Rökstenen

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

KUNGL. VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETS AKADEMIEN ROKSTENEN Av Elias Wesse'n *2 å An \. må . ._ _ _53_ g f : A=Eâäannu 4 .M 0%... .E 7 I 7 |\|)' li pl \ ll.. H R1 WMV/MI! SVENSKA FORNMINNESPLATSER NR 23 ERINTED IN SWEDEN BY Almqin'st ca Wiksells BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG UPPSALA 1 958 År 1843 revs den gamla kyrkan i Rök, en liten ro mansk kalkstenskyrka från 1100talet, och .den nuva rande kyrkan byggdes pä samma plats. Samtidigt revs också en gammal stenbod (»kyrkhärbärget»), byggd un der medeltiden för förvaring_ av kyrkans tionde. I bodens Östra vägg satt runstenen inmurad med endast framsidan (A) synlig. Den har varit känd sedan början av 1600talet, första gången avbildad av Johannes Bu reus, den svenska fornforskningens grundläggare. Då stenen 1843 togs fram ur bodvåggen, visade det sig, att den var ristad runtom på alla sidor. Det hade man icke haft en aning om förut. Egendomligt nog blev stenen emellertid ,på nytt inmurad, i den nya kyr kans vapenhus, fortfarande med endast framsidan syn lig. Så satt den i nära 20 år, tills den är 1862, togs ut och restes rakt väster om kyrktornet, strax innanför kyrkogårdsmuren. År 1933 ñyttades den till sin nuva rande plats. Var Rökstenen ursprungligen har stått, är däremot okänt. Men stenens väldiga storlek _ den mäter nära 4 m i längd, alltså mer än dubbel manslängd _ gör det mycket osannolikt, att den skulle ha blivit ñyttad långa vägar i samband med bygget av tiondeboden. Mycket talar för att man har valt kyrkoplats för sock 3 I* _ 588586 nen i närheten av bygdens ojämförligt största minnes märke; detta bör på 1100talet ha varit lika impone rande som nu och sannolikt mera traditionsrikt. Hejla ' by, på vars mark kyrkan byggdes, har redan under hednisk tid varit medelpunkten i bygden. Här har ste nen sannolikt stått, med den stora foten nedgrävd i marken liksom nu, ända till 1% m. Inskriften borde ju i sin helhet vara läsbar från marken; därför är det knappast troligt, att stenen har varit rest på någon gravhög. Förklaringen till att inskriften har blivit så utomor dentligt väl bevarad ligger dels däri att själva stenmatea rialet år så ypperligt, dels däri att stenen så länge har varit inlagd i en skyddande mur. Endast på ett ställe har ristningen blivit skadad ge nom mänsklig åverkan, varvid också en del av inskrif ten har gått till spillo: vid baksidans högra kant. Brott ytorna är relativt färska. Sannolikt har skadan uppkom mit på grund av bristande varsamhet vid utbrytningen av stenen ur bodväggen år 1843. Stenen är av ljusgrå, ñnkornig granit, ett utmärkt material för ristning'. Höjden över markytan är mer än 2% m; bredden växlar mellan I och 1% m, och tjock leken mellan 20 och 45 cm. Båda sidorna är något › svängda. Toppplanet är icke vågrätt, utan snett. Top pen blir därigenom spetsig, och hela stenen får en något oregelbunden, men ganska tilltalande form. Rökstenen är av allt att döma ett naturligt stenblock, icke genom huggning eller andra åtgärder formad för sitt ändamål. Samma granit finns på ett begränsat om råde vid Eje i Röks socken, men sedan icke på långa 4 Fig. 1. Rökstenen, under sitt skyddstak. avstånd. Därifrån torde stenen sålunda vara hämtad av ristaren. Stenen är ristad på alla sidor, t. o.m. pä toppytan (E) och den ojämna vänstra smalsidan (D). Den är bok stavligen täckt med runor från toppen och ända ned till marken. I motsats till såväl den ungefär samtidiga runstenen vid Sparlösa i Västergötland som till de van liga runstenarna från något senare tid saknar Rökstenen varje spår av utsmyckning. Ristningen är jämnt och fint huggen. Den är utförd av en tränad och skicklig ristare. Den är säkerligen icke ett förstlingsverk, och den förutsätter förebilder, i sten eller i annat material. Det är knappast någon tillfällig het, att de båda bredsidornas komposition omedelbart ger intryck av att vara lämpad för tavlor av trä, icke för sten. Språkformerna och stavningen talar för en man, som' har haft stor vana att behandla språket i skrift. En så konsekvent skriftform åstadkommer ingen utan långva rig övning och god iakttagelse. Därtill kommer, att rist ningen är utomordentligt väl planerad. Den är utförd efter en på förhand uppgjord och genomtänkt ordning, som i främsta rummet har äsyftat att helt fylla det utrymme, som stod till buds. På det hela taget är ristningen i förhållande till sin höga ålder den torde härröra från förra hälften av Sootalet, sålunda ungefär från Ansgars dagar syn nerligen väl bevarad. Det bereder därför i allmänhet icke stora svårigheter att fastställa, vad som verkligen står på stenen. Endast på några få ställen är läsningen tvivelaktig och osäker. Skriften Som sitt huvudalfabet använder ristaren en art av runor, som ofta brukar kallas Rökrunor. De förekom mer dessutom i ett litet antal inskrifter från den tidigare vikingatiden (800 och goot.) i Sverige och Norge. Ru nor'na är endast 16 till antalet och har följande ut seende och ljudvärde: PhPFRl/IHH'VI FTPi futhgrk hnias tmeR En olägenhet vid tolkningen är, att inskriften saknar ordskillnadstecken; man vet icke, var ett ord slutar och ett annat börjar. Tecknet I brukas mellan meningar (el ler avdelningar .i texten), men icke mellan 0rd. Därjämte förekommer flera olika slag av lönn skrift: I. Baksidan (C), nedersta raden (21) och raden längst t. v. (22): runor av den äldre, 24typiga runraden. PHP FR<XP HilâKN'å TBHHPD NR futharkgw hnijpéRs tbemlngdo Dessa urnordiska runor förekommer här dels blandade med »vanliga runor» (1/1 5, ,L R), dels i dekorativa former ([4 0, “D i); de har ljudvärden, som innebär en anpass ning efter den yngre runraden. 2. Baksidan (C), den översta av de 3 tvärraderna ovanför mittpartiet (rad 23). Där står med Rökrunor airfbfrbnhnfinbantfgnhnu vilket icke ger någon mening. Men om varje tecken ersättes av det närmast följ ande i runraden (se här ovan), framkommer en tolkbar teckenföljd: 7 2* 588586 :f Ãf: iii i I sukumukminiuuimsiburinib Detta är s. k. förskjutningschiffer. 3. Annan lönnskrift bygger på runradens indelning i tre grupper (se ovan s. 7), vilka numreras den första (fulagrk) med 3, den andra (hnias) med 2, den tredje (tbmlR) med I. En runa kunde betecknas efter sin plats inom ätten, t. ex. 2:4 0, 3:6 k, 1:3 m 0. s. v. Detta kunde varieras på olika sätt. Vänstra smalsidan (D), uppifrån nedåt, en rad långa staplar med korta snedstreck: 2:4 3:6 3:2 1:3 3:2 3:6 1:3 2:3 2:2 2:3 [5] 41 k u m U R m i n i Nedanför står, på ömse sidor om en lodrät skiljelinje, ett antal åt olika håll vända dubbelhakar. Om de räknas, ger de följande tal: 3:3 3:2 3:5_ d.v.s. [3 U r 4. Baksidan (C), högst upp, tre snedställda kors för sedda med kortstreck på korsarmarna. På toppytan trerliknande figurer. Varje kors anger 2 runor, tillsam mans sålunda 12 runor, vartill skall läggas några mellan korsarmarna inskrivna runor. Man skall börja upptill t. v. på toppytan och sedan fortsätta medsols runt kors armarna kors efter kors, och under tiden lägga till de inskrivna runorna där de står. Sålunda toppytan: 2:5 2:3 bi 3:2 2:3 (1 3:2 2:4 ri s i bi u i a U 0 ri överst på baksidan: 3:2 1:4 2:2 2:3 3:5 3:2 IDR u I n i r u bR › 8 Vad har ristaren menat med sina lönnrunor? Är det något hemlighetsfullt han vill meddela? Eller är det tvärtom något, som han 'vill hemlighålla och försvåra för läsaren att förstå? Eller vill han bara briljera med sin skriftkunskap? Vill han kanske roa sina_ läsare och sätta deras skarpsinne på prov? Att lösa gåtor har i alla tider varit en omtyckt sport. Att baksidans lönnrunor har en dekorativ uppgift, är uppenbart. Men är det allt? Kan det vara magi med i spelet? Runorna var ju laddade med hemlighetsfulla krafter. Har man velat öka dem och stärka dem genom att göra skriften villsam och svår? Dessa frågor har intensivt sysselsatt forskningen. Det har givits många olika svar, och diskussionen pågår alltjämt. Ristningen måste ha blivit mycket noggrant planerad och förberedd, såväl i stort som i många detaljer. Utan tvivel har den varit uppritad eller uppmålad före in huggningen. Stenen har säkerligen legat på marken un der arbetet och blivit upprest, först sedan detta var avslutat. Ristaren har sålunda haft god tid för att göra sina beräkningar och för att formulera sina satser. Baksidan (C) erbjuder den största och för ristning bäst lämpade_ ytan. Ristaren har valt den till huvudplan, som han kunde forma mera dekorativt, med en ram och ett mittparti, och där han kunde demonstrera sin skriftlärdom, med olika slag av runor och lönnskrift. På framsidan (A) var detta icke på samma sätt möj ligt. Ristaren har säkerligen handlat efter en genom tänkt beräkning, när han beslöt att börja här. Härtill ansluter sig på ett naturligt sätt själva inskrif tens komposition. Om man bortser från de inledande 9 dan (C). i Baks n. e n e t S k 6 R 2.» unc .1 F A) . 2. Rökstenen. Framsidan ( Fzg minnesorden (raderna Iwz), består inskriften av två hu vuddelar: en mera »öppen», episkt berättande så långt nu detta var möjligt på en sten, med ett trots allt mycket begränsat utrymme (raderna 320), och en mera dunkel, knappt antydande (raderna 2128). De är tydligt åtskilda, såväl runologiskt som stilistiskt. I den förra huvuddelen använder ristaren sin tids mest kända och brukade runskrift, och han vädjar till sina läsares kännedom om samtidens sagoskatt. I den senare använder han lönnskrift, och hans 0rdknappa uttrycks sätt vittnar om ,att han nu rör sig med dunkla och hemlighetsfulla ting, som det icke var var mans sak att känna till. Det är icke längre hela sagor, som han vill återkalla i sina läsares fantasi, utan enstaka uppgifter och förhållanden, delvis av mytologisk art. Han ställer gåtor både i runor och ord. Skrift och innehållsvarar alltså mot vartannat. En stor svårighet för en nutida läsare liggeri bristen på skiljetecken mellan orden. Runorna står i långa, oav brutna följder. För att underlätta läsningen är i den följande transkriptionen inskriften uppdelad på ord en ligt nutida sed, men utan motsvarighet på stenen. Med en sådan återgivning är tolkningen i själva verket på börjad. Fig. 4. Högra smalsidan (B) Fig. 5. Vänstra smalsidan (D). och toppytan (E). Inskriften i translitteration, och med upplöst chiffer: FRAMSIDAN (A): lodräta rader 18 I. aft uumul:) stanta runoR han 2. [i]n uarin fobi fabiR aft faikian sunu sakumukmini hat huuriaR uulrauban uaRin tuan baR sual) tualf sinum uaRin [n]umnaR [a]t uulraubu 4 bubaR 521an :L umisum [mhnum I but sakum ana rt huaR fur niu ultum an urbi fiuru \ miR hraibkutum auk tu miR an ub sukuR ' 9°$991+9° FRAMSIDAN: vågräta rader nedtill (9"10), jämte HÖGRA SMALSIDAN (B) (11) 9. raib [Hiaurikn hin burmubi stiliR IO. flutna strantu hraibmaraR sitiR nu karuR a II. kuta sinum skialti ub fatlabR skati marika BAKSIDAN (C): lodräta rader 1220 12. hat sakum tualfta huur histR si ku 13. min itu [u]ituaki an kunukaR tuaiR tikiR sun Sannolikt uttal (kursiv) och översättning: (12) Aft Vaemoö standa runaR para. En Varinn faâi Till minne av Vämod stå dessa runor. Men Varm faöiR aft faigian sunu. skrev (dem), fadern, efter den döde sonen. (35) Sagum mogminm' patl, hvaerz'aR valmuöaR vaRin Jag säger det folkminnetl, vilka de två stridsbyten voro, tvaR paR, små tvalf simzum vaRin numnaR at valrauöu, som tolv gånger togos som stridsbyte, båda på en gång baöaR samcm a ymissum mannum. från ömse män (dvs. från man efter man). (58) pat sagum mmm/t, hvaR fur niu aldum an uråz'jiam Det säger jag som det andra, vem som för nio åldrar meâr Hmz'ögutum, auk do meör hann umb sakaR. (släktled) sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld. (9_1 I) Reö PioörikR himz purmoöz', stillz'R flutna, strandu HmiâmaraR. SitiR nu garuR a guta sinum, skialdz' umb fatlaäR, skam' Magi/inga. Tjodrik den djärve, sjökrigares hövding, rådde över Reidhavets strand. Nu sitter han' rustad på sin gotiska häst, med skölden i rem, Märingars främste. (1244) Pat sagum tvalfta, hvar haestR se GunnaR etu Det säger jag som det tolfte, var Gunns häst (dvs. vettvangi a, kummgaR tvaiR tigz'R svaâ a liggz'a. vargen) ser föda på Slagfältet, där tjugo ko'nungar ligga. 1 Eller: Sagum ungmaenni pa: »Jag säger det för de unga». I5 I4. [3 a Iikia I put sukum britaunta huariR t 15. uaiR tikiR kunukaR satin [a]t siulunti fin 16. kuru uintur ut fiakurum nabnum burn I7. [iJR fiakurum brubrum I uulkaR fim rgbulfs [sJu 18. niR hraiPulfaR fim rukulfs [s]uniR haislaR fim hatul) 19. s suniR kunmuntaR fim bi[u]ran suniR 20. nukmrjnaluki ainhunRP...b... 1920 (längst t. h.) ftiR fra BAKSIDAN: vågräta linjen längst ned (21) och lodräta linjen längst t. v. (22). Äldre runor. 21. sagwmogmeni [Hud hoaR igold 22. [i]ga ouRi goldin [old goanuk hosli BAKSIDAN: de tre tvärraderna upptill, närmast under 3 korsen (2325) 23. (förskjutningschiffer) sakumukmini uaim si burin Mil) 24. R traki uilin is hat + (förskjutningschiffer) knua knut 25. (från h. till V.) iatun uilin is but + (talchiñer) nit ' VÄNSTRA SMALSIDAN (D), uppifrån (26). TalchiHer. 26. [s]akumukmini bur TOPPYTAN (E): 3 kors (27) och baksidan (C) överst: 3 kors (28). Talchiffer. n 27. sibi uiauari 28. ul nirubn (1417) Pat sagumrprettazmda, hvariR tvaiR tigiR ku Det säger jag som det trettonde, vilka tjugo konungar mmgaR satin at Siolundz' jiagura 'vintur at fiagurum sutto på Själland under fyra vintrar (dvs. fyra år), med nampnum, burniR Jiagurum brøârum. fyra namn, söner av fyra bröder. (1719) ValkczR jim, Raöulfs syniR, Hmz'öulfaRfm, Rug Fem (med namnet) Valke, Rådulvs söner, fem Reidulv, ulfs syniR, HaislaR fim, Haruös syniR, GunnmundaR Rugulvs söner, fem Haisl, Hords söner, fem Gunn (el. KynmundaR) jim, BiarnaR sym'R. mund (el. Kynmund), Björns söner. (20) Nu”k minm' meör allu sagi. AinhvaRR . . . små . . . Nu säger jag minnena fullständigt. Någon . . . det som aeftiR fra. han har eftersport. (2122) Sagum mogmz'nni pat, 11716212 Inguldinga vaRi Jag säger det folkminnet, vem av Ingvaldsättlingarna guldinn at kvanaR husli. som blev gäldad genom en hustrus offer. (2325) Sagum mogmz'nm', [thaim se burinn m'öR drwngi. Jag säger: ett folkrninne, åt vem en frände (ättlingP) Vilz'nn es pat. Knua (eller: Knyia) knatti iatun. Vilinn är född, åt en ung kämpe. Vilen är det (9). Han kunde es pat. nit slå en jätte. Vilen är det . . . (26.) Sagum mogmz'nni: porr. Jag säger ett folkminne: Tor. (2728) Sibbz' via'varz' al nirøöR. Sibbe från Vi avlade (en son), nittio år gammal. Rökstenens gätor Själva läsningen av inskriften bereder som förut nämnt icke några större svårigheter. Också den rent språkliga tolkningen är i stort sett klar. Däremot står vi frågande och ovissa, då det gäller att förstå ordens mening och sammanhang och_därmed också ristarens syfte med sitt väldiga verk. Inskriften börjar med att omtala, att en fader har ristat runorna till minne av sin döde son. Runornai dessa båda rader är avsevärt större än i fortsättningen. Därigenom framhålles alldeles tydligt, att detta är nå got mycket viktigt, det utgör en huvuddel av inskrif ten. Men fortsättningen handlar icke alls om Vämod, och de fantastiska bedrifter som berättas kan icke ha något att göra varken med honom själv eller med hans förfäder. Mitt inne i berättelsen citeras en strof i forn nordiskt versmått (»fornyrdismäl›>); den handlar om östgoternas konung Teoderik (d. 529), sagornas Didrik av Bern. Omedelbart därefter följer det gåtfulla språnget från »det andra» till »det tolfte», på samma gång som vår läsning går över till stenens baksida. Här kulmi nerar berättelsen i den fantastiska sagan om de tjugo kungarna, som i fyra är satt på Själland och sedan föll i samma strid. Det var fyra brödraflockar med fem bröder i varje, som alla har samma namn, och därtill kom att brödrafiockarnas fyra fäder sinsemel lan var bröder. ' I inskriftens sista del, skriven med lönnrunor, blir innehållet än mer ordknappt, dunkelt och svårbegrip 18 ligt. Därtill kommer egendomliga talförhållanden i de rader, som på tre sidor, omger baksidans mittparti. Varje rad innehåller 24. runor, vilket knappast kan vara en tillfällighet. 24 är antalet runor i den äldre run_ raden, och talet 24 spelar bevisligen en viktig roll vid runornas användning i magiska syften. Hur skall vi kunna förstå allt detta? Vad först talförhållandena angår, så kan de bero på en avsiktlig stilisering eller på tradition. När lönn runor användes, var ofta magi med i spelet, och an ordning i rader med 24. tecken hörde därför med till »skrivvanorna», när man brukade lönnrunor. Ristaren vill Visa, att han har iakttagit även detta: Om någon vill räkna,' så var så god! Vidare är det av vikt att lägga märke till vad det är för runrad, som ristaren använder som sitt huvud alfabet (raderna 120). Det är icke de vanliga runorna, som Vi känner från vikingatidens allra Hesta runstenar, I utan en därur utvecklad variant, de sk. kortkvistru norna (eller »Rökrunorna»). Detta är en enklare skrift form, som huvudsakligen torde ha brukats för rist ning på annat material än sten, framför allt på kavlar eller skivor av trä. Det är sålunda bokrunor eller bok stäver med ordet »bok» i en ursprunglig betydelse: tavla av bokträ att skriva på », detta i motsats till de prydligare inskriftsrunorna, »stenrunor» skulle man kunna kalla dem. Ristaren i Rök, den runkunnige Varin, använder »bokrunorna›> helt enkelt därför, att dessa har varit de på hans tid och i hans omgivning mest kända och använda. Han har velat bli läst. Hans mönster har varit ristningar på tavlor av trä. Detta torde också förklara inskriftens säregna anordning och I9 uppställning. Själva inramningen på baksidan har sanno likt haft förebild i runornas användning på träskivor. Att han samtidigt använder lönnrunor och t. o. m. flera olika slag av lönnrunor är då så mycket mer anmärkningsvärt. Han vill briljera med sin skriftkun skap och väcka sina läsares intresse och beundran. Han här varit en ovanligt skriftkunnig man, en lärd man för sin tid. Därom vittnar också hans genom tänkta ortografi och hans litterära språkform. Ett nyckelord för förståelsen av Rökinskriften är det sagum »jag säger, jag berättar, jag omtalar en saga», varmed ristaren inleder den episka delen av inskriften (sagumukmini pat rad 3) och sedan upprepar icke mindre än 6 gånger, framför allt varje gång han går över till en ny skriftart eller lönnskrift. Allt det som omtalas i inskriften är sålunda underordnat detta mång faldigt upprepade sagum, det utgör innehållet i ris tarens »saga›), hans berättelse eller förkunnelse. Visst är Rökstenen i många avseenden ett enastående verk, ett forntidsminne utan motstycke, det kan man aldrig komma ifrån. Men det är av vikt, att man söker belysning utifrån, för att i någon mån bryta igenom inskriftens isolering. De närmaste analogierna i tid och rum har vi i de gotländska bildstenarna.1 Liksom vi endast till en del kan tyda deras bildspråk, eftersom vi mycket ofullständigt känner till de sagor och myter, som de återger, så gäller detsamma om inskriften på Rökstenen. Ristaren i Rök har valt en annan form för sin framställning än de gotländska 1 Som prov meddelas här en bild av stenen från Hunninge, Klinte sn, från omkr. 700 (ñg. 6). Om de gotländska bildstenarna se S. Lindqvist, Gotlands Bildsteine 12 (194142). 20 Fig. 6. Bildsten från Hunninge, Klinte sn, Gotland. Sannolikt från 700talet. mästarna, dels därför att han sannolikt var en ordets man, dels därför att den hårda graniten passade bättre för runor än för figurer ikonturteckning eller relief. En parallell till Rökinskriften kan vi också finna i Sigurdsristningen på Ramsundsberget (fig. 7). Ris taren har av den vackra och släta berghällen lockats ' att framställa scener ur en saga. Ristningen är ett par hundra år yngre än Rökstenen, och dess bilder kan vi förstå, tack vare isländska dikter och prosasagor om Sigurd drakdödaren. Det är tyvärr icke fallet med de gotländska bildstenarna eller med Rökstenens sagor. De tre sagor, som Varin har återgivit i starkt samman drag, har säkerligen varit välkändaför samtidens män niskor, men är det icke för oss. De har tillhört den tidigare vikingatidens östnordiska sagoskatt, och de har försvunnit utan att lämna spår efter sig för övrigt i den skriftliga traditionen. ' Om detta är riktigt, blir det lättare att förstå det gåtfulla språnget från »det andra» till »det tolfte». Num reringen hänför sig sannolikt till en förteckning över de sagor, som Varin kände till och kunde berätta. Den \som hade mycket att minnas behövde ordna sitt vetande på detta sätt. Det torde ha varit mycket van ligt i förlitter'ár tid i fråga om traditioner av olika slag. Vi har flera exempel i den isländska diktningen. Över gången från »det andra» till »det tolfte» har betingats av brist på utrymme och av nödvändigheten att göra ett urval. Det fanns icke plats för mer. Kanske var det just början och slutet av sin sagolista, som ristaren sagoberättaren har huggit in i korta sammandrag, på ste nens framsida (nr 12) och på dess baksida (nr 1213). Det var långa sagor, som han säger sig kunna be 22 F ig. 7. Runristning på Ramsundsberget, _Täders sn, Södermanland. Omkr. 1050. Bilderna framställa scener ur sagan om Sigurd Favnesbane. råtta. Den första handlade om två dyrbara klenoder kanske svärd och sköld , som tolv gånger togs som byte i strid, båda tillsammans, från man efter man. Sagan har berättat om tolv kämpar, som vann de båda »valroven» i strid, men miste dem på nytt jämte livet istrid med en annan kämpe. De två val roven är sålunda det sammanhållande motivet i den långa sagan.. Den andra sagan handlade, såsom nämnt, om östgoternas konung Teoderik; den sagan hade så lunda ett historiskt underlag. Den tolfte handlade om en strid, där tjugo konungar låg fallna på Slagfältet. Den trettonde handlade om dessa tjugo konungars föregående öden. Det var fem bröder, som alla hette Valke. Naturligtvis måste de då ha haft tillnamn, som skilde dem åt: Valke den starke, Valke den djärve, Valke den höge, Valke den rödhårige, Valke den en ögde (eller någonting dylikt), på samma sätt med alla de andra fyra brödraflockarna. Alla hade de utfört stora bedrifter, som de kunde berätta om under de fyra vintrar, då de satt tillsammans på Själland. Det blev en lång saga, eller rättare sagt en sagocykel. Och den säger Varin, att han kan. Mycket dunkla för oss är de antydningar, som Va rin gör i de med lönnrunor ristade raderna 2128. Det bör nämnas, att en gård i Röks socken heter Ingvaldstorp (den enda gården i Östergötland med det namnet) och att släkten, som bodde där under forntiden, bör ha kallats inguldingar. Vilen (i raderna 2325) är troligen en son av Tor; dennes namn fyl ler ensamt en punkt (rad 26). Till sist kommer det häpnadsväckande meddelandet, att »Sibbe från Vi fick nittio år gammal en son» (raderna 2728). 24 Ristaren och hans verk Utgångspunkten för en tolkning måste alltid vara själva minnesskriften (raderna rea), som genom sin »Större stil» är framhävd framför det övriga. Den om talar, att stenen har rests av en fader över hans döde son. Om man från denna utgångspunkt fortsätter, föres man på ett märkligt sätt in i sagans och diktningens värld. Man står inför ett verk av en mycket skrift kunnig man, som tillika har varit en traditionsbårare, kanske själv en diktare. Han har velat hedra sin sons minne genom att resa detta väldiga minnesmärke mitt i bygden: aft Vaemoå »till minne av Vämod». Sorgen över sonens förtidiga död har varit den stora drivkraften, men han talar icke mera om den, utan om helt andra ting. »Dessa runor», som står efter Vä mod, måste åsyfta inskriften i sin helhet, icke endast de inledande minnesorden. Något annat samband mel lan inskriftens två huvuddelar är svårt att tänka sig. Men det är också tillräckligt för att förstå ristarens mening. Egentligen har han utfört samma gärning som otaliga runristare före och efter honom. Vid Kuller stad i Östergötland har en fader rest en sten (ñg. 8) med följande inskrift: »Håkon gjorde denna bro, och den skall heta Gunnars bro, och han var Håkons son.» Detta var ett annat sätt att bevara minnet, genom ett för bygden gagneligt Vägbygge, som för framtiden skulle bära namn efter den döde sonen. Tanken har hos Varin varit densamma. Det är endast handlingens art och utförandet, som skiljer honom från de andra runmåstarna, framför allt minnesvärdens väldiga di mensioner och inskriftens litterära form. 23 Att Varin har velat hedra sin sons minne genom att på hans gravvård erinra om en rad hjältesagor, förmodligen välkända för de samtida läsarna, är så lunda icke märkvärdigare än att Ramsundsbergets ris tare har huggit in i den släta berghällen scener ur Sigurdssagan. I ena fallet har ristaren jämte minnes orden ristat en saga i bilder, i andra fallet återger han sagor i ord. Att hugga bilder låg för Varin fjär ran; han hade förmodligen inga anlag i den Vägen. Men han var i stället en skarpsinnig och fantasibe gåvad man, som stod på höjden av sin tids lärdom och runkunskap. Han var van vid att få folk att lyssna, då han berättade sina sagor, och han har fullt ut ve lat utnyttja sin yrkesskicklighet till gagn både för den döde sonens minne och för sitt eget rykte. Ristningen är utförd med stor skicklighet och noggrann beräkning, ja med en utstuderad konstmässighet. Stenen har varit rest mitt i bygden och bör redan under forntiden ha varit ett högst imponerande, ståt ligt monument. Varin har nått sitt syfte: att väcka sina samtidas förundran och beundran, ja även efter världens, om nu hans förhoppningar medvetet sträckte sig så långt. Envar, som läste hans runor, måste min nas den döde sonens namn: »Efter Vämod stå dessa runor.» Intrycket bekräftas, om man ger akt på vad ristaren har att säga. Han återger sagor i korta sammandrag. Han har haft dem fast numrerade i sin sagolista, sanno likt för bättre hågkomsts skull. Han berättar häpnads väckande ting, i en ständig stegring, kulminerande i uppgiften om mannen, som 90 år gammal avlade en 8011. 26 Fig. 8. Runsten vid Gunnarsbro, Kullerstads sn, Östergötland. Från 1000talet. Han använder poetiska ord och vändningar. Samma högtidliga språk, med allitterationer och rytm, har emellertid mött oss redan i inledningsorden Afi Vemoå standa runaR ,barn En Varinn faöz' faöz'R afi fazgian sunu. Att det är samme författare hela vägen, sålunda Va rin, kan icke råda något som helst tvivel om. Han har varit väl förtrogen med diktning, det bestyrkes också av att han citerar strofen om Teoderik. Rökninskriften måste bedömas som ett litterärt doku ment, som uttryck för en drift till konstnärligt skapande. Den ger oss oväntade inblickar i den tidiga vikinga tidens diktning. Litteratur WESSE'N, E., Runstenen vid Röks kyrka. 1958. Pris kr. 15:2 WEssEN, E., Om vikingatidens runor. 1957. Pris kr. 3: 50. VON FRIESEN, O., Rökstenen. 1920. BUGGE, S., Der Runenstein von Rök in Östergötland, Schwe den. 1910. Pris kr. 4.: 50. BRA'IjE, E., Rökstenen. (Sep. ur Östergötlands runinskrifter.) 1918. Pris kr. 2:. 28 ' . iVägledninrgarg; 'utgivna genom KUNGLQVITTERHETS HISTO RIE OCH LANTIKVITETS 'AKADEMIEN / uppllav A;:Nordên.“Utgångna.),. r . . . . .. . . . . *Ej i * i rindgirist;FÅjärde'uppl. '. . .. . v." Ufan borg 'och Sg'ämeborgpä önjVen av M. Olsson. vTredjhnple I . 1.' . . . L . . SödralRåda gamla kyrka av 0:501: Nordberg. Andra 111315170. H . , ' L Bransåltlersgmven ?vid Lugn ?fb i'HasslÖvs socken av'F ansenL Utgången. 'V * “ ' ' ›I'.\.K_viksigrtzáén av C.'A. MöllergnFemte uppli (Tidigareélr z *Tingstade av A. Zetterling "Andraf äc _årslptti Nv'reen'. Tredje nppL * .I .i . .' . . ' . 'amla påtala forithiinnen” av S. : Lindqvist. 'AndrajnppL i ' I arsr e ningen 'och Solberga › kluster_ 'av B..Thorde1nan.