Tåkern

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

? I ) L I › Ö SVERE Jäs NATUR 1944 TÅKERN, NORDEUROPAS RIKASTE FÄGELSJÖ av Fal/e e Pennan Takerns historia som fågelsjö är lång och växlingsrik. Redan mot slutet av stenåldern, då pälbyggnadsfolket slog sig ned i den träskartade vik, som sträckte sig fram till det nuvarande Alvastra, hyste den grunda oeh igenväxande sjön ett rikt fågelliv. Bland resterna av pálbyggnaderna har man päträffat diverse fågelben, så' väl bevarade, att de kunnat artbestämmas. Stenaldersniänni skorna ha med framgång bedrivit jakt på en del arter, vilka allt jämt tillhöra sjöns häekfåglar såsom gräsand, kricka, svan och brun kärrhök. Klimatet var varmare än nu och nederbörden knapp, varför Tåkern under stenålderns senaste skede alldeles växte igen och för lång tid blev blott ett avloppslöst träsk. Längre fram i tiden, under den tidigaste järnåldern, blev klimatet sträng are, nederbörden ökades, och träskmarken förvandlades åter till sjö. Om fågellivet under den period, som sedan följde, är intet med bestämdhet känt. Den utomordentliga fågelsjö, hela norra Europas rikaste, som Takern varit under de senaste årtiondena, blev den först så småningom efter en sänkning som verkställdes 1842i44. Betingelserna för uppkomsten av en fågelsjö äro de bästa tänk bara. Sjöbäckenet en grund sänka inom Östergötlands silur område, omedelbart öster om Omberg. Genom sänkningen fick sjön ett för vattenvegetationens, framför allt bladvassens, utbred ning passande djup. Sjön har sin största längd, 12 km., i ungefär västÖstlig riktning och mäter där den är bredast 6 a 7 km. Are alen är cirka 40 kvkm. Det område från vilket den mottager till flöden är oproportionerligt litet, endast 390 kvkm. De viktigaste tillflödena äro några små âar eller bäckar, som komma från söder. .9 Varma och nederbördsfattiga somrar blir tilloppet minimalt eller intet, ooh Tåkerns vattenspegel krymper, bottnen torrlagges mer och mer, och det blir nöd bland fågelskarorna. Mot slutet av som maren 1932 voro stora delar av bottnen torrlagda, och 1933 blev i flera avseenden katastrofalt. Sistnamnda ar erhöll. underteck nad första gången Svenska Naturskyddsföreningens uppdrag att verkställa inventering av Takerns fågelbestand. Med det arbetet har jag sedan fortsatt, och fyra av de gångna elva åren har jag .från Naturskyddsföreningen erhållit anslag. Resultatet kommer jag att frainlagga i en utförlig rapport hösten 1944. Goda år ha omväxlat mod onda. Vid periodens början tycktes sjön till följd av nederbördsknapphet 'vara dömd till undergång. På grund av det ringa djupet, i allmänhet är medeldjupet på hög sommaren ej stort mer än på 111., blir vattnets temperatur hög och avdunstningen stark. Mer än en gång har jag redan i slutet av maj avlast 26m»27 gr. 0. Den höga vattentemperaturen gynnar vattenväxterna, men dessa konsumera även oerhörda kvantiteter vatten, och avloppet, Mjölnaan, hjälper till att beröva sjön dess dyrbara vatten, som avbördas till Vättern. Utrakningar ha givit till resultat, att under ett år med normalt varm sommar, sankes Takerns yta enbart genom avdunstningen 0:a 60 cm. Det betyder ju, att sjön utplånas, om tillflödena svika, och det ha de gjort ganska långa tider under torra somrar. De senaste vintrarna, bortsett från vintern 194243, ha varit ödesdigra för många av Tåkernfåglarna. När detta skrives i början av februari 1944 vill det synas som om även vintern 1943 44 skulle bli i stort sett mild. I den förteckning över arterna, som följer här nedan, pa pekar jag en del av de konsekvenser vilka såväl torka som stränga vintrar och en del andra faktorer haft för de olika arterna. Fisket kan ge strandagarna en aktningsvard inkomst, men det har ibland blivit totalt ödelagt. sa var fallet vintern 34, då så gott som all fisk dog ut. Under den långa vintern 1941i42 kvävdes massor av fisk, som sedan under den nordliga storm, vilken inträffade vid islossningen, vraktes upp på öppna strandremsor i söder, vilka blevo översallade med präktiga gäddor, abborrar och sutare. Åtskilliga tusen kilo fisk gick till spille. En del strand ägare i sydväst och söder aro i viss mån beroende av det foder, som kan erhållas från maderna. Skall utbytet bli gott fordras emellertid, att vattnet under våren går upp över dessa marker och 10 Fig. 1. Karta över 'l'åkern Skala 1:120 000 åstadkommer en ordentlig rotblöta. Ur flera synpunkter här det vara ett strandagareintresse att vattenståndet ej blir för lågt. Det är också att märka, att de senaste decenniernas medelvatten stånd legat betydligt under den nivå, som man avsåg vid den stora sjösankningen för hundra år sedan. De torra årens ödelaggande inverkan. på sjöns växt och djurliv har jag skildrat närmare 1 min uppsats »Tåkern ooh torkan» i Sveriges Natur 1934. Redan för 25 år sedan började jag studera Tåkerns fågelliv och följa variationerna i arternas förekomst och utbredning. Under detta kvartssekel har jag haft åtskilliga medhjälpare, som varit ovärderliga vid stake och aror saint bidragit med många värdefulla iakttagelser. Jag tackar samtliga dessa mina medarbetare, ingen nämnd och ingen glömd, och riktar vidare mitt tack till familjen BJÖRLING på Svälinge, där jag haft förmånen av stadigvarande kvarter de senaste tio åren. Gardens herre, ERIK BJÖRLiNG, som för sina förtjänster om Tåkern tilldelats Svenska Naturskydds föreningens plakett, har lämnat mig mycken och ovärderlig hjälp: Herr KARL FREDRIKSSON, Holmen, Alvastra, tackar jag för många värdefulla uppgifter och goda synpunkter. 11 Förteckning över Tåkerns fåglar. Träningar. Grå kråkan, Comme comne comix L. Tyvärr kräver vanlig systematisk ordning att kråkan får första ' platsen på en lista över Takerns fåglar. I stort antal hackar hon i alla strandskogar. Det händer också ibland, att hon överger sin vanliga försiktighet och bygger i laga videbuskar ute i vassarna för att på, så Vis ha förmånen av att bo mitt ute i jaktmarken. Även stora mängder icke hackande krakor uppehålla sig sommaren över vid Tåkern. De ligga där på gödkur. De aggrövande krakornas skadegörelse är svår att värdera. Utan tvivel torde dock åtskil liga tusental (kanske tiotusental) agg konsumeras av kråkorna, som ofta äro så övermätta, att de flyga omkring flämtande med öppet gap, men dock ej kunna förmå sig att försaka något tillv falle till plundring. Knappast några av Tåkerns vadare och sim fåglar, med undantag av svanarna, undgå att få lämna tribut till Takerns marodör. Mest utsatta äro sothönsen. Deras stam är dock '1 regel sa talrik och produktiviteten så stor, att deeimeringen ej har så mycket att betyda. Värre ar det med andarterna. Dopp ingarnas väl övertackta bon lyckas kråkorna ibland avslöja. Tofs viporna hålla i regel genom sina snabba attacker och sitt samarbete i försvaret kräkorna på behörigt avstånd. Ett kornknarrbo har jag sett plundrat. Detta var blott några exempel. Kråkan vill alltid sitta på något nar fast mark, då hon äter ur äggen. Är det större agg, hon skall frakta med sig, sticker hon in undernäb ben i ägget och pressar försiktigt samman nabbhalvorna. Ägget halles då på tvären. Om "det är mindre agg, t. ex. sothönsens, gapar hon om hela ägget, som hålles i näbbens langdriktning. Aven spada fågelungar falla ofta nog offer för kråkornas glupskhet. Kråkan, en av de av människan, fast visserligen oavsiktligt, mest gynnade fåglarna, skapar i synnerhet vid fågelsjöarna ett problem, som borde beaktas i högre grad, än vadsom nu i allmän het är fallet. Hon har tack vare sin anpassningsförmåga och sitt födgeni blivit så talrik, att janivikten mellan djurarterna blivit betänkligt rubbad. 12 Staren, Saturnus vulgaris L. Till de fåglar, som för sin försörjning i viss mån äro beroende av Tåkern, hör också staren. Sedan ungarna blivit flygga draga de i flockar, som ofta räkna tusentals individer, omkring vid Tåkerns stränder. Då den mångtusenhövdade skaran slår ned i vassen hörs ett brusande och danande av vingar och vajande vasstrân vida omkring. Starar bruka övernatta dels i den täta och starka fjol« arsvassen, dels i videbüskar inom vassfáilten. Ha de senaste åren minskat i antal, kanske på grund av den under kriget intensifierade fångsten i Sydeuropa. Sävsparven, Emberizar sekoeniclus (L.) Överallt runt hela sjön där terrängen är för honom passande uppträder savsparven. Boet bygges helst där starren växer tät. Ej sällan träffar man honom ganska långt ute i gammalvassen., ooh hanen sitter ofta på ett vasstrå, då han sjunger. Han hör till de allmänna och för sjön karakteristiska fåglarna. Ängpiplarkan, Anthus pratansz's (L.) Denna art torde aldrig saknas vid våra träsksjöar. Helst hebor hon översvainningsområdena eller marker, som av andra orsaker aro sanka. Dags mosse bjuder också passande hackningsterrang. Gulärlan, iMataGilla flavor L. De något fuktiga strandangarna are gularlans hackningslokalen Ofta är hon tofsvipornas granne. Nordiska gularlan, ruotacilla flata thunbergi BILLBERG, som bebor fjällens björk och videregioner passerar i stort antal Tåkern under flyttningsresorna. Sadesärlan, Motacillar alba, L. Dar stränderna aro av mera fast beskaffenhet, och där det finns möjligheter att gömma ett bo i t. ex. en stenhög, dar påträffar man sadesärlan. På stränderna i norr och nordöst, på Lindön, Säbyön och de flesta örbildningar har man nöjet att se henne. Flera gånger har jag hittat boet i på stränderna uppkastade fisksumpar. 13 Rörsångaren, Acroccphalus scirpaceue (HERM.) En mästare i bobyggnadskonst med sena häckningsvanor. Det skickligt byggda lilla boet hänger mellan. nagra tättstaende vass stran. Då den normala tiden för hackning synes vara slutet av juni, kan fågeln bygga i den nya vassen, som då oftast har nått tillräcklig längd och täthet. Överallt i de tataste bladvassarna fin ner man honom. I de väldiga vassarna i sydväst och väster, vid .Lindön, Österkullen, i vassarna vid Mjölnaans utflöde, kort sagt Över allt där Phragmiles böljar tat och mäktig. Han är en av Tåkerns allmänna fåglar och allmännare an savsångaren. BERTIL ÖHRN påpekar i »Fagelsjöar», att boet ofta påträffas i närheten av kärrhökens. Där finns det gott om flugor, som lockats av mat rester i kärrhöksboet, och dessutom kan rörsangaren där leva saker för krakorna. Av karrhöken har han intet att frukta. Särvsångaren, Acrocep/zarlus schoenobaemøs (L.) Pa lämpliga lokaler runt hela sjön bygger savsångaren sitt bo i starrtuvor och under salglouskar men aldrig hängande i vassen såsom rörsångarens. Rovfáglar. ll'ilgrimsfalkeni Falco peregrinus TUNSTALL se lange pilgrimsfalkar komma att vara bofasta i Ombergs västra branter, komma de också att jaga över Takerns vassar. Sommaren 1943 iakttog jag ingen gang pilgrimsfalkar Över Tåkern. Larkfalken, Faloo subbuteo L. Pa Lindön har jag flera gånger funnit hans bo. Bruna karrhöken, Circus averuginosue (L.) En av den svenska fågelvarldens största rariteter. Häckar inom de tataste och mest ogenomtrangliga vassarna. Återvander troget år efter år till de en gång utvalda lokalerna, såvida intet störande inträffar. 3 a 4 par hacka. Ett av sina gamla tillhåll har bruna kärrhöken inom den av invallning hotade Väversundavassen. 14 Bla karrhökem Circus Gyaneus (L.) Har möjligen hackat enligt BERTIL ÖHRN: Fågelsjöar. Flera gånger har blahöken blivit sedd av KARL FREDRIKSSON men aldrig efter mitten av maj. Fiskgjusen, ,Pandion halziaêtus (L.) Det är ej ovanligt att gjusar komma för att fiska. Av flyg riktningen att döma är boet beläget på, sydsvenska liöglandets nordligaste utlöpare. Under fiskfattiga ar: efter vintrar med bottenfruset vatten, uteblir fiskgjusen. Vadarfåglar. Strandskatan, Hacmatopus ostmlegus L. Endast tillfällig lakttogs på Tovören i juni 1908 av L. A. JÄGERSKIÖLD. Senare har arten iakttagits i maj 1933 och 1934 av P. 0. SWANBERG. och KARL FREDRTKSSUN har några gånger sett den under höstarna. Större strandpiparen, Okaradráus hiavticula Matakuten. L. Gallstränderna i nordväst, norr och nordöst tillfredsställa denna arts anspråk. Utanför dessa stränder saknas i regel större vassloe' stand. Mindre strandpiparen, Ohamdrius dubius ewamic/us. ?MBL Förekommer sparsamt inom samma områden som föregående art. Ljungpiparen: Ohamdrius apricarz'us L. Har förr hackat på Dags mosse. Nu .har mossen genom torv› upptagningen blivit oanvändbar. Under flyttningsresorna rasta större skaror på för dem lämpliga stränder både i norr och i söder. Tofsvipan, Vrmellus vanellus (L.) Näst sothönan är tofsvipan Takerns allmännaste vadare. Häckar framför allt på gallstranderna men även i torrare starr loälten och dessutom på angsmarker runt hela sjön samt åkrarnas dikeskanter. En del andra fåglar, som välja samma hacknings 15 lekaler, t. ex. gulärla och strandpipare, draga nytta av det skydd viporna skänka genom sina energiska attacker mot kråkor på rövarstråt. Har minskat i antal under de senaste åren. Storspov, Name;rivas arquarta (L.) I början av detta århundrade var storspoven fatalig och hade sitt egentliga häckningsområde på Dags mosse. Nu däremot häckar den på en mängd lokaler runt hela sjön och mycket gärna på torr gräsmark. Jag har bl. a. funnit hans bo i kanten av strand* skogen (pä landsidan) vid Svälinge, innanför Tovören och mitt på den med frodigt gräs beväxta ängen på Lindöns högsta del. Har minskat något under de senaste åren. Brushanen) Pkilamachus pugnax (L.) Brushanarnas gamla klassiska Spelplats är Yxstads strand i norr och där ha lekarna pågått alltifrån fåglarnas ankomst i bön jan eller mitten av maj. Boet ligger i en starrtuva inom gall« strandens sumpigare del. Hanar ser man ofta inom vitt skilda delar av sjön i all synnerhet på Prästören i söder. Efter värfiran det lägga de av högtidsdräkten, den tjocka och hos skilda individer mycket olikfärgade halskragen. Vårfestens alla attribut, även vårterna i ansiktet, försvinna, och fram på sommaren uppträder hanen i ungefär samma anspråkslösa dräkt som honan.. Hanarna äro fler än honorna, och brushanen lever i polyandri. Mer än ett 20tal brushanar torde man numera sällan få se samlade på Yx stadsstranden. Arten i allmänhet stadd i minskning i södra: Sverige. Ett oeftergivligt villkor för brushanens trivsel är att han får ha sina gamla lekplatser i fred, 1943 kunde jag ej upp täcka den på de vanliga platserna. Gluttsnäppan, Tringa nebularia (GUNN.) Har några gånger iakttagits under högsommaren (RUDOLF SÖDERBERG). Stundom t. 0. in. talrik då, såsom den 1 juli 1933 (P. 0. SWANBERG). Häckar gör den ej så långt i söder. Under flyttningsfärderna besöker den Täkern i större antal och uppehåller sig då mest på gallstranden. 1 v 16 Den bruna kärrhökens kavata ungar dväljas i Vävcrsundavikens vasshav. Foto: F. PERSSON. Knölsvanen ,hämtar fett från gnmpkörteln för preparering av fjäderdräkton. Foto: F. PERSSON. Knölsvanpar på boet; Den liggande fågeln är hanen. Foto: F. PERSSON. Rödbenan, Tringa tolerans (L.) Det har hänt, att en del exemplar vistats sommaren över vid sjön. Kanske har den också någon gång hackat. Skogssnappan, Tringa ochø'opus L. Ovisst om Tåvkerns strandskogar kunna erbjuda godtagbara hackningslokaler. Tidigare har hon dock med all sannolikhet häckat i Ombergs skogar. Grönbenan, fl'm'nga glarcola; L. Rastar under flyttningen vid Takerns stränder och har även hackat såväl vid sjön som på Dags mosse, Drillsnappan, Actiiás hypoléucos (L.) Drillsn'appan trivs vid sjöar med stenbundna stränder. Tåkern passar henne alltså ej, men enstaka par ha dock hackat, Sydliga karrsnappan, Oavlz'dm's alpina schinzz'i (BREHM). Förekommer som hackfågel både på gallstranderna och inom den sumpiga starrzonen. Har på senare år minskat i antal. Dubbelbeokasinen, Oapella media (LATH.) Förr var dubbelbeokasinen utan tvivel allmän 'vid Tåkern. På senare tid har han blivit allt mindre vanlig i södra och mellersta Sverige. I början av 1900talet hackade han alltjämt på Dags mosse och Yxstads strand (RUDOLF SÖDERBERG). Om dubbel beokasinen hackat någon gång under senare år är mig obekant. Enkelbeokasinen, Oapella 'gallinago (L.) Horsgöken däremot bebor ganska allmänt sanka :ingar runt hela sjön och även Dags mosse. Tranan, Grus grus (L.) Dags mosse var förr tranornas haokplats, men den är numera övergiven på grund av utdikning ooh torvtäkt. Några stycken icke häokande fåglar vistas dock även nu för tiden hela somrarna vid Tåkern. Ofta ser man dem vid T0vören. 2 Sveriges Ant/u [944 Rallfåglar. Vattenrallen, Rallus aquaticus L. Vid bl. a. Holmsör och Våversunda brukar rallen hacka men även i östra Tåkern. Han hör till de fåglar, som äro svåra att få syn på. Kornknarren, Orea: area: (L.) I början av 1930talet'var kornknarren alltjämt talrikt represen terad i Tåkerntrakten, men under de senast gångna åren har kornknarren minskat katastrofalt och varit fullständigt försvun nen från många av de gamla håekningsområdena. Åren 1942 och 1943 medförde en viss återhämtning för arten dock ej för Tå kernbmrådets vidkommande. Småflåokiga sumphönan, POTZZMZU/ porzcma (L.) .Liksom vattenrallen år hon mästare i att hålla sig undan och undgår latt upptäckt. Båda arterna trivas på sanka strånder med yppig vegetation. Håokfågel. Lilla sumphönan, Porzcma partiet (SCOP.) Har en gång hackat i Tåkern (KNUT VON Esan 1925). Rörhönan eller Grönfotade sumphönan, Gallianch chloropus (L.) Ett fåtal par hacka. Den första iakttagelsen av rörhönan i Tåkern daterar sig från år 1907 (H. NYQUIST). Hon söker sig till den tåtaste vegetationen av starrgrås, sav, kaveldun samt blad vass och blir hårigenom och på grund av sina nattliga vanor också besvärlig att få syn på. Bl. a. vid Mjölnaåns utflöde och på Långören i söder har jag flera gånger iakttagit henne. Sothönan, Fulz'ca aim L. En av Tåkerns allmännaste fåglar. Vissa år år sothönan kanske t. o. m. den talrikaste av alla. Men även sothönans starka stam genom « går ibland svaghetsperioder. Så var förhållandet 1934. Sommaren förut, 1933, var vattenståndet redan vid kläckningstiden så lågt att många sothönsbon, som byggts på grunt vatten, blevo liggande 18 på gyttjan sedan vattnet dragit sig tillbaka. De små dunungarna kunde icke taga sig över den klibbiga bottengyttjan utan omkommo ömkligen i stora massor. Efter den stränga vintern 1940w41 var stammen synnerligen hårt åtgången, och inom många av sot hönsens vanliga favorittillhåll var det förenat med en viss svårig« het att finna ett bo. Men sothönan vårper flitigare ån de flesta, och sommaren 1942 var stammen, trots att vintern även 1941_ 42 varit sträng, åter talrik. 1943 kunde ytterligare ökning konsta< teras. 18 agg år det största antal jag funnit i ett sothönsbo, och det var alldeles för många för att fågeln skulle kunna ordentligt tacka alla under ruvningen. De ytterst liggande blevo ej riktigt varma. Som förut nämnts åro sothönsens bon mer än några andra utsatta för kråkornas plundringar. Berövas en sothöna successivt sina ag , känner hennes flit knappast några gränser, och hon håller på att vårpa långt fram i juli månad. En sådan fågel har kanske till sist producerat 50talet agg en aktningsvård kvantitet, som väger mycket mer än fågeln sjalv. Vid valet av boplats är sothönan ej nogråknad. På de fasta gallstrånderna lika väl som på en flat sten ute i vattnet kan man finna hennes bo. Boet med de 18 äggen låg på Tranörens strand 0:a 1/2 m. från vattenbrynet. På yttersta kanten av ett jättestort svanbo utanför Tranören hade en ›>sotare» funnit det passande att bosätta sig. Det vittnar gott om åtminstone den svanens tolerans. Sothönans uppträ dande kånneteoknades dock av största respektfullhet. Huvud massan sothönsbon ligga givetvis i bladvassen men åtskilliga även i kanten av såvkullarna och i de nu för tiden inom 'Väven sunda och Herrestadsvikarna mycket utbredda kaveldunsbei stånden. Sothönan anses ofta som en något simpel fågel. Dels brukar hon vara så allmän, att det ej år något sensationellt över mötet med henne, och dels år det kanske något i hennes uppträdande och satt att vara, som ej år ägnat att inge respekt. Hon förtjänar i alla fall en ganska framstående plats vid skildringen av .fågel livetj emedan hon år en av de mest framträdande karaktårsfåga larna. Till sist det viktigaste _ växlingarna i sothönsstammens numerår, som det år så synnerligen lätt att iakttaga, återspegla tydligt våxlingarna mellan goda och onda år för flera av fågelarter. 19 Storkfåglar. Grå hägern, Ardea cinema L. Ungfäglar uppträda årligen vid sjön. Häckning har förekommit. Rördrommen, Botawas stcllarris (L.) En av vår fågelfaunas största rariteter och. mest hemlighets fulla arter. Första gången jag hörde rördrommens underliga bö lande vid Tåkern var våren 1926. Ingen vid Tåkern boende kunde erinra sig ha hört det lätet förr, och människornas undran var stor och gissningarna legio. Mest av allt tycks mig lätet påminna om en tjurs bölande, hört på avstånd. Lugna kvällar och nätter är det mycket svårt att avgöra hur långt borta den besynnerliga fågeln Hela natten kan han hålla på med detta sitt parningsläte. Under dagen är han tyst och i stillhet, och så utomordentlig är hans skyddande likhet, att den, som har turen att komma honom nära: där han står bland den bruna gammalvassen med näbben pekande uppåt, likväl endast med svårighet upptäcker honom. Mer än någon annan fågel måste han ha bidragit till att ge en stämning av mystik åt forntidens många träsksjöar. Fr. 0. m. 1926 t. 0. m. 1931 hördes han varje år från Väversundavassen (någon gång även från Renstadsvassen), men det sistnämnda året endast några få dagar i slutet av april. Att han ej längre trivdes berodde utan tvivel på, att man på efter vintern bränt just de täta vassar, som vore den. förnämsta betingel sen för den skygga fågelns trivsel. Sedan dröjde det ända till 1938, innan rördrommen åter gjorde Tåkern den äran, men 'då hördes i gengäld 2 stycken hanar signalera från olika delar av sjön. Den ene höll till i vassen utanför Renstad och den andre i Furåsa vassen. Från Svälinge gård i nordöst kunde man under lugna majkvällar höra båda, och ofta 110g tutade de alternerande. Av ståndet från Svälinge till Renstadsrördrommen var icke mindre än 9 km. Kommer man honom tämligen nära, hörs också det egendom liga ljud, som uppstår vid fågelns djupa inandningar. Häckning är ej bevisad men högst sannolik. Efter 1938 uppenbarade han sig ej i Tåkern förrän 1943, då en hane uppehöll sig där i april_ maj. Kanske är det ej längre tillräckligt fridfullt i våra få åter stående träsksjöar, för att den sagoomspunna fågeln skall kunna trivas. 20 Enligt en uppgift, som jag för kort tid sedan erhållit, iakttog jägmästare EDVARD WIBEOK rördrom vid Tåkern 1894 och fann också ett bo, som han sedermera ansett tillhöra denna art. Gdsfáglar. Svärtan, M'elanitta fasen; (L.) Ett fåtal individer stanna ibland hela sommaren i Tåkern. Ej häckfågel., Brunanden, Aythya ferina (L.) En av Täkerns karaktärsfåglar. Dock är den en av de i sjön relativt nya arterna. När brunanden invandrade i Sverige var det i Tåkern, som den först fann en riktigt lämplig tillflyktsort, Från 1870talet föreligga inga uppgifter _om brunand i Tåkern, men på 1890talet började den redan bli allmän. Disproportionen mellan hanar och honor är alltid stor. En hona kan vara åtföljd av inte mindre än 10talet hanar. 5 a 6 uppvaktande kavaljerer vanligare, men endast 2 a 3 kan även förekomma. ,Rätt ofta uppträda brunänderna också parvis. Man kanske skulle kunna misstänka polyandri. Brunanden häckar sent.. Boet redes i en tuva på starrmaden men påträffas även ofta i de inre delarna av bladvassen. Några gånger har jag konstaterat, att brunanden övertagit övergivna sothönsbon. Då äggkullarna äro fulltaliga, vilket i regel torde vara fallet först i juni månad, börja hanarna samlas ute på klarvattnet i flockar, som kunna räkna flera tusen individer. Decimerades kraftigt under de hårda vintrarna, men har sedan hastigt repat sig. Viggen, Agdaya, farlig/ala L. Häckar på speciella lokaler runt hela sjön men ej i något större antal. Viggen föredrar sjöar av något annan. typ än Tåkern. vitt känt är hackade vigg för första gången i Tåkern 1894 (W. A. ENGHOLM). Under flyttningarna vår och höst samlas större skaror. Knipan, Bucephala clengula (L.) I mindre antal översomrar knipan i Tåkern. Förgäves har man försökt locka den till hackning genom att sätta upp hölkar. ENG HOLM omnamner dock (1898) en kniphona med dunungar. Salt skilt under höstflyttningen samlas kniporna i större flockar. 21 Skedanden, Spamch clypeata (L.) I motsats mot vad förhållandet synes vara i andra slättsjöar är skedanden talrik i Tåkern och för vissa delar av sjön en karak tärsfågel. Gräsanden, Anas platyrhyncha (L.) rEåkerns allmännaste andart. För sin hackning är gråsanden ej så direkt beroende av sjön som t. eX. brunanden och skedanden. En hel del gräsandhonor ha boet ganska långt från sjön och måste därför med de små ungarna företa en lång och på många sätt faro fylld vandring ned till de skyddande vassarna, De hårda vint rarna ha givetvis verkat decimerande på stammen, trots att gräs anden är en mycket härdig fågel. (Grönlands gräsänder övervintra vid sitt hemlands kuster.) Bortsett från åren med de stränga vintrarna har gräsandcn på senare tid ökat högst avsevärt, och hon har också, gynnad av milda vintrar, i någon mån ändrat sina levnadsvanor och i allt större utsträckning börjat övervintra vid mer eller mindre lämpliga vatten inne i landet. Även förr i värl den hände det dock att gråsänder övervintrade i inlandet fast i mindre skala det var då ej heller så gott om änder som nu. De hårda vintrarna ha på många håll nödvändiggjort hjälput fodring, och då denna bedrivits på rätt sätt, har resultatet också varit gott. Att änderna försöka övervintra är intet fel, vad som varit onormalt är de kalla vintrarna. Förutsättningslösa under sökningar ha visat, att gräsänderna äro mycket intelligenta fåg lar, som då häckningstiden kommer uppsöka lämpliga boplatser och visa tillhörlig skygghet, även om de under vintern tagit mat ur människors händer. Enstaka undantagsfall bevisa ingenting. Ur »Svenska fåglar» citerar jag några rader av EINAB LÖNNBEnGs text. »Tack vare sina väl utvecklade sinnen är gräsanden en skygg och vaksam fågel. Men hon är dessh'kes så klok, så att hon inser, om fara hotar eller ej. Finner hon sig skyddad blir hon lätt så tam, att hon tager mot föda av människorna och blir Spak som ett husdjur. Till sin lycka har hon dock omdöme nog att inse, att hon är trygg på en plats, men ej på en annan ». Snatteranden, Anas strepem L. Denna vår .mest sällsynta andart har åtskilliga gånger iaktta gits, men hackning har mig veterligt aldrig blivit konstaterad. 22 Bläsanden, Anas penelope L. Ett ganska stort antal översomrar. Deras förnämsta tillhåll tycks vara vid Säbyön, men även vid Tovören och Lindö ser man dem ofta. Häckning ej bevisad, men ingalunda utesluten beträffande ett eller annat par. Uppträder i stora skaror under flyttningstiden. Stjärtanden, Amra acuta L. Sällsynt utom under flyttningarna vår och höst. kläckning .har åtminstone någon gång förekommit. Krickan, Annas Graeca L. Denna vår minsta andart hör till de allmämiaste i Tåkern, men med brunand och gräsand kan krickan ej tävla. Häckar på en mångfald lokaler. Om hösten kan man få se flockar om hundra talet individer. Årtan, Anas querquedula L. En för sjöar av Tåkerns typ karakteristisk fågel. Häckar, men ej i någon större mängd. Talrik under sträcktiden. Knölsvanen, Oygmøs olor (GMEL.) Tåkerns förnämsta prydnad, den för fågelsjön mest karakteris tiska arten och utan gensågelse den ståtligaste. 'Vid slutet av 1900talets första decennium utgjordes Tåkerns hela svanstam av omkring 400 individer. 1913 taxerades svanarna till omkring 1000 (enligt BENGT BERG: Tåkern, fåglarnas sjö). Någon noggran nare räkning torde sedan ej ha verkställts förrän 1933, första året som jag på Svenska Naturskyddsföreningens uppdrag inventerade Tåkerns fågelbestånd. Sammanlagda antalet häckande och icke häckande svanar var då i slutet av maj 500 a 600 och antalet svanbon omkring 50. Dessa siffror inneburo en betydlig minsk ning jämfört med de närmast föregående åren, och orsaken var det låga vattenståndet. Längre fram på sommaren bruka som regel svanar anlända i stort antal. Det är icke häckande, såväl_ äldre som yngre, vilka troligtvis komma från diverse syd och mel lansvenska sjöar för att rugga i Tåkern, den för ändamålet lämp ligaste av alla svenska sjöar. Så hände även 1933. På kvällen den 23 Fig. 2. Islossning i Takern med knölsvanar, sothöns, Viggar och 24/6 räknade P. 0. SWANBERG enbart i Herrestadsviken och dess mynning 1300 st. En eftermiddag i mitten av juni månad 1936 kunde jag från en lämplig utsiktspunkt på landsvägen ett stycke norr om Va'versunda med hjälp av en god kikare räkna icke mindre än omkring 1700 svanar inom Tâkerns Västra del fram till en linje Lindö w Svanshals. Belysningen var lämplig. Denna sommar 24 bergände; i Mjölnaåns utflöde den 26 mars 1936. Foto: F. PERSSON. invasion är alltså såsom nyss nämnts regel, det är endast skarornas numerar, som varierar. För svanarna lika väl som för Tåkerns övriga fåglar ha svaghetsperioder och jubelår följt varandra i. ständig Växling. Vintern 1932 hade stora delar av bottnen varit torrlagda, och inom de delar av sjön, där det fanns vatten kvar, bottenfrös det rätt allmänt. Resultatet blev att den spadare 25 vegetationen, framför allt vattenpesten och Charmalgen och med dem det lägre djurlivet gingo till spillo. Det blev försörjnings "svårigheter för många av fåglarna och även bostadsbrist då våren .åter kom.. Men vårre skulle det bli. Vintern 193334 voro inte mindre än ungefär 2/3 av sjöns botten torrlagda, och inom de delar av sjön, som alltjämt hade något vatten kvar, gick aven nästan .allt djur och växtliv till spillo genom bottenfrysning, Våren 1934 .samlades dock en del vatten mest tack vare en provisorisk för dämning, som i november 1933, för en kostnad av 30 kronor, an lagts vid Mjölnaåns utflöde. För en så ringa penning räddades 'Tåkern den gången! Svanstammen var emellertid 1934 än mer 'decimerad och bonas antal endast 30. De flesta fågelarter voro det _ .året betydligt svagare till numerären. Sjön kunde ej längre er bjuda boplatser och mat åt en så månghövdad skara som förr. ,De skador torkan åstadkommit reparerades emellertid förvånans värt snabbt, och så kom det verkliga jubelåret 1936 med ej mindre än 100 svanbon med stora kullar. Flera bon lågo på fasta stranden, åtskilliga meter från vattnet. Svanarna ha så småningom kommit 'underfund med att de äro fredade. Hela svanbeståndet utgjordes ,av något över 2000 individer, det mesta som någonsin torde ha förekommit. De närmast följande åren medförde ånyo någon minskning. 1938 var sålunda antalet bon omkring 70. Ett av dessa innehöll 11 ägg, vilket torde vara rekord. En kull på 11 'agg ranträffades också 1937 av ERIK BJÖRLING, Svålinge. De stränga vintrarna 1940, 1941 och 1942 ha gått hårt åt svanarna trots den utomordentliga hjålpen vid Västkusten och vid Öresund, bonas antal har varit nere i ett 40tal, och hela svanstammen har råknat »endast några hundra. 1943 hackade omkring 70 par, och kullarna 'voro stora. 8i9 ägg i flera bon. Vintern 1942g43 hade varit mild. Ett betydligt tillskott av svanar har emellertid även under de senaste åren anlänt mitt på sommaren för att rugga i Tåkern. Såsom det har framgått av ovanstående rader hackar huvud 'massan av svanarna ej, de flesta på grund av att de icke ha “åldern inne. J ag har uppehållit mig länge vid knölsvanarna av den orsakenJatt :de äro den allra lättast avläsbara barometer, som ger utslag för onda och goda år, ej endast för dem själva utan även för alla andra arter, som kräva liknande förutsättningar för sin trivsel. .26 Gravanden, Tadomm ?Eddama (L.) Det år sällsynt att gravanden häckar vid insjöar: men det har hänt vid Tåkern. På Riksmuseet i Stockholm finnas halvvuxna ungar, som skjutits där. Sädgåsen, Anser fabalz's (LATHAM.) Vår och höst rasta sädgåss en längre eller kortare tid, men det händer också ibland, att en eller annan stannar kvar hela som maren. Mäsfáglar. Dvärgmåsen, Larus minuters PALL. Först under 1800talet har dvärgmåsen invandrat i Sverige. Några gånger har den blivit iakttagen i Tåkerns skrattmåskolonier och har utan tvivel häckat. Skrattmåsen, Larus Mali/hundras L. Icke förrän i början av 1890talet kom skrattmåsen till Tåkern, och då håckade två par. År 1900 uteblev arten alldeles men kom tillbaka 1902, och nu är den i bokstavlig mening tongivande. I början ökades stammen sakta, och 1909 funnos alltjämt endast ett 20tal bon (SÖDERBERG: Sjön Tåkerns fauna och flora). Under det senaste decenniet ha de håckande paren uppgått till omkring 1500 men med ganska betydliga variationer från år till år. De största kolonierna ha .räknat 4004500 bon. Vid valet av boplats år skrattmåsen ej nogräknad. Ibland låggas bona på buntar av gammal flytande fjolårsvass och ibland på en stenbunden ör. Säv kullarna utnyttjas i stor utsträckning vid lämpligt vattenstånd. Sothönsen draga ofta nytta av det skydd mot kråkorna, som skratt måssvårmen skänker, och då de lokala förhållandena passa gäller detta också brunand, gräsandi skedandp årta och vigg. Kranke sjön har blivit vida berömd inte minst för de svarthalsade dopp ingarnas skull, och dessa hackade alltid tillsammans med skratt måsarna. När de senare försvunno, troligen på grund av oför nuftig förföljelse, försvunno också doppingarna. Dessa iakt tagelser om Krankesjöns svarthalsade doppingar och många andra objektiva synpunkter på måsfrågan i övrigt framhållas i P. 0. SWANBERGS uppsats »Måsarna och jaktvården» i Skaraborgs läns 27 jaktvårdsförenings årsskrift 1941. En mångfald exempel kunna framdragas på både skrattmåsarnas och fiskmasarnas positiva betydelse .för icke minst vara andarter, och SWANBERGS ovan nämnda uppsats bör läsas först och främst av varje masantagonist. När skrattmåsarna skrämmas bort från sina bon, lyfta i regel alla koloniens bebyggare på samma gång och alldeles ljudlöst, d, v. man hör endast vingsuset. När de sedan anse faran vara över och äter sänka sig ned för att fortsätta ruvandet, sker detta under öronbedövande skrän. Det ligger nära till hands att tänka så, att de med skränandet söka starka sitt mod, därmed visande ett ingalunda ovanligt mänskligt drag. Fiskmåsen, Larus canvas L. Först på senare' år ha några av Vätterns fiskmåsar emigrerat till Täkern och hackat där men ofta haft rätt svårt att finna till talande boplatser. Gråtruten, Larus argentaâus PONTOPP. häckfagel. Regelbundet komma dock gratrutar fråniVätternl. och man ser dem .mest längs Täkerns norra strand. Havstruten, Larus marin/us L. Mindre vanlig gäst än föregående art. Skräntärnan, Hydropmgne tschegrcwa (LEPECHIN.) Mig veterligt föreligger endast en iakttagelse av skräntärna i Takem (P. 0. SVVANBEBG och GUNNAR Nonnowsr), omnämnd i »Fauna och Flora » 1929. Fisktärnan, Sterner ?Lirarnde L." ' Österkullen, Prästören, Tovören m, fl. lokaler bruka vara till håll för häckande tärnor. I början av detta århundrade var fisk tärnan allmännare än nu. Hennes tillbakagång vill man anse vara orsakad av skrattmäsens frammarsch. Under 1890talet voro emellertid skrattmas och tärna lika sällsynta, endast enstaka par hackade, och all konkurrens var utesluten. Största delen av den för tärnorna lämpliga häckningsterrängen är ej annekterad av några måsar. ' 28 Rödnäbbade tärnan eller silvertarnan, Sim'na paradisaea BnüNNIoH. Har hackat enstaka gånger (W. A. ENGHOLM). Doppingar. Smådoppingen, Podiceps ruficollis (PALL.) Har tidigare hackat och möjligen finns alltjämt något enstaka bofast par. ' Svarthalsade doppingen, Podiceps nigrácollis BBEHM. Före 1919 hade den svarthalsade endast några få gånger på' träffats i Sverige. Nämnda år ägde en om än ytterst obetydlig invasion rum. Något större antal hackade ej i vårt land förrän 1927 och då i Krankesjön. Se därom under rubriken Skrattmåsen. Häckning har förekommit i Takern. Svarthalsade doppingen är en av våra mest sällsynta och för milj öförändringar känsliga fåglar. Svarthakedoppingen (kärrdoppingen eller örondoppingen); Pode' ' 0619.9 awitus (L.) De första säkra uppgifterna om denna doppingarts förekomst och hackning i Tåkern avse åren 1912 och 1913 (E. LÖNNBERG och 8. BERGMAN). Den häckar nu på flera ställen t. eX. i Herre stadsviken, vid Tovören och Lindö men ej inågot större antal. Skäggdoppingern Podiceps cristcztus (L.) Takerns enda allmänna doppingart. För omkring hundra år sedan förekom skäggdoppingen mera allmänt endast i Skåne. Enligt ENGHOLM var den talrik i Täkern somrarna 1897 och 1902. När R. SÖDERBERG gjorde sin: undersökning av Takerns fauna 1908 och 1909, var fågeln ej längre så allmän beroende på den intensiva förföljelse den blivit utsatt för. De beskyllningar, som riktats mot doppingen för förment skada på fisket, ha varit fan« tastiskt överdrivna. Hans föda utgöres till avsevärd del av bl. a. dykare (Dytiscus), och dessa förtära en hel del av det spädaste fiskynglet och göra därmed avsevärd skada. Fisk synes inga som en mycket oväsentlig del i skäggdoppingens kost. Han hör till de misskända djurarternas beklagligt långa rad. I slutet av 1920 2.9 talet och t. 0. in. 1932 var han mycket talrik och hackade kolo nivis inom lämpliga vassar. Under de exceptionella lågvattens år, som sedan följde, var Tåkern till stor del oanvändbar för en fågel meddoppingens vanor, och han har sedan aldrig nått .upp till sin gamla numerär. Grähakedoppingen, Podiceps grisez'gena (BODDAERT.) Omkring nordligaste delen av Bottniska viken samt i Skåne har gråhaken häckat länge och regelbundet. Mellan dessa häckningsm distrikt uppträder han mera sporadiskt. I Tåkern är han iaktta gen åtskilliga gånger och .han har även häckat. Förestående lista upptager 64 arter. En ringa del av dem äro tillfälliga gäster eller sådana, som i mindre antal bruka Översomra men ej häcka. Dessa sistnämnda äro representanter för sådana arter, vilkas flyttningsväg går via Tåkern. De fåglar, för vilka Tåkern är en oersättlig vilostation under flyttningen äro många fler, än vad som framgår av förteckningen. Flertalet lämna nämligen ej några representanter kvar och listan avser sjöns som marfåglar. Som typiska gäster under sträcktidcn vill jag ytterliu gare endast nämna mosnäppan, Oalidris temminckii (LEISLER), småsnäppan, Oalidris minata (LEISLER), berganden, Aylhya marila (L.), storskraken, Mergus merganser L., sångsvanen, Oygnus cygnus (L.) Salskraken Mergus albellus L. och storlommen, C'olymbus arcticus L. äro ett par representanter för de mera sparsamt upp trädande gästerna. Redan vid begynnande islossning infinner sig sångsvanen och sjunger vårens lov. Tåkern är den bästa av de ytterst få sjöar där sängsvanar med fördel kunna rasta under den långa färden till och från de nordliga liäckningsområdena. Sveriges kuster erbjuda på motsvarande breddgrad i allmänhet ej några tillräck ligt skyddade viloplatser och oftast saknas där också lämplig vat tenvegetation. För sångsvanen är Tåkern oumbärlig. Det har hänt att betydligt över i 000 sångsvanar samtidigt trängts i de första vikarna i vårisen g en utomordentligt imponerande syn, och svanarnas körsång har klingat långt ut över den omkringlig 30 gande slättbygden. Antalet gästande sångsvanar har fluktuerat starkt, och utan tvivel ha de stränga vintrarna decimerat stam men ganska kraftigt trots den hjälp, som lämnats både i Sverige och i Danmark. De fåglar, som bebo strandskogarna och övriga marker runt sjön, äro givetvis många fler än de i förteckningen uppgivna. Listan skulle kunna utökas med ett 70tal arter, men jag har' följt den principen att endast omnämna sådana, som på ett eller* annat sätt äro direkt beroende av sjöns Att uppskatta huru många fågelindivider, som under sommaren befolka stränderna och vassarna eller vila ute på klarvattnet, låter sig svårligen göra. Siffran 100 000 torde ej innebära någon, som helst överdrift utan snarare vara alldeles för låg. Tyvärr är det så, att många värden som vi ej äro vana att. handskas med i vardagslag, som ej utan vidare låta sig omräknas i penningar, dem .ha vi ofta nog mycket svårt att rätt taxera. Vi upptäcka dem kanske ej, förrän vi hålla på att mista dem, eller de redan för alltid gått förlorade för oss. Under dessa sista år ha vi dock i många fall fått'upp ögonen för en del förut tämligen, obeaktade nationella värden. Tåkern måste bli ett av dessa. Tåkernfrågan är det svenska naturskyddets viktigaste angelägen het förnärvarande, en angelägenhet vars lösande hästar, om det ej skall bli för sent. Tåkernçproblemet har aktualiserats genom »Väversunda invallningsföretags» planer på att invalla och torr lägga ett område om c:a 150 hektar i Väversundaviken. Området kan ju förefalla ganska obetydligt i förhållande till Tåkerns hela areal, omkring 4 %, vilket invallningsintrcssenterna framhålla, med all skärpa. (Medräknas innanför belägna strandområden stiger siffran till omkr. 6 %). Med eller utan avsikt räknar man här på. ett sätt, som kan åstadkomma fullständig begreppsförvir ring. Det är därför absolut nödvändigt, att alla som ha att taga ställning till denna fråga göra klart för sig, att Tåkern till största delen upptages av klarvatten, vilket givetvis, då det gällerTåkern, som fågelsjö, ej får värderas efter samma höga taxa som vassarna, ty funnes ej dessa och maderna innanför dem, vore Täkern ej alls' någon fågelsjö. Endast tack vare vassarna får även klarvattnet betydelse. Här gäller alltså hur stor del av vassarna med tillhö rande mader, som skulle drabbas av invallningen, och det blir ingalunda någon obetydlighet utan närmare 40 0,12, av sjöns för 3 T' nämsta vass och sankmarksdistrikt. Att märka är, att vassom rådet i sydväst upptager ungefär 10 0/2] av sjöns hela yta, och att i jämförelse med detta vasshav alla övriga vassar äro relativt obetydliga, men därmed är naturligtvis ej sagt, att de senare ej skulle vara av utomordentligt värde även de, ty det äro Tåkerns alla bladvassbestånd. Kaveldun och säv ha ej bladvassens för måga att trotsa vintern och äro därför av mindre betydelse. Man framhåller i ansökan om tillstånd att invalla, att Väversunda vassen på senare år ej haft sin gamla betydelse, den har delvis varit torrlagd och alldeles för tät. Vad som är sant är, att det varit onormalt lågt vattenstånd under en följd a 7 år, men Tåkern har, som förut nämnts, genomlevt och övervunnit betydligt svårare depressionstider än den nuvarande. Vid normal nederbörd, något som vi ju av många skäl önska, återvinner utan tvivel vassen i väster sin gamla betydelse. Och dessutom har den visst inte, såsom man i ansökan vill göra gällande, under senare år varit fågel fattig, men den har varit svårframkomlig vid jakterna, vilket' ju är en helt annan historia. Invallningsintressenternas synpunk ter i ovan berörda frågor gå igen i den skrivelse av den 30 sept. 1942, som distriktets landsfiskal på begäran avlåtit och som där för ej nödvändiggör något särskilt bemötande. Vare det nog sagt, att de personer, som sitta inne med verkligt ingående och objektiv kännedom om fågellivet i Tåkerns västligaste del, tydligen ej fått tillfälle att yttra sig. Vid normalt vattenstånd skänka Väver sundawikens vassar boplatser, skydd och föda åt en avsevärd del av Tåkerns fåglar. Talrika äro bl. a. gräsänder, brunänder, knöt svanar, sothöns och skäggdoppingar. Vidare kunna nämnas vigg, skedand och årta. Dessa vassar hysa också rörsångare i stort antal samt vattenrall., och närmare land bo sävsångare 00h sävsparv och tuvmarken passar för storspov och enkelbeckasin. Även sådana raritetersom brun kärrhök och rördrom bruka där ha sitt tillhåll, och innanför vassen erbjuder stranden utmärkta rasteställen och foderplatser för flyttande vadare. Tåkerns övriga vassar kunna ej erbjuda fågellivet kompensation för vad som förloras, om »Vä versunda invallningsföretags» planer få sättas i verket. Arbetet på det invallade området skulle verka störande fågellivet inom ett vidsträckt grannskap. Den onaturliga strandlinje, som för dämningsvallen skulle komma att bilda ut emot sjön, bleve vär delös för fågellivet liksom ett betydande område därutanför. En 32 vadå? Det maste vara oermrna knölsvanar, som bygga så här. loet lingar på. en bank c:a 200 m. från närmaste strand och är fullständigt utan varje skydd. Foto: F. Prmssox. lråsandhona med ungar i Tåkern. Foto: F. PERSSON. › " ' " : ^ '° , i* sem blir Den meningslösa vassbrånmnuen nr tlll ocrlword skada lm en SJOS lagellt, till stor (Iel kammat. Foto: F. Pnnssox. . " ° v, 7.4 ›.\H)N_ Tuvmark vid Tåkem txd1gt pa valen. Foto. 1". law,M 1.1' III IH 'H l “lvl” '1 rpm' IIHJH l l l _ä_< Starrängar. __ Torvmosse. ...u Erosionsstrand med frisköljd klappersten och svämsand. 1:): Vattenvegetation. Bladvass, kaveldun, säv m. m. Fig. 3. Vegetationa och erosionskarta över Tåykern uppgjorrl 1938. Efter BERTIL ÖHRN. Ofta finner man den uppgiften, tyvärr även i arbeten som göra anspråk på vederhäftighet, att Tâkei'n skulle vara helt eller nästan överallt fylld med vass och sav. Spridandet av ett så fatalt misstag kan bli Tåkurn till obotlig skada. del vassfalt bleve Visserligen kvar utanför vallen, men vassar, mader och strandangar maste komplettera varandra. Samtliga dessa Växtsamhallen äro oumbärliga element i fågelsjöns helhet. ;Det mest betänkliga med invallningsplanerna är dock, att om nu föreliggande ansökan beviljas, skapas därigenom ett farligt pre judikat. Liknande ansökningar skulle då säkert framdeles in lämnas av andra strandagare och kunde ej rimligen avslås. Resul tatet bleve, att Tåkern förintades bit för bit antagligen inom en ganska kort tidrymd. Lämnas tillstånd till utförandet av den planerade invallningen i Väversundawilmn, kommer detta att utgöra första etappen i ett totalt ödelaggande av ett av Sveriges och hela norra Europas mest Ömtáliga: säregna och för forsk 3 _ Sveriges Alvar 1944 0 9 .. r :i 1 * I ningen värdefulla naturminnesmarken. Det. ar att :S Vattenlagens s. k. naturskyddsparagraf ”har matted i ak p Denna paragraf tillkom väl för övrigt narmast ine tapK e Ipc Täkern dä sjöns existens är 1911 syntes hotad av de utdi nings I laner ,sonidä dryftades. För en oviss vinnings skull Vllle min Pt låna hela sjön på en gång. Man borde ägna mera efteifrtan i: ätpde dyrköpta exemplen från misslyckade Sjösaiikmngar, rtarpesn. tragedien med Hornborgasjön, som bl. a. åsamkat svenska s .a ' ” " 7 000 kr. traut ift pa unüefar 000 i _ F 7 I 6111::allaråa påpeka:) att det är ej deras mening skadå fitsgååt ' ' ' " t man ej har någon sa an on a t. Givetv1s ar det sant, at . " iirer invallningen, och man har all anledning tro, att väiprllorirå: ' ' ' " " ' ' ' tt man ej heller 0avs1 ig s även leva i den föreställningen, a n t Men just ' ° ' det planerade foretage . kunna skada fagellivet genom ' l _ mblemet " " ' ' * litet man har satt sig in 1 p , denna forestallning Visar, hur i h h nd taget ' ° ' ' * har hur litet man over uv Vilken trang synvmkel man , _ d m na Man ° " i ' tbara arterna mOjligen un an g . vet om fagelliv et, de jak _11 m estalm. ' " " ° " ' dre den natur man v1 0 g i' er fo a och forstar an min H I" \ llâZIiiIiia brigstande insikt dokumenteras pa ett rent :vdbielfilaninâagrä: ›' ' " i Svenska Naturs y s oreni V. "tt 1 invallarnas bemötande av i H .1 ton :cotestinlaga Invallarna påpeka, med en omilsskånlrlilig unåämr_ ' ' K” ' ' lunda är den vildinar 'SI y , som i' v av ral en, att Takern inga :i W i ,ker skyddjsföreningens styrelse tycks tro, utanudendaEnäpåilerIsdiånSi_ ' r der. Man v1 me n, om iven av odlade bjg . U ' B :3813 attä Naturskyddsföreningens styrelse ej skulle var; fortrggt;d med 'lakannaturen. Man kan lätt läsa mellan ra' eäåphenna vilken tillfredsställelse detta skrevs. Fastlman låvpr lårküga) för_ nu sa sällsynta miljö, är man totalt okunnig om e m i ommmar liällandet, att silurslättsjöarna mitt iden kulturbygdtâom har mitt dem kunna bibehålla sin ursprungliga karaktär, an indie Stén' i den välodlade östgötska bygden ha kvar ett stOit s 3 “Hats äldersnatur. De fynd av redskap, vapennm. m., son;3 p S ;nosqe bland lämningar av stenåldersfolkets bostader ute 1 :migth med vid Alvastra, väckte på sin tid sensation och bevaras, 00 t › Vium rätta som dyrgripar, som oersättliga historiska dokumen, edan cre besked om människornas liv och arbete for flera tusen a: sr soml ll/len den miljö i vilken dessa vara urfäder llevde, din 11:1: ;Kände ' ' ' tenäldersku turens ra , den Vikti aste faktorn v1d s . G v :rarej den i migiist lika hög grad berättigad att pietetsfullt bet aras 34 åt eftervärlden? Svaret måste bli ett reservationslöst ja. Naturen lämnar mången gäng värdefulla historiska vittnesbörd, och de försvinnande naturtyperna utgöra ovärderliga forskningsobjekt. Framtidens dom kommer att bli hard, om vi förstöra oersättliga dokument. Det kan icke få vara en privatsak, huru en sådan till gång som Tåkern skötes. Detta torde framgå. av vad som ovan sagts om fågellivet, ooh av vad som antytts om botaniska, geolo giska och historiska förhållanden. Mycket skulle kunna tilläggas, men jag vill inskränka mig till blott ännu ett påpekande. En sådan enorm fågeltillgäng äterverkar pä fägelbeständet i stora delar av vårt land. Takern tjänstgör som en spridningsoentral, vilken skänker andra marker värdefulla tillskott, bl. a. sådana arter som äro välkomna i sin egenskap av matnyttiga. Såsom viloplats för flyttfåglar är sjön oskattbar, och dess ödeläggande skulle menligt inverka på fågellivet inte blott i hela mellersta och norra Skandi navien utan även i nordliga Finland, Kolahalvön och Vita havet. Tåkern och dess bevarande åt framtiden är ingen privatsak utan en riksangelägenhet. Det skördeutbyte, som Väversunda invall ningsföretag vill räkna med, förutsatt att det åträdda området kunde arbetas upp till prima åkerjord, förefaller kanske nog så. vackert. Man nämner siffran 570 ton spannmål som ärsskörd. Per år och svensk medborgare skullde det bli 0:a 75 gram mjöl eller omkring 1 gr på fem dagar (1/5 gram pr dag). Inte ens i dessa ransoneringstider spelar ett sådant bidrag någon som helst roll. Om man skulle kunna utvinna detta skörderesultat är även problematiskt, dä mycket talar för att man här som oftast vid torrläggningsföretag räknat alldeles för optimistiskt. Detta om döme torde med minst lika stor anledning kunna gälla de ekono miska kalkylerna över arbetskostnaderna vid utförandet av in vallningen. Kostnaderna ha beräknats till 132.000 kr och brutto båtnaden till 134.393 kr. Vinsten av företaget skulle alltså uppgå till 2.393 kr, en minst sagt blygsam summa vid en affär av så stor omfattning. För övrigt skulle säkert denna vinst vändas i en be tydande förlust, enär man förbisett att räkna med bl. a. kostnader för vallarnas underhåll. Att dessa kostnader måste bli betydande står klart för var och en, som känner beskaffenheten av den sjö< botten, som skulle lämna materialet till vallarna. Söderbygdens vattendomstol behandlade ärendet i september 1943 och biföll med omröstningsresultatet 3 mot 2 invallnings 35 “företagets ansökan, Den ene av de två mot framställningen rös« tande var domaren. Frågan går nu till Övervattendomstolen, och man kan ej gärna tro annat än att denna instans sä dömer, att en redan befintlig, oersättlig tillgång räddas och ej offras för en oviss vinnings skull. Bland de många protestskrivelser, som hösten 1942 från de mest skilda häll _ naturskyddsföreningar, jaktvärdsföreningar och bio logiska föreningar w insändes till vederbörande myndigheter med anledning av ovannämnda invallningsplaner, märktes även. väl moti verade inlagor från de svenska läroverkens biologiska föreningar. * Initiativet till aktionen kom från Naturvetenskapliga sällskapet vid Östermalms h. allm. läroverk. Täkern måste skyddas mot alla miljöförändrande ingrepp. Dessutom måste .frågan om regleringen av avloppet lösas, sä att man under torra år får möjlighet att hindra det dyrbara vattnet att rinna bort i sådan mängd, att sjöns existens äventyras. Frågan om reglerande av avloppet har jag närmare diskuterat i min upp sats »Takern och torkan» i Sveriges Natur 1934. Svenska Natur skyddsföreningen skulle beredas avsevärt större möjligheter att verka för Täkernfrågans lyckliga lösning, om dess Tåkernafond tillfördes ytterligare bidrag. Tiden synes vara inne att återupp< taga ELISABETH LILJEQVIsrs vackra tanke att vädja till Sveriges skolnngdom att hjälpa till med att rädda Täkern ät framtiden, den framtid som hör ungdomen till. Vid sammanträde den 1 febr. 1944. beslöt Naturvetenskapliga föreningen Aves vid h. allm. läro .verket i Karlstad att väcka nytt liv i skolungdomens insamling till Takernfonden först och främst genom en insamlingskampanj vid det egna läroverket och därefter genom hänvändelse till de biologiska föreningarna vid Övriga läroverk. Aktionen förtjänar den största framgång. Sveriges läroverk och realskolor ha till sammans omkring 50.000 elever. Kunde insamlingen utsträekas till Sveriges samtliga skolor, skulle resultatet med den obetydligaste lilla uppoffring per elev dock bli storslaget, ty landets Skolung dorn en manstark skara på i runt tal 7 50.000 individer. Det kan inte råda något tvivel om, att skolungdomen vill vara med om att rädda ett stycke svensk natur av oersättligt värde och därmed at de nu uppväxande generationerna förvärva ett för all framtid bestående hedrande eftermäle. Som framtida forskningsobjekt kan Takern icke ersättas av något annat område. 36 Tb'I'åkemfrägan kräver en snar och betryggande lösning. Lämnas balêern okrankt, ha avi därmed skapat ett nationalmonument av es aeâdekzaråeloch at framtiden överlämnat ett ovärderligt forsk ningso Je . årern, Nordeuro as rikaste f” ' '° L ej råd att förlora. p .agelsyr .har vart land Re ister " T ' " ox ' ° ° g er 1 texten namnda Takernfaglar. I. Regelbundet käckande. .år i; .v . mä äcki sum " i. S__avsparv 19. Rörliöna g Phona . Angplplarka 20. Sothöna 5. Gularla 21 . Brunand 6. Sadesarla 22 Vi” 7 . Rörsångare 23. Skzåand 8. Sävsängare 24' ;rasa d 9. Brun kärrhök 25' Kaa:Il 10. Större strandpipare 26' Årta ä 1 l. Mindre » 27: knölsva H 12. Tofsvipa :28. Skrattinäs 13. Storspov 29. Fiskmäs :Brushane (ej iakttagen 1943) 30. Fisktärna “3). ' 31: Svarthakedopping , . . asm i 32. Skäggdopping Summa: 8 tättingar, 1 rovfågel, ll vadare, 12 simfäglar. II. Antagligen ?täckande I. Dvärgmas 2 l “ ” . bmadoppmg i . 0 Summa; 2 Simfaglar. III. Ofta: häckande. l. ,Lärkfalk Summa: 1 rovfägcl. IV. Tillfälligtvis ?Läckande Drillsnappa 4. Rödnäbbad tärna 2. Liten sum h" C 7* 3. Gravand p ona 5. bvarthalsad dopping Summa: 2 vadare, 3 simfåglar. 37 95W? m .1 6. IK. Päivi' V. Arter som hackat förr. 4. Rördrom (har möjligen häc ka/c även på senare tid). Ljungpipare Dubbelbcckasin Kornknarr (blir måhända snart åter regelbundet häck ande). Summa: 4 vadare. VI. Arter som med all sannolikhet hackat förr. 1. Skogssnäppa Summa: J. vadai'o. VII. Haclmlng förr 'i tiden 67' utesluta”, 1. Blå kärrhök Summa: 1 I'ovfagel. VHI, Arter som regelbundet besöka sjön och ibland hacka. Fiskgjusa (häckar i skogs 7. Grå häger (har ávenhäckat) trakterna söder ut). 8. Svarta Pilgrimsfalk (har under 9. Knipa lång tid häckat på Omberg). 10. Bläsand Gluttsnáppa 11. Stjármnd (har även häckat) Rödbena (har möjligen nå 12. Sädgås ' gon gång häckat) 13. Gråtrut Grönbena (har även häckat) 14. Havstrut '11 irana (var förr häckfågel) Summa: 2 rovi'âglar, 5 vadare, 7 simfåglar. Tillfälliga gaster (hackning kan 'någon gång ha föreko'rrmzlt). Strandskata åråhakedopping (har även Snatterand hackat) Skräntärna Summa: 1 vadare, 3 simfåglar Arter som 'regelbundet passera .sjön under flyttningarna vår oc höst men ej lämna några representanter kvar över sommaren. Nordisk gulärla 4. Bergand Mosnáppa 5. Småskrake Smäsnävppa 6. r Sångsvan Summa: 1 tätting, 2 vadare, 3 simfâglar.