Stavreberg

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

g\ R r\ \ Stavreberggrkvrka och gårdarna därom in Yngve Karlsson samtalar kring kaffebordet med intresserade onsdagen 19920205 i Slöjdvillan. Ca 50 personer närvarande framför den lysande brasan och med tända ljus på borden för att skapa berättanstämning. Kaffeservering: Britt Stina Danielsson Välkommen och tack: Sture Pharmansson Diskussionsansvarig: “öland Hagberg YngvelKarlsson berättar att 1846 inköpta hans morfarsfarfar ochfarmor en gård i Stavreberg. De kom från Ulvsbo ägor i Adelöv från ett ställe som hette Klinten. De hette Greta och Johannes Svensson. Anledningen till att de köpte synes ha varit att en bror till Greta bodde i Stavreberg. Gården fick heta Klintagården. 1847 flyttade de in på gården med fyra söner, den yngste född 1841. Enligt en i bygden levande muntlig tradition skall det ha funnits en liten rappad kyrkobyggnad, uppförd av en bonde, som mist sin dotter. Detta skall även varit införd i DN, i ett referat om den lilla stenkyrkan. Frans, som den yngste pojken hette, började bygga en liten stenkyrka i skogs kanten, så stor att han kunde krypa in och leka i den. Till sin hjälp måste han ha anlitat sin far och sina äldre bröder, för vissa stenar är av ansenliga dimensioner. 1852 stod "katedralen" färdig, 4 m lång och 2 m bred och omkring 1,5 m hög på jämnväggarna och 2 m eller något mera till takhuven. Kyrkan hade fyra fonstergluggar, kilade som vid en stenbro. Den har också en kyrkSpirelik nade spetsig sten på taket, som ger illusion av ett torn. Inget murbruk har använts till bygget. Vid motorvägsbygget rasade ett av hörnan av sprängnings vibrationerna i berget men detta har repareratst Förmodligen i rädsla för ras har tre av fönstergluggarna igensatts under åren. I nära 150 år har den stått här och många människor söker sig till platsen än i dag trots brist på skyltar. Yngve satte upp en informationstavla för några år sedan men den gav sig älgen på. Att religionen intog en viktig plats i familjens liv kan man ana, då barnen byggde en kyrka som lekstuga. På kyrkans innervägg står prydligt målat 1852. 1857 drabbades familjen av en svår tragedi, då fadern och en av bröderna avled kort efter varandra, förmodligen i kolera. De begravdes var sin söndag med en veckas mellanrum. Den 16årige Frans fick ta över gårdens skötsel och han brukade stället till sin död 1921. Han bildade familj och fick 7 barn av vilka 5 uppnådde vuxen ålde Huset, de bodde i, var mycket litet och bestod av ett rum och kök. Detta hade måtten 2 . 2 meter. Bordet såg ut som en stol där en skiva kunde fällas ut så att det blev ett bord. I huset bodde förutom familjen Frans mor Breta fram till 1892 eller 1897, då hon avled. Hur klarade men sig då det var så trångt? Ett rum på husets övervåning användes aldrig. Yngve frågar sig varför? Var det skrock? Han bodde där inte ens på sommaren. .2. Ekonomin var ett atort problem. Frans, Yngves morfarsfar, var en mångsyssiare på många sätt. Han var Skomakare, ympade som trädgårdsmästare träd, veterinär. Han bogade om kor. Carles Borrbäck kände till detta. Djuren var tydligen kle na så frambenen kunde lätt gå ur led. När Charles var liten skickade hans far efter Frans när kor skadat sig. Frans satte huvudet mot djuret, tog tag i benet och knyckte till. Man hörde hur det small till när det gick i led igen. Detta var något vanligt. I dagboksantekchningar, som Yngve har bevarade tiden 1886 1895, kan utläsas att han ibland var i Adelöv ibland i Ödeshög och han fick 25 öre för resan. I dag låter det litet, men då var kanske dagsvehks lönen 1 krona. Man försökte på alla sätt att ta vara på allting. Det finns noteringar att man hackade ekbark och samlade in. En gång levererades se: tunnor bort till garveriet i Gränna. Charles Borrbäck berättar hans farfar också levererat ekbark till Gränna i tunnor, som var den tidens mått. Det var ett tungt less på träaxlade fordon där hjulen ofta hade endast fyra ekrar. Hjulen var inte alltid järnskodda. Var det stutar som var dragare eller lånade man in en häst? 1885 byggde man ny ladugård. Dagboken visar att 116 dageverken åtgick till timmerkarlarna, som erhöll 174 kronor och 87 öre i ersättning. Det blev inte så mycket per person. Mat och husrum hade de under byggnadstiden. Fråga från åhörarna: dur tog de sig fram, cyklade de eller hur? Svar: De gick. Folk gick till sina arbeten mycket långa sträckor med verktygslådan på ryggen. De gick till St Åby kyrka och runt till missionskyrkorna både när och fjärran. På gården hade Frans aldrig någon häst. Han körde med oxar eller etutar, som man sa. Detta var en del i föreörjningen. Tjdkalvar köptes in och såldes tämjda efter ett år för några kronor mer än inköpepriset. De såldes på marknader i Adelöv eller Gränna eller pa Trehörna möte eller Ödeshögs möte. Priset berodde på storleken, som mättes i kvarter. Ihösejöáhöll de marken en gång iñmånaden enligt Charles, dit han följde sin far då och då. Det året ladugården byggdes finnes noterat i dagboken att timmer kördes med stutar till sågen i Holkaberg. Timret skräddes på plats. Charles berättar att Frans var mycket för Stava missionshus, där han var eöndagsskollärare, när Chrles började söndagsskolan. Han gick då en gångstig rätt genom skogen till Stava där han tog sällskap med en gammal frabror med långt vitt skägg, Jakbsson hette han, och han hadde en liten stuga uppe i sko gen. Barnen var så glada när de gubbarna kom för annars var det yngre som hade söndagsskolan, de var mer sträva. Gubbarna månads om oss lite. 1921 dog han och då var vi så ledsna. I bland fick vi ett Öre eller två öre av dom. Pengarna: váärde är svårt att förstå idag. I dagboken står på ett ställe: Lotta hit tio öre. Det var en rätt bra extra dagsförtjänst. Efter ett besök på Gränna marken står: Gett två öre till en blind. Enligt Chrles Borrbäck var L det nog Blinde Janne, som bodde på ålderdomshemmet i Gränna, och som brukade spela bl a när Per Brahe togsupp'i Hästholmens hamn. En annan notering är gett 25 eller om det var 55 öre till Sundsvall, förmodligen insamling efter den stora branden då, en riksinsamling. Trots att man hade det svårt hade :3) :4,n man ändå hjärta förräom som hade det ändå sämre. 1886 noteras att då ladugård byggdes på knekttorpet på Rossas det är det stål som ligger mellan Näteryd och Rossholmen. Till det fickmman lägga från den här gården 1 krona och 7 öre ooh dessuton då bidra med en timmerstock, en takstol, en hängare. Sen kulle det tydligen bli en ny gärdesgård också för fyra trinnor och två staver hade man också med sig när man åkte dit med saker Dagboken är intressant att läsa för den är otroligt utförlgt skriven. Man hanterade allting. Mellan 1893 till 1912 är det ett uppehåll i skrivandet. Sen finns dagboksanteckningar förda till 40talet, men då är de inte så utförliga utan mera strikta. Dagboken är skriven på hemgjorda böcker på kanske rent omslagspapper. Böckerna syddes ihop. Hans mors faster Hilma hade böckerna. Hon höll på och läste i böckerna, så att en hel del vart sönderläst. Byn bestod vid storskiftet av 2 hemman kronoskatte, 2 torp och en förpantning Vi laga skiftet 1874 fanns 9 gårdar eller torp, firköpta, med totalt 250 tunn land, stycket i småbitar. Ett ytterligare hus finnes noterat. John Lans bodde i en undantagsstuga på livstidskontrakt gå 1860talet. Huset brann 1891. En släkting, som var målare, hade alla sina ägodelar i huset. Han blev helt utblottad och fick låna kostym av en kamrat. Mellan skiftena hade alltså tillkommit 56 torp ytterligare i byn. I bäcken fanns en kvarn. I byn bodde på 1890talet ett 50tal människor, 1940 ett 50tal och 1992 är Yngve ende brukaren. Vad levde människorna av? Vad levde djuren av? Det hände att man efter en lång var bar ut djuren ur ladugården. Mossa togs från stenarna till djuren. I dagböckerna kan utläsas att sämsta skördeåret var 1855 med 4 tunnor säd. De kända hungeråren 1867 68 var svåra år men gav bättre skördart I en av gårdarna fanns affär 1886 1906,mdå handlaren dog. Yngves mors faster var piga på gården till 1906 och stod i butiken. Hon har berättat a tt man bakade bröd och sålde. En dag var husmor sjuk och någon utomstå ende anlitades som bagerska. Limporna blev lite större. Kunderna kom till baka för att köpa mer. Så det blev att beställa ytterligare ett bak. Handlaren, Johan Alfred, hämtade mjöl i Mjölby med häst och vagn. Den resan tog firea dagar. Blev det då mörkt innan han kom hem måste någon möta med lykta vid riksvägen för att'lysa skjutsen genom skogsvägen i mörkret. Det var dålig väg fram till Stavreberg. Det fanns andra faror också beräätades det. Vid Skägge håla berättas att en personwmördats. Gårdarna blev mindre vid arvsskiften. 1856 delades Karl Lantz gård med 2 systrar. Knekten hade varit i Tyska kriget. Några av gårdarna och stugorna, som jag uppfattade dem. Holmbergagården I dag ödegård Krigsberg var handelsbod, Fanns kvar inpå 50talet Hägerabiten John Bett och Häger Uppsågad till vid under_kriget Fällan och Lyckan Ligger på andra sidan bäcken Klintabiten Köptes 1846 för 1012 kronor av Greta och Johannes Svensson Jansabiten Tillhör ej Stavrebergs by Nättabiten Johan Nått Slinkabiten En gård som flyttades Lansakålgårn Knektstugan som brannn 1890. Johan Lans /Jüyfg 1852 arbetade Johannes på vägbygget till nya riksvägen längs Vätterstranden. Vid matpauser tog han plantor av en lönnoch en lind, som planterades på Klinte gården. Många människor söker sig ännu i dag till den lilla stenkyrkan. Platsen är ej utmärkt. Det har funnits de, som försökt köra bil ända fram. Yngve har en gång satt upp en enkel informationstavla, men den förstörde älgen. Alla kring bordet syntes eniga om att detta är en säregen miljö i Ödeshög, visande skogsbrukarnas svåra lott. Ännu hålls landskapet öppet. Man kan ske åkrar, ängar och betelhagar. Yngve uttalar att med en vettig skogpolitik skulle lantbruket kunna drivas vidare i Stavreberg. Yidjppnnan T L«*" Roland Hag e