Laga skifte

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Qcc/H, En jämförelse av Ödeshögs byalags verksamhet före och efter laga skifte 1840. Uppsats i historia AB 1 Linköpings Högskola Hösten 1974 Kalle\Bäck /' . ...fri \kQMf.ra=r * ...Wu»J' INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING ÖDESHÖGS BYALAG . ÖDESHÖGS BYALAGS BYORNNING ÖDESHÖGS BYALAGS VERKSAMHET FÖRE 1840 Ekonomisk verksamhet Jordbruksanknuten verksamhet Övrig verksamhet ÖDESHÖGS BYALAGS VERKSAMHET EFTER 1840 Ekonomisk verksamhet Jordbruksanknuten verksamhet Övrig verksamhet AVSLUTNING KÄLL och LITTERATURFÖETECKNING sid. sid. sid; sid. sid. sid. sid. sid. sid. sid. sid. 10 15 16 18 20 22 (e LNIeEDlTllNQ Syftet med denna uppsats är dels att undersöka vilka arbetsuppgifter Ödeshögs byalag hade under tiden 1820_1875, och dels att utröna hur laga skifta 1840 påverkade verksamheten. Skiftesreformen som sådan har däremot inte undersökts, då tiden därtill har varit alltför knapp. Undertecknad hoppas istället att kunna återkomma till denna fråga vid en senare tidpunkt. Tiden 1820u1875 har valts med.avsikten att få en tillräckligt lång period både före och efter skiftesreformen, så att ett acceptabelt urval av arbetsuppgifter finns att jämföra. De 25 åren efter 1840 har varit särskilt nödvändiga, då det tog några år in nan de nya verksamhetsformerna stabiliserades. Byalagets verksamhet har vid jämförelsen indelats i tre kapitel, ekono misk, jordbruksanknuten och övrig verksamhet. Till den sistnämnda har förts frågor av bl.a. social och brandteknisk karaktär. Det kan verka omotiverat att sammanföra frågor av så olika typ under samma rubrik, men då de inte har återkommit lika regelbundet i protokollen som fräs gor av ekonomisk och jordbruksmässig art, har detta ändå varit mest praktiskt. Källorna, som är handskrivna, har utgjorts av ett tämligen stort antal bystämmoprotokoll. Några har varit ganska svårlästa och svårtolkade, men det helt övervägande antalet har med en smula envishet gått att ty da. Feltolkningar kan ändå ha insmugit sig, då t.ex. fattade beslut kanske inte verkställdes eller beslut kan ha ändrats, utan att ny by» stämma inkallades. Kompletterande intervjuer med äldre Ödeshögsbor hade varit önskvärda, men tiden har tyvärr inte medgivit detta. I not apparaten har protokollens datum, är och paragrafnummer utsatts. Vil ken protokollsbok, som åsyftas, framgår av källförteckningen. Där da tum och är redan finns i texten, har ingen nothänvisning skett. tg_ QDEEHQQ§_BIALAQ De flesta jordbrukare bodde_pâ 1800talet i tegskiftade byar, Detta innebar, att varje byaman skulle ha sina ägor ungefär lika fördelade på byns olika slag av jordar. Tegskiftet var motiverat av rättvise skäl, men hade betydande nackdelar. Det försvarade bl.a. jordbruks reformer, hindrade enskilda initiativ och tvingade byamännen att före ta det mesta av jordbruksarbetet samtidigt. Storskiftesförordningarna kom i mitten av 1700talet, men dess huvudsakliga betydelse begränsade sig till Skåne.1) Storskiftet påverkade inte heller bybebyggelsen. Först mot slutet av 1700talet blev uppfattningen mer allmän, att en verklig reformering av jordbruket krävde en sprängning av själva bebyg gelsen. År 1805, 1804 och 1807 utfärdades förordningarna om enskiftet 2) Dessa förordningar ersattes sedan 1827 för olika delar av landet. av förordningen om laga skifte, vilken innebar både en reducering av antalet lotter i åker och äng ooh upplösning av bebyggelsen.3) Ödes högs by nåddes av reformen 1840. i Samarbetet mellan bönder i frågor av gemensam natur har förekommit i alla tider och är säkert lika gammalt som brukandet av jorden. Den organiserade bygemenskapen är emellertid av betydligt yngre datum. I Ödeshögs kyrkby igångsattes denna troligen som en följd av regeringens utkast till normalbyordning 1742. Byalagets handlingar, som finns be varade sedan starten, visar att byordningen är av den 16 maj 1785 och det första protokollet är från den 20 mars 1786. Under tegskiftets tid var byalagets verksamhet absolut nödvändig. Gårdarnas ägor var splitt rade oeh åkrarna så små, att t.ex. sådd ooh skörd måste göras samti' digt. Verksamheten har dock fortsatt långt fram i tiden, då byalaget gemensamt ägt bl.a. en marknadsplats med grusförsäljning och ett ler tag. För bara några år sedan såldes denna gemensamma egendom till Ö deshögs kommun och byalaget har inte längre någon formell funktion. Dock finns fortfarande 63:25 kronor kVar i kassan att dela ut, varför byalaget inte är upplöst. Medlemmar i byalaget var endast de som ägde "i mantal satt jord", dvs de gamla gårdarnas innehavare. Ödeshögs by innehöll 9 1/4 mental. Gårdarna var följande: Skrapegården, Gästgivaregården, Prästgården, Södergården, Gatugården, Skattegârden, Riddargården, Pilgården, Brän negärden, Klockaregården, Lyckan och Rangelrumpan (staVas även Rangil rumpan.4) De två sistnämnda gårdarna tillhörde dock inte byalaget he la tiden. Efter 1867 och under resten av den undersökta perioden kal 15 QarlssonRosen, sid 51 f 4 Odeshögs bystämmoprotokoll 18571956, sid. 1 \.hl lades Gästgivaregården för Lillegârden (Lillgården) och Rangelrumpan 5) benämndes efter 1870 i fortsättningen för Jeanneberg. På byns ägor fanns naturligtvis också backstugor, torp och någon eller några han delsbodar. Allteftersom Ödeshögs kyrkby utvecklades till en "central ort" tillkom fler handelsbodar, skolhus, apotek m.m. \\ IM.. is Q? 5. nov. 1867 resp. dec. 1870. \:7 opassöes BYIL§ê§§_BYOBDNI]§G6) Byordningen antogs av grannarna i Ödeshögs by, som tidigare nämnts, den 16 maj 1785, Den är tämligen detaljerad och styrde därigenom livet och arbetet i byn på ett påtagligt sätt i vart fall fram till 1840. Byord ningens efterlevnad torde också ha varit förhållandevis stor att döma av de ofta förekommande hänvisningarna till denna vid senare beslutsfat tande. Någon redogörelse i detalj av byordningens bestämmelser kommer inte att göras här utan endast en sammanfattning av de paragrafer som har anknytning till uppsatsens kommande kapitel. Ordinarie bystämma hölls årligen vid valborgsmässotid, då ålderman (kal lades senare vanligen byordningsman) samt en medhjälpare till honom val des. Närvaro på såväl ordinarie som extra stämmor Var obligatorisk. Ute blev någon utan laga förfall fick han böta 4 skilling banoo. Mötesdi oiplinen var också hård. De som använde svordomar, eder eller våld mot någon granne på stämma fiok erlägga böter på 16 skilling banoo eller mer om brottet så krävde. De viktigaste paragraferna gällde självfallet jordbruket Och gärdesgår darnas skötsel. Här fastslog byordningen, att det ålåg medlemmarna att hålla alla gärdesgårdar ooh grindar omkring gårdar, ängar ooh gården i gott stånd. Syn företogs höst och vår. Innan gärdesgårdarna och grin darna på våren hade blivit iordningställda ägde ingen rätt att släppa ut kreatur på trädesgärdet. Det ålåg åldermannen att bestämma datum för syn av gärdesgårdar och utsläpp av kreatur. Vid såningstid höst och vår skulle på åldermannens tillsägelse sädesgärdet uppfredas inom ett dygn. Skulle någon släppa in kreatur på sädesgärdet under eller efter sådden utdömdes böter. Bete på sädesgärdets renar var inte heller tillåtet u tan endast vid särskild överenskommelse och vid gödselkörning. Några dagar innan slåttertiden skulle åldermannen sammankalla bymedlemmarna för att bestämma dag för slåtter på samfällda ägor. Vid sädesbärgning en gällde samma bestämmelse. Efter slåttern fick inga djur utsläppas på ängarna, förrän åldermannen sammankallaâ medlemmarna och beslut fattats om tidpunkt, antal djur och slag av djur. Antalet djur som fick utsläp pas skulle vara i proportion till gårdsstorleken. När det gällde svinen bestämdes i byordningen, att dessa skulle vara rin gade från första dagen på våren, då tjälen gick ur jorden, till sent på hösten, då stark frost åter inföll. Ringningen fyllde den funktionen, att svinen inte bökade lika mycket i jorden som annars. Påträffades o ringade svin uttogs böter med 4 skilling banoo per styck, Alla svin skul le dessutom under skördetid förvaras på enskild mark eller i hus. De 6. Samtliga uppgifter under rubriken är hämtade från Ödeshögs byordning 1785. ige byamän som hade kalkoner, gäss, ankor eller höns Var skyldiga att hålla dessa inhägnade på egna ägor. Byalaget hade också enligt byordningen andra uppgifter, som låg lite vid sidan av det direkt jordbruksmässiga. Alla byns vägar skulle t.ex. un derhållas efter gjord fördelning mellan gårdarna. Besiktning skedde varje år och av den försumlige utkrävdes böter. Byordningen förbjöd vidare var je byaman att inhysa hjon eller annat folk av mindre fräjd på sina ägor innan grannarna hörts och lämnat sitt medgivande. Byalaget svarade ock så för brandförsvaret inom byn och åldermannen hade ansvaret för tillsy nen av elddonens vård. Åldermannen jämte två byamän eller deras ombud ägde rätt att uttaga de böter, som fanns fastslagna i byordningen. I brist på kontanta tillgång ar tog de pant, som kunde inlösas av den brottslige inom 14 dagar. Hade han inte gjort detta försåldes panten på utlyst auktion. Överskottet tillföll då ägaren, sedan böter, skadestånd och äldermannens arvode avm dragits. De böter, som influtit under året, fördelades på det sättet, att åldermannen och hans medhjälpare erhöll hälften. Åldermannen skul le dock ha dubbelt så mycket som medhjälparen. Den andra hälften tilln föll bykassan, vilken åldermannen ansvarade för. 'ODErsHöst_musa..ianêiaeeuäsann Ekonomisk verksamhet Innan den ekonomiska verksamheten penetreras, måste några ord sägas om byordningsmannainstitutionen. I byordningen sades, att en byordningsman och en medhjälpare till honom skulle väljas varje år på ordinarie bystäm ma i maj. Skillnaden mellan dessa två utsuddades tydligen snart och re dan på 1820talet gjordes inte längr?)någon åtskillnad, utan bystämman Valde helt enkelt två byordningsmän. Arbetsuppgiften var säkert betun gande och detta kan möjligen vara en förklaring till förändringen. I by ordningen fastslogs vidare, att hälften av böterna skulle tillfalla byord ningsmannen och hans medhjälpare för deras besvär. Protokollen under den här perioden nämner aldrig något om ersättningsfrågan, varför det är omöj ligt att säga i vilken grad detta efterlevdes. Bokslut gjordes varje år i maj eller i början av juni till Valborgsmässo bystämman, som hade karaktären av årsmöte. I början av den undersökta perioden utgjorde böterna den helt dominerande inkomstkällan. Denna inn komst varierade högst påtagligt år från år, men låg ändå på en förvånans värt hög nivå för de år, som kassabehällningen vinns redovisad. År 1822 indreVs t.ex. böter till en summa av 27 riksdaler och 35 skilling. Föl jande år var summan nere i S riksdaler och 8 skilling, för att 1824 åter stiga till 20 riksdaler och 8 skilling.8) Med tanke på att de flesta brotten mot byordningen endast belades med några få skilling i böter, mås te det ha varit ganska många förseelser, som begicks under ett år. Om by ordningsmännen dessutom behöll som ersättning en lika stor summa, som den som tillfördes bykassan, blev den årliga bötessumman dubbelt så hög. Den_ na princip finns, som tidigare nämnts, fastslagen i byordningen. Den stora svårigheten Var dock att driva in böterna.' Nästan varje Val borgsmässobystämma fick de avgående byordningsmännen påstötning om, att böterna skulle redovisas och vid några tillfällen måste extra stämma in kallas för att godkänna bokslutet.9) Tvister uppstod också om bötesbe loppets storlek. År 1824 beslutade bystämman för att undvika tvist om böterna för djur, som orsakat ofred att alla böter i fortsättningen skulw le utgå efter byordningens bestämmelser,10 BötesbeIOppens storlek hade tydligen varit något godtyckliga tidigare. En del bymedlemmar försummade inte bara att betala böterna, utan vägrade tydligen också att erkänna sig skyldiga. Byordningsmännen fick nämligen 1827 uppdraget att i fortsätt ningen anteckna dag och person, när en förseelse begåtts. Försummades detta behövde böterna inte betalas.ll) 7. maj 1821, § 1 8. maj 1824, § 6 Och maj 1825, § 5 9. t.ex. maj 1828, § 1 10. maj 1824, § 4 11. maj 1827, § 3 Den andra inkomsten, som byalaget hade i början av den undersökta perio den, var räntan på kassabehållningen. Denna lånades nämligen ut till hu gade spekulanter mot lagaränta. Byalaget hade vid flera tillfällen svårt att få låntagarna att betala den årliga räntan och troligen också att få lånebeloppet tillbakabetalt.12) I juni 1834 beslutade man därför, att alla skuldsedlar skulle ha borgesmän. De redan utställda skuldsedlarna skulle omskrivas i enlighet med beslutet. Den första arrendeinkomsten fick byalaget 1828.15) Delar av de gemensamt ägda s.k. svinvallarna hade tidigare inhägnats av en del jordägare för privat bruk. År 1827 hade byalaget beslutat, att gärdesgårdarna skulle flyttas till de rätta rågångarna, så att svinvallarna skulle kunna använ 14) das till sitt rätta ändamål. Nu bestämde man istället, att de som ha de inhägnat delar av svinvallarna skulle få arrendera marken av byalaget för en billig penning. Arrendesumman blev 4 riksdaler och 34 skilling per år. I april 1832 beslutade bystämman att den s.k. marknadsplatsen vid Kull torp, vilken blivit utbruten såsom byns samfällda sandtag, skulle bortar renderas fr.0.m. den 1 maj, sedan tillräckligt sandtag blivit avsatt för byns gemensamma behov. De första åren hade byalaget svårigheter med att inkassera arrendesumman och först 1859 omnämnes arrendebeloppet i protou kollen.15) Då var arrendet 20 riksdaler årligen. Byalaget tog emeller tid ookså in pengar på den från utarrenderingen undantagna delen av sand taget. Grus och sand såldes till intilliggande byar. Öningeborna fick t.ex. betala 1 riksdaler och 16 skilling per helt hemman och år. Vis av tidigare erfarenheter beslutade byalaget också, att beippet skulle be talas innan något grus fick hämtas.16) I Ödeshögs bys lertag Var den tredje samfällt ägda egendomen, som bortaru renderades. Detta skedde 1858 genom auktion och den högstbjudande beta lade 3 riksdaler och 2 skilling.17) Året efter steg arrendesumman till 18) na ha Varit en större inkomstkälla än de årligt utdömda och influtna bö 4 riksdaler. Vid den här tidpunkten borde'de samlade arrendeinkomster terna. Då ingen ekonomisb redovisning skedde i bystämmoprotokollen under större delen av lBEOwtalet, får detta smsllertid endast bli en gissning. Bokslut och ekonomisk redovisning till bystämmankdppgjordes fr.o.m. 1859 i november i ställen för som tidigare i maj månad. Byordningsmännen val des dock fortfarande på Valborgsmässobystämman. Den 16 oktober 1854 fattade bystämman ett beslut, som ur ekonomisk synpunkt 12. t.ex. maj 1829, § 1 13. maj 1828, § 3 14. maj 1827, § 2 15. juni 1839, § 1 16. maj 1852, § 1 17. aug. 1838, 1 18. juni 1859, 1 xbb. 8. längre fram skulle få stor betydelse. Då beslutades nämligen, att mark nad skulle hållas två gånger om året i Ödeshögs by. Earknadsplatsen skul le vara belägen mitt i byn och planpenningen (hyra för att uppsätta stånd) fastställdes till 12 skilling per stånd. Denna inkomst tillföll bykassan. Redan året därpå utbröt emellertid ett häftigt gräl med församlingen om 19) marknadens placering. Församlingen fann platsen i byns centrum allt för eldfarlig och "avsäger sig all brandstods erläggande för den eldsvå de som framdeles möjligen kunde tima uti Ösjö by". Byamännen blev or dentligt uppretade och menade, att församlingen godtyckligt upphävt brand stodsreglementet och ställt Ödeshögs by utom lagen och allas välfärd på spel. Efter lång diskussion med bl,a. förslag om, att bystämman skulle besvära sig över församlingens beslut och söka få detta upphävt, bestäm des emellertid att marknaden skulle utflyttas ur Ödeshögs by. Detta sked de dock inte av eftergivenhet till församlingen utan av omtanke om byin vånarna och av oro för en kostsam rättegång. Vid slutet av 1830talet höjdes planpenningarna kraftibn och differentierades samtidigt för olika typer av handGISaffärer. Avgiften_b1ev i fortsättningen lägst 12 skil ling och högst 34 skilling per plats.20) Under de 20 år, som denna del av undersökningen omfattar, var utgifterna mycket små. År 1825 betalade man en person två riksdaler för en utförd gärdesgårdsindelning och 1827 fem riksdaler till en annan person för ti; 21 Tre år senare fanns ospecificerade utgifter till en summa av 5 riksdaler och 58 skilling.22) digare utförduöéytning av de s.k. svinvallarna till samfälld egendom. Därefter finns inga utgifter upptagna i protokollen förrän 1859, då ett avloppsdike skulle uppgrävas från Öningevägen till Skrapegården. Arbetet utropades på entreprenadauktion och lägsta anbu det blev 5 skilling per famn.25) Bykassans behållning utlånades, som tidigare nämnts, mot laga ränta och eftersom utgifterna var små, växte kapitalet oavbrutet. Från och med 1859 utdelades emellertid va je års behållning till hyalagets medlemmar. Fördelningen skedde efter gårdsstorlek.24) Jordbruksanknuten verksamhgt. Tvåskifte var av allt att döma den brukningsmetod, som förekom inom Ödes högs by. Detta innebär, att hälften av åkerarealen lades i träda, medan 25) den andra halvan besåddes. Höstsådd skedde i september, medan vårsådd 19. nov. 1855, g 1 20. maj 1858, § 5 och 4 21. maj 1825, § 4 resp. maj 1827, § 5 22. maj 1850, § 1 4 25. juni 1859, § 2 24. okt. 1859, § 1 25. t.ex. aug. 1820, § 1 9. inte alls tycks ha förekommit, då den aldrig nämns i protokollen. Detta borde annars ha skett, eftersom höstsådden fick stort utrymme på byala gets sammanträden. Kornet, som sås på våren, finns inte heller omtalat i protokollen före laga Skifte. Rågen är det enda sädesslag, som omnäm nes. Tendenser fanns dock på att det gamla tvåskiftessystemet höll på att upp_ luckras. År 1820 omtalades nämligen, att får hade tagit sig in på ärtem ' 26) på utmarkerna, som stod utanför tegskiftessystemet. Ärtcdlingen, som lyokorna. "Lyckorna" tyder här på att det var fråga om nyodlingar ofta började på sådana icke tegskiftade nyodlingar, skulle senare bli en viktig groda i det moderna växelbruket, som efterträdde de gamla odlings systemen. Ett annat tydligt tecken märktes 1854.27) Detta är beslutades att de, som odlade potatis på norragardet, fick infreda detta till skydd mot svinen. Norra gärdet låg det här året i träda. Pctatisen u liksom arterna skulle senare komma att få stor betydelSe i växelbruket, och potatisodling på trädesjorden var ett väsentligt förstadium. För att överskådligt redogöra för de arbetsuppgifter som byalaáet hade på jordbrukets område före 1840, är det lämpligt att följa jordbrukearbe tet i byn under ett är. Låt oss börja vid nyår.28 Under föregående höst hade utslaktning av djuren skett, så att inga fler än de som kunde vinter födas fanns kvar. Hästar och nötkreatur förvarades i ladugårdarna och ut ffcdrades bl.a. med hö från slåtterängarna. Klöver.eller annat grönfoder ?odlades ännu inte på åkrarna. Speciellt nötkreaturen, som fick den sämsw ta födan, Var oftast mycket undernärda vid utsläppningen på våren. Någon större mjölkproduktion under vintern var självfallet inte att tänka på. Svinen fick gå ute även på vintern, åtminstone när inte alltför sträng kyla rådde. Hur mycket foder de fick, utöver vad de kunde finna själva, framgår inte av protokollen. Normalt inkallades extra bystämma i mars eller april för att besluta om iordningställande av gärdesgårdar och grin* dar. Viktigast var att freda sädesgärdena från svinen, när tjälen hade gått ur marken. Blida vintrar hölls denna stämma redan i februari, Svi nen fick därefter endast hålla till på trädesgärdena och de skulle vara ringade. Byordningsmännen besiktigade gärdesgårdarna Och svinringningen efter vårstämman. Något senare på våren släpptes nötkreatur och hästar ut och de fick liksom svinen endast beta på trädesjorden. Getterna där emot skulle bortföras från byn och fick antagligen bete i skogen. Vin_ terfodret på slåtterängarna bärgades i juni eller juli och därefter fick genom byamännens beslut kreatur utsläppas på dessa. 'Efter skörden i au" gusti tilläts djuren även beta på de skördade sädesgärdena. I augusti samlades byamännen igen för att bestämma om rågsädden, som skedde i sep tember och liksom skörden måste företas samtidigt. Gärdesgårdarna kring det nya sädesfältet skulle repareras och några äjur fick inte vistas ?Ei"Eing 27. aug. 1854, 2 L _r _ . u _ _ q __ _' 1' I F .. _ _5› “1, s _:_ I J. _ . art _ _ 28' massera sasse eosaesenfsas lsmsessossimtmmâs 10. där längre. Beslut togs åter om, att alla svin skulle ringas. Senare på hösten vanligen i november gjordes en översyn och reparation av sam_ liga byns gärdesgårdar. När tjälen åter gått i marken fick svinen till_ trade även till sädesgardena, medan nötkreatur och hästar togs in för vintern. Praktiskt taget allt jordbruksarbete måste av nödvändighet göras samti digt och föregås av beslut och bestämmelser i byalaget. Samarbetet i en tegskiftad by Var av oerhörd betydelse, men helt gnisselfritt gick det inte alltid. Dåligt underhållna gärdesgårdar eller djur som tog sin in på sädesfältet skapade ofta problem. Svinen och fåren verkar ha varit 29/ speciellt svåra att hålla på rätt sida om gärdesgârdarna. Situationen förbättrades inte av, att en del hymedlemmar underlät att betala böterna. Dessa måste också ha nutrit ganska betungande, vilket man förstår av ett protokoll från 1828.30) På denna stämma lyckades en majoritetmav byamän_ nen genomdriva att böterna för svin, som orsakade ofred på sädesgärdena, sänktes från 8 skilling banoo till 4 skilling banoo per djur. Utöver att samarbetet inom byn inte alltid fungerade helt friktionsfritt,. så fanns det också ibland motsättningar mellan byarna. Skötseln av gär desgårdarna i rågångarna mellan två byar var uppdelade, så att respektive by ansvarade för var sin del. I december 1826 hade Svembs byamän missa skött sin del av gärdesgården mot Ödeshög, vilket fick till följd att deras svin hade trängt in och gjort skada på Ödeshögs bys ägor. Ödeshögs byalag beslutade, att tillsäga Svembs byamän i närvaro av två vittnen, att gärdesgård och grind mot Ödeshögs by genast skulle iordningställas. Påföljden skulle annars bli att de svin, som påträffades på deras gården, skulle beslagtas och böter utkrävas efter byordningen. I förebyggande syfte beslutade bystämman, att samma regler också skulle gälla för Eriks torps (Erstorps) by. Elgig_3erksamhetå Byalagets viktigaste uppgifter rörde frågor, som hade direkt anknytning till jordbruket, men i dåtidens bygemenskap fordrade också många andra frågor samverkan och reglering. Byalaget kom därför att få inflytande på praktiskt taget alla områden på det världsliga planet. Behovet av att roa sig var tydligen lika stort bland ungdomen på den här tiden, som det är idag. Men julw och nyårsfirandet 1822 hade uppenbar ligen gått' lite för livligt till. Redan den 2 januari 1825 sammanträdde byamännen för att utfärda regler och stifta böter med avsikten att däri genom få kontroll på nöjeslivet. Ordningsreglerna var mycket detaljeran de och bl.a. beslutades, att alla som ville ordna samkväm för ungdbm och 29. t.ex. juli 1820, § 1 och juli 1828, § 1 30. maj 1828, § 2 ll. tjänstehjon cvillkorligen skulle anmäla detta till byordningsmannen, om tillställningen varade efter kl. 2 på natten. Olovliga samlingar ben straffades med böter. Vidare förbjöds kortspel för yngre och äldre tjänse tehjon. Slagsmål ooh gräl såväl natt som dag förbjöds också och våld pä plank, gärdesgårdar, fönster och dörrar skulle i fortsättningen bestraf fas med 10 riksdaler i böter. Avslutningsvis bestämde byamännen, att varje sön och högtidsdag samt aftonen före sådana dagar skulle en per son utses till att ansVara för att ovannämnda regler efterlevdes. Brottslighetenlvar ett annat problem som 1820talets Sverige tydligen de lar med dagens svenska samhälle. I Ödeshög hade tjuvnad, inbrott och övervåld blivit så allmänt förekommande, att byalaget 1826 ansåg sig nöd 1) 2 sakat att ordna nattväkteri.“' Varje helt hemman srulle ställa två man till förfogande och de olika hemmanen turades sedan om med vakthållning en. Denna började kl. 21 varje kväll och tre gånger i timmen gick väk tarna runt hela byn. Nattväkteriet skulle fortgå i drygt tre månader. Ödeshögs centrala läge utefter dåtidens E4 gjorde att många människor kom till byn. I februari 1828 beslutade bystämman att fattiga, sjömän, gen säller och andra, som varje dag passerade Ödeshögs by, skulle av med_ mänsklighet ooh kristenhet anvisas nattkvarter. Ansvaret skulle dock de las lika mellan byns gårdar. En turordning uppgjordes och varje helt hemman blev skyldigt att härbärgera fyra personer. När den kvoten Var fylld för första gården, gick ansvaret över till nästa osv. Undantagna från rättigheten till nattkvarter var dock varnartiga pojkar, som vista des flera dagar i byn, och de gesäller och andra som uppehöll sig mer än 5/4 av dagen med att supa. Hur detta sista undantag skulle mätas och kon trolleras, framgår inte av protokollet. Beslutet visar dock i övrigt att socialt ansvar för medmänniskor inte är något, som enbart för 1900utalet till. 7 År 1854 drabbade kolerapesten för första gången stora delar av Sverige. I övriga Europa hade den härjat sedan flera år tillbaka.32) Bystämmo protokollen visar, att inte heller Ödeshögs by blev skonad.33) Annat var väl knappast att vänta för en by, som låg utefter en stor allfartsu väg, utan möjlighet att isolera: sig från omvärlden. Byamännen var emel lertid inte intresserade av att anlita några sjukvårdare eller sjukhus, utan bestämde att var och en skulle sköta de sjuka, som bodde på respekti ve gård, Om detta berodde på bristande förtroende för sjukvården eller var förknippat med kostnader därför (eller möjligen bådadera), går inte att avgöra av protokollen. Alla friska borde dock, enligt bystämmans be slut, skiljas från de sjuka, liksom från den plats där de döda låg. Bya 31. dec. 1826, § 2 52. Grimberg, C. sid. 168 55. okt. 1854, §§ 1 och 2 (x, 12. männen beslöt också att anhålla hos sundhetsnämnden om, att den nya kyrko gården skulle.invigae. De döda kunde då begravas där, om sjukdomen fick alltför stor spridning i Socknen. Brandförsvaret fick 1831 med säkerhet en välbehövlig förstärkning.54) 'Då antogs ett frikoetigt erbjudande från handelsman Röhman om inköp av en slangspruta, som till hälften betalades av honom. Den andra hälften togs ur bykassan. Sprutan skulle förvaras på planen vid vägsnibben mittför Gatugårdens Badugård, där förvaringShus senare skulle uppföras på byalagete bekostnad. Reglemente för sprutans Vård och begagnande åtog sig herr Röhman att skriva. 34. maj 1851, § 5 15. önnssögsñegitggs VERKSAMHET EFTE§_1840 Ekonomisk verksamhet. Efter 1840 valdes i fortsättningen bara en byordningsman. Detta hade säkert att göra med de minskade arbetsuppgifter, som skiftesreformen med?” förde för byalaget. Dock verkar uppdraget ändå ha Varit tillräckligt arbetsemt, eftersom flera avgående byordningsmän motiverade sina avsä_ gelser med, att uppgiften var för besvärlig.55) År 1846 flyttades by ordningsmannaValet från våren till hösten, då även bokslutet gjordes och 56) utdelningen av årets vinst skedde. Ersättningsfrägan berörs första gången i protokollen 1840 och då fick byordningsmannen 5 riksdaler för 37) sina besvär. År 1865 skedde en höjning till 5 riksdaler, men redan ett par år senare ändrades detta och ersättningen blev nu 6 % av bykasm sans totala inkomster.58) Detta innebar i praktiken en markant "löne förhöjning", då arvodet för 1867 blev 21 riksdaler och 70 öre. Byalaget frångiok snart prooenträkning och efter 1870 blev arvodet fastställt till 20 riksdaler per år.59/ Innan byalagets ekonomiska verksamhet behandlas, bör något också sägas om de myntreformer, som genomfördes under 1800talets senare hälft. År 1855 infördes decimalsystemet för mått, vikt och mynt. En riksdaler riks J tokoll slog denna reform inte igenom förrän 1860, då öresbeteckningen ana mynt indelades i 100 öre (förut 48 skilling).40 I Ödeshögs bystämmoproi vändes för första gången. Myntväsendet reformerades ytterligare 1875, då termen riksdaler utbyttes mot termen krona, i samband med att Sverige gick över till guldmyntfot.41) Böternas betydelse som inkomstkälla sjönk ytterligare efter laga skifte 1840. Detta berodde på att, när tegskiftet upphörde, försvann också de regler och böter, som var förknippade med samtidig skörd, sådd, betning osv. Vid några tillfällen utdömdes dock böter även i fortsättningen. En person dömdes t.ex. 1844 till böter för kor, gäss och gässungar, som han hade släppt ut för att beta 1 de gemensamt ägda bygatorna.42) Året efter uppmärksammades att flera byamän uteblev från stämmorna utan laga förfall. Detta skulle i fortsättnirgen följas upp hårdare, med bl.a. böter som på_ böijd.45) ' En annan inkomstkälla, vars betydelse inte bara minskade utan helt upp hörde,var räntan på utlånade medel. Orsaken till detta var, att kassabe hållningen fr.o.m. 1859 inte längre utlånades, utan i fortsättningen ut 55. t.ex. febr. 1845, § 2 56. dec. 1846, § 5 37. nov. 1840, § 1 38. nov. 1865, § 1 resp, nov. 1867, § 1 59. dec. 1870, § 1 40. CarlssonRosen, sid. 557 41. Ibid sid. 558 42. juli 1844, § 1 45. april 1845, § 1 14. delades till byalagets medlemmar. Under perioden 184OH1875 kom istället de viktigaste inkomsterna från avgifter i samband med marknaderna och från arrenden.l Svinvallarna finns emellertid inte längre upptagna bland de utarrenderade markområdena i protokollen under den här undersökta perioden. Antagligen hade de tillförts någon enskild gård i samband med skiftesreformen. Bya laget fick istället under en kort period en ny arrendeinkomst, i och med att betet på byns gemensamt ägda Vägrenar utarrenderades 1849. Arrendet var detta år 5 riksdaler och 6 skilling, men redan nästa år steg summan till 6 riksdaler.44) Efter 1860 redovisas inte längre någon inkomst från vägrenarna. Arrendeinkomsterna från betet på dents.k. marknadsplatsen vid Kulltorp steg kraftigt under den undersökta tiden. År 1840 var beloppet 19 riks daler och 5 skilling, men detta steg på fem år till 55 riksdaler.45) Vid periodens slut 1875 var arrendesumman 106 kronor per år.46) De Senare protokollen_avslöjar att förutom betet, hörde en bit öppen åkerjord till arrendet.47) Till en början utarrenderades marknadsplatsen från år till_ år, men fr.o.m. 1845 blev arrendetiden fem år. Inkomsterna från byns sandtag vid marknadsplatsen ökade också mycket kraftigt. År 1845 såldes grus för 3 riksdaler och 42 skilling,48) För* säljningen expanderade sedan raskt och nådde höjdpunkten 1866 med en in komst på 221 riksdaler.49) Under ett par år såldes bl.a. mycket grus till församlingen för att användas till fyllning på kyrkogården. Denna försäljning inbringade exempelvis 1864 50 riksdaler. Byalaget beslu tade, att dessa pengar skulle användas till stensättning av landsvägen 50) genom Ödeshögs by. Någon motsvarande utgiftepost på 50 riksdaler för detta finns emellertid inte redovisad, Varför det är tveksamt om någon stensättning skedde vid denna tidpunkt. En annan bidragande orsak till inkomstökningen från sandtaget var att avgiften för de, som ville hämta gzus höjdes två gånger. Byalaget beslutade 1852, att avgiften i fort sättningen skulle vara 2 riksdaler och 24 skêåling per hemman och år 1866 fastställdes nästa höjning till 4 riksdaler. Det fanns emellertid också problem oohxutgifter med sandtaget. Jord rasade ned på vägen i' 44. dec. 1849. 45. nov. 1840, 46. jan. 1876, 47. dec. 1859, 48. dec. 1845, 49. nov. 1866, 50. juni 1864, 51. dec. 1852, 1 resp.april 1850 auktionsprotokollet) l resp. april 1845 auktionSprotokollet) unqquqquwhqnW» Hlaxnuqmra , resp. nov, 1866, § 5 4; 15. gropen, varför man 1858 beslöt att förhindra detta genom stensättning.52) Arbetskraft tillhandahölls och sten framkördes efter mantal. Två år se 55) nare uppstod nya problem. Den här gången hade emellertid en person grävt bort vägen. Entreprenadauktion på vägens iordningställande för; rättades och lägsta anbudet blev 6 riksdaler. Då förövaren var känd skuld le byordningsmannen lagligen avkräva honom denna summa. Arrendet för byns lertag genomgick inte lika drastiska förändringar, som de båda tidigare nämnda inkomstkällorna. Från 1845 och resten av perio 54.) den var intäkten 12 riksdaler per år. Lertaget liksom marknads platsen utarrenderades från början på ett år i taget, men 1845 blev ar rendetiden fem år. Redan 1850 beslutade byalaget, att arrendetiden i fortsättningen skulle vara 20 år.55) Man bestämde också, att avgiften skulle bli 8 riksdaler per år. Detta beslut verkställdes dock inte, ef tersom bykassan varje år under hela arrendetiden tillfördes 12 riksda ler. Förtjänsterna från marknaderna betydde mycket och var den dominerande in komsten under 1840mta1et. Avkastningen.var som högst 1860, då byalaget fick in 100 riksdaler och 75 öre.56) Samma år beslutades, att inte vem som helst mot avgift skulle få sätta upp bord och stånd längre, utan rät tigheten utauktioneradee till högstbjudande.57) Arrendetiden var fem år I och högsta anbudet blev per år 50 riksdaler. Undantagna var kaffebords platserna, som antagligen hyrdes ut som tidigare. År 1864 sjönk markna dens betydelse som inkomstkälla, då i fortsättningen endast en marknad hölls per år.58) Åtta år senare 1872 upphörde marknaden helt och hållet. I varje fall hade byalaget inte längre några inkomster därifrån.59) Byalaget hade vid flera tillfällen stora problem med att få marknadsför säljarna att betala planpenningarna. Synnerligen ofta figurerar en herr konditor Behm från Linköping i protokollen. Byalaget beslutade 1842, att om han inte betalade sin skuld på 6 riksdaler inom 14 dagar, skulle hans stånd ovillkorligen bortföras från marknadsplatsen.60) Konditor Behm gav sig emellertid inte så lätt, utan besvärade sig emot beslutet hos lands hövdingsämbetet.61) Byoiöningsmannen fick uppdraget att gå i svaromål. Vad som sedan hände förtäljer inte protokollen, men betalade gjorde han i vart fall inte. Byordningsmannen fick nämligen 1845 uppgiften att in stämma alla personer, som inte erlagt planpenningen, till sommarting med 52. nov. 1858, 53. juni 1860, 54. dec. 1845, 55. april 1850, § 2 §5 § 1 §5 56. nov. 1860, § § § § resp. jan. 1876, § 1 57. juni 1860, 58. nov. 1864, 59. jan. 1875, 60. april 1842, § 2 61. maj 1842, § 1 l 3 1 1 Lysings Härad och där ansvara för olaga inkräktning på byns ägor. Kon ditor Behms namn finns med bland de uppräknade. 65) En annan försäljningsu verksamhet började i Ödeshög 1848. Torgdagarna startade då och bya laget fastställde regler och föreskrifter för försäljningen. Idag är tisdagen torgdag i Ödeshög, om den blev det redan då framgår inte av pro tokollet. År 1866 bestämdes att de, som ville säljg fabrikstyger på 4 från torgplatsen och torgdagarna redovisas dock inte under den undersök" torgplatsen, skulle betala 2 riksdaler per torgdag. Några inkomster ta perioden. Byalagets utgifter var fler och liksom inkomsterna större efter 1840 än före. Under de första åren fram till 1850 var de flesta kostnaderna förm knippade med skiftesreformen. Exempel på sådana utgifter var utflytt* ningskostnader, grävning av nya källor, grävning av nya avloppsdiken och lantmäterihandlingar. Byalaget hade också andra utgifter. Ödeshögs by delade t.ex. underhållskostnaderna med Svembs by av bron över Svembån vid den s.k. Röva Krogen.65) Vintern 1870/71 hade stor åverkan gjorts på byns skogar, Byalaget beslutade därför, att utverka stämning på 6) naderna blev stora, tillsammans 51 riksdaler ooh 50 öre. Hur rättegång" våldsverkarna till sommartinget med Lysings Härad.6 Rättegångskost en avlöpte framgår däremot inte av protokollen, men någon ersättning av förövarna fick man i vart fall inte. Andra utgiftsposter var, som tidi gare nämnts, vägen i sandtaget och byordningsmannaarvodet, som efter höj ningen 1866 blev en tung utgift. Byalagets vinst steg år från är a med smärre avbrott a till 1870, då en markant nedgång inträffade. Nedgången berodde påä att inkomsterna från grusförsäljningen minskade och när sedan marknaden upphörde 1872, var byalagets ekonomiska verksamhet definitivt i dalande. Vinstutvecklingen kan åskådliggöras med följande exempe1:67) 1840 58 riksdaler 18 skilling 1850 106 " 6 H 1860 250 n 1870 535 “ 88 öre 1875 155 kronor Jordbruksanknuten verksamhet. När tegskiftet upphörde och varje gård fick något sånär sammanhängande åkrar, försvann också behovet av reglerad samverkan vid t.ex. sådd och skörd. Byalaget handlade efter 1840 endast ett fåtal frågor med anknyt ning till jordbruksverksamheten. De fortfarande gemensamt ägda områdena 62. jan. 1843, § 1 ooh febr. 1845, § 4 65. juni 1848, § 2 64. nov. 1866, § 7 65.'n0v. 1867, § 1 och jan. 1876, § 1 66. april 1871, § 1 67. bokslut resp. år (IF. 17. var ju, som tidigare framgått, utarrenderade, varför byalaget med anled« ning av dem endast behövde besluta om arrende ooh fördelning av inkomster na. Flera av de frågor, som under tiden 1840»l875 behandlades av byalaget, hade direkt samröre med laga skifte. Detta gällde t.ex. grävning av nya avloppsdiken och delningsförrättning av gränsen mellan Ödeshögs by och Kulltorp. Resultatet av förrättningen godkändes av byalaget, och 1842 fördelades skötseln av den på byn tillkomna delen av gärdesgården mellan bymedlemmarna.68) Det var den samfällt ägda marknadsplatsen, som gränsaw de till Kulltorp, och därför fick byn här gemensamt tilldelad gräns. Vara je vår måste var och en av bymedlemmarna uppfreda sin del av gärdesgår den. Om detta underläts, sattes gärdesgården i stånd genom byordnings» mannens försorg på den försumliges bekostnad.69) År 1852 beslöt man emel lertid, att upplåta uppfredandet av gärdesgården genom entreprenadauktion åt lägstbjudande. Medlen skulle tas ur bykassan.70) Gärdesgårdarna, som löpte utefter landsvägen genom byn, medförde problem i december 1846. Snön blåste nämligen ihop och lade sig på vägen. Byw stämman beslutade att de gärdesgårdar, som hade olaglig höjd eller olaga ligt avstånd från vägen, måste plockas ned. Byalaget skulle biträda vid uppsättning av ny gärdesgârd och denna skulle betalas av bykassan. Utöver gärdesgårdarna var ofred, som orsakades av kreatdr, de enda ären den med direkt jordbruksanknytning, som behandlades på bystämmorna efter 1850. De sista praktiska frågorna kring laga skifte var då genomförda. Handläggningen av problemet med kreaturen, som orsakat ofred, ger ett bå de komplicerat och ibland motsägelsefullt intryokxi protokollen. Hela tiden gällde det djur speciellt får, som betade utmed bygatorna. Krew aturen trängde ibland in på enskild mark och gjorde skada på grödan. År 1844 beslutade byalaget, som tidigare påpekats, att utkräva böter av en person, som hade släppt ut sina djur i de gemensamt ägda bygatorna.7l) Slutsatsen måste bli att detta Var förbjudet. Fyra år senare hade får 72) släppts ut på samma plats och ställt till skada. Byalaget bestämde dä _ att frångâ tidigare givit tillstånd, och att ingen hädanefter fick låta f får beta på vägrenarna. Någon gång mellan 1844 och 1848 måste följdakt ligen detta ha blivit tillåtet. Ett år senare och 0:a tio år framåt und vek man problemet genom att utarrendera betesrätten och arrendatorn var då ansvarig för all skada, som djuren eventuellt kunde göra.751 Nästa 68. april 1842, § 1 69. april 1850, g 3 70, april 1852, L 1 71. juli 1844, § 1 72. april 1848, § 2 75. dec. 1849, § 1 och april 1850 (auktionsprotokollet) 18. gång frågan diskuterades var 1871 och bystämman beslutade då, att inga 74) Bestämmelsen skulle offentliggöras från djur fick beta i byns gator. predikstolen. Det är emellertid omöjligt att avgöra, om betningen varit tillåten eller förbjuden tiden straxt före 1871. eris.rsrkssEEQii De frågor, som i denna uppSats benämnts övrig verksamhetj minskade också till antalet efter 1840. Detta hade naturligtvis, liksom när det gällde jordbruksfrågorna sin grund i genomförandet av laga skifte. Dock spela de säkert byupplösningen här en större roll än själva skiftesreformen som sådan. Behovet av beslut kring problem av social, nöjesmässig ooh brandförsvarsteknisk karaktär minskade, när flera gårdar flyttades ut från byn. Brottsligheten var uppenbarligen ett problem även under den nu undersök ta perioden. 1 december 1845 beslutade byalaget, att till april nästkomw mande år hålla'tjuvvakt'mellan 21 06. Denna gång sköttes dock inte nattväkteriet av från gårdarna tillsläppta personer, utan intresserade "anställdes" och avlönades med spannmål. stölder förekom också, som i annat sammanhang redovisats, i byns gemensamma skogar 1871. Av protokolu let att döma var förövarna fattiga människor, som behövde bränsle till sina dragiga och kalla stugor. Hjonens, backstugesittarnas och torparnas situation var då och då uppe till diskussion på bystämmorna. För att efterkomma meningen med laga skif* te och för att undvika andra olägenheter, beslöt byalaget 1844 att förbju da, att backstugor uppfördes på de byggnadsplaner i .byn, som blivit le 75) Det blev också förbjudet att uppföra diga genom gårdsutflyttningar. sådana på enskilda ägor, och om någon hemmansägare ville anlägga backstugor eller torp, skulle han antingen ha bystämmans medgivande eller också själv ansvara för, att den inflyttade inte tillfogade grannarna någon skada. Tre år senare anmälde Lars Andersson i Skrapegården, att emot hans medgivande 6) minde om beslutet från 1844 och ålade honom att avvisa personerna och att m höll en stuga på att uppföras på hans enskilda mark.7 Bystämman påu riVa det påbörjade bygget. År 1867 hänvisades åter till beslutet, om att ingen fick bygga på byns gemensamma jord eller inhysa främmande och löst folk i de sedan tidigare tillåtna byggnaderna.77) Det hade kommit till byalagets kännedom,_att snikna personer bröt mot beslutet, varför det nu förnyades. Byordningsmannen fick uppdraget att genast köra iväg en s.k. urmakare och en barometerförsäljare, som inhystes i ett hus på byns mark. 74. dec. 1871, § 2 75. juni 1844, § 1 76. maj 1876, § 2 77. aug. 1867, § 1 /ra f 19. Smeden Liljeqvist saknade 1844 bostad åt sig och sin familj.78) En herr Peter Andersson ansvarade uppenbarligen för smedfamiljens bostad, då han fick uppdraget att skaffq en sådan mot en hyra av 5 riksdaler, som bya» laget gemensamt betalade. Kunde han inte ordna något boställe, var han själv skyldig att inrymma hushållet i sina egna hus. Vägrade Peter An dersson skulle han tvingas genom laga åtgärd. En änka åtog sig emeller tid att inrymma hustrun och barnen mot ovannämnda hyra. Bystämman be stämde dock, att denna barmhärtighetsgärnin* inte fråntog Peter Andersm son skyldigheten att i framtiden ansvara för smedhushållets husrum. Byalaget behandlade fortfarande frågor som gällde brandförsvaret och vid några tillfällen berörs i protokollen brister, som påträffats vid utför da brandsyner. På.bystämman i juni 1844 tillkännagavs, att smedjan på Skattegårdens mark Var så förfallen, att eldning i denna Var förenat med fara för eldsväda, Smedens bostad var likaledes mycket förfallen. By stämman beslutade, att husen omedelbart måste repareras, annars skulle dessa dömas ut för eldning. Med stor säkerhet var det den ovan omtalade smeden Liljeqvist, som nyttjade husen. Slutsatsen blir, att byggnaderna inte reparerades, eftersom emedan ett halvt år senare saknade bostad. År 1868 handlade byalaget ett liknande problem.79) Man kom då överens om att göra församlingens brandstodskonmitté uppmärksam på det eldfarliga i, att det i byn fanns en kopparslagareverksatd med olämplig murning. 78. nov. 1844, § 2 79. nov. 1868, § 4 La annans Genomförandet av laga skifts innebar en revolutionerande omdaning av den svenska landsbygden, troligen den största förändring som någonsin inträf fat. De gamla byarna upplöstes, med allt vad detta betydde både på gott och ont för invånarnas gemenskap och sociala trygghet. Ny teknik ooh nya brnkningsmetoder följde snart i reformens spår, med en kraftig proe duktionsökning som viktigaste resultat. På många platser i landet fort satte emellertid byalagen att arbeta, men verksamheten ändrades och mins kade. I föreliggande uppsats har undertecknad försökt att ge en bild av, hur skiftesreformen påverkade verksamheten i Ödeshögs byalag. Den ekonomiska sidan av verksamheten förändrades gradvis, men genomgick ändå den minsta förvandlingen. Böter och räntor var de viktigaste in komstkällorna under större delen av perioden före skiftet. Därefter be tydde arrendeinkomster och grusförsäljning avgjort mycket mera. Under hela den tid, som marknaden existerade, var inkomsterna därifrån betydan de. I riksdaler ooh skilling räknat skedde en kraftig expansion på det ekonomiska området, men en stor del av denna har säkert sin förklaring i inflationen. Någon ny ekonomisk aktivitet av betydelse tillkom inte ef_ ter laga skifte. Svårigheterna att indriva intäkterna, av vilket slag de än var, är i hög grad gemensamt för både perioden före och efter 1840. Byalagets utgifter ökade också både till antalet och beloppens storlek. Detta är inte beroende av någon verksamhetsökning. Orsaken är istället att många arbetsuppgifter, som byalagets medlemmar själva hade utfört ti digare, efter skiftesreformen utropades på entreprenadauktion eller på annat sätt verkställdes av utomstående mot ersättning. Den största för ändringen för byamännen, när det gäller den ekonomiska verksamheten sked de säkert 1859, då bykassans behållning började utdelas till byalagets medlemmar. De betydelsefullaste och mest betungande arbetsuppgifterna hade byalaget från början på jordbruksområdet. Få arbetsmoment undgiok byalagets beslut och reglering, och hela dess existens var egentligen från början motive rade av en smidigare jordbruksskötsel i den tegskiftade byn. Det var självfallet på detta område, som förändringarna blev mest genomgripande i och med genomförandet av laga skifta. Skötseln av gärdesgården mot Kulltorp var den enda fråga av någon betydelse, som byalaget handlade efter skiftesreformen. Många andra frågor fordrade också samverkan, för att livet utefter den trånga bygatan skulle fungera någorlunda friktionsfritt. Sociala frågor i vid bemärkelse var ofta uppe till behandling på bystämmorna och någon gång berörde man också, vad vi idag skulle kalla för fritidsfrågor. Över_ C: h.) 1. * vakning av brandbestämmelsernas efterlevnad och skötsel av brandförsvaret var andra viktiga områden, som byalaget ansvarade för. Uppgifter av det här uppräknade slaget fÖISVann inte, när skiftesreformen genomfördes och byupplösningeu skedde. Behovet av samarbete minskade mack och dylika problem uppmärksammandes inte lika ofta i prptokcllen efter 1840. Sammanfattningsvis kan konstateras] att byalagets totala verksamhet av tog successivt under perioden 1840m1875. Det reducerade antalet bystäm» mor per år understryker detta. Under tiden före 1840 sammankallades byaw laget ofta sex a sju gånger per år. Det vanliga antalet tiden efter 1a ga skifte Var två eller tre stämmer årligen. En annan bra mätare är by crdningsmannainstjtutionen. Den allra första tiden valdes en byordnings man och en medhjälpare till honom. Under byalagets mest aktiva tid åren strax före 1840 var byordningsmännen två till antalet. Efter skiftes reformen höll sig byalaget med endast en. Byordningsmannens arvcde följ» de emellertid inte samma trend utan steg mot slutet av undersökningspe rioden, trots att arbetsuppgifterna minskade. Om höjningarna berodde på inflation, givmildare byalagsmedlemmar eller kraftfullare ersättningsan« språk från byordningsmännen, undandrar sig författarens bedömning. 22. EÄLL:_2§§3“13HIEJBÅLE§§EQBEEQKEÃEQ Otryckta källor: Förvarade hos byordningsmsn Hans Svärd, Jeanneberg: [ Ödeshögs byordning 1785 : Ödeshögs bystämmoprotokoll 17861855 Ödeshögs bystämmoprotokoll ' 18571956 Stängssldelning över laga skifta i Ödeshögs by 1840 kx. i 3 Litteratur: ' CarlssonRosén Svensk Historia del 2, Stockholm 1970 5 ' k“ Grimberg C. Svenska folkets underbara öden del IX, Stockholm 1962. ää ' 1:... (Sa