Bodebol, Siggeryd ochTrehörna. Odling och bebyggelse på Hålaveden i gammal tid

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Thorsten Andersson Bodebol, Siggeryd och Trehörna Odling och bebyggelse på Hålaveden i gammal tid Föredrag hållet i Riddarsalen i Ödeshög den 4 mars 1997 Arrangörer: Länsstyrelsen och Studieförbundet Vuxenskolan Kan användas som studiematerial Ödeshög ligger som alla vet just på gränsen mellan slätten och skogen, Östgötaslätten och Hålaveden. Det är detta som är förutsättningen för att den gamla bondbyn Ödeshög har utvecklats till en handelsplats och så småningom till ett modernt samhälle, centralort i den nuvarande Ödeshögs kommun. Just här på gränsen mellan slätt och skog var det naturligt att man samlades till byteshandel, som det bör ha varit i början. Utvecklingen här i bygden hade kunnat bli helt annorlunda. Hästholmen, också det från början en bondby, fick genom sin hamn stor betydelse. Under den äldre medeltiden, ännu under 1300talet, var Hästholmen den förnämsta överfartsorten över Vättern på vår sida av sjön. (Den reguljära trafiken mellan Hästholmen och Hjo minns ännu många av oss.) Hästholmen höll på att växa ut till stad, men den utvecklingen avbröts, menar man, genom Vadstenas uppsving från omkring 1400, som i sin tur hängde samman med anläggningen av Birgittas kloster. Klostret, som byggdes under senare hälften av 1300 talet (det invigdes 1384), fick snabbt ett högt anseende, inte bara regionalt utan också nationellt och till och med internationellt. Utan Birgitta och Vadstena kloster hade nog Hästholmen snarare än Ödeshög blivit centralort i det gamla Lysings härad, det som idag utom Kumla u är Ödeshögs kommun. Det är Lysings härad eller Ödeshögs kommun som är utgångspunkt för den här framställningen, närmare bestämt dess skogsbygd, alltså skogsbygden i Ödeshögs, Stora Åby, Röks och Trehörna socknar. Skillnaden mellan bebyggelsen på slätten och i skogsbygden är välbekant för alla: stora byar på slätten med all eller nästintill all mark uppodlad och enstaka gårdar i skogsbygden med åker och äng insprängda i skogen. Skogsbygden är en del av den gamla gränsskogen mellan Östergötland och Småland, Hålaveden. ved är samma ord som vårt ved men betydde i äldre tid också ,skogÄ Hål i Hålaveden hänger ihop med vårt ord hål. Det är dock inte just det ordet som ingår i namnet utan ett gammalt 'likalydande egenskapsord, som egentligen har betytt ,ihåligi Hälaveden, »den håla skogen», kan ungefär återges med *den djupa skogen, storskogenl. Namnet Hålaveden har idag ingen folklig förankring, vi har lärt oss det i skolan, i geografiundervisningen. Vore namnet genuint, skulle det i dialekten uttalas »H8laven», och det uttalet har jag aldrig hört. Ödeshög är eller rättare sagt har varit en stor by just i utkanten av slätten och med del också i den intilliggande skogen. Namnet Ödeshög är gammalt, det betyder ,Öders gravhög”. Det går alltså tillbaka till förhistorisk, förkristen tid, då de döda begravdes på byns gravfält, en sed som bröts med kristendomen under medeltiden. Ödeshögs by sträcker sig långt tillbaka före medeltiden, som räknas från mitten av 1000talet. Själva namnet visar att bebyggelsen är ännu äldre än namnet; det har som sagt getts efter en gravhög, och då måste det ju ha bott folk här ännu tidigare. Öder måste ha varit en betydande man, och gravhögen bör ha varit imponerande, annars hade namnet Ödeshög inte kommit till. Var gravhögen har legat, vet vi inte. En gissning kunde vara att den var anlagd på höjden där kyrkan ligger, för att synas och dominera precis som kyrkan, men det är bara en gissning. Vad jag har sagt om Öders gravhög visar att gravar från förhistorisk tid är viktiga för datering av bebyggelsen. Det kommer ni att få höra mera om i ett föredrag längre fram. Det är inte mitt område. J ag vill bara helt kort nämna att det på spridda ställen i skogsbygden finns gravar, som alltså visar att det har funnits viss bebyggelse redan under förhistorisk tid men att den av allt att döma har varit obetydlig. En imponerande anläggning är ett stort gravröse i Trehörna, på krönet av höjden söder om Trehörna säteri, med en storslagen utsikt ut mot Omberg. Platsen brukar benämnas »Smessera», jag vill minnas att det står så på fornminnesskylten neranför den branta backen som leder upp till gravröset. Det är en rent dialektal form, och vi som kan dialekten kan lätt göra en riksspråksform av den: Smedsorna. Till grund ligger ett ängsnamn, Smedsängen, till detta har bildats en smeknamnsform, Smedsan, och flera ängar, som det bör ha varit fråga om, har då kunnat kallas Smedsorna, >›Smessera». Fornlämningarna i skogsbygden lämnar jag som sagt därhän. Jag skall i stället försöka ge en uppfattning om vad ortnamnen, namnen på gårdarna i skogsbygden, har att säga om odling och bebyggelse. Om vi tänker oss att vi ingenting kände till om Lysingsbygden och bara hade en karta med by och gårdnamn att utgå ifrån, så skulle vi utifrån själva namnen kunna säga att vi har gammal bygd på slätten, bebyggelse som sträcker sig långt tillbaka i förhistorisk tid, men att bebyggelsen i skogsbygden nästan genomgående är yngre, huvudsakligen från medeltiden och slutet av den förhistoriska tiden, dvs. närmast då från vikingatiden, som räknas från 800 till 1050. Skillnaden mellan slätt och skog framgår av vissa ortnamnstyper. Utmärkande för slätten är t.ex. namn på inge, såsom Öninge och lite längre bort Skänninge, namn på stad, såsom Häggestad, Järnstad, Jättingstad, Tollstad, och namn på by, såsom Broby, Forsby, Råby, Tägneby, Vallby, Åby, Åsby. De här namntyperna sträcker sig långt tillbaka i förhistorisk tid. De är utmärkande för områden med uråldrig bebyggelse, från Kristi födelse och framåt i tiden, delvis kanske ännu äldre. Sådana namntyper saknas i skogsbygden, Där finner vi i stället andra namntyper. Mot detta kan man med fog protestera: det finns många namn i skogsbygden som slutar på by (BILD 1). Det är riktigt, men de innehåller ursprungligen inte by som i Råby och Vallby, en efterled som från början har betytt , gårdÄ sedan också ”byÅ Namnen på Hålaveden har kommit att anslutas till de talrika namnen på by, men de innehåller enligt gamla skrivningar, delvis från medeltiden och annars enligt de äldsta jordeböckerna från lSOOtalet, ett annat ord, bygd, och detta bygd har här inte den betydelse som vi vanligen lägger in i ordet, som i skogsbygd, utan i stället betydelsen ,nyodling, nybyggei. Bygd i denna betydelse är ett typiskt medeltida ortnamnselement. Förleden är för det mesta ett personnamn, ett mansnamn, något som är utmärkande just för nybyggesnamn. Vi har Amund i Amundeby, Banke i Bankaby, i Ermundeby inte Ermund utan, enligt de äldsta skrivningarna i jordeböckerna, ett ovanligt namn, Ermod, i Gammalsby har vi Gammal (ett vanligt mansnamn, från början säkerligen ett binamn, ›>Gammeln»), i Gumby har Vi Gumme (smeknamnsform av Gudmund), i Halvareby inte Halvar utan Halvard, Hemming ingår i Hemmingsby, Krisseby skrevs tidigare Cristiernsbygdh och innehåller då Christiern (dagens Krister), en biform till Kristian, i Ruskelsby ingår ett namn som vi bara känner från isländskan, Hrosskell, Sonaby är bildat till Sone, Stenkilsby till Stenkil och Sunneby till Sjunne (det hette tidigare Sjunneby). Bara Skälaby har en annan förled, ordet skäl som betyder 'gräns, och som här syftar på gränsen mellan Ödeshögs och Åby socknar. De här namnen talar om att här har anlagts nybyggen och i de allra flesta fallen vad han hette som fällde skog och bröt mark. Vi får här en bild av hur man under medeltiden röjde och slog sig ner på Hålaveden. Det var för Amund, Gammal, Hemming och de andra ungefär som för Karl Oskar och de andra nybyggarna i Nordamerika, som Vilhelm Moberg har skrivit om, med den skillnaden att det var bördigare vid KiChiSaga än på Hålaveden. Skogsbygden får vi från början föreställa oss som en stor allmänning. . En rest av detta är fortfarande Härsmarka, som vi säger här, alltså Häradsmarken, häradets allmänning. Från slätten med dess mycket äldre bebyggelse har folk sökt sin utkomst i Skogsbygden. Just den tidiga medeltiden och även vikingatiden är i Sverige en epok som kännetecknas av en stark bebyggelseexpansion. Här på Hålaveden, liksom på andra håll, har pågått en enorm nyodling. Ett tag var det tydligen på modet att bilda namn på bygd, och man bör då tänka på att sådana här gamla naturvuxna namn har getts av grannarna. Det är inte som med moderna namn på »ställen›>, friköpta torp och backstugor, som ägarfamiljen har gett namn åt: i Ödeshög tex. Vernerstrg efter Werner, Gullsäter efter Gullan. Vårt ställe här i Ödeshög döpte ägaren, som hette Lind, till Lindeshög, men grannarna fortsatte att säga Lindastället. På samma sätt var det folk runtom som berättade att nu hade Gammal och Hemming röjt sig »bygder», Gammalsbygd och Hemmingsbygd. Bygd var inte det enda ordet för ,nyodling, och ingalunda det vanligaste. På kartan syns ett enstaka Vinninge. Det är inte att sammanhålla med de gamla namnen på inge som Öninge och Skänninge på slätten. Det framgår av det gamla uttalet, >›Vinninga›>. Det är bestämd form av ordet vinning ,nyodlingä mera riksspråkligt skulle det alltså heta Vinningen. Vinninge har helt enkelt till formen anslutits till namnen på inge. I gamla handlingar uppträder Vinninge som en utjord. Nyodlingen har hört till någon annan gård. Vinninge är intressant, därför att det visar hur en nyodling av allt att döma har tagits upp från någon av gårdarna i närheten och sedan bebyggts och blivit till en egen gård. Det är vanligt att bebyggelsen växer till just på det sättet. Därom vittnar namn som Äng i Ödeshög och Åby, Hästäng och Skagäng i Rök. Det är ängar som har hört till någon annan, äldre bebyggelse, men för det mesta kan man inte peka ut moderbebyggelsen. Utan närmare detaljstudium. går det i varje fall inte, och något sådant har jag inte företagit i det här sammanhanget. (Två namn på bilden, Gyllinge och Tingstad, återkommer jag till.) Ett namn av samma slag som Vinninge och Äng är också Sättra i Rök. Säter i våra ortnamn, tex. i Östergötland, betyder inte 'fäbod”, som man kunde tro, utan htmarksäng, skogsäng”. Sättra har alltså, innan det blev bebyggt, varit en utmarksäng till någon annan gård. Sättra blev sedan i sin tur under medeltiden huvudgård med flera underlydande gårdar och torp. Fallet Sättra ger en god bild av den fortskridande uppodlingen och dess dynamik. Med tanke på den senare utvecklingen av Sättra får vi nog räkna med att skogsängsstadiet, så att säga, får förläggas till förhistorisk tid, åtminstone till vikingatiden. Namn som Äng och Sättra är viktiga inte minst därför att de visar att bebyggelseutvecklingen ofta har gått stegvis: först en äng, sedan en gård. Det säger sig ju självt att det är en fördel att bygga på en äng, en öppen plats som redan finns, framför att röja i skogen. Jag nämnde att bygd inte är det vanligaste ortnamnselementet för ,nyodling, nybygge”. Det vanligaste på Hålaveden är nog ryd, som betyder ,röjning och som från början kanske ofta har varit just nyodling, men en nyodling som snart nog bebyggdes och blev till ett nybygge. Det vimlar av rydnamn i Lysings härads skogsbygd. Ibland har de, liksom av namnen på bygd, ett mansnamn som förled, namnet på den som röjde: Brodde i Brodderyd, Sigge i Siggeryd, Sjunne i Sunneryd (äldre Sjunneryd) i Ödeshög, Björn i Björnseryd i Åby, Göte i Göteryd, Puke i Pukeryd i Trehörna. Det sistnämnda namnet, Puke, bör ha varit ett öknamn, det är ett ord för ,den ondeà Bonderyd i Åby innehåller nog också ett mansnamn, Bonde; det var vanligt som mansnamn under medeltiden. Personnamn är emellertid inte alls lika dominerande i ryd namnen som i namnen på bygd Förlederna i rydnamnen är mer varierade. Bränneryd i Åby tyder på svedning. Angseryd i Ödeshög bör ha namn efter sjön som gården ligger vid, idag Angserydssjön. Den bör ha hetat *Agnsjö och ha fått sitt namn av att man där tog småfisk att använda som agn, bete, väl då för fiske i Vättern. Storeryd i Åby, genuint »Storyd>›, var ,den stora röjningenà Åryd i Ödeshög ligger vid ån från Visjösjön, som vi i min barndom * lite längre ner w. brukade kalla för »Markaåa›>. Detta för att ta några exempel. Namn som Gammalsbygd och Siggeryd kan mycket väl ha getts, innan där fanns några hus. Röjningen fanns ju, innan Sigge hade fått upp några hus. Andra nybyggesnamn tar fasta på själva husen. 301, som betyder ,gårdZ är vanligt just om nybyggen i skogsmark. Det finns en rad namn på bol och bola i Lysings härads skogsbygd, koncentrerade till Åby och Ödeshögs socknar. (BILD 2) Egendomligt nog slutar namnen på bol i Ödeshög och på bola i Åby, något som jag aldrig hade tänkt på, förrän jag förberedde det här föredraget. Den uppdelningen mellan bol och bola visar tydligt hur modepräglade ortnamnen ofta är. I Ödeshög var det mode att bilda namn på bol, i Åby modernt att välja formen bola. Oftast talar namnen om vem som äger bolet och som väl i de flesta fall tillika är nybyggaren: Erik i Ersbola, Inge i Ingabola, Jöns i Jönsabola, Måns i MånsabOZa, Tyrgils ett gammalt namn i Tyrsabola, alla i Åby socken. Prästabola i samma socken har på något sätt varit knutet till prästen i socknen. I Ödeshög har också en Tyrgils anlagt ett nybygge, med det lyder då i Ösjöform Tyrsabol. Ett mansnamn som förled tycks också ingå i Harsbol, som på 1500talet skrivs Haraldsbol. Det finns nog fler mansnamn, kanske öknamn, som döljer sig i bol och bolanamnen, men det kräver närmare undersökningar. Alla förleder är i varje fall inte personnamn. Bulsbol i Ödeshög innehåller nog ett dialektord buls (no. dial.), som betyder ,klump”och då syftar på förhöjning i terrängen w jag tror det stämmer med topografin i Bultsbol, men det är ett tag sedan jag var där. Bodebol är ett intressant namn. Det genuina dialektuttalet är, som många känner till, »Bobol>›, och de två formerna, Bobol och Bodebol, växlar också i äldre jordeböcker. Förleden bör vara ordet bod, vårt vanliga ord, som kan syfta på bodar av skiftande slag och som är vanligt just på nybyggesmark. Som efterled i ortnamn brukar det ha formen boa'a eller bo. Just i Lysings härad är det ovanligt, men vi kan peka på Kälkebo och Pelarebo i Åby, Hälleboda i Rök, F lugebo och Sjöbo i Trehörna. I Bodebol verkar det som om vi kunde följa tillblivelsen av gården. Bodebol kan inte gärna betyda , gården med bodar,, för bodar finns det på varje gård. I stället kan vi kanske tänka oss saken så: Efter röjningen, som namnet inte säger något om, har här uppförts bodar, kanske slåtterbodar (för hö och övernattning), och i nästa steg har här byggts ett riktigt bol, en gård. Det här är lite av en gissning, en gissning, som just kombinationen av bod och bo] lockar till. Liksom bol har torp, en annan nybyggesterm, direkt avsett bebyggelse. Torp skiljer sig emellertid från [701 genom att det är vanligt också på slätten. Såsom framgår av de medeltida lagarna, används det som teknisk term för en gård som bryts ut ur en moderby, avgärdagård brukar en sådan gård kallas. Därför finns det många torpnamn också i gammal bygd, t.ex. Kråketorp, Kulltorp, Millingstorp och Sjöstorp på slätten i Lysings härad. Ibland har vi tur och kan utifrån namnen peka på moderbyn och utflyttargården. Ett sådant exempel utgör namnparet Haninge och Haningetorp i Västra Tollstad. På ekonomiska kartan ser man av gränserna tydligt att utflyttargården Haningetorp tidigare har bildat en enhet med Haninge; Haningetorp är en bit som är utbruten ur ett äldre Haninge. Ett sådant namnpar finns faktiskt också på Hålaveden: Stengård och Stengårdstorp i Rök. Också här visar ekonomiska kartan att de två gårdarna bör ha utgjort en enhet. I en ung bygd som den på Hålaveden är emellertid torp vanligt i en mera allmän betydelse, ,nybyggeà Ibland, skall tilläggas, uppträder torp i formen arp; det är alltså samma namnelement. Precis som i namnen på bygd, ryd och bol är det ofta mansnamn i förleden till torpnamnen, tex. Jonstorp och Staffanstorp i Åby, Hemmingstorp och Perstorp i Rök, Lassarp och Olstorp i Trehörna. Klämmestorp i Ödeshög innehåller också ett mansnamn, nämligen Klemens, det gamla påvenamnet; det framgår av äldre skrivningar. Att man måste rådfråga äldre namnformer visar t.ex. också Stajfanstorp i Ödeshög. I motsats till det likalydande Åbynamnet är det inte bildat till mansnamnet Staffan. Det skrivs i 1500talets jordeböcker på lite varierande sätt. Skrivningarna visar att det bör ha uttalats »Stafsestorp>› e.d., och det finns också skrivningar med Stafsiö som förled. Detta pekar på en form Stafsjöstorp, men redan på 1500talet börjar skrivformen S tajjfanstorp tränga sig på, med omtolkning efter mansnamnet Stajâfan. De tidiga namnformerna visar emellertid att förleden är Stafsjo', och detta Stafsjö avser Gyllingesjön, som Staffanstorp ligger vid. Det har varit ett äldre namn på sjön. (BILD 3) Vad betyder då Stafsjo'? J 0, stav syftar i ortnamn ofta, faktiskt oftast, på gränsläge. Det har från början avsett gränsstavar och sedan mera allmänt använts om gränspunkter, t.ex. sjöar. Gyllingesjön ligger på gränsen mellan Östergötland och Småland, och det är det som Stafsjo' syftar på. Samma betydelse har det bekanta Stavsjö, med Stafsjö värdshus, vid Stavsjön i sydöstra Södermanland, till helt lO nyligen beläget invid E4. Detta Stavsjö ligger ett par kilometer från gränsen till Östergötland, men sjön, som är den ursprungliga namnbäraren, bör en gång ha varit gränssjö mellan Östergötland och Södermanland. Egendomligt nog finns det också en sjö med namnet Stavsjön vid Östergötlands gräns mot Närke norr om Medevi, eller har funnits, den är nu uttorkad. Östergötlands gränser har alltså markerats av »Stavsjöar>›, gränsmarkerande sjöar, i nordväst, nordost och sydväst. Stavsjön i Ödeshög ger också förklaring till bynamnet Stava vid Vättern invid Grännavägen. Som alla gamla ösjöbor vet, heter det egentligen inte Stava utan Stave, och det är den formen som ger lösningen. Slave kan föras tillbaka på en äldre form Stavo, och detta är en böjd form av Stava. Precis som det heter kyrka men kyrkogård, har Stav0 varit en form av Stava. Man sa »i Stavo», som sedan blev till Stave, med e för äldre 0 precis som i lgrkegården, kyrkebacken. Som ni ser på bilden, rinner det en å från Gyllingesjön, den gamla Stavsjön, till Vättern, nu vanligen kallad Stavebäcken. Den ån mynnar vid Stava, och den bör ha hetat Stava, i böjd form Stavo, Stave. Så skall ett ånamn se ut, men det är en sak som jag inte kan gå närmare in på i det här sammanhanget. Stava eller >›Stavan» som vi skulle ha sagt idag betyder helt enkelt ,ån som rinner från Stavsjön,, och Stava har fått namn efter läget vid ån. Som ni minns visade jag Gyllinge på en tidigare bild, bland unga namn på Hålaveden. Lika lite som Vinninge kan Gyllinge vara ett gammalt namn på inge som eXV. Öninge. Läget och omgivande namn talar emot det, likaså avsaknaden av gravar från förhistorisk tid. Gyllinge är säkerligen efter mönster av namnen på inge en ombildning av ett äldre Gylling, och detta kan tolkas som ett gammalt namn på Gyllingesjön, en bildning till ordet gull (gull är en äldre form än guld), med förändring av bl till y på grund av izet i Gylling. Gull är vanligt i ortnamn, bl.a. används det gärna om glänsande vatten, och allt talar för 11 att det är så i det här fallet. Gylling kan återges med ”den glänsande sjön,, och det omdömet gör Gyllingesjön verkligen skäl för. (BILD 4) Sjön ligger skyddad mellan skogklädda höjder. Nästan på alla sidor går skogen fram till sjön. På östra sidan ligger ett högt berg, som kallas Blå hall eller Blåhallsberget, där blå betyder ,svart, mörkl. Fotot på bilden är taget från Blåhallsberget. Mot den mörka inramningen gör sjön ett påfallande ljust, glänsande intryck. Genom sitt vindskyddade läge ligger den spegelblank också när det blåser. Samma dag som kortet på bilden togs (1963) gick Vättern vit. Det är spännande att se hur sjö och gårdnamn här vävs i varandra. Vi får tänka oss ett gammalt, förhistoriskt sjönamn, Gylling, givet av jägare och fiskare. En gård anläggs här, och den får namn efter sjön, Gylling. Sjöars namn överförs ofta på en gård, och det är då, helt naturligt, den tidigast anlagda gården vid sjön som övertar dess namn. I äldsta tid fanns det inte någon gränsl i n j e mellan Östergötland och Småland, Hålaveden var gränss k 0 g , ett gränsbälte, och först så småningom, i samband med att skogsbygden bebyggdes och östgötar och smålänningar så att säga kröp närmare varandra, blev det aktuellt att dra en fixerad gräns. Då kom Gyllingesjön att bli gränsmärke, bli till en »stavsjö›> och benämnas därefter, dvs. med Stafsjö, ett namn som kom att tränga undan det äldre namnet, Gylling. Till det nya namnet, Stafsjö, bildades någon gång under senmedeltiden Stafsjöstorp. Idag benämns sjön på vanligt sätt efter gårdarna runt omkring den. Gyllingesjön är det vanligaste namnet, det är det som står på kartorna, men också Stafanstorpasjön och Ingefrearpasjön, det senare efter Ingefrearp på Smålandssidan, används som namn på sjön. Ytterligare en ortnamnsefterled, som är karakteristisk för medeltida bebyggelse, vill jag nämna, nämligen hult. Också i namnen på hult finner vi mansnamn som förled, tex. Grimshult i Ödeshög, Ershult, Jonshulr 12 och Nisshult i Åby, men särskilt vanligt är det inte. Andra förleder av varierande slag är väl företrädda. Höghult i Åby anger väl högt läge, och Toppult, också i Åby, syftar Väl på Topphultabacken, en betydande höjd, invid gården. Kulhult i Ödeshög och Kolhult i Trehörna, båda i dialekten uttalade »K81hult», minner nog om kol efter svedning. Ugglehult i Ödeshög tyder på att där fanns ugglor. Fagerhult finns i både Ödeshög och Trehörna, liksom på många andra håll. Det låter ju som om det skulle vara särskilt vackert på de platser som heter så, men antagligen har fager här en äldre betydelse, ,tjänlig, passande, nyttigÅ Fagerhult skulle då betyda ”det tjänliga »hultet»,, och man undrar ju då vad som var så nyttigt med »hultet». Därmed aktualiseras frågan vad hult egentligen står för i ortnamnen. Hult känner vi ju i betydelsen ,skogsdunge, normalt av lövträd”, men det har på senare tid framförts en tanke att det kanske har en mera preciserad betydelse. Det antas syfta på skogsängar, där man tagit löv till foder och där man genom att hålla efter skogen fått ung vegetation, som kontinuerligt gav kvistar och klenvirke och bark, barken väl i första hand till garvning. l studiematerialet för Hålavedscirklarna är det en fråga som syftar just på detta slags skogsbruk: »Finns eller fanns det hamlade träd, i så fall när hamlades de senast?» Hamla är just att hugga av så att det växer upp nya skott. Närmare undersökt är hullproblemet inte ännu, men det som har framförts talar nog för att hult åtminstone i viss utsträckning har syftat på platser med sådan vegetation. H ult och det tidigare nämnda Säter skulle därmed ha snarlik betydelse, båda syftande på mera öppna ägor i skogen, ägor som lockade till bebyggelse. Särskilt intresse tilldrar sig i det här sammanhanget ett nu försvunnet namn, Barkabodahult, som har omfattat ett område kring Boet i Åby. (BILD 5) År 1368 skänks till Vadstena kloster, som då håller på att byggas, »Bo som är beläget i Barkabodahult», som det står i gåvobrevet 13 (på latin). Här rör det sig alltså inte om någon liten dunge utan om ett större område, en användning av hult som också betygas av ortnamn på andra håll. Bo är den gamla formen av gårdens namn; Boet är helt enkelt Bo i bestämd form, men det är gåtfullt varför gårdens namn har fått bestämd form. Barkabod i Barkabodahult kan inte gärna avse något annat än en bod för förvaring av bark, eller flera bodar (det kan inte avgöras utifrån namnformen). Det tyder i så fall på betydande barktäkt kring Boet. Barktäkt tycks med andra ord ha varit en specialitet i detta »hult›>. Det till Vadstena kloster donerade Boet upptas senare i klostrets äldsta jordebok från 1447, och där kan man läsa att till klostret också hör två gårdar i Boets närhet, Riset och Hagen. De bör liksom Boet ha legat just i Barkabodahult, och det ena av namnen, Riset, understryker ytterligare vad som kan ha producerats i ett »hult», nämligen ris och kvistar, som behövdes för korgar, kvastar, hägnader och annat. Barkabodahulr är viktigt vid diskussionen av vad kul: har betytt men har hittills inte tillräckligt beaktats. Namnet Bo betyder ,gård, men används, såsom framgår i andra fall, särskilt om gårdar som har haft någon förvaltningsfunktion. Kanske har Boet i Åby haft haft en sådan funktion i Barkabodahult. Det är en fråga, som finge närmare undersökas. Hittills har jag mest uppehållit mig vid ortnamn som uttryckligen talar om nyodling och nybygge. Det är de som sätter sin prägel på Hålaveden och visar att skogsbygden i huvudsak är sent bebyggd, under medeltiden och slutet av den förhistoriska tiden. De flesta gårdnamnen på Hålaveden är emellertid gamla naturnamn, som har överförts på gårdarna. Ett par exempel, Gyllinge och Stava med namn efter en sjö och en å, har redan nämnts. Sjöar och åar ger ofta upphov till gårdnamn. Visjö har fått sitt namn efter sjön, som nu efter gården kallas Visjösjön. Visjö bör alltså ha varit den första gården som anlades vid 14 sjön. De andra gårdarna kring sjön är yngre. Sjögetorp anger läge vid sjön, Sunnesjö visar på läge sunnan sjön, dvs. söder om den, Kanikenäs anger att kyrkan haft intressen i trakten, alldeles som Munkeryd i Ödeshög. Visjö uttalas i dialekten inte med i utan med e, »Vesjö». Det ger förklaringen till namnet: förleden är säkerligen samma ord ved som i Hålaveden, vars e går tillbaka på ett gammalt i, som i Visjö har bevarats i stavningen. Visjö betyder alltså ,skogssjönü och det är ju ett passande namn. N amngivningen bör ha skett från Ödeshögshållet; härifrån sett är Visjösjön den första sjön uppe i skogsbygden. Också Trehörna är från början ett sjönamn, namn på Trehörnasjön eller Trehömingen som den också kallas eller i varje fall har kallats. Den ursprungliga formen av sjönamnet är inte alldeles säker, och det är lite för krångligt att ta upp den saken här. Sjönamnets betydelse är emellertid klar. Sjön har tre markerade vikar, och det är det som är anledningen till namnet. (BILD 6) Trehörna är, som väl alla vet, inte någon gammal socken som de andra socknarna i Lysings härad. Den bildades först vid lÖOOtalets mitt, genom utbrytning huvudsakligen ur Åby socken men också delvis ur Linderås och Säby socknar på Smålandssidan (Säby är den socken där Tranås växte upp omkring järnvägsstationen). Narbäck vid gamla Grännavägen har liksom Stava lite längre norrut åt Ödeshög till namn efter ett vattendrag, som fortfarande bär samma namn (i bestämd form), Narbäcken. Den bildar nerför berget mot nuvarande Grännavägen gräns mot Småland. Förleden Nar är besläktad med eng. narrow som betyder ,trångC och trång är just vad bäcken är. Den rinner i en djup ravin nerför berget. Det finns en parkeringsplats just vid länsgränsen, och där kan man stanna och beundra bäcken. Anknytning till vatten har namn på ett par vadställen, som överförts på gårdar, Djupvadet i Åby och Hässlevadet i Rök; hässle, som är bildat till 15 hassel, talar om att det har funnits hasselbuskar vid vadstället. Höjder har fått lämna namn åt flera gårdar, t.ex. Åsa i Åby, Haddâsen, Havrekullen, Tällekullen och Vantekullen i Ödeshög. Granliden, vars byggnader nu finns i Hembygdsgården, låg i en sluttning, en lid. Lågt belägna är Hålan i Ödeshög och Trehörna. Skrädeberg vid Vättern, utefter Grännavägen, har en intressant förled. Om ni stannar till där och går nerför de branta bergen mot sjön, kan ni se varför gårdarna heter så. Jord och sten har rasat ner, det är sådana rasmassor som är orsaken till namnet, alldeles som till namnet Mullskräderna på sjösidan av Omberg. Man kan tala om skred av jord och sten, men språkligt sett har namnen inget med ordet skred att göra. Namnen bör i stället hänga ihop med skräda, t.ex. »skrä(da) grenar av ett fällt träd». Det är fråga om något som skilts ifrån, jord och stenar som lossnat och rasat ner. För den botaniskt intresserade kan jag nämna att Bökö i Åby är ett gammalt Böke, bildat som hässle i Hässlevadet till hassel och som tälle i Tällekullen till tall. Böke betyder alltså ,bokskogen7 och visar att boken har vuxit Vild här på Hålaveden. Samma sak framgår av ett sjönamn i Trehörna, Bokegölen. Det var ett litet axplock bland natumamn som lever kvar i gårdnamn i skogsbygden. Ett namn i skogsbygden förtjänar speciell uppmärksamhet, nämligen Tingstad i Åby socken, vid gränsen till Ödeshögs socken. (BILD 1) Det namnet är känt i medeltida brev ända sedan slutet på 1300talet, och namnet talar om att där har varit en tingsplats. Många känner säkert till Domarringen på Tingsberget i Tingstad. Det är enligt expertisen inte helt säkert att det är en fornlämning, en domarring, och det spelar för tingsplatsfrågan ingen egentlig roll. De s.k. domarringarna, alltså stenar lagda i ring på visst sätt, markerar gravar, men de har i vissa fall sekundärt kunnat tjäna som tingsplatser. Tidigare trodde man att det hade varit deras ursprungliga syfte, och därför kallades de just för 16 domarringar. Vi lämnar Domarringen. Namnet Tingstad talar sitt tydliga språk. Tingstad har varit tingsplats. Då uppstår frågan, vilka som har hållit ting här. Det kan inte vara allmogen i hela Lysings härad. Det är annars i första hand häradena vi tänker på, när det gäller tingsplatser. Varje härad skulle enligt lagen ha en fast tingsplats, vilket inte hindrade att den då och då kunde flyttas från ett ställe till ett annat. Från Lysings härad är ting i medeltida brev betygade från Hästholmen och en plats som kallas Haraker idag skulle namnet lyda Haråkern , som dock inte har kunnat lokaliseras. Från nyare tiden, från 1543 och framåt, är Heda betygat som tingsplats. Tingstad kan som sagt inte ha varit tingsplats för Lysings härad. Häradets huvudbygd låg på slätten mellan Ödeshög och Tåkern, och Tingstad ligger alldeles för långt bort. Också namnet Lysings härad pekar åt annat håll. Häradena i västra Östergötland har, efter vad det verkar, genomgående namn efter sin gamla, normalt väl äldsta tingsplats. Gullbergs härad väster om Roxen har namn efter Gullbergshögen, som man tydligt ser strax före Vreta klosters kyrka, till höger ute på ett gärde, om man kommer från Linköpingshållet. Gullberg är betygat som tingsplats under medeltiden. Dals härad, mellan Tåkem och Vadstena, bör av namnet att döma ha haft sin tingsplats i eller vid en dal, och den dal som avses är säkerligen dalsänkan vid Vävergården, som Vadstenavägen korsar. Där rinner en bäck uppifrån Omberg ut mot Tåkern, och marken och vägen stiger kraftigt upp mot Charlottenborg. Alldeles hitom Vävergården, på vänster sida upp mot berget, ligger Tingslyckan som ett minne, menar jag, om platsens betydelse. Lysings härads namngivande tingsplats har sannolikt inte legat vare sig i Hästholmen eller Heda utan vid Tingsmaden i Rök, invid rastplatsen vid E4 strax hitom Häan backe med Östgötarasta. Strax intill har legat ett l7 torp som hette Lysingslyckan. Det är tilltalande att här se det Lysing som ligger till grund för Lysings härad. Namnet Lysing bör ha betytt ,ljus öppen plats, glänta”, vilket passar bra här vid Övergången mellan skog och slätt. Kanske har Haråkern, som bör ha betytt ”åkern med stenar”, avsett den här platsen men det är bara en gissning. Tingsmaden är markerad som tingsplats på en karta i den permanenta utställningen vid Rökstenen, men nog vore det väl fint med en skylt vid rastplatsen också det kan inte vara många av dem som håller där som vet att de sitter och dricker kaffe invid en gammal tingsplats. Tingstad, om vi nu återvänder till det, kan alltså inte ha varit tingsplats för Lysings härad. Vi får i stället anta att det har varit tingsplats för en del av häradet. Häradena var under medeltiden indelade i fjärdingar, och det är rimligt att tänka sig att det har funnits en fjärding med tyngdpunkt i skogsbygden, kanske särskilt i Ödeshögs och Åby socknar (för Åbys del då inkluderande Trehörna). I så fall låg Tingstad bra till som samlingsplats, vid gränsen mellan de båda socknarna. Som jämförelse kan nämnas att Aska härad i Motalatrakten och Bobergs härad i Borensbergstrakten hade var sin »skobofjärding», alltså ,skogsbornas fjärding”, för skogsbygden norr om Motala ström och Boren. Med Tingstad har vi nu kommit in på ortnamnens betydelse för vår kännedom om gammal samhällsorganisation, men syftet med min översikt här idag har varit ett annat, nämligen att försöka ge en uppfattning om vad ortnamnen kan berätta om odlingens och bebyggelsens utveckling i skogsbygden i Lysings härad eller, som det heter idag, i Ödeshögs kommun, och jag hoppas att det skall ha framgått vilken viktig källa ortnamnen utgör just för sådana bebyggelsehistoriska studier. 18 Framställningen bygger bl.a. på följande arbeten av mig själv: Svenska häradsnamn. UppsalaKöpenhamn 1965. (Nomina Germanica l4.) Tingstad på Hålaveden. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1967. Gyllinge på Hålaveden. I: Namn och bygd 56 (1968). Lysings härad och dess socknar. I: Ödeshög genom seklerna. En sockenantologi, utg. av Ödeshögs kulturnämnd. Red.: Hugo Brolin. Ödeshög 1968. Bo i Barkabodhahult. I: Namn och bygd 85 (1997). (Artikel tillkommen under utarbetandet av ovanstående föredrag; utkommer hösten 1997.) Som översikt över östgötska ortnamn rekommenderas: Gösta Franzén, Ortnamn i Östergötland. Stockholm 1982. Boken innehåller en omfattande bibliografi, med ett särskilt avsnitt för Östergötland. / Tå kern \ \ 2 +.5l/AN5JM \ \ “';I /J (fr. ( ,f ' '\ r * x ,\"“*=' 7 "7 ' HH I. ar'l \ ,7\=, |/, i \“\\\\\\l I I' ' ROK '. \\\\\ 1 ,r \' \ \ , \\\.\\ \__| .. 4 Vattern l : \\\\ |\ ' 2 dam_ L \\\\ ._ I; L, "'7 \\ | \ \.._ | ) ,u , \ x.. M TouW l ä l STAD ' I 5 . ,\ I' J \ t \ _ø\/§| ' \ l\ \ ) K : \ a I i \ l \ 'søfl : : l/ \'“s lr, , :I \\ L \ V “ta *ga/'4 . \\ 1 3 ST. BZ \\ 7 \ › 'IL '0. \\\ 5 M H I J | ' ,/:,:\\ {)\\^\>\\ |_' _ 'x' \\1 ”4: _\\ I / .\'\ :\\ \ \\1 I\\“:I \\ \\\ 'JI x _äll | \\* x 1\ \\\ 1 | I "\ \.. “N § \ \\ I / I I \ .5 I "\)\\ ,I DSUNNEBY ,« QSTENKILSBY , f I ( \ GAMFJJALSBY : USONABY , \ D D . l. GUMBY rrêWPC HEPJWNGSBY , . I'DTINGSTAD DBANKABY 7 aERMUNDEBy oAMUNDEBY J H^åV^RE>V DKRISSEBY ,7 DVINNINGE J *' TREHÖRNA _T_ \ ““s..__ \ hs_l \p'_ 1 I | 0 \ i RUSKELSBY ,I \\ l) ' / /\ ä r' | t r: I I ; UGYLLINGE .vcI S l PRASTIlABOLA NSABO.LA a INGABELA I \ \ BOL . RÖDEBOL I › :BUNKÄBOLA KAXBOLF ERSBOLA 1 TYRSABok/“xnu ; J.. 4 BU 6580]; I ONSABOLA , TYRSAåOLA HARSij \r§__ I I I .. I < ' BORSTABOL BODEBOL', I FRÄISABO L A GÅgABOLNM/,I \ J IGYLU NGE ä ä. ä _ , V i \ TOR? INGEFREARP \ ' de, än. a _. v r. Bo i BARKABODAHULT . , I ! . _,I \ I: \\ :1 Å' ' lr .f . \ _ I i _ i ' øl \ 14 * * im ' q / ; [averhüh