Forntida borgar på Omberg

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Omberg med sin praktfulla och imponerande resning över östgötaslätten Västanstäng, närmast Tåkerntrakten, den sk. Hovsbygden och omedelbart invid Vättern har icke mindre än 3 forntida borganläggningar. Berget om fattar en längd av 10 km (NS) och en bredd av 3 km med en högsta höjd av 263,5 m över havet och 175 m över Vätterns vattenyta. Bergshöjden bildar genom sina avgränsande förkastningslinjer en horst med avdelade klinter, här och var naturligt svårforcerade, med ibland helt oframkomliga hinder i form av mycket branta sluttningar och ofta lodräta bergväggar. En klintformation som Omberg blev en stor tillgång för denna forntids bygds expanderande bondekultur under järnåldern vid valet av lämpliga borgberg. Sådana fästen, även lämpade som skyddsboningar för folk och fä, låg vanligtvis osynliga men ändock relativt nära slättbebyggelsen. Omberg är framför allt känt för en yppig vegetation, för intressanta grottbildningar och kanske icke minst för vida och glansfulla utblickar från utsiktstornet på högsta klinten, den s.k. Hjässan. Till dessa sevärdheter fogas Ombergs tre märkliga och högst intressanta forntida borgar. En under de senaste åren utförd ganska omfattande skogsgallring och röjning har givit ett gott resultat och nu kan en större allmänhet närmare studera an läggningarna. I anslutning till de fornvårdande arbetsuppgifterna har också specialkartor i skala 1:1 000 upprättats. Landsantikvarien har lämnat anvis ning och Skogsvårdsstyrelsen i länet ombesörjt röjningsarbetet, som i re habiliteringssyfte utförts av patienter vid Birgittas sjukhem med AMSmedel. Genom landsantikvariens försorg kommer det i fortsättningen att finnas uppsatta på lämpliga platser inom dessa borgar orienterande kartor till led ning för en intresserad besökare. Ombergs högsta klint, Hjässan, vid bergets sydända upptar den största fornborgsanläggningen. Den ligger ovanför Alvastrabygden drygt 1 km in på bergomrädet och 225 m SV om Hjässatorget, som är en utmärkt parke ringsplats. _ Längre in på berget, 1,5 km N om Hjässatorget, nära Sur mossevägen ligger V om och invid Surmossen nästa forntidsborg, kallad Borggården. _ Den tredje fornborgen, omnämnd som drottning Ommas borg, upptar Ombergs nordligaste udde, kallad Borgudden invid Vättern och ett par km SV om Borghamn. Hjässans fornborg, kartbilden fig. 5, omfattar en relativt stor yta, längd 500 m, NNOSSV, och bredd intill 200 m med en höjd av 175 m över Vättern. Borgberget stupar mycket brant i 0 och i VSV. Någon beständig mur har tydligen icke ansetts behövlig intill dessa branter. Men vid de mindre branta sluttningarna i riktning mot VNVNnNO förekommer på synbarligen lämpliga avsatsbildningar en 450 m lång och 11,5 m bred 4 i i l , i. i i \' e 2 * v .\*›3“: om. 1 Fig. 2. Karta w'mnde läget av de tre fornhørgarnn borgen, Børggården ar/ø Drottning Ornan borg 2.1.6: Omberg. xx: Från råder. på H [ärm RIKSANIIKVARIEÅMBETETS KARTA över mamma, HJÅSSAN, OMBERG, VÄSTRA 10LL51AD an, ÖSTERGÖTLAND Upprättad i sept. 1066 m GA Hellman. : :ettååx sr. 4 Fig. 3. Karta över H/a'rm/;orgeIL Upprättad 1968 av författaren. Fm'nborgen inne .rlnter bela Hia'rran. Vid anläggande!! har man utnyttjat de naturliga förnträttningar för jämnar, rom de branta stupen ger. Den norra delen omger av ett rnnrneré, ram nu är nedrarat, men .rønz nrrprnngligen bertütt an grårten i ball/nur. När borgen mr I funktion bar ntnrarna möjligen haft en änerløyggnad i form an ett :torêzrerk eller en palirrad. Den urrprnngliga ingången till borgen har varit belägen .rtrax ärter om vägen, .mm från Hjärtatorget leder upp till Hjärtan. Borgen har .redan 1965 varit föremål för omfattande räjningr och nårdarbeten. I dena bar oréxå ingått anläggandet an en "jørnborgrrtig", :om ntlagtr på inridan an murneréet i borgen: norra del 6 muranläggning med varierande höjd, inre mått intill 0,5 m och yttre intill 1 m. Murens höjd står tydligen i förhållande till bergssluttningens lutning nedanför. Tyvärr är en mängd sten från muren utkastad eller utrasad ne danför murpartierna, vilka sålunda ursprungligen haft en högre höjd. lakttagelser vid andra fornborgar i samband med undersökningar har visat, att borgmurarna kan ha varit påbyggda, förmodligen av någon slags stock verkskonstruktiOn. I Hjässaborgens väldiga muromfattning finnes mot NO och ned mot Hjässatorget en intill 2 m bred ingång, som ligger på en nivå 30 m lägre än själva krönet. Den nu brukade infarten genom muren till borgområdet, 4 m NV om den ursprungliga, skall ha blivit uppbruten för ca 50 år sedan i samband med beredskapsarbeten. En numera till stor del igenrasad mindre ingång har troligen funnits i muren mot N. Borgbergets SV del sluttar inom ett tämligen smalt parti mindre brant. Här är också anlagd en 25 m lång och 1 m bred stenmur med utsidan intill 1 m hög. En ingångsöppning i murens V del finns intill 2,5 m bred. En del sten från muren är utrasad. Denna mur ligger på en nivå 40 m lägre än borg bergskrönet. Särskilt inom norra hälften av borgområdet förekommer ett tämligen kraftigt humuslager, som kan dölja forntida grundläggningar. Sannolikt har detta synbarligen röjda område utnyttjats vid betesgången liksom vid lövtäkten för kreaturens Vinterbehov. För övrigt utgjorde stora delar av Omberg under gången tid utmärkta betesmarker. Vid betesgången spelade givetvis vattenförsörjningen en betydelsefull roll. Naturliga käll flöden uppdagades och utnyttjades på olika sätt och där torde offerhand lingar av skilda slag ha förekommit. En källa finns t.ex. alldeles utanför borgmuren 35 m Ö om muringången i NO. Men när ofred rådde och folk och få befann sig inom det skyddade borgområdet, måste det finnas tillgång till dricksvatten innanför den väldiga borgen. En källa eller i detta fall en ursprungligen mindre damm 16x9 m stor, numera ombildad till kärr, upptäcktes vid kartläggningen 1968 20 m N om det nämnda ut siktstornet. I den nu igenväxta dammens V kant har man sannolikt under forntiden t.0.m. anlagt en fördämningsvall, som bidragit till att hålla en hög vattennivå i dammen. Önskvärt vore att åter få se en klar vattenspegel i den gamla dammen. Den 1,5 km N om Hjässatorget anlagda forntida borgen, kallad Borg gården, kartbilden fig. 5, har en mindre omfattning, längd 150 m (NO_ SV) och bredd intill 70 m. Borgberget utgöres av en mot NO utskjutande, utom i SV tämligen brant avgränsad bergrygg mellan en 50 m bred dal gång, upptagande Surmossen i 0 och en intill 10 m bred ravin med en hålväg i V. Krönpartiet höjer sig 40 in över dalgången och den numera 7 utdikade Surmossen, som i sin tur ligger 190 rn över havet. Denna forn borg är uppdelad i en huvudborg, omfattande borgbergets krönparti och ett något komplicerat förborgssystem i och nedanför sluttningen i NO. Siff rorna på kartbilden avser höjden i meter över Surmossen. Huvudborgens gräsbevuxna ytplan, som svagt sluttar mot NO, har en längd av 65 m (NOSV) och en bredd intill 25 m. Vid borgområdets svagaste försvars punkt mot SV finns ett dubblerat mursystem. En inre, mäktigt tilltagen mur eller vall på en låg avsats tvärs över höjdryggen är 28 m lång (NVASO), ca 5 m bred, själva murkärnan ca 2 m bred och intill 5 m hög. Några stenar på murens översida har varit utsatta för stark eld, som kan tyda på en nedbränd ovanpå murkrönet påbyggd träkonstruktion. En undersökning kan lösa denna fråga. Mängder av sten ligger utrasad eller utkastad utanför detta murparti. Trolig ingång V om den höga muren. Den yttre muren, som ligger parallellt och 12 m utanför den inre, är 40 m lång, 1,5 m bred och intill 1 m hög. Ungefär på mitten av denna yttre mur finns en 2 m bred ingång. I huvudborgens NV sida finns en nära 60 m lång mur. Mot OSO stupar borgberget mycket brant och någon beständig mur har därför icke ansetts nödvändig utmed denna sida. Fornborgssystemet, som ligger på lägre nivå NO om huvudborgen, har i N en 52 m lång stenmur, som Fig. 4. H/ärra/øorgen. Del av murveréet i norr från utridan, Foto A, Linda/al :a säkerligen skulle utgöra ett skydd mot ravinen och hålvägen, som ledde upp mot huvudborgens SV parti. Den i borgbergssluttningen mot NO an lagda, något krökta muren är 25 m lång, orienterad åt NO och 030. Ne danför och SO om detta murparti finns, direkt ansluten till borgbergets nederkant och i nivå med dalgången och Surmossen, en liten förborg. Tro ligen har det varit en ursprunglig smal ingångsöppning i Ö. Sannolikt ut gjorde det förutnämnda krökta murpartiet och denna lilla förborg ett sam manhängande skydd i fornborgens försvarssystem, speciellt tillbyggt för att hindra de inkräktare, som lyckats tränga in på Omberg och sedan försökte taga sig fram utmed den gamla kostigen mellan borgberget och Surmossen. Denna mosse var sannolikt i forntiden en tjärn. Ombergs tredje forntida borganläggning på Borgudden vid Brottsledet, SV om Borghamn, är den minsta, längd 100 m (NS) och bredd intill 35 m, kartbilden fig. 7. Borgområdet utgöres av en mot N sluttande, 60 m lång och 25 m bred moränbunden bergsplatå, som i S omfattar en 35 x 25 m stor, 56 m högre liggande bergklack. Borgberget stupar mycket brant, ibland närmast lodrätt i V och i N ned till Vätterns vattenyta. Borgområ dets begränsning mot Ö och mot S består av dubbelmur, eftersom terräng en här icke erbjuder ett tillräckligt, naturligt skyddande hinder. Siffrorna på kartbilden anger i meter höjden över havet. Det inre murpartiet har en längd av 80 m, själva kärnmurens bredd är ca 25 rn och höjd 0.3 1,75 m, högsta höjd mot SO och den förbipasserande vägen från Vad stena och Borghamn mot Höje, Hjässatorget och Stocklycke och så vidare ned till Alvastra och Hästholmen. Murens utsida mot SO visar ställvis en murläggning i 45 skikt av längsgående, väl kluvna stenar. Ingång finns i murens N del. En förmodad, ca 0,5 m bred ingång, nu något de formerad, spåras i murpartiet mot SO. Den yttre muren, som ställvis är lagd mycket nära den inre, är 100 m lång, ca 12,5 rn bred och intill 0,5 m hög. Ingång finns i murens N del, vars norra parti är deformerat genom ras. Under århundradena efter Kristi födelse lärde sig Ombergsbygdens in vånare att använda järnet. I närheten av malmfyndplatsen preparerades det och i hemmasmedjorna skedde den slutliga behandlingen till ett fullödigt smidesjärn. De gamla, enkla av trä brukade redskapen på åker och äng etc. kunde utan större kostnader beslås och förstärkas. Nya områden kunde upptagas på bättre sätt och de olika brukningsdelarna kunde över huvud taget utnyttjas mera rationellt. På otaliga platser utvecklades nya bosätt ningsområden. Den allmänt förekommande enstaka gården omvandlades till ett par, tre gårdsanläggningar och utvecklades till verkliga bysamfund 9 RlKSANTKVARE ÄMBETETS KARTA även FGRNBORG, "BOPGGÃRDEN", iskm N om HJÄSSATORGET, VÄSTRA TOLLSTAD sn, ÖSTERGÖTLAND. Upprättad i sepl. 1908 av GA Hellman Fig. 5. Karta över fornbørgen Børgga'rden. Upprättad 1968 av förf. Den centrala delen av borgen utgörr ar/ en platå med branta stup mot norr och örter. Den wagarte punkten i anläggningen, i sydvärl, bar skyddat: av en mäktig dubbelmur. Borgen har ett' rtrategirél läge rid under forntiden säkerligen riktiga vägar över berget och rom en rägrpa'rr kan .êanrée den egenartade "béemu'u, .rom ligger vid borgberget: fot på dear östra rida, tolkar 10 med på sina håll relativt stor kapacitet. Denna jordnära kontinuerliga ut veckling torde på vissa enstaka orter kunna spåras redan omkring tiden för Kristi födelse, medan genombrottstiden i stort måste ha skett senast under 400w500talen, en tidsperiod som också fått benämningen "vår svenska guldålder". En ny, mera stabilt grundad ”högkonjunktur” gjorde sig gällande, nu baserad på inhemskt material, nämligen järnet. Och Om bergsbygdens bebyggelseenheter, säkerligen i form av flera bykoncentra tioner, fick en sådan omfattning, att det blev naturligt att låta dem inordnas i en större och fastare organisationsform. Inom ramen för denna konti nuerliga bebyggelseutveckling måste man se, hur själva Omberg blev en storbygds centralpunkt i ett samordnat försvarssystem genom tillkomsten av de tre ovan beskrivna forntida borganläggningarna. Omberg eller Ommaberg anses betyda dim(dimma) berget eller rökberget. Som bekant benämnes Ombergs nordligaste fornborg på Borgudden SV om Borghamn för ”drottning Ommas borg". En intressant uppteckning, som gjordes år 1878, är väl värd att återges i detta sammanhang. Sages mannen var en värmländsk, f.d. lotslärling och därefter skeppare, Anders Värme, som i unga år flyttat till byn Hästholmen vid Vättern närmast S om Fig. 6. Fornbargen Borggården. Den inre muren i borgenr .rydm'iJ/ra del Foto A. Lindab] “§1 " " WW 410 ' ;åk 6%: 11 Omberg. Följande beskrivning återger i vanlig skrift nämnda uppteckning om Rödgavel och Omma. "Jätten Rödgavel, så kallad för sitt långa, röda skägg, bodde förr inte i grotta utan i kalkhögen på Siks ägor (SO om Omberg och närmast N om Heda kyrka). Han kom en gång från sjön (Vättern) efter en fisketur. På Stocklycke ängar (ne danför Hjässaborgen) fick han se drottning Omma dansa med sitt folk. Hon ägde berget. Rödgavel hade inte sett henne förut, ty han vågade inte ut i solskenet, den attan, då hade han runnit ihop till en sten. Men Omma, säger man, skulle varit gudlig, men kristen var hon väl inte, ty Kristus var väl inte född vid den tiden. Rödgavel såg på dansen och hade aldrig sett så grant förr. Han sprang hem och samlade sina kära och kom tillbaka över kvinnfolken som ett yrväder. De tog var och en av fröknarna men Rödgavel tog själva Omma och flög iväg med henne i grotta. Där började han att ha ”kolifäjj” med henne. Men hon skämdes förstås att tycka om den röde fulingen. Och trolla det kunde hon nog en del, så hon kunde freda sig ur klorna på den fulingen. Hon klagade över värmen i grottan och bad jätten glänta något på dörren för att få lite frisk luft. När han gjorde det, så ska pade hon om sig till en dimma, som rann ut över Hästholmsviken, tills hon kom fram till kvarnen. Där steg hon opp för Alebäcken, som kallas så, förbi Alvastra ända opp i Tåkern. Där stannade hon, ty jätten vågade inte dit, ty då drunknade han i Dagsmosse. Hon sörjer allt sitt granna Berg. Efter en solskensdag kring Hjässan, kan man se under påföljande natt, hur det kommer liksom folk upp ur Tåkern; det är Omma och hennes fröknar, som går upp på berget vid Höjeliden och fortsätter fram till Stocklycke. Ty om natten vågar hon inte komma förbi Röd gavels grotta, för då tog han nog henne igen. Men på morgonsidan, när solen håller på att rinna upp, då drar hon sig över sjön förbi Hästholmen och opp till Tåkern. Då kan man se fullt tydligt, att det är kvinnfolk, som är ute och går på vattnet, ty kjolarna släpar i vattnet efter dem." Namnet Omberg kan naturligtvis vara mycket gammalt i denna äldsta östgötabygd. Tolkningen av namnet Om eller Ommaberg som ett ångans, dimmans eller rökens berg skedde tidigast under 1800talets förra hälft. Anders Värmes från 1800talets senare hälft återgivna berättelse torde ge en mycket god uppfattning om att Omma framställes som den förkropps ligade dimman. Omma måtte väl närmast tolkas som ett väsenlikt natur fenomen, en i mänsklig form utbildad mytgestalt. I uppteckningen fram står hennes uppkomst och väsen i lika tydlig form som myten torde ha haft, när den en gång skapades. Och att det sannolikt måste röra sig om ett sinnligt kärleksförhållande mellan Omma och jätten anges klart i sages mannen Värmes något grova men på samma gång skämtsamma framställ ning. Frågan om hur långt tillbaka i tiden namnet Omberg går och så lunda hur länge föreställningen om dimbergets ägarinna, mytfiguren Omma, liksom bergets härskare, en jätte, hållits vid liv genom gångna generations 12 RTKSANTJKVARiEÅMBETS KARTA över FORNBDRG, DPOTTNlNG OMMAS BORG SV om BORÖHAMN ROBSLÖSA sn, ÖSTERGÖTLAND Upprättad i sept 4966 av 6 A Hellman Ä / x / ATViRN /\ \ e / á, ”\ :in: ' 77 7,40 K Q // KFOC724: F\ *25 r r* Å\f' J MifCM [en M ' /,/\ Wise K” ;5 r & & /ø ä ö f 'friEQ A är Gweâåñkx OK 4 \ l \ \ \\r,\ \\ n a 1_ , / t r \ Laxå 1...." \\\\\(i\kk\k& g.. L . \ _ > 4 Fig. 7. Drottning Ommar borg på Ombergr nordrpetr bar Jêyddrmnrarna i bnrndmé målade mot. ärterpc/J nor/10114 I övriga riktningar har de branta .rlutlningarna m0! Vattern erbjudit tillräckligt skydd. Karta upprättad J 968 41/ författaren 13 växlingar måste åtminstone tills vidare lämnas öppen. Ur rent språklig synpunkt har väl huvudsakligen med utgångspunkt från en omfattande sagolitteratur den tanken framskymtat, att Omma skulle ha anor från år hundradena närmast efter den under 400500talen framträdande mera stabilt förankrade bebyggelseutvecklingen. Några smärre anteckningar huvudsakligen från 1800talets förra hälft med anknytning till Omberg och dess forntida borgar lämnas i det följande. Ama eller Omma hade icke blott sin boning eller slott anvisat till Borg uddens fornborg vid Ombergs nordända, utan hennes gravplats ansågs ligga på Hjässans krönparti. En annan uppgift antyder att mitt på Ombergs hög sta spets, kallad Hjässan, låg förr en av landets småkungars grift. På slätten dåromkring var upprest ett sjömärke för sjöfarande på Vättern. Här bredvid fanns en inhägnad plan med bänkar och ett bord, på vars stenskiva, som förr betäckt nämnda grift, en mängd besökare tecknat namn och årtal. I Rogslösa kyrka, byggd av täljsten, skall, som det kuriöst nog uppges, en stor ornerad kyrkdörr blivit hithämtad från en borg på Omberg. Svarta berget eller eventuellt Mörkahålkärret N om Hjässaborgen har så djupa vattenhålor, liknande välvda källrar, att de kan med båt befaras; en av dem kallas Fläskhålet, emedan allmogen vid polackernas anfall under konung Sigismund år 1598 skall här ha gömt sina matvaror. Åtskilliga källor anges framrinna här och var ur berget. Vid Stora Korsrödjan, ca 2 km norr om Borggårdens fornborg, den mellersta på Omberg, framväller Helig eller Hällekällan, en gammal offerkälla. _ Enligt Kongl. Skrivelse den 19 september 1827 blev en del av Dagsmosse föreslagen till ersättning åt de hemmansägare och boställsinnehavare, som från uråldriga tider haft rätt till bete och skog i den forna Ombergs djurgård. Denna djurgård omfat tade bl.a. största delen av Omberg. Antalet forntida borgar i vårt land uppgår till omkring 1 000 enligt riksantikvarieämbetets fornminnesinventering för den ekonomiska kartan. För Östergötlands del är antalet av dessa fornborgar ca 125. Preliminära undersökningar av några östgötska fornborgar visar, att de synes ha varit i bruk tidigast under 400500talen e. Kr. Det torde vara svårt att avgöra en fornborgs första anläggningstid. I många fall har fornborgar under hand förbättrats och ofta blivit tillbyggda i ett eller annat avseende. För modligen har en del fornborgar tillkommit under senare delen av vår forn tid. Tydligen har också några tagits i bruk även under historisk tid. Sammanfattningsvis skulle man kunna tänka sig, att Ombergs tre forn tida borgar anlades ungefär samtidigt, närmast under folkvandringstiden, förslagsvis omkring år 500. Bebyggelsens utveckling och omfattning framför 14 allt under denna tid har klart konstaterats genom de talrika bygravfälten, som registrerats vid terränggranskningen i samband med den angivna forn minnesinventeringen. Hela Omberg_Tåkernbygden kom att bilda en mäktig organisation, vars främsta uppgift sannolikt blev att ordna ett starkt försvarssystem. Tre platser på Omberg blev utslagsgivande vid den planläggning, som avsåg att dels skapa ett skydd för allt levande och för övrigt allt av värde inom denna bygd, dels att från dessa befästa platser genom utfall störa och hindra inkräktarnas framfart och förstörelselusta. Fornborgen på Hjåssan med sin stora omfattning var Väl utan tvivel den mest betydelsefulla. Möjligen bildade det nedanför liggande Hjässatorget en samlingsplats, när de olika “försvarsgrenarna” skulle träda i funktion. Borguddens forntida borg, den sk. drottning Ommas borg längst i N torde väl, utom att vara ett allmänt skydd, framför allt haft till uppgift att till varje pris söka hindra inkräktarna att denna väg tränga in på berget. Fornborgen Borggården, något undangömd inne på berget, skulle väl huvudsakligen bevaka en inkräktares inträngande vid den sk Höje liden. Vissa iakttagelser tyder på att denna forntida borg kan ha upptagit vissa byggnadsanläggningar eller i varje fall något slag av träkonstruktioner. En dylik förmodan kan endast klarläggas vid en undersökning. Litteratur Haeffner, Aug., Anders Värmes historier. Sägner från Vätterns kust, upptecknade år 1878. Här återges "Rödgavel och Omma". Svenska Landsmål 1912, ny serie, häfte 2. Stockholm 1913. Nerman, Birger, Ombärg och Omma och Bil. D. En uppteckning om Omma. Språk vet. Sällsk. i Uppsala Förhandlingar, 191012. Uppsala 1913. Tuneld, Eric, Geografi öfver Konungariket Sverige. Östergötland och där angiv. litt. Stockholm 1831. 15