Artikel

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Fornforskaren Rääf .och 7 ”den gotiska tidens lemningar” i AlVastra Ehuru Götiska förbundet väl i allmänhet i våra dagar uppfattas såsom en rent litterär sammanslut ning var en av huvudpunkterna på dess program att ”återup väcka den aftynade känslan föLvçlgpw gagnÄ'gomtis a tidens lemoninga?>. En av de originel laste gestalterna 1 föfbuffde; var tvivelsutan den lärde kammarjunkaren och fornforskaren Leonard Fredrik Rääf i Småland. Redan samma år förbun det hade stiftats, d. v. 5. 1811, hade man beslutat att giva ut en tidskriftl_ 13114ng ”för älskare af den ?nordiska fornålderni). Rääf hörde ihagaliindahfill denññigasfgbidragsgivarna men i ett brev, daterat april 1814, tackar värmen och förbundsbrodern jacob Adlerbeth för en liten avhandling, eller, som han uttrycker det, ”anmärkningar i afseende på alla fornlemningars fredande”, vilken han fått sig tillsänd av Rä'af och över vilken han blivit så begeistrad att han läst upp den på. förbundets stäm ma. Götiska förbundet med sin litet lustiga blandning av patriotiskt allvar och barnsligt lek lynne hade ”stämma” i stället för sammanträde. Medlemmarna kallade sig vid fornnordiska eller förment fornnordiska namn och som hälsningsord användes det, får man förmoda, götiskt klingande ”hel”. Adlerbeth kan också meddela att stäm iiian delade hans förtjusning och nu 'ville trycka dessa ”grundliga och fullständiga betraktelser öfver ett så vigtigt ämne”. Den entusiastiska förbunds brodern bestämmer själv titeln till ”Tankar om sättet att uppsöka och vårda Fäderneslandets Forn lemningar”. Rääfs "Tankar", tryckta i tidskriftens femte häfte, omfattar dels en historik över vad som ditintills utförts inom fornminnesvården av ”framsynte regenter”, dels förslag till framtida åt gärder där han ger uttryck för idéer som än i dag är aktuella. Ehuru han ger flera konkreta exempel såsom ”UnionsSalen'i Calmar, KlosterRummen i Vadstena”, nämnes inte Alvastra kloster i samman hanget. Ändock skulle Rääf som den förste tolv år senare företaga historiskt betingade undersök ningar i Alvastra kloster, främst ”i hoppetmatth: . . derstädes kunna gntiäffa den 'KBHgT Siferkerska 'familiaägäâäägêgçw .._,MMW _ Alvastra cistercienserkloster, vilket grundats 1143 på tillskyndan av drottning Ulfhild, gemål till Sverker den Äldre, hade i likhet med andra kloster i landet dragits initill Kronan i samband med reformationen och sedan lämnats att förfalla. Redan_ tidigt hade anläggningen fått göra tjänst . som stenbrott. Rääf vänder sig visserligen häftigt mot uppgiften att Gustaf Vasa skulle låtit taga sten här för sitt byggnadsföretag i Vadstena. För Rääf är det otänkbart att kungen ”stor i allt, äfven i omsorgen att pryda sitt land med architectoniska konstverk, skulle hafva, för att uppföra ett, tillåtit förstörelsen af ett annat, som tillika förvarade min net af så många Sveriges Regenter och utmärkte män”. Här tycks det fallit Rääf ur minnet att det var just denne kung, ”stor i allt”, som hade genom drivit reformationen och därmed också klostervä sendets upplösning. Inte heller kan Rääf acceptera att ”Grefvarna Brahe . . . hwilka sjelfwe, historiens föremål, älskade häfderna och på Wisingsö liksom på deras öfriga bostäder bestyrkt sin omwårdnad för byggnadskonsten” skulle ha bortforslat hygg nadssten från Alvastra. Det är dock inte uteslutet att Rääf känt till brevväxlingen mellan Johan III ' och Per Brahe, där den förre i skarpa ordalag tillhåller den sjalvrådige greven att upphöra med stenbrytningen i Alvastra. Rääf skriver nämligen i den skrivelse till K. Vitterhetsakademien ur vilken ovanstående citat hämtats att om Brahe verkligen låtit bryta sten i Alvastra har det endast varit från ”ringmurar och obetydliga hushållsbyggnader”. Man vet emellertid med säkerhet att sten brutits i stor utsträckning, vilket snart nog fick till följd att de raserade Och såriga murarna täcktes av mult nande löv där gräs och ogräs frodades och av hela det stora komplexet syntes snart ovan mark endast den imponerande klosterkyrkan. Icke heller denna hade lämnats helt orörd och hade vid 1700talets slut förvandlats till en pittoresk ruin, värdig att av tecknas av en så kräsen connaissenr som C. J. Lin nerhielm. Medan urkunderna över klostrets grundande en dast nämner drottning Ulfhilds namn figurerar i Alvastm kloster med den s. k. ”Sverkers grav” enligt E. Dahlbergs ”Svecia antiqua”. den folkliga traditionen uteslutande kung Sverkers, vars grav tidigt angives vara till städes i kloster kyrkan. Även Messenius uppger med bestämdhet att graven ifråga vore att finna nära högaltaret och Erik Dahlberg har i Suecia antiqua till och med återgivit den förmodade gravens utseende, Se ovan. Det rum som utpekas såsom ”Kong Sver kers graf” är i själva Verket klosterkyrkans sakri stia; ett tämligen litet kryssvälvr rum beläget några trappsteg lägre än kyrkans golvnivå i övrigt. Rääf synes emellertid varit tveksam om hurUWda detta verkligen vore Sverkers grav ty han refererar till den som ”den så kallade Sverkerska grafven”. Det må i sanningens namn här inskjutas att Rääf inte 2 var den ende vid denna tid som ifrågasatte riktig heten av dessa uppgifter. Riksantikvarie B. Hil debrand, som besökt Alvastra vid ungefär samma tidpunkt, anmärker i sina Reseminnen att väl står ”murarne kvar af en byggnad som kallas Sverkerska grafven men man har ingen säkerhet för denna uppgift”. Däremot är Rääf helt övertygad om att rummet är ett gravkor ty han beklagar att i detta ”vackra grafcbor :Finnes numera ingen inskrift eller ringaste minnesmärke”. Måhända hade han hoppats att där påträffa det ”postamenre med derå stående foder af ekplankor, hvarest den egentliga Kong Sverkers likkista skulle hafva varit innesluten, vil ken orediga berättelser omtala”. Det var emellertid Wâwmfüt' A in inte endast Sverkers grav som fängslar Rääfs fanta si utan han ville påträffa den Sverlterska familjens samtliga gravar vilka enligt en uppgift hos Messeni us skulle finnas nära högaltaret. Han föranstaltade alltså en grävning inne i kyrkan norr om sakristian ”för den händelse att Högaltaret stått vid samma ända af kyrkan, hvarom dock många tvivelsmål ännu finnas”. Var Rääf väntade sig att finna hög altaret om inte i kyrkans östra del är gåtfullt. Hur som helst de kungliga gravarna påträffades inte under hans idoga letande utan Rääf fick nöja sig med att konstatera att ”monumenter af högsta dyr barhet” kunde dölja sig på andra ställen af den ”vidlyftiga byggnaden”. Att Messenius verkligen haft rätt beträffande lokaliseringen av gravarna skulle Visa sig cirka 100 år senare då de påträffades av 0. Frödin under dennes omfattande utgrävning ar i klosterruinen. Om än Rääfs grävning inte gav det resultat han själv så innerligt hade hoppats på, nämligen att finna den Sverkerska graven, fann han i gengäld en annan gravsten av minst lika stort intresse, den över lagmannen Ulf Gudmarsson, ”så mycket mera oförmodad att här anträffa som det blifvit uppgifvit att densamme jemte flere vore långt för detta afförd till ?Vadstena klosters kyrka. Likväl quarligger han som det tyckes öfver sjelfva graf platsen, onött och utan annan skada än en tvert öfver gående bräcka.” Den trogne Vännen Adlerbeth lyckönskar honom i ett brev innerligt till upptäck ten som ”blef en lika oväntad som värdig belöning för de outtröttliga omsorger, du vid undersökning en af klosterkyrkans ruiner ådagalagt.” o Rääfs undersöknipgar i klostret pågickuunder tre ar och under dessa ar hade denne sanne gotic1st och äkta son av 1700talets utilism fått nya idéer beträf fande klosterkyrkan. Nu ville han att den skulle ”helt och hållet i sin gamla stil upprättas, samt utan statens betungande af församlingen under hållas”. För att åvägabringa detta. skulle kyrkorna i grannförsamlingarna Heda och Tollstad (nu Väst ra Tollstad) rivas. Enligt Rääf låg de alltför nära rarandra och var båda ”förfallna och fordrade skyndsam nybyggnad”. Dessa socknar skulle nu istället slås samman till en och ”deras nya gemen samma kyrka blifva Alvastra”. ”Några gynnsam ma omständigheter . . ., synas nu mera än förr, när ma möjligheten deraf”. Stora kostnader kunde spa :as genom klosterkyrkans ”quarhvarande pelare och Kammarjzmkaren L. E. Räá'f i Småland. Efter äldre foto. murar... den pålitliga grundhvalen och mängden af befintlig sten, som, ökad med hvad de tvenne andra kyrkorna innehålla förmodligen vore till räcklig”. Vidare vore kassorna vid Heda och Toll stad tämligen väl försedda ”att allmänna välgören heten med iver skulle omfatta detta patriotiska för slag”. Ytterligare en gynnsam omständighet finner den rationelle Rääf i ”en efter naturens ordning icke aflägsen vacance uti Tollstad”. Kyrkoherden där, Johan Henrik Egnell, var då 64 år gammal och dog mycket riktigt två år senare. Rääfs ”patriotiska” förslag väckte ingen gen klang hos de vördnadsvärda herrarna i Akade mien; församlingskyrkan i Tollstad restaurerades och i klosterkyrkan tog kalkbränning en del av det som lämnats av Gustav Vasa och Per Brahe. Ingrid Swartling