Stenkilsby förr och nu

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Stenkilsby från söder 7988. Undantagshuset på Stenkilsby 1:2 tv. I mitten mangårds byggnaden på Stenkilsby 7:3 och i bakgrunden skymtar mangârdsbyggnaden på Sten kilsby 7:2. Mel/an de sist nämnda låg den gård som flyt tades ut vid 7880: talets skifte lFoto: OLLE STROM) Byinvånarna i Stenkilsby 7907 el 7908. Främre raden: Lisa Carlsson (moster till Helga Glad), Ellen Samuelsson (sys terdotter till Tilda och Klara pá Sand), Selma (piga hos Johan och Alma Jonsson), pigan hos Anna och Emil Carlsson, Birger Carlsson, Oskar (dräng hos Jo han och Alma), Theodor Car/s son. Bakre raden: Otto Carls son (morbror till Helga Glad), mor Johanna (mor till Theodor och Birger Carlsson). Alma Jonsson, Hedda Andersson, Johan Jonsson, Albin Anders son (morfar till Helga Glad), Anna Carlsson (He/ga Glads mor), Elsa (på Annas arm), Emil Carlsson (He/ga Glads farl, samt Helga L Stenkilsby förr och nu Efter några kilometer på den gamla krokiga landsvägen söderut från St Åby kyrka, efter att ha passerat Hällemon och Skramlan, kommer man till den plats som (åtminstone förr) kallades Sten kilsby grind. Efter ytterligare några hundra meter på Ersbolavägen når man själva byn uppe på höjden. Den har fortfarande kvar mycket av sin gamla karaktär, även om många byggnader nu står tomma större delen av året och akleja, lupiner och pioner förvildas och breder ut sig i det höga, otrampade gräset på gärdstunen. Byns namn talar om att den troligen odlades upp under tidig me deltid. Det genuina uttalet är egentligen Stänkesby, men ur sprunget är säkert det fornsvenska namnet Stenkil. Den förste kände Stenkilsbybonden var, såvitt jag vet, en “Niels Eskilsson till Stenckelsby" som nämns i hävderna år 1551. D Palm citerar i "Namn och bygd" (1927) Östergötlands handlingar, där man hittar namnformerna "Stenckelsby" (1544) och "Stenkelsbygd" (1544 och 1545). En annan namnforskare, Ivar Modéer, påpekar att "by' 'namnen i St Åby nog återgår på efterleden "bygd' '. De är därför inte lika gamla som de äkta “by' 'namnen på slätten. Ägonamnen ger en god inblick i hur man levde och arbetade i 1800talets skogsby. I Stenkilsby finns t ex Gölafällorna och Gö längen, med ängslada, längst nere i väster mot Renemokärret. Sö der om backen upp till byn låg Kohagen och öster om Kohagen Hästabetet. Längre Österut hittar vi Oxabetet och vid Ersbolavägen ytterligare ett stycke österut Glasängen norr om vägen. Söder om Vägen ligger den väldiga Storängen. Nedanför själva bebyggelsen åt sydväst utbreder sig Källhagen och Gårdshagen och åkrarna kallas Västra gärdet, Topphultsgärdet, Pukagärdet (åt Sonaby), H0 pagärdet, Mellangärdet och Ersbolagärdet. Byns natur Byn omges av ett intressant moränbackslandskap med ansenliga odlingar mellan moränkullarna och inne i skogen imponerande blocksänkor. Stenkilsby är en ganska typisk skogsby där gläd jande nog den gamla odlingsmarken i rätt begränsad utsträck ning har planterats med skog. (Ängs och hagmarken som betydde så mycket i bondesamhället har förstås till största delen blivit 29 Den väldiga Stenkilsbyenen midsommar 1915. I förgrun den Erik Larsson Stenkil (18901966). De sista res terna av enen försvann ibörjan av 7980talet 30 skog.) På den korta vägbiten upp till Ersbola kunde man förr pas sera åtta grindar och byn räknades i kamerala sammanhang som ett mantal skatte. jorden i trakten är moränjord med mo och mjäla som viktiga inslag. Stenkilsby bok, som växte i östra delen av Stenkilsby storäng, har betytt mycket i bygdens liv. Dit vallfärdade förr åtskilliga männi skor, särskilt ungdomar och inte bara bybor, för att rista in sina namn och umgås. I dag återstår resterna av den gamla jättelika stammen samt en del yngre bokar. När den gamla boken sågades upp gav den mer än 20 kubikmeter ved, vilket säger en del om dess jättelika proportioner. Även den imponerande Stenkilsbyenen var en gång välkänd, men är numera borta. Den stod halvvägs upp i backen före byn, och den har omtalats och avfotograferats många gånger i lokalpressen. Vägsten nr 33 int/'ll gamla landsvägen vid Sand. Marke rade ena ändpunkten på de 593 alnar väg som byn Bäck sku/le underhålla. 7/2 betyder 1/2 mantal, SGSAGS är initia lerna på byns âbor och under markn/'vå finns arta/et 1823 (Foto: OLLE STROM) Fem orkidéer växer i Stenkilsby: nattviol, nyckelblomster, två blad, knärot och spindelblomster. Rikedom på blåsippa och Vätte ros ställvis tyder på rätt bördig jordmån, kanske med inslag av kalk. Storängen i Stenkilsby var en miljömässig pärla. Den är nu ganska igenplanterad med gran men vissa partier karakteriseras fortfarande av stora inslag av ek, lind och hassel samt i markskik tet liljekonvalj i mängder. Enligt en tradition i orten skulle danska trupper under Rantzaus befäl ha slagit läger i Storängen vid 1568 års återtåg. En kanonkula hittades också på platsen i början av 1900talet (Storängen om nämns i Länsstyrelsens naturinventering). Bebyggelsen och skiftena Stenkilsby tycks redan vid 1600talets slut ha varit delat på två halvgårdar. 16951714 beboddes nämligen Stenkelsby N orregård (Stenkilsby 1:2) av den från Vadstena härstammande Oluf Wetter strand (f 1668), rusthållare, ryttare, korpral och kornett. Han gick ut i kriget mot Ryssland 1701, satt fånge i Sibirien och återkom som pensionerad löjtnant och hamnade på Vadstena krigsmanshus 1723, där han dog 17 51. Olufs hustru Sara Drysenia skötte gården till sin död 1714. Därefter övertogs rusthållet av dottern Kajsa och hennes man, organisten vid Åby kyrka Abraham Sjöstrand. 1751 delades rusthållet av Abraham Sjöstrand och en Måns Ersson. 1784 bestod Stenkilsby fortfarande av två gårdar. Då genomfördes nämligen storskifte i byn. Uppdelningen av den ena halvgården i två fjärdedelar tycks sedan ha skett i början av 1800talet. 1821 förvärvades kyrkvärdagården på + mantal av Anders Jonsson och Anna Chatarina Persdotter, vars släkt har ägt den ända till 1980ta let. Hundra år efter storskiftet genomfördes ett radikalt laga skifte. Det påbörjades 1881 och fastställdes av häradsrätten 1883. Som resultat fick Stenkilsby en ganska rationell ägobild. De tre hemma nen i byn ägdes 1881 av Jonas jönsson + mantal, Carl johan jo hansson 1/4 mtl och Carl Albin Andersson 1/4 mtl. Storskiftets rägångar fastställdes med vissa justeringar ("krokiga gärdesgårdar") och marken graderades noggrant i inrösningsjord (dvs åker, äng och lindvall) samt avrösningsjord (dvs i huvudsak _ bete och skogsmark). Samfälld mark i byn var t ex allmänna lands vägen, vägarna till Sonabys, Ersbolas och Bunkabolas rågångar, vidare skiftesvägar och grustag vid Källevik intill landsvägen mot Skramlan. Ett viktigt samfällt objekt var också byakällan vid Stenkilsby grind alldeles intill landsvägen. Den utnyttjades under torrår mycket också av folket uppe i byn, och långt framme i våra dagar har 31 32 4 Mangårdsbyggnaden på Sten kilsby 1:2 på 7920talet. Fr v: pigan Hildur, drängen David Andersson, Hedda Andersson och Johan Jonsson Ak/eja, /upiner och pioner bre der ut sig I' det höga, otram pade gräset på gårdstunen (Foto: OLLE STROM) < Manbyggnaden 7988. T v den Stora asken, planterad i början av 7880talet (Foto: OLLE STHÖM) vatten hämtats där när man har velat koka riktigt gott kaffe. Källan är bevarad med sin gamla stensåttning. Vid skiftet bestämdes att Carl Johan johansson och Jonas Jönsson skulle få bo kvar i ett skifte på det gamla stället men att den förstnämnde fick flytta ner sin lagård till dammen vid vägen mot Sonaby, där det nu växer plattstarr och sjöfräken. Tidigare hade alla tre ladugårdarna legat i hästskoform mittemot nuvarande la gård på den s k kyrkvärdagården. Nuvarande lagård byggdes först 1936. I den gamla byn låg mangårdsbyggnaderna placerade tätt tillsam mans med den gård som senare flyttades ut. Albin Andersson flyt tade ut med alla sina byggnader i två skiften. Hans flyttkostnad beräknades till 949 kr och gården bestod av manbyggnad, bodar och stall, brädskjul, svin och hemlighus, lagård, vagns och vedsk jul, större och mindre källare. Trädgård ingick också i kalkylerna samt källgrävning (30 kr). Under byggnadstiden bodde Albin An derssons familj enligt uppgift i boden som ännu utgör flygel åt Öster. Manbyggnaden på Carl Johan Johanssons fjärdedels mantal står kvar, något förändrad, sedan tiden före skiftet och detsamma gäl ler Jonas Jönssons stora manbyggnad som troligen har tillkommit i slutet av 17 00talet men påbyggts på 1840talet. På 1880talets skifteskarta markeras i byn också en gårdssmedja som försvann först ett gott stycke in på vårt århundrade och hade sin plats i Gårdshagen. En påminnelse om det gamla naturahushållet ger den linbasta som länge låg kvar i Kohagen mellan byn och Stenkilsbyenen (ytterli gare en basta fanns på Albin Anderssons hemmansdel. Den vari bruk längst i byn). Linodlingen var utbredd i bygden och det har berättats att konfirmationskostymer ännu 1925 kunde sys av hem våvt tyg i St Åby socken. Linnedukar vävdes av lin som produce rats i Stenkilsby så sent som på 1930talet. Sista linet i Skramlan skördades för övrigt 1940 och och torkades då på träkolsugnen där. Grenadjärerna Grenadjärtorpet Sand representerade rote nr 97 vid Vadstena kompani av Andra livgrenadjårregementet. Det friköptes från ro ten år 1909 av Matilda Augusta Jonsson för 1 300 kr. Dessförinnan hade det varit soldattorp sedan indelningsverkets första tid, ur sprungligen (till 1791) ryttartorp under Östgöta kavallerirege mente. 1800talets grenadjärer var i tur och ordning: Anders Amunder (f 1773), Johannes Carlsson Kamensky (f 1795 och namngiven efter en berömd rysk general), Gustaf Klint (f 1811), Gustaf Steen (f Grenadjären Carl Johan Albin Hall, f 1844, den siste soldaten i Sand, med sin hustru Clara Josefina Hall, f 7846. Avf/yt tade 7895 Grenadjärtorpet Sand 1988. Friköptes och blev eget små bruk 7909. Torpet kunde föda två kor och gris, på åker/ap parna odlades säd och potatis (Foto: OLLE STROM) 34 Manbyggnaden på Stenki/sby 1:3 7988. De sista bofasta brukarna var här bröderna Theodor och Birger Carlsson (Foto: OLLE STROM) Undantagshuset på Stenkilsby 7:2, den s k K yrkvärdagården, uppförd under 1800talets första hälft (Foto: OLLE STRöMl 36 Ovan: iKyrkvärdagârdens träd gård omkr 79 75. Fr v drängen Oskar, Johan Jonsson, Alma Jonsson, Hedda Andersson och pigan Selma. Johan Jons san (7844 1929) brukade un der /ång tid Stenki/sby 7:2. Alma var hans syster och Hedda trozy'änarinna i Sten ki/sby under 40 år. Hon fick bo på den s k Heddakammarn till döddagar Nedan t v: Eva Kristina Anders dotter i 7 82 1 _97), hustru till kyrkvärden Jonas Jönsson (7816 7902) och moster till ecklesiastikministern Fridtjuv Berg " Nedan th: Stenkilsby 7:2 på 1920talet. Dräng med går dens nordsvenskar samt Johan Jonsson, fotograferade mot Undantagshuset 181 1) och allra sist Carl Johan Albin Hall (f 1844). Siste grenadjären Hall lämnade torpet 1895. Grenadjärtorpet, ett av 17 liknande i Åby socken, skulle vid laga skiftet behålla sina ägor i ett stycke i det gamla läget vid landsvä gen. Torpstugan behövde inte flyttas. Ladugården ligger också kvar på den gamla platsen men har byggts om till fritidshus. I torpets noggrant utförda ägogradering förekommer bedömningar som "grund sandmylla' ', “sandmylla på sandbotten' ', "god sand mylla" och ”gulsandmylla' '. Allt detta tyder på att namnet Sand är väl förankrat i verkligheten. Grenadjärtorpets hela ägovidd 188 1 kunde i bästa fall föda två kor (1 tunnland 25 kappland åker, 6 tl 11 kappland ängs och odlings mark samt 0,2 kappland impediment, dvs berg, oduglig mark). Hela Stenkilsby hade en areal av 200 hektar. Därav var 20 har åker, 76 har ängsmark, 102 har avrösningsjord (bete, skogsmark mm) samt 1,5 har impediment. Förhållandena är i stort sett likar tade idag (även om mycket ängsmark blivit till skog). Befolkningen vid skiftestiden År 1850 hade St Åby socken 2 700 invånare. Vid skiftestiden bodde i hela Stenkilsby, inklusive torpställen och stugor på utmarkerna vid landsvägen, omkring 55 personer. I kyrkvärdagården bodde Jonas Jönsson (f 1816) med hustrun Eva Kristina Andersdotter (f 1821). År 1857 köpte de gården av hustruns föräldrar. De inredde därpå övervåningen och i ett brev som Eva Kristinas far har skrivit 1859 står: “Jonas Jönssons hafva nu nyss fått alla rummen i sin byggning färdiga med målning och tapetsering' '. Ursprungstape ten i övre salen finns fortfarande kvar. På gården fanns också Jonas Jönssons och hans hustrus barn Johan och Alma. Dottern Anna (f 1847) var då redan utflugen. Man hade dessutom två pigor och en dräng på gården. En kort tid vid 1880talets början brukades den av en arrendator med egen familj och eget tjänstefolk. Undantagsstugan med uthus längre ner mot Gårdshagen uppför des under 1800talets första hälft som bostad åt Jonas Jönssons svärföräldrar. Undantagsstugan har efter 1877 använts först av Johan Jonsson (18441929) och sedan som både brygghus och drängstuga. På det norra fjärdedelshemmanet bodde ägaren Carl Albin Anders son (f 1847), hustrun Augusta Josefina Gustafsdotter (f 1851) och fyra barn. På gården bodde också hustruns föräldrar på undantag och på 1890talet var barnaskaran utökad till sju. Den tredje hemmansdelen ägdes och brukade av Carl Johan Jo hansson (f 1828) med hustrun Johanna Sofia Carlsdotter (f 1846). 37 Lybeck 7988. Th f/yge/n som på 1830talet en kort tid an vändes som handelsbod (Foto: OLLE STROM) Tage Kullander har bott i Ly beck sedan 7935. Då fanns här djur och /agärd " (Foto: OLLE STROM) 38 Där fanns fyra barn på 1880talet. Den yngste av dessa var Birger (f 1888). Han och brodern Teodor (f 1879) blev gårdens sista bofasta brukare till 1950talets slut. På gården bodde också inhyst arbetaren Johan August Andersson med hustru och fyra döttrar. I Lybecks vackra flygel var en kort tid på 1830talet handelsbod i mindre skala, där torparen Johannes Svensson sålde snus och sill m m. Beviset för denna verksamhet är en bevarad handling i Skramlan där det framgår att Adolf Gustafsson i Skramlan hade gått i borgen för Svensson, varför han så småningom fick träda in och betala en del av dennes skuld hos handelsman Johan Sandberg iJönköping. Hela reversen löd på 54 riksdaler och det verkar helt klart att affärerna i Lybeck inte gick lysande. Lybeck var förutom handelsbod också poststation under lång tid. Byns folk hämtade sin post där ända fram mot mitten av det här seklet. Det intressanta är att alla gårdarna ända fram till 1980talet har ägts av de familjer som brukade dem redan vid 1800talets mitt. Torpet Lybeck beboddes på 1880talet av förpantningsägaren Lars Peter Sandahl (f 1822), hans hustru Maja Lisa Persdotter (f 1830) och sju hemmavarande barn. Stugan tycks också ha haft utrymme för Anders Johansson och hans familj. Flyge/ns vackra dörr (Foto: OLLE STROM) Torpet Sand innehades vid den aktuella tiden av livgrenadjären Hall (f 1844) med hustrun Clara Josefina (f 1846) och dottern Jenny. Hos Halls bodde dessutom en äldre kvinna inhyses, möj li gen en släkting. Ruinen av förpantningslägenheten Sand kan man ännu i dag k skymta väster om landsvägen mitt emot Sand. Invånare var här änkan Stina Samuelsdotter (f 181 1) som tycks ha levat i djupaste misär. Backstugan Källevik, även den vid landsvägen mot Aby strax intill gränsen mot Skramlan, fanns kvar till mitten av 1870talet, då den var bostad för backstugumannen Carl Johan Andersson och hans familj. Stenkilsby i senare tid Det var alltid fest i Stenkilsby under slåttertiden. De viktigaste markerna som slogs var Storängen, Glasången och Gölafällerna (på kyrkvärdagården samt slåtterängarna på de övriga gårdarna. Dessa låg åt Bonderydshållet). Under torrår slog man till 1940talet t 0 m starr för att dryga ut fodret. Slåttagille hade man i regel fram till 1940talet i trakten. Lars Andersson i Skramlan berättar att Storängen i början av seklet alltid fick vänta till sist. Då samlades ett 30tal karlar och lika många räfserskor i Stenkilsby. Lönen var 1 krona per slåtterkarl och 50 öre per räfserska och dag. 39 Förpantningskontrakt från 1857, där Lars Sandahl blir för pantningsägare till torpet Ly beck på 49 år. Här föreskrivs att Sandahl skall betala 2 750 kr riksdaler riksmynt i förpant ningssumma, en summa som åter/öses efter 49 är utan ränta. Hus, jord, skog och gärdsgårdar ska/l återlämnas i samma skick som de mottages lmen Sandahl flyttade redan 1886 och fick då tillbaka sina pengar. Torpet stod obebott i 49 år, tills Frans, Hilda och Tage Kullander flyttade in). (Foto: OLLE STRÖM) 40 ”på IJ' :XI/dn? M Vid slåttern hörde det till att man hade slipsten och och brynebytta med sig ut i markerna och dessutom mat i korgar. Slåtterkarlarna ställdes upp på linje ute i ängen och det var nästan en skam att bli efter under arbetet. Elektriciteten kom till Stenkilsby så sent som 1943. Under kriget fick man klara sig med karbidlampor. Före 1940talet var slâtter maskinen, hästräfsan och handseparatorn de enda maskinella hjälpmedlen i lantbruket. I början av 1940talet hade Gunnar Glad självbindare. Mjölkmaskiner introducerades i Stenkilsby 1945 och när det var dags för traktorer var redan det bofasta jordbruket på väg att avvecklas. Mangärdsbyggnaden på Sten ki/sby 1:4 1.988. Flyttades ut vid 1880talets skifte, ägdes då av Albin Andersson (Foto: OLLE S TROM) Erik Ross som var lilldräng i Stenkilsby 1928 berättar att det då fanns två drångar på den stora gården. Lilldrängen skötte hästarna och korna, mjölkade m m. Gården födde på 1920talet två hästar, åtta kor, sex ungdjur, tio får, två grisar och dessutom höns. På de Övriga gårdarna var antalet djur kanske något mindre, men två hästar tycks man ha haft också där. På alla tre gårdarna födde man upp får i början av seklet och i byn odlade man under första hälften av 1900talet korn, havre, tåg och i mindre utsträckning vete. Kålrötterna ersattes in på 1940talet av fodersockerbetor. Gunnar Glad var den siste bofaste invånare som höll på med jord bruk i Stenkilsby (till omrking 1965). På de övriga gårdarna var de sista bofasta ägarna/brukarna Teodor och Birger Carlsson (till slu tet av 1950talet, då Åke Axelsson arrenderade åkermarken) och Allan Svensson. Siste arrendatorn på kyrkvärdagården, Paul G0 mêr, var verksam till 1959. Från 1960talet har marken brukats av grannar och ladugårdarna mestadels stått tomma. Prognoserna för framtiden är ljusa i Stenkilsby. Äkermarken är till stor del fortfa rande öppen i motsats till vad som är fallet i vissa andra delar av 42 skogsbygden. Dessutom sköts jorden av medvetna lantbrukare. Skogsbruket drivs rationellt av ägare som, förutom att de är fack män inom det skogliga, också tycks ha sinne för miljöns krav och för de gamla kulturvärdena i Stenkilsby. 1987 års bofasta kan räknas på ena handens fingrar men utveck lingen tycks, glädjande nog, vara på väg att vända. På senare tid har det kommit nytt bofast folk i flera gårdar. Samma glädjande utveckling gäller flera av grannbyarna. HENRY SJÖSTRAND Till grund för artikeln ligger förutom skifteshandlingar, husför hörslängder m m också intervjuer med följande personer: Lars Andersson, Ragnar Gomér, Erik Ross, Åke Axelsson, Tage Kullan der, Sture Gladh, Elsa Gustafsson, Ingegerd Nilsson, Siri och Mar gareta Stenkil (Margareta Stenkil har dessutom bidragit med doku mentation om Stenkilst och ställt ett rikt fotografiskt material till förfogande).