Vid Tåkern

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

VID TÅKERN. Ãkrar och fält nedanför Väversunda bada i mor gonsolen. Tofsviporna bland fårorna lyfta lågt, slå ned, oupphörligt, över hela åkern. Stigen ned till Tå kern går utmed den lilla kluckande bäcken, vilken är naturligt staket på norra sidan av Norrgården. Sky höga aspar överskugga guldklungor av kabbeleka. Nu är jag nere på strandängen och följer staketet bort mot Herman Anderssons stuga. En buskskvätta flyger upp och sätter sig på en störtopp i stängslet. Hennes skära bröst lyser, hennes bruna huvud med de kritvita banden och hennes brun och vitfläckiga rygg ge hen ne ett lustigt rutigt utseende. När jag närmar mig flyttar hon till nästa störtopp. Hon följer mig. Luften är mättad av dunster från allt som växer eller förvandlas till jord igen. Dofter av honung och harts blandas med dy och gyttja. Min väg går under ett brett bälte av lågvuxna oxlar och aplar ett tjugotal meter ovan strandskoningen. Där lyfter en storspov, beskriver en halvcirkel utåt, höjer sig ovan vasspipor na, flöjtar sitt obeskrivligt sköna liite och återvänder till stranden. Viporna gå och plocka, skrattmåsarna 128 skräna trätgirigt. Violerna kring stubbarna äro enor ma, likaså myggen. Härifrån skyms Tåkern av de höga vassarna, det enda man ser är vattenblänken mellan starrtuvorna. Där simmar en brunanddrake, med ett plask lyfter en gräSand och försvinner bort över sjön. Nu är jag framme vid stugan. Man har inte ätit frukost än. Vill jag kanske vänta en stund? Så gärna! Där borta bruka svanarna hållas, säger Herman Anderssons son och nickar bortåt stranden. Med blot ta ögat ser jag fyra vita skepnader, vilka i kikaren visa sig vara tvenne svanpar betande på sankängen intill vattenbrynet. jag fortsätter i samma nordliga rikt ning. Nedanför stugan går ett smalt vattenspår skuret genom de täta vassarna ut till öppet vatten. Bort över den kortsnaggade, fjädrande strandtorven vandrar jag. Det är hett, solkatter från vattenblänken leka mig i ögonen, ljuset är bländande. .En vipa kastar sig till Väders med sitt mjukt klagande oooiit, en till svingar sig efter, ännu en . . . De vingla och kantra som svartvita jättefjärilar över strandängen, luften är fylld av deras veklagan, en orkester av dämpade säck pipeljud. Ytterst försiktigt går jag i en rak linje mot svanarna. Strandbrynet sjuder och kokar av liv. Det snattrar och skorrar, det plaskar och stänker. Andfäg larna kärleksgnabbas: en fräsande jakt, en snabbtur över vassen, ett vilt skummande nedslag, fullbordan. Då och då riktar jag kikaren mot svanarna. De beta lugnt som tamsvanar, ett av paren har dragit sig ned r... w n Mae.. ” Foto Karl Sandels. i ...Mr ___ <\ _,_., .. 129 i vattnet och rotar i dyn. Jag drar mig närmare och närmare. En av viporna lösgör sig från den stora flocken och sveper rakt ned mot mitt huvud som om hon tänkte anfalla mig. Det viner i hennes vingpennor. Med has tiga slag lyfter hon i en båge, dyker åter mot mig. En strandpiplärka drillar lågt över ängen framför mig, i de småvuxna träden högre upp tjucka snöskator. Nu sträcka svanarna på halsen, speja åt mitt håll. Jag står stilla. De lugna sig, beta igen, dra sig ned mot vattnet. Hela tiden kretsar vipan ängsligt kring mitt huvud. Mellan mig och svanarna går ett stängsel rakt ned i vattnet. Det består endast av smala vilande stockar, en i överkanten och en nedanför. Jag är nästan framme. Svanarna ha gått ned i vattnet, de noppa gröna strån från tuvorna. Vipan ängslas. Nu skriker hon till. Sva narna utstöta ett lågt ljud, närma sig varandra, ligga orörliga med huvudena mot mig. Jag rör inte en fena. Vipan cirklar ett ögonblick Över paret, fäller intill dem på andra sidan stängslet, trippar av och an och plockar som om jag inte funnes till. Tack, lilla vipa. Svanparet fortsätter sin avbrutna frukost. Jag sjunker ned intill staketet, där jag ligger som på den härligaste resår madrass endast ett tjugotal meter från de stolta fåg larna. De gräva i dyn, alltid en i taget medan den andra håller vakt. Kärrhöken kommer med snabba vingslag farande över vasskanten, står stilla med högt lyfta vingar som en mygga, svävar i cirklar, sjunker sakta 9400 är ö'rnen. 130 ned i ett bestånd visset kaveldun, lika ljust guldbrunt som han själv. Svanarna ta inte den minsta notis om honom. De sola sig mätta, speja ibland med sträckta halsar. Kärrhöken lyfter snart, svävar långsamt fram och åter över de gula ruggarna. Solen gassar. Plötsligt hörs ett sållsamt ljud, en vinande sång som i en telegrafstolpe. Jag är omgiven av miljarder små knott, luften svartnar av dem. Vinet ökar i styrka, knotten stiga från marken i låga virvlande pelare, i plymer, i dansande kaskader. Aldrig har jag sett något liknande. Det sjunger i mina öron, kittlar kring ögon och kinder, stänker som sand mot papperet, på vilket jag söker fånga en skiss av svanparet och paradiset omkring dem. Så sjunka de hastigt ned mot marken igen, äro fullständigt borta. Svanparet putsar fjädrarna. Kärrhöken har kommit nåra under sitt spaningsflyg, han flaxar av och an, det ljusa bandet på hans vingar lyser genomskinligt mot solen, vingpennorna speta rakt till våders när han stannar. Han är grann. Nu stiga knotten igen. Små fågelkören och det surrande vinet, vipornas klagan och alla läten från vassarna . . . det är Tåkerns majsång. Högt i söder blånar Omberg i het solrök. Hår kunde jag stanna i evighet . . . Sjuttiotreårige Herman Andersson stakar med van hand den flatbottnade båten, ett smalt tråg och direkt kopia av pålbyggnadsmännens urgröpta stockar. Vi glida genom den slingrande rännan, där vattenklöverns Mm... L..., 131 skära håriga spiror sticka upp ur det bruna vattnet. Silverbubblor rusa i graderade band mot ytan. Runt om i vassen höras skrik och skrån, pladder och trumpe tande. En svan klumpar ut intill fören, bräker ilsket till, simmar i rännan framför oss. Då och då vänder h0n huvudet mot oss med ett argsint äårrrk! Skrattmåsar na väsnas omåttligt, doppingar skjuta över våra huvu den, överallt skrämma vi upp snäppor och andra lång benta småvadare. I den grunda vattenrännan ligga ryssjor. Det är långt till öppet vatten nu, säger Herman Andersson. Det där torra året för en tolv år sen växte vassen ut flera hundra meter och fröade av sig och fick fast rot. Vi fick inte en båt i sjön det året. Förr var här bara trindsåvskullar och där la vi nät. Nu kan vi bara lägga ryssjor. Jo, vi får sutter och rud der (sutare och rudor). Vi trodde de skulle frysa bort i vintras, men det är ganska gott om dem. '[ år är det bra med vatten, det kommer att stå sig fint till mid sommar. Sothönsen har visst försvunnit, de brukar finnas i hundratal. Men skrattmåsarna år otäcka. Så skjuter båten ur vassvärlden och Tåkerns glitt rande yta öppnar sig framför oss. Trettiofem minuter har färden tagit! En vigg rusar bort över vattnet och lyfter förskräckt. Några enstaka svanar simma här och där. Fågelvärlden i maj trivs bäst i vassarna kring boplatserna. Gästande resenärer ha dragit sina färde, sångsvanarna stannade endast fem dagar i år. Vi sta ka utmed vasskanten . . . Vid inloppet till vattenrännan j_ E 132 kör Herman Andersson ner en lång stör i botten och knyter en säck över toppen. Ett sjömärke. F råm mande villar så lätt bort sig. Åter glida vi mellan gula rörväggar. Det är hett som i en ugn. Det dånar av knott bland torrvassarna, det grymtar och ropar och drillar där inne i fåglarnas fristad. En svarthakedopping far som en spole fram och tillbaka över oss. Det ångar av dy, späd fräken, brunblommande vassstarr, de varma dunsterna inne hålla så mycket liv. Kärrhöken flyter lågt över vassvip porna. Han vittjar ryssjorna, den rackarn, jag har settyen. Med snabba steg vandrar jag över strandängarna till prästgården för att få låna nyckeln till kyrkan. Den väldiga gamla nyckeln ligger under en sten vid muren, precis som det skall vara på landet. Väversunda kyrka. Liten och vit ligger den bland månghundraåriga trädjättar. En smal ekdörr med härliga järnsmiden leder in i templet. Det är isande kallt inom de fantas tiskt tjocka murarna. Kyrkans inre år så vitt och naket, så helt utan utsmyckning, så imponerande i sin för nåma enkelhet. Den är från I tootalet och varken om eller tillbyggd. Den lilla kyrkans linjerena skönhet är som en symbol för hela östgötaslätten. Från Borghamn tar jag den långa underbart vack ra vägen över Omberg ned till Alvastra. Vägen löper utmed Vättern högt ovan vattenytan. Väldiga fält av gulsippor förgylla sluttningarna uppåt berget, klungor av bingel fylla svackorna ned mot sjön. Vid Västra 133 väggar kryper jag som vanligt fram till kanten av bråddjupet och stirrar ned på grantopparna i avgrun den nedanför. Ett gällt gääk gääk ekar mot berget. Pilgrimsfalken där nere kastar sig ut från sitt ointag liga klippfäste och ger sig ut på rov. Med snabba, klip pande vingslag styr han bort över vattnets glittrande solväg. När jag framemot aftonen åter kommer ut på Om bergs sydsluttningar lysa slånsnåren vita och körsbärs träden stå i full blom. Följande morgon innan jag reser hem till Stockholm igen hastar jag åter upp på Ombergs hjässa. Samma strålande sol, samma gudomliga värme. Körsbärsträ den skina som vita fläckar i alla bergets skrevor. Där nere vilar den bördiga, blonda slätten med städer och byar, kyrkor och gårdar. En anrik kulturbygd, som föder frodiga, fritt växande andar. Jag står och ser ut över slätt och sjö, jag låter bilden etsa sig än fastare i minnet, jag ser på den som man ser på något man är gränslöst rädd att mista. Det är svårt att slita sig där ifrån. Men tåget Väntar inte. På väg förbi asken över blågula styvmorsvioler stannar jag, vänder mig om och tar farväl av dessa oförglömliga majdagar på Omberg. Ett blått värmedis dallrar över slätten, djupnar och tätnar i fjärran. Jag får ett sista intryck av något oändligt blått oändligt dyrbart oändligt kärt.