Rökstenen

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

rv RÖKSTENEN AF OTTO VON FRIESEN. n styf sydväst vältrar regnmoln i breda band fram öfver östgötabygden. Jag har rastdag, ty det är omöjligt att i ett väder som detta göra något utomhus, då man sysslar med ett sådant Leg; knäparbete som runstensundersökning. v Det är nu i augusti 1904 andra gången jag besöker rök stenen, ty inskriften är stor och rundragen stundom villsamma, och för runforskaren skall det alltjämt blifva nödvändigt att vallfärda till stenen själf för att söka svar på de otydda gåtor den gifvit honom att lösa. Lyckligtvis är jag inregnad på Alvastra gästvänliga turist hotell, hvars läge invid Ombergs sydöstra stupning tillhör de vackraste och märkligaste, som jag sett i södra och mel; lersta Sverige. jag begagnat mig af tillfället att gå upp i ut siktstornet för att få en öfverblick öfver nejden. I väster och sydväst kokar Vättern för regnbyarnas piskslag svart och ›grå under speglande moln, och vågorna bryta sig till n ams...MW . i t RÖKSTENEN. 43 sprutande, böljande drifvor öfver skären utanför Hästholmens hamn. I söder och öster ett bredt bälte typisk östgötaslätt, bärande gulnande skördar, som icke synas ha tagit något in tryck af det allmänna oårets påkänning. Mot horisonten bli de öppna fälten sparsammare och mindre och skogen och bergknallarna tätare och snart vidtar skogsbygden. I nord ost ligger Tåkern, vidtberömd för sitt fogellif, en gång en af vårts lands märkligaste insjöar, upprepade gånger sänkt och nu genomdragen af breda vassar, som ej blott följa stränderna utan i stora ñak bryta äfven den öppna sjöytan. Jag har vändt mig genom tre fjärdedelar af kompassrosen, gör ännu en liten vändning och står ansikte mot ansikte med Omberg själft, där det brant stiger ihöjden, tätt höljdt i bok och granskog. mörkare och tyngre i regntöcknet än vanligt. En säregen och skiftande natur denna ombergs trakten! Och den är lika rik på minnen som skönhet. Under mina fötter ligger Alvastra klosterruin. Ett stycke ned på vägen ät Hästholmen utpekas af sägnen den plats, där Sverker den gamle blef dräpt af sin hästesven, då han juldagsmorgonen var på väg till ottan i klosterkyrkan. Bakom Alvastra ruiner tronar på toppen af en sakta stigande höjd Heda urgamla romanska kyrka med sitt karakteristiska, rektangulära torn, och där bortom, nästan rakt i öster från min utsiktspunkt, ligger en helt vanlig landskyrka i äldre 1800talsstil med den obligata hvitmeningen och den lika obligata lanterninen ofvanpå det stubbade tornet. Hon skulle ej ha nämnts här lika litet som hennes torn, om det ej varit Röks kyrka och vid foten af det tornet stått en runsten med den germanska forntidens största och säkerligen också märkligaste inskrift rökstenen. En gammal författare, Broocman, berättar i sin Beskrif : ning öfver the i ÖsterGötland beñnteliga städer, slott, sockne ; kyrkor' etc., att »i Kyrkobodsmuren (i Rök) en runsten inå satts som är aldeles obegripelig och oläslig». I kyrkbodens mur satt den ännu i mäns minne, och då boden refs i midten af 1800talet, troligen samtidigt med Röks urgamla roman ska kyrka, blef stenen först insatt i vapenhusets innermur, . Waern 44 OTTO VON FRIESEN. och senare (1862) rest på den plats rakt Öster om tornet intill kyrkogårdsmuren, där den nu står under ett prydligt skyddstak, uppfördt i s. k. fornnordisk stil af den kände forn vännen och fornforskaren ingenjör A. Friberg i Huskvarna. Regnetlhar lättat, och byarna komma endast med långa mellanrum. För en susan» de medvind bär det i väg på velociped de tre fjär dingsvägen från Alvastra till Rök. Vill ni följa mig. ärade läsare, skall jag med nöje tjänstV göra som ci ceron. Stenen är ett präktigt block af ljus, grå, finkornig granit med en höjd öfver jord af nära trovärdiga mäns utsago skall den sträcka sig lika djupt ned i jorden. Att döma af gamla teckningar är detta någon, men ej stor Öfverdrift. Bredden är ungefär hälften så stor som höjden och aftar något uppåt. Såväl smal som bredsidorna äro släta och lämpliga för anbringande af inskrift, så ock toppsidan. Och Om man undantar Fig. 1. ROKSTENEN UNDER SITT SKYDDSTAK. de ha också samvetsgrant tillvaratagits. en ojämn tväryta, som förbinder framsidan och Vänstra smal 2.5n1. Enligt "kallas de dagis/ba. RÖKSTENEN. ..15 sidan, är stenen bokstafligen från topp till jord höljd af rn nor och lönntecken. Icke ens toppytan är lämnad tom. På framsidan (flg. 4) träffa vi den yngre sextontypiga runraden, men icke i dess vanliga form, utan i en gestalt, som vi Lini der 800 och geotalen endast möta på Gotland, i norra Små:l land, Östergötland och mälarprovinserna samt senare, på 1000: och I ICOtalen, i Hälsingland, Norge och en del norska vikinga; kolonier på de brittiska öarna, särskildt på ön Man i irländ ska sjön. Dessa runor kallas efter rökstenen vanligtvis räk 7217207', men skulle ock kunna efter sitt utbredningsområde kallas de svmdmzorxøézz. Denna runrad har följande utseende:1 . I Danmark bru fh W' ' 't' / ,aa kades på 800 och gootalen och se g, 7» /f .% 91 56,24%! . ,ärszg nare en annan art Fig. 2. nu SVENSKNORSKA (nöi()RUNURNA. af det sextonty' piga alfabetet, de vanliga runorna, som ex analogia skulle kunna Dessa runor undantränga under loppet af oftast k. Iooowtalet de svensknorska' runorna från deras ursprungliga med dem är det stora Hertalet runinskrifter i De äro i allmän område och hela den skandinaviska norden affattadt. het tämligen lika de svensk ' ° norska, men ' ° . /Máégr/å/à z'lzämáz_ afvika på nå_ 01 a' a, 41 / gra viktigare punkter: Men utom de nämnda svensknorska runorna använder rista ren på stenens baksida (ñg. 5) en variant af den äldre 24. typiga runraden, som från zootalet e. Kr. och intill Vikingav tiden brukades af alla germanska folk, tidigast af goterna vid Svarta hafvet. Härtill komma s. k. kvistrunor, chiñer och annan lönnskrift. Om man så besinnar, att ristaren, i mot sats till hvad som oftast brukar vara fallet, icke använder Fig. 3. ms DANSKA (»VANLieA›) RUNORNA. 46 orro VON FRIESEN. tolkning, för hvilken vi hufvudsakligen ha att tacka den store norske ñlologen Sophus Bugge, är en vetenskaplig bragd. Vanda vi oss nu först till stenens framsida, tig. 4, ñnna vi, att här brukas samma runor som år tig. 2. Insätta vi motsvarande latinska bokstäfver, så få vi, begynnande med de två nedifrån uppåt löpande rader, där runornas höjd anger, att vi ha framför oss ett 'parti af inskriften,; som ristaren sär skildt velat framhafva: [tft uamut/ø :15min rzmmc 1/2416. in uarz'n fat/Lz' fat/12)? af! faz'lcz'an samt. Då det gäller att öfversätta dessa ord, måste vi erinra oss, att det IÖtypiga alfabetet var alltför fattigt på tecken för att ens tillnärmelsevis nöjaktigt kunna återge det synnerligen ljudrika språk, som talades iSverige under vikingatiden. Följ den blef, att ett ,och samma tecken måste återge flera ljudr Så betecknade trunan också d, årunan också ?fbrunan äfven g, u›runan 0, ä, 5/ 0. s v. Sannolikt ha sålunda de nyss an' förda raderna på den tidens språk lydt: Aft Wámöt/z :landa: mmm: Male. En wérz'mz fat/:ifatkz'zc af! føzg'z'giz sunu. Det är uttydt: »Till minne af Våmod stå dessa runor, och minnesgod fader ristade dem efter sin åt döden hemfallne som» I allmänhet återger man dock um'z'n med Warimz och ser i detta ord faderns namn; hvilket jag däremot återñnner i åz'arz' Bjarne (Björn) på toppytan. Fortsatta .vi dechiffreringen, där vi lämnade den, på rad 3 från vänstra kanten räknadt, läsa vi, transponeradt till dåtida talspråk: Sagum mögmeøzm' Mal, hwøeø'z'aa walraubme wáRz'n twán :ha , ;war/r twalf sz'mzum wázaz'øz_ mmmazc ;[wak] walø'møåan båt/zatzy' sgmgn gz gmz'ssum mgzmzum. »Vi förtälja för allt folket(allmogen) (eller möjligen: för mannen, som bor i högen, d. v. 5. den döde) sägnen om, . RÖKS'J'ENEN. 47 hvilka de båda krigsbyten voro, som togos, båda bytena på en gång, från olika man» Vi finna, att tolkningen är nästan lika dunkel som den runw skrifna urskriften och kräfver äfven den sin tolkning. Det talas om tvenne krigs byten som w säkerli gen en och samma hjälte _ samtidigtitilL kämpade sig icke min_ dre än tolf gånger i strid med olika män, d. v. 3. vann af tolf kämpar. dem han be segrade den ene efter den andre. Stället kan tolkas på flera sätt, men det angifna synes mig ge den rimligaste meningen. Raderna innehålla i den af våra förfäder så högt älska de gåtans form en kon centrerad innehållsför teckning af en af de _7 talrika sägner och sån ger,som vandrade från folk till folk, från släkte till släkte, och utgjor de en viktig del af de gamle? Vitterhet' DEt Fig. 4. RÖKSTENEN, FRAMSIDAN. är naturligtvis omöj ligt att ange, hvilken sägen eller sång som afses, men vi känna en forntida hjältesaga, hvars motiv på ett öfverraskande sätt sammanfaller med den ofvan tolkade innehållsförteck ningen. Det är sagan om Valter och Hildegunn. Den förre var son till kung Alphar af Akvitanien, den senare dotter till Heririk, konung af Burgund. Besegrade måste dessa , 48 or'ro VON FRIESEN. furstar utlämna sina barn, hvilka redan genom tidigare aftal mellan fäderna voro trolofvade med hvarandra, som gisslan till Attila hunnerkonungen. Fångenskapen blir Valter för lång. En dag flyr han, medförande sin brud och Attilas kungaskatt. Eftersatt af tolf af Attilas män, för han Hildegunn och skatten i tryggheti en bergklyfta och rider ut mot sina förföljare. Vägen var trång, hvar för Valter hade för delen att få kämpa med en och en i sän der. Han fäller elfva, den tolfte, anföraren. flyr efter en hård strid. Så hade hjälten i öp pen kamp vunnit två byten tolf gånger, båda på en gång af olika män, och hans röfvade dubbelskatt hade adlats till hvad de gamla germanerna kallade valrøf ett på valplatsen af en be segrad ñende vunnet byte, vanligen bestå ende i den fallnes rust ning, vapen och smyc ken. h/Iotivet kan möjligen ha legat till grund för någon an nan forngermansk sågen, hvarför det såsom jag redan ofvan anmärkt « icke kan med bestämdhet påstås, att det är valtersagan som rökstenens ristare åSyftat. Återstoden af ristningen ;på framsidan samt runorna på högra smalsidan äro kanske till innehållet det märkligaste af Fig. 5. RÖKSTENEN, BAKSIDAN. RÖKSTENEN. 49 hela inskriften. Detta parti tycks nämligen handla om den i forntidens saga och sång vidtfrejdade Didrik af Bern i historien Theodörik den store, östgoternas konung: Tkat sagan: çnnart, /zwák for nu; aldum gm url/u' fiaru men? Hrazz't/zgutum, (zu/å dö meze (lamm umå :az/tale. För att tydliggöra hvad han åsyftar tillägger han en strof af det fornnordiska versmått, som kallas fornyrdeslag: Rczz't/z T /zz'ön/zh'z'kir /zz'mz t/zormöthz', siz'llz'r jiøtna stø'gndu Hrøez'zf/zmamn. Sz'tz'lr nu gamar g gaia sinum, sêialdz' umå fattigt/u”, rkati Mi'érz'nga. »Vi förtälja för det andra om honom, som för nio åldrar sedan kom till världen bland reidgoterna, och som dog bland dem för sina missgärningars skull. Red Tjodrek den dristige, kämpars höfding, på Reidhafsstranden. Sitter där rustad på gotiske gångarn med skölden på' skuldran märingars furste.» Rökstenen anses numera allmänt härstamma från tiden omkring 900 e. Kr. Räkna vi två människoåldrar på är. hundradet, anger inskriften Tjodriks födelse till ca 450, e. Kr. Enligt historiska uppgifter var han född omkring 454. Äfven om beräkningen alltså synes stämma väl med fakta, är detta dock icke mycket att bygga på, då ›ålder» är ett vagt mått, och åtskilliga saker synas tala för, att rökstenens in Nrrns/m 'Ilmr's/p'iranim/øøls Ãmslrrift. 1900. 4 50 OTTO VON FRIESEN. skrift är ett femtiotal år äldre än hvad man hittills antagit. Ett vida viktigare skäl för att vår Than/Unika verkligen är Tjodrik den stOre finna vi i den omständigheten, att ett forn engelskt kväde, Déors klagan, uppger, att T/zéødrz'c, hvilket här med, visshet är Tjodrik den store, i trettio år härskade öfver 1azc_erz'7zga åurg. Efter all sannolikhet är det sålunda den gamla sagan 'från folkvandringens stormiga och äfventyrsfyllda tider om den store och ädle östgotakonungen, som här åsyf tas, en saga som under medeltiden var känd och högt skat tad inom hela den germanska världen och i en rad olika gestaltningar och med växlande detaljer möter ossi kvädets och prosans dräkt. Hvilken episod strofen åsyftar, veta vi icke. Kanske är den icke bevarad i någon annan källa till våra dagar. Då vi veta, att vissa trakter vid södra Öster sjön i. forntiden kallas Reidgotaland, är det möjligt, att , Hrøz'thmm' skall öfversättas med Östersjön. Är nu didrik sagans berättelse om Tjodriks färd till Holstein och Sachsen för att på Vidga hämnas sin broder Tjodmars död gammal, kunde vår strof vara hämtad ur detta parti af sagan och ha upptagits på rökstenen antingen därför, att den döde, till hvars ära och kanske glädje stenen är rest och inskriften är utförd, satt särskildt värde på den, eller kanske därför att denna strof bäst i inskriftförfattarens tycke gifvit en åskådlig helhetsbild af den frejdade sagohjälten och därför bäst ägnade sig till att ange, hvem han med de föregående prosaradernas dunkla antydningar åsyftade. jag öfvergår till en skildring af den återstående ristningens innehåll. Kasta vi en blick på den mot framsidan svarande breda baksidan (fig. 5), skola vi Finna en märklig rikedom pä tecken. Vi träffa här icke blott de hittills ensamt brukade rökrunorna, ehuru dessa fylla största delen af stenens yta, nämligen af de vertikala raderna rad 2 och följande samt större delen af de tre horisontala raderna ofvanför detta parti. Men dessutom träffa vi en ny art runor i den nedersta upp och ncdv'ända raden samt i den utefter stenens vänstra kant nedifrån uppåt löpande. På' fältet närmast toppen' äro" på RÖKSTENEN. 5 i armarne af tre shedställda kors anbragta sex lönntecken, som läsas på följande sätt. Man betecknar med I sista gruppen i den ofvan (fig. 2) gifna rökruneraden, med 2 den mellersta och med 3 den* första. Man börjar läsningen af lönnrunorna å ñg. 5 längst till höger samt låter de tre strecken nedtill beteckna grup pen 3 och de öfver dessa tre streck stående fem den femte runan inom denna grupp: r. Fortsätta vi läsningen åt vänster på samma bana, som en oxe drar plogen fram och åter öfver fältet, ñnna vi efter hvarandra tredje gruppens andra runa: u, andra gruppens andra: 725, andra gruppens tredje: i, första gruppens andra: 4%, tredje gruppens fjärde: g. Lägg slutligen därtill de två runor, som stå i nedre öppningen af högra korset, Ut och R och ni har ordet runimgt/øx 'runomästare'. jag åter kommer till detta ord nedan i annat sammanhang. Ännu en art lönnskrift möter oss i den tredje horisontala radens vänstra parti samt slutligen skifferskrift i vissa delar af de förut omnämnda tre horisontala raderna. Granska vi nämligen den öfversta af dessa tre, läsa vi från vänster en följd runor: a z' 7 f 6 f 1' á 72 h 12 f etc. Det är uppenbart, att vi här ha att göra med chiffer, ty vi erhålla en serie ljudtecken, som ej är uttalbar. Låta vi hvarje runa represen tera den i runraden närmast följande, erhålla vi däremot: .r a Å! u m u fr: m z' n i, en följd, som vi igenkänna från in skriftens* första sida (sagam mögmemzz'. .. » vi förtälja för allt folket. . av). Om vi sammanräkna alla de arter runskrift, som möta på denna sida, nå vi det respektabla talet fem. Lägga vi där till två något afvikande arter på vänstra smalsidan, skulle rökstenen ha att uppvisa ej mindre än sju olika varieteter. Det är icke min afsikt att i detalj tolka den stora bak sidans inskrift. Detta är redan af det skäl olämpligt, att vetenskapen här delvis endast har att bjuda på osäkra för slag till tolkning. Jag skall blott' ange det viktigaste af inne hållet i de partier, man lyckats förstå. Den andra vertikalarraden från vänster räknadt. börjar (med: till): »Det förtälja vi för det tolfte, hur valky'rians häst finner 52 OTTO VON FRIESEN. föda på Slagfältet, där ej mindre än tjugu konungar ligga fauna» »Valkyrians häst» är ulfven, vargen: omskrifningen, liksom gåtan, är en dräkt, hvari forntidens skalder med för kärlek klädde sina tankar; ett i de gamla kvädena äter och återigennái förekommande motiv är korpars och vargars fros sande på de stupades lik. . Så följer: »För det trettonde förtälja vi om de tjugu ko nungar som i fyra år uppehöllo sig på Själland, (kända) under fyra namn, söner till fyra bröder: Valke och hans fyra brö der, Radulfs söner, Reidqu och hans fyra bröder, Rogulfs söner, Haisl och hans fyra bröder, Hords söner samt Grun mund och hans fyra bröder, Björns (P) söner» Vi se sålunda, att en väsentlig del af innehållet är stenens baksida är samma summariska register öfver forntida sägner som framsidan uppvisade. Hvilka de åsyftade tilldragelserna äro, kunna vi icke'ange. Sägnerna om de *tjugu konungar, som stupa i troligen ett och samma fältslag, samt om Valke, Reidulf, Haisl och Grunmund och deras bröder samt dessa kämpars besittningstagande af Själland träda oss här för första och enda gången till mötes. Toppytan med dess lönnrunor och de likartade tecknen å öfversta fältet af baksidan återstå att tolka. Mellan de först nämnda läses med vanliga rökrunor biarz', hvilket är ett ofta förekommande fornsvenskt namn, en sidoform till det ännu vanligare Björn. Läsa vi hela lönnskriften i ett sammanhang, skulle den sålunda börja med Biarz' och sluta med Minimal/tr 'runmästare', ett ord som vi dechiffrerade ofvan sidan 10. Det återstår alltså att utleta innebörden af toppytans lönntecken. Professor Frits Läfñer har här med iakttagande af en något afvikande ordningsföljd i tecknens añäsning fått ljudföljden (i) auz'u is. Det vill säga: »Bjäre i Öja är runmästaren.» Nära Vättern omkring två mil söder om Omberg ligger en gård, som på kartan kallas Öijan. Lika enastående som rökstenen' är genom mångfalden och omväxlingen af runtecken, lika, enastående är den till sitt inne håll. Den eljest i regeln använda formeln för en runstens inskription är nämligen: »T/zørájärn res/e denna .den efter 'i J W RÖKS'J'ENEN. 53 I Thorsten sin fader». Om Vi undantaga de båda vänstraL vertikala raderna å' framsidan, som Visa, att stenen och in_ 2 skriften äro utförda till minne af Våmod på föranstaltande H; af hans fader, utgör större delen af den återstående inskrif'X ten » den del som är någorlunda säkert tydbar M en innei hållsförteckning öfver forntida kväden eller sägner. Hvad ha “ dessa här att göra, och i hvad sammanhang står detta parti af inskriften med stenens hufvudändamål att vara en minnes vård? Svaret har utfallit olika. Professor Schück seri dem liksom'i fiera andra runinskrifter fragmentariska lämningar af ,1 den äredikt till den dödes minne, som nordborna såväl som många andra folk befryndade och obefryndade läto utarbeta och föredraga vid likbegängelsen eller arfölet. Våmod tillhörde enligt Schück en berömd östgötasläkt, som ansåg sig härstamma från en rad i kväden och sägner firade hjältar. Om dessa hjältar har en skald diktat ett genealogiskt kväde, hvartill vi känna flera motstycken inom den norsk isländska litteraturen. Fadern har velat hedra sin lunga år ñidne son, som ännu icke själf hunnit samla några lagrar och egen berömmelse, genom att på. minnesvården hänvisa till hans stolta anor, till de frejdade hjältar, som han hade att brås på och hvilkas blod flöt i hans ådror. Detta var för de gamle icke endast ett skryt medstora anor: det var för dem väsentligen ett säkert vittnesbörd om de mäktiga krafter, som slumrade hos ättlingen och som, när stunden var kommen, skulle med makten af en naturlag taga sitt ut tryck i väldiga stordåd. Bugge har i följden af krigiska stordåd, dem inskriften antyder, velat se bedrifter, med hvilka den fallne Våmods egna berömliga gärningar jämställas, och dessa Våmods hjältedater finner han omtalade i det parti af inskriften, som 1 l l l l i 'är ristadt med äldre runor. Annu en möjlighet bland Hera vore den följande. I inskriftens början är namnet icke angifvet på den minnesgode fader, som förfärdigade [fart/li] den präktiga inskriften till minne af sin åt döden hemfallne son , Våmød. Först i kvistrunorna på toppytan och baksidans öfverdel ñnna vi ristarens namn angifvet: Bjczre runømäsmrm. n 54 OTTO VON FRIESEN. Det är Bjare alltså som utfört vården öfver sin son Våmod. lDet är han, som med stolt själfkänsla visat samtid och efter [74 värld, hvilken djup och omfattande kunskap han ägde i forn l tidensi'pch dåtidens runolist såsom vi ofvan sågo, är det ej mindre än sju olika arter eller bruk af runskrift, som han :betjänar sig af. Han har också velat ge en pro'flista på den ,mängd forntida kväden och sägner, han hade på sin reper åtoar. *Han var skald alltså i detta ords ursprungliga bety fvdelsef sagoförtäljare och deklamatör. Rökstenen blir med detta sätt att uppfatta den, invän der kanske läsaren, mindre en minnesvärd öfver den döde sonen än äfver ristarenfadern. Ja, det är i själfva verket 'under vikingatiden ganska vanligt, att de lefvande ombesörjde sina egna vårdar. Så läses å en präktig runsten, som nu står rest på planen framför museet för nordiska fornsaker i Uppsala, följande ord: Vzlgmund, dm /zbg'st åømtförfarne mannen, lät rz'sla dessa runor till minne af sig själf. Gud hjälpe Vz'gmzmd skeppsåefälkafvarms själ. Läsaren har af ofvanstående rader fått en, såsom jag hoppas, något så när konkret uppfattning af innehållet af vår forn 1 tids utan jämförelse märkligaste runinskrift. Den ensam { ådagalägger oemotsägligt, om vi nu icke också ägde andra ?vittnesbörd därom, att Sverige ägt en till form och innehåll j likartad diktning med den, som Norge och Island ha be *varad i t. ex. de frejdade eddasångerna, och med den, som för den danske häfdatecknaren Saxo grammaticus utgjort en af hufvudkällorna till den skildring, han gifvit af sitt fädernes lands historia allt från den grå urtiden, då Dan gaf danerna och Danmark sitt namn, ned till Knut, Valdemar den stores son. Och det skulle ju ha varit högst märkligt, om sven skarna, som Tacitus redan 'vid vår tideräknings början skild rar som ett folk, mäktigt genom man, vapen och flottor och som, såsom arkeologin visar, sedan årtusenden stått i den liñigaste 'beröring med sina grannar, endast tagit intryck af dessa grannars materiella odling, men icke af deras andliga. Det svenska konungadömct, hvilket, såsom en norsk forskare nyligen med styrka'framhållit, utan allt tvifvel är den tidigast s Emme V RÖKSTENEN. 55 samlade af Nordens stater, har _ det veta vi med viashot _ inom sina gränser sett vetande, diktning och konst blomstra, och samtida forskare finnas som anse, att den bevarade norsk isländska folk och skaldediktningen är efterblomstringen till en språkkonst, som stått i sitt högsta ñor under folkvandrings tiden i Nordens tidigare samlade och af naturen mer gyn nade stater, Sverige och Danmark. En INGENS T ARSSKRlF STOCKHOLM WAHLSTROM 64 WIDSTRAN D FOR AR 1906 OCH SEX KARTSKISSER (1 KOMMISSION) CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1906 *2: ,M 'D 5 å n MED TVAHUNDRAFYRTIÖTVÅ ILLUSTRATIONER REN 0 SVE FO