Ödeshögs missionsförsamling 100 år

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

i l La __ mz'sszbns/örsam/c'ny 'x En .Sámi/'195070217 'E I \ \ N \ '\I \\1 gick ut för al? 5617...., _ _ . . ,1 __I \ _ . _ l 'i \ » I | i I . . ' . h _.4 _;A 4* 'M' " “f"““=:x._ ..5TTL'“"."$ år: ;i U l'f:li'l“l r W 3 .H " ' . i i n *l I _. ;' I; \ 1; ,å \ ' . _ : \ a *l* m. .. <5 ' I GRÄNSBYGD En kommun i ett hörn av ett län är Ju ur geografisk synpunkt ett gränsland. Udeshög gränsar i söder till Småland, i väster till Västergötland om man räknar någon sorts mittlinje i Vättern. I norr har vi Vadstena kommun och i öster Mjölby. Detta nu angivet lite schematiskt. Men vi kan tala om ett gräns land också i en annan betydelse. Två sjöar, vi kan säga de mest kända i hela landet, Vättern och Tåkern finns i väster respektive norr. Trots att sjöarna ligger nära varandra är de oerhörda kontraster. Den engustor, djup, friskt vatten och bra fisksjö. Den andra har en begränsad yiåj är mycket grund, delvis igenväxt av vass och andra vattenväxter och en samlingsplats för sjöfâglar. Här finns nu slättbygd med bördiga åkrar avgränsade i nordväst av Omberg och i söder och sydost av Holaveden. Denna omväxlande natur ger en särskild prägel av närhet till slätt och skog, till berg och sjö och är en verklig tillgång för män* niskor, som lever och verkar i detta gränsland. I denna bygd har människor bott i årtusenden. De första bosättningarna i Dags mos se är väl de äldsta fornminnena i bygden. Men vi kan också peka på stenålders gravarna bl.a. intill Omberg, domarringar och bautastenar på slätten. runstenen vid Röks kyrka m.m. Allt detta vittnar om en tidig kultur. Rester av den stora fbrnborgen på Omberg talar om ofredstider liksom Sverkerstenen är en påminnelse om en stor nationell ledare med inflytande och makt, som samtidigt hade många fiender: Till detta gränsland kom kristendomen tidigt. Alvastra klosterruin vittnar om_ \ religiöst och kulturellt utbyte med Frankrike och några av kyrkorna i bygden är sedan den tid påven i Rom bestämde om svenskt kyrkoliv. Sedan har andra helge domar och tillkommit. Så har Udeshög ur religiös synpunkt för många människor varit ett gränsland: ett jordiskt hem med en himmel över. Han har upplevt sig vara medborgare i två världar både den närvarande och den tillkommande. Så kan man i ord teckna bakgrunden till den organisation. som funnits och verkat i bygden i 100 år, den organisation som nu här namnet Udeshögs missionsförsamling. FRÅN INDMKYRKLIG VACKELSE TILL FRIKYRKLIGT FURSAMLINGSLIV. l. Åren 1755 _ 1867. Många i var tid ägnar sig åt släktforskning och hembygdsföreningar utforskar en bygd eller socken. Det finns en strävan efter att söka sina rötter. Detta är också viktigt. Man kan aldrig förstå dagens situation och den tid man lever i utan att ha åtminstone lite kunskap om den tid som gått. Det historielösa sam hället är endast en myt. _ Också en kristen organisation kan finna mycket intressäätä och betydelsefulla ting för det fortsatta arbetet genom att utforska den tid som ligger bakom. När Udeshögs missionsförsamling kan se tillbaka på en hundraårig verksamhet är det ett fullgott skäl för att göra en återblick. Här skall nu göras ett försök att ge några glimtar med utgångspunkt från senare delen av l700talet. Vi söker oss mer än 200 år tillbaka i tiden. Fröket till en drygt ZOOårig väckelsehistoria finner vi i ett bönemöte på Omberg 1765. Tre resenärer står där uppe på höjden och beundrar utsikten. Det är två präster, en äldre och en yngre, samt en god vän från N0rrköping. Den äldre prästen hette Peter Murbäck från Fridlevstad i Blekinge. Han hade gjort sig känd som en av Hallepietismens företrädare i vårt land och han var en stor tala re och själasörjare. Hans förkunnelse var efter nutida sätt att se mycket grov kornig, men han samlade stora skaror av lyssnare, och i Fridlevstad, där han var kyrkoherde, var det andlig väckelse. Nu hade Murbäck varit vid Medevi brunn för sin hälsa och alltså pa hemväg. Den yngre prästen var Johannes Eek från ' Norrköping. De var goda vänner och här skulle nu deras vägar skiljas. Peter Murbäck frågade skjutsbonden om kyrkornas namn. När han fick höra ordet Udeshög blev han mycket tankfull och upprepade detta namn. Stod det inte något i bibeln om ödemarker. som skulle förvandlas? Bibeln kom fram och han läste Jes. 35:14. "Men öknen och ödemarken skall lustig varda. och vildmarken skall glädjas och blomstras såsom en lilja. Hon skall blomstras och fröjdas i all lust och glädje. ty Libanons härlighet är henne given, Carmels och Sarons skönhet; de ser Herrans härlighet. vår Guds majestät. Stärker de trötta händer och veder kvicker de maktlösa knän. Säger till de förtvivlade hjärtan: Varen vid gott mod. frukter eder intet; si eder Gud, som vedergäller. han kommer till att hämnas. och skall hjälpa eder." ' Alla tre gick in i skogen och föll på knä. Därvid kom Murbäck i profetisk hänryck ning och bad om denna profetias uppfyllelse att dessa "ödeshögar skulle uppbygg da bliva. att ljus och salighet skulle uppgå från det som öde ligger". Efter bönen säger Murbäck till den unge präste Joh. Eek: “Herren har hört var bön och du skall i sinom tid komma hit till ett vittne och genom dig skall det ske.u ”andraanseendvhmhdmhmandarnamiddldilihâhhddiadddâdhidhdm 4 Peter Murbäck fick aldrig se uppfyllelsen. ty han dog året därefter 1766. Men vid \ samma tid blev prästtjänstenledig i ödeshög. Joh. Eek sökte och fick platsen. Det blev i början en kampfylld tid för prästen. Han hade fått ett andligt testa mente att förvalta. Det blev bön och tårar. Efter 10 är i Udeshög bröt ljuset fram och han fördes från'tvivel och mörker till bärande tro. Ett brev sändes vid denna tid från Vadstena till Brödraförsamlingen i Herrnhut och där finns ett avsnitt som beskriver situationen i Udeshög: "År 1778 började det dagas och nådevöder blåste in uti dennaörtagården, som med tårar både bli vit sådd och vattnad i flera år, då han allena, som växten giver, besökte ödes högarna med ny kraft och välsignelse." ' Så bröt väckelsen fram med kraft. I en självbiografi skrivgrädoh. Eek, att det var som alla fördämningar brutits och rörelsen kunde liknas vid vad som hände på den “iförsta pingstdagen i Jerusalem. Väckelsen började vid samtalsmöten i komminister gården, flammade upp bland adelsfolket på Orrnäs och spred sig ut bland borgare, bönder och hantverkare också till angränsande socknar och landskap. Man samlades i bondstugor, men det blev snart för trångt. På sommaren var det friluftsmöten. Familjen Boije på Orrnäs upplät en äng på sin gård och det kunde samlas 300 personer på en gång. Väckelsen fortsatte, men förföljelse uppstod också. Konventikelplakatet var ju i sin fulla kraft. En husbonde förbjöd sitt tjänstefolk att besöka mötena och hota de med prygel för överträdelse. Men inget kunde slå ned Guds verk. I cirka 35 år fortsatte detta Herrens under. Vid något tillfälle räknades 200 “väckta” enbart i ödeshög. Väckta människor från andra håll tog tjänst i ödeshög "så att allt som blivit väckt samlades dit“. Joh. Eek dog 1795. Ledningen för den andliga rörelsen övertogs av allmogen, som " _ höll möten i bondgårdarna. Men socknens adjunkt de Rogier blev så gripen vid budet av Joh. Eeks död att "han föll till Frälsarens fötter". Så blev han under några år de väcktas ledare. I en rapport från l813 talas det om att de väckta saknar ledare. men två äldre bröder hade gjort till sin uppgift att gå från hus' till hus och stärka de väckta. som fanns kvar. Kan dessa ord fattas så, att det inte längre fanns någon präst. som ville vara ledare för den skara som gripits av väckelsen? Det synes som om väckelsen var på avtagande under denna tid. Men helt hade inte elden slocknat. En så omfattande och genomgripande väckelse måste sätta sina spår. De läskunniga bland folket kunde hämta uppbyggelse och undervisning i de skrifter som skolmästare Höök spred bland folket. Han var om bud för det traktatsällskap, som bildades 1808. Roparna kom också i dessa trakter med sitt budskap och kom på detta sätt att bana väg för en mer fri andlig verksamhet. "Vita jungfrun" Helena Ekblom kom till Rök och St. Åby i början av 1830talet. Hon predikade med frimodighet trots att hon suttit inspärrad i Vadstena_i över 20 år för sin tro. En kristen martyr, som i frihet på nytt ropade ut sitt budskap. Hennes verksamhet kom för modligen att anknyta till de hem där väckta människor bodde och var naturligtvis till hjälp och inspiration för de troende.' I mitten av förra århundradet gick stora andliga väckelse fram över vårt land. Tyvätt finns det inget särskilt dokumenterat hur det var i Udeshög vid denna tid. Men troligtvis hölls lågan brinnande och nya människor kom till tro också här' om också inte i så stort antal. somnär Väckelsen gick fram i slutet på 1700talet. När de första vittnena från Jönköping: Missionsförening (bildad 1953) kom till tbygden på 1850talet fick de troende hallo och Stöd. Från 1863 och några år framåt var det många som kon till tro. Behovet av en Organisation för en mer regelbunden verksamhet växtenu fram. De väckta behövde samlas för uppbyggelse och det fanns natur igtvis hos många en längtan att fler skulle bli vunna för Gudf De utsända viltååna behövde också på något sätt få ordnat för sina besök och pengar behövde samlas in för mission och evangelii verk. Så bildades 1867 Udeshögs missionsförening. Denna organisation var ett barn av sin tid. Intresserade var välkomna som medlemmar och de som stödde föreningen ekonomiskt räknades till missionsföreningen. Det ställdes inga andliga krav och man begärde ingen bekännelse. Om det överhuvudtaget fanns en medlems förteckning från_denna tid är osäkert. Man får väl dock förutsätta att föreningens ledning bestod av troende människor. Det finns dock inga protokoll eller andra handlingar från denna tid. Den väckelse som här beskrivits har i stort sett varit inom Svenska kyrkans ram. räster har tidvis stått i ledningen och då s.k. lekmän tagit över har det ändå inte varit någon brytning med kyrkan. Nattvarden tog man i kyrkan och i kyrkan fick man andra tjänster utförda såsom dop, vigslar och begravningar. Man kan ju behöva påminna.om att alla dessa handlingar genom lag var bundna till kyrkan och ännu fanns inte någon tendens att avvika frkn denna. Men i och med att de“ troende började att organisera sig i missionsföreningar och att vittnen utifrån kom och predikade i konventiklar och stugmöten har vi de första tecknen pa att en ny tid höll på att bryta in. Väckelsen kom i fortsättningen att ta en annan fara. 2. Åren 1867 1982. I och med att missionsföreningen tillkom l867 togs ett första steg i en rikt ning med en friare ordning. Det var inte fråga om en brytningmed svenska kyrkan, men det visade på ett behov att fa samlas vid sidan av kyrkan och nu 'kom lekmännen att ta över ledningen helt. Ytterligare ett steg togs strax på den inslagna vägen. Detta hörde naturligtvis samman med det allmänna läget på det andliga planet under denna tid. ' 1870talet kännetecknas ju av en andlig brytningstid. I botten ligger naturligt vis de stora andliga väckelserna, som gick fram över land och folk. Under denna tidsperiod aktualiserades tre stoga och viktiga'frågorbblåñd,väckelsens folk: försoningsfrågan, nattvardsfrågan och församlingsfrägan. Paul Petter Halden ström kom 1872 med sin uppmärksammade predikan i tidningen Pietisten, där han angav en från kyrkan avvikande syn på försoningen. Det blev snart opposition mot hans tankar och "försoningsstriden" (hemska ord) var i full gång. Inte bara präster och fackteologer utan också bland hantverkare och bönder gick diskussionens vågor höga. Bibeln studerades och många ställde liksom Halden ström frågan: vad står det skrivet? Om försoningsfrágan fick så stor betydelse i Udeshögsbygden har jag inte lyckats utforska, men just intresset för bibelordet väckte frågan om nattvarden till liv. Bland de torende kom man fram till den övertygelsen, att nattvarden var en lärjungamâltid. Han kände obehag eller direkt motvilja att taga emot de heliga gåvorna bland människor utan kristen bekännelse. I Udeshög gick en andlig väckelse fram 1881 elBBZ. Denna levandegjorde frågan om nattvarden Och dess rätta bruk. Så började man med enskilda nattvardsgångar. Missionshuset uppläts inte för dessa. trots att både baptister och godtemplare fick ha sina möten dän. De troende samlades aa i olika hem bl.a. i Erlandsgår den i Svemb och i Råby. Ryktet om dessa nattvardsmöten spred sig och det kam troende människOr från andra håll och ville deltaga. Därför blev det nödvän digt att bilda en nattvardsförening med utsedd föreståndare. Därmed hade också frågan om församlingssynen kommit in i bilden. Nattvardsföreningen var ju i princip en friförsamlingtDenö maJ.1882 bildades nattvardsföreningen och det är denna förening som efterhand blev Udeshögs Missionsförsamling. Nu var steget taget över till ett frikyrkligt församlingsliv för väckelsens folk. Men missionsföreningen var kvar. Debåda organisationerna arbetade paral lellt och efterhand alltmer tillsammans. Missionsföreningen ordnade offentliga möten och samlade pengar för missionen och nattvardsföreningen eller friförsam lingen, som den ganska snart kallades, ordnade nattvardsnöten. Vid starten 1882 fick nattvardsföreningen 63 medlemmar. Bland dessa var åtskilliga från St. Åby. Haddåsen, Stava medflera platser. Antalet minskade en del, när det bildades egna församlingar på dessa platser. I ett nedtecknat vittnesbörd av en man från Stocksered Karl Larsson född '1860 skildras hur väckelsen gick fram i ödeshögsbygden på 1880talet. Vida drygt 20 års ålder gick han tillsammans med tre syskon till ett möte. En yngling var Guds särskilda vittne vid denna tid. Karl Larsson hade länge varit sökt av Gud och många ansåg honom för troende. Han omtalar att alla fyra blev frälsta den kvällen. När de kom hem. berättade de vad som hänt, då började deras troende mer att gråta av glädje och även fadern rördes till tårar. Karl Larsson beskriver också hur en kris uppstod i föreningen. Några äldre frestades till synd.och avfall. Troligtvis var detta bland de ledande. Föreningen höll på att gå i spillror, men nu var det de unga, som höll samman och genom bön och tårar återförde de äldre till uppgörelse och försoning.aEnfögonvittnesskildring från en viktig epok i missionens historia i ödeshög. Tyvärr har jag inte funnit någon uppgift om när missionsföreningen öppnade för friförsamlingens nattvardsmöten. Men samarbetet var i övrigt gott. Under 1890 talet valdes på missionsföreningens årsmöten också föreståndare och nattvards tjänare. samt utsågs en särskild person att anskaffa bröd och vin. I ett proto koll från årsmötet den 27 dec. 1897 beslutades om ett inköp av en kalk och missionskassan skulle betala den. Kanske man vågar dra den slutsatsen att möten med nattvard kunde hållas i missionshuset från denna tid. Det synes också vara så att efterhand kom missionsföreningens och nattvardsföreningens ledning att hmüwmavmmammmm. Ännu ett steg mot bekännarförsamling togs, då ett förslag framfördes av J.A. Nilsson på årsmötet den 14 jan. 1905 om anslutning till Svenska Missionsförbundet. Motiveringen för detta.var att missionsföreningen kunde helt ansluta sig till de principer både i lära och liv som SMF stod'för. Årsmötet var dock inte moget för ett sådant beslut utan framställningen avslogs. Men man kom igen och vid ett extra möte den 7 maj 1965 beslutades att ingå med en begäran och anslutning.“ När man följer utvecklingen mot en frikyrklig inriktning i missionsföreningen. är det intressant att notera formuleringen i de stadgar. som antogs den 25 mars 1907. I paragraf 2 står det: "Till medlem intages hvar och en som är känd för _att vara på Herren Jesus troende." Efter 40 år var steget taget fullt ut och missionsföreningen var i praktiken en frikyrklig församling med krav på personlig tro och bekännelse. Därför var det helt följdriktigt. att man den 22 Jan. 1911 slog samman missionsföre ningen och friförsamlingen till en enhet under namnet ödeshögs Missionsförening. Detta namn ändrades 1922 till ödeshögs.Missionsförsamling. För väckelsens folk var inte steget från inomkyrklig väckelse till frikyrkligt församlingsliv något självklart. Tradition och personlig hänsyn till svenska kyrkans präster var hinder som måste övervinnas. Men förtrogenheten med bibeln och tolkningen av den församlingssyn“Apostlagärningarna visar samt impulser utifrån påverkade efterhand ti11 en;mer frikyrklig inriktning. Där står vi i dag'med ett andligt arv att förvalta i entid'då de ekümeniska samtalen och de I praktiska samarbetssträvandena tager sig alltmer konkreta uttryck. De yttre formerna'för församlingen kan ändras under detnya.seke1, som inledes genom jubileet, men själva principen om frikyrkiigt församlingsliv kommer att leva vidare. FRÅN BUNHUS TILL KYRKA 'Väckelsens folk samlades i början i hemmen. I dessa små möten konventiklar var_ritualen mycket enkel. Man sjöng nagrapsalme#»311ér enklare sånger. man bad i och någon läste ur någon postilla av Luther, Seriver eller någon annan färgstark förkunnare. Mera sällan öppnades sockenkyrkan för sådana samlingar. Ramen i de enkla stugmötena passade nog också bättre för de lekmän, hantverkare och bönder. som ledde dessa sammankomster. Men det blev trångt i stugorna. Så föddes tanken på att uppföra ett hus där man kunde samlas. De första bönhusen, som uppfördes i vårt land, var mycket enkla. men trots detta var glädjen stor, när man kunde samlas i dessg;torftiga helgedomar. Det bönhus, som uppfördes i Udeshög 1867 1868, var ett agçtre i bygden. Snickare J. Gustafsson, Kyleberg, var ombud för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vid denna tid. Han hade fått i uppdrag att rapportera.om befintliga missionshus i bygden. I ett brev från 1867 skriver han: "Det finns ett hus i St. Åby och ett i Udeshög (därmed åsyftade han säkerligen Klöverdala och Stava) samt ett till vid kyrkan är under byggnad." Det senare huset är troligtvis det bönhus den nybildade missions föreningen lät uppföra strax väster om samhället. Ovannämnde J. Gustafsson har en del kommentarer om dessa bönhus: "Till husan finns ingen ägare, inget fastebrev på tomten, ingen garanti för framtiden, ingen styrel se eller kommitté. Skuld tror jag inte att det är någon, i så fall obetydlig. Den betalar syföreningen. Detta gällerom de två förstnämnda. Det tredje, som är un der byggnad i Udeshög, kan jag ingenting säga om. Men det är min övertygelse. attp \ det är lika trassligt_där." . ' Så illa var det antagligen inte i Udeshög. Här fanns en missionsförening. som and .svarade för uppförandet av sitt bönhus. Man kan Väl utgå ifrån att detta bygge blev ett av missionsföreningens första stora uppgifter. Pengar och virke samlades ' av bl.a. Johan Andersson. Granvik, Svemb. Genom frivilligt arbete kunde bygget genomföras. Bönhuset fyllde inga stora anspråk varken på arkitektonisk skönhet eller bekväm lighet. Bänkarna saknade ryggstöd. En enkel upphöjning tjänade som talarstol. Efterhand förekom en del förbättringar och målningsarbeten. För många var detta enkla bönhus en helig plats. Här hade de mött Gud till fräls ning, här hade de fått både undervisning pch uppbyggelse i olika sammankomster. I 40 år tjänade'detta missionshus innan missionsföreningen lät uppföra ett nytt. Med åren måste bönhuset blivit nedslitet och på vintrarna var det svårt att värma upp. Redan 1905 väcktes tanken på att skaffa något annat. En byggnadsfond lades upp och styrelsen fick i uppdrag att anskaffa en lämplig tomt. Ar 1907 in köptes en tomt i hörnet Storgatan._ Järnvägsgatan för 4.000: kronor. Halva tom ” ten slldes sedan. En byggnadskommitté på fem personer tillsattes med L.E. Palm som ordförande. Huset byggdes av kalksandsten från Baskarps tegelbruk. Innan 10 missionshuset invigdes i oktober 1908 hade man beslutat att “föreningens under byggnad varande bönhus" skall bära namnet Immanuelskyrkan. Nu hade man fått en rymlig och ändamålsenlig kyrka att samlas i och den varocksa vacker i sin ut formning. Cirka 12.400: kostade kyrkan varav drygt 7.000 kronor var skuld vid invigningen. \ I 54 år var denna kyrka ett andligt hem för ödeshögs Missionsförsamling. Men det som ansågs rymligt och.bra i början av seklet visade sig vid århundradets mitt va ' ra trångt. Kyrkan saknade lokaler för ett mera omfattande barn och ungdomsarbete. Under senare delen av 1950talet gjordes därför flera utredningarangående en tillbyggnad eller en helt nykyrka. Eftersom expertis avradde från en tillbyggnad stannade man inför ett nybygge. En ny tomt inköptes intill%brandstationen. Arkitekt Bertil Tafvelin gjorde ritningarna. En byggnadskommittê tillsattes be stående av Gösta Gustafsson. Thage Engmalm, Thage Carlsson, Thage Lunell, Per Inge Ingesson och Erik Gustafsson. När bygget stod färdigt hade det dragit en kostnad av cirka 550.000: kronor. Första söndagen i advent 1962 invigdes nya Immanuelskyrkan. Missionsföreståndare Gösta Nicklasson och distriktsföreständare Harald Hilmenius deltog i högtiden. Nu hade församlingen fått både en kyrka och lokaler för ungdomsarbete, samkväm m.m. under ett tak. En del förändringar har gjorts efterhand. Genom att omdispo nera en del utrymmen i bottenplanet har scoutlyor inretts. En kyrkorgel från Grön lunds med sex stämmor har installerats. Den nu tjugoåriga Immanuelskyrkan är en kyrka i samhällets centrum, en kyrka för alla åldrar, en kyrka där Je5us Kristus är centrum. I .Här har använts olika beteckningar pa församlingens andliga hem under hundra år.' Blandningen är medveten. ty så förekommer den i protokoll och minnesskrifter. Själva orden bönhus, missionshus. kyrka är också ett bevis pl den.utveckling. som skett bland väckelsens folk. Bönhuset, en lokal att samlas i. missionshuset. ” en hörsal med några biutrymmen såsom mindre sal. kök m.m. Kyrka. en funktionell byggnad som är avpassad både för gudstjänster. heliga akter och ett omfattande' ungdomsarbete. Men det väsentligaste har de gemensamt. Herrens härlighets uppenw barelse! ll FRÅN KOLPORTUR TILL PASTOR. davanstaende rubrik ger oss också en viss känsla av utvecklingen från frikyrkorö relsens början till nu. En utveckling när det gäller uttryckSSätt, men ännu mer när det gäller de uppgifter. som knytas till bärare av dessa.benämningar. Kolportören kom som en Guds vandringsman med evangelium till stugornas folk. I sin påse eller väska hade han böcker och tidskrifter med evangeliskt och upp* hyggligt innehåll. Några andra småting kunde också finnas med såsom kragar, knappar m.m. Kolportören samtalade gärna med människorna i andliga ting och om det passade medvarkade han i ett möte på kvällen i någon stuga. som uppläts för'detta ändamål. Ibland kanske han bara föreläste ur en postilla. men iblangxtalade han över en bibeltext. KolpOrtörerna hade sms anspråk pa livet men kan sam Guds sändebud i L svenska bygder. i Predikanter kallades de män (det var oftast endast män), som var anställda av något missionssällskap såom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Jönköpings Missions förening eller någon annan mer utpräglad provinsorganisation. Också dessa hade litteratur med sig för att sprida, men det viktigaste var att ordna möten och predika. Dessa resepredikanter kom under ett långt skede i väckelserörelsernas historia att utföra en betydelsefull gärning. Predikant var också i början namnet på den som anställdes att tjäna i en församling på heltid. Tonvikten låg då i stort sett på uppgiften att predika. Pastor _är den benämning, som nu är allmänt förekommande på den person. som med en viss godkänd utbildning är ordinerad samt kallad och anställd såsom föreståndare i en församling. Pastorns uppgift är att predika. men han skall också räcka till för själavård. undervisning, administration samt fungera vid dop. nattvard. Vigslar, begravningar m.m. 'i _ I _ ' \ Den första gången vi möter ordet kolportör i skildringar från ödeshögsbygden är ' från 1860talet. Det berättas att J. GuStafsson. Kyleberg var Fosterlandsstiftelsens kolportör. Resepredikanterna som besökte dessa bygder kom oftast fran Jönköpings Missions förening. Här kan nämnas C.J. Lindberg. Svenning Johansson. P.A. Hultman och fram* för allt P.A. Malm. Den senare kom att mera regelbundet upptaga verksamhet i dessa \ trakter. Många andra besökte också ödeshög under slutet av lBOOtalet. År 1884 in flyttade P.0. Svensson från Kalmar och synes ha varit deltidsanställd en tid i mis_ sionsföreningen. : När nu en förteckning följer på dem som tjänat församlingen längre eller kortare tid måste vi vara medvetna om att det också funnits tider av vakans. c.w. Gustafsson kom från Malmberget. Tjänade 1900 1903. Anställd också av missionsföreningarna i Bultsbol, Haddasen och Stava. A.G. Lindqvist 1910 1912. ' Ernst Andersson från Södra Vi. l914 1916. 12 P.A. Bergman från Bjursås. 1919 1923. Carl A. Brolin från Tierp. 1924 5 1931. Erland Fornander från Skärb1acka. 1932 a 1936. Knut Mattson från Ängelho1m. 1937 1941.. Oscar Stavert från Hörnsjö. 1942 1945. Harald Malmâs 1946 1958. Thage Engma1m 1958 1964. Eric Berg 1964 1972. Ro1and 01sson 1972 1980. Lennart Engström 1981 'ggs;ä_ Ser man på denna långa rad av namn på Ordets förkunnare kommer osökt tanken på Herrens eget ord: "Andra hava arbetat, och ni har fått gå in i deras arbete". _ För de fiesta av ovanstående förkunnare har arbetet varit koncentrerat till Odes högs samhä11e och dess närmaste omgivningar. Men tidvis har arbetsfältet varit större såsom exempelvis när c.w. Gustafsson tjänade i början av 1900ta1et. När Ombergs Missionsförsamling upphörde tog Udeshög över ansvaret för missionshuset och fortsatte 1 viss utsträckning med verksamheten där. Sedan 1974 ger pastorn en de] av sin tid tiil Heda Missionsförsamling. 13 FRÅN' YNGLINGAFURENING TILL 5140. Söndagsskolan är äldre än missionsförsamlingen. Redan l880 började fiskaren Alfred Thunér i Svemb att samla en grupp*barn. Han talade med dem om Herren och spelade psalmodikon för dem. Han fick snart.flera medhjälpare. Denna barn verksamhet utvecklades så att på lBBDetalet fanns det fyra söndagsskolor: Svemb. Uninge. Lyckan och Udeshög (missionshuset?). Söndagsskolan har alltmer växt in i både församlingens och bygdens medvetande. Högsta antalet elever var det för cirka 50 år sedan. I början på l930talet fanns det 153 barn i söndagsskolan. Sedan har det skiftat genom åren. Det finns för närvarande mellan 50 60 elever inskrivna i Immanuelskyrkan. Söndagsskola finns också i Omöêngs Missionshus, där _en liten grupp samlas med Lennart Oskarsson som ansvarig ledare. I Immanuelskyr “kan är CarluGustaf Pettersson föreståndare. Men han har haft många föregångare under denna långa tid och det är många sem tjänat som lärare. Ganska snart efter söndagsskolan börjat finns det antydningar om en verksamhet för ungdom. Ar 189l finns i missionsföreningens protokoll antecknat vilka regler, som skulle gälla för användandet av missionshuset av ynglingaföreningen och jung fruföreningen. Dessa föreningar var från missionsföreningen fristående men ändå närstående öch på samma sätt kanske man kan beskriva förhållandet emellan dem. Efter en andlig besökelsetid under stud. 0. Ternings verksamhet i Udeshög julen 1906 och nyåret l907, då många unga blev omvända till Gud. bildades i febr. 1907ödeshögs Missionsföreningens Ungdomsförbund. Det är i år 75 år sedan det beslutet togs och ännu en anledning att fira jubileum. Om ynglingar och jungfrur haft var sin förening fram till denna tid_finns det ingen uppgift_om, Nu var det' I dock fråga om en organisation där både unga män Obh kvinnor kunde vara medlemmar. Ungdomsföreningen komatt betyda'mycketockså för sin moderorganisation. Anslag lämnades till kyrkbygget och senare också till restaureringar. En orgel anskaffa? .des ocksa till kyrkan. Sommarhemmet vid Vättern uppfördes 1937. Tomt till detta _skänktes av Josef Hjertstedt. Svemb, Sömmarhemmet blev och är alltfort en samling: plats för både unga och äldre under sommartid. Vid flera tillfällen har det tillbyggts och förbättrats. I dag är det en fin och modern anläggning med el.. 'värme.,vatten m.m. Dettawhar du också uppmärksammats från kommunens sida bl.a. genom det dagläger, som hölls under den gångna sommaren. Ett gemensamt projekt för Fritidsnämnden och SMU. En juniorförening startade i Udeshög 1920. Sedan dess har verksamhet bland “ tonåringar förekommit. Sommaren 1937 startade pastor Knut Mattsson en V.P. avd. och l938 började en V.F.avdelning. Dessa båda avdelningar kom senare att kal las SMUscout. \ Arbetsformerna för ungdomsarbetet i församlingen har växlat under åren och det samma gäller organisationen. Nu har vi allt barn och ungdomsarbete samlat under benämningen SMU i Udeshög. Vid årsskiftet fanns 158 medlemmar. l4 FRÅN PSALMODIKON TILL KYRKORGEL. Musiken har haft och har fortfarande stor betydelse i gudstjänstlivet antingen det gäller kyrka eller frikyrka. Det gäller både den inStrumentala och vokala. För väckelsens folk under förra århundradet fanns inte många musikinstrument att välja på när det gällde att leda församlin935ången. Det finns skildringar från denna tid, som talar om att man hade ett psalmodikon till hjälp. Det är nog inte långsökt att säga, att vid mötena i det första missionshuset i Udeshög användes ett sådant instrument. Vi vet att sådana fanns i hemmen. Förutnämnde Alfred Thunêr spelade på psalmodikon för söndagsskolbarnen, och det är mycket tänkbart, att han hade med det till mötena. Någon egen orgel ägde inte missions föreningen förrän Ungdomsförbundet skänkte en sidan är 1907. Tidigare hade man sporadiskt hyrt en orgel att användas i gudstjänsterna. I Immanuelskyrkan vid Järnvägsgatan liksom under de första åren i nya Immanuels kyrkan fick ett orgelhannonium användas vid församlingssången. Men 1965 beslutade församlingen att inköpa en orgel av märket Grönlund med sex stämmor. Orgeln kosa tade utan frakt och montering 29.000: kronor. Det var mycket pengar då. men det måste nu anses vara en mycket god investering. då en liknande orgel i dag skulle kosta över 200.000: kronor. Under årens lopp har pianon anskaffats. Ett piano har ju en stor uppgift när det gäller ackompanjemang till körsång eller solistsång. Redan på 1890talet fanns en kör på åtta personer som sjöng i stämmor. Den efter följdes av en sångförening och nu hade man också stränginstrument till hjälp. Det fanns zittra. gitarr och fiol. En ny kör bildades 1919. En musikförening har funnits parallellt med kören men under senare år har kören och musikföreningw en gått samman. _ ' Tidvis har också en damkör sjungit tillglädje och uppbyggelse. Under en tid fanns det också en musikkår. men den har tyvärr lagt ned sin verksamhet. Under senare tid har det sjungits över församlingsgränserna. Allianssångarna består av sångare från de olika frikyrkorna i samhället. En ekumenisk barnkör har tillkommit under det här året. Vi får inte heller glömma att vi har flera duktiga solister som tjänar med villighet och glädje liksom tillfälligt samman satta duetter och kvartetter. Lovsången har stigitoch fortsätter att ljuda i Odeshögs missionsförsamling. Gud skall ha äran för allt. ' I \ 15 EFTERSKRIFT. Den som orkat läsa igenom denna skrift fram till den här sidan har upptäckt, att det inte är fråga om ett referat i tidsföljd knutet till Udeshögs missionsförsamling. I stället är det fråga om idéer formade till ord om den utveckling, som skett un der en betydelsefull tidsperiod. Detta märker man snart vid betraktande av rubri kerna. Med ett sådant grepp säger det sig självt, att det finns mycket mer som varit värt att nämna om, men det kom aldrig med. Någon sovring, där jag medvetet lagt in en värdering, har inte förekommit. Det som beskrivits behöver inte ur Guds rikes synpunkt betyda mer än det outsagda. “WE” Stor sparsamhet har skett, när det gäller namn på personer, sömggäort en stor och värdefull ideell insats i församlingen. Ordförande, styrelseledamöter och andra i förtroendeställning finns inte uppräknade. Att de inte blivit namngivna, gör dem inte mindre värdefulla för oss nu. I stället känner vi stor tacksamhet till alla som på olika sätt under denna långa tid tjänat med syfte att göra evangeliet känt. Det må gälla församlingsledning, kassörer, sekreterare, söndagsskollärare och ungdoms ledare, organister och sångare samt andra som tjänat praktiskt i syföreningar, fest kommittêer, vaktmästare och tempeltjänare och andra som arbetat med byggnationer och reparationer. foergärningen och församlingens ekonomi vore värt ett särskilt kapitel. Detta har naturligtvis skymtat igenom hela framställningen. Hur skulle annars bönhus och kyrkor kunnat uppföras och underhållas, pastorslöner kunnat utbetalas och en betydel sefull gärning bland barn, ungdom och äldre kunnat utföras. Och allt detta har skett genom frivilligt offrande. Till detta skall också läggas vad som givits till missio nen och insamlingar för nödlidande m.m. Här rör det sig om en aktningsvärd summa. Det kan bli en uppgift för en intresserad forskare att undersöka hur mycket pengar som insamlats under 100 år. Samarbetet med andra församlingar har jag bara snuddat vid i dessa rader. Nu förekom mer samarbete med Heda missionsförsamling. längre tillbaka fanns det en kretsgemen skap med församlingar runt om i bygden. I dag är det mesta samarbetet lokaliserat till församlingarna i samhället. Denna gemenskap i gudstjänstliv och särskilda evangelisationsinsatser är mycket betydelsefull. Riktpunkten i detta avseende är, att allt skall gagna Guds rike. Udeshögs missionsförsamling har sina rötter i en pietistisk väckelse men sin framtid i Guds händer. Arvet är värdefullt, men framtiden viktigare. Vi tackar Gud för tiden som gått, men vi vill se framåt och hoppas att nya tider skall gry med nya väl signelser över gammal väckelsebygd. Medan vi ber om detta, får vi fortsätta med vårt såningsarbete. "En saningsman gick ut för att så". Lennart Engström. INNEHÅLLSFURTECKNING. Gränsbygd 2 Från inomkyrk1ig väcke1se t111 frikyringt försam11ngs11v. 1. Åren 1765 1867. 3 2. Åren 1867 1982. 6 Från bönhus ti11 kyrka. 9 Från ko1portör t111 pastor. 11 as Från ynglingaförening t111 SMU. 13 :2331:_ Från psa1modikon ti11 kyrkorge1. 14 Efterskrift , 15 KÄLLOR. Otryckta: Ödeshögs missionsförenings protokoTI. Udeshögs missionsförsam1ings protoko11. Nedtecknad munt1ig framstä11ning av pastor Knut Mattson den 25 nov. 1962. 90årsberätte1se med tonvikt lagd på de sista tio åren av pastor Ro1ans 01sson 1972. Tnyckta: Berättelse över Udeshögs missionsförenings verksamhet från år 1863 1922. Minnesskrift vid 50årsjubileet; 1882 1932. 'Jubileunsskrift vid Missionsförsamlingens 75årsjub11eum. 1882 1957. Berndt Gustafsson: Svensk Kyrkohistoria. Axe1 Andersson: Svenska Missionsförbundet de] II. Hugo Bro1in m.f1. Ödeshög genom sekIerna.