Ett graffält från äldre järnåldern

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Ett graffält från äldre järnåldern vid Alvastra i Östergötland, undersökt sommaren l900. Lektorn i Sundsvall dr Gottfrid Adlerz sände den 5 juli 1900 från Alvastra, där han vistades som sommargäst, följande meddelande till k. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akan demien. »Jag har i dag fått se något här, som jag' anser mig höra bringa till Akademiens kännedom. I lett större grustag helt nära Alvastra järnvägsstation1 såg jag här och där strödda menniskohen, bland annat en väl bibehållen hufvudskål, fast utan käkar, med ena Izjc'ássbenet genombowadt af ett mandat hål af en 50örings storlek, med genom läkning afrundade kanter (= nr 1 nedan). På ett ställe, där tvänne par underhen be funnos hafva rasat ner från grustagets kant, uppdagade jag snart det öfriga af skelettet, som "låg i en med mörk jord fylld in sänkning en meter under jordytan vid grustagets kant. Det framgräfdes tämligen väl bibehållet (: nr 4. nedan). Inga saker funnos där bredvid. Vid närmare undersökning upp dagades flere sådana med mörk mylla fyllda insänkningar, hlottlagda genom grusets nedrasande, och i dem sâgos också skelett i samma läge som det förstnämnda: hufvudet i norr, föt terna i söder. Dessa har jag emellertid lemnat qvar orulo bade, sedan jag blott konstaterat kroppens riktning» »På ett ställe anträffades bland nedrasade ben skärfvor af en mindre lerkruka af tjockt groft gods, rödgrått på ytter sidan, men svartbrändt på insidan (: nr 24 nedanya 1 Grustaget är beläget i en stor gruskulle omedelbart V om stationen. Kullens största höjd öfver banans nivå är nu 0a G meter. På norra sidan skiljas den genom en sänka från Ombergs sluttningar. 95 »Vid grustagets ena 1:53.41” ”VAsågs eld'i'ämlfålförüügñnk sänkning, hvars innehåll genom ras nu kunde ses i genomskär ning. Denna insänkning hade öfverst, till jämnhöjd med jorda ytan, varit fylld med stora stenar, som nu till största delen rasat ner. Därunder fanns ett ganska mäktigt lager af grus blandad lera, ur hvilket en mängd ben, bland annat enhäst käk med väl bibehållna tänder, stucko fram. Under allt detta slutligen sågs här och där på tvären afskuret trävirke, ej koladt, sticka ut» « »J ag gick nu till stationsinspektoren ooh erfor af honom, att under de tre år han varit anställd årligen 1520 men niskoskelett utgräfts, alla liggande iriktningen norrsöden Inga saker ha anträffats. 'Då järnvägen byggdes för omkr. 10 år sedan, genomgräfdes denna grusås,.hvarvid en mycket stor mängd skelett skulle ha anträffats. Såvidt han visste, hade. ingen anmälan om förhållandet gjorts till Akademien» »Den grusås, i hvilken grustaget“ärmgräfdhärpåsytan odlad, ,och inga upphöjningar utmärka, åtminstone numera, grafvarne. En_rest sten står på åkern, ej långthfrån grus tagetg Graffältet tycks vara stort och grafvarna belägna nära hvarandra, men om sköflingen får ohejdadt fortgå såsom hit tills, torde ingenting därifrån kunna räddas.›g _ ”Med anledning af denna anmälan erhöll jag af Riksanti qvarien uppdrag att nedresa till Alvastra för att företaga närmare undersökningar, hvilka fortgingo under tre veckor. Lektor Adlerz deltog i dessa undersökningar så mycket som hans tid medgaf. Vi försökte oss först på det ställe, där hästben och trä rester stucko ut i grusväggen, i det vi väntade oss att här möjligen påträfi'a en graf från yngre järnåldern med träkam mars och hästar, af det slag som anträñats t. ex. på Björkö. Detta hopp slog dock fel. Vi blottade visserligen rester af ett slags träkammare, liggande på Les2,20 meters djup under jordytan (jfr planen nr 25), men afmenniskoben kunde lnga spår upptäckas. Däremot fanns på kammarens botten en del 96 kotor och backendelar troligen af Mif och i fyllningen en stor mängd hästbcn af minst 3 individer. Dr Emil Ekhoñ' uttalar den mycket sannolika förmodan, att har varit anlagd en s. .k. »varggr0p», hvarest delar af döda hästar fått tjäna som lockbete; den härrör tydligen från relativt modern tid. .Vi vände oss därefter till en undersökning af de skelett gø'afvar, hvaraf spår syntes på Here ställen i grustagets kanter (nr 2, 3, 5, 6 å planen). Dessa erbjödo så pass mycket af in tresse, att de nppmuntrade till efterforskande af flere dylika längre inåt kullen. Undersökningen utfördes då sålunda, att det öfversta gruslagret bortsehaktades till minst .3 meters djup. Som gruset af naturen var tydligt skiktadt i gröfre och linare lager, var det lätt att iakttaga, hvar dessa skikt förr blifvit rubbade genom gråfning; på sådana stållen var gruset också i allmänhet blandadt med mörkare mylla. Så snart ett sådant ställe påträffats, grafdes djupare; ochvanligen upptäcktes då på ungefär 1 meters djup ett skelett. På detta Vis antråñ'ades skelettgrafvarne 718 samt dessutom några grundare liggande brandgmfvar (21w23) och' några 750Zb§6ddar (gamla eldstäder). Slutligen gråi'des rundt omkring den i lektor Adlerz' bref om nåmnda ?65'th stenen, som står ute iåkerniden riktning, hvaråt den är planen med 19, 20 betecknade pilen pekar, 16 meter från pilens bakre ända. Vid denna sten träffades en rubbad skelett graf (19) och en brandgraf (20). V Af de sålunda undersökta grafvarne erbjödo skelettgraf varne det ojåmförligt största intresset. De voro Visserligen ganska fattiga på fornsaker; dock hittades tillräckligt af så dana saker för att med full säkerhet datera grafvarne till de första århundradena af Vår tideråkniug, den äldre järnålderns s. k. romerska afdelning. Som grafvar från denna tid hittills mycket sällan blifvit funna på Sveriges fastland, kan det'arkeo logiska utbytet ai' undersökningen, trots fornsakernas relativa fåtalighet, betraktas som mycket värdefullt, och i ännu högre grad gäller detta om det antropologiska utbytet. 'De funna skeletten voro nåmligeni allmänhet synnerligen Val bibehållna, .. o' . :wo eefi: 4 075:) / 6 4. 00 < I . v _ särskildt åtskilliga skallar;1 och bland dessa voro ej mindre än två 'trepanemde på. samma sätt som den förut af lektor 'AH' . .421.nu \ 1 Tytärr blefvo på vestra sidan af grustaget fiera eljes väl bevarade skallar krossade vid gråfningen. Skallen var nämligen på denna sida. den del .Månadsbladet 1900, m' 3371348. 7 98 Adlerz tillvaratagna. Hittills hade man ytterst litet antropo logiskt material från den äldre järnåldern i Sverige och tre panerade skallar voro förut helt och hållet okända för vårt land. Professor Retzius har därför egnat de 10 bäst bevarade skallarne från Alvastra, däribland de tre trepanerade, en ut förlig beskrifning i ett bihang till den förut nästan färdig tryekta, numera utkomna tyska upplagan af hans stora verk Cmm'a suecz'ca antiqua. Bihanget har titeln: Ein mmm' Fund von Schädeln aus dem Eisenzeø'talter in Östergötland. Trepcmz'rte Schä deZ. Skallarne äro har beskrifna under nr 924101, och de 8 första af dessa äro ai'bildade på planscherna XCIIIC.1 Vi skola nu lämna en detaljerad beskrifning på de sär skilda grafvarne (jfr planen lig. 4). A) Skelettgrafvar. _ Graf 1. Anträff'ad af arbetare vid senaste grnssohaktning; den ungefärliga platsen är ntmärktpå planen. Den trepane rade skallen (tig. 5 a och b) hade väckt hittarnes uppmärk samhet ooh därför lagts å sida; den tillvaratogs af lektor Adlerz. Den är beskrifven hos Retzius under nr 93 och anses af honom snarast härröra från en man; Eljes intet till 1 varataget. Graf 2. Slcclett i NS;2 bröstkorgen ca 90 om under ytan. Inga stenar. Låg på, högra sidan med åtminstone ena handen uppe vid halsen. Skallen krossad; tänderna mycket nötta. Inga fornsaker. Graf 3. Skelctt i NOSV; pannan 1 m, knäna 1,20 m djupt. Inga stenar. På rygg med armarne längs sidorna. Längd från hjässan till knäna (underbenen voro förut ned rasade) ca 120 om. Skallen :ta613mm'ch (fig. 6 a och 13) = Ret af skelettet, som i regeln först påträffades, och grafvarne voro här i allmänhet ej skyddade af stenar, hvarjämte grusets lagring var mindre tydlig än annan städes. Därför verskodde intet om graf, förrän spaden klöf en skalle. 1 Jfr oek prof. Retzii uppsats Om trepmmtion af hufvudskålen såsom folksed z' forna och nyare tider, i Yme7'1901. , 3 Vid dessa uppgifter betecknar det först angifna väderstreoket öfverallt grafvens hufvudá'nda. 99 '330m' 1» . zius nr 94), »snarast af gemen» Venstranargnl)igsbepetqined illa läkt brott. Inga fornsaker. _ f . o Ga.. ' 6b. Graf 4:. Se lektor Adlerz7 bref ofvan. Skallen = Retzius nr 100, »troligen af äldre gvinna». Inga fornsaker. Graf 5. Skalan' i NNOSSV; skallen ca 90 cm djupt. Närmast öfver skelettet, till 60 om under ytan,'utgjordes fyll 100 ningen af svaø'tbrá'nd jord med skörbr'anda småstenar (se härom vidare nedan); darofvan var ett lager större stenar, af hvilka en var skörbränd; öfverst mylla. Skelettet på rygg, högra armen längs sidan, venstra handen på bäckenet. Längd 140 om; Ung individ, benen späda. Skallen sönderklämd, hade länge varit synlig i grusväggen. Tätt intill högra öfverarmen låg “en hartstá'tm'ng till träask som ñg. 15; yttre diameter 1314 Vom, sidoremsan ca 7 cm lång. I 'Graf 6. Öfre delen af ett skelett; resten försvunnen genom ras. Riktning: VSVONO. Djup: skallen 140, venstra hand leden 150 om.. Öfver skelettet ø'öse af Herdubbla lager ratt stora stenar, rackande från 140 till 35 013125 djup under jord ytan, blandadt med svartbränd jord och' en och annan skör brand småsten. Skelettet på rygg, armarne längs sidorna. an siktet vandt åt höger. Skallen = Retaius nr 97, förtrañdigt bibehållen, med friska, något nötta tänder, »sannolikt af en fullvuxen mmm. Skelettets axelbredd 42 cm. Inga fornsaker. Graf 7. a) Fullvuxet skelett i ONOVSV Djup: hufvudet 115, fötterna 110, högra lårbenshalsen 130 om. ' Intill skelettets sidor några stenar (till höger 3, till venster 1), men inga stenar öfver detsamma. Det låg på rygg med ansiktet vandt åt höger; högra armen längs sidan, venstra handen på. bäckenet. Längd ca 165, axelbredd ca 30 cm. Skallen skadad; äldre individ med fel lande tänder. _ Midtöfver venstra öfverarmen en hartstätniny till träask som ñg. 15 (en bit afbildad fig. 17); diameter ca 14 om, sidoremsan ca 8,5 cm lång. m Ifolsnmloø' på venstra skenbenshufvudet samt på ett par ställen under skelettet. b) Delar af barnskelctt (kalott 'och refben) lågo spridda i fyllningen midtöfver föregående, ca 40 om under ytan (äldre graf). Graf 8. Skalett i SVNO; skallen 120, midjan 135, *föt terna 130 om djupt. Det omgafs af en prydlig stenram lik som i graf 17 (ñg. 9), men inga stenar lågo ofvanpå det. Ste narnes spetsar SSW105 om under ytan. Skelettet mycket mult nadt, på rygg, ansiktet åt venster, armarne längs sidorna. 101 Längd ca 165, axelbredd ca 34 cm. Skallen = Retzius nr 99, »troligen 'af vuxen mam; tänderna ytterst nötta. _ På venstra öfverarmen en stor hartstäming till träask som ñg: 15, förböjd; diametern tor de varit ca 20 om, sidorem sans längd ca 12 om. Mith på midjan ett litet förrestadt järnfragment, möjligen af en sälja. Graf 9. (Se planen lig. 7) Skelett i NNOwSSV, 110 “125 om djupt. Öfver det samma en 2,8 m lång rad af stora klumpstenar, hvilkas spetsar befunno sig 60105 om under ytan. Skelettets längd 152 cm, axelbredd 32 cm;ung individ, med delvis lösa epi fyser, framhrytande _visdoms tänder. Högre. lårbenet ona turligt smalt. Skallen = Ret zius nr_ 101, »troligen qunnm Vid högra höften två jäm förcmål (d på. planen) liknande tig, 13. Båda mycket förres tade. Det ena, med rest af traskaft, har varit rätt myo ket större än citerade figur; afståndet mellan eggens än dar har varit minst 11 om. .Det andra, dar samma mått utgjort omkring '9 om, synes 102 ha haft skaftet hopböjdt till en större ögla, som dock nu ut gör en enda rostklump. På denna urskiljes något, som möjligen kan vara af rost genompyrda rester af en grof väfnad. Invid dessa järnföremäl hittades också en 3,7 cm lång bit af en grof jämnål med öga, hvari en liten bit af en järnten synes sitta in *stucken Strax ofvan hufvndet (vid 0 på. planen) låg en itu bruten 7,2 cm lång jämte”, möjligen en pryl (jfr graf 15), 'och under venstra tinningen en mindre jämth med trärester omkring. Ett litet stycke N om hufvndet fanns en kartstdtning till trá'ask (b på planen, ñg. 15 nedan) af 1314 cmzs diameter; sidoremsans längd ca 8 cm. Intill den låg i fortsättning af skelettet en ca 110 cm lång, 7 cm bred, 0,8 cm tjock kartsrmnsa (a) och vid fötterna en dylik, men ännu större haø'tskaka (e), ca 60 cm lång, 20 cm bred, 1 om tjock (de äro på' planen teck nade något för regelbundna). Båda kakorna vände den slätaste sidan, som visar ganska tydliga to'äafto'yck, nedåt. Graf 10. Skelett iNOSV, 100110 cm djupt; En större flat sten låg tätt öfver underbenen. På rygg, ansiktet åt ven ster, armarne längs sidorna. Längd ca 165, axelbredd 32 cm. Skallen : Retzius nr 98, »äldre gviømam Venstra låidaenet med illa läkt brott. Några små kolsmulor här och där. Under ett litet röse af tre stenar på samma djup som ske lettet en knapp meter rätt S från dess fötter (se planen) lägo några smärre obrända (Ejwhen. Graf 11. ;S'kclctt i NNO4SSV, 100115 om djupt. En sten tätt öfver hufvndet, en öfver fötterna. Skelettet på rygg, högra armen längs sidan, venstra underarmen öfver underlif vet. Längd ca 170 om, axelbredd ca 33 om. Skallen = Retzius nr 96, »man eller kraftig qvinna». Vid och under venstra lårbenet några smärre haø'tsbitao'. ' Graf 12. Skelett i ÖrV, ca 85 om djupt. En sten på hvar sida om skelettet invid knäna, den ena skörbränd på en sida. Fyllning af bränd jord (se vidare nedan). Skelettet på rygg, armarne längs sidorna; längd från skuldrorna till hälarne ca 160 cm, axelbredd 38_ om. Skallen krossad, men 103 nu hopsatt; == Retzius nr 95Mfullnnpgenwgggy. saker. Graf 13. Bamskelett i NOwSV, ca 1 m djupt. En sten tätt öfver underbenen; två öfver den öfriga kroppen, men högre upp i fyllningen (spetsarne ca 40 om djupt). Skelettet på rygg, längd ca 80 om; ansiktet åt höger, skallen krossad. Inga fornsaker. Graf 14. Bara/»skelett i ÖyV, 110120 cm djupt. Inga stenar. Skelettet på rygg, skallen krossad, ansiktet åt höger, armarne längs sidorna. Längd 85, axelbredd 20, höftbredd em. _ Tätt till venster om hufvudet en hartstätmng tell tm ask som fig. 15 (endast hälften räddades); diam, ca 15 cm. Graf 15. Skelett i NNoøSSV, 100110 cm ' djupt. Inga större stenar; fyllning af bränd jord med skörbrända småstenar 'anda ned på skelet tet, som låg i ett lager af fin sand, hvarigenom det kunde med ovanlig lätthet blottas utan rubb ning. Det låg på rygg med armarne längs'siji _ derna, händerna lätt knutna,:fötterdaöuppåtdängsä , , grafväggen, ansiktet vändt halftåt venster (skalf _ len krossad). Längd 167, axelbredd 38, höftbredd 5., 32 cm. w En liten bronssp'iml (pärlaP) af flat ten, i4 tätt lagda hvarf, 1,1 om lång, låg midt under högra öfverarmbenet, som däraf fått en stor . ärgfläck. Vid venstra armen lago"(se ñg. 8) enkmmkmf af järn med tämligen bevaradt träskaft (ñg. 14), en järnpryl med spår af träskaft (8,5 cm lång) samt en liten jämnål (4,5 cm lång). Graf 16. Bamskeleti i OSOVNV, ca 1 m djupt. Tre stenar tätt öfver. På rygg, men knäna något uppdragna åt höger och ansiktet vändt åt höger (skallen krossad). Längd 90M100 em, Inga fornsaker. Graf 17. (Se fig. 9 och 10.) . a) ;3706161615 i NNOSSV, 120130 cm djupt. Täckt af en stenmd och omgifvet af en stem'am. Pä rygg, dock högra sidan något högre; armarne raka. Längd ej fullt 160 Om, axel 105 bredd något öfver 30 m. Skallen trepammd (ñg. 11 a och b) = Retzius nr 92, »troligen medelålders gm'nham ' 'På de öfversta bröstkotorna en bronsfibula (a a planen, ñg. 12 nedan), på högra axeln en krumknif af järn (b, lig. 13) och en liten jäm ten. Invid skallen, i .nivå med dess undersida., en hartstá'thing till träask (o) som ñg. 15 af 1314 cmzs diam., mera an frätt än de förut beskrifna. Nära denna, men 1015 om högre, lågo plant' utbredda rester * af elakol (d, e); en dylik kol smula fanns på högre Vris ten (f). 1)) Barnskelett högre upp, 09,40 om under ytannöfver stenramens vestra sida. La ge och längd ungefär som nr 16. Skallen krossad. c) Något utanför 4 sten . ramens sydända hittades en tw'ndyxa af grönstcn, 12 cm lång (x på planen; fyndplat sen dook ej alldeles saker). Af helt annan anord ning än de hitüns beskrifna skelettgrafvarne var _ Graf 18. En betydligt vidare och djupare grafgrop › var här fylld af stora ste A ' i I 'I 10"" mm* ifrån bottnen ända upp I › .i en 10.'20 om under' äkerns yta. Detta röee nildade otyg'xlâst en oval plan af 3,5 mzs längd i N78 och 2,5 nns bredd. bottnen, på ca 140 omzs djup, var gropen knappt 2 m bred. 7 På vestra delen af grefvene botten lett' skelett (groft byggd individ) i NFS. Af dess skalle, och bröstkorg hittadeá dock 'endasfi obetydliga';_kringspridde reáter; ett tydligt vittnesbörd ovmi att denna' defafjg'xlqñ'ep* 106 förut blifvit plundrad. Också hittades högre upp i röset 4 tänder och ett skallefragment af menniska. Vid skelettets midja hittades en prydlig remsöljcø af brons (ñg. 18); vid högra armbågen ett par små Zerkärlsbitar af groft gods. Inom syd östra fjärdedelen af grafbottnen läge spridda 34 .spelbrickor af glas samt en mängd *skelettdclar af en större fogel. Afspelbrickorna, som alla äro Hata (tjocklek ca 0,8 cm),ä1'0 3 större(ñg.19),mör kare blågröna, de öfriga i storlek som ñg. 20, 15 ljust blågröna, 16 svarta eller brunaktiga. Fogelbenen hafva vid jämförelse med \ skelett i Uppsala universitets zoologiska museum (docenten L. A. Jägerskiöld .har godhetsfullt hjälpt mig vid beståtmningen) visat sig otvetydigt härröra af en gås. Äfven gåsskelettet var ej alldeles fullständigt, och ett dithörande ben hittades högre upb i röset. I röset, som hade fyllning af mörk mylla, hittades för öfrigt åtskilliga andra obrálnda benbitar af djur, såsom 3 hasttander, 1 framtand af nötkreatur, skalledelar af tamsvin, 3 fotben och 1 refben af hund m. m., vidare några kolbitar och brända lerklumpar. På ca 1 mzs djup låg ett litet bronsblecks fragment med hvit metallbeläggning på ena sidan. Invid öfver sta kanten af röset, på dess östra sida, låg en ratvinkligt böjd 107 järntm med Ögleformadt handtag i ena andan (en primitiv nyckel?) Graf 19 vid den_ rasta stenen. Stenen var 130 cm hög ofvan jord (mer än 60 cm djup under jordytan), 120 cm bred'och 50 om tjock. Den stod i NS. Mellan 1 och 2 meter Ö' om ste nen antrañades på 50110. cmzs djup åtskilliga större'stenar. Bland de öfre, som lågo i fullständig'oordning, hittades åt skilliga obranda skalledelar och lcotor af mena/tiska, också' de utan ordning. Af de undre stenarne tycktes några annu ligga m sim och vara rester af en sådan stearam', som i grafvarne 8 och, 17, i riktning NNOSSV. Om skelettgrafrarne i allmänhet (frånsedt. dentva sistnämn da) bör framhållas, att grafgroparne. i regelnisyntes_ vara helt knappt tilltagna, så att orubbade grnslagersofta iakttogos tätt intill skelettens eller stensattningarnes andar. › B) Brandgrafvar. :. LN_ . j Graf 20. Brandgrop 40 cm norr om den rasta siemens Nanda. Innehöll brända ben, troligen enbart af menniska, och :kolbz'tarw Benlagrets öfveryta ca 30 om under jordytan, ca 40 cm i dia meter; det var ca 10 cm tjockt i midten. ' I . U '1 Graf 21. Brandgrop nara graf 10. Innehöll kolsvart jord med stora ?colbz'tar och en tat gyttring brända ben (af menni ska), som i midten delvis voro upplösta till en. hvitgrå ask mörja. Brandlagrets yta 30 om under jordytan, 75 cm i diam; dess tjocklek i midten 25 om. 1 vi; Graf 22. Liten brandgrop nära *grafvarne 13 och'lG, ca 60 om under ytan, 20 om vid, 5 cm djup. Under de brända" benen (af menniska) lågo ett par större obrända benbr'tar (backen delar af djur?). Dessutom hittades 4: små bitareaf en hartstät ning som ñg. 15, åtminstone en bittydligt eldskadadw Alla brandgroparrze jvisade sig, sedan benen blifvit plockade, såsom mycket regelbundna, kittelformiga ursvarf ningar i gruset. 108 Graf 23. Liten stensamling mellan grafvarne 13 och 14 på 4050 omrs djup, af ca 1 meters vidd. Mellan stenarne funnos här och där svarta jordñäokar, ett par samlingar af › små, brända benbz'tar och af små lerkct'rlsbz'tar. Dessa äro tro ligen af två karl, båda af tämligen groft gods, ca 0,7 cm tjockt, det ena rödaktigt, det andra gulgrått med något utböjd myn' ningskant. Dessutom hittades har en liten bronsmil (ñg. 22) samt en bit af en bronskedja.: 5 små ringformiga, öppna länkar af trind tråd, 0,7«›1 om i diameter. Graf 24. Lericá'rl (lig. 21) af ratt ñnt och hardt brändt, men mycket (ca 1 om) tjockt gods; insidan delvis betäckt af sotskorpa. Bitarne hade jämte några brända benbitar och små brända lerklumpar hittats af lektor Adlerz (se hans bref ofvan) i vestra grusväggen, 0a % m djupt. Fynden hafva i Statens historiska museum inv.nr 11180. Bland de nu beskrifna grafvarne kunna tvänne mycket noggrannt dateras genom de i dem funna fornsakerna, nämli gen nr 17 (a) och 18. Af dem är nr 17 den äldsta. Den har funna bronsñbulan ñg. 12 är typisk för den romerska järnålderns äldre skede, Mon telii period IV.1 Den tillhör den grupp af denna periods ñbula former, som i mitt arbete Studien über nordeuropdrsche Fibel formen der ersten nachchrrstlicben Jalrrlrzøøzderte ar beteeknad som grupp III. Närmast liknar Alvastrañbulan flg. 62 och 64 a pl. III i detta arbete, en särskildt genom spiralens form af vikande variant af gruppen, som hittills blott antraffats i Ost' preussen och. på Bornholm. Den fullkomligt platta »fot» utan midtrygg, som utmärker den nyfunna fibulan, synes emellertid endast återfinnas på. bornholmska exemplar, hvilka i regeln hafva sådan. Alvastrañbulan torde således tillsvidare kunna betraktas såsom importerad från Bornholm, hvilken ö'liksom 1 Se Montelius i Bihang till il/Iånadsbladet 18.93 samt i Svenska forn minnesföreningens tidskrift VIII och IX. 109, de andra stora Östersjööarne Gotland och Öland haft en sarde les rik kultur under äldre järnåldern. y I ett par afseenden visar Alvastrañbulan ett äldre [tvoke än det i mitt arbete iig. 64 afbildade bornholmska exemplaret.1 Den har nämligen 'annu vid bågens rot svaga rudiment af de sidoknoppar, som utmärka de äldre formerna af denna grupp, och liksom dessa har den äfven det triangulärajornamentetovid fotens anda. Den förra egendomligheten återñnnes äfven paven bornholmsk ñbula, som därjämte har foten ryggad. Denna är funnen vid Kannikegaard i grafven 143 b (Köpenhamns museum C 3984) tillsammans med en ñbula lik lig. 120 1. mitt ofvan namnda arbete. Denna form, liksom ock de ostpreussmka fibuc lor, som äro närbeslaktade med de nu ifrågavarande, tillhöra, såsom framgår af tabellen bil. V i min bok, den yngre (dock ej allra yngsta) delen af Montelii fjärde period, och kunna sa ledes i rundt tal hänföras till det andra århundradet 6. Kr. Alvastraexemplaret får kanske snarast anseslvara förfärdlgadt i början af detta århundrade, men har tydligen varit lange 1 1 Originalet till nämnda ñg. 64 har föröfrigt i verkligheten alldeles sam ma oruament af 3 pärlränder på hågen som ñg. 12 här. 110 bruk, innan det kom i jorden, ty nålhållaren år lagad och 0r namenten ganska nötta. Senare än till midten eller andra hälften af andra århun dradet ha vi dock ingen anledning att förlägga graf 1'7. Äfven det däri anträffade järnföremålet lig. 13 synes vara karakteris tiskt för detta århundrade. Denna fornsaksform har hittills egentligen varit känd från Öland;1 sommaren 1899 antraffade emellertid dr Salin ett dylikt föremål ien grafi Edsbro socken i Roslagen. Alvastraundersökningarna ha nu gifvit oss 3 exemplar (2 i graf 9) från ett mellanliggande landskap. For men synes sålunda ha haft vidsträckt utbredning äfven på Sveriges fastland och torde komma att visa sig litet hvarstå des, åtminstone i de östra landskapen, så snart grafvar från denna tid där blifva i vidstråektare mon undersökta. Däremot saknas formen hittills fullständigt i de ofantligt talrika fynden från ifrågavarande tid på Gotland och Bornholm, liksom äfven annanstädes i Nordeuropa, t. ex. på det stora graffaltet vid Rondsen i Westprenssen. Den torde således vara rent svensk. Äfven på Öland tillhör den uppenbarligen hufvudsakligast 2:dra århundradet e. Kr., hvilket bl. a. framgår dåraf, att ett exemplar är funnet i samma graf som bronsfibulan lig. 60 i min ofvan citerade afhandling. Dessa föremål ha stundom kallats yxor, en benämning som dock knappast kan vara riktig. Ty dels har en så smal tånge svårligen kunnat vara praktisk för en yxas skaftning, dels sy nas föremålen Here gånger vara funna i qvinnografvar, ihvilka man ej garna har anledning att vänta yxor. En ölandsk graf (inv. 9754 : 2a) innehöll jämte ett sådant föremål bl. a. några pärlor; och båda de Alvastraskelett (9 och 17 a), hvilka åt följdes af samma slags redskap, äro enligt professor Retzius troligen qvinnliga. \ 1 Se Baahrendtz, Fynd från den äldre järnåldern i Kalmar län, Sveni ska fornminnesföreningens tidskrift ?11, s.” 215 , nr 68, 78 (med ñg. 4) och 125, gml; densamma, Grafá'ltet vid Ofre Alebc'n' Jailüânadsbladet1896, s. 129 lig. 112. 111 Tydligen böra dessa redskap nära sammanställas med så dana mera smalbladiga krumknifvar som den i graf: _15 funna fig. 14. Alvastraexemplaret fig. 18 utgör en tydlig" mellan form mellan dessa krumknifvar och de ofvannamnda oländska föremålen, hvilka stundom äro något större och mera symme triskt formade, så att skaftet står midt för eggenn I två, Ölands grafvar (inv. 9754 : 11 och 25) äro visSerligen redskapizaf sist: nämnda art funna tillsammans med krumknifvar som ñg. 14, men detta behöfver ej betyda, att dessa föremål masvtelha haft 13. olika användning, ty i Alvastragrafven 94 hade vi ju två exem plar af formen fig. 13 och på det stora samtida graifaltet Vid Darzau i Hannover lära krumknifvar som ñg. 14 ofta ha foreV kommit 23 i en graf.1 . Skillnaden mellan de båda formerna synes egentligen vara= lokal, i det att iig. 14_ är vidt utbredd öfver hela det nordeuropeiska: kulturområdet, under det ñg. 13, som vi sett, är en lokalform, inskränkt till vissa delar af Sverige. “ ' ' ' ' rom'nz Hannover” * Höstmann, Der Umenfmedhof bet Darøau m der Pl 7' : « S t , . 11:2 Äfven de smalbladiga krumknifvarne (tig. 14) förekomma synnerligen ofta i qvinnografvar; dock äro de också antraffade i många säkra 1nansgrafvar.1 De .höra till den nordeuropeiska äldre järnålderns allra vanligaste fornsaksformer. Allt detta gör, att man'svårligen kan antaga någon af de mera speciela förklaringar af deras användning som försökte, i det man an sett dem ha varit rakknifvar, laderknifv'ar o. s..v.; utan man får tillsvidare inskränka sig till att med Sophus Müller2 be trakta dem som »daglige Brugsgjenstande baade for Maend og Kvinder». Denna förklaring får väl då också tillämpas på våra svenska föremål af formen lig. 13, hvilka kanske lämpli gast kunna benämnas »bredbladiga krumknifvar». Prylar af järn som de i Alvastragrafvarne 9 och 15 an tratlade äro likaledes mycket vanliga i äldre järnålderns graf fynd inom olika delar af det nordenropeiska området och upp träda ofta (t. ex. på Öland och vid Rondsen) liksom här i sall skap just med krumknifvarne. Grafvarne 9 och 17 a innehöllo utom ofvan behandlade före mål en hartstatning till traask som lig. 15. Dylika förekom m0 äfven i fyra andra grafvar (5, 7 a, 8, 14); i en af dessa (8) var den döde troligen en man. 'Den rätta betydelsen af dessa 1 Se härom Anger, Das Grdberfeld zu Randsen 'im Kreise GrandeM s. 63, Hostmunn, 0. :1. st., Vedel, Bomholms Oldtidsmimleø', s. 77 och Efteo's/m'ft s. 43, Rygh, Norske Oldsageø', till ñg. 142. _ 2 Ordning af Danmarks Oldsageø', Jernalderen, nr 122423. 113 hartsföremål har först uppvisats af 0. Rygh i en uppsats i Fan aningens til norske Fortidsmindesmerkcrs Bevarng;Aarsbwetntng for .7874, s. 183. De vid Alvastra funna hartstatnmgarne till: låta en detaljerad rekonstruktion af traasken, såsom lig.'16 visar.1 Den i genomskarning trekantiga hartsringen har tatat fogen mellan askens botten; och sida. Pa ringens lodrata Sida löpa aftryeken af trañbrerna alltid horisontelt, utv1sande att askens 'sida bildats af en enda långsmal, ringformigt'hopbOJd tra skifva. Aftrycken af bottenskifvans iibrer på. hartsrlngens'un dersida äro öfverallt sinsemellan parallela, sa att de bilda mycket olika vinklar mot ringens kanter.2 Ringens sluttande insida visar naturligtvis inga intryck, utan en tamnligen slät, svagt vägig yta, sådan som bildas på ett ämne, som fatt utbrâda sig itrögñytande tillstånd och sedan stelnat. I den lodratafsiåax; af hartsringen ñg. 15 äro på tämligen regelbnndnahäs djupa vertikala inskarningar (betecknade med XX), hvi ut Visa 1 I denna figur är själfvu asken tänkt genomskinlig, sa att hartstätnlngen å dess insida synes. ' u n " p '1 Docenten Gunnar Andersson har haft vanhgheten narmare nndersoku tra *Lftryeken på. dessa hartstätningar ooh funnit, att de mycket likna ;_nsgåläiålllg': (ølbark hvaraf sålunda askarne skulle kunna ha varit gjorda. *den (i: mig , ' I.. n i _ . sig' dock slutomdömet, tills äfven annat Jamforelsematenal hunnit ans a s Månadsbladøt 1.000, nr 337348. 1,14 tydliga eftryek efter vidjor el. dyl., livermed askens botten varit fnstsydd vid dess sida. Dä dessa stygn således pet in sidan gått lodrätt, måste de på utsidan ha lupit snedt, så som tig. 16 utvisar (jfr genomskärningen). På andra af de nu funna hartsringnrne (nr 7 a, 8) Visa aftryoken, att stygnen varit lagda utefter bottnen .i stället för nppitt sidan (tig. 17). Stundom förekomma tunna hortsstyeken, som tåttat bottenfogen på. under sidan (antydt på genomskärningen fig. 16 0). På alla hartstätningerne utgår vinkelrätt mot ringen en tämligen bred remsa, som nu i grefvarne låg nedtryekt indt ringen, men tydligen ursprungligen stått lodrätt upp. Den har nämligen utgjort tätning .för skarfven pd nskens sida. Men kan på utsidan of denna remsa. iekttaga intryck först och främst af en skarp lodrät kant (tig. 1621), (1. v. asksiduns inre ända (jfr genomskürningen d under figuren), vidare af den söni, som semmdnbållit ändarna) och bildats att' samma slags vidjor som bottensömmen,1 samt slutligen af en lodrät red små fine stygn (b). Dessa kunna ej ha tjänat till annat än att bättre fästa sjelfva kanten ef asksidens yttre ända.. På den betydligt gröi're sidoremsan till den store bertsringen .i graf 8 iir denna sistnämnda söm särdeles tydligt framträdande; man kan till och med urskilja, att den gjorts med en tretradig tråd. Dylikn hartstütningnr synas höra till de vanligaste forn sekerna i svenska och norska gmt'vnr från celen'rmnerskn järn åldern (per. 4 och I andra delar af det nordeuropeiska kul 1 Hur denna. som upptill nl'slutnts med knut el. dyl. » kun pñlntrls remsen ej inkttagos och har därför 'i rekonstruktionen lämnats onfgjordt. 2 Om de norska fynden se Rygh o. n. st. 5. 185 noten, Undset 1' An'rbøgtw f. nord. Oldkyndighed 1880, s. 93 noten. re Frdn Gotland 11er man nu genom de sista deeenniernos omfattande ntgräfningnr ett betydligt antnl hertstätninger, funna i skelettgrufvnr (se 1;. ex. Nordin i Svenska fornminnesföo'enéngens tid skrift VII, S. 111); de synas (lär vara. vanligast under den fjärde perioden. En öländsk skelettgrnf innehöll jämte två. krumknifvar som flg. 13 och 14 här ej mindre än tre hartsringar (se Mânadsbladct 1896, s. '128 1". nr_ 3, de fel aktigt kallas träföremäl) Från Sveriges fastland kände man hittills utom de i Brozelii Svenska fornlmnningar s. 71 med not 1 onitelnde'fynden endast två. 115 turomrádet ha de hittillsblifvit föga uppmärksammadefimen åtskilligt tyder på; att de visst ej feles där beller.1 Ett svenskt fynd har gifvit oss en hartstätning af fullkomligt'lik ertad konstruktion som de ofvan beskrifna från' en afsevärdt tidigare Iperiod, slutet at' bronsåldern eller förste början af järn eldern.2 Däremot synas de bartstätningar till träaskar, som i Denmark3 och äfven en gång i Skåne,4 anträffets i grefvar från tidigare delar af bronsåldern, ha en enklare kenstruktiongi dtminsto'ne består det skånska; exemplaret endast af en helt smal ring utan spår at' sidoremse. Till Montelii .inte järnålderspeeriod före oss med full be stämdhet i'ornsakerna iAlvastregrafven 18. Såväl bronssöljans form (lig. 18) som glaSSpelbriekorna (tig. 19, 20) êLro fullt ka rakteristiska för denna period och kanske snarast för dess förra del, d. v. 3. det åzdje århundradet. som kunnzt räknas till 'ifrågavarande tid; i både fallen hur träasken utgjort be hållare för brända ben, 'såsom det enligt Rygh ofta förekommer i Norge. Det enn fyndet är från ett litet grnifält i ett grustog vid Sörby Mellangärdeni Landerde socken, sydost om Linköping (SHM inv. 8058 0); den ende karak teristiska fornsaken från grañ'ältet är föröfrigt en det spelbricka of ben, tydande på özte perioden. Det andra fyndet nf samme. art gjordes of professor Monte lins 1877 i en grnfhög vid Iselstn i Grödinge socken, Södertörn: inga forn seker eljes. 1 Den enda. tydligt beskrifnn hnrtstätningen från äldre järnåldern i 'Den mork tillhör Vimosefyndet', se Engellmrdt, s. 27. Det lider väl emellertid intet tvifvel, att de of Vedel, Bornholms Oldtidsminder, 133,frå.n åtskilliga graf vur omtnlnde styckena of »Birkelmrpim äro of samma slag som de här be skrifnn. Hvad Nordtysklond beträlfdr, synes det mycket troligt, att det »Räuclier huru, som ofto. omnümnes från den romerska järnålderns urnegrefver, härrör från med liorts tätade tränskor, hvilka varit med på hålet (jfr Alvestrogrnfven 23). Om detta ›Räueherhorz› utförligt hos Hostmnnn 0. 9.. st. s. 119 f. Jfr ock llndset på nyss anförda ställe; von Cohnusen und Flursehütz, Uø'nenhurz, i' Banner Jalnbücher LXXXVI, 135. Om hertsens kemiska sammansättning ni' ungefär 2 delar björkharts och 1 del vax se Heintzeli Verhandlnngen der Berliner anthropolagischen Gesellschaft 1880, s. 875, 1881, s. 241. '3 Se Montelius 1' Svenska fornminnesföreningcns tidskrift V, 22. Inom hortstätningen låg en samling brända ben samt en bronsnäl, lik ñg. 38 i Mül lers Ordning af Danmarks Oldsager, Jernalderen, men utan krnmböjningen nedanför öglan. ' 3 Se Müller, Ordning af Danmarks Oldsager, Brønçealderen, nr 43. 4 I en of professor Montelius 1896 vid Hårslöf mellan Malmö oehTrelleborg undersökt graf från bronsålderns tredje period (SHM inv. 10288). ' 116 Denna graf afviker, som vi sett, i alla afseenden från de öfriga skelettgrafvarne på platsen,l hvilka alla mera öfverensst'amma med den till 2:dra århundradet daterbara graf 17 a. Det torde sålunda vara berättigadt att anse alla dessa sistnämnda grafvar2 äldre än graf 18. härrörande från 2zdra eller, om man så vill, l_2 århundradet e. Kr., således Mon telii period 4. Som vi sett, bruka alla de i dessa grafvar an träffade fornsakerna förekomma i fynd från denna period, om ock några äfven uppträda under såväl äldre som yngre tider. Att hänföra några af grafvarne till. tiden före period 4 ha vi . lngen anledning till, då inom det nordeuropeiska området ske lettgraivar som bekant äro ytterst sällsynta från den för 19. romerska järnåldern, under det att just från fjärde periodens början jordandet i många trakter blir mycket vanligt vid sidan af bränningen. Icke minst är detta fallet på Gotland och Öland, hvilkas rika fynd från denna tid närmast inbjuda till jämförelse med Alvastrafynden. Äfven på dessa öar äro skelettgrafvarne från den romerska järnåldern vanligen. ja t. o. m. ännu regelbund nare än vid Alvastra, orienterade med liufvudet åt NuNO. Det stenskydd, i form af mer eller mindre fullständiga ramar eller täckrader, som ofvan skildrats från flere af Al vastragrafvarne, motsvarar tydligen de hällkistor eller täckande hallrader, som äro så karakteristiska för de samtida grafvarne . 1 0. m. i fråga om orienteringen, rätt i NS, hvilket endast återfinnes 1 den närbelägna, genom skelettets läge på sidan enastående *graf 2. u ' 2 Den genom sin orientering i SVNO afvikande graf 8 stämmer ju i öfriga afseenden mycket nära öfverens med graf 17 a. 117 på Gotland och Öland. Olikheten beror på materialet; på' grnskullen vid Alvastra har man haft närmare tillgång till gråstensklnmpar än till hallar: Blott en liten häll (af sand sten?) förekom som öfversta sten vid fotändan af graf'9. Sistnämnda graf företer en särskild egendomlighet genom de två långsmala hartskakorna med träaftryek på undersidan. Enda kända motsvarigheten härtill erbjuder en ölandsk graf, undersökt af lektor Brehrendtz, där en lång hartsremsa låg ofvanpå skelettet från halsen till bäckenet.1 Äfven denna remsa har på ena sidan mycket tydliga träaftryok med en rät linig fog längs midten. Det synes sålunda, som om denna harts remsa tatat en skarf på en kista eller annat omhölje af trä, hvari den döde legat. Samma förklaring får väl då tillämpas äfven på hartskakorna i Alvastragrafven. Äfven i fråga om grafgodsets sammansättning ansluter sig den äldre gruppen af skelettgrafvarne vid Alvastra närmast till de samtida öländska, hvilka särskildt ofta innehålla krum knit'var och prylar, stundom hartstätningar, men därjämte van ligen lerkärl, hvilka har alldeles saknades. De gotländska graf varne från samma tid bruka vara rikare utrustade. Svårare är att bestämma de anträffade brandgmfeames tid. Brandgropar med daterbara fornsaker äro i Sverige hittills en dast kända från la ".llenetiden,2 men i andra trakter,'såsom Bornholm och Nordtyskland, förekomma de ju också under ro mersk järnålder. Här vid Alvastra torde de val snarast få' anses ungefärligen samtida med de skelettgrafvar, bland hvilka de förekomma; härpå tyda ook resterna af en hartstätning i brandgropen 22. S ' Urnegrafvar med brända ben såsom nr 24 har äro ju också karakteristiska för den äldre järnåldern. Det här funna ler kärlet, tig. 21, är visserligen af en föga utpräglad form och 1 Se lI/Iånaclsbladet 1896, s 125, ni' 25, där Iemsan oriktigt beskrifves såsom »trim '3 Se min uppsats Nylunna brcmdyropaø' från la Tênetiden ø' Västergöt land i Srenska jbmmimresföreningens tidskrift XI, s. 125. < i 118 där ,0 , _ c .. . for svart att datera, godset ar tJockare än som är vanligt under den aldre Järnåldern, men visar å andra sidan den fina slamnino' "' ' ' ' " ,3 och den haida branmng, som Just utmarker denna periods lerkärl till skillnad från andra tiders. Grafven 23, där de brända benen lågo spridda bland stenar innehöll lerkärlsbitar, som ännu tydligare vittna om äldre järnj ålder, ehuru ej heller de tillåta en närmare datering, lika litet som den simpla bronsnålen fig. 22 och det lilla fragmentet af en bronskedja. . Saval skelett som_ brandgrafvur saknade nu märken ofvan Jord, om man undantar brandgropen 20, som väl är att sättai samband med den stora resta stenen. Eljes var hela terrängen längesedan upplöjd. Att dessförinnan äfven andra af grafvazne varit utmärkta ofvan jord, framgår emellertid af den beskrifv ning på platsen, som Akademiens stipendiet C. F.Nordenskjö1d lämnat i sin i Akademiens arkiv förvarade reseberättelse' för 1873 om fornlämningar i Lysings härad (s. 22): »Uti en beteshage, Smörknllen kallad, öster om Alvastra [kungsgärd och kloster] finnas många låga kullar af (5 steo's omkrets och mindre, äfvensom runda stensåttningar. NV :in den ena står en 4,3 fot hög och 3,7 fot bred, i toppen afrnndad bantasten. I midten af kullen är en öfver 4 fot lång och :2 fot bred af sten lagd graf, med 3 stenar i långsidorna och 1 sten. i llvardera kortsidan. Norr om en annan stensättning står en kortare bautasten ellervårdhållare. »w _ 4 Iall in mänhet äro randstenarne betydligt nedsjunkna eller öfverväxta med nyponbuskar m. in: För öfrigt utmärker sig kullen för många där växande bokar» V Med namnet Smörlmllen betecknade folket i trakten' ännu vid mitt besök den gruskulle, där de här beskrifna fynden gjordes. Detta namn är af synnerligt intresse, då det äfven annanstädes i vårt land förekommer som benämning på platser, där fornlämningar ñnnas. Så är fallet dels med en stor'graf hög i Tumbo socken, Södermanland,1 dels med ett i närheten af staden Falkenberg, på Bobergs ägor i Skrea socken: invid hafvet beläget berg, där man anträifat två depotfynd från brons åldern, nämligen ett bronssvärd och en gnldskål.2 Sådana guldskålar anses ju af många forskare ha användts vid reli giösa ceremonier. Särskildt märkligt är, att åtskilliga dylika blifvit hittade på en kulle på Seland, kallad Borrebjerg, hvil ken var anlagd itre terrasser och väl utan tvifvel varit en gammal knltplatsi.5 Namnet Smörkullen kan måhända under dessa omständigheter betraktas som ett minne af, att »smör jelser» och andra religiösa ceremonier plägat förrättas på de därmed betecknade platserna under hednatiden.4 ' Som ett minne af offringar och andra med eld förenade ceremonier på Smörkullen vid Alvastra får man kanske anse de spår af eldstäder 0. d., som vid gräfningarne flerstädes an träffades. I östra kanten af detiundersökta området upptäck tes på tre ställen kolbåddar, hvilka icke voro grafvar, alla liggande på ca 3040 cmzs djup, mellan myllan och gruset. Den sydligaste af dessa (26 på planen), ca 1,5 m. i diameter och delvis täckt af små kalkstensflisor, innehöll några ohrända djurben (bit af svinnos, tand af nötkreatur, kanonben af lamm (3) m. m.) och ett par brända benskärfvor. Bland kolen hittades I 1 Enligt benäget meddelande af dr B. Salim. '3 Se Hallands fornminnesjörenings årssk'rift 1869, s. 62. ' 3 Madsen, Afbildninger aficlcmske Oldsager, Broncealcleren, Samlade Fund, text till pl. 28. 41 Danmark förekommer ›Smørl1øiw som namn på_ grafhögar; se t. ex. Am'bøgcr 1892, s. 261. ' 120 äfven ett brändt nötskal. En kolbadd strax norr om före gående, 80 om i diameter, samt en tredje, mellan grafvarne 17 och 18, innehöllo inga ben, den sistnämnde däremot en mängd skörbrända stenar.1 . Ännu märkligare förhållanden företedde grustagets vestra kant. Här var jorden (gruset) på en lång sträcka från något söder om graf 6 till något norr om graf 15 ganombränd, dels svart men mestadels röd, till 0,301 m djup. Äfven längre norrut kunde samma företeelse iakttagas, ehuru i så utpräglad grad. Och denna brända jord, med skörbrända stenar, utgjorde fyllningen i grat'varne på denna sida, ofta under omständig heter,_ som gjorde det tydligt, att den brända jorden funnits på platsen före grafvarnas anläggning (se särskildt beskrif ningarne af grafvarne 5, 6, 12 och 15). På ca 30 om:s djup förekom pel det ofvannanmda området (från graf 6 till graf _15) en tät sianläggning ai' smärre stenar (mestadels 10 om i diam., sällan större); stundom voro de brända. Denna stenläggning synes ha gått fram öfver graf 15, sålunda vara yngre än denna. Tyvärr förhindrades en vidsträcktare undersökning af dessa förhållanden därigenom, att stora högar af torf och stenar från grustaget voro uppkastade längs hela denna sida. Ännu en egendomlighet är att nämna från denna fyndplats. I en qvarstående grusudde, som sköt ut från vestra sidan midt för graf 7, funnos rester af en cylindrisk brunn (se planenl), omsorgsfullt byggd af klumpstenor samt igenfylld med lösare liggande stenar. Dess botten, där gruset var lerblamladt, låg mer än 4 m under jordytan, och mätte 1 m i genomskär ning. Väggarna voro nu bevarade endast till 1,25 inrs'höjd; men en arbetare, som deltagit i grushämtningen, uppgaf, att * Tillvaratugnn'kolbitar från dessa eldstäder samt från brandgrufvnrnolmr docenten Gunnar Andersson benäget undersökt. De äro mestadels af ek, en del af björk och andra löftrlid, hvuremot bolånnej är företrädd. Denna omstän dighet är, såsom docenten Andersson påpekar, af en viss betydelse för frågan om bokens ålder vid Alvastru. Vi ha ofvan sett, att år 1873 växte talrika bokar just på. Smörkullen. 12l brunnen haft samma utseende ända upp till jordytan och varit igenfylld hela vägen. Ingen hade minne af., .att den 1 senare tid varit begagnad. Äfven den kan ju möjligen ha haft an vändning vid hedniska ceremonier på. platsen. .Oscar Almgren. Figurförteekning. J'lig. 4. Plan al' gradiiltet å Sinörkullen vid Alvastra jltrnvügs; station. Den inre, prickade linien utmärker grustagets otversta känt vid undersökningens början, den yttre linien betecknar gränsen för e undersökta området. F'z'g. ä. Trepanerad skalle från gm: 7" ' ' . d skalle från gra . åldåuraiçrêraf 9. De uppstående siffrorna beteckna ste narnes, de lutande skelettens och fornsaliernas djup under ytan 1 cm. Fig. 8. Plan af järnsakernas läge 1 'graf 15. 6 4 Pig. .9. Plan af graf 17. Om Siürornuas betydelse se g. . Pig. 10. Stonsättningen i graf 17, sedd fran söder. l"'ig. ll. 'l'repanerad skalle från graf 17. Fig. 12. Bronsñbula från graf 17. '1/1. 2 km. 13. Krumknif af jllrn från graf. 17. 2//3. Fig. 14. Krumknif af järn från graf 1.5. ,3. 1 Fig. 1.5. Hartstätning till traask från grafüQz' /2. ñ 15 Fig. [6. Rekonstruerad trüask efter hartstatningen g.” . Fiq. 17. Del af undersidan af hartsringen l graf 7. ,2. Fáq. 18. Bronssölja från graf 18. 1/1. i 1 My. 1.9, 20. Spelbrickor af glas från grat 18. /1. Fig. 21. Lerkärl från graf 24. 1/3. Hig. 22. Bronsnål från graf 23. 1/1., r Klichéerna till lig. 5, 6 och 11 hafva al' prof. Retzius benäget ställts till Redzs förfogande.