Rökstenen

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

“W l/ø'”'w.›” \ l ...LH "1 . \ I_ Räkstenen › ar vår märkligaste . iünstçm 2 äkneter v ' h goch tackt med.. mer 750 _ru ' ' Rökstenen är den märkligaste runsten som finns. Varför Varin ristade den vet ingen. Kanske är nyckeln till stenens inskrift att Varin var thul, en som skulle minnas och berätta å ättens vägnar. . KENNEI'll KARLSSON i! Stå?” dessa ?"tmOlâ Men Varia skrev' dei/n., till minne av den döde sonen. ” 2 0 U) U) ._| D: <1 3: E Z 2 w x Forskning & Framsteg 5/98 AV GUN WlDMARK ör 1200 år sedan fick en son ett enastående minnesmär \' ke. Världens längsta och kan ske hemligaste runristning. Men varför ñck denne döde Vamod en så märkvärdig sten? Och varför uttrycker sig hans far sedan så hem lighetsfullt? Runstenar är en mycket märklig del av vår kulturskatt. De berättar på sin tids språk om människor som en gång levde och ofta färdades långt bort i världen. I regel är runstenarna inte svårtydda, men detaljer kan vara oklara. Texten kan vara skadad, ristaren kan ha gjort något fel och runskriftens 16 tecken är för få för att vi entydigt ska kunna tolka 0r den. Rökstenen är vår märkligaste text från forntiden. Den är ett enaståen de minnesmärke över en ung man. Det är den längsta runinskrift som vi känner till. Den är ristad delvis i svårtydd lönnskrift, Där finns dunk la anspelningar på ett redan då för flutet. Den gätfulla och fascinerande ristningen har lockat många forska re till fantasifulla tolkningar. För att bli förstådda kräver egent ligen alla runristningar en tolkning på tre nivåer. Först och främst måste runorna vara rätt lästa. Därnåst mås te man förstå vad runorna betyder, textens mer bokstavliga innebörd. Till sist behöver man också förstå textens funktion i sin samtid, vad den betydde för de läsare som be undrande måste ha sett på den resta stenen med dess rödfårgade runor. Den sista tolkningsnivån kan ibland uppfattas som oproblematisk. De flesta runristningar kan faktiskt jämföras med en nutida dödsan nons. Där talas om vem som är död, vilka de närmast sörjande är och in te sällan finns en liten vers tillfogad. Kortkvistrunor och chiffer För Rökstenens del står det dock klart att alla de tre tolkningsnivåer na är fulla av problem. Att ordet ”ru na” egentligen betyder ”hemlighet” blir högst påtagligt då man står in för Varins text. Redan på den första nivån möter man påtagliga svårig heter. Stenen är ristad med så kalla de kortkvistrunor, och dem kan vi läsa, men Varin fyller på med chif ferskrift av olika slag han vill uppenbarligen att Vi bara med svå righet ska kunna förstå. Svårast att tyda är de stora lönnkorsen. Forsk ningen har trots allt lyckats forcera Varins listigt uttånkta hinder, och möjligen har sista ordet sagts också beträffande lönnkorsen. Men detta framsteg till trots blir det svårt att på den mellersta nivån sammanställa de många runorna till ord och hela meningar. Delvis rör det sig om ganska elemen tära svårigheter, som i vilken ord ning man ska läsa de över hela ste nen utspridda skriftraderna. Här har olika forskare förfarit rått godtyck ligt. Elias Wessens förslag från 1958 att man vid läsningen bör gå från det lätta till det svåra förefaller ändå vara en acceptabel princip, i synner het som textens innehåll tycks följa samma regel. Man kan förstås invän da att det inte är helt klart vilken Chiffertyp som Varins samtida upp fattade som lättare eller svårare än en annan. Sakumukmini Som somliga andra rnnristare har Varin bara ibland använt ordskill nadstecken. Uppdelningen i ord får alltså läsaren stå för och den blir inte lättare av att en oeh samma runa kan användas både som slut runa i ett ord och som begynnelse runa i det följande ordet. En run följd som flera gånger återkommer på Rökstenen är SAKUMUKMINI. Det första ordet är säkert "sagum”, ett ord i ålderdomlig form som kan be tyda antingen ”jag säger” eller "låt oss säga”. Det andra ordet kan dår emot uppfattas som antingen UKMI NI eller MUKMINI. Det förra kan man Översätta till ”de unga", det senare till bla ”folkminne”. Båda tolkningarna är fullt möjliga. En viktig nyckel till texten är den fornnordiska poetiska litteraturen, den Edda och skaldediktning, som islänningarna under medeltiden skrev ner och på så sätt bevarade. 17 Rökstenens historia Varin ger oss en dikt på det gamla versmåttet fornyrdislag och smyck ar dikten på traditionellt sätt med allitterationer, dvs begynnelserim, och poetiska omskrivningar. Den furste som hyllas i strofen bör vara våstgoternas kung Teoderik, vars minne länge levde kvar i den ger manska världen. Det är ett tilltalan de förslag att hjältebilden av honom kan vara inspirerad av den ryttar staty som Karl den store år 801 lät flytta från Ravenna till Aachen. NIT en gåta En mycket nära parallell till Varins strof kan man finna i ett norskt skal dekväde från omkring år 900 som berättar om Uppsalas kungaätt. Det är troligt att Varin har känt till något svenskt kväde med samma ämne. Efter diktavsnittet skriver Varin att ”Gunns häst ser föda på Slagfäl tet”, och även här är vi nära skalde diktningen. Det rör sig om en poe tisk omskrivning, en s k kenning: den häst som stridens valkyria Gunn rider på är en varg. Det är alltså var gen som får föda på Slagfältet. Hela Varins starkt stiliserade text har som klangbotten den avlägsna värld som Vi möter i den gamla isländska litteraturen. Striderna spelar där en stor roll. Vi befinner oss också i ett ättesamhälle där man räknade släkt led bakåt, mindes Ingevaldsättling arna och visste vem som var son till' vem. Med hjälp av sådan kunskap, häm tad från den isländska litteraturen, kan vi någorlunda fånga meningen med texten. Det närmaste en ofñci ell översättning man kan komma av Rökstenen år den som är gjord av Runverket. Bara på en punkt har Varin där fått stå otolkad. Vad han velat säga med det NIT som vi finner ristat med stora lönnrunor mot slu 18 0 Någon gång på BODtalet ristar Varln till minne av Vamod och stenen reses på okänd plats i trakten kring Rök. ' . lllilllllllllllllllllllll mmnmmmmmmmmlm @ På 1200talet byggs en kyrka i Rök, och stenen muras in i ett magasin för spannmål, en s k tiondebod. Endast runorna på fram sidan år synliga. Detta vet vi genom en avrltnlng från 1600talet. W , i 0;? x, “ 4 .5. är 7 r: 57:' 4 › J i am I 75 m Eg: _., . i i I P. 1 ".1' .'qu › Wii. stenen tas fram, men muras omedelbart inl kyrkans vapenhus. Kyrkoherden i försam lingen, prosten Hedmark, hinner dock göra en avritning av hela ristningen. tet av texten är åtminstone tills vida re hans egen hemlighet. Även om det alltså går att göra en begriplig, om än något provisorisk översättning av Rökristningen, så är det klart att en djupare förståelse av den kräver att vi kan se en mening också på den tredje tolkningsnivån. Vad ville egentligen Varin med sin ristning? Kan vi finna svaret på den frågan blir också den bokstavsnära tolkningen litet lättare. Naturligtvis har frågan sysselsatt 9 Spannmålsmagaslnet rivs 1843 och run 9 Riksantikvarlen låter 1862 bryta ut run stenen Llrvapenhusmuren, "afteckna runor na och slutligen uppresa det åldriga minnes märket på lämpligt ställe på kyrkogården." Fyra år senare tolkas inskriften för första gången, så när som på de delar som är skrivna med chiffer. lönnrunorna. forskarna ända sedan de började syssla med stenens gätor. För den som 1878 gjorde den första tolkning en, norrmannen Sophus Bugge, var det självklart att texten måste hand la om den döde Vamod. (Bugge an vände den namnformen som nog bör föredras framför den också an vända Vämod.) En helt annan tolk ning gjordes senare av litteraturhis torikern Henrik Schück. Texten har för honom en litterär karaktär; det rör sig om ett sammandrag av en Forskning 8: Framsteg 5/98 Ö Sophus Bugge lyckas 1878 tyda ett chif< fer, förskjutningsrunorna, näst längst upp på baksidan, och blir också den förste som försöker tolka runorna på vänstra kortsidan. Ar 1910 förstår han att de ska läsas upp ifrån och ner och kan då tyda även dem. \1\ , \ g' . 4. r . ›\ a.. 1. "O 1. U Ö Elias Wessêns tolkning från 1958 står i kontrast mot tidigare tolkningar genom att den är helt befriad från mystiska och mytis ka drag. Han ubpfattar innehållet som såg ner berättade av\Varin för att hedra Vamod. Wessén föreslår också en Iäsordning där de olika lönnskriftema kommer sist. dikt om Varins och Vamods ätt med tillägg av några dunkla myter. En mycket suggestiv och länge all mänt accepterad tolkning gav Otto von Friesen år 1920. Han såg i texten en intensiv maning till ättens unga att utkräva hämnd för Varnod som hade stupat i striden mot tjugo kungar. Den tyske forskaren Otto Höfler vidgade 1952 hämndmotivet i mytisk och mystisk riktning. Sena re, 1983, har norrmannen Ottar Gronvik gått vidare på samma väg Forskning & Framsteg 5/98 G Otto von Friesen ger 1920 en godtagbar lösning av den sista lönnskriften, run korsen. Han föreslår dessutom att stenen var rest som en uppmaning till åttens unga att utkråva hämnd för Vamod som stupati striden mot tjugo kungar. ( (3 Artikelförfattaren ser Varin som thul och hittar så en rimlig förklaring till varför Vamod fick ett så enastående minnesmärke. och ur texten låst ut en mycket spe ciell kulthandling: Vamod är från födseln överlämnad åt guden Tor som låtit honom segra i striden men som också inkrävt sin tillhörighet. Som alldeles befriad från mystiska drag framstår Elias Wesse'ns tolk ning frân 1958. Enligt Wesse'n har Varin velat hedra Vamod genom att påminna om några olika myter och sägner som ingick i Varins minnes skatt. lVarins berättarteknik ingick att sägnerna skulle presenteras iviss TECKNINGAR: KENNETH KARLSSON/UNDERLAG: OLOV LONNQVIST ordning och de var därför numrera de ett grepp som ofta användes också i gammal isländsk poesi. Men det är bara delar av det stoff som Varin känner till som återges. Myter na och sägnerna hänger inte ihop, och eftersom de för länge sedan är glömda har vi ingen möjlighet att i djupare mening förstå texten. Bara de som var samtida med Varin och delade hans kultur kunde begripa hans text. Varin har velat Visa sin lar dom och kunskap för dem, och det syftet hade också hans användning av lönnskrift. Vi kan nog aldrig förstå Denna förnuftiga tolkning bar an tagligen ganska långt. Läsaren befri as frân en del tolkningsbördor. Säg ner blir sägner och ingenting annat. Svårigheten att skapa sammanhang kan man bespara sig eftersom Varin inte har velat ge något annat än frag ment. Men svagheten i Wesséns upp fattning av ristningen är att kopp lingen till Varnod och hans död blir nästan obeñntlig. Man frågar sig också om det verkligen bara var lär domshögfard som låg bakom en rist ning som förefaller så angelägen för sin upphovsman att varje liten plätt på stenen systematiskt utnyttj ats. I själva verket finns hos Wessén ett uppslag till en helt annan tolk ning än den han egentligen föreslår. Han tänker sig nämligen att Varin var "thul”. Vad som menas med er det thul är Visserligen inte helt klart, men innebörden kan bättre förstås med hjälp av ett närbesläktat verb som betyder ”läsa upp, recite ra”. Thulen bör alltså ha ägnat sig åt recitation i någon form. Frågan är vad recitationen hade för uppgift. För l'Vesse'n var det självklart att det rörde sig om en recitation för nöjes skull, underhållning under mörka vinterkvällar. Den uppfatt 19 RÖKSTENEN fram höger översättning. RUNA FÖR RUNA Många förslag till Iäsordning har föreslagits genom åren. Den som anges här är Elias Wesséns. Tolkningen är Run< verkets och den ärinte helt identisk med artikeiförfattarens Rökrunor ningen om en thuls verksamhet är dock inte den vanliga. Det har tvärt om framhållits att thulen bör ha haft en viktig samhällsfunktion. An tagligen har han haft en roll i mer formella sammanhang där en text alltid skulle läsas i samma form. En tysk forskare har kallat honom 20 De flesta av Rökstenens runor är så kallade kortkvist runor, ibland kallade Rökrunor. Kortkvistrunor använ des tillsammans med s k normalrunor från 700talet och framåt. Innan dess användes en rumad med 24 oli ka tecken. Pâ stenen är raderna 21 och 22 huggna med omforrhade ornerade runor ur denna äldre runrad. M WEEKEND? Jag säger de unga det, vilka de två stridsbyten var 4:. 5 10 11 ”Kultredner”, dvs kulttalare. En dansk runsten talar om en ”thul på Salhöga", vilket tyder på att en thul var knuten till sin gård. Att vara thul tycks alltså i det förhistoriska sam hället ha varit en befattning, med all sannolikhet innehavd av en enda person på gården. Till minne av Vämod står dessa runor W Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen N<li som tolv gånger blev tagna som krigsbyte, mtrl :summarum: båda på en gång från man efter man. Det sägerjag som det and .\ ra vem som för nio släktled sedan miste livet 8 i :HM: H: 1" hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld. Emm Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas r ?him hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på Will / iiiilii rmilirmil/llnmwlllb/l sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar. Tillskriver vi Varin funktionen att ha varit en sådan thul på en släkt gård i Östergötland blir mycket i Rökristningens text genast begripli gare. Texten har klara drag av rit. På stenen upprepas flera gånger ”jag så ger . . (eller ”Låt oss säga . . .") vil ket faller naturligt på plats i en rit. Forskning (KL Framsteg 5/98 12 'WWF/l_ Det sågerjag som det tolfte var Gunns häst 13 “Ilmnimummmmym serföda på Slagfältet, där tjugo konungar 14 mmmmm L Mimmi ligger. Det sägerjag såsom det trettonde, vilka 15l tjugo konungar satt på Själland under fyra 16W vintrar, med fyra namn, födda 17 m NWWMWW åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö IINNWMRÄWWIHIL ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hords 19W söner, fem Gunnmund, Björns söner. 20W _5_E,U' :Ry Nu för de unga sägerfullständigt envar(?) . . . eftersporde(?) 18 H Översättningen finns iRökstenen, en broschyr utgiven av Riksantikvarieämbetet. ättlingama som blev gåldad genom en hustrus offer. 23W Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling 24 min! “EUMM'ER är född. Vilen är det. Han kunde krossa enjätte. Vilen är det. Nit. 26 ?tilliflillw Jag säger de unga: Tor WW / 27 WA” “pk/Om Sibbe viets väktare /1 fl//r ' 28 MtáXM/l , ( ) avlade nittioårig en son Det ñnns också en annan upprep ning av samma slag, den som enligt de flestas mening och i Runverkets översättning lyder ”Vilensår det”. Det är dock diskutabelt om en sådan översättning ens är möjlig. Redan Bugge föreslog en helt annan tolk ning: ”Viljen I det?” Och en sådan Forskning & Framsteg 5/98 fråga blir helt rimlig om vi tänker oss att den ingår i en rit och ställs till en församling som då förväntas ge ett jakande svar. Frågan är också in placerad i texten just innan vi kom mer fram till den allra lönnligaste skriften, och man kan tänka sig att dethär krävdes en sorts samtycke av åhörarna innan thulen gav sig in på det mycket hemliga. Jan de Vries, holländsk specialist på nordisk forntid, har framhållit att thulen var en kunskapsbevarare. Det passar väl in på Rökristningen. Vad som där reciteras är ju ”min nen” av något slag. Jag utgår då från 21 Lönnskrift Det finns fyra olika former av lönn skrift på stenen. Mest iögonenfal lande är runkorsen. De bygger på att man delat upp runraden i tre grupper, s k ätter. Man dechiffrerar genom att räkna strecken och låta dem ange först ätt och sedan runa inom ätten. Första armen har två streck, den andra har fem, och ska därför tolkas som andra ätten, fem te runan, det vill säga ”5”. Denna enkla princip kan dock varieras på en mängd sätt och det blir inte enk lare av att Varin stoppat in vanliga runor mitt i lönnskriften. De två lönnchiffer som är ristade på vänst ra kortsidan anger på samma sätt runor genom att man räknar run0r« nas ordning inom ätten. Formen är dock enklare. På baksidan av stenen ñnns ett s k förskjutningschiffer. Man byter där ut varje runa mot den närmast följande på runraden. BENGTA LUNDBERG [I] Räkstenens ovansida. att man bör låsa MUICMINI i stället för UKMINl. Ordet minne betyder här ”bevarat minne", ”tradition”. På ett skadat och därför svårlåst parti av texten återkommer det troligtvis i en sorts avslutande eller förbere dande sammanfattning: ”Nu säger j ag minnena fullständigt." De minnen som Varins text först uppehåller sig vid rör strider av något slag man kan tänka sig att det är förfädernas bedrifter som på detta sätt har hugfåsts. Sedan går texten över i fördolda anspelningar: en hustru har offrar sig, en ättling har fötts åt en kämpe, en nittioåring har avlat en son. Det gemensamma temat kan ha varit att en son har fötts åt ätten på egendomliga vågar. Många minnen borta En text med sådana beståndsdelar kan utan svårighet knytas till någon ceremoni som hade sammanhang med Vamods död. Men vad Varin har tecknat ner är uppenbarligen bara brottstycken av en sådan ceremoni. Utelämningarna kan visserligen för stås som en naturlig följd av att ste 22 nen inte på långa vägar gav honom det utrymme som skulle ha behövts. Att han givit sin text en så fragmen tarisk karaktär är ändå egendom ligt. Han har numrerat sina ”min nen”, men hoppar i uppräkningen från 2 till 12. Ett av "minnena" mate rialiseras i ordet ”Tor” och ingenting annat. Mitt i den karga knappheten slösar han ändå dyrbart utrymme p upprepningar som inte lägger något till innehållet utan måste ha med själva recitationssituationen att göra. Det var alltså viktigt för ho nom att inte bara föreviga innehål let i sina ”minnen” utan också for men för sj älva ceremonin. Man har all anledning att fråga sig till vilken läsare som Varin vände sig med sin text. Vem förstod egentli gen en så hoppande text med så nyckfulla nedslag i ett omfattande innehåll? Svaret måste bli att den bara kan ha fungerat för dem som i förväg visste precis vad allt handlade om. Och eftersom innehållet är så speciellt som det är, kan de invigda knappast ha varit andra än den egna ätten. Dess medlemmar kände till vilka minnen som var numrerade 3 till 11, och de visste också hur åttens åkallan till Tor skulle lyda. Ristning en blev en sorts påminnelse så att de inte skulle tappa sammanhanget. Då får ristningen mening I ett sådant sammanhang blir Rök stenen meningsfull. Varin hade kan ske mist sin ende son. Denne son kan ha varit den som skulle axla vår digheten som thul efter Varin och överta det omfattande kunskaps stoff som Varin förvaltade å åttens vägnar. Vamod var garantin för att minnena skulle traderas vidare så som det hade brukat ske i åttens his toria. Nu var Vamod död. Kanske kände Varin också att något i tiden höll på att förändras. NVesse'n har påmint om att Ansgar var på väg till Birka ungefar sam tidigt med att Varin ristade sina ru› nor. Tor skulle efterträdas av Kris tus, och en ny skriftlig kultur skulle så småningom ersätta den gamla muntliga. Varin kan ha känt sig som bevarare av ett hotat kunskapsarv. Det som bara hade existerar i muntlig form och levt endast i mån niskors minne, det skrev nu Varin ner. Han skrev i ett nästan oförgång ligt material. Hans stora runtáckta sten väckte säkert omedelbart upp märksamhet. En helt rimlig tolk ning av namnet Rök år att det år identiskt med gotländskans ”rauk” och syftar just på den resta stenen som alltså många måste ha fast sig vid. Men begriplig kan stenen knap past ha varit för mer än ett fåtal ens under Varins samtid. Vi som många sekler senare stavar oss fram i det dunkla budskapet kan antagligen aldrig komma så långt att vi riktigt förstår allt i det. Men en dörr öpp nad på glånt mot en för oss alldeles främmande kultur år det i alla fall som Varin har lämnat åt kommande släkten. GUN WIDMARK ÄR PROFESSOR EMERITUS I SVENSKA SPRÄKET VlD UPPSALA UNlVERSlTET. Forskning :i F'amsteg 5/98