Öjan

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Arne Ivarsson Oj an en gammal by i Holaveden I Öjan finns två gårdar, Norrgården och Sörgården. Sedan 1950talet brukas de tillsammans och har samma ägare. Allmänt om Öj an Öjan är en spännande by, mitt i Holaveden. Här har säkerligen bott män niskor i närmare tusen år. Vi vet inte när de första människorna kom hit. Vi vet inte heller när det blev en fast boplats där människor bodde året runt. De första som kom hit var kanske kringströvande jägare. Sedan blev det kanske någon form av fäbod och därefter blev det fast bostad för en bondefamilj. I ortnamnsarkivet i Uppsala står det om Öjan att den ursprungliga en samgården delats i två. Vidare uppges det att vissa forskare trott sig finna Öjan omnämnd på Rökstenen (i ordet auiu). Så långt ortnamnsarkivets upp gifter om Öjan. I norr gränsar Öjan till Munkeryd, i öster till Stora Smeds torp, i söder till Gyllinge och i väster till Kopparp. Öjan består av ett halvt mantal, ett mått som också gällde för Lakarp, Stora Smedstorp och Stavreberg. Ibland anges ett halvt hemman. I riktigt gamla tider, vid tillkomsten av dessa begrepp avsåg ett mantal så mycket mark som kunde ge föda och utkomst till en familj samt betala viss skatt. Arealen är 50 hektar. Öijan, Öggia eller Öjan, namnet har stavats olika under årens lopp. Möj ligen kan namnet komma från mansnamnet Öjar eller Ögge och är kanske namnet på den person som började odla här någon gång under tidig medel tid. Vi kanske kan anta att det blev ett kronotorp och skattlades någon gång under 1500talet. Som boplats är Öjan betydligt äldre. År 1571 kunde bonden Anders i Öjan redovisa Anders ett lispund kop par, fyra stutar, tre ungnöt och sex får. Detta framgår av Ävsborgs lösen, en tidig skattelängd. __ Ar 1620 uppgavs utsädet i Ojan vara 2 1/2 tunnor, alltså motsvarande un gefär 21/2 tunnland odlad och besådd jord. Som jämförelse kan nämnas att Munkeryd samtidigt hade 5, Stava, Holkaberg och Narbäck 6, Gyllinge 3 samt Glasfall och Stora Smedstorp 3 vardera. Öjan tillhörde Wisingsborgs grevskap på 1600talet men i reduktionen kom det tillbaka till Kronan. När Öjan skatteköptes har jag inte kunnat utre da. I Almquists bok om frälsegodsen i Sverige står Öjan i en tabell uppräk nat bland andra byar och gårdar i närheten. I den beskrivande texten återfin ner jag inget om Öjan. Jag antog att Öjan blev skatteköpt under senare hälf ten av 1700talet. Så fann jag i domboken från 1760 en notering om Öjan. Hemmanet hade då blivit värderad för Erik Larssons räkning för skatteköp till 146 daler sil vermynt. Kanske blev det då skatteköpt 1760. Storskiftet 1806 Endast ett skifte har genomförts i Öjan, nämligen storskiftet 1806. Bön derna då hette Samuel Eriksson och Johannes Johansson. En mycket vacker och detaljrik karta upprättades då. Den upptar även ett par gärdesvägar. Hustomten delades i två tomter men båda liggande tätt intill varandra. Den äldsta kartan över Öjan upprättades 1639 vid en geometrisk ägoav mätning. Denna karta upptar inte skog eller utmark utan endast ängar och åkrar. Dessa har delats i tre gärden, Norrgärdet med 1 % tunna utsäde, Ös tergärdet också med 1 % tunna utsäde samt Västergärdet med 1 % tunna utsäde. Vidare uppgavs att man på ängarna kunde få 16 lass hö och därut över antecknades lite skog och utmark. De flesta av dagens åkrar fanns redan med 1639, även den så kallade Rangelmmpan i sydost. Vägar På kartan från 1806 kan vi se att byvägen mellan Munkeryd och Gyllinge hade samma sträckning på Öjans marker då som i våra dagar. Möjligen med någon annorlunda sträckning just vid södra gården i Öjan. Vidare kan vi se flera gärdesvägar, som vanligtvis annars inte brukade utsättas på skifteskar torna. Någon väg från Öjan till Smedstorp fanns inte i gamla tider. Den nu varande vägen tillkom på 1930talet. Smedstorp hade i gamla tider sin kyrk väg genom skogen till Munkeryd. En gångväg fanns givetvis till Smedstorp tidigare. Att en sådan fanns framgår av domböckerna från 1600talet. År 1891 utförde lantmätaren Reinhold Ljungdahl en vägdelning för un derhållet av vägen från Rödjarp och till Stava. Underhållet delades på byar na Stava, Holkaberg, Kopparp, Munkeryd, Öjan, Stora Smedstorp, Gyllinge, Staffanstorp och Öjan. Det var Johannes Andersson i Munkeryd som skrivit till Länsstyrelsen och begärt denna åtgärd. En stor del av transporterna till Stava brygga gick vägen förbi Öjan. Nå gon gång kanske i slutet av 1920talet gjordes en framställning till Vägsty relsen om att vägen skulle läggas under allmänt underhåll. Förmodligen var det Ernst Johansson i Öjan som skrev denna framställning. Som bekant blev det ingen allmän väg. I framställningen uppgavs att minst 3000 lass årligen gick till Stava brygga denna väg. Stava brygga förlorade sin betydelse un der 1930talet. Vi kan då anta att transporterna på vägen förbi Öjan minska de i antal. Antalet invånare i Öjan har varierat. Den ursprungliga ensamgården be stod fram till sista hälften av 1700talet. Då delades jorden, först troligen i en sämjedelning och 1806 formellt genom storskiftesdelningen. Sambruk kan ha förekommit långt tidigare. 1600talets mantalslängder och jordeböcker är kortfattade. År 1645 var Peder i Öjan helt ensam. Ingen hustru, dräng eller piga är noterad i mantals längden. Totalt i de 19 Stavabyarna angav mantalslängden 65 personer. År 1652 uppgavs Öjan vara öde. Möjligen hade Peder avlidit, eller kanske står beteckningen för total av saknad av skatteförmåga. År 1655 var Nils med hustru Karin antecknade. I mitten av 1700talet bodde här 1516 personer. År 1850 bodde där ca 10 personer. Då präglades bilden av många flyttningar. År 1900 var antalet ungefär detsamma. Vid något tillfälle har antalet kanske varit uppe i 1516 men Ojan har inte tillhört de mera folkrika byarna i bygden. Släktgård? Någon gammal släktgård kan inte Öjan sägas vara. Ingemar Holgersson, nuvarande ensamägare av Öjan kan i ägarlängden räkna bakåt till 1857 då hans (och min) farfars morfar flyttade till Öjan. Det har dock funnits långa släktkedjor tidigare, under 16 och 1700talen. Dessa människor har för länge sedan lämnat Öjan. Ingemar avled 2008 men hans hustru och söner med familjer bor kvar i Öjan. Torp och torpare Öjans torphistoria är inte särskilt omfattande. Det gäller endast två torp. Enligt uppgifter från kyrkoböckerna har det funnits torpare på Öjans ägor under åren från omkring 1725 till 1740. Det var troligen då på Hybblalyck an, belägen i sydost på Öjans ägor. Detta gärde kallas idag för Hövlagärdet. Detta hindrar inte att Hybblalyckans torp kan vara äldre. Det kan ha funnits redan på 1600talet. Storskifteskartan från 1806 eller handlingarna till storskiftet visar inga torp. Inte heller kyrkoböckerna nämner något om torparfamiljer i Öjan. Det är troligt att det i början av 1800talet, inte fanns några människor som bod de på Öjans ägor. Öjans torphistoria omspänner därför troligen två perioder. Den andra perioden tog sin början 1836 och då utmed vägen mot Gyllinge. På Hybblalyckan bodde under åren omkring 1725 1740 Jon Nilsson och hans hustru Brita. Jon dog där år 1740. Om Brita har jag ingen uppgift. Möj ligen flyttade hon från Hybblalyckan. Torpet utmed vägen mot Gyllinge tillkom troligen på 1830talet. Där har sedan dess 10 12 familjer bott. Husen står fortfarande kvar. Bostadshuset är tillbyggt och moderniserat och används nu som permanentbostad. Epidemier och farsoter Epidemier och farsoter har farit skonsamt fram med människorna i Öjan. När pesten drog fram i bygden 17101711 och skördade 25 liv i Stavabyg den dog ingen i Öjan. Men i kyrkoboken kan vi läsa att salpetersjudaren Per Eriksson i Lilla Krokek dog i pesten 12 juni 1711. Han hade några dagar tidigare varit på besök i Öjan och där insjuknat vid matbordet och fick bäras hem. Om människorna i Öjan smittades av pesten men överlevt vet vi inte. I Stora Krokek dog sju personer av pesten. 1737 var ett år med höga dödstal men i Öjan dog inte heller då någon. År 1773 gick kopporna, rödsot och massel och 24 dog i Stavabygden men inte heller då någon i Öjan. När röd soten år 1857 skördade över 50 människoliv i Stavabygden dog inte heller då någon i Öjan. Vi kan konstatera ett människorna i Öjan klarat sig undan dessa svåra år. Emigrationen Utvandringen till Amerika från Öjan har inte heller varit av stora mått. De enda anteckningarna jag har härom rör två söner till bonden Jonas Hans son i Öjan som på 1880talet emigrerade till Amerika. Ändå bör här sägas att min farfars far, bonden August Johansson i Öjan var den ende av sju sys kon som stannade kvar i Sverige. Eftersom familjen bodde i Gyllinge är dessa uppgifter antecknade under Gyllinge. Ur domböc kerna Det som jag hittills fått fram ur domböckerna redovisas på följande sidor, i anslutning till berättelserna om människorna i Öjan. På samma sätt har jag gjort med bouppteckningsuppgifter. Intressanta människoöden i Öj an Alla människoöden är intressanta. Alla människor har sina svårigheter och sina personliga egenskaper och möjligheter. Här vill jag nämna bonden Jonas Jonsson och hans hustru Maja Stina Andersdotter. Båda hade bondeföräldrar och hade ekonomiskt sett kunnat ha förhoppningar om en trygg framtid. Det blev inte så. I vår historia kan vi se åtskilliga exempel på människor som inte klarat att förvalta arvet från fäder na. Jonas var ett sådant exempel. Se mera om Jonas och hans familj längre fram i vår berättelse. Detta är ett försök från min sida att bidra till Öjans historia och att berätta om de människor som bott och verkat i denna by allt sedan början av 1600 talet. Människorna i Öj an Vi börjar med en tabell, därför att 1600talets uppgifter är för det mesta lite kortfattade och svårtydda. Kyrkoböcker började föras först 1693, från sett några kortfattade noteringar från början av 1660talet. Årtal Namn mm Källa 1571 Anders (1 lispund koppar, 4 stutar, 3 ungnöt och 6 får) Älvsb 1613 Lasse (Bengt) Älvsb 1620 Bengt (1 stod, 2 g får, 3 u får, 21/2 tunna utsäde) BU 1621 Bengt (1 häst, 2 kor, 1 svin, 4 får, 2 t utsäde) BU 1631 Bengt (1 u stod, 1 ko, 1 qviga, 2 g får, 4 u får, utsäde "öde 1645 Per räntan 518 J " Peder (= Per) M 1646 Peder M 1647 Peder M M 1648 Per Nilsson 1648 il svårt att få en säker uppgift om människorna i Öjan. Vi får till stor del gissa. Vi kan titta lite på de tidigaste anteckningarna ur domböckerna. Vid vintertinget den 8 februari 1641 i Heda framkom Lasse från en back stuga vid Öja och klagade att Nils i Öja kommit hem till honom i vredesmod och slagit ut hans förstugudörr och med honom hans svåger, Per Jonsson, dräng i Jämstad, och hade slagit hans hustru som låg i barnsäng. Fjärdings mannen Sven i Runnestad hade senare varit där och synat. Per var inte när varande. Därför uppsattes saken till nästa ting. Jag har inte sett mera om denna sak. Kanske blev det förlikning. Dessutom är jag kanske lite tveksam till om det gäller vårt Öjan eller om det kanske gäller Ön i Stora Åby. Vid hösttinget i Heda den 22 oktober 1641 framträdde Kerstin Svensdot ter, boende i en stuga på Sutarps ägor i Adelövs socken. Hon anklagade Kerstin Torsdotter i Smedstorp och hennes tjänstedräng Arvid Jönsson för att de uppbränt hennes man Jöns Jönsson och alla husen och boskapen som var därinne. Men Kerstin och Arvid nekade till detta, trots allvarliga förma ningar. Därför framkallades vittnena Sven Jonsson i Lilla Smedstorp, Kers tin Torsdotters son Håkan Persson i Vantekullen, Per Jonsson i Morläga och Per Bengtsson i Öjan. Sven Jonsson sade gråtande att Gud bättre mig att jag skall vittna mot min moder i en sådan grov sak, men jag får ingen ro om jag håller tyst med detta. Och hände sig så som Sven berättade att gubbens hustru Kerstin i Backastugan var bortgången två eller tre mil till sin släkt och gubben var allena hemma. Han var en kröpling och kunde själv inte hjälpa sig ut ur stugan. Då började Svens moder, hustru Kerstin i Smedstorp tala med sin dräng Arvid att han skulle gå och tända eld på torpet där (Arvids fader) var inne. Först ville inte Arvid men omsider lovade Kerstin att giva Arvid en ko för omaket. När hon ville giva honom två fick Arvid mod, och gick iväg, och var borta vid pass två timmar. När Arvid kom hem frågade hans mat moder om han hade beställt ärendet. Han svarade, Ja det brann så bra, efter det blåste oppå, elden brann i nävern oppå taket och de flög i vädret så att det sade firr, firr, firr efter. Så var Svens vittnesbörd om denna sak. Sven tillfrågades varför han inte förhindrat denna gärningen. Sven svarade att han låg så illa sjuk den tiden, att han inte kunde tala och inte förmådde gå ut själv. Detta intygades av grannarna. Så framkallades Håkan i Vantekullen, Per i Morlejan och Per i Öjan. De kunde bara berätta att de såg elden. När de var på sina gårdar och när de kom till torpet, då var allt nedbränt. Både husen, gubben och boskapen. De berättade vidare att de var med att ta reda på den döda gubbens kropp. Där de fann kroppen fanns också en kniv under kroppen, som inte var där förut. De antog att den som satte eld på husen hade först stuckit kniven i gubben. Eftersom saken inte hör hit till detta härad remitterades saken till sitt rätta forum. Förmodligen avses här Lilla Smedstorp. Dessutom kan vi undra varför Öjan blivit omnämnd här eftersom Öjan ligger ett bra stycke från Sutarp. Vid sommartinget i Heda den 8 juni 1643 kom för rätten Torkel Månsson i Lakarp. Han beskyllde Nils Brånd för stöld av ett par spannar i Lakarp. Protokollet är långt och vi hoppar över detaljerna för att nämna vad som möjligen kan angå Öjan i detta mål. Per i Stava berättade att samma natt som stölden skedde i Lakarp hade han varit i Smedstorp. Där hade Nils också visat sig och var då på väg till Öjan där han hade en rågdrosse. Per i Öjan berättade att Nils dagen efter stölden i Lakarp hade stått på logen i Öjan och druckit. Nils hade då bett Per följa med till Lakarp och stjäla getter som de skulle slakta. Per tackade nej till detta förslag. Per och Nils följdes i stället åt till Glasfallagärdet. Där ville Nils stjäla billen på en krok men Per rådde honom att avstå. Som avslutning på anteckningarna i målet blev Nils Håkansson Brånd anklagad av Jon i Munkeryd för att han hade belägrat Jons broders änka, Karin i Smedstorp. För det dömdes Nils för mökränkning till 40 daler. Målet avslutas med noteringen att Nils är en lösdrivare. Nils och Karin bodde och brukade i Öjan under 1650 och 1660talet. Vi möter dem i några domboksprotokoll, i jordeböcker, mantalslängd samt i en militär roterings och utskrivningslängd. Det skulle ligga nära till hands att anta att Nils var son till Per i Öjan, men där fanns både Per Bengtsson och Per Nilsson vilket gör det svårt att veta vilken av dessa det var. Vi kan konstatera att Nils och Karin hade åtminstone två barn, sönerna Per och Jon. Vid höstetinget 1655 i Gränna klagade hustru Karin i Öjan över att Tore i Lakarp åtta dagar tidigare slagit hennes man, Nils i Öjan så att han ligger till sängs och intet orkar. Tore sade att han bara slog honom med handen. Hustru Karin säger att han hof honom av hästen och därav bröt han sig i halsen, så att han pustar blodet. Saken uppsköts till nästa ting. Då dömdes Tore i Lakarp till tre daler i böter för ett blodvite. Vi kan anta att Nils i Öjan då frisknat till. Jon Nilsson (1641), bonde, änkling 1714, omgift 1715 H1 ? Hansdotter , död omkring 1692 H2 Kerstin Svensdotter 1668, från Bultsbol, död 1714 av stingfluss H3 Brita , från Ugglehults ägor, g 1716 Barn: Nils 16940512, Lars 16950511, g 1710 m Kerstin Jonsdotter, se nedan Per 16980510, Kerstin 17020409, Per 17091216, Jon var troligen son till Nils och Karin i Öjan, omnämnd i längderna under 1650 och 1660talen. Jon var först gift med en dotter till Hans Nils son och Kerstin Jonsdotter i Gyllinge. Efter hennes död gifte han sig med Kerstin Svensdotter, som var dotter till bonden Sven Larsson i Bultsbol. Efter hennes död 1714 gifte sig Jon med Brita från Ugglehults ägor. Jon hade troligen två systrar, Kerstin och Ingeborg som dog i Öjan 1697 och 1699, båda 53 år gamla. Jon och hans hustru bodde kvar i Öjan ännu 1729, möjligen på ägorna. Vid höstetinget 1729 uppvisades en handling vid tinget, där gamle man nen Jon Nilsson från Öjan tillstår sig vara skyldig sin son Per för undfånget lån tid efter annan 39 daler kopparmynt, och därför överlämnat till honom en del smedjeredskap samt diverse annat lösöre. Kanske blev Jon Nilsson torpare på Öjans ägor på äldre dar. År 1740 dog torparen Jon på Öjans ägor, 99 år gammal. Det kan vara samma Jon. Jag gissar att han bodde på Hybblalyckan i sydost. Ur domboken för 1692 får vi lite uppgifter om Jon i Öjan. Det var i ett mål som rörde trolldom. Qvinfolket Ingeborg Svensdotter från Långlidens ägor i Gränna socken hade vid både Vista häradsrätt och vid Gränna rådstuvurätt under 1691 anklagats för trolldom. Hon hade varit i Staffans torp och Gyllinge under våren 1692 och lämnat trollknutar efter sig. Hon hade haft samröre med Brita Nippertippa i Haddåsen. I Smedstorp hade man också anträffat trollknutar som hon misstänktes för att ha lagt där. Jon i Öjan var med på båda platserna för att hjälpa sina grannar. Se närmare om detta under Staffanstorp och Smedstorp. Vid hösttinget 1694 blev soldaterna Måns Larsson Pors i Porsarp och Jöns Gudmundsson Kyhl i Gyllinge instämda till tinget för att de försummat gudstjänsten i kyrkan. De hade i stället suttit hos Jon Nilsson i Öjan och druckit. Måns påstod sig ha varit sjuk och icke druckit det ringaste. Läns man frågade hura kunde du timra när du var sjuk. Jon i Öjan tillstod att Måns varit med och timrat, men att han varit sjuk och då timrat endast litet om torsdagsmiddagen. Jöns Kyhl sade att hans hustru gick till kyrkan och han var ensam hemma med sina två små barn. Han tillstod dock att han legat över natten i Öjan till söndagsmorgonen. Då gick han hem och då hade hans hustru gått till kyrkan, och han var hemma hos barnen. Jon i Öjan sade att soldaterna satt en stund på aftonen och drack, men icke längre in på natten. Nils Larsson i Glasfall som också varit med vid samma tillfälle i Öjan och timrat sade att Porsen timbrat men klagat över ont i ryggen. Jon i Öjan bedyrade på det allrahögsta att inget öl varit framme utan han igenlåst sina dörrar innan han reste till kyrkan. Rätten ansåg att länsmannen inte kunnat helt bevisa något brott och lät soldaterna slippa påföljd. Vi kan av denna anteckning ur domboken se att Jon i Öjan 1696 timrade nya hus. De som timrade var soldaterna Kyhl och Pors samt Nils Larsson i Glasfall. Soldater har i alla tider varit duktiga på att timra och bygga. De timrade ladugårdar som vi har i bygden från äldre dagar kan vi nästan sä kert hävda att de timrats av soldater. Jon Nilsson var i sitt första äktenskap gift med en dotter till Hans Nilsson och Kerstin Jonsdotter i Gyllinge. Vi vet inte vad hon hette i förnamn, men hon dog troligen under de första åren av 1690talet. Kyrkoböckerna började föras 1693. Vi vet att Jon Nilsson betalade något till kyrkan under 1693, enligt kyrkoräkenskaperna. Det kan ha varit något som hade med hustruns död och begravning att göra. En tid efter hennes död blev det oenigheter mellan Jon Nilsson och hans svärföräldrar i Gyllinge. Det gick också till handgripligheter. Dom böckerna berättar följande: Vid hösttinget den 3 oktober 1693 klagade Hans Nilsson i Gyllinge med sin hustru Kerstin Jonsdotter över sin före detta måg, Jon Nilsson i Öjan. Av klagoskriften har hämtats följande: Vid förtiden Olsmässa kom Jon Nilsson löpande från Öjan över vårt gärde. Han hälsade icke på dem som arbetade där utan med en grym och farlig uppsyn frågade han tjänstefolket och sprang vidare mot gården. Det syntes att han hade ont uppsåt och han ombads därför att inte gå fram till gården i Gyllinge men han sprang ändå vidare. Kerstin Jonsdotter satt och vaggade sitt dotterbarn när hon blev varse Jon Nilsson. Hon tilltalade ho nom och försökte lugna honom. Jon tog barnet och det såg ut som om han skulle slå det. Sedan släppte han barnet och tog snabbt en tjock ruska från marken och gav henne åtskilliga hårda slag både i ansiktet och mot det högra ögat men också på armarna, höftema och ryggen. "Andedräkten tog han från mig ". Hon ropade på hjälp av skördefolket. De hörde henne och blev förfärade. Under lång tid var sedan ögat igensvullet, hon hade många sår och svullnader på armarna, ryggen och höfterna. Hon har sedan inte kunnat sitta och inte heller ligga och har inte kunnat sköta sina sysslor. Till vittnen åberopades gamle länsman Per Andersson i Bankaby och Nils i Glasfall. De intygade hennes skador. Som vittne hördes också torpar hustrun Anna Rasmusdotter från Staffanstorps ägor. Hon var med på gärdet när Jon kom. När de såg honom komma följde Kerstin Jonsdotter gossen hem till gården. Litet därefter kom Jon fram och frågade efter sin gosse. Pigan svarade att han inte var där. Då gick Jon fram till byn och lite därefter hördes larm från byn och strax därefter kom Kerstin tillbaka och då var hon blåslagen, som vittnats om ovan. Jon Nilsson hade svarat skriftligen med följande, även detta något för kortat innehåll: Han förnekade helt att han slagit sin svärmoder och beklagade sig över deras kärlekslöshet och att hon i stället påkastat honom bannor och skälls ord. Han hade vid tillfället kommit till Gyllinge i sin ämbetsförrättning att räkna säden. Därvid hade Kerstin Jonsdotter med hugg och slag överfallit honom. Jon skriver också att hans svärföräldrar tagit ifrån honom hans skällko. Jon hade åberopat Sven Persson i Smedstorp som vittne. Kerstin Jonsdotter förnekade skällsord som helt osanna och vidhöll sina övriga uppgifter. Om Sven Persson i Smedstorp sade Kerstin att han är hen nes största avundsman därför att hennes syster Anna slagit Svens fästmö för två år sedan. Men sedan dess har bägge varit till Herrens Heliga Nattvard och således är den ovänskapen förlåten. Som vittne nr två åberopade Jon soldaten Måns Pors. Mot honom sade Kerstin att Jon vittnade med honom på Stunden, alltså vill han vittna med honom igen. Sven sade efter avlagd ed att han dagen efter J akobsmässodagen i somras skulle räkna säden i Gyllinge. Sedan han räknat bad Hans Nilsson honom att komma med upp till gården och fick ett stop dricka. Medan de satt på går den, var Jon i Öjan ditkommen. J äntan kom upp i gården och sade att Jon kommer. De gick då ut och då kom hustru Kerstin och var blodig på armen och blå i ögonen och rödskollit på halsama, sägandes Detta har jag idag fått för mina ägodelar. Sven uppgav vidare att Kerstin vid samma tillfälle uppgivit att Jöns i Gåsabol blivit sjuk och fått ont om natten och skickat bud till Gyllinge efter brännvin. Hans började då gråta och sade Gud nåde mig om jag mister honom. Det framkom också uppgifter om att Jon i Öjan varit elak mot sin hustru och slog henne, således dottern till Hans och Kerstin i Gyllinge. Allmogen vid tinget tillfrågades om Jon i Öjan men svaret blev att denne var en ärlig, beskedlig och trovärdig sockneman, och att han med sin fram ledna salig hustru väl och berömmeligen hade sammanlevat. Bland dem som på detta sätt berömde Jon Nilsson antecknades i domboken Jon Nilsson i Sjögetorp, Nils Larsson i Sväm och Håkan Svensson i Stava, Rätten dömde Jon till böter för att han givit hustru Kerstin Jonsdotter i Gyllinge tre blånader. Vad gäller skällkon fick Jon återkomma till tinget med bevisning i detta ärende. Den 17 februari 1694 togs detta mål åter upp vid tinget. Hans Nilsson och hans hustru Kerstin Jonsdotter blev då förlikta med sin före detta måg Jon Nilsson i Öjan. Vi har sett att Sven Person i Smedstorp kom till Gyllinge med uppdrag att räkna säden. Jon i Öjan tycks också haft ett sådant ämbete. Vi kan anta att sockenstämman gav sådana uppdrag. Att räkna säden hade koppling till någon av skatterna, förmodligen till kyrkan. Sven Person hade också ett annat uppdrag, nämligen att till länsman och präst meddela vilka personer som inte gått till kyrkan. Detta kyrktvång var särskilt hårt vid vissa storhel ger och böndagar. Om någon stannat hemma och kanske dessutom arbetat, då blev det än värre. Att begå andra brott på sabbaten blev också försvåran de, om någon varit i slagsmål, varit överlastad av starka drycker eller kanske svurit. Per Svensson i Narbäck hade av länsmannen anklagats för att ha huggit ned några ekar på Narbäcks marker men Per Svensson nekade till detta. Han erbjöds då möjlighet att med sex vittnen fria sig från åtalet. Han inställde sig vid vintertinget 1694, åtföljd av Jon Nilsson i Öjan, Måns Persson i Smeds torp, soldaten Måns Larsson Pors, bonden Nils Jonsson i Porsarp och rust hållaren Lars Jonsson i Erstorp. Genom deras vittnesmål friades Per Svens son från misstanken. År 1695 inlämnade befallningsmannen Anders Folling en lista över rote bönder som efter ett avräkningsmöte i Östad den 23 april hade skulder till soldatehållet. Bland de uppräknade återfanns Porsarps rote med Nils i Por sarp, Jon i Öjan och Sven i Smedstorp. De var skyldiga till soldaten fyra daler och dessutom fick de böta tre daler vardera. Länsmannen Harald Arvidsson anklagade år 1696 åtskilliga bönder i Ödeshögs, Röks och Svanshals socknar för att de försummat röjningen på jägarplatser på Omberg. Han yrkade på böter. Bland dessa bönder kan nämnas följande: Jöns iRosshohnen, Måns Ryttare iLilla Krokek, Tyres i Stora Krokek, Per Svensson i Narbäck och Jon i Öjan. Vid vintertinget den 14 februari 1698 dömdes bonden Jon Nilsson i Öjan att böta två kannor vin till Ödeshögs kyrka. Bakgrunden var hans oanstän diga åtbörder och tal mot kommissarien och kronolänsmanen på mantals skrivningen i Sunneryd. 10 Vid tinget den 29 maj 1699 i Åby blev Jon Nilsson i Öjan beskylld av Sven Månsson i Porsarp för att han förra året haft boskapssjuka på sina får. Sven Månsson åberopade fyra vittnen på detta. Det var soldaten Jöns Kyhl, pigan Brita J önsdotter, pigan Ingiäl Andersdotter och konan Karin Karlsdot ter. Jon Nilsson ville inte godkänna vittnena men åberopade andra vittnen till sin egen fördel. Det var Sven Persson i Holkaberg, hans broder Måns Persson i Stora Smedstorp, Lars Knutsson i Staffanstorp, Nils Larsson i Glasfall och Josef Jönsson i Haddåsen. Dessa var ärliga bönder, och samtliga sade sig aldrig hört att det hos Jon i Öjan skull funnits någon smittosam boskapssjukdom. Samtliga erbjöd sig avlägga ed på detta. Inte heller Ösiö socknemän hade hört något om boskapssjuka hos Jon i Öjan. Pigan Brita berättade att när hon var hos Jon i Öjan för fyra år sedan hade Jon begravt en levande ko som hade kosjukan. Därtill nekade Jon. Bri ta erbjöd sig därpå avlägga eden. Hon uppgav vidare att Jon sålt en ko som haft samma sjuka. Pigan Ingiäl som tjänt hos Jon i Öjan samma år som Jon sålde den sjuka kon på Skänninge marknad, berättade att samma ko det året varit sjuk i röd sjukan. En ko som var sjuk hade Jon den hösten slaktat. Härvid inställde sig Sven Månssons fader, Måns i Kopparp, och uppgav att många hört att Jon i Öjan haft sjuk boskap. Härpå svarade Jon i Öjan att Månses son Sven i Porsarp givit fadern en ko för att han skulle vittna mot honom. Sven nekade till detta och sade att fadern köpt en ko av honom. Soldaten Jöns Kyhl sade att Jons hustru Kerstin Svensdotter i Öjan för några år sedan sökt bot och läkedom för deras boskap som haft kosjukan. Hon fick också läkemedel av honom. Han hade också hört att en ko hos Jon Nilssons dött av rödsjukan. Detta mål medförde inget beslut av rätten. Möjligen återupptogs målet senare. Vid sommartinget 1704 blev Jon Nilsson i Öjan åberopad som vittne i ett mål mellan Jöns Månsson i Kopparp och dennes svåger Jöns Larsson i Lilla Smedstorp. De hade varit i slagsmål med varandra och vittnena fick intyga deras skador. Se närmare härom under Kopparp. Vid vintertinget 1709 var Jon Nilsson i Öjan åberopad som vittne till en förlikning mellan Lars Knutsson i Staffanstorp och kvinnspersonen Karin Olofsdotter i Börstabol. De båda hade gjort sig skyldiga till lönskaläge och Karin Olofsdotter blev med barn. Se mera härom under Staffanstorp. Jon Nilsson i Öjan samt Lars Knutsson i Staffanstorp hade gått i borgen för Jöns Månsson i Kopparp rörande rusthållet men vid vintertinget 1709 förklarade både Jon och Lars att de inte längre kvarstod som borgensmän, varför Jöns fick skaffa sig andra sådana. Vid sommartinget 1709 förekom ett mål där handelsmannen Johan Vet ter i Skänninge hade någon skuldfordran mot Jon Nilsson i Ojan. ll Lars Jonsson 16950511, bonde i Öjan H Kerstin J önsdotter (1695), Barn: Jon 17140124, Kerstin 17160306, 1710 vigdes Lars Jonsson i Öjan, efter sin fader bmkande, med pigan ärliga och gudfmktiga Kerstin Jonsdotter på Stava ägor. Så uppger vigsel boken. Då uppstår frågan hur detta kan stämma. Lars var född 1695 och var vid vigseln i så fall endast 15 år. Eller skall vi anta att Jon Nilsson i Öjan hade någon son från sitt första äktenskap som också fått namnet Lars. Det var i så fall innan kyrkoböckerna började föras. Eller är årtalen i vigselboken eller födelseboken felaktiga? Kerstin Jons dotters bakgrund är inte klarlagd. Hon var kanske dotter till Jöns och Ingrid på Stava ägor. De är kända från en anteckning i kyrkoboken. Lars och Kerstin i Öjan är inte omnämnda efter 1716 och har troligen flyttat från Ojan. Per Andersson (1675), bonde i Öjan H Maria Jonsdotter , dt Jon Nilsson i Öjan. Barn: Jöns 17111025, död 8 d gammal, Ingrid 17121029, Kerstin 17141216, Anders 17170822, Per 17250516, Per och Maria gifte sig 1710. I vigsellängden uppgavs Per vara född i Södra Bråten. Han var troligen son till bonden Anders Persson, som dog i Södra Bråten 1713, 70 år gammal. Maria uppgavs vara från Öjan. Det upp gavs också att hon fått del i gården efter fadern. Hon var således dotter till Jon Nilsson och hans första hustru. Per och Maria flyttade omkring år 1729 till Ödeshög. År 1749 dog gam le Per Andersson Hult på Ösiö by ägor, 74 år gammal. Det kan vara han. Det framgår av ett antal domboksanteckningar att Per Andersson drab bats av en del problem. Det talas om sjukdom men också om dryckenskap. Här följer ett antal sådana fall ur domböckerna. Nämndemannen Nils Hansson i Gyllinge besvärade sig vid höstetinget 1721 över att Per Andersson i Öjan utfarit mot honom med skällsord. Åt skilliga vittnen intygade detta. Det framgick också att Per Andersson legat sjuk sista året och skall hans förstånd hos honom mycket fattas. Där talas också om Per Anderssons dryckenskap. Rätten dömde Per Andersson till böter. Bonden Jöns Hansson i Gåsabol hade till vintertinget 1725 instämt Per Andersson i Öjan för det att denne den 16 januari samma år hade överfallit honom med grova skällsord och kallat honom kiättlatiuf och gamla skänk. Som vittnen hörde Lars Knutsson i Staffanstorp och Östen Jonsson i Por sarp. De berättade att då Per Andersson skulle byta egendomen efter sin hustrus mormor, Jöns Hanssons mor, hört Per Andersson kalla Jöns Hans son för tjuv. Per Andersson dömdes till böter. 12 Per Andersson i Öjan hade till vintertinget 1725 instämt Jöns Hansson i Gåsabol och Nils Hansson i Gyllinge för att de disponerat kvarlåtenskapen efter deras avlidna moder, Kerstin J önsdotter och att han inte fått ut sin arvslott. Både Jöns och Nils hävdade att Per Andersson redan utfått sin an del. Per hade vid flera tillfällen avhämtat persedlar i Gyllinge. Rätten ålade dem att upprätta ett fullständigt inventarium över kvarlåtenskapen. Saköreslängden för detta vinterting upptar endast tre saker, därav Per Andersson i Öjan, böter för skällsord. Vid sommartinget 1729 dömdes Per Andersson för snatteri till hemligt skriftermål. Per Andersson var icke själv närvarande. Bakgrunden var att hustrun Maria Persdotter i Öjan instämt Per för att denne bortfört ett fårkre atur av vilket han ägde endast en femtedel. Per Andersson hade sålt fårkrea turet i Linköping. Jöns i Färgeshult hade till höstetinget 1730 instämt Per Andersson, förr bosatt i Öjan, men nu i Ödeshög, om en skuld på 10 daler silvermynt. Per Andersson medgav att han var skyldig denna summa och ville efter hand betala varpå käranden lämnade honom anstånd i 2 års tid. Maria Persdotter i Öjan omnämndes ovan i en dombok från 1729. Hon hade tydligen någon del i gårdsbruket eftersom hon ägde 4/5 av ett får och Per Andersson den återstående femtedelen. Faktiskt en ganska intressant sak detta. Hur kom det sig att de inte ägde hälften var av fåret? Vi känner inte Maria Persdotter i övrigt. Av död och begravningsboken framgår att 1776 dog bondeänkan i Öjan Maria Persdotter av ålderdom, 79 år gammal. År 1726 föddes en dotter till Jöns Bergman och Maria Persdotter i Öjan. Jöns Bergman var ryttare och han hade möjligen bott i Öjan eller på Öjans ägor redan tidigare. Men 1728 dyker ett nytt namn upp i Öjan. Det var Erik Larsson. Hans hustru hette också Maria Persdotter Per Persson från Öjan avled 1731 i en ålder av 58 år. Vem denne Per Persson var vet vi inte. Erik Larsson 1700, bonde i Öjan H Maria Persdotter 1700, Barn: Kerstin , g m Jakob Isaksson i Björstorp, V Tollstad Lars (1726), gift 1763 m Anna Andersdotter i L Krokek, Maja 17281106, gift 1751 med Lars Nilsson från Gyllinge Brita 17300325, gift med Per Jonsson i Krokek Cecilia 17331028, gift 1767 med Lars Jonsson, se nedan Elin 17371127, , gift 1766 med Johan Nilsson, se nedan Katharina 17410606, Jöns (Anders) 17450102, gift 1771 och utflyttad till Staffanstorp Jag har inga uppgifter om bakgrunden för Erik och Maria. De dyker upp i Öjan 1728. Varifrån de kom är okänt. Någon vigseluppgift har jag inte fun nit, varesig i Ödeshögs kyrkoböcker eller i grannsocknarna. Möjligen hade några av deras barn fötts innan familjen kom till Öjan. Några av de barn som vi säkert vet föddes i Öjan har inte heller blivit antecknade i födelseboken. Dessutom har för några av barnen andra namn antecknats i födelseboken än de som senare använts. Alla barnen var friska 13 och levde till vuxen ålder. Någon osäkerhet kan finnas rörande rätt namn och rätt födelsetid eftersom namnen tydligen ändrats senare. Erik Larsson dog av bröstsjuka den 3 oktober och begravdes den 13 ok tober 1765 och Maria Persdotter dog 8 juni 1776 av ålderdoms bräcklighet. Av bouppteckningen efter Erik Larsson 1766 framgår att han hade två söner Lars och Jöns samt fem döttrar, Kerstin, Maja, Brita, Katharina och Elin. Brita var gift med bonden Jan Larsson i Sjögetorp. Katharina och Elin var ännu ogifta och omyndiga. Kerstin var troligen född i Maria Persdotters första äktenskap och således styvdotter till Erik Larsson och halvsyster till de övriga ovan uppräknade barnen. Kerstin gifte sig 1752 med fjärdingsmannen Jakob Isaksson i Björs torp i Västra Tollstad. Erik Larsson uppgavs vara skattebonde vilket tyder på att han skatteköpt Öjan. Håkan Jonsson i Munkeryd hade till höstetinget 1732 instämt Erik Lars son i Öjan angående åverkan på Håkans skog. Parterna förliktes, Lars fick till Håkan utge tre daler silvermynt. Det var vid denna tid ännu oklart var gränserna mellan byarna gick. Vid sommartinget 1736 var Erik Larsson åberopad som vittne. Det vari en tvist mellan Elias Östensson i Börstabol och Jon Larsson på Askaremå lens ägor i Adelöv. Vid hösttinget 1739 var både Erik Larsson och hans hustru åberopade som vittnen. Det gällde en tvist mellan gästgivaren Johan Berg i Holkaberg och drängen Jöns Persson i Narbäck. Mera härom finns att läsa under Hol kaberg. Vid hösttinget 1749 hade Erik Larsson i Öjan instämt rusthållaren Håkan Jonsson och hans hustru Maria Hansdotter i Munkeryd. Det gällde ett ut spritt rykte om Eriks och Marias dotter, Maria Eriksdotter. Ryktet påstod att hon vid ett samkväm i Munkeryd olovligen skulle ha borttagit en silversked. Parterna kom före vid tinget och då hade de blivit förlikta, varmed alla var nöjda. Av domboken 1753 framgår att Erik Larsson uteblivit från vargskall. Han uppgav att han varit sjuk och att han i sitt ställe sänt sonen Lars. Denne hade därvid glömt att ta vargnätet med sig. Sven Persson i Lakarp och Cas tenssoni Holkaberg var instämda samtidigt av samma orsak. 1738 omtalas Erik Larsson som värderingsman vid bouppteckning efter avlidne Lars Knutsson i Staffanstorp. Vid hösttinget 1759 åberopades Erik Larsson som vittne i en tvist i La karp. Vid hösttinget 1760 antecknades i domboken ett antal hemman som vär derats för skattelösen. Det är hemmanen Boet till Jonas Andersson och Måns Jonsson för 250 daler silvermynt, Stava för åboarna Johan Svensson och Håkan Jonsson till 300 daler silvermynt och Öjan för åbon Erik Lars sons räkning till 146 daler silvermynt. Vi kan därför anta att det var Erik Larsson som år 1760 skatteköpte Öjan. Skjutsama vid gästgivargården i Holkaberg krävde stora insatser av alla bönderna i bygden. Vid hösttinget 1758 hade utsagts att varje helt hemman, 14 om ett mantal, skulle hålla fyra hästar för skjutsar enligt ett visst schema. För Öjans del, 1/2 mantal, blev det således två hästar. Vid vintertinget 1762 hade gästgivaren Johan Jönsson i Holkaberg låtit instämma bonden Erik Larsson i Öjan för att han flera gånger försummat dessa hjälpskjutsar. Det framkom då att Erik Larsson var gammal och sjuk och oföhr och han påstod sig vara oskyldig. Han ville ha anstånd till nästa ting för att bevisa detta. Rätten beviljade detta uppskov. Målet uppkom på sommartinget 1762. Då hade Erik Larsson inlämnat en motstämning, dels för ohemul lagsökning och dels för oordning i skjutsens uttagande. Han nämnde att gästgivaren själv skjutsar då vägarna är goda men kräver hjälp när vägarna är dåliga. Därför yrkade Erik Larsson lagens ansvar och ville ha ersättning för rättegångskostnaden. Vid uppropet omtalade Erik Larson att hans första vittne Elias Östensson i Porsarp inte infunnit sig, ändå att Erik i två mäns närvaro meddelat honom. En berättelse från Elias Östensson samt de övriga i grannhållet om ord ningen med reservskjutsen vid Holkaberg upplästes och lades till handling arna. Två andra vittnen, Per Svensson och Peter Johansson hördes. Per Svens son hade i tio års tid tjänat som hållkarlar vid Holkaberg. Det framkom av deras vittnesmål att det icke varit några stora problem med deltagandet i skjutsarna från Erik Larssons sida. Utslaget i målet skulle komma senare. Jag har inte funnit detta. Vid sommartinget 1762 hade kronoskogvaktaren Johan Sundvall instämt drängen Lars Eriksson i Öjan, Erik Larssons son, för att denne huggit ned en ek på Stora Krokeks ägor. Det fanns vittnen på detta, bonden Håkan Nils son i Börstabol och änkan Maria Larsdotter i Stora Krokek. De hade sett spår i snön och följt efter i dessa spår och kommit till Öjan. Där upphörde spåren och där träffade de drängen Lars som höll på med något hygge i boden och kom ut därifrån med något rått eketrä i handen. De hade också träffat hans fader, gamle mannen Erik i Öjan. De frågade denne om han sett någon som rest förbi Öjan, men han nekade till detta. Lars Eriksson nekade till att ha huggit någon ek på Stora Krokeks ägor. Rätten friade honom från åtalet. Vid hösttinget 1765 inlämnades och upplästes ett testamente som skatte bonden Erik Larsson i Öjan med sin hustru Maria Persdotter upprättat. Av detta framgick att hans styvdotter, Kerstin J önsdotter, skall få lika arv med de övriga barnen. Det åligger därför Kerstin Jönsdotter att ofördröjligen härav genom avskrift tillställa de övriga syskonen, Erik Larssons övriga arvingar, behörig del av testamentet, vilket genom påskrift antyddes. Vid sommartinget 1767 hade Jöns Håkansson i Börstabol instämt Peter Andersson i Häggestad. Jöns krävde att denne skulle betala en skuld på 18 daler silvermynt från en auktion i Öjan den 3 oktober 1766. Peter Anders son ålades av rätten att betala. Vid hösttinget 1766 följde flera sådana stäm ningar, bl.a. mot Kerstin J önsdotter i Björstorp. Auktioner samlade mycket folk. 15 Vid sommartinget 1767, hade Lars Eriksson, då bonde iLilla Krokek, instämt sina svågrar, Lars Nilsson och Johan Nilsson i Öjan. Han krävde av dem 90 daler silvermynt för förbättringar som Lars gjort på stugan i Öjan, innan han flyttade därifrån. Svågrarna ansåg att kravet var felaktigt och hade från sin sida återstämt Lars för obefogad stämning. De ansåg dock att de kunde acceptera någon ersättning. De förliktes därefter på så sätt att två nämndemän skulle göra en ny värdering. Därefter skulle svågrarna genast betala till Lars Eriksson det belopp som den nya värderingen kommit fram till. Under Erik Larssons tid i Öjan har vi också anteckningar rörande andra människor. Det var änkan, hustru Elin som avled i Öjan år 1740 och begrovs den 9 mars. Hon var 70 år gammal. Vi har också från 1735 anteckningar om en nystadder soldat Hans med hustru som bodde i Öjan. Mera vet vi inte om dessa personer. Lars Eriksson (1726), bonde i Öjan åren 17631765, H Anna Andersdotter (1736), dt bonden Anders Månsson i L Krokek Dottern Lena 17640309 Lars var son till Erik Larsson och Maria Persdotter i Öjan, se ovan. Anna var dotter till Anders Månsson och Kerstin Jonsdotter i Lilla Krokek. Lars och Anna gifte sig 1763 och bodde i Öjan till 1765. De brukade därefter en gård i Norra Kärr i Gränna socken. Därefter flyttade de till Lilla Krokek och övertog hennes föräldragård. De flyttade 1776 till Amundeby men återfinns på 1790talet i Stavreberg. I domboken för 1755 har Lars och flera andra blivit instämda med påstå ende att de tillgripit sädeskärvar på ett gärde i Stockseryd och därmed fodrat sina hästar i Skansbacken. De hade deltagit i en transport från Sik i Heda och söderut. Hur målet slutade har jag ingen uppgift om. Vid sommartinget 1761 hade länsman Fellbom instämt bonden Lars Eriksson i Öjan för att han på fastedagen varit drucken i kyrkan. Lars Eriks son ville inte erkänna detta och därför hördes vittnena De var Elias Östens son i Porsarp och Anders Johansson i Skälaby. De intygade att när Lars Eriksson kom in genom kyrkdörrarna och skulle gå in i stolrummet var han drucken. De ville inte gärna släppa in honom. Men Lars Eriksson hade ändå satt sig där och sedan ville han sjunga. Därefter hade han somnat. Ganska få i kyrkan hade märkt detta och därför hade ingen förargelse uppkommit. Lars Eriksson hade icke förut pliktat för dryckenskap. Länsmannen hemställde om rättens prövning. Enligt saköres längden bötade Lars Eriksson för att han varit drucken i kyrkan. Vid hösttinget 1766 hade Lars Eriksson, då bonde i Norra Kärr i Gränna socken, instämt sin mor Maria Persdotter samt sina syskon. Han krävde att han måtte få tillträda och bruka sin andel av föräldragården i Öjan. Han ville också ha 61 daler silvermynt som han haft i utlägg för sina föräldrars be hov. Slutligen ville han att hans systrars män, hans svågrar, skulle återbära sina hemföljder. 16 Det blev en ganska omfattande process. Det är alltid påfrestande med tvister mellan familjemedlemmar. Lars Eriksson hade just då lämnat sitt föräldrahem. Kanske tyckte han att han som äldste sonen skulle få överta föräldragården efter faderns död. Han kanske var besviken. Kanske var det också en sorgereaktion efter faderns död. Häradsrättens bedömning blev att Lars Eriksson fick nej på sina krav. Mera om Lars Eriksson och hans familj finns att läsa under Lilla Krokek och under Stavreberg. Lars Nilsson 17300628, bonde, H Maria Eriksdotter 17281106, dt Erik Larsson ovan, g 1751 Hans 17510301 Lars och Maria gifte sig 1751 och bodde i Öjan något år men flyttade sedan till Ödeshög. Lars var son till Nils Hansson och Maria Larsdotter i Gyllinge. Maria var dotter till Erik Larson och Maria Persdotter i Öjan, se ovan. Enligt domboken 1753 hade Nils Hansson syskonbarn i Öjan. Det fanns alltså flera släktrelationer mellan Öjan och Nils Hanssons släkt i Gyllinge. Hur gick det sedan för Lars och Maria i Ödeshög? De bodde först i Ödeshögs skattegård, sedan hade de ett torp på Klockargårdens ägor. Maria Eriksdotter dog av rödsot, 57 år gammal år 1782. Då hade de ett torp på Kråketorps ägor. År 1795 dog bonden Lars Nilsson i Kråketorp, 62 år gammal, av lungsot. Johan Nilsson (1732), bonde i Öjan åren 1766 17 Lars Jonssons bakgrund är okänd. Han var född i Rök men han var dräng i Öjan när han gifte sig med Katharina Eriksdotter. De var sedan bönder i Öjan ett 30tal år framåt. Lars Jonsson dog 1805 av svullnad och värk. Katharina Eriksdotter dog 1806. Hos dem bodde deras mödrar, hennes mo der som hette Maria Persdotter och dog 1776, samt hans moder Kerstin Olofsdotter. Hon dog 1785 av ålderdom, 85 år gammal. Dottern Sara Larsdotter dömdes 1804 för lönskaläge tillsammans med drängen Jakob Hansson. Denne nekade men han dömdes vid höstetinget 1804 till böter och kyrkoplikt samt till underhåll av deras son, som Sara födde den 1 oktober 1804. Efter Lars Jonssons död blev deras gård såld genom offentlig auktion den 23 november 1805 till Jan Johansson i Amundeby. Av kontraktet framgår att Jan Johansson skall till änkan Katharina Eriksdotter bygga en liten stuga med allt inunder. Änkan Katharina Eriksdotter skall också ha i spannmål årligen tre tunnor strid säd, en tunna råg, en tunna korn, 24 kappar bland korn och åtta kappar ärter, vilket skall utbetalas varje år till 2 februari. Hon skall också ha föda för en ko och två får vinter som sommar bland äga rens djur och fodrasförsvarligen över vintern bland sina kreatur, ett kapp lands linfröjord samt kålgårdsjord. Därutöver skall hon ha kyrko och kvarnskjuts tillika vedbrand att årligen åtnjuta hemma på backen. Ett för modligen ganska vanligt undantagskontrakt. Kontraktet undertecknades i Öjan den 23 november 1805 i närvaro av vittnena Håkan Jonsson och Jonas Håkansson i Börstabol. Katharina Eriks dotter dog den 20 februari 1807 av bröstfeber och hon kunde alltså inte sär skilt länge njuta av sitt undantag i Öjan. Bouppteckningen efter Lars Jonsson 1805 visade att han efterlämnade fyra barn, sonen Jonas myndig, Katharina gift med Jonas Samuelsson på Häggestads ägor, dottern Maria gift med soldaten Bom, dottern Sara omyn dig. Det uppräknades koppar, järnsaker, från stugan, köket, mjölboden, stal let och vagnshuset. I vagnshuset fanns bl.a. en färdevagn, en bulthjulsvagn, en kärrha'ck, en gammal häck, två ärjekrokar, en dyngebotten, ett par jämskodda kälkar, ett par oskodda ka'lkar och en gammal harv. Vidare uppräknades den avlidnes gångkläder, säng och linkläder, tre hästar, nötkreatur, en kviga och tre kal var, 10 får, svin, glas och stenkärl, böcker (en bibel och psalmböcker). Till gångarna uppgick till 387 daler. Under gäld och skuld upptogs 427 daler. Vi kan_ dra den slutsatsen att det i Öjan efter Erik Larssons tid fanns två bönder i Ojan, således två bönder i sambruk eller någon sämjedelning. Samuel Eriksson 17670322 i Stora Åby, bonde i Öjan H Lena J ohansdotter 17670208, dt Johan Nilsson i Öjan, se ovan Barn: Maja Lisa 17960612, Anna Lotta 18001010, Samuel och Lena gifte sig 1795. Han var son till Erik Svensson och Brita Jonsdotter i Asa, Stora Aby socken. Lena var dotter till Johan Nilsson och hans hustru Elin Eriksdotter i Ojan. Båda tjänade vid giftermålet i Brodde 18 ryd men de bosatte sig efter giftermålet i Öjan. De flyttade omkring 1813 från Ojan till Stora Aby. Vid 1700talets slut var det fortfarande medlemmar av samma släkt som brukar jorden i Öjan, som fanns där i början av seklet. Vi ser också att det finns två bönder i Öjan. Två gårdar håller det på att bli. Vid storskiftet 1807 skulle detta ordnas mera definitivt. Jan Johansson 17661224 i Stora Åby. Bonde, död i bröstfeber 1821. H Stina Jonsdotter 17730620, Barn: Jonas 17990416 i Stora Åby, "kluven läpp". Gift, se nedan Maja Stina 18020606 ", utflt Ösiö Skattegård 1824. Jan Johansson köpte ena halvgården av Katharina Eriksdotter 1805 när hennes man Lars Jonsson hade dött. Jan och Stina kom då från Amundeby i Stora Åby. De hade gift sig 1798. I vigselnotisen uppges han vara från Lilla Aleryd och hon från Kaxbol. I husförhörslängderna förekommer olika upp gifter. I husförhörslängden 1805 uppges Jan vara född i Stora Åby 17661224 men kyrkoboken där är tom på detta datum. I husförhörslängden 1816 upp ges Jan vara född i Adelöv 18651224. Då föddes ingen i Adelövs socken enligt kyrkoboken men två dagar senare föddes en gosse som hette J aen Johansson i Bollkälla i Adelövs socken. Det förefaller vara trovärdigt som bakgrund för honom. Hans föräldrar var då Johan Persson och Anna. Han var möjligen tjänstedräng i Lilla Ale ryd när han gifte sig med Stina. Hon var då sannolikt dotter till Jonas Hå kansson och Sara Andersdotter i Kaxbol. De var bönder i Lilla Aleryd och Amundeby innan de 1805 kom till Öjan. Det finns antecknat i husförhörslängden 1805 att Jan Johansson blivit strafad med fångenskap. Jag vet inget mera om detta. Han dog i bröstfeber 1821. Vid hösttinget 1819 hade jägmästaren Sjösten instämt Jan Johansson för att han huggit av grenar på en ek. Ekarna var kronans tillhörighet och eken ansågs skadad och Jan fick böta tio riksdaler och betala två riksdaler för jägmästarens besvär. Det kan nämnas att många bönder i våra bygder detta år fick böta för sådana brott. Efter Jans död 1821 överläts gården på sonen Jonas, se nedan. Stina Jonsdotter dog i bröstfeber 1845. Om dottern Maja Stina kan nämnas att hon gifte sig 1824 med bonden Johannes Larsson, Ödeshögs Skattegård. De fick två barn, Johanna Sofia 1824, död samma år, och Johan Peter 1825. Maja Stina dog 20 mars 1827 av nervfeber, 24 år gammal. Hennes man, Johannes Larsson, dog 9 maj samma år av bröstfeber, 30 år gammal. Sonen Johan Peter kom till Öjan, till Jan Johansson, som fosterson. Snart därefter togs han om hand av en farbroder, bonden Peter Larsson i Sväm och blev senare själv bonde i Frebol. I bouppteckningen efter Jan Johansson upptogs tillgångar för 1247 riks daler och skulderna till 59 riksdaler. Bland tillgångarna kan nämnas två häs tar, fyra kor, fem får, två baggar, fyra getter, en färdevagn, en kärra med 19 fjädersäte, en skogsvagn, en bulthjulsvagn med hökärra, kälkar, både järn skodda och inte järnskodda sådana, ärjekrokar, hästok, åkervält, en ryss med säte, träharv, selar mm Fastigheten halva Öjan upptogs till 733 riksdaler. Jan Johansson förekommer omnämnd i domboken. 1813 var han åtalad för fylleri, vilket skett i samband med en begravning, där J aen skulle hjälpa till med kistans nedsättande i graven. Jan råkade då själv ramla ned i graven. Han dömdes för fylleri och för sabbatsbrott. 1806 företogs storskifte i Öjan. Bönder i Öjan var då Samuel Eriksson och Jan Johansson. De ägde hälften vardera, eller 1/4 mantal vardera, efter helt mantal räknat, som det uttrycks i handlingarna. Den gamla byggnings tomten, bergig och stenig och med gamla hus tätt bebyggd, blev utvidgad och delad. Det framgår av protokollet att även den gamla hustomten på något sätt delats, så att de båda ägarna hade var sin del. Skiftet genomfördes i enighet och sämja. Alla ägorna, åker, äng och betesmarker delades så att de båda ägarna fick sina marker vardera i ett sammanhängande skifte. Jonas Jonsson 17990416 i Åby, bonde och lösdrivare H Maja Stina Andersdotter 18051111, Barn: Johanna Sofia 18250414, gift och bosatt i S Bråten Dorotea 18271123, g m Anders K Johansson, död 1868 Inga Maria 18310405, g m Karl J Jonsson,Skrädebergs ägor Tilda 18340114, piga i Öninge, till V T ollstad 1858 Anna Maja 18360905, till Stora Åby 1856, Johan August 18390315, dräng i Sväm, till Rogslösa 1858, Sara Lisa 18420225, till Linköping 1860 Jonas och Maja Stina vigdes 1823 och övertog hans föräldragård i Öjan. Jonas var son till bonden Jan Johansson och hans hustru Stina Jonsdotter i Öjan. Maja Stina var dotter till bonden Anders Andersson och hans hustru Sara Lena Andersdotter i Mark. De bodde och brukade på den ena av de två gårdarna i Öjan fram till år 1842. Då flyttade familjen till Mark, troligen för att överta hustruns föräldragård. Familjen hade också bott där under några år i början av 1830talet. De sålde sin gård i Öjan 1842 till Hans P Emanuelsson, se nedan, för 1500 riksdaler. Det gick sedan dåligt för Jonas. Han blev lösdrivare. Famil jen kan inte återfinnas i husförhörslängderna under 1840talet efter att de lämnat Öjan 1842. I död och begravningsboken står antecknat, att den 22 april 1852 dog uifattiga lösdrivaren Jonas Jonsson, före detta bonde i Öjan, av slag, 53 år gammal. Hustrun anges i husförhörslängden 1850 också vara lösdrivare och utfat tig. Deras små barn har av allt att döma följt med föräldrarna i deras lösdri veri. Maja Stina bodde efter makens död inhyses på Ödeshögs Södergård. Hon överfördes till Fattighuset på 1870talet och dog där 1886, 81 år gam mal. 20 Även om inte detta fall är helt unikt, att en bondfamilj blir utblottad och måste lämna allt, är det inte vanligt. Båda två var födda i bondefamiljer och hade förmodligen arvsrätt i går dar i Öjan och i Mark. Därför borde det gått bättre, kan man tycka. Vi kan ske kan gissa att spritmissbruk var en stor del av orsaken. Äldsta dottern Johanna var vid flera tillfällen piga i Öjan, senast 1866. Hon blev sedan gift och bosatt i Södra Bråten. Dorotea var likaså piga på olika ställen. Hon blev sedan gift med inhyses krymplingen Anders Kristof fer Johansson. De bodde på olika platser. 1868 dog hon i Grimshult. Inga Maria blev gift med förpantningstorparen Karl Johan Jonsson på Skräde bergs ägor. Visst skulle jag vilja veta hur det gick för dessa barn, dessa lös drivarbarn. Jonas förekommer också omnämnd i domboken. 1839 dömdes han till böter för olovlig brännvinsbränning. Han var också omnämnd i ett skuldfordringsmål 1843. Det framkom då att han var medellös och inte kunde betala sin skuld. Vid vintertinget 1845 ådömdes han en vitesbot på tre daler. Han saknade medel att betala detta. Han blev därför vid sommartinget 1845 dömd till åtta dagars fängelse på länsfängelset i Linköping. Vid hösttinget 1828 hade kronolänsmannen Nelson gjort en räfst rörande vägunderhållet. Att underhålla vägarna var böndernas ansvar och det var många bönder som nu stämdes inför tinget. Det utdömdes böter, dels för bristande vägunderhåll och i en del fall för försenad väglagning. I vår bygd var det bönderna i Kopparp, Stora Smedstorp, Öjan, Munkeryd och Gyllin ge. Johannes Jonsson 17661227 iAdelöv, bonde H Anna Larsdotter 17760726 i Linderås, Barn: Maja 17990630 i Adelöv, g m Magnus Jonsson, Råby Stina Greta 18081026 i Adelöv, g m Johannes Petersson i Krokek Johannes(Johanna) 18120122, död 1814 i mässlingen Johannes 18140823, bonde och nämndeman i Sväm Anders Magnus 18170616, bonde i Öjan, se nedan Johannes Jonsson föddes 27 december 1766 i Adelövs by. Han gifte sig första gången omkring 1795 med Greta Hansdotter i Sutarp. Hennes första man blev ihjälslagen i Sutarp 1792. Johannes brukade därefter den ena av gårdarna i Sutarp. Greta Hansdotter dog 1801 av venerisk sjuka. Han gifte sig 1803 med Anna Larsdotter. Hon var dotter till Lars Eriksson och Stina Jonsdotter i Sänninge i Linderås socken, senare bosatta i Adelövs by. Johannes och Anna kom till Öjan omkring 1811. De ägde och brukade därefter den ena av de två gårdarna i Öjan. Johannes dog 1842. Anna Lars dotter bodde kvar i Öjan på ett undantag. Där hade hon en ko och två får. Hon dog av ålderdom 1857. 21 Bouppteckningen efter Johannes Jonsson visade en behållning av 2220 riksdaler, en relativt stor summa. Bland de olika posterna kan i korthet åter ges bl.a. följande: Snickareverktyg, ölglas, spetsglas, 20 porslinstallrikar, två tekoppar med fat, tre lerkms, 11 stenfat, sex trätallrikar, tre dussin trä skedar, tre tráfat, färdevagn, kärra med säte, skogsvagn, gödselbotten, bult hjulsvagn, skodda och 0sk0dda kälkar, ryss, skrinda, kvinnsadel, ressel, skärkista med kniv, slipsten, hästok, ärjekrokar, fem kor, en kviga, en tjur, en kättakalv, en bock, sex får med lamm, en bagge, en galt, en gris. Bouppteckningen efter Anna Larsdotter 1857 visade en behållning av 745 riksdaler, enbart i lösören. Hans Peter Emanuelsson 18141214, bonde på 1/6 mtl, Inga Maria Larsdotter 18160218, Barn: Johanna Sofia 18390531, Karl Johan 18410605, Petrus August 18431230, Frans Gustaf 18451028, Denna familj kom från Kulltorp 1841. Hans Peter var son till Emanuel Samuelsson och Greta Johansdotter i Kulltorp. Inga var dotter till bonden Lars Andersson i Klämmestorp och hans hustru Sara Jonsdotter. De hade köpt gården av Jonas Jonsson. År 1847 flyttade familjen till Sunneryd och från Sunneryd kom i deras ställe Karl Johan Petersson. Emanuelsson är omnämnd i domboken 1842, dels för en gårdsaffär i Kulltorp och dels för att han skulle ha uppträtt berusad och varit i slagsmål i Ödeshög 22 mars 1842. Familjen Emanuelsson flyttade tillbaka till Sunne ryd 1847. Efter några år där flyttade de vidare till Skorperyd. Mer om dem finns att läsa under Sunneryd. Hos dem bodde änkan Maja Hansdotter, född 1777. Hon uppgavs i hus förhörslängden var utfattig. Hon kom från Mark till Öjan samtidigt med familjen Emanuelsson. Hon dog i Öjan 2 december 1843. Det är möjligt att hon var släkt med familjen. Karl Johan Petersson 18200506, bonde i Öjan, Johanna Nilsdotter 18170426, Barn: Anders Emil 18490409, död s å Maria Sophia 18470902, Emilia Augusta 18510228, Karl Johan och Johanna gifte sig 1844. De bodde därefter två år i Kull torp och kom 1846 till Sunneryd. Han hade sina rötter i Stora Krokek, son till Peter Månsson och Anna J önsdotter. Johanna var dotter till Nils Jonsson och Stina Andersdotter i Sunneryd. De stannade inte länge i Sunneryd utan flyttade år 1847 till Öjan. Här övertog de den gård som Hans Peter Emanuelsson tidigare haft. Går den i Sunneryd tog Emanuelsson, således ett gårdsbyte. Karl Johan dog 22 1864. Johanna och dottern Emilia bodde kvar i Öjan till 1872, då de flyttade till Gränna. Dottern Maria Sofia flyttade troligen också med dit. Bouppteckningen efter Johan Petersson visade tillgångar för 4559 riksda ler, därav en av gårdarna i Öjan för 4000 riksdaler. Bland tillgångarna i öv rigt har jag antecknat en häst ett par stutar, två kor, två kvigor, två kalvar, fyra får, tre lamm, en bagge och en gris. Bland skulderna,4 455 riksdaler, fanns många småskulder till åtskilliga personer i bygden. Anders Magnus Jonsson 18170616, bonde, Stina Sofia Samuelsdotter 18230724, Barn: Karl August 18440607, Josefina Vilhelmina 18470130, död s å "hos modern i sängen" Johan Alfred 18480301, Frans Gustav 18500311, Ada Augusta 18520111, Christina Josefina Fl. 18531216, Anna Sofia 18560112, Anders var son till Johannes Jonsson och Anna Larsdotter i Öjan. Han köpte föräldragården i Öjan 1842 för 2400 riksdaler. Han gifte sig 1843 med Stina, som var dotter till nämndemannen Samuel Svensson och hans hustru Stina Andersdotter i Lilla Krokek. Det var Samuel Svensson som så grymt mördades 1864 i Stava. År 1857 förvärvade Anders och Stina en gård i J onshult Stora Åby socken, och flyttade dit. Därmed bröts den ursprungliga släktkedjan i Öjan. Nu kom nya ägare. Jöns Gustaf Petersson 18120614, bonde, H Johanna Emanuelsdotter 18170821, Karl Anders 18380730, Jöns hade sina rötter i Stora Krokek. Han var son till Peter Månsson och Anna J önsdotter. Johanna var syster till Hans Peter Emanuelsson, se ovan. Familjen kom från Gåsabol till Öjan 1840 och flyttade tillbaka till Gåsabol 1844. Familjen emigrerade senare till Amerika. Anders Samuelsson Stark 17840126, torpare Johanna Olofsdotter 17980918, Barn: Johan 18200918, död av bröstsjuka 1836 Kristina 18220509, Anna Maria 18241215, t Öninge 1840, t Sthhn, åter 1856, Johanna 18260825, död av vattusot 1836 Sven Peter 18370714, till Munkeryd omkr. 1852 Anders var son till bonden Samuel Larsson och Katharina J ohansdotter i Sunnesjö. Varifrån han fått namnet Stark är okänt. Kanske hade han varit 23 soldat någon tid. Johanna var dotter till livgrenadjären Olof Brodd och hans hustru Maja Jonsdotter på Brodderyds ägor. Johanna hade tidigare varit gift med Jonas Andersson och de fyra först nämnda barnen ovan var från detta äktenskap. Familjen Stark kom till Öjan från Kushult (Näteryd) 1836 och flyttade till Lilla Krokeks ägor 1838. Anders var torpare, men 1837 uppgavs han som inhyses. Anders dog av bröstfeber 1844 och Johanna dog 1875 av ål derdom, båda på Lilla Krokeks ägor. Mera om dessa kan vi läsa under Lilla Krokek. Dottern Kristina uppgavs vara svagsint och att hon hade fel på ögonen. Hon gifte sig 1854 med Johannes Vetter i Munkeryd. Karl Peter Vetter 1818051 1, dräng Maja Karin Andersdotter 18240709 i Gränna, Gustaf 18431222, död 1844 av blodslag Karl Peter var son till torparen Anders Vetter och hans hustru Greta Eriksdotter på Munkeryds ägor. Maja Karin var född i Gränna landsförsam ling 1824, dotter till Anders Petersson och Lena Stina Svensdotter i Gran mark. De gifte sig 1842. De fick en son, Gustaf 1843, som dog 1844. De flyttade 1844 till Glasfall och senare till ett torp på Börstabols ägor. De flyt tade snart vidare, ut ur socknen, okänt vart. I grannbyn Gyllinge skedde 1855 ett dråp. Det var häradsbosen Johan Kumling som på Gyllinge sandgärde slog ihjäl sin hustru. Läs mera om det ta i berättelsen om Gyllinge. Under några år i mitten av 1860talet bodde Karl Johannisson och hans hustru Gustava Utter med sina fyra barn i Öjan. De ägde en av gårdarna men flyttade sedan till Staffanstorp. Under en tid därefter brukades denna gård av Johannes Andersson i Gyllinge. Under några år på 1860talet brukades ena gården i Öjan av Gustaf Adolf Jonsson, född 1841 och son till Jonas Samuelsson i Gyllinge. Gustaf var ogift. Han flyttade sedan tillbaka till Gyllinge. Johan Magnus Bandur 18180606 i V Tollstad, inhyses Anna Maja Nilsdotter 18201010, (1 t torp. Nils Abrahamsson, Stora Smedstorp Johan och Anna kom till Öjan från Kulhult 1867. Johan var son till liv grenadjären Peter Bandur och hans hustru Stina Greta Olofsdotter på Gum by ägor. Hans morföräldrar var torpare på Södra Bråtens ägor. Anna var dotter till torparen Nils Abrahamsson och hans hustru Stina Jonsdotter på Stora Smedstorps ägor. Johan och Anna gifte sig 1867. De stod i Öjan upp tagna som inhyses. Han uppgavs vara krympling och hade i tidigare husförhörslängd också beskrivits såsom mindre vetande men beskedlig. Anna dog 1884 och Johan 24 togs då in på Fattighuset i Ödeshög, där han dog 1889. Han hade en mor broder, bonden Anders Petersson i Munkeryd. Om Bandur kan tilläggas att han förmodligen betraktades som skojig, kanske lite av muntergök. När jag omkring 1950 var lilldräng hos min far far, Ernst Johansson i Öjan , hörde jag ibland talas om Bandur och vilka skojiga uttryckssätt han hade. Under åren 187074_ bodde skomakaren Johan Petersson och hans hustru Edla Kristina Mell på Ojans ägor med sina fem barn. De kom från Gränna socken och flyttade tillbaka dit. Anders Johan Jonsson 18220529, bonde, Anna Sofia Gustavsdotter18291021 i Säby, Barn: Ida Sofia 18510619 i St Åby, g m August Johansson i Öjan Tekla Axelina 18550103 i ", till Amerika Emilia Mathilda 18590227, till Varv 1879 Frans Herman 18620522, till Varv 1880 Amanda Josefina 18640327, död 1865 Jeanna Olivia 18660308, död s å Karl Edvard 18690629, till Amerika Oskar Anton 18710801, tog namnet Hedin, Johan var son till bonden Jonas Andersson och hans hustru Anna Kaisa Larsdotter i Stava. Han var av den gamla stavasläkten. Anna Sofia var dotter till bonden Gustaf Johansson och hans hustru Maja Lisa Eklund i Löverhult i Säby, senare boende i Kopparp. Johan och Sofia gifte sig 1849. De bruka de under åren 184957 en gård i Ruskilsby. De kom därefter till Öjan där de först troligen arrenderade en gård. 1862 köpte de en gård i Öjan om % mtl av Anders Magnus Johansson och Kristi na Sofia Samuelsdotter för 6000 riksdaler. År 1864 flyttade de till Stava där de innehade 1/24, en nybildad gård vid Holavedsvägen, på höjden norr om Kyléns. Johan stod kvar som ägare till gården i Öjan under flera år efter flytt ningen till Stava. Hans måg och dotter, August och Ida, se nedan, övertog senare denna gård. Johan dog av kräfta 12 november 1896. År 1901 flyttade Sofia till sin dotter Ida, i Öjan. Hon dog där den 3 juli 1914 av ålderdom. Från 1893 finns ett kontrakt om undantagsförmåner rörande Johan och Sofia. De förbehöll sig där all löv och barrskog i Norrängen i Öjan. Vidare skulle jordägaren till % mtl Öjan svara för åkerbruket vid den gård, 1/24 mtl Stava, som Johan och Sofia ägde och bodde på. Kontraktet gällde i bäg ge deras livstid eller så länge de bodde på gården i Stava. Under åren 18761879 var Karl Johan Andreasson, född 1843 och från Staffanstorp, med sin familj bosatta i Öjan. De sålde sin gård till Jonas Hansson, se nedan, och flyttade till Gåsabol 1879. 25 Jonas Hansson 18270315, bonde Fredrika Karolina Gustavsdotter 183 1 1003, Barn: Hilda Josefina (18560802), till V Tollstad 1881 Adolf Amotius 18651103, utfl t Heda 1883 Karl Henning 1867, utfl t N Amerika 3 april 1888 Denna familj kom till Öjan 1879 från Rosshohnen. Jonas var son till Hans Larsson och Anna Greta Larsdotter i Narbäck. Karolina var dotter till Gustaf Johansson och Anna Lisa Eklund i Kopparp. Hon var faster till Ida Jonsdotter ovan och syster till Sophia Gustavsdotter, Johan Jonssons hustru. Jonas och Karolina hade också en son, Gustav Hansson, född 1858. Den ne hade rest till Amerika men återkom därifrån 1891 och gifte sig 1892 med Josefina Mathilda Pil från Tällekullen. Karolina Gustafsdotter dog 1895 och året därpå såldes gården till August Johansson för 5150 kronor, som därmed ägde hela Öjan. Jonas flyttade tro ligen 1896 till Rosshohnen. I bouppteckningen efter Karolina Gustafsdotter upptogs % mantal Öjan till 3700 kronor. Hon efterlämnade sju barn: Otto Jonsson i Rosshohnen, Gustaf Hansson i Råby, Hulda Josefina, g. m. F A Stolt i Norrö, dessa myn diga, vidare sönerna Johan Adolf och Hemming samt dottern Edla, g. m. handl. Henre Acher, bosatta i Amerika. Eva Andersdotter 18281129, infl 1883,utfl t Isberga i Heda 1884. Eva Andersdotter hade sina rötter i Öninge. Hon var under några år på 1860talet gift med inhyste Jonas Zachrisson. Efter hans död bodde Eva Andersdotter på ett flertal platser i socknen. Hon hade en son och en dotter från äktenskapet. Dottern flyttade till Amerika 1883. Sonen flyttade till Vadstena. Hon kom från Maltmossen till Öjan 1883 och 1884 flyttade hon till Isberga i Heda och är därefter inte omnämnd i Ödeshögs kyrkoböcker. August Johansson 18500224, bonde i Öjan, H Ida S Andersdotter 18510619 i Stora Åby, Barn: Ernst Ricth 18760929, bonde i Öjan, se nedan Elsa Matilda 18850331, g m Ernst Andersson i Skorperyd August var son till Johannes Andersson och Sara Alexandersdotter i Gyllinge. Ida var dotter till Johan Jonsson och Sofia Gustafsdotter, se ovan. August och Ida vigdes 6 december 1872 och brukade sedan hennes föräld ragård i Öjan. Augusts föräldrar hade under åren 186472 haft gården på arrende. Om August kan vidare sägas att han var nummer två av åtta syskon. Alla hans syskon emigrerade till Amerika, till Iowa, där de flesta blev farmare. August och Ida köpte 1893 gården efter hennes föräldrar. Några år senare förvärvade de även den andra gården i Öjan. Därmed fanns det i Öjan bara en bonde. August dog den 16 oktober 1916. Ida dog i juli 1930 hos sin dotter Elsa i Skorperyd. Sonen Ernst övertog Öjan. 26 Augusts föräldrar, Johannes Andersson och Sara Alexandersdotter, inne hade under åren 18511882 mellangården i Gyllinge. När de sålde den 1882 förbehöll de sig i kontraktet ett undantag på gården. De avsåg då att bygga en stuga på Öjegärdet i Gyllinge. År 1883 avtalade de dock med sonen August om att få bo på det torp som ligger på Öjans mark, utmed vägen mot Gyllinge. Troligen flyttade de senare fram till gården, där de bodde på den södra gården, troligen från om kring 1897. Under åren 189496 bodde i Öjan en bondefamilj om tio personer. Det var Karl Oskar Johansson, född i Motala 1856, hans hustru Matilda Karls dotter född 1857 och deras åtta barn. De kom från Stora Smedstorp och efter två år flyttade de vidare till Stora Åby. De arrenderade gårdar runt om i bygden och stannade oftast bara ett par år på varje plats. De arrenderade under åren i Öjan båda gårdarna. Det var möjligen ett generationsskifte då i Öjan. Matilda hade sina rötter i Svinåsen, hennes föräldrar var Karl Andersson och Eva Ekelund. Under åren 189799 bodde en skräddarfamilj i Öjan. Troligen hyrde de det torp som ligger utmed vägen mot Gyllinge. Det var skräddaren Anders Viktor Hammarstedt, född i Gränna 1872 och hans hustru Hulda Maria J 0 hansdotter, född 1877 i Gränna. Efter två år flyttade de till Holkaberg. De hade en dotter, Ahna Viktoria, som också var född i Gränna, 1897. Vi har nu kommit in på 1900talet. Detta århundrade skulle komma att medföra stora förändringar för bygden. I Stavabygden bodde år 1900 unge fär 450 människor, därav i Öjan 1012 personer med pigor och drängar. De allra flesta livnärde sig på det som då var modernäringen. Ännu i början av 1900talet skedde det mesta inom gårdens egen ram. Mejerier fanns ännu inte i närheten. All mjölk tillvaratogs på gården , kär nades till smör och ystades till ost, som sedan såldes på torget i Gränna eller Ödeshög eller till lokala uppköpare. Fårens ull blev till kläder. Tänk vilka olika hantverk som gjordes. Ernst Johansson 1876, bonde i Öjan, H Sehna Andersdotter 18750915, Barn: Henry 1900, g m Märta och bonde i Munkeryd Elvir 1902, g m Ester och pastor i Sv. Alliansmissionen Ivar 1905, g m Astrid från Narbäck och bonde i Gyllinge Gösta 1909, g m Aina, missionär i Afrika Holger 1912, g m Svea från Narbäck, bonde i Öjan Ernst var son till August Johansson och Ida Andersdotter i Öjan. Sehna hade sina rötter i Gräsberg. Hennes föräldrar var Anders Gustav Nilsson och Klara Johansdotter. Ernst och Sehna gifte sig 1900 och övertog på arrende först den ena av de två gårdarna i Öjan, senare övertog han båda gårdarna. Sehna Andersdotter dog 1912 i samband med att sonen Holger föddes. Ernst gifte sig med Jenny Håkansson från Börstabol. Hon avled 1941 och därefter gifte sig Ernst för tredje gången, nu med Sehna Andersson från Lil 27 la Krokek. Ernst dog 13 juni 1959. Sehna flyttade 1966 till Ödeshögs sam hälle, där hon dog 16 september 1972. Gården i Ojan övertogs av sonen Holger. Ernst bodde med sin familj i den norra gården i Öjan. Där anlade han också en stor trädgård. Ernst Johansson var bonde i Öjan men han drev från omkring år 1925 en sågverksrörelse och trävaruhandel i Öjan. Han deltog också i den kommunala verksamheten som ledamot av Ödeshögs kommu nalfullmäktige, skolstyrelsen, taxeringsnämnden och fattigvårdsstyrelsen m.m. Han var också ledamot av Stava missionsförsamlings styrelse. För övrigt deltog hela familjen i missionsförsamlingens verksamhet. Sö nerna fortsatte detta engagemang i missionsförsamlingen. Två av sönerna, Elvir och Gösta, gjorde detta på heltid, båda vid Svenska Alliansmissionen i Jönköping, De tog namnet Stavman. Elvir stannande som pastor inom lan det och var senare distriktsföreståndare inom Svenska Alliansmissionen. Gösta reste ut som missionär till Afrika 1936 och stannade där i många år. Inte förrän på 1980talet återvände han till Sverige med sin hustru Aina. De bosatte sig då i J önköping. I huset på den södra gården bodde länge August Forsander 18550122, jordbruksarbetare H Hilma Fleischer 18740523 i Grenna Barn: Ernst Herman V 19030325 i Adelöv Erik Conrad Mattias 19041 1 12, Agnes Elvira 19070407, Karl Axel 19091020, August Forsander var son till torparen Karl Johan Forsander och hans hustru Kristina Sofia Persdotter på Gyllinge ägor. Hilma Fleischer var dotter till Gustaf Axel Fleischer och hans hustru Johanna Sofia J ohannesdotter i Åsvarp i Gränna socken. August Forsander gjorde dagsverken hos bönder na i bygden. Till Öjan kom de från Adelövs socken 1904. Han bodde med sin familj iden stuga som ligger på vänster sida på vägen mot Gyllinge. August flyttade med sin familj till Kopparps ägor 1913. August dog där 1941. Efter att August Forsander med sin familj flyttat, kom Hulda Karlsdotter Forsander, född 1869, till Öjan. Hon var syster till August. Hon bodde i Öjan fram till sin död 1935. Under hennes sista år bodde där också hennes syster Hilma Forsander, född 1882. Hihna flyttade från Öjan 1936. Närmare uppgifter om familjen Forsander finns under Staffanstorp och Kopparp. David Leonard Persson 18831224 i Varv, skomakare, Anna Andersson 18870901 iSvanshals Barn: Dagmar Linnea 19220418, Siv Iris 19260907 i Kumla Bengt Hugo 19241122 i " , fs, oä st Göta Viola Persson Doris Viola 19290101 i " , f " " " " Folke Teodor 19130416 i Svanshals, jordbruksarb. 28 Denna familj kom 1932 från Kumla till Öjan och bodde i samma torpstu ga som Forsander hade gjort. David var skomakare och var anställd hos Os kar Hedin i Sjöberga. Han hade således inget eget skomakeri i Öjan. Familjen flyttade till Fagerhult 1934 men återkom 1940 och bodde här ytterligare något år. De flyttade sedan till Åeryd och då var David skomaka re i Ödeshög hos Manne Hedin. År 1941 kom så Axel Forsander med sin familj till torpstugan. Axel Forsander 19091020, lantarbetare. h Lilly Richardsson 19120809, g 37 s Karl m 1937, i Gränna s Torgny Erland 1939 i Gränna d @ Ingegerd 1941 i Sofia, Jkpg s Lennart Yngve 1942, Axel var son till August Forsander och Hihna Fleischer, se ovan. Lilly var dotter till Emil Karlsson och Anna Johansson i Börstabol, senare bosatta i Bodebol. Axel och Lilly bodde med sina barn från 1941 i torpstugan utmed vägen mot Gyllinge, där hans föräldrar bott tidigare. De flyttade på 1950 talet till Ödeshög. Holger Johansson 19120219, bonde i Öjan, Svea Johansson 19160610, Barn: IngBritt 1936 Ingemar 1940 Holger var son till Ernst Johansson och Sehna Andersdotter i Öjan. Svea var dotter till Viktor Andersson och Josefina Sjöberg i Narbäck. Holger och Svea gifte sig 1936 och bodde sedan i Öjan, där Holger med tiden övertog både gård och sågverksrörelse i Öjan efter sin far, Ernst Johansson. Holger var en utåtriktad och gladlätt person. Han var verksam i Stava missionsförsamling, där han var ordförande i många år. Han var också kommunalt engagerad. År 1964 överlät han Öjan till sin son Ingemar, se nedan. Holger och Svea flyttade 1969 till en villa i Ödeshög. Svea avled den 10 oktober 1971. Holger bodde kvar i Ödeshög och dog där 14 november 1989. Här bör också berättas om sågen. Den startades på 1930talet. Det var Ernst som av Konrad Hård köpte dennes sågverk från Stava hamn. Det var ett mobilt sågverk. Det placerades först på olika platser i bygden. Det var i Näteryd, Stavreberg, Siggeryd, en tid i Staffanstorp också innan det fick en permanent plats i Öjan, utmed vägen mot Munkeryd. Det drevs först med en ångmaskin. Efter kriget ersattes den av en fotogenmotor. Här vid öjesågen sågades virke under många år. Under höst och vinter kördes det fram timmer och i januari startades sågningen. Holger övertog med tiden även sågrörelsen. Under ett 40tal år sågades där timmer varje vinter och vår. Varje säsong avslutades med bondsågning, då varje intresse 29 rad kunde infinna sig med eget timmer för att få sågat i önskade dimensio ner. Till sågningen kunde folk i bygden få arbete. Det kunde betyda arbete för 810 man. Flera av dessa var först sysselsatta med huggning av det timmer som sedan skulle sågas. Sågen hördes också vida omkring, både motorn och sågklingorna. Verk samheten upphörde 1962. Idag syns inga spår av sågen. Nu har skogen åter erövrat den gamla sågbacken. Det syns inget av den verksamhet som där rådde. För oss som var med finns bilden kvar av såghusbyggnaden, av de stora staplarna med sågat virke, av de stora stockrusoma, dofterna av sågat trä, ljuden från motorn samt bilden av den stora enbusken ovanför sågbacken. År 2006 bodde Ingemar Holgersson med hustru Inga i den södra gården i Öjan. Ingemar Holgersson övertog föräldragården, eller skall vi säga båda gårdarna, år 1964. Det var hans farfars morfar, Anders Johan Jonsson, som 1848 kom till byn och var den förste av denna släkt här i Öjan. I det gamla torpet utmed vägen mot Gyllinge bor deras son Peter Hol gersson med hustru Monika och deras barn. Stugan på den norra gården var länge uthyrd som fritidshus men den står nu tom. På planen ut mot vägen har ett nytt hus uppförts under år 2005. Där bor nu Per Arne Holgersson. Djurhållningen har fortsatt. Det innebär att det fortfarande finns djur i ladugården på Norrgården. Där står 12 ungnöt och 2 hästar. Det är den största av de två ladugårdarna i byn. Mjölkleveransema upphörde 199091. Södergårdens ladugård är ombyggd till verkstad. Ingemar är nu pensionär. I Öjan bor permanent år 2006 sju personer. Alla husen, inklusive lagår dar och övriga uthus står kvar och är i gott skick. Ingemar avled den 27 juli 2008. Släkten följa släktens gång. Hans hustru Inga bor kvar i Öjan. Det gör också de två sönerna. Livet går vidare. Ingemar har också satt åtskilliga spår i bygdens historia. Han har hjälpt människor med deklarationer och med juridiska problem. Han har varit en gagerad i missionsverksamheten i bygden. En mera utförlig biografi bör skrivas om Ingemar. Min berättelse om Öjan har handlat om äldre tider. Om nutid och de se naste årtiondena överlämnar jag till människorna i byn att själva berätta och beskriva. Jönköping i juli 2009 Arne Ivarsson 30