Verkligheten bakom Emilie Flygare-Carléns roman "Bruden på Omberg"

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

' Bokskog vid Stocklycke, › Omberg. Foto G. Frä din, Bruden på Omberg och hennes far Av JanOtto Modig _ Emllle F lygareCarlén lever väl i dagens Sverige egentligen bara kvar 1 sm mest bekanta roman Rosen på Tistelön. Den kommer ut i ständi t nya upplagor, attraherande generation efter generation av läsare med sign blandnlng av kärlek, mord och karg västkustatmosfär. Men på sin tid var fru Cgrlen vår mest folkkära författare, i själva verket en av de första som nadde ut 1 de breda lagren med sin böcker och som med tiden också skapade Slg betydande inkomster på sitt författarskap. Bedömda med eftervarldens mått är hennes alster av växlande värde men hon tillhör oEvrvelaktlgt litteraturhistorien och hennes personliga öden har int d gatt_att intressera också senare släktled. e un "Vli m1tten av 1800talet ingick hon definitivt i huvudstadens ”kändis varld och hennes förehavanden följdes med uppmärksamhet i tide skvallerspalter. I ”Stockholms Figaro” kunde man i oktober 1845 läns en blankare om att fru Carlén till julen skulle komma med en n romäfi och att den var ”en frukt af hennes resa i Öster och Vestergötfand un der loppet af nästlidne sommar”. Tidningen visste också berätta att ro manen skulle gruppera sig kring ”några original, som finnas i trakten och till folje deraf presentera en mängd särdeles pikanta sidor . . .7, En nyckelroman från Omberg Den bok som bestods denna förledand " v 0 7 e forhandsreklam var romane Båuden "pa ?mberg7 : ett av Emilie FlygareCarléns mindre kändä oc lltterart foga markllga arbeten. Som exempel på en tidig art av 11 c kelfroman ar den emellertid inte utan intresse. y ör en nutida läsare är romanen dock en ° " _ ganska pakostande 11 l 1 se. I bokens borjan konfronteras man med den unge sonen till efipbeafiZk 58 bruksägare i Sörmland och dennes väna maka. Sonen är en drömmare som strövar runt i skogen i stället för att enligt faderns intentioner be reda sig att överta det blomstrande bruket. För att få honom på andra tankar och möjligen bredda hans erfarenheter sänds han av föräldrarna iväg på en resa i Sverige. Han kommer utan egentlig anledning till Hjo och därifrån beger han sig båtledes över till Hästholmen. Vätterns skön het förleder författarinnan till våldsamma utgjutelser och det blir natur ligtvis ännu värre när hjälten närmar sig Omberg. Det är ingen hejd på skuggor och dagrar och dunkel och färger. Väl ilandkommen på östgöta sidan råkar den unge mannen ut för ett våldsamt åskväder som kulmi nerar när han befinner sig Vid Alvastra kyrkoruin. Här inträder nu den kvinnliga huvudpersonen i handlingen i form av en ljuv kvinnovarelse ledande en liten hind i ett sidenband. Hon är förstås ännu räddare för åskan än den unge mannen och han får tillfälle att _ i de anständigaste former ge henne sitt beskydd. Då uppdyker emellertid på scenen ett av de i förreklamen aviserade originalen, nämligen flickans pappa som visar sig vara överjägmästaren på Omberg. Den bistre jägmästaren Han beskrivs som en äldre man med en ”sällsynt rörlighet i både anletsdrag och sättet att skicka sig”. Han har skarpt markerade anlets drag och ”lifliga svarta ögon, hvilka glänste af eld och lågor”. Han var klädd ”i en kort mörkfärgad släpr'ock och hade på hufvudet en grön mössa med kokard. I ena handen höll han sin tobakspipa _ och ett spanskt rör under armen _ i den andra klockan”. Överjägmästaren är inte alls belåten med att finna sin enda dotter om händertagen i kyrkoruinen av en obekant ung man utan han tar henne omgående med hem efter att grundligt ha läxat upp ynglingen. I fort sättningen utvecklar sig emellertid händelserna inte oväntat så att den unge mannen visserligen far tillbaka till Hjo men sedan återvänder till Hästholmen i hopp att få återse den sköna. Han blir bjuden på middag i överjägmästarbostället _ ”ett långt, rödmåladt envåningshus, så landt ligt inbjudande”. Hans förhoppningar att där få råka den tillbedda gäc kas dock grymt. I stället har till middagen inviterats en 50årig major som överjägmästaren själv utsett till lämplig friare åt sin ljuva dotter. I fortsättningen får man vara med om åtskilliga hemliga möten mellan de båda älskande, avnjuta skildringar 'av hur den elake fadern terrori serar sitt hus inte minst sin hushållerska och lära känna majoren som en gentleman, beredd att rymma fältet till förmån för sin yngre ri val. Det hela slutar med att det ordnas en stor fest på överjägmästarbo stället för all traktens befolkning där de båda friarna ställer upp i en skyttetävling och där den unge mannen, vars välbärgade föräldrar ve derbörligen anlänt till Omberg, utgår som segrare. Slutet gott allting gott. Att berättelsen är en nyckelroman framgår mycket tydligt redan när överjägmästaren införes i handlingen. Författarinnan meddelar nämligen 59 i en not att hon sommaren 1845 på Omberg lärde känna ”de flesta af de i berättelsen spelande personerna” och ”derjemte erhöll den högst egendomlige jägmästaren M:s tillåtelse att införa honom så lifs lefvande som möjligt jemte en teckning af hans rum i min tilltänkta skildring. När boken blifvit färdigtryckt erhöll han den och förklarade ej deröfver ringaste missnöje”. Det är helt uppenbart att romanens överjägmästare är identisk med min farfars farfar, hovjägmästaren Jan Modig, som vid den tid det rör sig om var inspektör över Ombergs djurgård och kronopark och bodde på jägmästarbostället Höje. Att han inte reagerade negativt mot den föga smickrande porträtteringen i boken tyder på ett betydligtmer tolerant sinnelag än det som i romanen tillskrives Ombergsbrudens fader. Verkligheten bakom romanen Nu stämmer inte de faktiska förhållandena heller i enskildheter. Jan Modig tillhörde en småländsk bonde och soldatsläkt med sina rötter i byarna Dädesjö och Söraby norr om Växjö. I början av 1700talet in flyttade bl.a. en Jon Modig till Växjö och etablerade sig som handlande där. En av hans söner flyttade i sin tur till Karlshamn, gifte sig med en bränneriidkareänka och blev själv handlande och brännvinsbrännare där. Som äldste son i denna familj föddes Jan Modig 1774. Han stude rade i Lund och avlade sin juridiska examen 1792, blev så vice härads hövding och tjänstgjorde bl.a. som t.f. domhavande i Hällestad i norra Östergötland där han träffade sin blivande hustru som var dotter till prosten Carl Laurbeck. 1801 utsågs han till djurvaktare och inspektör vid Ombergs kronopark och 1812 fick han överjägmästares "namn, he der och värdighet” sedan Östergötlands alla riksdagsfullmäktige gjort en särskild framställning härom. 1830* fick han titeln hovjägmästare och 1849 beviljades han avsked. Han dog 1857 och ligger begraven på Vad stena gamla kyrkogård. Romanens överjägmästare beskrivs som änkling med en enda dotter, den ljuva hjältinnan i boken. Verklighetens Jan Modig förlorade sin hustru först 1847 och hon fanns alltså i livet sommaren 1845 då fru Carlén säger sig ha besökt Höje. Familjen var också ganska stor, fem söner och fyra döttrar. Av sönerna dog en i unga år, en blev handlande i Vadstena och en annan lantbrukare i Västra Tollstad. Sonen Carl Oscar blev så småningom häradshövding i Aska, Dals och Bobergs domsaga och sonen Johan Otto min farfars far blev ingenjör vid Flottans mekaniska kår och med tiden överste och chef för väg och vattenbygg nadsstyrelsen. Han var en av järnvägsbyggaren Nils Ericsons närmaste vänner och eftersom denne saknade eget föräldrahem tillbringade han ofta sin lediga tid på Höje i sin väns barndomshem. ”Bruden på Omberg” stod aldrig brud Av de många döttrarna gifte sig en med en lantbrukare på Gotland men de tre andra levde ogifta, ett par av dem till mycket hög ålder. Min 60 Kerstin Modig, föreâild till ”bruden på Omberg .9 far Einar Modig berättar i sina memoarerl) hur han besokte ”gamla fastrarna” i deras lilla våning i ett gammalt hus vad ovre Regerlngsglatiân i Stockholm med utsikt över bondskjutsarna pa Roslagstull: De hade svarta hårklädslar som vid högtidliga tillfalolen byttes mot vita 0; 6 var omgivna av möbler och släktminnen fran hemmet pa 110je.30astlert Mathilda kom ihåg hur hon förföljts av vargar en vmter pa 18 tag då hon hämtat posten på Omberg. När hon .talade om kungen meriade hon Karl XIV Johan och hon sade gärna hOVJagmastaren rtar hon ta ale om sin far. Själv minns jagdtiltt min far berättad:t :ltli bada de garn a bibehållit ent i östgötaaccen 1 51 a. taIltelärrlnaililemlljlygareCarléns rlömagn beskrivs Ombergsbrudens far SOE! en något fjantig, lätt grotesk figur, som gor besynnerllga grlmaser oc tro relser och som förvånar och skrämmerpmgivnlngen med sma upp ag. Karaktäristiken hänger dock inte särskllt val 1hop, eftersom han fam tidigt framställs som en i grunden förståndig gammal man. Det påstas också om honom att han ”i sin ungdom vant och" aven ar en_ stor run timmerskarl”. Ett bevis härpå skulle bl.a. vara att over soffan 1 hansdrum hängde ”en målning, som förtêställde en skcijn giretyjmna 1 morgon ragt ' " blick då hon äster strumpe an e . _ Odläälzldmåetniiggära hur som helst med trovärdigheten i förfajttarinnans karaktärsteckning. Vad gäller .lan Modigs attraktionskraft pa det mot satta könet finns i alla fall bevarat vissa beVIs harpa 1 form .av nagra rörande brev som hans fästmö CharlotteSofle Laurbeück skrev tlll honom från sitt barndomshem i Hällestads prästgård. Har nagra exempel. Fästmöbrev från Hällestad Hällestad. Den 13 Aug. 1798 ommorgon kl 6 Ömme Vän! Då ödet nekar oss längre vara tillsammans så kan ingen neka mig att med pennan uttrycka några rader till ett alskat 1) Einar Modig, Diplomattjänst med mellanspel, Stockholm 1954. 61 I Överjägmästare Jan Modig (17741857), far till ”bra den på Omberg”. föremåh ...lag vet du saknar Lotta och denna tanke sätter mig straxt vid battre lynneø om jag så skall kalla det att efter flere tim mars ofverlamnande" at saknaden finna lang i sjelen och det vid äpprepande af de forflutna roliga stunder jag hade då jag ägde itt sallskap. Basta'van _ Jag stod orörlig där jag sist såg dig jlkmtilna blickar foljde dig men förgäfves, du var försvunnen. Ack ;iska e Jan men Jag kom mig ej ifrån stället på en lång stund yc aan var den, att alla voro mycket rörde af din bortresa så då en. gang intet såg mig men ändå k 'änd ' mitt hjerta kjände och kjänner. 1 f ingen en tusendel hvad Ingenting har passerat som är värt " ' ' n . att omtala, alt ar i SLn 'a l sotallnoing, som det var då du reste men Pastorn börjar småniånglörii aterfçfsttt hurtiga lynne _ likvisst har han då ditt namn nämns uppo rat en oc annan djup suck som ta 'it l° ' ° gen, i hvad afsigt vet jag ej. _ _ H 8 S ungt ner Zfran ma Roga dig bäste vän' så väl du kan " ' . . . . , onskar din Lotta, men löm e] den som_med all tillgifvenhet, ömhet och kjärlek oafbrutet lffver till Sista minuten af Sin lefnad. Din trogna Älskarinna Charlotte Sophie. H 27 Aug. 1798 o . . . Nu skall säga Madde att Lotta är så förnuftig blefven pa en 8 dagar jag kjänner altid en viss tomhet i sjelen och sak nad efter men det häftigaste, det förtviflade som regerade min .se/el ar nupfver nu först finner jag nödvändigheten att vi äro atskillde i alla afseenden, » det är oss båda på ett sätt n tti t ;nent hilicatlll glädjedblié dei icke då vi åter träffas _ Gud' hujr/ jus sa ice å in otta ' I ' glädjetårar öfver att få se diglaitalbål dina armar 00h utglum 62 I förra veckan var den fra de Laval här som förr bott på Borg gård, i sällskap med en fröken de Laval, sin yngste son Lieutenan ten och den Baron Ulfsparre som var i sällskap med de Laval då de voro inne hos oss i vintras _ de lågo här öfver natten. Poj karne brydde sig mycket, men mäst Ulfsparren men det så att ingen hörde det; de berömde dig mycket alt det rogade mig att höra kan du väl tänka i # _ Ett bröllop år 1300 De unga älskande kunde fira sitt bröllop i juni under det nya århun dradets första år och följdriktigt sitt silverbröllop år 1825. Vid detta bla. av en av familjens vänner med ett ståtligt kväde uppvaktades de författat vid St Ragnhilds källa och där det bl.a. heter: som anges vara ”Silvermantlad dagen träder upp solen glänser mildt omkring dess tinning fullväxt Myrten och ett upfyldt hopp måla framtiden och hjertats vinning.” Klädsel för en gentleman Huruvida silverbrudgummen med tiden förvandlades till det något bisarra original som fru Carlén porträtterar undandrar sig eftervärldens omdöme. Man får det intrycket att han bl.a. var något sprättig och det får kanske ett visst stöd i den bevarade förteckningen på hans kläder från 1799. Enligt denna ägde han bl. a. följande: Öfverplagg 1 Vargskinnspäls 1 Slängkappa af mörkblått fint kläde 1 Pålsk kappråck af ljusgrå frisade 1 Blågrön frisade sourtout 1 Grönrandlig Tyg sourtout 1 Gul Nankin Öfverråck 1 par grå Wadmal Rid Byxor 1 mörk melerad klädes sourtout Han hade också enligt samma ”Förtekning” 10 Frackar7 16 västar, 15 par byxor, 28 par strumpor, 12 par stövlar och skor etc. etc. Hur han skötte sig på Omberg är inte lätt att veta, men i Lantbruks akademiens handlingar för 1827 finns omnämnda ”hans stenbrytning, kärrdikningar och odlingar samt användning vid lantbruket på Omberg av artificiella gödningsämnen (benin o.dyl.)”. Han ägnade i alla hän delser hela sitt liv åt denna uppgift och bodde hela tiden på Höje. Det är väl inte omöjligt att han med åren kan ha blivit något envis och knar rig kanske vad dagens unga generation kallar insnöad. I varje fall var han tydligen tillräckligt originell för att ge Emilie FlygareCarlén stoff för sin roman. 63