Carl Leonard Kinmanson, donator i Lysing

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Carl Leonard Kinmanson, kyrkoherde .ton från Stora Åby, donator” bakom de J'. é, :löjdvillormz i fyra av bdmdet: ' :arenan Bilden tag i Parir, ;ml/gen på 1850talet. Carl Leonard Kinmanson, donator i Lysing A1) Margareta Cornell Under flera år i början av 1970talet diskuterades det i Ödeshögs kom mun och skrevs mycket i lokalpressen om Kinmansonska fonden och slöjdvillorna i Ödeshög, Stora Åby, Heda och Rök. Donatorn, kammar rättsrådet Carl Leonard Kinmanson, vem var han och vad var anled ningen till hans donation till dessa fyra socknar? På grundval av di verse protokoll, personliga brev, tidningsnotiser och litteratur skall jag här försöka ge en bild av en personlighet, som för mig framstått såsom mycket sympatisk och generös. . Carl Leonard Kinmanson, född i Linköping den 18 juni 1811, son till rektorn, sedermera kyrkoherden i Stora Ãby och Ödeshög, Daniel Leonard Kinmanson (17794853) och hans maka, född Jungqvist. Hans farfar var kyrkoherden i Rök och Heda, Leonard Kinman (17221815, gift med Gertrud Berzelius, en kusin till den berömde professorn Jöns Jakob Berzelius), son till Peter Kindman, kopparslagare i Linköping, död 1734. AV detta framgår att Carl Leonard Kinmanson hade stark för ankring i Östergötland, speciellt i vårt härad. Den berömde Berzelius Carl Leonard Kinmanson växte upp och gick i skola i Linköping, då fadern var gymnasierektor där. Ur brev, skrivna av Jöns Jakob Berzelius, 121 framgår att familjen hade ett sommarställe, Köptorp, en dryg fjärdings väg från Linköping. Förmodligen träffade Carl Leonard sin berömde släkting där vid hans besök bl. a. sommaren 1820* och i augusti 1826. Om det sista skriver Berzelius: Kinmanson och jag besökte en Tante i min födelseort, byn Våf versunda. Vi återkomma till Linköping. Jag afsteg vid Köplorps grinden för att taga min middag hos Kinmansons. Där fann jag Crasells, landshöfvdingen, biskopen och en stor mängd gamla be kanta församlade till ett dundrande kalas med vin, punsch, cham pagne och kanonskolt, det var nämligen min födelsedag den 20 augusti. Efter skoltiden i Linköping fortsatte Carl Leonard sin utbildning i Uppsala, där han blev jur. kand. 1837. Han var länsnotarie i Östergöt lands län 4243 och landssekreterare i Stockholms län 4750, då han blev kammarrättsråd, d. v. 5. medlem av vår ännu fungerande skatte och förvaltningsdomstol kammarrätten. Han var ledamot av Stockholms stads fullmäktige 6470, vice ordf. i Riksgäldskontoret 6771 och tillhörde riksdagens andra kammare från 1867 till sin död 1871. Under åren i Stockholm bodde han på Drottninggatan 25 (18511864) och Mäster Samuelsgatan 44 B (18651871). Kommunal och riksdagsman Under de år Kinmanson var ledamot i stadsfullmäktige utvecklades Stockholm till en större industristad. Stadsbilden förändrades, folkmäng den ökade avsevärt, kommunikationerna med övriga landet förbättrades genom järnvägarnas utbyggnad; skolor och sjukhus planerades och de fyra stånden upphörde vid bildandet av andra kammaren i riksdagen. Enligt protokoll från dessa år, ägnade sig Kinmanson åt arbetet inom fullmäktige och riksdagen med ”stor skicklighet, flit, ordentlighet och varm övertygelse”. Han deltog i flera statliga och kommunala utred nlngar. Som fullmäktigeledamot lade han ner mycket arbete på kommunalför valtningens modernisering. Dessutom stödde han förslaget att Stockholm 1864. firade 50årsminnet av unionen med Norge, intresserade sig aktivt för sjukvårdens utbyggnad och bidrog, genom bildandet av en föreläs ningsfond 1865, till grunden för Stockholms högskola. Under sina fyra år som riksdagsman inlämnade Kinmanson flera socialt inriktade mo tioner bl. a. ”Angående upphörande af fängelse vid vatten och bröd såsom särskild straffart”. Detta skedde ej förrän efter hans död, men den humane juristens aktiviteter bidrog säkert till straffets avskaffande. Carl Leonard Kinmanson hade ett vackert hem med mycket litteratur och konst, som utgjorde hans vänner i ensamma stunder, enligt honom själv. Han var medlem i Konstföreningen fr. 0. m. 1853, ledamot av inköpsnämnden 1855 och skattmästare 185860, då han avsade sig om val p. g. a. ”att hans tid var för mycket upptagen”. För att uppmuntra konstnärer i framtiden står i hans testamente: ”Jag kan icke avstå från 122 att lemna något belopp åt Kongl. Akademien, de Fria Konsterna till understöd för lofvande och skickliga Målare och Bildhuggare”. Detta :leslulterade i C. L. Kinmansons fond 1874, varur stipendier årligen ut e as. Carl Leonard gifte sig aldrig. Sophia Öberg (skräddaren Öbergs änka) var i många är hans husföreståndarinna. Troligen fick hon ganska ofta ordna bjudningar, eftersom Kinmanson var en mycket uppskattad säll skapsmänniska. Det sägs, att han, särskilt tillsammans med goda vänner, var ytterst underhållande. Inom Frimurarorden hade han en hög ställ ning. 1 dess handlingar står bl. a. följande: ”Få har så lite som han fikat efter vare sig enskild eller allmän gunst, och få har likväl varit så högt Värderade, så hjärtligt med vänskap och tillgifvenhet omfattade.” Oväntad bortgång Den 28 nov. 1871 befann sig kammarrättsrådet på besök hos en be kant vid Gustaf Adolfs torg, då han drabbades av slaganfall och hastigt avled. Post och Inrikes Tidningar, Wadstena Läns Tidning, Aftonbladet m. fl. hade utförliga artiklar om dödsfallet och begravningen i Klara kyrka. De berättade om den framstående mannen, hans liv och verksam het. Vid begravningen deltog bl. a. hertigen av Östergötland, sedermera Oscar II, kammarrättskollegor, stadsfullmäktigeledamöter och många vänner. Gravsättningen skedde på Röks kyrkogård, där också farfar Leo nard Kinman är begravd. Redan 1862 skrev Carl Leonard Kinmanson sitt testamente, med gam maldags juridisk elegans. Kvarlåtenskapen skulle övertas av exekutorer Klorkarefamiljen G, Högberg framför ,rlöjdøillan i Rök. Bilden är från sekelskiftet. Gustaf Högberg (18561914) var folkrkollärare or/ø klorkare och han: fru Maria Jmåikøllärarmna. Klarkarn mr en verklig tungvikmre omkring 150 kg! 123 na landshövdingen Axel Bennich, medicine professorn Hjalmar Abelin, och krigshovrättsrådet Johan Rhodin, ”för att handhafvas och användas i öfverensstämmelse med deras kännedom om min vilja”. Som tidigare nämnts blev Konstakademin och Statens Tavelmuseum ihågkomna. Så ock två morbröder Jungqvist, bosatta i Motala och i trakten av Åtvida berg. Moster, Fredrika Jungqvist, Häggestad i Heda ”skall af min för mögenhet hafva sin fulla bergning.” Exekutorerna fick 1500 riksdaler var för arbetet. Rötter i fyra socknar Och sedan är vi framme vid donationen till vår bygd. ”Jag vill också gifva något bidrag, såsom minne af mig åt Stora Åby, Ödeshögs, Röks och Heda församlingar uti Östergötland.,7 Vad detta bidrag skulle bestå av framgår ej av testamentet. Det ålåg exekutorerna att verkställa Kin mansons önskan, som först i slutet av 1880talet resulterade i fondens bildande och slöjdvillornas uppförande i de fyra socknarna. Att här återge hela fondbestämmelsen skulle ta för stor plats. Därför endast några rader. .. 7'härmed anslå en summa av 10.500: vilken summa benämnd Prostinnan Hedvig Kinmansons fond trädgårds och slöjdskolor . . .” ”. . . skolorna ställas under vederbörande folkskolein spektörs kontroll.. .” ”Några närmare föreskrifter angående trädgårds och slöjdskolornas framtida skötsel anse vi oss icke böra meddela. Vi är förvissade att församlingen och dess förtroendemän däråt ägna den upp märksamhet och omvårdnad, som omtanke för ungdomens undervisning naturligen påkallar.” . . . Stockholm den 29 juli 1887 A. Bennich H. A. Abelin. Flera år innan denna skrivelse tillställdes de fyra socknarna, hade donationen och planering av slöjdskolornas uppförande behandlats vid kyrkostämmorna bl. a.: ”E.0. kyrkostämma med Heda församling den 10 mars 1875. Anmälde komminister Ullman att Herr Generaldirektören m. m. A. G:son Bennich, såsom utredningsman i avlidne Kammarrätts rådet Kinmansons bo, omnämnt att Kinmanson uttryckte önskan att efter sin moster, Mamsell Ebba Jungqvists död, förära försam lingens skola en donation, vadan församlingen att, sedan Mamsell Jungqvist avlidit uppdrog åt pastor Ullman att uppresa till Stock holm och med utredningsmiinnen i Kammarrättsrådet Kinman sons bo rådgöra icke blott om donationens utförande, utan ock om dess nyttigaste användande för församlingens skola. Halva rese kostnaden betalar församlingen. Jöns Ullman.” Kyrkostämma vid Röks församling den 20 december 1884. Kyrkvärden S. G. Larsson hade hos stämmans ordförande be gärt att stämman skulle höras, huruvida icke skäl vore att hos av lidne Kammarrättsrådet Kinmansons boutredningsman efterhöra, om församlingen hade att hoppas erhålla någon donation ur hans bo, efter Generaldirektören m. m. A. Bennichs löfte . .. 124 Kontraknprorten Leonard Kinman, Rök (17221815), farfar till donator” Kinman Jon. Bilden påträffad i rik: arkivet. Denna förfrågan resulterade i ett positivt svar från Bennich och en lantmätare tillkallades i och för avstyckning av jord till den blivande skolträdgården. Efter ytterligare några år byggdes slöjdvillorna. Vem som utfört ritningarna till dessa har jag inte lyckats ta reda på, ej heller vart dessa ritningar tagit Vägen. Bennich var kontaktmannen som såg till att Kinmansons önskemål förverkligades. Kanske var det han som beställt ”ritningarna, som äro utförda af en arkitekt i Stockholm, i gam malnordisk stil.” Detta stod i ÖstgötaKuriren 29 jan. 1887. Vidare med delas att det hållits entreprenadauktion på husbyggena. Efter anbud för de olika socknarna erbjöd sig en byggmästare Carlsson från Mjölby att bygga alla fyra för sammanlagt 26.500 :. Slöjdvillorna klara 1339 Troligen var slöjdvillorna färdiga sommaren 1889 att döma av föl jande rader från kyrkostämmoprotokoll i Heda 18/8 89 . .. ”uttrycka icke blott sin innerliga och hjärtliga tacksamhet för exekutorernas åt göranden i denna sak, utan ock sin önskan att den ädle givarens nit för det uppväxande släktets gagn måtte bära rik frukt och att hans namn här länge måtte med skyldig tacksamhet nämnas”. Kanske nämns hans namn i dag inte med så stor tacksamhet, men de som fick undervisning i hans skolor reagerade säkert annorlunda. D. v. 5. de som var roade av dessa ämnen. Kalle Kurir, signatur för redaktör Gustaf R. Pettersson i Östgöta Kuriren, skriver den 26 okt. 1889 under rubriken, ”En tripp till landet” livfullt och underhållande om en resa på den nya järnvägen från Vad stena. Han steg av vid Alvastra och tog sig till Heda. Berättar om den gamla kyrkan men mest om slöjdvillan i närheten, byggd i ”Schweizisk villastil”. 125 Slöjdvillan i Heda beskriven i texten efter ett reportage 1889 ser ut så här i dag. Foto Harry Bergenblad. En titt in i slöjdskolan Alla fyra husen, Heda, Rök, St. Åby och Ödeshög, äro fullstän digt lika, hvarför man känner alla, då man sett ett. De äro upp förda i villastil och hafva på nedre botten en större slöjdsal samt ett rum med kök såsom bostad för läraren, hvarjemte å öfvra bot ten finnas tvenne präktiga rum utom rymliga förvaringsrum. Fortsättningsvis får man en bra bild av den nya skolbyggnaden: I stora släjdsalen finnas 10 hyfvelbänkar, en svarfstol med till behör samt slipstenar och i öfrigt allehanda för slöjd behöfliga redskap såsom stemjärn, knifvar, hyflar, bandjern och sågar m. m. Af de flesta finnas 12 st. T. 0. m. handdukar finnas, och i spisen stå limmpannorna färdiga att värmas upp. Allt är med ett ord så komplett, att det endast är för lärare och lärjungar att träda in och börja arbetet. På gården finns en rymlig smedja, likaledes med allt i färdigt skick och till skolan äro för öfvrigt uppförda nödiga uthus. Och förutom allt detta hafva socknarna erhållit ett kontant belopp af 10.500 kr. hvardera, hvaraf räntan skall an vändas för husens underhåll samt undervisningens bedrifvande. Artikeln avslutas med följande 0rd: ”Hvilken Välsignelse bör icke blifva frukten af denna ädelmodets sådd”. 126 Nya tider, nya seder . . . Sedan detta skrevs har mycket hänt. Särskilda slöjdskolor behövs inte längre. Trädgårdsskötsel ingår i dag ej i den ordinarie skolundervisningen. Och därmed är jag framme vid slutet för slöjdskolornas existens. Enligt beslut från kungliga kammarkollegiet den 6 mars 1974, bifölls Ödeshögs kommunfullmäktiges begäran om ändring av fondbestämmelserna, per mutation. Som skäl hade fullmäktige anfört att under en följd av år testators vilja beträffande fondmedel och fastigheter ej kunnat uppfyllas, då slöjdundervisningen är obligatorisk och numera bedrivs i andra lo kaler. Fastigheternas underhåll har vållat problem, då hyran ej räckt för att hålla dem i gott skick. Vidare noterades att slöjdvillorna i Heda och Stora Åby användes till bostäder och den i Ödeshög för hobbyverksam het och bostadsändamål, medan villan i Rök begagnas till skolbibliotek, undervisnings och gymnastiklokal. Då fondbestämmelserna är identiska i de olika församlingarna, föreslår till slut fullmäktige en sammanlägg ning av fonderna, framförallt av praktiska skäl. Kammarkollegiet biföll ansökan och tillät kommunen att sälja villorna i Stora Ãby och Heda samt fri dispositionsrätt till de två andra. Pengarna som kommer in på försäljningen skall tillfalla respektive fonder för att därefter samman läggas till en samfond, kallad Kinmansonska fonden. Den förvaltas av Skolstyrelsen, med undantag för förrnögenhetsförvaltningen, Vilken hand bas av kommunstyrelsen. Sedan en tiondel av räntan lagts till kapitalet, skall resten gå till stipendier till skolelever som är mantalsskrivna i kom munen, bl. a. som belöning för arbete i teater, musik eller annan kul turell verksamhet, gymnastik och idrott, Skolresor och studiebesök. Dock ej till sådant som skall tillgodoses av kommunen. Kinmansonska donationen var en för sin tid ovanlig och generös gåva, som skolbarnen i de fyra socknarna under åren haft glädje av. Många har säkert än i dag minnen av undervisningen i de charmiga ”villorna”. Tyvärr vet vi inte så mycket om donatorns person och privata liv. Hans gåva till vår bygd motiverar dock att vi, som bor här nu, tänker på honom med tacksamhet. 127