"Det var så länge sen..."

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

fick 3 öre raden och har än i dag 3:75 att fordra av Ville, ”roli gare än om han betalt mig” säger fordringsägaren. Under många år skrev han ”nidvisor” till revyerna i Ödeshögs manskör och 28 av dess årsberättelser på vers. Sedan 50 år korresponderar han på esperanto med en japan. Som många andra fick han förenings träning i godtemplarorden och hade en tid hand om logen Her kules förnämliga bibliotek. Därtill kan läggas en rad kommunala uppdrag med tonvikt på Ödeshögs byggnadsnämnd. På äldre dar har Halvar vänt tankarna 00h forskningsivern till det levande förflutna. Han har i Östgöta Correspondenten publi cerat ett stort antal artiklar under samlingsrubriken ”Det var så länge sen.. .” Av utrymmesskäl måste vi begränsa oss till ett ur val. Genom den konkreta utformningen och de omsorgsfullt fram letade fotografierna, har dessa artiklar ett påtagligt kulturhistoriskt va'rde. Låt oss lyssna till Halvar Andersson, den mångkunnige idealisten och skribenten! Hugo Brolin Halvar Andersson miréare, iøzdmtriledare, godtemplare, folkbildare, kommun/ilman och hembygdsforréare. Det var så länge sen... Halvar Andersson, född 1898 i Laxhemmet, Stora Åby, är sedan unga år en aktivt verkande kraft i bygdens liv. _ Jag kom till världen på ett litet skogshemman och upplevde inga andra sen sationer än djuren och naturen, berättar han. Håll i dig nu, i så du inte ramlar å, sa mamma när grabben klängde sig upp på x, < kvarnlasset till Kroxeryd, en förmaning som Halvar säger sig ha En av samhället: äldsta fastigheter. tillämpat genom åren. Till Höghults varannandagsskola sprang han genom den nästan stiglösa skogen. Under första världskriget job " u bade han i skogen för bränslekommissionen och fick bl. a. ihop OdeShOgs aldSta affarszcvarter till ett kg. karbid, en nödvändig materia för den som nätterna Den i dagligt tal kallade Löfska fastigheten torde väl vara en av de igenom hängde över böcker från sockenbiblioteket. Kanske var det äldsta fastigheterna i Ödeshög, kanske rent av den äldsta om man från då intresset för .lack London grundlades när Halvar byggde räknar den gamla sockenstugan. Om fastighetens tidigare öden vet man sitt hus i Ödeshög var det naturligt att efter ungdomsårens idol \ att den varit mangärdsbyggnad i Stora Äby Västergård och såldes tro kalla detsamma Måndalen. Snart korn Halvar som många andra ligen under förra delen av 1800talet till den sägenomsusade handelsman in i träbranschen: Backasandsfabriken, en byggmästare och slut Johanna. Hon lät uppföra den på den plats där den fortfarande står. I ligen Möbelkompaniet där han var företagsledare. denna fastighet öppnade Johanna sedan sin affärsrörelse. Man ser in Den läslystne vid osande karbidlampa började snart skriva själv. gången till affären under ett snedtak åt gårdssidan på gavelns högra hörn. När Vilhelm Moberg var redaktör för Wadstena Läns Tidning, Johanna kom emellertid på obestånd och affären överlåts till en köp skrev han och Halvar växelvis brev mellan Per och Pål. Halvar man från Lysekil vid namn Landeberg. Han hade med sig en husmam 184 Q 185 sell * som ett hembiträde kallades på den tiden vid namn Rika. Denna mamsell gifte sig så småningom med kyrkvaktmästare Blom och kallades i dagligt tal Rika Blom så länge hon levde. Handelsman Johanna sålde emellertid fastigheten till sin dotter Jeanna Petersson, Vilken 1898 i sin tur sålde den till köpman Karl Löf. Han fortsatte affärsrörelsen sedan Landeberg flyttat från Ödeshög. Med undantag för takresningen, som ändrades omkring 1860, är fastigheten i stort sett likadan som på Johannas tid. I en gammal resebeskrivning om Ödeshögsbygden omnämnes att mark nadsplatsen i Trehörna 1758 flyttats till Ödeshög. Marknader var ju på den tiden den enda möjligheten att köpa och sälja. Det står Vidare om nämnt i denna resebeskrivning, att det 1850 fanns handelsbod i Ödeshög. Det kan ju mycket väl vara den handelsbod, som handelsman Johanna startade. Det laga storskiftet skedde ju för Ödeshögs vidkommande under åren 184052 Det har utretts, att Löfska fastigheten med största sanno likhet fanns på denna plats 1850. Fotografiet torde dock vara av yngre datum. Det är taget av en yrkes fotograf från Stockholm. Till höger syns tingshuset och hörnet av den s. k. Klubben. Vid fastighetens övre Vänstra hörn skymtar det allra äldsta byhäktet. Det berättas att uppvärmningen i detta byhäkte endast var en kakelugn. När en gång Ödeshögsoriginalet Kalle Velan blivit finkad på grund av sin kärlek till brända och destillerade drycker, så tog han till fället i akt att hämnas. Han rev ner både kakelugn och murstock. Det höll på att bli hans öde. Byggnaden, som skymtar längst ut på Vänster kanten, är sannolikt Otto Lejons första handelsbod och där såldes även lantbruksredskap. Det tycks som om denna plats var fröet till Ödeshögs affärscentrum. Séolklan 1897 utanför Ära missiom/Jm. 186 En skolklass 1897 I lycklig okunnighet om Skolskjutsar och SIA poserar här en skol klass om 33 barn framför Ãsa missionshus i Stora Ãby socken 1897. Missionshuset, som åtminstone till det yttre är likadant än i dag, bygg des 1878 för 1.844 kr., inklusive dörrar och fönster, som tillsammans kostade 170 kr. Lärarinnan hette på den tiden Tilda Andersson och hen nes vikarie Gerda Tenggren. Båda är med på bilden. Stora Ãby kom mun hyrde skollokal i missionshuset 1883v1953. Den sista lärarinnan hette Tyra Friberg. Den sammanlagda hyran för alla dessa sjuttio år uppgick till 14.985 kr. Så vitt man vet är det endast två av de försam lade skolbarnen som lever i dag, och det är fru Lydia Gustavsson, f. Karlsson från Lyckan, Stora Ãby, nu boende vid Skördegatan 9 i Lin köping och 86 år. Vidare har vi Erik Andersson, som då bodde i Toretorp och nu bor vid Medevigatan 43 B i Motala. Fru Lydia Gustavsson står framför lärarinnan i övre raden. På den tiden fick barnen till fots ta sig till skolan, vintertid genom snödrivor och ofta på obanade stigar. Men de fostrades till dugliga medborgare. Nu är Stora Åby södra skogsbygd en utflyttningsbygd, en utveckling som den gröna vågen ännu inte lyckats vända. *å jägaren bade en lämplig adreu: Rävråinnxbult. 187 Jägaren i Rävskinnshult Det var sannerligen inte så tätt mellan sensationerna på den lilla gård där jag föddes 1898. Men en dag kom en man och en kvinna med en dragkärra, lastad med diverse bohag. Överst var en korg med några blommande pelargonier. När man bor fjärran från allfarvägen var detta en stor sensation. Jag var väl fem eller sex år då. Det var jägaren och friluftsälskaren Christoffer Emanuelsson, som med sin hushållerska Alida flyttade in i en backstuga på Rävskinnshults ägor vid den på gamla kartor angivna 7”ridvägen” i kanten av de stora Järnstadskogarna i Stora Ãby. Så småningom fick jag höra att mannen levde på jakt och fiske, men först när jag blev äldre förstod jag att det betydde att leva på spar låga. Så fort vårisarna gick upp på Lorasjön, kom Christoffer med sin hem magjorda korg med lock, som han bar på ryggen tillsammans med en ”pulsestång” _ en stång med en klump i ena änden. Med stötar i vattnet skrämdes härmed fisken in i det utlagda nätet. Christoffer var alltid för tegen om fångsten. Han ville sällan erkänna, att han fick någon fisk. Med jakten var det tvärtom, om denna skröt han vitt och brett för alla som ville höra på om alla de rävar, harar och annat villebråd han skjutit. Vi blev ganska snart mycket goda vänner. Han berättade ofta om hur han låg på lur vid rävgryten i Järnstadskogarna, hur han smög sig fram till tjäderspelen och hur han stod på pass för morkullornas sträck i vår kvällarna. En dag erbjöd han mig att få följa med till ”Rövareberget” i Karlsforsskogen. Där hade tjuvar, bl. a. Hjert och Tector haft sina göm mor. Christoffer hade vid ett tidigare besök hittat en kniv och en gaffel, vilka han stolt uppvisade. Efter den stiglösa marschen genom skogen var vi slutligen framme vid ”Rövareberget”. Ner till den egentliga grottan ledde en smal gång, som började med ett par trappsteg av ditlagda stenar. Efter en olidlig spänning hade man då kommit till grottans botten. När man tittade uppåt, såg man det trekantiga hål som utgjorde grottans enda ”fönster”. Rövareberget, som är ett ganska stort bergmassiv7 har inte bara varit tillhåll för tjuvar och stigmän under årens lopp. Där har även varit tillhåll för rävar och grävlingar, och många är de historier som jag under jaktutfärder dit fått höra. Nu efteråt kan man undra, hur det gick att leva på jakt och fiske. Ja, Christoffer plockade ju tallkottar också på vintern, och dem sålde han till en uppköpare i Ödeshög för 25 öre halvspannen. Alida kunde konsten att få en och annan brödkaka eller fläskbit att vandra över till sin korg utan att direkt behöva tigga. På bilden Christoffer Emanuelsson pose rande vid Lorasjön när seklet var ungt. Han har för länge sedan gått till de sälla jaktmarker, som blir slutmålet för alla jägare. J88 ”av Folk/rimma! vid Sid "4 hamn omkring 1905. Hamnen i Stava Människans äldsta transportvägar har från urminnes tider varit vat tenvägar av skilda slag. Farkosterna på dessa vägar har utvecklats från enkla trädstammar som paddlades fram till våra dagars superfartyg. Även vår bygd utnyttjade vattenlederna på ett ganska tidigt stadium för transporter av skilda varuslag, i synnerhet då det gällde längre av stånd. För västra Östergötland togs sjön Vättern tidigt i tjänst som trans portled, även om de bråddjupa stränderna lade naturliga hinder i vägen för anläggning av hamn eller lastplatser. Omkring sekelskiftet ser man på gamla kartor och handlingar den så kallade ”Lussehamnen” eller Stava hamn. Den har väl med all sannolikhet utvecklats från en enkel provi sorisk lastplats för vedskutor och mindre lastbåtar, till dess att bygdens bönder slog sig samman och byggde en lastkaj, som än i dag påminner om hamnens storhetstid och som till och med hade hamnmagasin. Det var väl främst skogsprodukter som lastades i hamnen för Vidare befordran till städerna och de större orterna runt Vättern, i en del fall för omlastning till järnväg. Hamnmagasinet tyder Väl också på ankomst hamn för spannmål och andra varor. Sommartid gick det även tillfälliga lustresor från Stava hamn. När ”Lussebohamnen” hade sin storhetstid råder det delade meningar om, men fotografiet lär vara från tiden om kring 1905. Det visar ju en viss aktivitet. Så långt fram i tiden som 1924 _1925 kördes en virkesförsågning från Amundeby till hamnen för vi dare befordran. Nerfartsvägen till hamnen var ju brant och besvärlig, och särskilt vintertid var skenolyckor vanliga. Såväl kälkar som vagnar var försedda med efter den tiden ganska sinnrika bromsanordningar som dämpade farten högst betydligt. Det var ju socknarna i södra Östergötland som främst anlitade hamnen i Stava, men det kom skogstransporter med både oxar och hästar från områden långt in i Småland som lastade av sina produkter i Stava. 189 En annan lastplats som dock inte kan kallas hamn, fanns på ett tidigt stadium _ om vilket äldre personer kan berätta _ vid den så kallade ”Blå port” vid den gamla landsvägen mellan Ödeshög och Stava, där Vätterns yta ligger mycket lågt i förhållande till vägbanan. Där lastades vedskutorna på så sätt att en stor trumma, hopspikad av plank, var för bindelselänken mellan landsvägen och båtarna, en anordning som natur ligtvis var både arbetsam och riskabel. En annan lastmöjlighet fanns det även längre ner utefter Vätterstran den vid Skrädeberg, där dock inga större anordningar gjorts för att kunna lasta, men vissa spår efter denna lastplats liksom särskild väg kan man skönja än i dag. Nu dundrar de stora långtradarna på motor vägen högt över västra Vätternstranden. Vättern har vad sjöfarten beträf far blivit en steril sjö, medan ”Lussebohamnen” sover sin törnrosasömn. Bilden av de unga muriéømlemø är från början av 1920talet. Frälsningsarmén kom 1896 Det var inte så tätt med sensationer i Ödeshögs bysamhälle i slutet av 1890talet. Det var ju förstås marknad höst och vår. Så var det de tra ditionella torgdagarna en gång i veckan, då man kunde besöka torget för att träffa gamla bekanta. Man gick naturligtvis till något kafé, så dana var det gott om på den tiden. En kopp kaffe kostade inte mer än 25 öre och då fick man massor av bröd till, så att man kunde äta sig matt. Men 1896 hände det verkligen en sensation som satte spår i det lilla samhället femtio år framåt i tiden. Då hissade den nybildade Frälsnings armékåren för första gången sin fana med devisen Ödeshög för Kristus. Man höll till i en hyrd lokal vid Smedjegatan. Redan från första stund blev lokalen fullsatt av mötesbesökare. Det blev soldatinvigningar. Det var basarer och skördefester på höstarna och en omfattande ungdoms verksamhet bedrevs. Men den lilla lokalen vid Smedjegatan blev snart för trång och 1914 flyttade kåren in i en egen fastighet vid nuvarande Tranåsvägen. Bilden är tagen kanske i början av 20talet vid en sammankomst med den söndagsskola, som här verkade. Det var oerhört populärt att gå på Fräls ningsarméns möten på den tiden. Särskilt på lördagskvällarna var det oftast så trångt, att sittplatserna inte räckte till. Folk stod i gångarna och överallt, där det fanns något utrymme, och stämningen var på top pen. En och annan fick ju ledas ut på grund av opassande uppträde, och fjärdingsmannen var alltid till hands. Så småningom blev det en nedgångsperiod och på 50talet såldes lo kalen. Den övertogs av Filadelfiaförsamlingen och är nu efter renovering dess kyrka. En dag när jag tittade in under ombyggnaden höll en snic kare på med att spika en ny masonitskiva över det färggranna emblemet Blod och eld, som var målat direkt på väggen över estraden. Jag hann lagom ta en färgbild, innan snickaren fullbordat sitt värv. Tragedi vid krigsutbrott Det var i början av augusti 1914. Den lilla idylliska Ödeshögsbyn räckte inte längre bort än till fastigheten Boda på Grännavägen. Bebyg gelsen därefter var bara de byggnader som hörde till Skattegårdarna och Pilgården, kanske en och annan liten stuga som egentligen inte räknades till själva samhället. Men helt plötsligt blev det liv och rörelse i denna del av byn. Rågen på åkerfältet, där Möbelkompaniets möbelfabrik nu är byggd, mejades plötsligt av, ty skräddarmästare Carl Thunér hade köpt Tränkatorpet. Det hade under några år tjänstgjort som knektatorp för Järnstadgårdarna och skulle nu återuppbyggas i Ödeshög. Men vad som var viktigare för oss pojkar på den tiden _ det skulle komma en cirkus till den lilla byn! Cirkusen kom programenligt. Det blev glädje och fest, som dock mot slutet förvandlades i djup tragedi. Det var cirkus Schmädicke med det stora dragplåstret Eleonore Das 191 Dnrdroltningen, betinngen av Birger Sjöberg, in gick i en mm mm izpplostex i Ödeshög vid första i'ärldiérigeti inbrott. Bilden, tyvärr något inatt, ingår i Uno ”Myggan” Ericxon: artikel ”Kring Dimdrottningen” i Birger Sjöberg Säll skapet: åero/ê 1975. sie eller, som hon mera allmänt kallades i cirkussammanhang, Duvdrott ningen. Hon utförde dans och andra konststycken på slak lina av stål tråd, samtidigt som hon utförde en omfattande dressyr med sina tio duvor som släpptes ut ur en bur. Duvdrottningen hade tidigare, år 1889, gift sig i Danmark med Carl Schmädicke vid en cirkusföreställning där. Författaren Birger Sjöberg blev mycket betagen och inspirerad av Duvdrottningens skönhet. Han skrev en dikt till hennes ära, som i hans diktsamling heter Duvdrottningen. Det kanske i detta sammanhang vore på sin plats att citera en strof ur denna dikt. Dassy den sköna har lagt sig till ro Vilar så vit på sin glittrande bro Duva i handen och duva i här En duva på bröst/rullen går. En sådan glädje har väl rågåkern vid Möbelkompaniet inte upplevat vare sig förr eller senare _ men troligen inte heller en större tragedi. Ty när föreställningens sista nummer var tillända och hela ensemblen stod uppställd för att ta emot kvällens sista hyllningar, klev fjärdingsman C. F. Pantzar från Ödeshög in på sågspånen och läste upp ett telegram. Första världskriget hade brutit ut och alla främlingar från de krigförande länderna uppmanades i telegrammet att ofördröjligen återvända hem. Den översvallande glädjen i cirkustältet förvandlades till unison gråt och veklagan, och därmed var cirkus Schmädickes saga slut för en tid framöver. Carl Schmädicke själv lyckades dock av okänd anledning slippa undan krigstjänst, och efter hand som han lyckades anskaffa nya artister, dök cirkus Schmädicke åter upp. 192 ÖJiögnb/mr vid gamla Jaluballen. Saluhallen en gång i världen Det finns väl knappast någon fastighet i Ödeshögs samhälle, som tjänat så vitt skilda uppgifter som saluhallen vid torget. Den tjänstgjorde ju som ett slags affärscentrum betydligt mer än ett halvsekel. De butiker som rymdes i denna länga, tillhörde branscher av vitt skilda slag. Nu är de borta från arenan. Jag minns i min barndom ett äldre par, som bodde i Stora Åby och som drev handel med enbart blomkrukor. Butiken hölls öppen endast torgdagar. I saluhallen har funnits handel med mjöl och gryn och med målade och trävita möbler. Längst ut mot Riddaregatan fällde handels man Nordström ut en lucka som fick tjänstgöra som disk, där han sålde arbetskläder och underkläder, De senare var tjocka undertröjor och kal songer, för att inte tala om tjocka strumpor och vantar. Bönder och drängar behövde varma kläder. Hyran för den butiken var 75 kr., varav 50 betalades i förskott. Anordningen med luckan som fälldes ner som disk hade ju sina fördelar för den gode Nordström. Det blev ingen trängsel i butiken, eftersom kunderna stod utanför på gatan. Granne med Nordström var en köpman från Tranås vid namn C. 0. Fridlund. Han använde sin butik för uppköp av ull och en del andra lantmanna produkter. En gång i tiden var det skrotaffär i saluhallen, som framgår av bilden. Dess innehavare ses överst på bilden. Han driver nu en större rörelse i samma bransch på annan plats i länet. Smidesmästare Otto Karlsson ses väga en gammal ryktskrapa på en besman modell å och lantbrukare O. Svärd håller en slaktmask som hamnat bland skrotet. Gamla hjul ringar står redo vid väggen för att via smältugnarna bli nytt järn och den frånspända vagnen rymmer ytterligare hjulringar och annat skrot. 193 Hantverkridyil i Ödeshög centrum. Plåtslagare som gick till väders I den gamla byggnad mitt i Ödeshögs centrum, som ännu används som lagerbyggnad, kunde man före 1920 beskåda denna hantverksidyll med plåtslagarna O. F. Petersson och J. Salqvist, vilka tillsammans med läro pojken Erik Adolfsson svarade för att i någon mån hålla plåtslagarskrået vid liv. Fabriksfärdiga plåtarbeten hade vid denna tid inte dykt upp på arenan man ser ju Salqvist hållande i en diskbänk, vilken liksom allt annat plåtarbete tillverkades hantverksmässigt. Såvitt man vet var plåt slagare Rydell den förste, som med den äran utövade detta hantverk i Ödeshög. Så kom A. E. Göransson, O. F. Petersson, J. Salqvist och fa miljen Lindvall. A. E. Göransson var förutom en skicklig yrkesman även en ovanligt djärv sådan. Det har berättats, att det gamla träkorset på Ödeshögs kyrka var så angripet av väder och vind, att man befarade att det skulle ramla ner en vacker dag. A. E. Göransson inlämnade anbud på ett nytt kors av koppar. Anbudet var på 800 kr0n0r, inklusive ställ ningsbygge, en summa som var mycket lägre än vad anbudet skulle ha varit på enbart ställningsbyggande. Vid ställningsbyggandet hade hr Gö ransson hjälp av snickaren Emil Petersson, som trots sitt handikapp han var låghalt _ inte var rädd för att ”gå i höjden”. Båda kom ner igen med livet i behåll. Korset på kyrkan pryder än idag sin plats, vitt nande om vad dåtida hantverkare kunde åstadkomma av gediget arbete. Plåtslagaryrket representeras idag för Ödeshögs vidkommande av Gunnar Häggström, sedan Erik Göransson, son till A. E. Göransson, gått bort. Kort före sin död fullbordade han ett vackert konstverk i smide med bibliskt motiv, som nu pryder stora salen i församlingshemmet i Ödeshög. 194 Allvarltyngda /Jermr framför gamla Rid daregârden. Byggnad från gamla byalaget Före storskiftets tid låg alla gårdar i Ödeshögs by med några undan tag söder om nuvarande torget. Sedan storskiftet verkställdes på 1840 talet blev en del gamla mangårdsbyggnader kvar och även ladugårdar. En efter en skattade de åt förgängelsen, allteftersom bebyggelsen trängde sig på och nya gator lades ut efter den utarbetade stadsplanen. Mangårds byggnaden till Ödeshögs Riddaregård 1/5 var den sista byggnaden av de gamla gårdarna i samhällets centrum. Den har ju som så många andra byggnader haft sina öden, både tragiska och glada, även om den de sista åren betecknats som ett ”förargelsens hus”. Här bodde under många år bagare Petersson, en färgstark Ödeshögsprofil som i detta hus drev bage rirörelse i det ena av rummen på nedre våningen, varefter brödet till sammans med karameller och annat gott såldes i salustånd på torg dagarna. Bagare Petersson var med andra ord en av Ödeshögs ”stånds personer” på gamla dar och ett tacksamt objekt för skolungarnas humor och revymakare. Han hade smeknamnet ”Långskorpa”. Under en lång följd av år stod huset öde och blev föremål för bygg nadsnämndens ingripande. Nu har grävskoporna jämnat det fordom vackra huset med marken. Hela det kringliggande kvarteret möter sam ma öde och skall i sinom tid ge plats åt en mera utvidgad affärsrörelse, som planläggs av Ödeshögs järn AB. 195 m 1» jobbarna md Nobelkompanzet år 1922. Gentlemannen i kubben som står på trappan är John Ohlsson, som i Ödeshög startade skrotaffär i början av detta sekel och som hade sitt lager i den gamla saluhallen vid torget. Han flyttade sedan sin rörelse till annan plats i Östergötland, där han drev upp den till betydligt större dimensioner. Hans företag drivs fortfarande av hans söner. Mannen i filt hatten är en affärsmedhjälpare från Ödeshögstiden. Under första världs kriget Var han en ganska stor uppköpare av gran och tallkottar, som sedan såldes till staten. Lokomotiven på järnvägarna eldades ju bl. a. med kottar. För länge sen på Möbelkompaniet Tiden går, och rätt som det är tycker man att ”det var längesen” när man helt plötsligt hittar ett gammalt fotografi från ett tillfälle då seklet var yngre än nu. Vad vore naturligare än att börja med Ödeshögs möbel kompani, där jag sett så många av mina år försvinna bland doften av lim och trä, vid tjutet av träbearbetningsmaskiner, bland möbler, tex tilier och mattor, i kontakt med så många förtjusande människor som under många decennier var våra kunder. Det var nog mera vanligt förr, att arbetsstyrkan på en arbetsplats lät fotografera sig. Fotografiet ovan visar arbetsstyrkan vid Möbelkompaniet år 1922, fr. v. Gustav Kruus, Gottfrid Andersson, Anton Nygren, Einar Gustafsson, Gösta Bäckelin, Eric Johansson, Holger Wagell, Oskar Karls son, Valfrid Karlson, Melker Johansson och Anders Andersson. Flera av dem är inte mera i livet: Gottfrid Andersson, Erik Johansson, Valfrid Karlsson, Melker Johansson, Anders Andersson och Oskar Karlsson. De övriga med undantag av Gustav Kruus och Gösta Bäckelin bor kvar i samhället, de flesta som pensionärer. Gustav Kruus flyttade på trettio talet till Vänersborg, där han etablerade sig som möbelhandlare, och Gösta Bäckelin slog en dag 7”hammaren i väggen" och flyttade till Stock holm, där han så småningom blev operasångare. 196 w ° g, › \ ' “ ä 23% :a »Lamm ..3 w Bilden av Ödeshög: brandkår är från slutet av 30talet. Mannen i vitt är brandchefen Karl Leion. Från brandväsendets barndom Den 13 juni 1903 är väl det nuvarande brandväsendets födelsedag i Ödeshög, ty då kallades de goda Ödeshögsborna till ett sammanträde på Ödeshögs torg och här bestämdes att ”alla ej av ålder eller sjukdom för hindrade”, skulle tillhöra brandkåren. För att finansiera detta första brandförsvar uttogs en avgift av två öre per 100 kronors försäkringsvärde. Den första brandstaten balanse rades på kr. 11071. Av efterlämnade handlingar framgår, att man inte övade så särskilt mycket. Först 29/4 1905 omnämndes den första övning en. Då utsågs även en kommitté på fem personer med uppgift att ordna en vattenledning från Gatugårdens brunn till torget. Vidare beslöts vid detta tillfälle att uppdra åt brandchefen, som hette Emil Björkman, att tillsäga P. A. Svensson i Skattegården att deltaga i brandkårens övningar och kostnader, vid äventyr att han eljest skulle bli anmäld för försäkrings bolaget för försumlighet. Den 14« juli 1906 beslöt man gräva en brunn i närheten av järnvägs stationen och 7 september samma år beslöts gräva ännu en brunn i hand landen M. E. Bergs trädgård vid Riddargatan och att om tillräckligt med vatten inte kunde fås ur denna brunn _ en ledning skulle läggas från brunnen till dammen i Södergården. Så skedde också, och denna anordning fungerade ända till dess samhället fick ett vattenverk. Man beslöt Vidare att inköpa ett ”uppfordringsverk°7 för 150 kr. och en slang kärra. 197 Uppfordringsverket var en förfärlig historia. Det tog oerhört på kraf terna för dem som skötte det, och personbyte krävdes redan efter några få minuter. När detta monster avprovades 14 juni 19077 antogs först att eld utbrutit i Westerbergs hus (nuvarande Östgötabanken) och vidare i ”fattighuset”. Efter 20 minuters intensivt pumpande var vattnet änt ligen framme, och allt ansågs enligt protokollet fullt tillfredsställande. Det Visade sig tyvärr, att de allmänna brandordningarna och övningar na inte blev det ”folknöje” som man hade hoppats på. I protokoll av 18 oktober 1909 står antecknat, att en hel del personer inte infinner sig till övningarna. Sålunda kom det ingen från Södergården7 inte heller kom målarmästare Aug. Andersson eller P. A. Svensson i Skattegården. Och A. Rask, som redan vid övningens början blivit tillsagd att stanna, av lägsnade sig likväl, sägande att han struntade blankt i brandförsäkrings bolaget. För denna sin uppstudsighet fick han sin brandförsäkring upp sagd, men det tog inte eld i hans stuga så länge han levde. Den 17 maj 1912 begärde sotaren att få höja sin taxa från 25 till 40 öre, en anhållan som blev avslagen under motivering att ”vill inte Lind hof sota för det gamla priset så får han avsäga sig uppdraget, då det ej möter någon svårighet att få sotning utförd för det gamla priset”. Brand chefens lön höjdes dock vid detta tillfälle till 25 kr. för helt år. Den 30 juli 1912 kl. 11 fm. signalerades med ångsirenerna från A. L. Bäcks snickerifabrik, och signalerna blandade sig snart med brandkårens eldsignal. Eld hade nämligen utbrutit i snickerifabriken. Efter sex mi nuter var spruta nummer ett på plats. Den följdes strax av de andra sprutorna och uppfordringsverket. Som det var torgdag och mycket folk var samlat i samhället, rusade man mangrant till brandplatsen, där elden angreps från fem olika håll. Fyra vattenlangningskedjor med hinkar gjorde susen och efter en stund var elden släckt. Var brandmaterielen förvarades fram till 1913 finns inga anteckningar om, men från detta år och tills den nya brandstationen blev byggd, tjänst gjorde den gamla sockenstugan som brandstation. Ja, så gick åren ända fram till 1917. Då skrev järnhandlare Emil Johansson i protokollet för den 16 juni att det var sinande intresse för brandövningarna. Det var så dåligt med folk vid uppfordringsverket att pumpning mycket litet kunde företagas. Vid spruta nummer ett fanns ingen mer än Otto Sa muelsson och Ernst Granlund. Men det gjorde inget, för sprutan var sönder och vattenlangningsmanskapet ville inte hjälpa till med att langa vatten. Den 21/2 1920 väcktes förslag om att bilda municipalsamhälle. Där med inträdde ett nytt skede i samhällets och jämväl brandväsendets his toria. De femton brandmän som då valdes att sköta brandförsvaret fick en årslön av 15 kronor och brandchefen 100 kronor för samma tid. Det var stationsinspektor Ivar Lind, som fick denna oerhörda lön. Under många år fortsatte dock de allmänna brandövningarna en gång om året. 198 qnnn