Tåkern

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

coming. www?? uEmZ 515% >m soåmu: 03:0 MMVQQ åxMåMâ SämU Omslagsbilden: Tåkern i fonden Omberg Färgfoto: Christer Elderud För texten i denna SNFguide svarar GÖRAN BERGENGREN Teckningar: GUNNAR BRUSEWITZ Redigerad och utgiven av © SVENSKA NATURSKYDDSFÖRENINGEN Riksförbund för naturvård Riddargatan 9, 114 51 Stockholm Tel: 08/63 51 70 Postgiro: 21 66 1:a uppl. å Printed in Sweden 1970 by Bohusläningens AB, Uddevalla Göran Bergmgrm Tåkern Tåkern fågelsjön I hjärtat av den bördiga Östgötaslätten ligger den kända fågelsjön Tåkern ett stycke unik svensk natur. Den vidsträckta sjön mäter ungefär en mil i väst östlig riktning och omkring en halvmil i sydnordlig. Den fria vattenytan är idag endast ca 25 km2, och de redan enorma vassfälten erövrar för varje är nya ytor. Sjöns stora areal har i samspel med det ringa vattendjupet på endast ca en meter skapat den miljö, som gjort Tåkern till den förnämliga fågelsjö den idag är. Belägen bara 3 km norr om E4 :an och i övrigt omgiven av ett nät av vägar är sjön idag mycket lättillgänglig. Till god hjälp för besökaren är också de två abreM/dtiomtornen vid sjön. Det ena tillhörande Tåkerns fältstation är beläget i Svanshals szn på sydsidan, och det andra tillhörande Motala Amatörbiologiska förening finns på den norra stranden vid sjöns avflöde, Mjölnaån (se kartan på omslagets baksidal). Foto: Christer Elderud « vi. Svanarnas slö Några fågelarter har under årens lopp kommit att framstå som karaktärsarter för Tåkern. Bengt Berg skapade med sin bok “Tåkern en bok om fåglarnas sjö" en bild av sjön som svansjön framför alla andra. Knälwanem historia vid Tåkern är intressant och värd ett omnämnande. Benfynd från ca 2000 f.Kr. vittnar om att arten fanns vid Tåkern redan/ då. Den egentliga invandringen i modern tid skedde emellertid först efter den : sjösänkning, som företogs åren 18421844. Denna sänkning gav svanarna f l ökade möjligheter att nå bottenvegetationen, något som påtagligt gynnade i artens bosättning. Under åren efter sänkningen tycks de häckande svanarnas antal ha hållit sig tämligen konstant till något eller några tiotal par _ ännu vid sekelskiftet tycks ca 20 par ha häckat här. Då började emellertid Tåkern hysa större skaror av översomrande svanar. Artens ökning fortsatte: Från mit ten av 1930talet finns uppgifter om 100 bon och åtskilliga hundra översom rande fåglar. Efter denna tidpunkt skedde en minskning, och flyginvente Foto: Rolf Lind ] ,5 Foto: Boris Engström/N Knölsvan på boet. Foto: Erik Larsson/SNF . j 4 SNATTERAN D ringar under 1950talet redovisar ca 20 bon. Dagens siffra (1969) torde ge ungefär 40 häckningar alltså äter en ökning. Det är känt, att undervattensängarnas rika vegetation är av största betydelse för tåkernsvanarna, och man misstänker, att vissa kransalger är speciellt vik tiga. Under 1960talet har arten C/aam tomemom invandrat, och under samma tidsperiod har också de översomrande knölsvanarna ökat mycket kraftigt i an tal. 1964 fanns 400 ”översomrare”, 1967 800 och 1969 inte mindre än 1.400 exemplar. Dagens tåkernbesökare behöver således aldrig bli utan knölsvanen i sitt kikarfält! Under vår och höst uppträder även släktingen rångrz/ømen i hundrahövdade flockar, rastande på sin flyttning till och från sina häckplatser i norr. Tåkerns änder Tåkern torde vara en av de viktigaste samlingsplatserna för flyttande änder i Nordeuropa. Vanligast förekommande som rastare och häckfågel är grät ømden. Den häckar allmänt på mader och i vassområden. När de enorma an samlingarna av flyttänder är som störst under oktober månad, torde närmare hälften utgöras av gräsänder. Krz'c/êan uppskattades vid inventeringar på 1950talet ha en stam om 50 100 häckande par. Den har dock under senare år minskat markant. Brummden häckar tämligen allmänt i vassarna efter en ökning under senare BRUNAND Teckningar: Gunnar Brusewitz år. Den är en relativt sen invandrare, som kom till vårt land först på 1870talet och då just till Tåkern. Vid sekelskiftet och fram till det svåra torkåret 1935 var brunanden oerhört talrik i sjön. Efter detta år följde emellertid en katastrofal nedgång, och någon egentlig återhämtning tycks inte ha skett förrän under de allra senaste åren. Årtan och rêedømden är andra häckfåglar, som också är rikligt represente rade i de rastande andflockarna. Stjärtanden häckar sällsynt » så även w'ggen. Oktoberdagarnas andflockar hör till Tåkerns verkliga sevärdheter. Antalet individer i flockarna är svårt att uppskatta, men det rör sig säkert om åtskilliga tiotusental fåglar. Förutom gräsanden utgör bláirändema ett dominerande inslag. Knipor, storrêmé och rot/?öm förekommer också i stort antal. Sothönsstammen drabbades liksom brunanden av en svår åderlåtning under torkåret 1933 från att ha varit sjöns kanske allmännaste fågel blev sothönan en sparsamt förekommande häckfågel. Under senare år har dock en god återhämtning skett, och sothönan är nu åter en av sjöns karaktärsfåglar, allestädes närvarande. Höst och vår speciellt i oktober och april utgör också de stora går flocéømza, som rastar på Tåkernslätten, en sevärdhet. I flera tusental betar de om dagarna på fälten för att om kvällarna flyga ut och övernatta i sjön. Mer parten av dem är Jádgärr, men även blärgäm finns ofta med i flockarna. GÖRAN BERGENGREN Av Tåkerns doppingar är Jkäggdoppingen allmännast den finns tämligen jamnt fördelad i vass bältena runt hela sjön. Arten fanns förmodligen vid sjön långt före sänk ningen 1844. Vid åren kring sekelskiftet var den då mycket vanliga skägg doppingen utsatt för omfattande jakt h år 1901 utbetalades Lex. skottpengar (25 öre/st) för inte mindre än 3.437 exemplar! Numera har arten en stark stam med närmast omärkbara årliga variationer. Svartbaêedøppingeøz uppträdde i Tåkern första gången 1913. Under åren därefter torde smärre kolonier ha bildats här och där i sjön. För tillfället är svarthaken stadd på årlig frammarsch, och inventeringar under 1960talet redovisar över 100 häckande par. Den warlbalmde dappz'ngen, som kom till sjön 1921, häckar årligen med något eller några par. Den har gärna sitt till håll intill de stora skrattmåskolonierna. Smådoppingen finns årligen i sjön. Gråbøéedoppingen förekommer med flera par, speciellt i sjöns västra del. Rördrom och brun kärrhäk är två av Tåkerns karaktärsfåglar, som båda valt sjön på grund av dess enorma vassar. Numera är båda arterna så allmänt förekommande, att tåkernbesökaren inte behöver gå miste om den fina upplevelse som ett möte med dem utgör. Två av Tåkerns karak tärsfåglar: T.v. rördrommen, foto: Arthur Chris tiansen T.h. bruna kärrhökens ungar, foto: Rune Bollvik/ SNF TÅKERN När det gäller rärdmmmen torde mötet i regel stanna vid ett hörselintryck men ett nog så markant och ovanligt sådant. Endast i undantagsfall visar sig fågeln. När den första tåkerndrommen bölade någon gång på 1910talet, visste folket runt sjön naturligtvis inte vad det var de hörde. Det finns be rättelser om bönder, som begav sig ut i vassarna för att leta sjögångna kor. Fram till dags dato har arten ökat stadigt: 1969 fanns minst 29 bölande hanar i sjön. Den bryna kärrböêen är troligen mycket gammal i denna trakt « benfynd från ca 2000 f.Kr. vittnar om detta. Kring sekelskiftet häckade 2 a 5 par, på 1940talet omkring 6 par och under 1960talet har de häckande paren varit omkring 15. Vassarnas ständiga ökning i kombination med sjöns närings kapacitet har troligen varit de viktigaste orsakerna till såväl kärrhökens som rördrommens ökning. Skrattmåsen är idag den talrikaste större tåkernfågeln. Det finns flera stora kolonier, de största vid Svanhals udde på sydsidan och vid Tovören på nordsidan. Antalet par är mycket svårt att uppskatta, men siffran 25.000 förefaller inte osanno lik. Arten invandrade till sjön så sent som på 1890talet 1898 häckade två par. Några år strax efter sekelskiftet var skrattmåsen helt försvunnen men GÖRAN BERGENGREN återkom sedan och ökade kraftigt. Ökningen fortgår alltjämt, om än i något dämpad takt. Svarttärnan konstaterades sommaren 1970 för första gången som häckfågel i Tåkern. En mindre koloni fanns då i sjöns västra del. strandängarnas fåglar håller däremot på att trängas undan igenväxningen av Tåkerns stränder blir alltmer påtaglig för varje år. De för strandängarna typiska vadarna har minskat mycket kraftigt i antal. Kärrmäppøm finner tyvärr inte längre den kortsnaggade äng, som hon helst vill ha. Hon finns fortfarande kvar på några ställen, men antalet par är nu högst ett tiotal. Större Jtrandpiparen, vilken så sent som i början på 1960talet fanns i åtskilliga par på de sk. ”gallstränder na”, är numera nästan helt försvunnen. Arten torde ha invandrat till Tåkern strax efter sänkningen 1844. BMJ/mm, drillmäppd, rädbemz och tofrw'pøz uppvisar också markant minsk ning i strandängsregionen. Betesdjurens försvinnade och sjövegetationens bl.a. därav följande expansion är med all säkerhet en väsentlig negativ faktor för dessa arters vidkommande. Videsnåren breder alltmer ut sig i de forna vadarmarkerna. Även andra karaktärsfåglar som ängrpipläréøz, guláirla och barkrêvätlø visar av samma anledning tendens att minska. Sämparven däremot torde gynnas av ”förbuskningen”. starrmader och vassar Här och där runt sjön, kanske framför allt i sydväst, finner man den för denna sjötyp typiska ”starrtuvebiotopen”. På dessa lokaler och i angränsande vass områden finner man sumphönsen. Den Jmåflärêiga Jump/Jämn kan vissa är vara tämligen allmän men kan också ibland nästan helt saknas. Den lilla rump /Jämm har dykt upp några gånger, och det torde finnas goda chanser att finna Brushanelek. Foto: Rolf Lind Kärrsnäppa, foto: Bertil Pettersson/N Större strandpipare, foto: Hj. Wollin henne här. 1925 blev ett bo av arten funnet på sydsidan av sjön den enda säkra häckningen i vårt land. Vattenmllen håller helst till i vassar, gränsande till starrområden. Arten uppvisar år från år en konstant riklig förekomst. Andra vassbundna arter som är mycket typiska för sjön är rönångøren och wii/sångaren. Den förstnämnda kom till Tåkern omkring 1890 och är nu oer hört talrik. Sävsångaren är speciellt vanlig där vassar och buskmarker möts. Tillfälliga gäster Från skogsbygden i söder kommer firégjumma till sjön på näringssök, och av samma anledning finns bägmma dagligen här och där längs stränderna. En uppgift om ett vid Tåkern häckande hägerpar finns från 1911. Merparten av fåglarna på en artlista för Tåkern är endast genomflyttare och rastare. AV typiska sådana har redan nämnts änder och gäss. Andra är t.ex. blå' kärrbäê, jorduggla och alla de nordliga vadarna. Svalor och starar finns tidvis i enorma mängder. Vintertid uppträder regelbundet örnar på Tåkern slätten. Vanligtvis är det fråga om kungxäm, men även bamömen kan visa sig här. ' sjöns historla Det var vid landhöjningen ca 7.000 år f.Kr., just när inlandsisen dragit sig tillbaka från denna del av den nuvarande Östgötaslätten, som insjön Tåkern avskiljdes. Sjöytan var omkring 70 km2 och djupet uppemot 12 m. Vattnet i den nyfödda sjön var klart och näringsfattigt, och fågellivet torde ha varit 9 BRUN KÅPRHÖK FISKGJ USE 75' W" / /7/ ,3, / , SKÄGIGDOPPING Några gamla Tå kernbilder ur SNF:s bildarkiv: Lyftande svanflock, maj 1915. Foto: Sten Bergman Ovanligt högt vat tenstånd, 1924. Foto: Folke Persson Torrlagd sjöbotten mellan Svälinge och Kyleberg, torråret 1933. Foto: Folke Persson TÅKERN relativt fattigt. Hela den del av slätten, där sjön kom att ligga, tillhör den s.k. kambrosilurformationen, som bildades för miljoner år sedan. Sandsten, alunskiffer och kalksten är lagrade i nämnd ordning. Genom förkastningar har denna formation kommit att sänkas i urberget och på detta sätt skyddats mot erosion. Omedelbart väster om sjön reser sig Omberg, en s.k. horst, som kommit att tjänstgöra som fördämning åt detta håll. I övrigt är flackheten på Tåkern slätten endast skenbar. Ändmoräner omger sjöbäckenet på alla håll, och i söder är stigningen mot Sydsvenska höglandet snabbt märkbar. Omkring år 2000 f.Kr. hade sjön ändrat karaktär. Djupet var nu ca 7 m och vattenytan omkring 55 kmå. Vid denna tid hade sjön också ett avflöde mot sydväst, från den nuvarande Dag: mom, som då var en vik av sjön. Det är för övrigt i denna forna vik av Tåkern, som man vid grävningar påträffat de tidigare nämnda skelettresterna efter bl.a. knölsvan, gräsand, kricka och brun kärrhök. Avflödet mot sydväst kom så småningom att avstängas genom uppgrundning och igenväxning. Nuvarande Mjölnaån på sjöns nordsida kom i fortsättningen att tjäna som sjöns avlopp. Före den stora sänkningen av sjön 18421844 uppgick det största djupet till 4 m, och ytan var ca 55 kmå. Efter sänkningen kom sjöns yta att bli ca 45 km2 och djupet drygt en meter. Sjöytan sänktes 1,7 m. Om man beräknar slamavsättningen i en sjö av Tåkerns typ till 1mm/år, kan sjöns livslängd sägas ha förkortats med ca 1.700 år genom denna sänk ning. Härigenom skapades emellertid också förutsättningarna för Tåkerns rika fågelliv under 1900talet. I förbigående kan nämnas, att vattendomstolen 1902 gav tillstånd till en fullständig torrläggning _ som väl var stoppades företaget av brist på medel! Åren 1914 och 1933 var extrema torrår, som blev närmast katastrofala för sjöns vidkommande. 1933 var 2/5 av sjöns botten frilagd. Vegetation och fågelliv blev i hög grad lidande under dessa somrar, och kraftiga nedgångar noterades hos flera arter. Nu är vattenvegetationen åter mycket riklig, och fågellivet tycks även det vara inne i en blomstringsperiod. Vattenreglerlng och vattenvård För undvikande avvåröversvämningar och sommartorka har man under 1960 talet börjat reglera sjöns vattenstånd vid avloppet, Mjölnaån. Enligt denna beslutade mitenreglerz'ng skall variationen mellan högvatten (i april) och låg vatten (i september) vara max. 30 cm. Man kan kanske våga hoppas, att denna reglering medför en förlängning av sjöns liv. Under 1969 har länsstyrelsens naturvårdssektion upprättat en vattenvårds plan för Tåkern med tillrinningsområde för att minska vattenföroreningarna och därmed även sjöns igenväxning. Igenväxningen och “förbuskningen” av stränderna är som nämnts också 13 Tåkerns yta sänktes 18421844 med 1,7 m. 1902 gavs till stånd till en fullstän dig torrläggning av sjön som väl var fanns det inte pengar till företaget! T.v: Kanal och in vallning söder om sjön. Foto: Rune Bollvik/SNF Nedan r.v: Ryssjor till tork på stranden vid Väversunda. T.h: Gammal Tå kerneka vid Mjölna åns mynning. Foto: Erik Larson/SNF ett stort problem just nu. Enbart under de allra senaste åren har mycket på tagliga förändringar kunnat noteras. Betesdjurens försvinnande har resulterat i att videsnåren breder ut sig, och på många ställen har de redan nått ut till sjövassarna _ den forna strandängen är helt borta. Vassarnas onormalt snabba tillväxt det senaste decenniet torde främst ha orsakats av den ökande tillförseln av näringsämnen, dels från jordbruken och dels från flera mindre tätorter i sjöns närhet. Igenväxande strandäng. Foto: Christer Elderud Tåkerns fältstation kom till 1964 och kallades vid starten ”Tåkerns fågelstation". Namnbytet skedde 1969 och föranleddes av stationens alltmer vidgade allmänbiologiska verksamhet, vilken ansågs nödvändig för att belysa sjöns miljösituation ur så många synvinklar som möjligt. Från början stod således fågelforskningen i centrum. Ringmärkning, sträck observationer, häckfågelinventeringar och studium av enskilda arter stod på programmet. Under de senaste åren har vattenundersökningar samt botaniska och entomologiska inventeringar tillkommit för att skapa en klar överblick över miljöförändringen i sin helhet. Ringmärknlngen Ett drygt tiotusental fåglar har under de gångna verksamhetsåren ringmårkts vid sjön. Åtskilliga återfynd har lämnat besked om tåkernfåglarnas flyttnings vägar. Kärrsnäppor, drillsnäppor, större strandpipare och brushanar är åter funna vid Västeuropas atlantkuster. Sävsångare och rörsångare finns rappor terade från Spanien och sävsparvar från Tyskland och Frankrike. En rödhake, märkt med en polsk ring och kontrollerad vid Tåkern, återfanns senare död i Spanien. Tåkernmärkta knölsvanar har vintertid återfunnits längs Västkus ten och i Danmark_ En hornuggla från Tåkern blev funnen i västra Sovjet. Det observationstorn som tillhör fältstationen står ständigt tillgängligt för tåkernbesökaren. Över nattningsmöjligheter finns också på platsen. Även för den som inte är speciellt fågelintresserad kan ett besök rekommenderas utsikten över sjön och byg den är en upplevelse! 15 Utsikten från fältstationens observationstorn är impone rande det står öppet för alla Tåkernbesökare, som härifrån får en god överblick över sjöns fågelliv. Ännu ett fågeltorn finns vid Svälinge norr om sjön. Foto: Christer Elderud Nedan: För att kartlägga fåg larnas flyttning m.m har hittills drygt 10.000 fåglar ringmärkts vid Tåkerns fält station. Foto: Christer Elderud TÅKERN Även ur botanisk synpunkt är tåkernområdet en intressant miljö. Framför allt gäller detta de vatten bundna växterna. Kransalger av släktet C/mm har i flera omgångar dominerat sjön, men de har tidvis av olika anledningar blivit utslagna. 1962 invandrade den tidigare i samband med knölsvanen nämnda C/Jam lømentom. 1969 var den dominant i sjön. Vallenperten (Elodeøz canademir) var mycket riklig i sjön under några år på 1910talet men är numera måttligt förekomman de. Arter av släktet Patøzmegeton, tex. krama/fen (P. [MJ/Jm) finns lokalt relativt rikligt. 1962 hittades en för sjön ny art: bjulblødrmöjøm (Ran/4775711215 circimzlm). Denna art utbredde sig snabbt över stora ytor men visar redan efter några år en snabb tillbakagång. Andra arter, som man kan hitta i sjön, är tex. vår/frame” (Cem/opbyllzmz mbmermm), som i Tåkern har en av nordligaste europeiska lokaler, Madam, Jäø, fräêen, Malm/arr, gul Jøärdrliljøz, folJ'tarr, jättegräe, valtenmärke och vattenbläddm. På strandängarna och i strandskogens gläntor blommar maj w'wzn och ett flertal orkidéer, tex. flugblomrter, ängmyrê/øzr och bon/angr blømrler. Gåjärten är typisk för översvämningszonen, där också olika Salix arter förekommer över stora ytor. Andra strandarter är far/éellølmmter, kärr dimärt och êmmmyntøz. Behjälplig med faktauppgifter till det botaniska avsnittet har varit Urban Ekrtam, Uppsala, och vid sammanställningen av artlistan för fåglarna C/Jrz'rler Eldemd, Mjölby. Kransalger av släktet Chara har i flera omgångar domi nerat sjöns undervattens ängar_ de är uppenbar ligen av stor betydelse för bl.a. Tåkerns stora stam av häckande och översom rande knölsvanar. (Efter W. Migula) Chan hispinla fi Wigania ARTLISTA Förteckning över fåglar vid Tåkern ålängiipare, f_ Vitryggig hackspett, z . l l 1 9 Följande artlista upptar alla fågelarter, som häckar l Tåkern, regelbundet pas inlllåiåñpne (Om ”im” t serar under flyttningen eller tillfälligt har anträffats Vld Sjön eller 1 dess Roskarl, ; Sånglärka, 5 x omgivningar_ Enkelbeckasin, b x Tofslåirka, z Dubbelbeckasin, t Ladusvala, /J x " _ Dvärgbeckasin, f Hussvala, /J Teckenførélarzng: _ _ Morkuna, , Backvala, fx /ø : häckfågel 1 eller Vld Sjön under senare år Storspov, b f Sommargylling, ; x : noteras ofta eller allmänt Vid Tåkern SrpåSPOW f Korp, xD f : ses regelbundet och årsvisst under flyttning äOdSPOVa ; Svagt kraka, t t : tillfälli Iaktta en endast vid ett eller enstaka tillfällen ' yrSpmlf Kfaka” b x 3 g Skogssnappa, bf Raka, 1) f in : inplanterad Grönbena, fx Kajaw ;J x Drillsnäppa, bf skata, /7 x Stor10m, I Knölsvan, /9 x Rödbenfi, bf Nötskrika, /ø Skäggdopping, bx Sångsvan, fx SVHFtSnäPPa, fx Nötkråka, t Gråhakedopping, /9 Mindre sångsvan, f Gluttsnäppa, fx Talgoxe, 1) x Svarthakedopping, /9 x Kungsörn, f KuStsnäPpa, f Blåmes, 12 x Svarthalsad dopping, /2 Större skrikörn, t Småsnäppa, f Svartmes, t Smådopping, /J .9 Ormvråk, /J x Mosnäppa, f Tofsmes, z Storskarv, z Fjällvråk, f Kärrsnäppñ, ;2 f Entita, /y Ägretthäger, t Sparvhök, f SPOVSUäPPa,f Talltita, bx Häger, x Duvhök, f Sandlöparê, 1' Stjärtmes, f Rördrom, I; x Glada, t Myrsnäppa, t Nötväcka, /9 Vit stork, z Brun glada, t Brushane, /an Trädkrypare, t Gräsand, 19 x Havsörn, f Smalnäbbad simsnäppa, 1 Gärdsmyg, l: Kricka, /2 x Bivfåk, f HaVStfuf, f Dubbeltrast, f Åtta, b Brun kärrhök, 17 x Silltrut, f Björktmst, 1; x , Amerikansk åtta (Anm dixcm'r), t Blå kärrhök, f Gråttut, IJ? f Taltrast, /9 x * Snatterand, t Stäpphök, t Fiskmås, 19 x Rödvingetrast, /7 f Bläsand, / x Mindre k'a'rrhök (ängshök), t Skrattrnås, 11 x Ringtrast, t Stjärtand, Iaf Fiskgjuse, x DvärgmåS, t Koltrast, b x Skedand, /J x Lärkfalk, /7 f Tretåig måS, I Stenskvätta, b x Bergand, f Pilgrimsfalk, f Svarttärna, b Buskskvätta, [9 x Viggi 1; x Jaktfalk, l Skräntärna, fx Rödstjärty [9 Rödhuvad dykand, z Stenfalk, f Fisktärna, /J x Näktergal, t Brunand, 12 x Aftonfalk, t Silvertärna, t Blåhake, f Knipa, x Tornfalk, bf Skogsduva, f Rödhake, 5 x l AlfågEl, t RaPPhÖna, b Ringduva, /J x Gräshoppsångare, b.7x svärta, I vakta, , Turkduva, t Flodsångare, t Sjöone, z Fasan, in Gök, x Trastsångare, t Ejder, ; Trana, f Tornuggla, I Rörsångare, /0 x Småskrak, x Vattenrall, 1; x Fjälluggla, 1 Kärrsångare, t Storskrak, fx Småfläckig sumphöna, /J Kattuggla, b Sävsångare, 19 x Salskrak, f Liten sumphöna, t Hornuggla, 11 Härmsångare, 1) x Gravand, Z KOtnknarr, t _ Jorduggla, f Svarthätta, b x Grâgås,f Rörhöna, /7 Pärluggla, l Höksångare, t Bläsgås, f Sothöna, b x Nattskärra, I Trädgårdssångare, /9 x F 1' ällgås, t Strandskata, b Tornsvala, /J x Törnsångare, /J Sädgås, f x Tofsvipa, b xf Kungsfiskare, t Ärtsångare, b Spetsbergsgås, 2 Större strandpipare, /7 f , Gröngöling, t Lövsångare, /J x Prutgås, t Mindre strandpipare, . Större hackspett, b Gransångare, f Kanadagås, in Kustpipare, f Mindre hackspett, la Grönsångare, b 18 i 19 ARTLISTA Kungsfågel, f Grå flugsnappare, la x Svartvit flugsnappare, [3 x Järnsparv, l; Ängspiplärka, /0 x Trädpiplärka, b x Rödstrupig piplärka, f Sädesärla, b x Grönsiska, f Hämpling, b x Vinterhämpling, f Gråsiska, f Domherre, x Rosenfink, t Mindre korsnäbb, x Större korsnäbb, x Forsärla, t Bofink, l; x Gulärla, bf Bergfink, f Sidensvans, f Gulsparv, lyx Varfågel, f Ortolansparv, t Törnskata, l) Sävsparv, b x Stare, la x f Snösparv, f Stenknäck, t Gråsparv, l: x Grönfink, la x Pilfink, b x Steglits, /9 Litteratur om Tåkern Berg, B: Tåkern. En bok om fåglarnas sjö. 1913. , Blomberg, A: Beskrivning till kartbladet Vadstena. Sveriges Geologiska Undersök ning, Ser. Aa Nr 130. 1905. Borge, 0. mfl: Sjön Tåkerns fauna och flora. Utg. av Kungl. Vetenskapsakademien. 1929. Du Riezz, G. E. mfl: Zur Kenntnis der Vegetation des Sees Tåkern. Acta Phyto geographica Suecia, 12. 1939. Engholm, W. A: Om fågellivet i sjön Tåkern. Bihang till Kungl. Vetenskapsakade miens handl, Bd. 22, Avd. IV. 1896. Om fågellivet i och omkring sjön Tåkern. Ibid, Bd. 28, Avd. IV. 1902. Forsberg, C: The vegetation changes in Lake Tåkern. Sv. Bot. tidskrift 1964. Cbarasjöar som fågelsjöar. Sveriges Natur nr 2: 1969. Frier, C: Hav och land. Några Östgötabilder. Sv. Turistföreningens Årsskrift 1938. Hem till Tåkern. « Sv. Turistföreningens tidskrift 1944. H Ombergsbygden. I “Natur i Östergötland". 1949. Melin, R: Tåkern. En hydrografisk undersökning. Meddelande från St. Meteor. 0. Hyd rogr. Anst. Bd 4, Nr 10. 1928. Några drag ur Tåkerns geografi. _ Ymer 1929. vOrr/'e å Co/Skandiakønmlt: Förslag till vattenvårdsplan för TåkernMjölnaåns tillrin ningsområde. 1969. Perrrøn, F: Tåkern och torkan. Sveriges Natur 1934. m Tåkern. Nordeuropas rikaste fågelsjö. Sveriges Natur 1944. Tâêernr fältrtatiønr årsrapporter nr 1 (1965), nr 2 (1966), nr 3 (1967), nr 4 (1968) och nr 5 (1969). Wablin, B. mfl: Biologiska undersökningar i Tåkern 19541957. 1957. Öbrn, B: Fågelsjöar i södra och mellersta Sverige. 1940. _ Låt oss bevara Tåkern åt kommande släkten. Svensk Jakt 1942. Ett relikt flyttningsstråk av arktiska vadare över Vättern. Vår Fågelvärld 1946. _ Tåkern. I "Natur i Östergötland”. 1949. En fågelväg över Östgötaslätten. laid. Besök vid Tåkern. « I "Omberg och Tåkern”. 1950. « Fågelsjöar i mosaiknatur. 1968. 20 Litteratur och färgbildserier från SNF ett urval Derra 00/7 andra lryckraêer kan rekrirerar från Svenska Natarsleyddrfärening en, Riddargatan 9, 114 51 Stockholm (tel. 08/6351 70, partgz'rø 2166). Rear. SNFJJ llrta över litteralm' rerp. filmer 05/2 lrildrrerz'er (Je/.4 hyvla för i' rar/J. r///a rad Ni vill nertill/a w Ni en ny liva rid lereranren. SVERIGES NATUR H årsbok och sex tidskriftsnummer per år, 3():# (35: med inb. årsbok) inkl. medlemsskap i SNF. Natareârdrlagen, med kommentarer av Ulf Weinberg. faktlagrrtiftningen, med kommentarer av Anders Persson och Ulf Weinberg Land att vårda ä kort presentation av dagens naturvårdsproblem D21, jar! D7/ # information om SNF25 verksamhet Småskrlfter och färgbildserier Bim/'der av NilsErik Landell Fridlysrta växter av Måns Ryberg Grm _ om grmårar (re/a grnrexpløaterz'ng, av Rune Edström Gart z' naturen av Rune BollvikiMats Segnestam, SNF Kallnrlandréapet av LarsÅke Dahlqvist Lnftzrård av Erik Skye Pengarna eller livet av Boel och Anders Lamrén och Björn Sandström Vattenvård av Bo Rosén SNF: s guider A/etre (Lappland Almä (Blekinge) Kanzorre (Småland) Ka'ur'än (Småland) 'V " " i a tland) org) Stockholms och . s län) ar (Blekinge) 6 khandbok med dägg une Edström orstöringen _: lem i SNF! pedaler_ u 0./_1ç s9/so '191 (uI[0q>pols [gyn 46 umäwppm GHYAHILLVN ?10:1 GNHHHQJSXIH NHONINHHQHSGGÅXSHHLVN VXSNEIAS /1 VADSTENA Karta över Tåkern E [vesmd 3 SVÄLINGE TORNET “ || I; Mjölnaün 'Kansmd Åsby Yxsmd strand VÅDSTENA rr\" 4' Hov Sandby __ ;7\ Vöversundu HÅNGER Suby ÖDESHÖG Furâsu Hygnestad \ / Svans Rensmd hals v u ; Kyleberg Glanus . i i k 2 'ä 5 VÄDERSTAD 5 [i çL?o HÄLSINGBORG STOCKHOLM .hur :Ag . _ _.r i ?i ›i v um,... « ,