Skrock och vidskepelser i Ödeshög och Stora Åby

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Granliden, numera på hembygdsgården, har inte med rubriken här nedan att göra, men nog var det ödsligt där uppe på skogen! Kringbyggnaden av gården lär ha gjorts som skydd mot vargar. Skrock och vidskepelse i Ödeshög och Stora Åby Under åren 19111912 cyklade fil. kand. Sven Rothman omkring i ett 10tal östgötasocknar och intervjuade gammalt folk om sägner och skrock, folktro och vidskepelse. Därvid ägnade han åtskillig tid åt Ödeshög, Stora Åby och i någon mån V. Tollstad. Det insamlade mate rialet kom emellertid inte att publiceras under Rothmans livstid. Han föddes i Skänninge 1888 och avled 1937. Släkten överlämnade mate rialet, utformat till manuskript, till Landsmålsarkivet i Uppsala. 1941 utgavs detsamma i bokform under titeln Östgötska folkminnen. Utgivare var Kungl. Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning, som givit oss tillstånd att återge ett lokalt urval. Professor Sigurd Erixon framhåller i inledningen till den nämnda boken att Rothmans material har ett mycket stort värde. Det torde numera icke vara möjligt att i dessa socknar kunna uppspåra några meddelare, kapabla att ens tillnärmelsevis lämna ifrån sig sådana minnesskatter, framhåller professorn. Det ligger i öppen dag att så måste vara fallet. 1911 och 1912 levde ännu många som hade vuxit upp under de tider då gamla seder var i bruk. De flesta av de intervjuade var födda på 1830 122 talet, ett par redan 1822, och den yngsta var född 1880. Nu lever troligen ingen av de intervjuade. Av utrymmesskäl har det inte varit möjligt att ta med allt lokalt mate rial. Den intresserade hänvisas till Östgötska folkminnen, AB Lundequist ska bokhandeln i Uppsala. Låt oss nu lyssna till vad Johannes Månsson i Ermundeby, Gustaf Klein i Sunneryd, mor Andersson i Stava och andra har att berätta för sena tiders barn. För att inte särskilt nämna Aug. Johansson i Västra Djurledet, Alvastra, född 1854, som uppger att Ödes hög förr i världen hade en särskild folkdräkt! Skrock och vidskepelse När di hadde timrat en ny lagård, så kasta di nåra slanta i lagårn, för att krittera skulle trivas. Johannes Månsson, Ermundeby, Stora Åby, f.d. fiolspelman (spelade i yngre dar både fiol och klarinett), född 1822 i Linnaryd, Småland. à när krittera blidde sjuka, så skulle di ta en levanes orm, å hugga e ålla i tröskla å lägga ner,n där, å så spika igen. Gustaf Svensson, Jönsabol, Stora Åby, smed, född 1848 i Heda. När di skulle bränna brännvin förre i tiden, så skulle di ha ett mänske ben i kara, för att brännvinet skulle bli riktit bra. Mor Andersson, Stava, Ödeshög. Andra uppgifter saknas. När di hadde fått barn, så hadde de en massa orninger. Då skulle di hugga in kniva över dörra å bränna krut, för att inte* trolla skulle komma å byta bort dom. Erik Carlsson, hemmansägare, Stora Ãby, född 1854. Förr hadde di allti för se, att di skulle låta ett ljus brinna på bort om julenatta, å så skulle di ställa skora unner bort å vänna tårna framför. à om då nån skulle dö om året, så skulle hanses skor ha vänt sej om morron, så di sto mä tåra utåt döra te. à mitt unner födelsetimma om ul natta, så skulle ljuset brinna i två låger. Om nån ville gefta sej, så skulle han gå ut om julakvälln å gå omkring bostan tre gånger, å då tredje gången, han gick, så skulle han få si gemå let sitta ve fönstret, när han titta in, å ta för sej å rättera. Meddelande om uppgiftslämnare saknas. Nyårsdan på möra, innan ”Hin håle va vaken”, så re di ikring te gårda å blåste in nyår. à då skulle klockarn ria i täten förståss; å sen bjös di på förtäring först å främst förståss. Erik Carlsson. Skälvan botades genom å låta barnet dricka ur en sko, som ägdes utå en person, som di kunne misstänka för te bedriva olovli kärlek. Staf, Stavre, f.d. grenadjär, f. 1829 i Linderås i Småland, men bosatt i Ödeshög sedan omkring 70 år tillbaka. Ja har hört en gång, å de skulle la vara sanning. De va här nere i Holkaberg i gamle gästgivaregårn. De hadde kommit en resande dit, å han va sjuker. Han skulle ner te Tysklann, te varmbadet där. à då skulle köksan koka en ål te middan. Men när han va ute ett tag, så tog katten åln. Då visste ho sej ingen rå först, men så gick hon ut i trägårn, å 123 de hadde allti uppehållet sej en stor svarter orm där. à ho to å slo ihjäl”n å flådd7en å la°en i gryta. à de åt å”en, både gästgivarn å den där herrn. Men om morron därpå, så va han precis frisker å brydde sej inte om å fara te Tysklann utan vände om. Men köksa måste tala om, hur de hadde tegått förstås. à han ga7na pänga, men så måste ho lova honom å inte göra 0m9et. Ja vet e gumma, som bodde här nere, ho hadde känt när de där hände, så ho påstog, de skulle vara sanning. Grenadj är Staf. Häxeri och kloka gubbar och gummor Men då ä säkert, att di som har gjort nåt orätt, di får ingen ro i grava. Inte för de ja har sitt nåt, men ja har hört. För en gång när ja va hos mi syster i Ösjösockna, då gick ja mäana i skogen, när ho skulle mjölka. à då hörde ja hur de dro, precis som mä e järnkeja. ”Va å de”, sa ja. ”Ã, bry dej inte om de”, sa syster mi. ”Så där hörs de varenda kväll”. De va la förståss nån lantmätare, som hadde gjort orätt. Samuel August Pettersson, Stave, f.d. smed, född 1839 i Vireda i Små land. Mi mors morfar, han hette Åström, han va kyrkevaktare i Åby. à han va ute på julafta å skulle få brö i gårda. à han gick hem på kvällen, han va fäll lite dragen också kanhända. Men när han kom te körka, så fick han si, att de lyste därinne. Han tänkte, att han hadde försinkat sej riktit, så han gick in. à då va körka full å folk. Men så fick han si en bekant, som va döer inte så långt förut. à den han vinka åtåen, att han skulle gå ut. à han språng, å slängde igen döra ätter sej. Men då va di ätter honom allihop, å de blev ett sånt tumlamult; å di rev i klära påån, så han va tvungen å kränga å sej kappa, annars hadde di la tatt kol påån. De va la ”gastemässa” di kaller, som han hade stört. à te å mä prästen, som sto på predikstolen, va döer. Å kappa den hitta han sen, å ho va precist sönnernoppader. Eric Carlsson. à mi ällre syska di va ute på en odlad mosse, vi hadde, å skulle plocka rover. Då fick di si en liten gubbe i röer toppluva. Men syster mi ho börjte läsa Fader vår, för de hadde ho hört skulle va bra. Men sen såg di ju inget mer. Erik Carlsson. Skogsrå De va ett folk i Stave, som ”VävaTilda” tjänte hos. à di hadde sia kor oppe i berga. Di hadde e lita fé, som körde hem kora, när di skulle mjölka. Ä ho va så skön, den där, men när ho vände sej om, så va ho ihålier. Om kvälla så lämna di e lita skvätt i bytta. Men om möra så va bytta så skurader å finer så. Fredrik Johansson, hemmansägare, Stave, född 1839. 124 v1. Sjörå och näck Då ja va barn, så såg ja ett fruntimmer i en båt ute i sjön. Di såg7na flera gånger, för resten. à rätt va de va, så gjorde ho som ännera, ho dok å kom opp på ett annat ställe. H0 va så grann å vacker, ja mmns'et så tydligt. Men sen så har ja allri inget sitt. Johan Johansson, Stava, född 1872, son till Fredrik Johansson. Spöken och syner I Munkery i ett brygghus oppe ve dammen, där va de ”orolit för jämnan. à där va de en dräng, som hette Pelle, å han våga ma dom, att han skulle gå dit in på julafta. Å han gick in, men han kom inte igen mer. Då gick di ut flera stycken för å si ätter, va de hadde blltt a n. Men när di kom i närheten å brygghuset, så hörde di en röst, som" skrek: ”Pelle ä inte plockader än”. à då vart di förskrämda å gick sin vag. Men Pelle kom allri igen. Meddelande om uppgiftslämnare saknas. Bergtagna De va e i min ungdom, som di sa vart bergtagen. De va ute ve. en gård, som heter Södra Bråten. De ä ett stort berg där. à ho va borta I tre (lar, sen kom ho igen. Di hadde behållt'na där i berget å hadde velat haft na te å äta, men när ho inte ville äta, så hadde di inga makt mä7na. Ho hette BrittaStina, den där, å ja va ju bekanter mäåna. Grenadj är Staf. Troll och jättar ”Skäggs håla” kallas en liten urholkad gång under en sten vid Gamla Grännavägen i Sunneryd, Ödeshög. Längre ner ligger de sk. Skansa bergen. Om hålan förtäljes följande sägen: _ o _ De va när kriget kom gående mot norr. De kom söderlfrån a glckamot norr. à före kriget re de en häxa. à hon satt å åt på ett tuppalar, a så sa ho: ”De här ska räcka, tess ja kommer te Stockholm", sa. ho. Men då va de en gammal knekt, som hette Skägg, han hadde lagt. se] på lur 1 den där håla. ”De blir vi la allt två om”, sa han, å så skot han haxa. Si, han hadde laddat mä vitt krut som inte small. Men sen, när kriget kom opp i backen, så välte hela ekipaget å di slog ihjäl sej alla, som satt i. De va befälhavare, de, förståss. Gustaf Klein, Sunnaryd, f.d. grenadjär, född 1835. Enligt en annan sagesman skulle hålan ha fått sitt namn' därav. att soldaterna brukat raka av sig skägget där, när de skulle ut 1 krig ( ! ). 125 Häxeri och kloka gubbar och gummor Från uppteckningarna i norra Öster " ° " H gotlands skogsbygder ar 1912 (.Tjallmo, Hallestad, Rlsmge, Regna, Skedevi) finns det en som berör Ödeshög: I Odeshög där skulle de ha vari e kärng, som skulle resa te Blåkulla. lonen _hennes man, han va knekt, han to den där smörja, som ho skulle ha a smorja ungsraka mä, den to han å smorde kalven mä, å de har åt lufta ma kglven. Men han kom inte längre än över körktornet, för då sa knek tillllzll S_e,t n?) flyger han över klörka”. à då trall kalven i backen, för di s e ln e a saja nå e å en ån stunn. M " " " " högt. Ja har vari där,gså ja har sittgl et. en OdBShogS korktom de a Folklekar och dansvisor Pojken sätter sig vid skrivarebordet å sätter sig vid fönstret. à mera sir han uppå flickan lilla än han gör uppå mönstret. Hå, hå, du flicka lilla! Var bor du, gosse lilla? Du är min å ja är din så länge kärleken varar. Johannes Månsson. Diverse rim En gratulationsdikt eller friaredikt av ganska dubbeltydigt innehåll. Manuvek ett pappersark och skrev en strof på vardera halvan av arket, så attdforsta veråen 1 ena strofen kom på samma rad som första versen i den an ra o.s.v. m man ville kunde man då läsa dikten s , om en e d med alldeles motsatt mening. n a Stmf Din vän och trogna stav jag bliver till min grav. Om du ifrån mig dör det all min ro förstör. Jag aldri nånsin bliver dig falsk och övergiver Min största glädje är om du får leva här. Upptecknat i Ödeshög, sagesman okänd. Lekar, seder och bruk Lögefiskenäten skulle alltid vara satta i sjön före söndagen med texten om yttersta domen, och tagas ur sjön före Lucia. Den dagen voro väst gotarna vanllgen kvar på östgötasidan (av Vättern) och firade där Lucia pa kantvástgötamanér. Bruket med Luciabrud tycks ej annars ha varit vanligt 1 västra Ostergötland. Upptecknat i Ödeshög, sagesman okänd. 126 xv; x _+;._.____.._._›4_.__›\_,áe,_hav Sockendräkt i 'Ödeshög l Ödeshögstrakten buro männen fordom ett slags folkdräkter: Gula bockskinnsbyxor, med svarta kalvskinnskragar något nedanför knät (även till vardags), och blanka mässingsknappar; ljus blaggarnsväst, mörkt kläde om halsen, mörk långrock (nästan fotsid) med långa skört (men till vardags bars pälsar av fårskinn med ullen inåt), vidare en hög och vid storm till helgdags (i vardagslag en mössa av skinn). Aug. Johansson, hemmansägare, V. Djurledet, Alvastra, född 1854 i Ödeshög. \ Pingstdagen klädde en flicka ut sig till pingstbrud, med blommor och grannlåt, och gick omkring i gårdarna och sjöng. Upptecknat i Ödeshög, sagesman okänd. Litteratur: Östgötska folkminnen, samlade av Sven Rothman. Lundequistska bokhandeln, Upp sala, i distribution, tryckt 1941. Hjärtat av H olaveden Inte minst hjärtat av denna skog, trakterna kring östgötagränsen med sjöarna Loren, Flugebosjön, Bäsjön och Wagnsjön, gör i hög grad skäl för namnet, med sina klyftor, stup och raviner, sina tysta skvatt ram och gråmyrar, sin imponerande skrovlighet och än i dag vild skogsensamhet av stor tjusning. Ett av de vackraste ställena, den lilla ödegården Höganskog, belägen på en av de högsta bebyggda punkterna i Holaveden och med tre av de ovan nämnda sjöarnas tysta speglar omkring sig, har, än i dag kvar denna förtätade vildmarksstämning. Man ser ensamheten stryka utanför blacka fönster. Nattskärran kom mer rakt emot en i skymningen, stannar ryttlande framför ens ansikte, väsande av skrämd nyfikenhet ett par sä långa sekunder, att man näs tan kan ta honom i ”morrhåren”, innan man i mörkret bländas av handpennornas vita streck. Koltrasten sjunger här på de åldriga bergen med en sådan genom trängande klarhet, som vore hela vårlandskapet själva instrumentet och hela trakten med sjöar och allt en enda fågels egendom. Detta är hjär tat av Holaveden. Bernt Torson iFrån Sommabygd till Vätterstrand, 5:e samlingen 1955. 127