Dikter

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

HÖST av Maria Frölinder Från Ombergs höjder vid Vätterstrand Jag skådar mitt fagra Östergötland. Där mina bamdomsdagar har svunnit. Jag ser det i höstens skinande prakt Där naturens pensel på tavlan lagt En fargton som konstnär ej ñinnit. Jag drömmer och ser över toppat av skog Hur lantmän bereder med spade och plog Sina fält för en kommande gröda Ty rikare bygder var fann man väl dem? Det lönar att knoga för maka o hem, Ty tegen ger rikligt med föda. Där borta på ängen går brokiga kor, Den ena är liten den andra är stor, Men alla ge mjölk uti staven. Och får finns i hagen och vita små lamm, Och ullen de ha håller på växa fram Till kläder åt frusna lemmar. Över milvida slätter vid skogarnas bryn Jag ser månget kyrktorn sig höja mot skyn Med glänsande kors och med spira, Säg minnes du barndomens Idockekiang En juldagsmorgon vid "ottesang"? Plör än du den festen fira? Och bliver du gammal och grå en gång Så minnes du säkert ej skönare sång Än klangen från hembygdens klocka Den äger en ton som är klingande klar Från hjärtats djup får den återsvar Ty den stammar från renare nejder. Jag ser det galna allt mer och mer, Och höstens tecken blir fler och fler Över fagra Östgöta nejden. Bland slättens oaser av dungar av träd, Där röda små stugor drömde i fred, Det glesnar bland löv och bland grenar. Snart sveper höststormen ñ'am med makt Och skövlar sommarens grönskande prakt Se löven dansa för vinden! Och fågelskaroma flytta han, Och vildgassen flyga med skri och med skrän Mot Söderns varmare bygder. CLCQhA_ Då ligger mitt fagra Östergötland Och drömmer vid vågsvall ñån Vetterns strand Om varma solljusa tider, Om bättre dagar, om ro och frid Om mera bröd och om slut på strid Ty nya vårar vi bida. (för Östgötwbladet) publicerat 1 okt 1918 VITA ROSOR Hård var nordans kalla vind Smekte kyligt blomstrens kind Blomsterögat soligt, glatt Slocknade i dödens natt. Frusen ligger bäck och sjö Nu så föll den första snö Tusen vita. flagors tal Dallrade ned från rymdens sal. Mjuka flock med lek och sving Svävar uti rymden kring dansar mellan bladlös gren Stannar uppå mossig sten. Flock vid flock så vit och mjuk Söver jordens svepeduk Kallnad, hård är jordens barm Liten fågel hungrig, arm. Smulor utav kom och bröd Ofta hamen glatt oss bjöd Men det är ej nu som förr Spis ej finns vid stugudörr. Får ej fågeln leva mer? Efter mat han fåfängt ser Utan mat och utan sång dagen blir så tröstlös lång. Flinga vit och flinga lätt Väv ditt täcke mjukt och tätt Över jordens sorg och nöd Broderhat och strid och död. Kanske våras det igen Kanske sol kan lysa än? Mörkt det är i molntyngd sky Skall väl dagen nå“nsin gry? Sakta fall med sving och lek Sorgens ros är vit och blek Sänk ditt vita rosen hav Över tusen hjältars grav av Maria Frölinder publicerat i Östgötabladet 1918 bor'GpMiBImbrrs JUL'NUMMER '1'915 I HR : iii.rakan var således inte hon. Na: jag om fram till skolan himdo jag' något hämtat 0 efter mixi titelnaknng och besvikelse. Men J * _ 'ubbhde fåfängi på vem brevskriverskan kun rv.. Nu var ju det. heLa, ännu mera mystiskt o hemlighetefüllt. ty med undantag av den unga dum jag nyss mött vissfo jag inte' .mv någon som ägnat. mig' en blick. Men ja* skulle väl inte. behöva. grubbüa' så. 1'0. I dag skulle ju gåtan lösas, hon [omt det. När jag kom in ilärarer mot_ flyt tade jag bolt) mok_a11iskf., an att' reflek tom, julstjürnan från errockcn till min bonjour. gick in i min klass. Vid mitt intrr'e reste sig1 alla flickor na upp Det r r tjugu säcken' .Taggick ade* _ nämligen I . upp på. k'atedern och_ 'krockade = \ som van ligt Men min Vanlig: morgonhälsning stannade på halva. : '011. ' '“ Var och' en ' 0' unga. flickornn. hade» Julstjärna, fäst vid härma Ett ;n link var det dödsz'si. i klas sen. L.: att den .min av häpnadoch a.: örtning jag_ v1. . 0 ' 0. utsêslutandb' öjlig, och jag kände. hur hä m ' rod nade. Det var som om en os;m.li.g hand ha, ; ' *gripit mig om _strupen och' klämt till. Ett klingande skratt från tjugu 'friska Show, ett skmt'i. fullt" av bitandc h'ån skar tvärs igenom mig. Jag. förlora do besinningon och rusade utan vidare på _ dörren. Nä.: jag kom hem till mig grät Jag av A förödmjukelse, grärt'áom ett' barn ' EN 19123.* Pm? ÖstgötaBladet. nu MARIA FRÖEINDER. l d'lmmora täcken och isorgens slöja. ar jorden svept ikall dermberdag. Det vilar dämpad ångest i vart sinne och_ vemodsfyllt är tompelklookans slag. Nu är det åter jul 'och' Frälsarb'arnetr vill ännu här på. jorden'in vår gäst. Vi bida. Herren uti duthelt måtta tj' vi behöva honom allra, bäst. l i bördig bygd, där våra fäder skördat an gyllne groda i mång: hlmdra. år, där tar nu liemmman sina skördar och dyster ifrån by till han går. '1 Och' Vättern sjunger sina Sorgesångfer i Ombergs grottor och. mot bergLets stup, och när som skumhöljd våg sig' lagt till vila., en gravsång höres ifrån bottnens djup. Det är_ så. dystert överallt ivärldezn, ej skönja i nattsvart. mörker något ljus, Se, troner vaokla; riken störta samman. bedövanda är mänskohnvets brus. Dock, genom mörka. shlgigors dyatra länder jag ser en onda. strålo lysa. klar, jag ser att världensj ljus, som himlen tä.n,de3_r_. när jorden mörker blott och äggest har ' ' i Den strálen stammar från ett Fadersöga. vara kärlek' hög och outsägli'gi är. ' Dongiver kraft åt själens matta, vinge att höja. sig från nöd och sorger här. r \_ _ 7 00h* därför ringer ;åtar julens klocka. fastvemodsfull i är hennes inn. 'i Hon söker från vårt hfjärtedjup att. locka. att eko, som' skäll stiga mot Guds tron. Ja., kom till oss som förr, du barn i krubb'szm. och? giv oss hopp och ljus och BalMiro. låt dina ängLax' ifrån h'öjdon sjunga. att Fridens Konung vill på. jorden bo. 1 Låt: upp, o, mänsklighet, dift hjärtas portar.. Gud till oss arma. “b'arn i_.nåd › ser ner. ' Ack, att Han bln've världens stora konung.. Han, himlens högo Herm. Han o. ingen mor.