet ombord. Undersökningen av lådorna ger remarkabla resultat dokument och andra papper visade sig vara utomordentligt väl bevarade med tan ke på de fyra åren på sjöbotten. "Bland fynden må nämnas en penningsumma på mellan 5600 kr., mest i sedlar, vilka knappast alls skadats, en 133 .j .' plånbok, en sjöfartsbok, kapten Boijas beväringsbok och slutligen en sparbanksbok, innehållande omkring 2000 kr. Dessutom innehöll lådan en mängd tills vidare icke när mare studerade lastningsdokument och andra papper. Ett av bränslekomrnissionen utställt tillståndsbevis för Per Brahe att erhålla viss kvantitet bränsle och några i väx elkassan påträffade igenrostade järnmynt minna om den tid, då olyckan inträffade. Vidare kan nämnas en skrivelse till fartygsinspektionen med uppgifter om fartyget. Alla dessa dokument voro fullt tydliga och låsbara ända till namnteckningarna. Ett 1917 på kapten Boija utställt bor garbrev, vari han fick burskap som sjökapten och borgare i Stockholm, var förunderligt väl bibehållet. Även funnos några aktiebrev i Göta Kanalbolag.” Där finns också kapten Boijas båda tjänstepistoler. Men det mest märkliga är några fotografier, menade några. De föreställer Boija= ”en smärt, ungdomlig man” lutad över räcket på övre bryggan. Under står eller sitter en delav besättningen. Det extraordinära noteras. Trots elementens raseri och vattnets upplösande krafter har vi lyckats lägga våra kedjor också runt Theodor Boijas kaptensvärld en om aktern, en om fören. Makar, prövar, låter vinscharna göra sitt, och pumparna. Och här, ännu drypande, finns allt som behövs för att vi skall kunna urskilja en försvunnen gestalt, ett ansikte i gråbergets virrvarr av streck och berg och dalar. Just de element och hållpunkter vi behöver' för att känna igen det försvunnas dofter, handgrepp, bekymmer, ansikten. Observera bärgningens betydelse! Borgarbrevet får sin tyngd och relief först genom att det med fara räddats undan förgängelsen det är det som får oss 134 L l. Kapten Boija och han: besättning. Fotot åtøafanm z' Baijrn' liv!! under bärgaingen i i_ _iF'mas .iFF _lf”fa "i , . I 5* *FESTJE ...Eau1:1... ...;_.4. ._ . _ Heaif'r':?rH'å°'__säiTEF' . att stanna upp. Vi skriver flitigt denna dag. Våra pennor löper som ekorrar över papperen berättar om en funnen syd väst, en mängd böcker (vilka?), en kikare allt tillhö rigt kaptenen. Vi meddelar också att de två mockaskorna som vi fann på akterdäck ej är Velis Allards. De tillhör ett större parti skodon som vi just nu får syn på när lådorna öppnas på galeasens däck. Till sist noterar vi att lastfartyget Nelly nu ångat in i hamnen. Det tillhör Fallenius & Leffler i Göteborg och skall om några dagar hjälpa till med det slutliga lyftet. Under tisdagen kommer ytterligare två fartyg, Vänern från Sjöbäck och Skattkärr från Vadstena. På onsdagen väntar vi ett fjärde, Nya Hermes, men vi vet ej var ifrån. Lördagen 12 augusti Per Brahe ligger sedan den 30 juli på 9 m djup, 60 m från piren. Från vattenytan, där skorstenen och mas ten sticker upp, ser man tydligt tak och däck. Större delen av lasten är nu lossad. Idag skall vraket bogse ras innanför vågbrytaren och förtöjas strax utanför kajen. Bärgarna tänker höja skrovet så mycket att man mot kvällen kan börja pumpa läns. Så fort vatt net pumpats ut bör fartyget flyta av sig självt. Det är den sista etappen som förestår. Vid de tidigare lyften har man måst stanna upp när fartyget höjts till lyft 136 anordningarnas maximikapacitet. Därefter har man lagt om linor och block. Denna lördagsmorgon är dykarna uppe redan vid tre. Det är ett stort företag som väntar: omkring 100 man är engagerade. Det är klart väder och vindstilla. Vid västgötahorisonten ligger en molnbank. Den är ett samtalsämne och en oroskälla när man nu stiger ombord på de fartyg som skall genomföra operatio nen. Klockan halv fyra går de två första lyftfartygen ut till vraket, en halvtimme senare kommer de andra. På Per Brahes styrbordssida lägger sig lastångarna Nya Hermes och Vänern, på babordssidan Nelly och Skattkärr. Akterut förtöjs ångaren Ville. Villes med verkan är ett exempel på en av de många improvisa tioner som kännetecknar bärgningen. Fartyget stop pades under fredagen, på väg från Motala tillJönkö ping. Skepparen värvades för företaget, och vinsch ' anordningar sattes upp i hamnen samma kväll. Förfaringssättet är ett annat än tidigare. Båtarna har under de senaste dagarna utrustats på det sätt som brukas ombord på så kallade spelpråmar. Både Lagerström och Bergmark hade redan från början begärt att sådana pråmar skulle användas i stället för galeaserna. Tekniken är överlägsen, menade de. De fyra fartyg som då tas i anspråk läggs med stävama mot vraket, en fartygsför per brok. Längst ut i farty gens akter är ett spel monterat. Taljorna ligger på däck, och är hela tiden under kontroll, med ett block kopplat till en fastbultad axel längst ut på förstäven. Det tidsödande undervattensarbetet med tåg och 137 De fem lyftfargvgen på plats vid artikel taljor faller bort. Dessutom kan ett vrak lyftas utan risk att töma emot bärgningsfartygen spelprâmar na är rörliga. Men dykarna hade alltså ej förrän nu kunnat pröva lyftning över fyra fartyg. Andelsfo'reningen hade befa rat att kostnaderna skulle bli för stora, skriver Lager ström. Dessutom var galeaserna hyrda på ett tidigt stadium och ingenjör Giöbel hade tecknat andel i företaget. Redan på fredagen har Lagerström och Bergmark lagt de båda kablarna runt för och akter på plats. Wirer är också fastgjorda vid akterventilerna. Under morgonens första pass faster man dessa wirer vid lyftlinorna: operationen tar omkring fem timmar. Omkring klockan nio kommer det extra lyftmanska pet roende, nära 90 man. De äntrar de fem fartygen. Sedan den 30 juli ligger Per Brahe med styrbords slagsida. Nu måste man först få båten rak genom vinschning från Nya Hermes och Vänern. ”Det villiga arbetsmanskapets kraftiga nävar grepo om kapståndare och vinschvevar. Musklerna spändes och ryg garna kröktes, men alla munnarvoro slutna i orosfylld förväntan. › Det gnisslade i taljor och block. Linorna sträcktes. Uppe i Nellys vant stod dykare Lagerström och borrade blickar na ned i djupet för att se effekten av 'spelmännens” arbete, medan hans kamrat, hr Bergmark, trygg och säker fattat posto på Skattkärrs back, redo att vilket ögonblick som helst låta sin sakkunskap ingripa. Det dröjde inte länge förrän man kunde se hur Per Brahes mast började svaja och samtidigt bröts skorstenen' 139 uppåt och pekade alltmera rakt mot skyn. Det var alltför tydligt att man fått ett fast grepp om haveristen. För var John och hans medresenärer gungar till när farty get rubbas ur sitt läge. Deras tydlighet har minskat under de senaste veckorna. Från det kalla djupet har minut som gick rättades läget, till hr Lagerström plötsligt _ _ ropade ut ett dundrande Stopp!" de förts upp tlll varmare vatten med en accelererande ,1, förflackning eller allmängiltighet som följd. En allt ivrigare musik, hetsigare ju närmare de kommer vat Ett litet missöde, snart reparerat: en axel till en av tenspegeln. wiretrissorna kröker sig och måste bytas ut. Bygg mästare JohanSson åker i hast till Ödeshög för att skaffa en ny. Under tiden tar vi rast. Lyssnar på positivet på land, ser de 10 000 cyklarnas förkromade ekrar blän ka i solen. Frågar oss om företaget är värt besväret nu vet vi ju hur det går, vi är alldeles intill målsnöret. Det finns intet nytt att komma med. Allt är redan sagt. Orkar vi dra upp vraket? Ge oss ett enda håll bart skäl! Helst skulle jag vilja låta lyf'tlinorna lägga sig intill alla mina andra tappade trådändar och upp takter till ingenting. Låta vinschar och stållinor, 20 000 pilsnerbuteljer, sommardagarna över Vättern gå över bord. Skrovet är ej så mycket värt, och de döda formerna därinne kan gott få fortsätta sin för vandling. Det finns väl annat att göra? Nu kommer Johansson i sin TFord, ser jag. Han tutar sig fram genom folkmassorna. Tja, det är i alla fall något som sker. Vi gör en rekonstruktion av en försvunnen tid, hälsad med flaggor på halv stång och andaktsfullt blottade huvuden. Vi har en publik här på stranden, som läser våra tecken och väntar att vi skall erövra det tillryggalagda i dess tilltagande brist fällighet och förvandla det till närvaro. Handlingarna föder ett innehåll, som växer. 140 En leende dans, kanske en motsvarighet till den glädje som välver sig över vattnet denna lördagsmor gon. Då ljudet av våra steg på kajen, årornas buller då de väcks ur sin aktervila häruppe möter den villiga beredskap 50m är en de] av allt jubel. Kanske man också under vattnet bygger ett glädjens tempel där John och hans reskamrater ser det osedda, hör sedan länge försvunna röster? Här nere kanske den väldiga kören av förtvivlan nu, i denna morgons stillhet och snabbt försvinnande, hastiga vindkast, löses upp i blänkande beståndsdelar. De speglar varandra, vänv der sig mot varandra i snurrande och glänsande vat tenturer, bugar, niger, vinkar i den rytm som är glädje, upprepande och återkomst, igenkännande. Plåga och undergång är glömda, allt är övergång, förvandling och rörelse. Klockan tolv sätts vinscharna åter igång. Man gör ofta avbrott för kontroll av materielen. Efter några timmar börjar vraket bli synligt. Först kommer rören till ångmaskinen, och vad som är kvar av taket efter stormen i söndags. Härefter dävertarna upphäng ningsanordningarna för livbåtarna. Under tiden slår tre militärflygplan från Malmslätt sina lovar kring bärgningsplatsen: ett av planen går lågt, alldeles in ' 141 U! r rä' life en. Per Bra/:e a _ [temiddqø (Igen den I T till Per Brahes mast. Folkmassorna på land har nu trängt ihop sig på stranden. En man ombord på ett av bärgningsfarty gen berättar med en ropare för munnen om vad som sker. Stämningen är hög. De mellan 1520 000 åskå darna hurrar när däcket börjar synas över vatten* ytan. Då är klockan halv två. När man en halvtimme senare tar middagsrast är också stäven synlig. Bärg ningsfartygen ligger nu vid pirens ytterspets: samti digt med vinschningen har man med hjälp av pro pellrar och ett rep sakta manövrerat sig hit. Andelsföreningen och dykarna njuter segerns söt ma. Den belägrade staden är uppgiven, fältherrarna går in genom porten i den öppna tystnaden, andlös. ”Då kommenderades det halt vid spelen för en stund och hrr Lagerström, Johansson och Thunborg gingo ombord på haveristen, ännu drypande blank av den övervunna Vätterns vatten, ännu skamfilad och smutsig, men ändå drömskeppet, vars åsyn tvingade segerstämningen i åskå darnas bröst att utlösa sig i en brusande bifallsstorm. Hurraropen skallade med en kraft som aldrig förr, vida över Vättern buro de budet om människans och männi skoviljans triumf.” Någon tar sig akterut och hissar flaggan. Orden ångar i augustisolen, berättar om hur Thunborgs kängor försiktigt stiger upp på ekans re ling. Ett förlängt steg och ett språng upp, en hand mot Per Brahes våta däcksramp. Vi fångar dem nu: klick. De tre männen går försik tigt, prövande. Ungefär som när den romerska hä 144 rens kunskapare anlände till Teutoburgerwald och den plats där sex år tidigare romerska legioner under Varus5 befäl förintades av gerrnanerna. Kunskapama fann en förmultnad valplats, skriver historikern Taci tus. Med återhållen andedräkt betraktar de kra nierna i trädens grenar minnen av huvuden som en _ gång föll till marken. Splittrade lansar som spår av handgemäng där kämparna till sist vacklat ifrån var andra och tumlat omkull, här. Till den arketypiska bilden hör en andäktighet, och ett allvar. Men också en sorgsen lättnad. Det är i alla fall över. Smärtan och ångestropen har tonat bort. Av motsättningarna, händernas bultande och försöken att komma loss återstår bara efterklanger. En not skrift som vi läser, lättade: våra spänningar och oför Iösta klanger skall strax förvandlas till något annat. Scenen fotograferas, som sagt, och filmas. Inne vid kajen ligger en bekant med ångan uppe: passagerarfartyget Trafik. I triumfens ögonblick ger den sig av till Hjo och lämnar därmed plats åt bärg ningsflottiljen som strax skall runda piren för att komma i lä. J'Grått, skamfilat, lerdränkt och skrapat reser sig vraket med den stolt skurna stäven av 'Per Brahe' åter brytande våg. Däcksbyggnaderna äro en bild av förödelsens styggel se. Själva fartygsstommen är som sagt präktigt stark och grann. Nu bär det in mot hamnens inre strandskoning så långt man kan lyfta och förhala. Det är en ståtlig manöver som göres av denna segern'ka armada av lyftbåtar. Den praktiska sakkunnigheten på kommandobryggorna och hos de båda dykarna och deras medhjäler tar ut sin rätt. 6 Per Brahc 1 Ingen dispyt om en order, ingen tvekan om ett grepp i trossarna. Maskiner och propellrar hugga in, skjuta på, draga från eller gira styrbord och babord, som om det hela vore en levande organism med hjärna, muskler och väl inövade fortkomstledamöterf ' Sedan båten en stund senare förtöjts vid piren förbe . reds länspumpningen. Bärgarna har fått låna tre elektriska pumpar från Motala Kraftverk, var och en med en kapacitet på 1 400 liter i minuten. Nu kan vi i lugn och ro betrakta vårt fartyg: ”Räcket är sönderslaget. Det hela ter sig mer än ruskigt och man hade ganska svårt att begripa hur någon sensa tionslystnad kanräcka till, såsom i kväll skett, att förmå alldeles ovidkommande människor att sätta fötterna på dessa slippriga plankor, under vilka fortfarande Per Bra hes hemskaste hemligheter dölja sig.” Hur så? Jag vill också beträda dessa plankor. Vill gärna känna, ta på, andäktigt betrakta, med låg röst kommentera, GÅ PÅ återuppståndelsen, kika in i. Jag är ännu levande, ännu någon tid, och jag vill gärna se de rostiga gångjärnen, den ramponerade navigatiOnshytten, och talröret ned till maskinrum met, den cylindriska maskintelegrafen, fastskruvad i golvet, och de knappt skönjbara bokstäverna på manövertavlan. Full fart framåt. ”Om haveristens hela förskepp tedde sig ovanligt litet derangerat efter de fyra åren på 32 meters djup, så var aktern däremot så mycket värre tilltygad. Taket är, som förut nämnts, uppfläkt på stora ytor. Hela däcket är be 146 lamrat av ett djupt lager av lera och dy. Dörrarna hänga vinda och sönderslagna ü” Jag ser, jag ser. Antecknar vidare: "Däremot är det tydligt och klart att den plåt som beståtts ångaren varit av mer än prima beskaffenhet. Naturligtvis ter sig även skrovet i ett allt annat än tilltalande skick, fläckigt, smutsigt, avskyvärt Om man så vill, men allt är dock helt, liksom även skorstenen och luftrören.” Avskyvärt om man så vill, men allt är dock helt, liksom skorstenen och luftrören. Tiden har ej lyckats helt och hållet, mognaden har ej rått på järnet från Motala Verkstad. Jag vill gärna bestå, men ändå förvandlas. Som dörrarna där de hänger vinda och sönderslagna? Men under däcket och taket dölja sig de hemskaste hemligheter. Pendeln svänger. Jag klarar ej det här, måste ut till motsatsen, till den prosaiska nykterheten där tre kraf tiga elektriska motorer pumpar vraket läns. Men det är svårt att låta bli att glänta på förhänget: tidigt i morgon bittida kommer de att tränga in i akter och försalongerna! ”Utan tvivel kommer söndagen att medföra en stark inva sion av skådelystna främlingar. Polismakten kommer också att förstärkas med ytterligare två konstaplar och erforderliga dispositioner äro träffade för att avspärra det _' närmaste hamnområdet från nyfikna.” Varför jag skriver så här? Jag är signaturen lrn i Dagens Nyheter, och jag formar mina satser efter 147 mitt eget mönster. Min kroppstext, kanske? Det är litet dunkelt, men ytterligare två konstaplar har an skaffats och erforderliga di5positioner är träffade för att avspärra det närmaste hamnområdet. Här ligger rep, och några mannar slår just nu ned pålar i mar ken. Det är skönt att veta, tycker jag. Men länspumpningen fungerade ej: hur mycket vatten som än forsade ut låg Per Brahe i samma läge. Det måste finnas en läcka. Det skymde, och det var omöjligt att finna den. Ledningen beslöt göra ett avbrott till söndag morgon. Ett streck i räkningen dykarna hade tänkt arbeta under natten. De hade särskilt låtit montera upp strålkastare på kajen. I stället hann man rigga av deförhyrda båtarna, berättar Lagerström: tre kunde gå från Hästholmen samma kväll, de två andra på söndag morgon. Det var fint väder, och man slapp betala extra liggetid for de dyrbara ångarna. Söndagen 13 augusti Akterdäcket ligger i anslutning till mellandäcket, men en dryg meter högre. Det är ungefär sex rn långt, alltså 1/5 av hela fartygets längd. Det är täckt av ett tak som i sin tur bildar båtdäcket. Däcket är öppet, frånsett en röksalong, ungefär 3 1/2 m lång. Man kan gå runt röksalongen, som har en ingång på babords sida. 148 ll Från utrymmet mellan röksalongen och akterdäck leder en spiraltrappa ned till akterhytterna och den lilla aktersalongen. Hytter och salong är alltså beläg na under däcket, ovanpå det aktre lastrummet, med golv i höjd med pr0pellerbladets översta spets. Här är tolv runda fönster upptagna utefter fartygssidorna. När man kommer nedför trappan möter man en gång med dörrar till sex eller åtta hytter. Gången leder till salongen, som alltså är belägen längst ut i aktern. Det är idag som Lagerström och Bergmark skall hämta upp de döda som man vet finns akterut. Från början hade man tänkt att det skulle ske under natten mellan lördagen och söndagen, men länspumpningen lyckades alltså ej. Nu på söndagsmorgonen har Lan gerström varit nere i fartygets inre: det var ett klosett rör som stod öppet. .Man tätar med en träplugg och sätter igång med pumpningen. Vid elvatiden har vra ket höjts flera meter. Nu sätter man i gång: i fem timmar arbetar dykarna och fyra medhjälpare med avröjningen. De är iförda gasmasker. Den förste som hämtas upp är en man. Han liggeri trappan till gången vid akterhytterna. Han är oigen kännlig, men att döma av hans korta växt är detJohn Bauer. Han har försökt ta sig upp på akterdäck, men stoppats av vattnet. Kanske nådde han fram till mel landäck eller däcket vid röksalongen. I så fall hade han funnit att dörrarna var blockerade av den för skjutna lasten, och vänt tillbaka. Något längre in i gången ligger liket av en kvinna. Städerskan E. Holmberg, förmodligen. 149 ”Lerslamrnet från Vätterns djup höljer föremålen med en mjuk, plastisk hinna och hela interiören är som en grotesk skulptur, vars konturer och linjer troget vittna om vad som i sig självt döljes för ögat. Den döda som ligger där som en slumrande flicka på sanden, lägges så varligt på bärduken och föres upp. Ingen identifiering.” Det är en härlig sommardag. Ute på Vättern kommer nu, just då. en zinkkista löds ihop, ett passagerarfar tyg med lustresenärer från Karlsborg. Fartyget före kommer i tidningarna landet över nästa dag: ”Lämpligheten av lustresor till en plats och en dag som denna torde starkt kunna ifrågasättas. Ett flertal rederier och järnvägsbolag ha emellertid tydligen varit av annan mening, ty hit ha anlänt både extratåg från Norrköping och lustbåtar med folk från Motala, Jönköping, Visingsö, Gränna och Karlsborg. Resenärerna från den sistnämnda platsen, vilka anlände med en ångare vid namn Vanäs, besvärades av så liten pietet att de oaktat flaggorna på halv stång, vilka ovillkorligen måste ha synts långt utifrån sjön, kommo farande under ett handklavers ystra, men vid en förrättning som här. . . allt annat än lämpliga toner. Låten, eller rättare, olåten upphörde först sedan en motor båt skickats ut och befallt den flitiga spelmannen att tystna.” Undersökningen fortsätter. Ett stycke in i aktergång en, på golvet, ligger två kvinnor, omfamnande var andra. Det är de två tjänsteflickorna Linnea Brick man och Greta Ståhl. De har legat i aktersalongen, längre in, men tagit sig ut mot trappan. Tillsammans med reportern där nere bygger vi upp en bild av den snålt belysta gången, vattnet, 150 ll apokalypsen. Blir det ett reportage för dess egen skull, en underhållning? I själva verket vill jag mot satsen: dra undan luckan över avgrunden. Under korrespondentens ord, och mina, ligger en kamp, armar som järnhårt omfamnar ryggar, ord som vis kar eller skriker det som ej går att rekonstruera. Den ena tröstar den andra, kanske, eller bara mpar de? Nätet och limstången räcker ej, språket är för grovt. Visst, vi kan beskriva, rad efter rad, de fem, sex minuter det är fråga om, en lika lång förtvivlan kalky lerad för normal uppläsning. Men vi når ändå ej fram till det svarta hål som möter i skarven mellan nu och nu och nu. Armarna hårt om varandra. Ett ansikte mot en axel, ett hår mot en kind. Böner, kanske? Det oformulerbara, Linnea, det som är för mycket för att kunna rymmas i satser kan bara nås genom den beskrivning som är handling. Kompliciteten är så. stor att vi endast kan förklara vad vi menar genom att hänvisa till själva framfarten. Man hittar nya döda. Inne i en hytt på mellandäck finner man en besättningsman påklädd, förmodli gen beredd att hjälpa till vid ankomsten till Häst holmen. ”Det är ett inferno som trotsar all fantasi. Och även om skarorna på land endast se det yttre, skrämmande omhöl jet av denna flytande nekropol, går det dock en rysnng genom dem vid åSynen av detta vita och rött gula, detta lerblå hemska uppfläkta och ramponerade skal av en far kost, som burit så många ton last för mycket, att tjugofyra människoliv förts till en fasansfull död. Men för den, som 151 sett interiören av Per Brahe, ter sig vraket ännu mer ohyggligt, också utanför, när man blott har den sargade ytan för ögonen. Därinne skydda visserligen _gasmasker, gummihandskar och skinnvantar, men ögonen se dock, luktsinnet uppfattar och de starkaste nerver reagera.” Timmarna går. På mellandäck, intill den lilla trap pan upp till akterdäck finner man ytterligare en ler gestalt. ”Intill den döde anträffades en grövre känga, som tydligen tillhört honom, men för övrigt gavs ingen som helst möjlighet till någon identifiering.” Successiva upptäckter följer. Zinkkista efter zinkkista tas i land och förs med häst och vagn upp till Västra Tollstads kyrkogård. "' På eftermiddagen finner man Esther och Putte. ”Så trängde man längst in i aktersalongen, där bärgarna mötte en syn som kunde kommit de okänsligaste ögon att tåras. Det var konstnären John Bauers maka och lille gosse, som funnos där. Hon låg framåtböjd som på knä och hade sin lille pilt under sigi sina armar. . . ” Fru Bauer känns också igen på sina ringar. Fru Bauer och herr Bauer, herr och fru Falck. Trots edra i yttersta upplösning och förvirring varan de gestalter respekterar vi tilltalsformerna, framkal lar er genom vår hövlighet' Räknar med er, markerar vår distans och er integritet. Det är just en av knutar na i denna långdragna affär. Vi etiketterar, känner igen, klassific'erar det försvunna, upphäver för ett ögonblick dödens och försvinnandets alImakt. Ibland går det ej vi resignerar inför en ensam, grövre känga 152 u intill en kroppslig otydlighet en alltför knapphändig signal för att tilltalsord och efternamn skall kunna urskiljas. Men vi gör så gott vi kan: låter förändringen och det successiva uppgåendet i något annat ta en egen form. Som när den åldrande mästaren målar sitt åldrande och låter sin svaghet föda en närvaro. Åskådarna på kajen betraktar lyftduken och den grövre kängan och lödkolvarnas arbete. Sensations lystna? Ja visst. Alltid lystna på den bild som ger form åt det försvinnande som kanske väntar mig, just nu, här i Paris, en Söndagsmorgon i mars, då minuterna rin ner som smältvattnet i solen i mitt fosterland. På mellandäck ligger styrmanshytten. Styrmannen har hand om fraktbokföring och skeppskassa. Efter fartygets undergång spreds snart ett rykte att kassan varit ovanligt stor just under denna resa. Men i hyt ten finner man bara omkring 200 krOnor och några lottsedlar. Inte heller fann man spår av de 60 000 kronor som Bauer ryktesvis fört med sig som köpe skilling för Djursholmsvillan. Förklarligt, eftersom Bauers bara tänkt hyra huset. Det blir kväll. Dykarna och deras medhjälpare spolar och sopar akterdäcket. Plankoma där har ej tagit skada, noterar Jerring. Själva aktern har fått ett par stora bucklor. John Bauers två bröder och två systrar till Esther Bauer har rest upp till Hästholmen från Jönköping. Under eftermiddagen har Systrarna plockat blommor utefter dikesrenama och lagt på sina anhörigas kis 153 tor. John ligger i den ena, Esther och Putte i den andra. De skall begravas iJönköping. Nu, efter ar betsdagens slut, förs kistoma i land. En liten_ ceremo ni: bland bärarna ser vi Thunborg och Fredriksson, efter går de anhöriga. Innan vi låter ridån gå ned över söndagen den 13 augusti 1922 och vårt lilla bärgningsdrama far vi upp till Västra Tollstads kyrkogård. Graven är grävd, och kistorna står där redan. Det är svalt. Jag sätter mig på en bänk i närheten, trött efter den långa dagen. Undrar över den grövre kängans ägare, och vem som minns vad, när jag själv förvandlats till tecken för frågor. Ett namn i en skeppslista men vilket? Kan ske är jag rorgängaren F. O. Andersson från Jönkö ping eller matrosen E. H. Sundin, Norra Sandsjö? Någon annan det är bara att välja. Jag förvandlas, och min förtrollning kan endast lösas av den som kärleksfullt lyssnar till min ordlös het. Då hör ni att också jag legat utsträckt i gräset, under molnen, och i deras formlöshet sett gestalter på väg. Jag har vänt mig om och lagt ansiktet mot jorden. Blundat, och erfarit detsamma som du. Jag har mött några. Skymtar ett ansikte i en grupp, tyckt mig se ett leende. Dansat, sjungit, vaknat med kopparslagare. Och så har jag legat här nere i kojen, medan Per Brahe höjts och sänkts genom kanalens slussar. Gått upp på däck och sett att vi plöjer oss fram genom veteiält medan den vedeldadc pannan därnere sänder ut sina doftande signaler över vår skorsten med rött band. Och så vidare. Oändliga rader av och, sammanfo 154 ll gande ditt och mitt eller gafl'eln och den stekta ström mingsflundran. Tummens och pekfingrets grepp om cigarretten. är Måndagen 14 augusti ”Här skulle slutligen antecknas att å den bärgade ångaren Per Brahe anträñädes 4 ñckur och ett väckarur. Dessa hava stannat 2 st på l.II, ett på 1.15, ett på 1.30, och väckaruret på 1.15. Man kan härav sluta att ångarens förlisning ägt rum den 20 november 1918 strax efter kl. 1 [111.33 Det är landsfiskalen Holmstedt i Ödeshög som rap porterar. Frågan när klockorna stannat aktualisera des denna måndag av signaturen Danilo i Stock holmsTidningen. Sedan man på förmiddagen pum pat läns i maskinrummet fann dykarna där två döda en av maskinisterna och en av eldarna. I maskinist hytten hängde K. B. Johanssons klocka, som stannat på 1.15. I Styrmannens hytt, på mellandäck, är hans väckarklocka. Också den har stannat på 1.15. i Men, konstaterar Danilo, herr och fru Falcks båda klockor stannade på elva minuter över ett. De be fann sig uppe i röksalongen, på akterdäck. Tog det alltså fyra minuter från det röksalongen vattenfylldes till dess vattenmassorna nådde ned till maskin rummet? 155 ”Kan det alltså ännu ha funnits luft kvar i det sjunkande fartygets inre i fyra ohyggliga minuter? Eller ha klockorna gått olika? Men varför visa just då Falcks båda klockor däruppe i rökhytten 1.11 och varför de två andra klockor na i de lägre belägna hytterna 1.15? Det är frågor som man icke vill gissa svaret på, men som besvara sig med en fruktansvärd aning. Att matrosen i bästemanshytten lik som kvinnan där nere i akterhytten ännu låg kvar i sina bäddar, bevisar icke att olycksförloppet varit ögonblickligt på så sätt att vattnet omedelbart skulle rusat in, och att de icke hunnit ur sina bäddar. Dessa båda sistnämnda i bäddama kanske de ha dött av skräck . . .” Kanske det. Och eldaren som man fann idag? ”Hans kropp låg nedhukad framför Per Brahes öppnade fyrluckor. Där lågo halvbrända vedträn under pannan kristidsbränsle och kring den döde lågo spridda ännu ganska friska vedstycken, som han tydligen varit i färd med att slänga in på fyren, då vattnet tog dem i stället för elden.” Allt som allt har man funnit arton stycken av de ombordvarande tjugofyra: de redan 1918, 1919 och 1921 påträffade liken inräknade. Sex saknas alltså. En är kapten Boija, resten tillhör manskapet. De har haft tid att bege sig upp på däck skansen är tom. Någon eller några har försökt få loss livbåtarna. I John Bauers hytt fann man under måndagen hans gångkläder och en pincené. Jag låter klockoma gå runt en stund, tills jag är framme vid den 23 augusti. Denna dag gjordes ett fynd i norra Vättern: 156 III ”Den 23 augusti gjordes vid Medhamra iVadstenatrakten ett överraskande fynd konstnären John Bauers rock, en blå jaquette, hittades i strandvattnet och bredvid den pärmarne till en sparkassebok, utställd av en enskild bank, jämte en hundrakronorssedel samt ,två delvis fördärvade tior. Något hundratal meter från platsen påträffades frag ment av ytterligare en del 100 och lOkronorssedlar, inal les c:a 330 kronor. Det förefaller egendomligt, att plagget kan ha flutit den långa vägen från Hästholmen, men så måste dock förhål landet vara. Vid Per Brahes bärgning har det på något sätt kommit ur ångaren och därefter av den ihållande sydväst liga vinden drivits åt Vadstena till.” Tisdagen 15 augusti Arbetet med urlastningen pågår som bäst man tömmer nu lastrummen. Maskinrummet rengöres, ångpannan putsas. På prov eldar man under pannan: maskinen fungerar klanderfritt. Medan ångmaskinens vattenbehållare ännu är varm efter provkörningen klättrar Kommerskolle giets sjöfartstekniske expert, ingenjör H. Erdtman, ned i maskinrummet. Han har anlänt med morgontå get från Mjölby för besiktning av fartyget. Pannan har ej rubbats ur sitt läge, konstaterar han. Erdtman noterar också att det av ångmaskinen driv na länspumpningssystemet överhuvud ej kommit till användning: akterventilerna är stängda. Styrledning 157 en kättingar, block, stänger, rattställning är i gott skick. Däremot är rodrets huvudkoppling rampo nerad: ”Den kraftiga mufikopplingen ä hjärtstocken, vilken kopp ling förenar roderhjärtstocken strax ovan akterdäck med dess fortsättning upp till akterdäckets tak, var sprängd, varav synes framgå, att fartyget med all sannolikhet gått lodrätt ned, varvid hjärtstocken ovan däck tagit emot sjö botten, varvid kopplingen sprängts. Räcket mitt för hjärt stocken var även inböjt emot hjärtstockens övre del, vilket framgår av bifogat fotografi. Av de iakttagelser, som kunnat göras beträffande pro pellermaskinen, framgår, att densamma vid olyckstillfállet arbetat för full fart framåt, vilket framgår av manöverspa kens läge; därjämte stod även ångpådragningsventilen vid maskin fullt öppen, ej heller var insläppningskran för kon densvattnet stängd, varav framgår, att maskinen arbetat med full fart framåt.” Bärgningsledningens, pressmännens och nu Erdt mans observationer bekräftar den teori om olyckans förlopp som jag redan redovisat: Per Brahe lämnade Gränna med styrbords slagsida. När fartyget kl 1. 10 girade styrbord in mot Hästholmen fick den vågorna över babords sida. Lasten på fördåck har då kastats mot styrbordsräcket som vräkts sönder med sådan kraft, att de plåtar vari räcket var förankrat slitits loss. Det var fruktmosfatens samlade tyngd som hade denna effekt. Efter förlusten av fördåckslasten minst åtta ton tyngdes aktern ned. Vågorna slog över fartyget, som drogs ned i djupet vertikalt, med aktern före. 158 Torsdagen 17 augusti. Rättsläget Jag kan tänka mig att Hästholmsborna och bärgarna nu, fyrafem dagar efter företagets genomförande, känner en tomhet eller saknad. Det hela är över, jomnalisterna har rest hem, och folkmassorna. Spän ningen har släppt. Lagerström och Bergmark plockar med småsysslor de skall stanna kvar över söndagen då jordfástningen av de tio okända sker i Västra Tollstads kyrka. Nere i hamnen fortsätter rengöringen av fartyget: några arbetskarlar skrapar däck och sidor rena från lera och slam. På förmiddagen kommer E. M. Jo hansson ombord ledaren för det misslyckade bärg ningsförsöket förra sommaren. Han har kommit re sande från Gränna. Och så bogseras Per Brahe ut på sin första tur på Vättern efter olyckan. Man skall fortsätta rengöring en på öppet vatten, slippa förorena hamnen. Ute på sjön slänger männen ut de högar av illaluktande sörja som här och där tornar upp sig i båtens inre: en blandning av lera, gamla kläder, lump. Av misstag lämpade de antagligen ut de pengarJohn Bauer haft i sin plånbok just de pengar som enligt ryktena under bärgningen skulle utgjort en stor del av Per Brahes sjunkna skatter. Jag har redan rapporterat om fyndet av den blå jaquetten och sedlarna längre norrut. På kvällen är det festmiddag på järnvägshotellet. Här är också E. M. Johansson med, och hyllas till sammans med Lagerström och Bergmark. Det är duktigt folk, skriver SvenJerring: 159 Bá'rgnz'ngrmanrkapetfmmjb'r Per Braås. I mittenmdenfm. dvkaren C. C. Bergmark (nr 5) och [ryggmärmren K. A_ Johansson (nr 6) ,[1 ”Vem 80m helst kunde ha tappat koncepterna för mindre, men de redliga männen i Hästholmen, vilka med ett slag funno sig stå mitt i offentlighetens ljus, läto sig ingenting bekomma, berömmelsen frestade dem inte att sätta sig på sina höga hästar. De förblevo vad de varit blygsamma, kärnsunda svenskar.” Senare får dykarna var sin guldklocka med kedja och en dykarhjälm i miniatyr som berlock det är resul tatet av en insamling i StockholmsTidningen, ”Dy karklockorna”. På klockornas boetter är dykamas initialer och en inskription: För ädel vilja och dådkraft Minne av Per Brahes bärgning1922 Från svenska medborgare Dykarnas rapporter från undersökningen av vraket 1918, deras under bårgningsarbetet gjorda iakttagel ser om lastningsförhållandena ombord blev utgångs punkten för den rättsliga och tekniska analys som sedan följde. Vi lär av våra misstag: i misslyckande och undergång ligger framsteget som utmaning. Vi lämnar våra rutiner, prövar om dem i ljuset av det vi nu förstår. Sá' skall det vara! Vi fattar pennan och föreslår de åtgärder som en gång för alla skall omöj liggöra kalamitetens upprepande. w Precis! säger advokaten Mallmén iJönköping, 161 sakägarnas ombud. Här föreligger en olycka som väl lats av olämplig och överdriven lastning, ett missbruk som uppenbarligen pågått i åratal. Nu är det dags att ordentligt undersöka saken framför allt att genom rättegång få fastslaget vilket rederiets ansvar är för regelstridig lastning. Annars får vi snart en ny Per Braheolycka, skriver Mallmén i ett av sina många memorial till Kommerskollegium: ”Vägen till starkare garantier mot ett sådant återuppre pande går över noggrann tillsyn och straffhot rörande försummelse i lastningen; ett straflhot som utsträckes att gälla jämväl rederiets försumlighet att öva tillsyn över lastningen och fartygSförhållandena i övrigt.” Så blev det ej. I ett protokoll av den 5 december 1919 slog kollegiet fast att fartyget uppenbarligen varit fel lastat. Men rederiet var ej ansvarigt härför, och något åtal kunde ej väckas. heller ansåg man sig böra föreslå en lagändring som ökade rederiets ansvar för lastningen; Bärgningen 1922 ansågs ej tillföra saken något nytt ingen förnyad prövning bedömdes på kallad. Ihuvudsak tycks detta innebära att myndigheter na godtog den syn på det inträffade som rederiet redövisade några år efter olyckan. Jag citerar ett uttalande av kapten Hellberg i Nya Dagligt Allehan da den 11 augusti 1921: ”Rätta sammanhanget är, förklarade kapten Hellberg, att det redan vid de första vittnesförhören efter olyckan blev fastslaget, att Per Brahe icke varit överlastad, men däremot 162 kl felstuvad . . . Lastningen hade tillgått så, att kapten Boija reserverat (aktre) lastrummet för några större poster pota tis om inalles 9 ton. Säckarna hade emellertid gått sönder och vållat besvär vid stuvningen, varför Boija tydligen åtskilligt jäktad givit order om att lasta om potatisen på backen över den last av fruktmos i helläglar, som förut placerats där utan stuvning. Resultatet blev alltså att last rummet icke var fullt, utan lasten hade på ett olämpligt sätt placerats på backen. Detta har rederiet erkänt som konstaterat, men det kan av helt naturliga skäl icke läggas rederiet till last. Dessutom bör det påpekas, att Boija lastat fruktmosfat på Per Brahe mot uttrycklig order från rede riet, som dirigerat en särskild båt från Motala för att hämta denna last.” På det rättsliga området ledde olyckan alltså ej till några radikala åtgärder. Däremot föreslår Kommers kollegium en del mindre förändringar i gällande för ordningar. Det bör i framtiden uttryckligen stadgas att ingen däckslast fär placeras högre än mellandäck, och att all däckslast skall surras och stuvas. Kolle gium skall också verka för att livbâtsövningar redan föreskrivna i en särskild förordning verkligen äger rum: hösten 1918 hade inga övningar skett ombord på Per Brahe. Ytterligare? Kollegiet föreslog hos Kungl. Maj:t en utredning om anställande av särskilda tillsynsmän för kontroll av lastningen i våra hamnar. Frågan överlämnades till experter. Jag går igenom den tjocka dossiern, läser med nöje raderna av vördsamt inlämnade memorial, missiv skrivna med sirlig handstil, ordentligt uppsatta skri velser, undertecknade in fidem, i trohet. Jag möter en 163 _mL:z: k ...n ._kr_ försvunnen formvärld med hierarkiska strukturer som speglas i språkets tunga och solida syntax. ”Un dertecknad” ,' skriver advokaten Mallmén ”som vid Rådstuvurätten i Jönköping under därstädes handlagt sjöförhör med anledning av ångfartyget Per Bra hes förolyckande på grund av vederbörliga fullmakter fört talan för i till Kungl. Kommerskollegium översända proto kollsutdrag rörande sagda förhör upptagna sakägare, får i denna min egenskap till Kungl. Kommerskollegium vörd samt göra följande framställningz” Här är allt legitimerat, inskrivet i och hänförligt till det offentligrättsliga sammanhangdär vi vederbörli gen bemyndigade, berättigade, examinerade, legiti merade passerar instansernas noggrant reglerade slussar. Väl klarerade översänder vi fullmakter och protokoll till nästa avsats. Här öppnas nya utsikter. Vi kanske går vidare i trappan, mot den molnomhölj da spets där samhällsvinkelns skänklar möts. Var instans har sin vokabulär, sin efter höjden anpassade vördnadsgrad. Villigt och stolt demonstrerar vi vår mödosamt förvärvade förmåga att spela efter reg lerna. Fredagen 18 augusti Det är sista dagen för urlastningen w hamnmagasinet som också är museum är nu fyllt av föremål. Till ledning för värdering och eventuell auktion har tull 164 vaktmästaren R. Lindh från'Motala gjort noggran na anteckningar: ”l Soppslev 4 st. Teskedar ll st. Fruktknivar 10 st. Bordsknivar I st. Tårtspade 2 st. Ströskedar 2 st. Gafilar 3 st. Hornskedar senap 1 Nötknäppare 1 F rimärksask 2 Armband 4 st. Broscher 2 st. Ringar l Hjärta av guld 1 Halsprydnad 1 Bordsur” Nere iJönköping begravs familjen Bauer på Östra Kyrkogården.Jag avstår från reportage, noterar bara författaren Cyrus Granérs minnesord. Granér är re daktör för Bland tomtar och troll och har själv skrivit flera sagor som John tagit till utgångspunkt för sina akvareller: ”Vid klockors malmmusik och orgeltoners mollackord ha vi följt dig och de dina, John Bauer, till Ditt rum å denna evighetens örtagård. Länge har sorgen legat tung över oss och den sorgen känns idag dubbelt stark, när vi stå vid ditt stoft, ryckt ur havstrollets jättefamn. Vi sörja dig, John Bauer, vi begråta dig som den allt för tidigt bortgångne konstnären, som åt hundratusenden små och stora barn 165 skänkt oförgängliga syner och drömmar. Vi begråta dig som den trofaste kamraten med det varma handslaget och den Öppna famnen; vi begråta i dig den oförgätlige vännen med det blida sinnet och den goda blicken. Men icke blott vi i verklighetens underfulla värld sörja det är kungssorg ock i ”landet östan om sol och västan om måne”. I 'tOmtar och trolls° mystiska ängd där du och jag så ofta tillsammans Iustvandrat, är det tyst och vemodsstilla. Det tiger i klytt och snår och skuggorna falla så långa. Din gamle vän Dunsekl'ump har stängt sig inne i sin kulas mörkaste vrå och stora klara trolltårar tillra ned i hans toviga skägg. Dombergamor vankar av och an i orosvånda, VillVallaremans skogsflöjt spelar ej mer. HumpeLilltroll glömmer sin yra lek för att gråta ut under täta Vildmarks snår och den lilla skogsprinsessan med rosor och nattviol kring sitt gyllenhår snyftar som om det lilla hjärtat ville brista. Tag emot John Bauer, vid din öppnade grift, allas tack för det vackra du gjort, allas tack för vad du var, främst från oss, som du gladde och hedrade med din orubbliga vänfasthet. Farväl, John Bauer, ditt vackra, ljusa minne skall länge leva!” Jag hastar därifrån, upp för Vättern till vår hamn i Hästholmen. Tullvaktmästare Lindh är alltjämt i farten: ”l Kikare 2 Revolvrar l Sockerask 1 Pärlband trasigt 2 Kammar l Armband 2 st. Manschettknappar 166 Tullvektmärtare_ R. Lindh mji'. övervakar lørsm'ngen “år A N Matz; i.. i l 3 6 st. Broscher ' 6 st. Ringar 1 F ickur l Armband l Ring 1 Kikare , 2 Knivar l Sked I Gaffel 3 st. Blå fat porslin l Form av eldfast lera I Tesked l Glasskål l Silverkedja 1 Portmonnä (av silver) l Damur l Ring obekant metall I Pincenez \ 4 st. bleckflaskor innehållande denaturerad sprit Dessutom till fartyget hörande inventarier såsom trossar, l ankare mm.” Nu är Lind färdig. Sedermera, på tullexpeditionen i Motala tillägger han: ”Att förestående förteckning förts så noggrant som möjligt delvis efter uppgifter av dykarna Bergmark och Lager ström försäkras.” Söndagen 20 augusti Västra Tollstads socken gränsar till Vättern och om fattar södra delen av Omberg, stenåldersgravarna och klosterkyrkan i Alvastra. Strax norr om Hästhol 168 men bor socknens berömdhet Ellen Key i sin villa Strand. John Bauer besökte henne ibland . man sade ' ofta att hans sagotroll Humpe liknade den berömda författarinnan. På Västra Tollstads kyrkogård skall nu de tio oidentifierade offren från vraket begravas omkring 3 000 människor är församlade. Kanalbolaget står för kostnaderna. Kyrkoherden i Rök, CarlAxel Påhl man, skall förrätta jordfästningen. Man vet att sex av de döda är kvinnor. Eftersom Bauers, Falcks och Velis Allard är identifierade måste bland de döda finnas tjänsteflickorna Linnea Brickman och Greta Ståhl, restauratrisen Augusta Backlund, städerskan Elsa Holmberg, uppasserskan Elsa Hagberg och ko kerskan Hilda Bard. De fyra mansiiken är enligt StockholmsTidningen maskinistema K. B. Johans son och C. M. Almqvist, en av eldarna L. L. Björk lund och E. E. Sandberg samt en av de båda matro serna K. A.Johansson och E. H. Sundin. Kyrkoherden har valt 69 psalmen i Psaltaren som utgångspunkt för sin betraktelse. ”F räls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet. Jag har sjunkit ned i djup dy där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill iördränka mig.” Det är kung David som ropar. Kanske det mest är för ropandets egen skull, och på grund av den kraft som ligger i orden. Talande är bättre än tigande. Formu 169 +r.._. A _. .Fifi jartäfättm'ngen på' Västra Tollstadr kyrkogård. Kramer: hålls av K. A._]ohansson lera eländets villkor! Vi har litet tid på oss: somliga klockor stannar om någon minut, elva över ett, andra fyra minuter senare. ”F lera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat det måste jag gälda.” I det sjunkande fängelset bekänner David sina synder ej helt obetydliga, som bekant. Också bekännelsen har betydelsefulla verkningar: orden föder en lättnad, och en fadersgestalt skymtar kanske, mitt i larmet. Med större tillförsikt kan han åter be om en väg ut: ”Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen. Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.” I' slutet på psalmen bevittnar vi Davids bärgning. Han flyter på sina ord, går på vattnet: ”Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, 0 Gud, beskydda.” Officianten tackar andelsföreningen och bärgarna. De har, säger han, i människokärlekens namn offrat ett ofta till synes fruktlöst arbete för att dessa döda skulle få vila i vigd jord. Jag ser påJohansson och Thunborg. Var det syftet 171 med er aktion? I stundens allvar kanske de menar som prästen. Men jag gissar att det snarare gäller en biavsikt, vad romarna på det straffrättsliga området kallade dolus eventualis. Genom bärgningen har de anhöriga äntligen fått bevisa de bortgångna kärlekens sista tjänst, fortsätter kyrkoherden. ty, ”det vore ändå en lisa att få till bringa en stund vid sin närmastes grav och lägga en bIOmma på kullen”. Vi nickar instämmande. Fyra år har gått, smärtan brinner ej längre. I början, strax efter den bråda döden, kanske vi ej orkat tillbringa så många stunder här tvärtom ofta beslutsamt gått förbi i känslan av att det ännu är för nära. Sedan, när åren gjort sitt, kan kanske stunderna vid kullen bli ett stilla och vänligt samtal. ”Vi förstå och känna eder sorg, och vårt hjärta klappar av deltagande”, säger han. Här kommer de tre skovlarna mull. Orden blåser bort i de yviga trädkronorna, och kyrkokörens sång. Nå, vad som sägs finns kvar i tidningsläggen. Men den verkligt fast förankrade realiteten finns strax under talarens fötter solid och triumferande i de av Kanalbolaget bekostade zinklådorna. Uppväckas på den yttersta dagen? Kanske men redan nu finns en ovedersäglig frihet, och rörelse. När kyrkoherden slutat, läser byggmästare Johans son en dikt, skriven av en församlingsho. Här är mycket blommor. "Ångfartygs AB Göta Kanal hade sänt en krans till varje kista (gula och blå band), bärgningsbolaget nedlade en 172 ståtlig krans å vars blågula band lästes: 'Nu bärgade ni hunnit i hamn, sov ljuvt i vigda jordens famn”, kapten Boijas företrädare kapten Hellberg hade sänt en krans, familjen Bauer en och dessutom nedlades en mängd kran sar av resp. anhöriga till de bortgångna m.fl.” Hästen Kanalbolaget fick en bekymmersam höst. Det var lågkonjunktur, med kris på fraktmarknaden och sjun kande passagerarantal. I oktober kantrade ångaren Viktor Rydberg utanför Stenskärs fyr i Mörköviken. Fartyget gick till botten, och tre personer omkom. Ungefär samtidigt firade Göta Kanal 100 år, med jubileumsbankett och kungatal. Nere i Hästholmen sökte andelsföreningen få en överblick över sina affärer. På kreditsidan kunde man nu föra både fartyg, inventarier och last. Jag citerar ett besiktningsinstrument ur Motala tullkammares sjöfyndsjournal, daterat den 22 augusti: ”På grund af vad vid besiktningen framkommit samt sär skilt med hänsyn till de afsevärda utgifter bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas, har bärgarlön för såväl fartyg som för allt från samma fartyg bärgat redskap och gods satts till värdet af det bärgade, och hafva vi dessutom vid besiktningen funnit att sammanlagda kost naden för bärgningens kungörande samt för fyndets vård och försäljning måste beräknas till så högt belopp att efter gäldandet af nämnda kostnad skälig bärgarlön icke kan ur fyndet utgå.” 173 Besiktningsmännen uppskattar det sammanlagda värdet till 26 365 kronor. därav är fartyget värt 14 000. De största Iastposterna är symaskinerna 3 755 kronor, och plogbillarna, 2 400. Men bärgningskostnaderna är långt större. Enligt en sluträkning i september har de sammanlagt gått på 68 000. För att minska Förlusten beslutar förening en att samma höst låta Per Brahe fara runt till sina gamla hamnar och visas för pengar. Söndagen den 17 september börjar man turnén med att låta Per Brahe för egen maskin ta sig ned från Hästholmen tillJön köping. Med byggmästare Johansson och dykare Bergmark ombord fortsätter fartyget sedan upp till Gränna och Vadstena, och går sedan kanalvägen upp till Stockholm. Inträdet är 1 krona per person. Hur mycket fick man in? Resultatet kan ej ha varit dåligt. Vid ett sammanträde i slutet på december, då Per Brahe redan lagts upp för vintern i Vadstena hamn, upp gavs andelsföreningens förlust till blott 10 000 kronor. I tidning efter tidning anmäler man Per Brahes ankomst, och det välbekanta ljudet av ångvisslans hälsningssignaler. Jag går igenom artiklarna. De lik nar varandra: häpnad över hur litet som förstörts, rysningar inför de ramponerade hytterna, den egen domliga lukten ombord. "Maskinen, som är ganska åldrig, har klarat sig nästan oskadd. Vår interlokutör påpekade att ett rör reparerats för; några kronor, och att detta var den enda egentliga 174 Per Braáejärtája' vid' Eiraplan nedarg/b'r Karolinska Institute! på Norr Mälarstrand reparation, som maskinen underkastats. Annars hade den blott sönderplockats och rengjorts och kunde nu som förut driva fram fartyget med nio knops fart. Och dock är maskinen 52 år gammal! Hytterna se ju ruggiga ut, men matsalongen är väl bibehållen.” Akteröver har man ordnat ett litet Per Brahe museum: ”Här visas de väldiga taljor, som användes vid lyftningen, här ligga wires, block och brustna järnbalkar. Här finnes en del av lastens 1 700 hinkar staplade, påmålade med gula bokstäver 'Minne av Per Brahe”, och den som sätter värde på en makaber suvenir kan förvärva en dylik hink för en billig penning. Vidare finnas här dykarens dräkt, en symaskin ur lasten samt en mycket instruktiv liten modell av hur Per Brahe lyftes från Vätterns botten.” Den 28 oktober förtöjdes Per Brahe utanför gamla Karolinska Institutet vid Norr Mälarstrand i Stock holm i Stockholm. Signaturen F inn i Dagens Nyheter reagerar mot hela företaget: ”Det passar sig inte att göra affär på andras nöd, död, sorg och olycka. Det borde man förstå tom. i Gränna och Hästholmen. Men man tycks inte göra det, ty nu ligger Per Brahe vid en Stockholmskaj, och det kostar en krona att gå ombord på det ruskiga skrovet, där visioner av förmultna de lik och hopplös, förtvivlad dödskamp stiga ur den unk na luften som slår en till mötes. En beskäftig vykortshand lare schackrar med bilder från det i och för sig aktnings värda bärgningsarbetet och en skylt berättar att man för ytterligare en krona kan få tillhandla sig en pekoraliesam ling om olyckan och olycksbåten. Vämjelsen stiger en i halsen. 176 Vad är Panoptikons skräckkällare och de gamla mark nadernas °anatomiska vaxkabinett' mot detta snuskiga ge schäft för begravningshyenor och pöbel? Och asgamarna flaxa omkring och kraxa sina frågor var den ene eller den andre dog, i vilken hytt den eller den sov sin sista sömn, i vilken trappa den eller den kämpade med dödens övermakt eller stupade. Det är ett snyggt söndagsnöje man bjuder stockholma ren. Hur många ska ha vett att i förtrytelse vända ryggen till?” När turnén avslutats ligger Per Brahe i Vadstena över vintern. Sedan repareras vår båt, och byggs om på Bastedalens varv i södra Närke. Andelsföreningen likvideras och återuppstår som rederibolag för någon tid. Så säljer man båten. Den byter namn och ägare flera gånger. År 1929 kom Per Brahe till Finland. Den hette Åland II, och gick mellan Mariehamn och Åbo. Un der kriget sjönk den i Finska viken, men bärgades. Slutligen, 1961, sålde Rederi AB Åland ångaren till nedskrotning. Den var då Finlands äldsta fartyg i drift. * ”Ångaren sänktes på skeppens egen kyrkogår ”, läser jag. Var då? Tar man ej tillvara jämplåt och mässing? Trägolv? Man kan säkert få reda på saken. Per Brahe kanske ligger något stycke utanför finska kusten? Ju mer jag söker, ju mer finner jag. Arkiv, tidnings lägg, brev fungerar som kinesiska askar: ur sin slum mer väckta fakta visar vägen till nya data, nya frågor. Berättelsen fortsätter av sig själv, men jag bryter här. 177 1979 Fredagen 24 augusti Jag reser med motorfartyget Juno kanalvägen från Vadstena till Stockholm: det år en vacker sensom mardag. Boken är färdig, tror jagJag vill gärna själv fortsätta resan som avbröts i Håstholmen. Juno är byggd 1874 på Motala Verkstad, sjutton år efter Per Brahe. Skrovet år av myrmalm, säger kap tenen. Det rostar inte. Placerad i en f'állstol med filtar kring benen slussas jag långsamt ned mot Östersjön. Sitter med penna och block jag hade tänkt att här skulle boken defini tivt avslutas. Jag skulle se det Boija brukade se, röra mig i och på samma ram som han: kanalen, slussar na, fartyget. “Men det går inte, skriver jag klockan fem på morgonen, i min hytt. Jag har redan rest färdigt, brutit upp från fartyg och last och söker mig mot något annat. Berättelsen om ångarens undergång och bårgning är slut. Vi slussas förbi Söderköping. Nyss var jag ute på däck. Sensommarrnorgonen folktom så när som på 178 en slussvakt och en jeansklädd flicka som tillhör be sättningen välvde fram mot fartyget i dimma och sol. Trähus i gråvitt, lövträdsgrönska, mörka sluss portar. Jag lutade mig mot det nattfuktiga täcket och mötte brottet mellan natt och morgon ett ögonblick då dagen syns. Ett fynd, en arkeologisk minut. Här är fuktdroppar på en fernissad reling, på sina håll redan upplösta och förvandlade till en sval, klistrig yta. Och här, ett femtiotal meter från kajen, sover husen med lätta dimmor över taken, fullkomligt tydliga och sedda i mitt andlösa nu, och vår långsamma och gnisslande färd därifrån. Här kunde berättelsen fortsätta. De pedagogiskt tydliga slussanordningarna, de över gavlarna utskju tande vinkeltaken, de stora lövträden, relingens nät verk av spensliga järnstänger, däckets oregelbunden heter detta och allt annat häromkring står berett till noggranna redogörelser, labyrinter utan slut. Så far vi ned mot Mem och Stegeborg.'Jag går och lägger mig igen, tänker på vad jag sett. Vad skall hända nu? Vi fortsätter, kommer fram så småningom, gör avbrott för rikliga måltider. Jag läser mina böcker, antecknar, noterar. Så småningom skall jag se fram mot att resan är slut, stå beredd när vi lägger till vid Riddarholmskajen. Det kommer att vara vindstilla hela vägen, kapte nen är erfaren och kan farvattnen. Pannexplosioner är knappast tänkbara sedan 1957 år ångpannan bytt mot dieselmotorer. Minor finns väl inga kvar? Ingenting talar alltså för att vår resa denna augus 179 tidag skall klarläggas och utredas. Innanmätet i vår båt kommer aldrig att förtecknas av noggranna tull vaktmästare de 27 passagerarna och den också i dag 16 man starka besättningen lämnar fredagen den 24 augusti, vid sextiden på kvällen, motorfartyget Juno utan att ytterligare förtydligas som grupp. Bordssamtalen i den lilla matsalen får förtona som ett mummel på. tyska, engelska och svenska, ackompag nerat av ljudet från bestick och tallrikar. Lyckliga resor har ingen historia. Vi fyller i, kata logiserar, dramatiserar först vid katastrofens rand: kata strof betyder utanför versraderna, det som redan har hänt eller skall snart hända, som dramats osynliga förutsättning eller slutpunkt. Nu är klockan sju, vi stävar fram över Slätbaken. Farten ökas på öppet vatten från trefyra knop till nio. Snart serveras frukost. Det är definitivt morgon nu, och allt, änder, stilla vatten, öar och stränder döljer sig som bäst i en vanlig dag. 180 Flertalet citat är hämtade ur svensk dagspress från 19181922. Jag har härvid huvudsakligen använt mig av Dagens Nyheter, Stockholms Tidningen, Svenska Dagbladet, JönköpingsPosten, Smålands Allehan da, Grenna Nya Tidning och VeckoJournalen. Jag har också citerat ur Kungl. Kommerskollegiums dossier, ”Ångf. Per Brahe: förolyckad 1918” (Grupp: 17 avd: P. Mål: l?) (Riksarkivet). Vidare ur Handlingar från Motala tullkammare Alz2, 1922 (Vadste na landsarkiv), samtJohn Bauers brevsamling på Kungl. Biblioteket. Tryckta källor: Sign. Jerker Ring (Sven Jerring): Boken om Per Brahe. Vadstena 1922. Ernst Lagerström: Mitt liv som dykare. Stock holm 1952. Harald Schiller: John Bauer. Sagotecknaren. Stockholm 1935. Jag ber att få tacka 1:e bibliotekarien dr John Rohnström, Kungl. Biblioteket, för vänligt bistånd. Vidare tackar jag särskilt tjänstemän nen på Sjöfartsmuseet och Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets klipparkiv lör värdefull hjälp. L.B.