Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.
Klicka här för att öppna dokumentet.
Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.
'nminnes Gamla › fârde vägar och kultställen i Hola veden. Anteckningar och studier av Sigurd Pira. IIIIIllllllINII 'rrnl. 1923. Borg. Bok". Dessa anteckningar och studier ha v: under rubriken ”Holavedens hem» bygds och fornminnesförenings att tikelserie” varit införda i Tranås Tidning' åren IQI7i922. Upplang är 100 exenw ar. H. 111. IV. VI. VII. VIII. IX. ln n e 11 á 11. Holavedens namn och storlek...,v.......... sid. 5 Gamla vägar och svartåbroar ....... .. » 12 Östra Holavedsvägen » 18 "Mittskogen på Holaveden".........r.v...... » 25 En kungsskjuts år 1848 » 36 När Linné reste genom Vedbo » 43 Sagostaden i Adelöv..HW..............4...... « 47 Ringsberg » 53 Helgeklint » 60 ...................................................................................................................... n .ogagonuoasgalosg°a0000.0.oueociaou.covanceg'gu00°;000o063590000°0.00 a a o o 0 0 o o 00......09..auctio°bo:09.903c.0.0ca5:9.0050650W00eelciaoaauu°uooi00000 ............................................................................... uIuquantuluvuuunnuU|nlulu l. HOLAVEDENS NAMN OCH STORLEK. Redan under den grå 'forntiden förekom indelningen av Sverige i landet nordanskog och landet sunnanskog, därvid de stora skogarna Kolmården och Tiveden be traktades såsom gränsskillnad. Sunnanskog, (1. v. 3. Götaland, delades i sin tur i två delar genom en annan namnkunnig skogstrakt, Holaveden. En plats sades ligga “under llolaveden” eller ”över lrlolaveden", var med avsågs, att orten var belägen i Småland eller Östergötland. llolaveden har sålunda under lång tid spelat en _ viss roll i vår geografi, liksom i vår historia. Utom att vara en gränsskog mellan skilda stammar och se nare mellan olika landskap, värderades den såsom ett ur strategisk synpunkt viktigt område; den ansågs som Östergyllens starkaste gränsiäste och var flera gånger platsen för hårda dnster. Slutligen var det på Holaveden som smålänningar na nrottogo den nye konungen under dennes eriksgata. Under sådana förhållanden är det ej underligt att l'lolaveden ofta omtalas i äldre dokument. Ehuru namnet icke finnes angivet någon kêind runsten, har man all anledning påstå, att skogshygden fått det namn, den än i dag behåller, redan under heden tid, kanske t. o. in. vid den tid, då de första människorna :dogo sig ned på den bördiga östgötaslätten. Under seldernas lopp har skogsnamnet växlat i stavning. De äldsta beläggen, från omkring 1300, (3 visa “lrloleenith'g ,'Holawidh”. I början av 1500talet skrevs det ”llolwedhen”, “Holawedenä År 1511 finna vi “llolleweghen" och omkring 1580 ”Hollewägin”, "Hullewägin”. Under 1700talet är namnet “Holvä gen”, eller ”Hålwägen” ganska allmänt. I våra da gar skrives namnet omväxlande med 0 och å, oftast Holaveden. Ortnamnet är av Noreen ("Spr.stud.“ III: 120) nttytt “(väl) skogen med hålvägar” samt av Koch (”Om språkets föräridringt') ”den tjocka skogen”. Den senare anför, att i Småland och Blekinge det ännu heter ”i håla skogen”, där ”hål” betyder ihålig, djup, tjock. Av äldre uttolkare må särskilt påpekas, att Dalin (Sv. Hist. I: 269) översätter skogsnamnet med "Hol skogen”, varmed han väl menar, att skogen är nppfylld av hålor eller dalar. Dalin säger vidare (a. a. I: 140), att Småland är kallat dels Witala, dels ”Hellevioner nes bygd eller Holveden, varunder också en del av Östergötland begreps.” Då äldre skribenter och forskare, t. ex. Linné (“Skånska Resan” sid. 16), kalla skogen "Hålvägen", torde de hava förväxlat skogsnamnet med det bland resenärer troligen mera kända namnet på de två stora stråkvägzir, östra och västra holavedsvägarne eller hålvägarna, som genornlöpte skogsbygden. Alt Linne icke avsett själva hålvägen torde fram gå av hans ord: ”llålvägen med sina branta och be svärliga backar ligger besynnerligen emellan Hester och Zethella och består av höga och branta berg, så som en ot'örändcrlig skillnad emellan Östergötland och Småland." Det torde icke kunna bestridas, att senare sammansättningslcden i vårt skogsnamn utgöres 7 av det fsv. vid (ved) :z: "skog, ständskog” Därför talar i sin mån häradsnamnet Vedbo. Innan jag ingår på ett försök att tolka första le den i nanmet "hol", (”hål”) eller ”hul”, synes det vara skäl erinra om några andra ortnamn, som möj ligen kunna lämna ledning. I Norra Vedbo härad finna vi följande ortnamn: H 11 l u (gårdar i Säby, Lommaryds, Frinnaryds, Ade lövs och Askeryds socknar), H 11 l a n (gård i Lin derås socken), H U 1 n t 0 r p (gård i Adelövs 8.) samt slutligen H 11 l l a r y (1 (by i Lommaryds 3.). I alla dessa gårdsnarnn torde ingå det fsv. adj. hol, hul, som betyder "ihålig, konkav” eller det fsv. sub. h ola, som motsvarar vårt ”håla”. Den som närmare känner Holavedsbygden vet, att denna är uppfylld av större och mindre dalgångar mellan skogsklädda åsar och bergshöjder. Och den som fordom, liksom Linné (1749), reste genom trak ten, erfor att han färdades backe upp och backe ned, än var nere i en håla, än uppe på en höjd med stor artad utsikt över dalar, åsar och småsjöar. Visserligen ansågs Holaveden under medeltiden vara nära nog oöverstiglig, varför man från södra Sverige helst undvek den farouppfyllda skogen och tog vägen genom Västergötland, men omdömet i den åberopade historiska källan torde vara att fatta så, att bygdens vägar ansågos backiga och nästan ofarbara samt att trakten var glest bebyggd eller full av stig män. Det var sålunda snarare traktens vilda natur och ej dess täta eller djupa skog, som avskräckte den tidens resande. Holavedens naturbeskaffenhet och traktens ort namn tala enligt min mening för att första leden i skogsnamnet bör vara det fsv. sub. h 0 l a : "håla, fördjupning", i detta fall liktydligt med ”dalgång”. 8 Det synes mig alltsa som om Holaveden bör tolkas så som ”skogen med de många dalarna”. Att man ursprungligen med Holaveden menat ett långt större område än våra dagars geografer därmed angivna, torde vara uppenbart, ehuru man därå nu synes allt för litet reflektera. (iranska vi äldre kartor, som helt naturligt icke äro sä tillförlitliga men likväl av visst intresse även i den na fråga, få vi den uppfattningen, att den skog, som uppfyllt hela norra Småland och sydligaste Östergöt land, gått under nainnet llolaveclen; med andra ord: trakten från Östersjön till Vättern och från Jönköping till Hästholmen och östgötaslätten. Olaus Magni karta av 1539 upplyser intet om Hola veden, men rakt söder om jönköping finner man ”Vidbo” utsatt. Enligt Hondius' karta av 1635 sträcker sig från jönköping mellan Linderås och Eksjö till Vimmerby en skogstrakt, som efter kartans skala håller en längd av omkring 10 “östgötska mil” samt en bredd av cirka 4 ”östgötska mil”. Skogstrakten begränsas av vattendrag och sjöar, vars nanm icke å kartan utsatts men som tor de motsvara lluskvarnaån och Eniån i söder, Svartån och Sommen i norr, Stångän i öster samt den åt kartan namngivna sjön Vättern ("Veter lacus”) i väster. Å Ma relius' karta av 1774 över vissa sjöar och strömmar i Götaland är lilSZlIt en höjdsträckning, som börjar strax norr om Vimmerby och söderut till närheten av Hultsfred, därifrån mot nordväst till Svinhult i Ydre härad och vidare i västlig riktning till närheten av Ek sjö. V1areliu§ karta av 1779 över Östergötland angiver Kinda och Ydre härader såsom skogsbygder. jämför man dessa två sistnämnda kartor med Tunclds uppgifter, märker man en viss likhet. Uti sin "Inledning till Geographien öfwer Sverige (1741) säger han visserligen, att Östergötland i söder gränsar 9 till “skogen lrlolaveden och Småland” samt att Holave den ligger i Småland (a. a. I: 112 och 131), men un der ”Ca n ars LandshöfdingdömeH anför han, efter att strax förut hava omtalat Vimmerby stad, ”Holawedem en Skog, hwaraf en del hörer till ÖsterGöthland" och att Erik Nypert "på thenna Hed” vann en seger över danskarna. Man frestas härav antaga, att Tuneld an såg Holaveden sträcka sig från Vimmerby till Vättern. Uti ett år 1503 av svenska riksrädet utfärdat brev till riddaren Erik Turesson Bjelke omtalas att ett bud på väg' från Kalmar norrut mördats på Holaveden. Tyd ligen skulle detta bud icke passera Vedbo utan snarare färdas genom Tjust och Kinda. Härav torde följa att man ännu i början av 1500talet kallade skogsbygden mellan Sommen och Östersjön med samma namn som trakten väster om Sommen. Samma uppfattning får man av en skrivelse, som biskop Hemming Crad år 1507 avlät till Svante Sture från Äby i närheten av Kalmar. lrlE'u'i uttalar Gad sitt hopp om att rymlingar från Kal mar besättning måtte kiruna upphinnas söder om Hota veilen. l Gustaf lzs {eg. 1543 (sid. 463) säges, att osty riga kuektar skulle flyttas till ”Östra Holwedei ” H_ ”tlier mäge the blifiwe liggiendes i Kijlerne och Harg Sockner” ((1. v. 8. Nykil, Gammelkil och V. Harg). Allt_ så ansågs liolaveden då sträcka sig betydligt nordost om sjön Sommen. Att man förr talat om två Holavedsskogar fram går bl. a. hos Dalin, vilken uppger, att Bjelke och Brahe år 1567 låtit göra stora förlmggningar på “begge liålwedsskogarna” (a. a. 111: 664). Men tydligen me nar Dalin med båda skogarna trakten mellan Sommen och Vättern. Sa'mma är nog förhållandet med Cel sius ('*llrik XIV”, 2 uppl. 265), då denne omtalar att Rank/.au på “östra Ho weden, en lonr mörk och den J, lt) tiden tät skog” mötte stora svårigheter under sitt fält tåg, ty samtidigt nppgiver han, att Rantzau tågade över sjön Sommen och lyckligen anlände till ”Norra Wedbo Härad”. Styffe ("Skand. under unionstiden”, 3 uppl., sid. 1139) säger, att skogstrakten i sydvästra delen av Öster götland mellan sjön Sommen och Vättern under me deltiden kallats “Holawidh”. Detta torde ock vara den allmännaste uppfattningen. Av yngre författare har jag endast sett en, nämligen W. Tham (i'Beskr. Över Linköpings län”, 1854) hava annan uppfattning. Han synes omfatta den ståndpunkten, att hela området från norra Tjust till Vättern ursprungligen gått under ett namn, Holaveden. På våra dagars kartor och i nuvarande skolböcker kallas endast trakten mellan Vät fem och Sommen med detta namn. Bevisen för Thams uppfattning synas vara ganska små, men mycket talar för att hela skogsbygden mellan Östersjön och Vättern kallats Holaveden. Um Holavedens gränser i norr och söder är man däremot ganska ense. l norr slutade skogen vid Öst götaslätten. Då Alvastra kloster, 1143, anlades invid O'nberg, ansåg man detta hava blivit uppfört på Hola vuiens norra sida. Och då Svanaholms fäste på 1360 talet byggdes vidKilarpssjön i V. Hargs socken, skedde detta för att skydda inloppet till östra holavedsvägen. Ekeby socken i Göstrings härad kallades under medel tiden "Ekeby Holawid” och 1512 “egby wunder hola widin”. l söder synes Holaveden hava gått ungefärligen till jönköping, Eksjö och Vimmerby. Rumlaborgs fäste rakt öster om jönköping ansågs viktigt därför att det skyddade de båda holavedsvägarna, som där dela de sig mot norr. Hemmanet Hulustorp i Hakarps soc ken _ strax norr om Rumlaborg _ skrevs förr ”Hål 11 wedstorp” eller Holwedstorp”. Det har tydligen fått sitt namn av Holaveden och angiver salpnda, att man räknat skogen ända dit ned. Någon gang kallas va gen från Eksjö norrut genom Fhsby, Eredestadso och Marbäcks socknar "hålvågen", Vlllicii' val tyder pa att b “den där räknats till Holavec en. . ” SkogsRåsgenberg ("Geogn Stat. Handlex. överHSverige , I: 726) och Åkerhielm ("Smål fideikomnnss , srd. 1? säga, att Gripenberg ligger 1 södra kanten av gamla Holavedens vida, fordom skogsfyllda lantryggar. Wieselgren ("SmåL Beskr.” ll: 333) tror, att skogen sträckte sig så långt som till Kungsbro, som ligger pa gränsen mellan Hagrida och Svartorps socknar. Alltsa beträffande sydgr'ansen har man haft olika uppfattning. Av min korta utredning torde man finna, att Hola veden allt efter som uppodlingar gjorts och bebyggelse skett fått allt mindre gränser. l vår ort har man t. 0. m. den saken klar för sig, att med Holaveden endast menas det område, som upptages av Norra Vedbo " c männin'r. _ . llar'lcgâif stora sfkogen har från uråldrig tid .varit en alll männing, som år från år krymt ihop. Nu är den delat mellan tre härader: Göstrings, LysmgsuochuNorra Ved bo. Av dessa allmänningar är den srstnamnda .minst till areal. Den omfattar endast det allra_ nordligaste hörnet av Säby socken och)kallas ofta 1 dagligt tal “ i'rsmarken” häradsmarken . Hd Anmärknin(gsvärt är att den lilla skogspark, ”som skjuter ut mellan Gripenberg och Svartånvrd Saby dal ännu i början av 1800talet kallades Lilla Holave den”. _ Månne denna skogspark ock en gang tillhört allmänningen för vcdbobornal bg_üoøårlømaâçü:âgalnaäbå :aeueicouasacg u øoü'eocao "ce;%°x›”cciec'› il. (SAMLA VÄGAR 08:21 Str'AåITÅBRÖAR. _ lrman HUlElVCtlHti'å.iilCll erhöll en fast befolkning, tenor; :genom odeniarlzcn ett flertal upptrarupade stigar. Dä nnmadtolket besökte den stora skogen för att jaga och ilska eller senare där drev fram sin boskap till lämpliga betcsplatscr, hade dessa stigar trampats upp och :av efterkommamle år från år använts under flyttnin gar och strövtåig. För att undvika sankmarker och vatten drag hade man sökt upp höjder och åsar, därifrån man även fått blick över terrängen och möjliga faror. LÅLâtlElll befolkningen blivit bofast och bysamhällen här och där bildats, särskilt vid sjöar och vattendrag, blevo srigarua mera trafikerade och fingo därigenom Mera karaktär av väg". Nu tillkoinmo från byarifa till loppsvägar till den större strål:vägcru från den tiden borjar ett vägnåit bredas ut över trakten. liliiiri! talar om väW, mä man icke inbilla sig :rd 'oc' I 'setirhn liridc iiiausiirict av ' _ Den var fortfarande på sin hojd en rid eller klövjeväg, krokig, backig och full :rv stenar och andra ojämnhcter efter markens natur lura beskaffenhet. Det är först sedan man började an vända aktion som ca förbättring av vägarnc skedde. Under denna tid funnos ej heller broaf. Vadställen som gjordes lätta att komma ned till, samt soänsref' eller stockar voro vanliga över de vattendrag, soln moan willlzorligcn måste passera. Större floder sökte man på t ., .irl liU'i mr: en allmän väg i 13 allt sätt undvika, gjorde stora krökar för att uppnå ett smalt och grunt vadställe. Av åkdon är släden det äldsta, den var från början en slags "släpa", som bestod av ett par för hästen spända färska stammar av unggran, vars toppar släpa de på marken och guppade över stockar och stenar. Under brOnsåldern började man använda en sorts vagn av trä. Den var högst primitiv och brukades så gott som utslutande för transporter. Ännu på 1200talet färdades man sällan i vagn och först i slutet av 1500 talet kommo vagnar merai bruk, men även då av enklaste beskaffenhet. En naturlig följd av âkdonens uppfinning och förbättring blev bestyret att jämna vägarna och söka erhålla hållbara ställningar över vattendragen för att därpå transportera över släden eller vagnen. Men sällan tillkom då någon ny stråkväg. Om en ny by uppstod, blev det invånarna där, som hade att ombesörja en utfartsväg för sig själva. I det skick, vari'vägarna under denna senare period försattes, förblevo de långt fram i tiden. 1 Öst götalagen, vilken även gällde för Holavedsbygden, fö reskrevs på 1300talet, att häradet skulle broa och rödja allmän väg. Om kungen red sådan väg och hindrades hans resa eller “spilldes hans kläde”, då skulle hära det böta 12 mark, ”konungens ensak”. Redan härav torde man sluta, att pretentionerna på allmän väg voro små. Det huvudsakliga var, att vägen var någorlunda farbar för ridande. Genom landslagen på 1300talet lämnades bättre föreskrifter. Landsvägar och tings vägar, där allmogen for fram, skulle vara tio alnar bred, andra vägar 6 alnar. Alla skulle vid bötespåföljd deltaga i byggande av broar och rödjande av vägar efter vars och ens ägolott. Utom denna skyldighet ålåg det en var i by att rödja farvägar över sina ägor och bygga bro, där så erfordrades. ra 1600talet bestämdes, att stora stråkvägar, som löpte mellan städer eller socknar och till tingsställen, skulle av allmogen efter “Öre och örtug” var sin väg part antaga och rödja låta. Så t. ex. befallde Gustav ll Adolf 1620, att vägarna från Linköping till östra och västra l'lolaveden skulle utläggas till 10 alnars bredd och indelas till underhåll på varje bonde. Vinter vägarna skulle enligt landshövdingeinstruktionen 1687 i rätt tid lagas och de allmänna sträkvägarna över sjöar utstakas. Av alla de förordningar, som därefter och under 1700talet utfärdas, finner man att myndig heterna hade svårt att få vägväsendet ordnat. Vägarna förblevo i dåligt skick och med vägfriden synes det ej heller varit så välbeställt. Att Holavedsbygden i dessa hänseenden icke utgjorde något undantag förstå vi väl; möjligt är att just sådana oländiga och osäkra skogs trakter som denna givit största anledning till de äsyftade päbuden. Från Linköping, huvudorten i Östergötland, ledde redan tidigt tvâ betydande sträkvägar mot söder. Den ena gick utefter Stangåns vattensystem förbi Vimmer lll till Kalmar Den andra gick lörst rakt åt väster till Skänninge, där den delade sig i två grenar, den västra och den östra Holavedsvägen, som båda åter samman löpte vid ilnslwarnaans utlopp i Vättern och fortsatte vidare till jönköping. Därifrån kunde man komma en stråkväg nordväst mot Falköping och Skara samt två stora vägar mot söder, de s. k. Laga och Nissastigarna. Av dessa urgamla stråkvägar intressera oss huvud sakligen de båda llolavedsvägarna. jag skall i ett par andra artiklar söka närmare redogöra för dem. Däremot skall jag här syssla något med de äldsta broarna över Svartån. Sedan nrminnes tid älåg det häradsborna att ge mensamt bygga och underhålla de större äbroarna, nu.: 15 t. o. in. flera härader om en och samma, bro. Den första större stenbro, som byggdes 1 Sverige, var tioh gen den 1208 omtalade Kols elleor Kulsbro i Dals harad, Östergötland. Den var byggd pa tillSkyndan av biskop Kol i Linköping. En annan gammal bro yar dendui Herrberga socken belägna Ojebro over Svartangnsom" ar i orten 1465 efter bron kallades ”Oghiabro a . Ovel: denna, som på sin tid underhölls av flera harader, gic Holavedsvägen. . Av svartäbroarna i Vedbo torde med all sannolik het en bro vid Frinnaryd vara den äldsta.H Denna bro kallas i mitten av 1700talet "Svartebro, och 1815 ”Swartbroen”, vilket namn möjligennvar en" forvrang ning av “Svartåbr0”. Från allra första början tonrce denna bro liksom så många andra boestatt "av enspang eller stock, som lagts över än vid nagon lämplig plats. Stockabäcks by i Linderås socken, som med smaragor stöter till än där, torde hava sitt nanm av denna altona bro eller stock. 1) År 1806 var bron 82 alnar lang och underhölls av Nobynäs och Brånarp. " nast i ålder torde bron vid Säby hava varit. 1 börjaiiinav 1600talet omtalas den under danska krigåt som ”Säby bro”. Redan på 1700talet kallas den 3)_ som nu ”Långebro”. Någon gang nanines "dcln ”Kungsbro”, vilket väl betyder att den tilllåorce kungsvägen, d. v. 8. allmän landsvag. Ar 178 utn derhölls den av en mängd hemman: Brusarps ro e, Mörbylund, Södra Ustorp, Sjöarp, Blankhester, Ulljsliloi Björka, Sockarp, Bråten och Restad. Under ;11 e ändrades 1806, då bron, som angives vara 103 anlar läng, blev tilldelad Taleryds, Rässmate och Rässmarcs gårdar. 1) En bro över Nissan i närheten av Nissafors i Mo härad kallas änau "Alabo stock". lli Broarna vid Hjälmaryd och Tranåskvarn hava väl tillkommit ungefär vid samma tid som där belägna kvarnar uppfördes. Tranåskvarn är ju nämnd redan omkring 1400, men torde hava varit äldre. År 1786 underhölls Tranåsxvarns åbro av hemrnanen Ängaryd, Äsvallehult, llvarvestorp, Säby norrg., Katarp, Sêithälla, Hubbarp, Drumstorp, Ebbarp, Tranåskvarn, Smörstorp, Tranås säteri, Norraby, Gransho, Skinnarp, Hättle, Sibbarp, Trehörningstorp och Hyckle. Gustav i Hubbarp och Lars i Hätte voro då brofogdar. Tjugu ar efteråt _ bron säges då vara 46 alnar lång »q un derhölls den av 2 :ml Skrufhult i Trehörna socken. l^ljälmaryds bro kallades förr ”Qvarnagårds bro”. År 1786 underhölls den, 73 alnar lång, av Tostås, Åbo näs, Lilla och Stora Mölarp, Gummelycke, Klosterås, junkaremålen, Romanåis, Fröafall, Knntingarp, Åsen och Såiby prästgård. Året därpå synes den hava byggts om, ty då sages den vara 10 aluar längre. Yngst av svartabroarna är utan tvivel Nyebro, som gick Mer än vid (Jbergaberget. ha allmänna vägen fran Linderås till Säthälla ända till i mitten av 1700 talet gick norr om Göberga, är det givet att här icke förr funnits större behov av någon bro. Möjligen hade förut använts ett vadställe över till Våitingebyn. Redan brons nanm tyder på sen tid. jag har ej heller funnit bron omnämnd förr än 1806, då den kallas vid sitt nuvarande nanm, angives vara 75 alnar lång och under hölls av Göherga och Axeryd. En gammal, nu nästan hopt'allen bro söder om Nyebro har förut sammanbundit en s. k. kyrkväg från Råssmäte m. fl. gårdar till Linderw ås. Den iir tydligen tillkonnnen långt före Nyebrm men synes icke hava varit indelad till allmänt under håll. Till de yngre svartåbroarna måste man även räkna de vid Stalpet och nuvarande Aneby station samt möj .'rf .ha 17 ligen också den s. k. Katrineholms bro över ån strax innan den löper in i sjön Ralången. Och dessa saknar jag emellertid närmare uppgifter. De två förstnämnda torde möjligen vara anlagda samtidigt med därinvid uppförda kvarnar. Katrineholms bro tillkom troligen först efter det Katrineholm blev vad vi kalla ”herr gård” (1. v. 5. i slutet av 1600talet. Genom 1891 års väglag Övergick som bekant un derhållet av de i Norra Vedbo härad belägna svartå broarna på häradets vägkassa. Intill dess hade mån get kärnfullt träd från häradets skogsallmänning fått släppa till virke vid broarnas anläggning och underhåll. Vederbörande brohållare fingo nämligen förr gratis virke från allmänningen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 . . . . . . . . . . . . . . . › . . . . . . . . . . . .......uu 60.0. 000.0 90.00 00°. .liII9taaha50i...l00b..§0..0..05&§°.°90000:: :: 2: :: : .oGOOD..Gl056.090.00°.IIOOO..OOGOI..U°DOO 00000 .0605 60.00 0.3.0" . . . . . . . . . . n . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 . . . . . . ......................................u......................... lll. ÖSTRA HOLAVEDSVÄGEN. På 1300talet omtalas den gård vid Huskvarnaâns utlopp i Vättern, som nu kallas Rosendala. oDen hette då lhnnblarum och låg i mitten av samma arhundrade unde." biskopsstolen i Linköping. På denna gård bör jade k. Albrekt, troligen 1366, anlägga ett taste, som väl först givits namn efter gården: Humblaborg, men som sedermera kallas Rumlaborg. Det uppfördes för att skydda och bevaka de i strategiskt avseende bety delsefulla Holavedsvägarna. Över än, som förut synes hava kallats ”Butzö quernaström” men därefter ”Hus ån”, troligen efter Rumlaborg eller Rumla”hus“,. bygg des väl samtidigt en kavelbro, varefter denna intill vara dagar burit namnet ”Kavlabro”. Detta fäste har'Sion intressanta historia, vilken vi dock här måste förbiga. Det må var nog meddela, att fästningen brändes under Engelbrekts befrielsekrig och att den under Sten Sture d. äzs tid säges hava lämnats åt förintelse, så att nu av densamma icke återstår mer än några jordvallar intill ån. I närheten av Rumlaborg funnos förr rester av en skans, som i orten kallades ”Garpe skans”. 1) Troligen har skansen, som lärer hava legat på "Norra Hus qwarns” ägor, varit ett utanverk till Rlunlaborg såsom ett ytterligare skydd för den östra llolavedsvagen. 1) »Garjw var en vanlig benämning på tyskar under :enar<0: delen av medeltiden. Lämningar av skansen lura funnits kvar pa “70talet (J. Ståhl: Beslir. över Hakarps socken). 19 Vid västra llolavxdsvägen låg ock en skans, varav rester kunde skönjas på ägorna till Brunnstorp så sent som 1776. Den kallas då “Varpa skans” eller “Varpa vägs skans”, och var väl en gång Rumlaborgs utanverk vid den västra vägen. ' Rumlaborg med sina två utanverk låg som sagt där de båda Holavedsvägarna sammanlöpte. Vi skola nu följa den östra vägens forna riktning. Från Rumlaborg ledde den upp för det branta ber get, ”Klei/alitleii”, på vars platå Hakarps kyrka är be lägen, och vidare förbi den gamla sätesgården Stens holm. Därefter slingrade vägen sigr fram till Lekeryds kyrka. Den omstäiuligheten att vid denna kyrka for dom hållits ting (t. ex. 1625) samt att upprorsmännen oär samlades till rådslag 1529, torde visa att vägen varit av större betydelse. Innan man kommer till kyrkan träffas en backe, som kallas ”Sommaliden”. Den säges vara uppkallad efter Krister Some på Göberga, vilken 1611 där lärer haft befäl över krigsfolk i väntan på danska hären. Från Lekeryd går vägen norrut förbi Svartorps kyrka. Strax norr om forna gästgivaregården Högs torp ligger den s. k. Kungsbro över Huskvarnaån från sjön Ylen. Än utgör här gräns mellan Tveta och Norra Vcdbo härader, mellan Växjö och Linköpings stift. Här var förr ett vanligt samlingsställe för ortens allmoge › jfr. Kungsbro marknad strax norr därom i Hagrida socken. Härifrån svänger vägen i en stor krök till Vireda kyrka och fortsätter till Norra Vedbo härads forna tingsställe llullaryd i Lonnnaryds socken, där ett flertal gravkullar anträffas. Från llullaryd leder vägen förbi den ;gamla Noby byn och vidare in i Linderås socken. Ovisst är om vägen härifrån ursprungligen gått norrut förbi Vallåkra och Riisa till Linderås lryrl(a eller fit öster till SvinslullaI Et) på gränsen till Linderås socken samt vidare förbi Stockabäck och Ryd till sistnämnda kyrka. Många omständigheter tyda på det sista antagandet. Vid Svinshulan, där fordom (så sent som på 1500talet) ting höllos, och vid Stockabäck anträffas gravkullar och domarringar, Visande platsernas ålder. Vid Stockabäek tillöpte ju ock en biväg från Frinnaryd över Svartebro. På Marelius' karta går emellertid vägen redan 1779 över Vallåkra och Råsa, under det att vä gen från Noby till Frinnaryd icke är utsatt. Men detta synes mig icke förringa min hypotes, då jag förutsatt den gamla vägens ursprungliga riktning före 1500 talet. Den stora stråkvägen gick förr från Linderås kyrka norrut till vippersjö samt vidare förbi Hulan och Jordsfällan, över Drillån norr om Göberga vid gamla torpet Broen, Restad och Mörbylund till Säthälla i Säby szn. Vid Vippersjö tillöpte en stig från norra Linderås och Trehörna szn. Denna biväg kallades förr ”Puke rydsvägen”. Av ett N. Vedbo häradsrätts utslag 1801 framgår, att denna väg omkring 1776 anlagts och sam tidigt indelats till allmänt underhåll. Dittills hade Trehörna socken saknat allmän väg. Sägnen förmäler, att biskop Gottskalk från Linköping på vägen mellan (_iöberga och Linderås kyrka 1374 blivit mördad av en viss Matts Gustafsson (Sparre). Vid Säthälla gamla tingsplats och gästgivaregård tillstötte vägen från Säby kyrka, vilken då gick över gêirdet utefter nuvarande stenmur och uppför backen. Vägen över gärdet kallades förr ”schåka” (troligen av ett dialektord ”såka” eller schåka långsamt och trögt färdas fram. Kanske syftande på vägens usla beskaf fenhet eller vanan att där köra sakta till kyrkan). Från Säthälla fortsatte vägen först mot norr till Elvarvestorp. Däremellan passerades Säby forna mark 21 nadsplats, varav lägenheterna Platsastugan och Tullstu gan ännu behålla sina namn. Så gick vägen ned i dalen och svängde till Ebbarp för att undvika de sanka maderna. Vid Ebbarp strök den intill domarringar, där heden kult väl en gång Övats. Så spetade den upp för höjden, den s. k. Katarpslid, vilken var en av de besvärligaste backar i hela Holavedsbygden. Om bac ken har man ännu ett roligt betecknande ordstäv: ”Vära hinner dej ock, ho hann ey katt i Katarpali”. (Världen hinner dig också, hon hann en katt i Katarps lid.) 1). Vid Hubbarps backe kom vägen ned i dalen igen .och 'fortsatte på sandåsen, där Tranås nu är belägen, till Tranåskvarn. Vid Mölarp tillstötte senare en mindre väg, d. s. k. ”Skrubbevägen”, från Skrubbe till Hjälma ryd, indelad till allmänt underhåll först 1756. Vid Tranaskvarn tillkom en väg från Ydre härad, d. s. k. “gamla Eksjövägen”, som troligen har hög ålder. Flera omständigheter tyda på att denna väg ursprungligen gått förbi Mada och Tokarp till Södramålen, innan den nådde vägen från Torpa kyrka. Från Tranåskvarn gick stora vägen norrut till Kimarp, vidare över Toketrappan till Sännevadet, ett gammalt vadställe över det vattendrag, som kommer från skogssjöarna och en gång troligen kallats ”Ãlle bäcken”. Strax norr om Sännevadet, där man som först kom intill sjön Sommen, ligger den kända hållplatsen Kungsbacken, vilken man nu utan känsla för gamla ortnamn velat döpa om efter turistsmak till “Koppar torpet”. Här fanns förr en flitigt besökt krog, där re senärer kunde få fukta sina törstiga strupar. Här bytte ') Benäget meddelat av folkskollâirare K. Vf. Rönning i Tranås m. fl. »Världen hinner nog dig», synes vara vanligt utan tillägget av backen. Det torde betyda, att den, som är dryg eller självgod, kommer att i sinom tid få känna på världens sorger. Sådana ök namn som »Halva Väla» och »Pelle i Väla» tyda därpå. 22 förr kungsskjutsarna hästar. Kanske härav eller av den orsak att lägenheten utbrutits från kronojord (härads allmänningen), har den fått sitt namn. Jag har icke kunnat finna Kungsbacken omtalad i äldre handlingar än fran 1791, då det omtalas, att f. d. kronolänsmannen Erik Lundberg och en viss Håkan Bergman sägas hava gjort uppodling därstädes. Men då 1796 uppgives, att en stuga ”för några år sedan" blivit uppförd vid Kungs backen och jord däromkring uppbrutits till kålgård, torde man kunnaantaga, att krogen inrättats där först under Gustaf lll:s tid genom nämnda länsman, d. v. 5. vid den tid då brännvinet gjordes ”kungligt”. Från Kungsbacken sammanfaller vägen nu i huvud ' sak med den uråldriga stig, som lett utefter sjön Som men till Hesters gästgivaregård i Ekeby socken. På denna sträcka ha vi de s. k. ”Geta, Tismetorpa och Tenstugubackarna” samt de mångomtalade ”Helvetes portar”. llelvetes portar" eller “Helveteshålet” kallas ännu vägen, där den i en synnerligen oländig, av väl diga flyttblock uppfylld terräng kilar fram i det svåra ste passet i Holaveden 1.) Här lära i forna dagar stig män och postrånare, lönnkrögare och annat tvetydigt folk uppträtt till skräck och förargelse för vägfarande och tjänstemäng). Nu är platsen endast en sevärdhet, ett minne av en urskog. Vägen fortsatte härifrån över höjderna vid Stall berga och Rockebro, där man ånyo hade en härlig utsikt över Sommen. Hemmanet Rockebro har sitt nanm av Cu gammal bro, som lagts över bäcken, där nu en tvätt stuga uppförts vid vägen SommenTrehörna. Vid Grytbäcken korsar vägen länsgränsen. Där 1) Vid östra slambanans byggnad sprängdes de största sten blocken, som låg:) på var sin sida om vägen och därigenom bildade liksom en port. 2) Mycket spökeri liix' ock där förekommit. 29. stårett vackertminnesmärke av sten med Karl Xlzs namnchiffer under kunglig krona samt inskriptionen: ”Linköpings Lähn miil till Linköping 5 miil till Ekesiö 1675". Strax norr därom ligger” Hesters gamla gästgivare gård. Förr var här en besvärlig backe, den s. k. ”Längeliden”. j Vägen från Säthälla till Hester, som enligt vad jag sokt .visa förr varit synnerligen backig och besvärlig” omlades på 1850talet till sin nuvarande riktning.i Arbetet beräknadeskosta 34,879 Rdr. Banco, ett avse värt belopp på den tiden. \ Från Hester fortsatte vägen förbi Fleminge och Ekeby kyrka till Mjölby. En dryg mil sydost om Mjölby ligger ruinen av Svanaholms gamla fäste vid Kilarpssjön i V. Hargs socken. Detta fäste säges ha va, i mitten av 1300talet, anlagts av konung Magnus Eriksson till skyddande av den östra Holavedsvägen, ehuru det synes hava legat bra långt från stråkvägen. Det belägrades och intogs 1364 av konung Albrekt. Mellan Mjölby och Skänninge urgamla stad löpte sista sträckan av den östra Holavedsvägen, ty där förenades den med den västra. Det förefaller som om den östra Holavedsvägen först från mitten av l700talet mera allmänt användes av resande mellan Östergötland och Småland. Kanske blev vägen först vid denna tid i sådant skick att man utan allt för stora olägenheter kunde använda densam . ! 'ma i st. f. vägen över Gränna. Betecknande är ett yttrande från 1836. I ett utslag sagda år utlåter sig länsstyrelsen i jönköpings län om en sträcka av östra Holavedsvägen sålunda: ” emedan ifrågava 24 rande väg, utgörande en del av den så kallade Hâla wedswägen, ingalunda är bland Länets mindre, utan fast hellre en af dess större Landswägar, den der af Stockholms resande, emellan Jönköping och hufvud staden, mycket befares, särdeles wintertiden, då släd föret der är mera waraktigt, än å den allmänna Stock liolniswägen '), ty och då _ ". Sedan 1874 är östra stambanan den mest trafi kerade vägen genom den fordom så stora och farliga skogen Holaveden. I våra dagar börjar dock den be svärliga landsvägstrafiken taga upp sig. Det sker med ett fordon, för vilket de gamla holavedsborna säkert med bävan och förundran skulle flytt » automobilen. 1) D. v. 3. den från Jönköping över Gränna. i.. en nu .0 av 0 :0.0.0::a.°.a::o._.0.oo..4....ia_.c.:.0.°a.iça 0.... 0...'09.09.3500...'0i00.6°bc0...°lcoo Occoc"°øcøn°°iosuc lV. "MlTTSKOGEN PÅ. HOLAVEDEN". "Til midhian skogh a Hulawid” _ dessa ord återfinnas i gamla upplandslagen från 1200talet och upprepas i k. Magnus Erikssons och k. Kristoffers landslagar. De förekomma i samband med bestäm melserna om konungens eriksgata. Såsom vi veta skulle den nyvalde svenske konungen enligt de gamla lagarna göra en rundresa genom sitt rike och därunder mottaga invånarnas trohetsed och själv avgiva försäkran om att styra riket efter rikets lag. llan företog resan från Uppsala till Strängnäs,fortsatte över Svintuna (Krokek), Linköping, ”mittskogen på llolaveden” till jönköping, vidare över Skara, Ramundaboda, Örebro, Västerås och åter till Uppsala. På Holaveden mötte smålänningarne sin nye konung med “grud och gisslan” och där läm nade honom östgötarne, som medföljt från Krokek. Det var allså en betydande händelse på llolavedsskogen, då det kungliga följet dit anlände och övliga ceremonier växlades. Det förefaller därför som om platsen på den na skog bort på något sätt vara särskilt utmärkt lik som på de andra mötesplatserna eller haft även annan betydelse för orten, t. ex. genom en stensättning (offer plats) från heden tid, en kyrka från kristendomens in förande i trakten, en kungsgård c. d. Med bestämdhet kunna vi ej nu avgöraom så varit. Vi kunna ej ens med säkerhet angiva mötesplatsen på l'lolaveden. Länge hade man den uppfattningen, att mötes platsen, ”mittskogcn på Holaveden”, varit vid eller i 26 närheten av Kungsbacken vid östra Holavedsvägen i baby socken. Schlyter den kände utgivaren av våra gamla medeltidslagar _ har (1834) angivit dettta ställe. Allvin söker (1857) giva stöd för samma upp fattning; han åberopar som skäl ställets nanm och namnet på en göl därintill (Kungsgölen) samt någrra losa tornminnens anträflande där, tydande på “Grähs str'idet'“. Rääf har samma uppgift (1875). lgjellén godtager denna så sent som 1889 i sin avhandlin” om eriksgatan. Styffe hyser en annan åsikt. Visseñirren kan det ej bevisas med urkunder » säger Styffeoh men mycket tyder på att konungen ridit sin eriksüata den västra lrlolavedsvägen, som ännu går från Skåiñtin ge över Gränna till jönköping. Han åberopar såsom sannolika skäl, att denna väg använts under kriestågen på IQvlleUtalen, att k. Magnus Eriksson i zÖränna utfärdat ett par brev samt att vägen, som löpte utefter Valteru, tydligen varit av större betydelse än den östra lt,nr:vete;väggen Hildebrand in. fl. historiker påstå nu mera utan reservation, att eriksgatan gått över Gränna, dar i närheten man alltså skulle finna inötesnlatsen ”inittskogen på lvlolaveden”. I lLlnu'u det sålunda i våra dagar kan anses allmänt “vedertaget att konungen ridit sin eriksgata över Granna kan det finnas skäl för holavedsborna att ta<ra tränad under diskussion, helst som mången i Norr,ra Vetlbo härad ännu lever i den tron, att Kungsbacken i Säby socken varit den bemårkta mötesplatsen. Såsom jag i en föregående artikel framhållit, har man anledning förmoda, att' Kungsbacken, som ligger intill det gamla vadstället Sännevadet och omedelbårt llllill sjön Sommen, tidigast i senare hälften av 1700 raler fått någon större lwtydelse. Klart är att östra Ho lawdsvägen först vid mitten av samma århundrade blivit mera livligt trafikerad och just därför Kungsbackens 27 krog inrättats. Vi känna ej att något knngabrev blivit utfärdat i dessa trakter av Holaveden. Urkunderna kunna sålunda icke giva något som helst stöd för Schlyters in. tlzs antagande. Allvins skäl synas allt för obetydliga mot de av Styfte anförda. Unt sålunda vissa omständigheter tala för den vastra llolavedsvägen såsom ingående i routen för etiks gatan, så är därmed dock icke helt avgjort varest på llolaveden konungen mottogs av smålänningarne. Det var tydligen i närheten av gränsen mellan Östergötland och Småland, invänder någon. ja det kan tyckas så och är antagligen så, men man må ihågkonnna att Vista härad liksom Vedbo hörde till Östgöta lagsaga och Lin köpings stift under medeltiden, ehuru häraderna räkna des till “'srnålarnlert”. Det anses också och detta tro ligen med rätta att invånarne från dessa härader icke 'oro vid mötet representerade bland smålänningarne åt minstone icke under tidigare medeltiden. De hade med sin lagman fatt sända ombud till Krokek. Det: 'finnes emellertid flera omståinligheter, som ty da på att Gränna utgjort smålänningarnes mötesplats. Själva ortnamnet, vari ingår samma ord som i “granne” och “gräns“, angiver läget, det var gränsorten. Att Gränna. under heden tid hade stor betydelse framgår av alla de fasta fornlämningar, som finnas där i trakten. Det är uppenbart att vid dessa heden kult övats, san nolikt ot'fer till en tr'nlctbarhetsgudom, vare sig han kallats Tor eller F'ö. Då vi veta, att knltplatser ofta voro belägna just vid allmännare vägrar, där dessa kor sade häradsgräns, att i riterna vid frökulten på många ställen i vårt land ingick att bilden av ;guden på en vagn körde från det ena kultstället till det andra samt att enligt några torntorskares åsikt eriksgatan just uppstått ur detta av offer och festligheter åttöljda kringtörande av gudabilden, kan man ganska säkert tastslå, att 28 Gränna sedan den grå forntiden varit en framstående samlingsplats, som så att säga hade behov av att be sökas under eriksgatan. Frö kunde en gång hava be traktats som kung, det hade han varit i Uppsala enligt sägnen. Den världsliga kungen, som ock var den hög ste tempeltjänaren, kom att intaga gudens plats enligt folkmeningen. Intill dylika mera bemärkta knltställen påträfle vi redan under hedeu tid en kungsgäi'd. lluru var det då i Gränna? Runt landet hade konungen sedan urminnes tider egendomar, de så kallade Uppsala öd, för dessa funnos förvaltare eller brytar. Brytar omtalas redan på rnnstenar, Bryten skötte såväl den kungs gärd, han besulte, som de smärre gårdarna inom ett visst område, vilket på vissa orter kallades ”bo”. Under sig hade bryten för vissa distrikt en länsman, som också bodde på en kungsgård eller s. k. husaby. De gamla lamlskapslagarna upplysa därom Öch visa alltså, att husabyarne ämm under 12 och 1300talen betraktades såsom residens för en konungens ombuds man. Under sina resor tog konungen med sitt följe vanligen in hos denne sin l'örtroendeman och mycket antagligt är därför att, då härbärgen eller gästgivare gårdar jämförelsevis sent inrättades i vårt land, vid den väg konungen färdades 'fram under sin eriksgata på lämpliga avstånd funnits kungsgårdar, där konungen kunde erhålla nattkvarter. Husabyinstitutionen är också mycket äldre än sockenindelningen. Schück, som utgivit en uppmärksammad avhandling om Uppsala öd (1014), förmodar, att de i norra Smä land belägna landen Vista och Vedbo lytt under bry ten i Visingsö husaby samt att 'Tveta legat under ett bo vid _lunabäck, där Tvela härads ting hölls och där 29 ett kungligt slott omtalas redan på k. Magnus Ladulas' tid. _ Husaby på Visingsö omtalas 1 en” urkund från 1286. Att en husaby fanns på denna 0 ar icke for vânansvärt; vi veta ju att kuntgarne på 1200.taletuofta uppehöllo sig på ön och där hade slott. S__Chnck förbl ser emellertid, att en husaby var belägen aven 1 VISta. I en urkund från 1315 omtalas, att en viss ojoliairBaer till Alvastra kloster testamenterade en halv attmg 1 hu saby ”in Grennum sitnm”. I början av 1500talet om talas 10 gårdar i Husaby inom Gränna socken. Bryten för Vista, möjligen även 'för Vedbo, hade sannolikt sm bostad just på kungsgården i denna husaby. Per Brahe d. y. donerade 7 1/4 hemman Husaby till den av ho nom där anlagda staden, som märkligt nog" icke fick namn efter Husabyn utan kallades BraheGranna. V1 ha alltså funnit en husaby invid den västra Holaveds vägen. " Gränna betydelse framgår av ett 1377 utfardat brev, vari omnämnes ”Rithaby wider Graenna 1 juna köpungs föghati”. Ty om man I brevet velat angiyla, att Rithaby (nu Reaby), där Vista haradstrng danho_ s, var beläget i Gränna socken, hade" ordet wrder tip vid) icke använts. Husabyn 1 Granna kallades n10j 1 gen även "HusabyGränna” för att beteckna att den låg vid Gränna, gränsplatsen mellanltva harader (jfr HusabyWisth i Vista socken, Hanakinds harad, Hug byfjöl i Bobergs härad, Husaby_Aspwrdh nu V. Hus y i Hammarkinds härad). Sedan 1 Husaby by byggts en kristen kyrka, fick också församlingen nanm efter Gränna. Socknen omtalas redan omkring 1300 och har 2' i” k rkl) n ått under samma namn. " V11 LSeny plails, sam ursprungligen burit Grannanamnet, torde vara hela det område utmed sjön Vatternt som ligger mellan Röttleån och östgötagransen. Darioi ta_ 3(1 jijjlåiavieuwnamnciqpa byn mellan Uppgråinna by och g .una stad, vrlltcn kallas Mellby (d. v. 8 den mell lI den södra Grännabyn låg .kungsgårdeern är bclfiêl'i'nå'omkiiiliiffhilnkm biillfmrmldi UPPgIänna hy _› :AL . (l"( " * omkring 5 km. söder om nrivaJrliindxel(lgignzeid Od] (jstergotland. Sedan Grärmanamnet mera förbli Uli?t vid sockenkyrkan, erhöll byn ett namn son: an r mi jlagjesträvpntör (d. v. s. norr) om de andra byaijnaaV “Såå Å» ( ( ' \_ __;. t u ' . “man frârlilaingåtåg??anna, som antores 1 en handling lr Det .dl vrdullppgränna ortens märkligaste forn flunntmgarla patrattas,. gravar, Stensêittningar samt en ;(25112cis/ijlraxjjnkrrsten tid. Här fanns förr även en efter mm., Mc” c'\1Ll(l)r();t“Ll.l$ ungdom samlades om midsoms Van .l j tyg rarined.. l byn tanns förr en Gästgi 'v LÖJH dar bodde till I slutet av lñOOHTet l> [1;]1'tlyilllillbir)EjzlllSlClllélll, som har den urgamla titeln låintsll “gilléh I'gplgåjläcjåtii“(;Ãlä' Uppgränna länsmansgård nu 14:42 “MC ”U girl.: av medeltiden ett kapell. År Nilssonüav gspeualrs toa trancrsokanerna 1 Norden jöns MÄWM Mduplirsçzrr.radet erhalllt tillstånd att till k. ubliiöra ett kabel] Mi?! gm håriga Julgrunge” glädnje 'I i j v UppguLnna r Smal'md A' :sin: ;kallas kapellet “llelgekorskapellet” och en. nu1 i crLi:].l.(,l.;ap (lräwrasksjtrd'nppgjord förteckning över kapell ,i (pingis stitt kallas det “Capella in Holaved” lag på ennliteu höjd norr om Uppgränria by. h:ål:jäåäpujälillanldsvagen, somutrån Gänna gick uppåt m i?” SWMIW 1);,jjajåa,?(l;1(;iil)aclç, lilolkaberg och vida Sinw I : H A1 . _'. j. “se .taletuegen forsamling i Ly raiar. lfapcllc. var av tra och där höllos guds tjänster annu pa 1740talet särskilt vid Persmiissoi l midsommartul. Då samlades där en myckeiiliet 31 från Småland och Östergötland och efter gudstjänsten gjordes lekar och ottrades i den närbelägna källan. Det är mycket antagligt, att vid Uppgränna, som varit huvudorten, upptörts en kristen gmlstjänstlokal redan före det Gränna första större kyrka byggdes, ty missimäreina 'törsnmmade ej att “kristna” de gamla ett'erställena eller andra samlingsplatser. Därpå tyder i viss män att kapellet synes hava varit vigt även åt johannes Döparen. 1 så fall övergavs detta tempel, då det större uppfördes i Husaby by, strax söder därom. Men detta skedde kanske före år 1100, ty Gränna äld sta kyrka var nog den första i denna del av Småland. Under medeltiden plägade man, där vägar löpte genom större skogar eller obygder, anlägga s. k. själa stugor eller härbärgen för vägtarande. En sådan sjalastuga behövdes för visso i Gränna, dit den stora l^lolavedssk0gen sträckte sig, och blev möjligen första upphovet till Uppgränna gästgivaregärd. År 1285 förordna.le k Magnus Ladulås att i varje storby skulle finnas "rättare", som hade att hjälpa de vägtarande till skjuts, livsmeth och husrum. Den omständigheten att iranuskanermunkarne vid Uppgränna byggde ett ka peu till Magnus Ladulås ära och till pilgrimarnes “gläd je", kan tyda på att vägen där förbi användes av stort antal resande, även pilgrimer till Sankta Britas stad Vadstena, samt att munkarne velat ära den kung, som varit deras särskilda gynnare och kanske förord net om en själastuga där. Studera vi vår historia och resebe'ättelscr trätt t'ordomtima, skola vi finna, att man före 1700talet avgjort mera färdades den västra Holavedsvägen än den östra. Husabyn och ”kapellet på Holaveden" ty da även på den västra vägens större trafik. Vi hava slutligen skäl antaga, att några konungar undrr sista skedet av medeltiden på sin eriksgata tär 32 dats den västra vägen. Kristoffer av Bayern, Karl Knutsson, Kristian I och Johan ll reste under sin eriks gata över Vadstena. Ganska tydligt torde då vara att dessa konungar, som kommit från Linköping till Vad stena, icke från sistnämnda stad tagit krokvägen över Mjölby för att resa den östra Holavedsvägen till jön köping, enär de givetvis hade närmare dit över Alva stra, Ödeshög och Gränna. Gustav Vasa följde icke den vedertagna routen under sin eriksgata. Han reste från Vadstena till Ek sjö, vidare till Hvetlanda, Växjö, Rydaholm m. fl. platser i Småland och slutligen in i Västergötland. Gustav l skulle alltså kunna hava rest den östra llola vedsvägen genom Säby socken, men det är föga tro ligt, snarare färdades han över Gränna och Hullaryd till Eksjö. lirik XIV, johan lll och Sigismuud aktade icke nödigt rida någon eriksgata. Men Karl lX, vilken är den siste konungen som gjorde sin i lag föreskrivna eriksgata, reste över Gränna och Lyckås i Skärstads socken till Jönköping. Utom de av Styffe anförda skälen böra nu nämn da förhållanden tyda på, att den nyvalde konungen skulle enligt gammal sedvänja och medeltidslagarne färdas den västra Holavedsvägen. Då Gränna såväl i religiöst som administrativt hänseende var en central punkt och dessutom orten ligger bra nära mitt på Ho lavedsområdet, från norr till söder räknat, torde det icke vara alltför djärvt påstå, att den i landskapslagar ne mnnämnda mötesplatsen ”mittskogen på Holeve den” varit just nuvarande Uppgränna by. Nu ligger visserligen byn icke omedelbart intill landskapsgrän sen, dock icke långt därifrån. Men man var säkerligen icke så noga med bestämmandet av möteplatserna un der eriksgatan, att stället blev precis i landskapsgrän 33 sen. Junabäck har ej heller, så vitt man vet, utgjort gräns mellan Småland och Västergötland. Lagens ord ”til midhian Skogh a Holawid” angi ver ju, att mötesplatsen varit belägen i en skog. Det är riktigt, men orden kunna likaväl översättas: “till mitten av skogen Holaveden”, vilket användes av flera historiker. Ordens otvivelaktiga innebörd är att angi va gränsen mellan Östergötland och Småland, vilken borde gå i mitten av Holaveden. Huru som helst: Holavedens skog gick ännu på 1500talet ned till sjön Vättern, varför sålunda Gränna låg på Holaveden. Vidare kan emot antagandet av Gränna såsom mötesplatsen anföras att detta ortnamn bort i medel tidslagarna upptagas i stället för det mera obestämda “mittskogen på llolaveden” och att då så ej skett mötesplatsen vid tiden för lagens avfattande icke haft något särskilt namn. Vi må dock betänka, att llola veden vid den tiden var mera känd i hela landet än Gränna och att därför skogsbygdens nanm hellre an vändes. Vi ha sett ett annat sådant exempel: kapellet vid Gränna kallas ännu på 1500talet ”Capella in Hola ved”. Skulle nu, trots de omständigheter som tyda på motsatsen, antagas, att konungen ridit sin eriksgata ge nom östra Holaveden och att "mittskogen" vore att söka någonstädes i Säby socken, så måste man likväl på det bestämdaste avvisa påståendet att Kungsbacken varit mötesplatsen. ' Det ligger då närmare till hands föl'ileLlEl, att denna varit Tranås nuvarande stadsomrâ de. i en liten uppsats: “Hästskede Ett förgätet gårds namn i Säby socken” (lntagen i ”Fornt och nytt från Norra Vedbo”, 1919) *sökte jag bevisa, att det hemman, som i senare tider kallats Tranåskvarn och varå Tranås samhälle uppväxt, under medeltiden gick under namnet “llästskede”. jag framlade samtidigt några försök till 34 tolkning av detta gårdsnamn och lät förstå, att jag helst ville antaga det vara sammansatt av djurnarnnet ”häst” samt ett apellativ “skede” : det som skiljer, skillnad. Det skulle emellertid icke vara osannolikt, att törsta leden i gårdsnamnet, som 1447 skrevs ”He rdültlc" och år léltiti "Hzerskedhe" och som på 1800 tale: uttalades “Hårsjö” eller “Hässjö” (då det beteck nade såväl det äldre soldattorpet på Tranåskvarn som nuvarande fastigheten Plogen nzr 4 A inom Tranås stad), är det gamla ordet ”härad”. jämför att Norra Vedbo härads skog.z;sallmänning ännu i våra da gar går under namnet ”llärsmarken” : häradsmar ken! l smålandmlialekter betecknar ”skede” även ”rå gång, ägosträng, gräns”. Man skulle alltså kunna översatta ”Heerskedc” med “håradsgränle Har gårdsnamnet denna betydelse, 'finge man anta ga att gränsen mellan Småland och Östergötland en ;gång för länge sedan _ innan den stora skogen Hola veden delats mellan de olika häraderna och sålunda ännu var ”ingen mans land” # gått här i närheten av 'l“ranås. Vi veta dessutom att på detta hemmans ägor ända in i vår tid funnits fasta fornlämningar » gravar och stensättningar _ just där samhället uppstod. Härav och på grund av platsens läge intill en större väg, som till och med grenade sig, ha vi rätt antaga, att på sand éisen mellan Svartån och det forna träsket mellan Änggaryd och Kilnarp funnits en gannnal kultplats, där offer bringats hedna gudar och betollmingen samlats till rådslag. iPå Kimarps ägor, strax norr om Tranås, har enligt Allvin förr funnits lämningar av en rund stensältning (doinarring samt en lçvadratfornrig rest sten m offersten?) Dessa t'(n'nlämningar, som nu äro alldeles okända, lågt) alltså omedelbart intill den östra iltllithäLiS\'ålt{Cll och tyda de på platsens forna betydel 35 se. Därcst nu håradsgrånsen ursprungligen varit här intill, skulle »de båda kultställena på Tranås” och Kiinai'ps ägor tillhöra den typ, som kallas "gränshelgem domar”. En sådan ha vi haft vid Mada 'fornlämningaa belägna strax intill Ydre häradsgråns. 7 Att ”l'laerslmde” långt före den dag, ett samhälle där började bildas, varit ett mera betydande samling: ställe torde ej kunna förnekas. Men att kungen på si.: eriksgata där mottagit smålänningarna är .dock knap past sannolikt. Veterligen har ej heller där eller närmaste trakten funnits något kristet tempel, någm kungsgård eller någon själastuga. Då dessutom är bevisat, att den östra Holavedsvägen 'först långt efter det eriksgatan kommit ur bruk blivit mera allmänt tra fikerad av långväga resande, måste vi nog söka mötes platsen i annan trakt. Spörsmålet är dock av särskilt intresse för oss, som bo på det gamla Hästskede (Haerskede), men vi kunna som sagt nåppeligen göra anspråk på att ha vårt hem på den i medeltidslagarne omnämnda ”mittskogen på Holaveden”. EN KUNGSSKJUTS ÅR 1848. Den östra Holavedsvägen genom Säby socken har några gånger passerats av kungliga personer, men vägen synes först i senare hälften av 1700talet bör jat ingå i deras reserouter. Om dessa resor känner jag föga. Det lilla, som är antecknat om dem, torde likväl vara värt att minnas. Gustav lll, vilken redan som kronprins färdats genom Säby socken år 1767 och då i september gäs tat landshövdingen C. E. Silfverhielm på Traneryd, reste åter genom socknen på försommaren 1771. Då konung Adolf Fredrik i februari s. å. avled, befann sig Gustav i Paris men anträdde resan till sitt konunga rike snarast möjligt. Pingstattonen den 18 maj land steg han i Karlskrona, där han mottogs av bl. a. sin broder hertig Karl. Med kungsskjuts färdades de norr ut och kommo till Säby trefaldighetssöndagen den 26 maj. Under vägen hade jämväl kung Gustavs andre broder, hertig Fredrik, slutit sig till följet. Konungen och de båda arvturstarna med sällskap bevistade sön dagens gudstjänst i sockenkyrkan, som i den vårliga grönskan torde tett sig lika vacker som i våra dagar. Denna ”sällsynta händelse” dryftades ett par år efter åt på en sockenstämma, oå säbybor föreslogo att på något sätt hugfästa minnet av besöket. Förslaget blev emellertid aldrig realiserat. Samme konung, som på hösten 1773 fortsatte sin från föregående år uppskjutna s. k. eriksgata till de 37 södra provinserna, reste åter genom Vedbo i början av september samma år Han företog resan till större delen ridande, såsom den gamla landslagen iöreskrev, och var åtföljd av bl. a. riksrädet Hans Henrik von Liewen och Ulrik Scheffer. 'Under denna resa besökte han den 2 september den bemärkta flottholmen i sjön Ralången, vilken den 19 augusti ånyo flutit upp. På holmen lät sedermera landshövding Silfverhielm. äg aren till Traneryd, uppsätta en ektavla med inskription om besöket. Nyss bliven Sveriges konung reste i juni 1819 Karl XIV Johan genom vår bygd och passerade då bl. a. Säby på väg till Skåne. Om den resan vet jag ej mera, än att konungen vid Hesters gästgivaregârd, belägen strax norr om Norra Vedbo häradsgräns, lät kalla inför sig arrenvdatorn Petter Svensson från Sand liden i Ekeby socken och till honom egenhändigt Över !ämnade två medaljer såsom utmärkelsetecken för od lingsflit. Samtidigt uppdrog konungen åt Svensson att efter eget omdöme utdela två andra medaljer till de fyra andra personer bland allmogen i socknen, ”vil kas mödor såsom odlare gjort dem värdiga till detta tecken av det välbehag, varmed konungen omfattade varje nyttigt företag!” Under dessa kungaresor uppbådades helt visst s. k. kungsskjutsar men om dessa saknar jag närmare uppgifter. Troligen har vid tillfällena gått till unge fär på samma sätt som under år 1848, då kungsskjuts anordnades i Säby vid en annan kunglig persons ge nomresa. l fredstid skulle kungsskjuts till fullo utgöras av det allmänna frälset samt av kr0n0, kronoskatte och frälseskattehemman. Det ypperligare frälset (säterier, ladugårdar samt rå och rörshemman) var däremot helt befriat från sådan skyldighet i fredstid, under det att detsamma i krigstid deltog med hälften mot krono 38 och slcatte. Nämndemännen för sina åboende hem man och fjärdingsmännen voro i fredstid befriade från skjuts utgörande, likaså boställen i allmänhet. Under ofred blev krono och kungsskjutsen myc ket besvärlig och 1789 klagade Säbybönderna över den svåra tungan, helst som frälsegårdarna i socknen voro många. Härom kan läsas i “Fornt och nytt från Norra Vedbo”, där C. V. Fredriksson givit oss en ypperlig skildring av Säby på 1700talet. Vilken apparat, som sattes igång för en kungs skjuts, framgår av det följande. Änkedrottningen Desideria reste med kungsskjuts hösten 1848 från Skåne till Stockholm och passerade då Säby socken den 12 september. Resan gick över jönköping, Hullaryd, Säthälla och Hester samt vidare till Mjölby, Linköping 0. s. v. För kungsskjutsen inom Säby socken uppbådades genom dåvarande krono länsmannen Ekwall ett stort antal hästar både från Säby och Linderås. Skjutshâllen voro ungefär en mil och skulle tillryggaläggas på högst en timme. Mö tesplatserna i Säby voro Vätinge kronogård och Kungsbacken. l uppbådskallelsen föreskrevs, att ”full komligt säkra och dugliga hästar” skulle tillhandahål las, att i annat fall andra hästar genom lega anskaffa des på den försumliges bekostnad samt att hästarne skulle på bestämt ställe inställas snarare före än efter den utsatta tiden vid laga ansvar. Socknens fjärdingsmän hade av Ekwall beordrats, att besiktiga de vägar, som kungsskjutsen skulle taga, samt ”där minsta brist” å väg eller bro förefanns, låta genom lega ”för vad pris som helst'" avhjälpa densam ma. Fjärdingsmännen erinrades därjämte, att de stan nade ”i ansvar om uraktlâtenhet uti ett eller annat av seende förmärktes.” Med av länsmannen i granndistriktet uppbådad kungsskjuts anlände änkedrottningens tross till Vätinge 39 kl. 9 f. m. Här hade då Ekwall inställt sig i full parad och ordnade skjutsen. Åtta hästar behövdes till tross vagnarna, som voro två, och tillhandahöllos av följan de hemman i Linderås socken: en häst från lngevalls torp och Målens södergärd gemensamt, en häst från Råssmäte norrstuga samt två hästar från en var av Linderås norrgård, Brunnarp och Finnanäs norrgârd. Genast efter trossens ankomst ombyttes hästar för vagnarnaoch bagaget kördes vidare omedelbart till Kungsbacken för nästa hästombyte. Till Vätinge kronogård ankom änkedrottningen kl. 3 e. m. med sitt följe, vilket torde hava varit ganska stort. På gärdet stodo då ej mindre än 38 lösa hästar för Hennes Kungl. Majestäts räkning. Av dessa hästar torde dock Ekwall för egen räkning kanske uppbädat en, som han använde ända till Hester. Följande hem man i Linderås socken lämnade här hästar: en häst från varje av Stärtebo, Spinkarp, Kapela Lillegård, Hot göl, Rosendal och Stubbenl), två hästar av en var av Sjöarp södergård, Hakebo, Djurafall norrgård, Glassás Norr och Södergård, Kapela Rafvelsgård, Vippersjö norrgård, Grimmestorp, Brickarp, Sjöarp norrgård, Kvarnarp, Vippersjö södergärd, Lockarp, Skruvhult norrgård, Skruvhult södergård och Flugeboz) samt två hästar från Bläsarp och Fålarp gemensamt. Vi kunna göra oss en föreställning om det stora sällskapets resa genom Säbybygden. I spetsen red länsmannen och svarade för de resandes säkerhet. Efter honom kommo hovdamer och hovherrar samt andra funktionärer och nära slutet av kortegen åkte änkedrottningen i sin kungliga sjuglasvagn. Unifor mer lyste i solen och olika ansikten syntes emellanåt genom vagnsfönstren, då de resande sågo ut över 1) Nu i Trehörna socken. 2) De tre sistnämnda nu i Trehörna socken. 40 Svartådalens bördiga fält och vackra lövdungar eller' nickade vänligt mot den hälsande befolkningen, som här och var gått från sitt arbete och ställt sig på vägkanten för att få se en skymt av Karl Johans gemål. Under starkaste trav åktes fram, endast Katarps liden och andra backar hindrade den svindlande farten. Och så kom kortegen till Kungsbacken vid' 4tiden. På morgonone hade trossen där bytt om hästar kl. 10. En fjärdingsman hade då ställt om detta håstbyte. Två lösa hästar hade lämnats från en var av hemmanen Storryd, Norra Ustorp, Käringeberg, Södergård och Krämarp, alla i Säby socken. Då änkedrottningen med sin uppvaktning anlände till Kungsbacken, väntade på gärdet stampande och gnäggande hästar med sina förare. Hästombytet skedde så raskt som möjligt och inom kort satte tåget sig åter i gång. I Kungsbacken hörde man snart endast ett bortdöende ljud av hästtrav och vagnsrassel. Till den stora kungsskjutsen från Kungsbacken hade följande hemman lämnat hästar: en häst från varje av Tismetorp, juditsmålen, Råckebron, Kätte bo, Öfrarp, Tranåskvarn, Rås, Klosterås, Södra Ustorp och Sjöarp, två hästar från en var av Källeryd, Hubb arp, Norra Hylte, Åsvallehult, Bredstorp Norrgård, Hätte, Galtås Norrgård, Älmås, Källås Norrgård, Björnklo och Mada Västergård, en häst dels från Tre hörningstorp, Toketrappan och Sännevadet gemen samt, dels från Brömshemmet, Tenbäcken och Sät sjön gemensamt och dels från Vännersten och Lilla ryd gemensamt samt slutligen två från Källås Söder gård och Bredstorp Södergård gemensamt. Samman lagt tillhandahöllos alltså 37 hästar, alla från Säby socken. Till Hesters gamla gästgivaregård anlände änke å41 drottningen omkring kl. 5 e. m. Troligen intog hon där måltid. Säbybönderna voro nu fria från sin skjutsningsskydighet denna resa; nu vidtogo göstrings borna. Om vi beräkna, att änkedrottningen på hela den na resa tillryggalade c:a 70 mil och att vid varje mil hästombyte skett, skulle för resan varit uppbådade sammanlagt mer än 3,200 hästar i sanning en dyr bar resa med mycket besvär för orterna. Mången bonde klagade bittert över kungs_ och kronoskjutsarna, ehuru de på denna tid erhöllo betal ning för desamma. Man påstod, att hästarna fördär vades genom de tunga vagnarna och den skarpa far ten. Många hästar blevo, sade man, för all fram tid fördärvade efter *en sådan resa. Från nu omtalade resa berättas, att en säbybonde, som i Kungsbacken inställt sig med sin häst, varit synnerligen förargad över den mottagna ordern. I förtreten hade han tagit sig något för mycket till bästa av hemmagjort bränn vin eller kanske av det goda, som då serverades på Kungsbackens krog. Allt nog, han blev djärv i sitt om döme och lär ha fällt en hel del fula ord om Karl johans gemål, vilka senare kommo till länsmannens känne dom genom någon vän av rättvisa. Det blev fråga om majestätsbrott, men saken synes ha nedlagts. ' En annan anekdot har berättats från samma kungsskjuts, men jag vågar ej stå för dess sannings enlighet. Det säges, att dåvarande folkskollärare vid folkskolan i Säby skulle hava uppställt sina skolbarn vid Långebro för att hylla den kungliga personen. Nu var det emellertid så, att drottning Desideria icke förstod det svenska språket och att säbybarnen icke kunde uttrycka sig på det franska. Magistern däremot, som synes hava varit något kunnig i ”utländska” och dessutom varit en fyndig man, påstås hava löst svårig heten på berömvärt sätt. Då drottningen passerade 42 bron, vinkade skolpojkarna med sina mössor och flickorna "det djupaste de kunde, magistern utbåegâz ,ett leve _for drottningen och barnen ropade taktfast: Yi _ vill ha regn!” Vilket drottningen uppfattade sasom v1ve la reine”. Förbarnen var utropet så na turligt, ty man hade haft en torr eftersommar och kände verklig farhåga för rovorna och potatisen. Anekdoten är möjligen från en annan trakt den är lika rolig för det. ' men ..................................................................................................................... U 5 O ä 9. ...0.0..... .°.°°59. 0. .3.9.0 ... .3.0999 90 639.09. ..0 0.009.. s 'arten' .5. 0000:0. 'o' “00006, n caucc° °a° °|000i° “u” °oaooa' °q° °eoooo ...................................................................................................................... .. 0 D O .6 0... e 0 a . s 0 e VI. NÄR LINNE RESTE GENOM VEDBO. Vi känna av vår världsbekante smålänning Karl von Linnés egna reseskildringar att han tvenne gånger rest genom llolavedsbygden. Den ena resan företogs 1741 och den andra åtta år senare. Då Linné i sina böcker om den ”Öländska resan” o. den “Skånska resan” lämnar en del uppgifter om Ved bo, torde det hava sitt intresse att meddela något om Linnés resor genom vår bygd, helst som dessa i orten äro mindre kända. Den förstnämnda resan börjades den 15 maj 1741 i Stockholm och avsåg en torskningsfärd till Öland. Han reste då i sällskap med sex unga män och routen togs genom Södermanland, Östergötland och östra delen av Småland. ;Den 20 maj sent på kvällen anlände säll skapet till Dala gästgivaregård i Göstrings härad men fortsatte på natten till Hesters gamla gästgiveri, dit de. kommo klockan 4 på morgonen den 21 maj. Redan klockan 7 samma morgon försattes resan genom llolaveden. 'Man passerade Säthälla och Berga gästgivaregårdar i respektive Säby och Marbäcks sock nar och anlände på kvällen till Eksjö. Linné beklagar särskilt här de höga och brutna backarna mellan He ster och Säthälla. Dagsresan hade omfattat nära 6 mil. Den andra resan företogs från Uppsala på våren 1749 och gällde en forskningsfärd ”på höga överhetens befallning” till Skåne. Den 3 maj på kvällen anlände han till Hassla gästgivaregård, som man där påstod icke 44 vara någon. gästgivaregård men där ünné fick nattkvar ter: Pafoljande dag, som var Kristi himmelsfärdsdag brot han upp från Hassla, vilket ligger strax norr om Skanninge, och fortsatte resan söderut. Han passera de sagda stad och Mjölby samt Dala och Hesters gäst g1varegårdar. Från Hester for han samma dag in i Iglolrlra Xedbo härad och följde Holavedsvägen till Sät 7aáz§ han ankom pa kvallen efter en dagsresa på " Då han kom till Säthälla, var han troligen blöt och trott, ty hela dagen hade det regnat. Vid en stock brasa "l nagon av den stora byggningens kamrar fick han yarme och behövlig vila. Och att han även blev undfagnad med äkta smålandsmat, måste vi taga för givet kanske dukades fram av den beprisade små landsosten, hembryggt öl och varm ostkaka med kanel sas. Natten tillbringade han här och var påföljande morgon ater på väg. Det har nu av åt Eksjö. Han passerade Traneryds herresäte, bytte hästar i Berga gästgivaregård och ankom väl vid middagstid till Ek SjO: Dar uppehöll han sig någon timme men var på kvallen l Bränsmåla gästgivaregård strax norr om Hvetlanda. Han hade den dagen rest 5 år 6 mil. Da gen hade börjat med regn men så småningom klarnat upp, så att det på kvällen blivit kallt. Marken var då Vit av frost. Under sina återresor färdades han genom andra trakter. _Ur de båda reseberättelserna givas följande axplocknmgar: Holaveden kallar Linné ”Holwägen”. Han säger om bygden, att den består av höga och branta berg så sorn en oföränderlig skillnad mellan Östergötland och Smaland. Den övervägande bergarten är röd fältspat. Marken består på somliga ställen av mo, på andra av grov sand och på ännu andra av röd spataktig grå 45 sten, vilken ligger i lösa, dock icke mycket stora ste nar. Om gränsmärket mellan de båda landskapen läm nar han den uppgiften, att detta uthugget i en stor sten, stod på västra sidan om vägen. Sedan dess har det alltså flyttats, ty nu se vi den vackra stenen på mot satta sidan. Den store botanisten talar naturligtvis om de väx ter, han påträffade i orten. Under Skåneresan voro blåsipporna utslagna och växte på ömse sidor om vä gen, under det att vitsippan då som först började blom ma, ehuru kalkarna voro på grund av den regndigra dagen tillslutna. Han påträffade bl. a. chrysosplenium (gullpudran) med dess gula blommor, vilken han kal lar sällsynt, och synes han hava underkastat den en ingående undersökning. Arren (gråalen) växte ym nigt på Holavedens backar. Han säger, att dess löv om sommaren samlades till vinterföda åt fåren, vilka sades äta detta hellre än allöv. I Traneryds trädgård fanns liguster planterat i frodiga häckar och på torv taken iakttog han huslöken, som han berömmer för dess förmåga att sammanhålla mullen och att giva ta ken ett vackert utseende. Ängarna voro för det mesta fulla av sköna lövträd, som här växte mer än i andra trakter. Mellan Såthälla och Berga såg han under Ölands resan “den skönaste och störste bland alla svenska fjärilar”. Under samma resa gjorde han även en an nan märklig upptäckt: hästar lågo döda vid vägen. Om lantbruket yttrar han sig också. Åkrarna voro varken delade i lindor eller dikade eller avskurna med vattufäror, jorden var mestadels hård, grusig, sandig »och torr, varför den ej gärna ”fryser up om wårtiden”. Svedjor såg han på båda sidor om vägen. De voro kringstängda med ”smetvedsgärdesgårdar", och uthär lda endast tre år enligt Linnés påstående. Första året 40 besåddes svedjan med rova, det andra .med råg och det tredje användes den till bete åt kalvar och kor. l åkerbruket användes mestadels oxar. Bondstugorna hade ofta torvtak. Deras inre före faller på denna tid vara prydligt. Linne' uttalar att i stugorna merendels på främsta väggen fanns en må lad tapet, som här kallades bonad. Såsom motiv för bonaden nämner han de tre vise männen på väg till jungfru Maria och josef. i stugorna iakttog han en tingest, över vilken han gör en längre utläggning. Det är den egendomliga vaggan. Denna hängde i ena än dan på en lång elastisk stång, som var vågrätt fast gjord under taket. Därigenom kunde vaggan ned dragas och av sig själv lyftas upp igen. Vaggan svik tade på detta sätt perpendikulärt. Linné fäste sig även vid traktens folkmål. Redan vid ankomsten till Säthälla fann han, att bondfolket började bryta starkt på sitt språk. Han omtalar, att man i Vedbo kallar vävspolen för ”tuta” och spinnroc ken för ”vagn”. Det är möjligt att Linne' under dessa båda resor färdades med skjuts. Men av ett yttrande i ”Ölands resan” framgår, att han red. Det är då han från Hvet landa begav sig till Alsheda. Han skriver nämligen, att han och hans följeslagare den 23 maj tidigt på morgonen voro uppe och "ute på hästarna". Om fär derna företagits ridande, kan detta tyda på, att östra Holavedsvägen ännu på 1740talet var i så dåligt skick, att man helst red vägen fram. Av det omtalade hava vi funnit att vår store lands man natten mellan den 4 och 5 maj 1749 haft sitt kvarter på Säthälla gamla gästgivaregård. Då sam ma byggnad ännu står kvar, skulle det för visso glädja många hembygdskära, om på samma byggning upp sattes en prydlig minnestavla med lämplig inskription. . . . v . . . . . . .. ........................................ .. 0' 'o 0...... ...'..'..D 000 .I 00 n . . . . . . . n . . . . . . . n . . i . u ............................. .. o°aoo VII. SAGOSTADEN ADELÖV. torde de nu vara, som icke minnas sagan om den ?iavet sjunkna staden Vineta, helst sedankselrrå Lagerlöf i sin bok om Nils Holgersson or nitppde sagan med den lille skånepågens resa. Några dorid också hört omtalas, att Fmveden _haft sm sta vm Rydaholm och Njuding en _stad Vid Hvetl;:1nda,tscci›i enligt sägnen förr kallats Vitala. "Om en Säglosta n Norra Vedbo berättas däremot sallan. o n rg her gammal sägen, som ännu för 40 a.50 ar_ sedan 0: des, förlägges nämligen en sagostad l Adelov. .mf Sägnen förmäler, att på den skog, som. nu ti (Är Adelövs prästgård Kappetorp och som ligdger lgoat om sjön Valen, för mycket mycket langelse an gen en stad, kallad Val eller Valberg. Dar finnes nuk 1] liten göl, som säges aldrig torka ut, och 1 derånafitsflar_ staden en gång sjunkit ned. Personer, _som att k ok_ måga att "se", lära på botten av golen iakttagi yr a torn och tornspiror, och förr_ Ville man hogst _olgaånu passera gölen efter mörkrets inbrott, ty det spo ta e där. Strax intill gölen går utfartsvagen från NasNerr gård, belägen på näset mellan Sjoarna Valen OCill ._doen. Den omtalade skogen kallas någon_ gång Va ro jagi Där finnas ättegravar och stensattnmgar. Samma g eller en närbelägen kallas Jungfrugråten. 0 l 0 Sägnen om sagostaden i Adelöv skall har bh fore " en liten undersökning: må] lflCerIlquist ("Svenska sjönamn") antager att 48 i sjönamnet Valen ingår ett sv. dialektord “(rund) käpp, stång”, fvs. ”val” == käpp. Han erinrar om ett isl. ord ”valr” = rund, vilket innehåller samma stam som ”val” samt medger, att i vissa ortnamn kan ingå samma ord som i Valhall. Om denna tolkning av sjö namnet kan först sägas, att det föga svarar mot sjöns utseende. Sjön har långt ifrån en rund form. Jag förkastar därför utan betänkande Hellquists förslag och uppställer en annan hypotes. Landet mellan sjöarna Valen och Noen är delvis bergigt, dess högsta punkt är 240,3 meter ö. h. och ligger strax väster om Näs herrgård. Bergen mot Noen stupa flerstädes brant mot sjön. Från denna sjö sett ter sig näset såsom en sammanhängande höjd. Den yttersta udden på höjden mot Noen har form av en kullig hatt; på dess krön ligger ruinen av Per Brahe d. yzs lustskott Brahehälla. Nedanför kullen fanns förr en källa, Näsbo källa, där ungdomen sam lades vid midsommartid. Det är detta höglänta näs som jag antager en gång kallats Valberg. Efter berget har sjön väster om näset fått sitt namn, först Valsjön, sedan förkortat till Valen (jfr. Aspsjön: Aspen). Sedan uppodling skett å skogen i dalgången norr om sjön, har denna fått namnet Valrödjan och gården norr därom Valstorp, belägen ungefär 2 km. från sjön. Är detta mitt an tagande riktigt, skulle givetvis den större sjön, Noen, fått sitt namn före Valen. Sjönamnet Noen anses dessutom uråldrigt och vara bildat av ett gammalt ord, som betyder “flyta” eller möjligen ”ho”. Då den höglänta delen av näset mellan sjöarna har bra nära oval form, skulle man kunna antaga, att första leden i bergnamnet, Valberg, utgöres av ”valr” = rund. Enligt mitt förmenande måste man emeller tid söka en annan härledning. Vi känna ett gammalt nordiskt 0rd "val", varav t. ex. Valhall _ dödsriket _u 49 är bildat. Detta 0rd betyder egentligen ”de fallna, de döda” men har ofta betydelsen ”offerkroppar”. Utom i Valhall återfinnes ordet i några ortnamn, t. ex. Val sjön i Hällaryds socken, Blekinge, vilken sjö ligger invid ett berg med namnet Valhall. Om min tolkning vore acceptabel, skulle Valberg syfta hän på att å ber get eller i dess omedelbara närhet funnits en forntida helgedom, där människor offrats. Om den förut nämnda gölen Jungfrugråten be rättas, att den fått sitt nanm därav att ortens ungmör så gråtit över en ynglings död, att gölen bildats av flickornas tåreflöden. Gölnamnet har nog ej uppkom mit av den händelse sägnen anger; sista leden i nam net är uppenbarligen fsv. ”gjrot” = gryta, urhålkning, hål. Men intressant är att första leden i namnet är ordet "jungfru", och detta ger mig anledning omtala ett par andra sägner från Holavedsbygden. Huru Svartån, som flyter genom bygden, fått sitt namn ses av följande sägen. Någonstädes norr om sjön Sommen bodde för mycket länge sedan en fager ungmö, som åtråddes av all traktens unga män. I synnerhet ägnade en vikingason henne sin hyllning men blev han städse kallt tillbakavisad och därav myc ket sorgsen. En natt fick han i en dröm se en skön sjöjungfru, som berättade, att, om yngligen kunde få en droppe av flickans friska blod, skulle den tillbedda komma att lösas ur den förtrollning, som gjorde henne obenägen för jordisk kärlek. Sjöjungfrun, som lova de att försätta flickan i djup sömn, uppmanade yng lingen att öppna åder på henne men fordrade att en bloddroppe skulle offras åt sjöjungfrun, som med denna kunde färga de vita pärlorna i sitt halsband rosenröda. Sagan täljer vidare, att ynglingen lydde det råd, han fått i drömmen. Då han kom till ung möns borg, var den sköna försänkt i sömn. Med sin svärdsudd öppnade han åder på den mjällvita flick 50 armen och uppfångade en bloddroppe i sin järnhuva. Flickan löstes ur sin förtrollning och ynglingen upp fyllde sjöjungfruns önskan. Han begav sig till den förbi flytande ån, offrade där huvan med dess inne håll men överraskades av följden. Så långt han kun de se färgades åvattnet svart. Men musslorna i ån hava sedan den dagen rosenröda pärlor. Denna saga berättas från Mjölby och Åsbo, kan ske även från andra orter utefter Svartån. Från Ved bo har jag emellertid icke hört den. Däremot berättas i Linderås och Säby socknar om en sjöjungfru, som några gånger visat sig i ängen mellan Obergaberget och Svartån i Linderås socken. Hon har synts i sin fagraste nakenhet, stående på ett litet berg i ängen, kammande sitt långa guldgnla här. Berget där kallas än i dag jungfruberget. Att dessa båda sägner i förening med andra loka la omständigheter tyda på forntida dyrkan i orterna av någon vattengudomlighet är uppenbart. Man kan också därur leta sig till att unga kvinnor varit gudo mens prästinnor eller kanske hellre att sådana offrats åt guden. Antagandet styrkes av den kring sjön Som men allmänna sägnen, att sjön varje år kräver ett människooffer, varje år skall en person drunkna i sjön enligt gammal tro. Dränkoffret var under heden tid synnerligen all mänt. Man trodde sig genom detta blidka vattengu domligheterna. Där, såsom i vår trakt, vattendrag och sjöar hade en så ofantlig betydelse för befolknin gen, blev det en bjudande plikt att stå väl med de mystiska väsen, som troddes hava sitt tillhåll i vattnet och där kunde både gynna och skada de svaga män niskobarnen. Även i sägnen om jungfrugråten i Adelöv spåra vi troligen en rest av gammalt offerskick dränk nffret. Då sederna något ändrats och de hedna gudar 1... 51 na bytt gestalt och fordringar, upphörde de blodiga offren. Man offrade åt dem av sitt bohag, sina smyc ken, sina amuletter, sitt kärasta bland döda ting. De ganska talrika mossfynden i Norden vittna därom. Man har i mossar; ja i källor och småsjöar, belägna i när heten av gamla kultställen, påträffat allehanda saker: guldringar, andra smycken, små hammare (amuletter) m. m. Men då offrade man icke allenast till vatten andar utan till underjordiska gudomligheter i allmän het. I närheten av dylika fyndplatser eller sjöar, som ansetts "heliga", har man ofta hört sägnen om “den sjunkna gården (slottet, staden)”. Sagan om ”den sjunkna gården (slottet, staden)” är vida utbredd i Norden och annorstädes. Oftast är den utsmyckad med det tillägget, att ägaren till går den (slottsherren, kungen) hånat kristendomens sa krament el. d. samt att till straff därför hela gården (slottet, staden) med alla skatter och invånare manats ned i sjön av en präst. Sagan anses syfta på de offer, som fordomtima givits åt hednagudar. Då smycken 0. d. anträffats i en sådan sjö, varom sägnen gått, har folksagan fått bekräftelse på sin riktighet, har man trott. Är det då möjligt att på näset mellan sjöarna Valen och Noen funnits en heden kultplats? Mycket tyder därpå, så mycket att vi hava rätt jakande besvara frågan. På berget, där Brahehälla ruin nu står, hava midsommareldar sedan långa tider tänts upp. Ur Näs bo källa, nu förstörd, har ungdomen förr druckit kraft och lycka och där har offrats mynt och billigare ringar ännu i vår tid. Stensättningarne och ättegravarna mel lan Näs och Kappetorp utmärka en samlingsplats från åldrig tid. Slutligen minna ortnamnen på ”val” om människooffer. Sjön Valen var kanske en gång ortens ”heliga” sjö. Kanske blev Jungfrugråten dess efterträdare. En 52 undersökning av de båda sjöarna skulle möjligen visa, att offringar där ägt rum till vattengudomligheter eller underjordiska väsen. De trakter av Adelövs, Linderås och Lommaryds socknar, som ligga vid eller i närheten av sjön Noen med tillhörande vattendrag, äro givetvis mycket gamla bygder, säkert bland de äldsta i Norra Vedbo. Adelövsnamnet och andra ortnamn jäva icke antagan det. Då så år ha vi rätt tänka oss möjligheten av en större helgedom i närheten av Noen, där den hedniska befolkningen firade sina gudstjänster. Denna helge dom eller detta kultställe om vi så hellre vilja kalla det _ har i så fall säkerligen legat på näset mellan Noen och Valen. Sagan om den sjunkna staden i Adelöv är nu ett av de minnen, som vittna om platsens forna betydelse. Vill. RINGSBERG. Broocman har i sin gamla beskrivning över Öster götland å ett ställe sökt förklara ordet ”berg”. Han översätter det med ”guds tempel”. Tolkningen är väl icke riktig men den är botecknande. Över allt ,på jorden ,har människan haft för sed att utse höjder för sina religiösa kulthandlingar. Vi fin na bruket såväl hos de forna israeliterna som hos nordborna, ja även i vår ort. Bergkulten synes i trak terna av sjön Sommen t. o. m. varit allmän. Bland dessa kultställen är Ringsberg av särskilt intresse, därför att dess namn torde anjgjiva den gudom, som där dyrkats. Detta är elljest ovanligt :i vår trakt. Det skogsklädda berget är beläget alldeles vid sj ön Sonmien, strax sydväst om Blåviksi kyrka och norr om hemrgårdle'n Liijeholimren. Det synes väl firän Transåsasidxain, då 'det dominerar Blåviløslandet. Bergets nanm förklaras av följande sågen. Då Gabriel Gyllenståhl, som i slutet av 1600talet var en stor och mäktig jordägare i Ydre, :levde på Liljeholmen, skall ringaren i' Torpa församling, dit gården då hiörde, icke hava fått böirja ”'.föirstagåmgjsringningein" i Torpa kyrka förr än Gyllenståhcl lagt :ut :med sin kyrkbât från Liljeholmens strand. En ikarl stod därför varje helg dagsmorgon, då gåtrdsherren skiulle besöka kyrkan, på Ringsberg för att ,med en flagga signalera till en annan man, som fått order om att taga plats på Mälsberget, beläget på Torpön snett mot Torpa kyrka. Då Gyl iciiGlÅiill lade ut med sin båt, vinkade Ringsbengsman nen till karlen på Mälsberget och denne senare gav med en flagga tecken till kynkringamen att den mäktige sockenhenren var på väg till] kyrkan. Och så började k yrkrklockor'na riinrgla. Särglnen kan visserligen innehålla någon sanning, men visst att bergets nanm icke är så lätt för klarat. Liljeholmen kallaides ända till i mitten av 1600 talet Ringsnnit, vilket namn är känt från medeltiden (redan l280). Ringsberg *kallas någon gång även Ringberget. Då de båda namnen på berget och h<ultet tydligen ha med vanandzra att göra, torde det knappast vara. 'iör djärvt antaga, att bergets äldre namn är Rings berg. Ringshult thar Rob. Norrby, f. od. Yldtrebo, :uti sin avhandling 04m Ydlre härads gåndsnsaimnw förklarat vara sammansatt av 'fsv. “ringer” : ring, krets samt ”thult” : lund, lövskog. ”Namnets betydelse säger Norrby kan tänkas syfta på det namngivarndle hull tets form, möjligen har där varit en: *helig lund med en domarering”. Om Ringjsberg talar icke Norrrby. Berget kan 'för visso erhållit namn av sin runda ionm, men gåndlsnain net Ringshult kan giva skäl till en annan tolkning. Ofta lålgwo iorntidens heigedlomar i en illund och för (begreppet 'ilundhellgeddmar” har man just ordet “Ihult” som då emellertid lotta salm'mansättes med ett gudlanarnn, t. ex. Torshult. Såsom vi sett har Norrby tänkt sig möjlig lie'ten av att Ringslliult varit en :hedlnisk kultplatls. Jag gör samrma .antagande men detta gäller då också Ringsberg. Bergets dominerande läge vid inloppet till den norra viken av sjön Somlmen kan enbart *berättiga till påståendet. Den mellan Riugsberg och Ronzanåislimdet ut« skjutande steniga udden kallas Torsndden. Där lik 55 301m i Ringsberg boidxde fornldlom jättar, som vem goda vänner och förde gemensamt knig med jättar i andra beng_ vid Somamsen. Och då de kristne började bygga Ekeby kyrka, vilken enligt sägnen är den äldsta i brak ten, gjorde Ringsbergsjättanna .ooh Torsudrdens jättar allt 'för att förhindra kyrkobygget. Vad. som uppbygg dles om dagen ,nevo jättarna ned. ,om natten. De kristne hittialde slutligen på att skaffa en. kyrkklocka, som] dte satte upp 'i en *priovis'orisk shapel. :De ringde därefter oavbrutet för att skrämma bort '011011 och 'otyg och det lyckades. Den Vlijgjdfa malmens ljud iönlamade jät arna och de vågade sig icke fram till kyrkobygget. En slundig jättekåring ii Ringsberg fann emeltlertid på en annan utväg, som hon trodde skulle *medtöra åsyftad Verkan. Hon tog ett väldigt isltenlbloek på Blåvikslan det, ;lade »det i sitt hårband! touch slungade det mot Ekeby. Hennes styrka stod* dock icke i plI'iOPPOlI'tilon till avståndet _ stenen tölll ned* i Svartån i nänheten av Boxholm oeh lärrevr ännu där kunna ses. Efter detta misslyckade försök fick kyrkan byggas utan jät tarnas menliugta ingripande. Denna berättelse har' jag anfört för att visa att vid *Ringsberg knutits gamla sägner, som t. o. m. berört kyrkobygge. Strax intill 'berget .ligger ett hemman Blåvik, som givit kyrkan sitt namn. Ortnamn, vars första led utgöres av .ordet "blå", tyda ofta på ortens forna anseende såsom: ett hemliglietsfullt ställle (jfr. Blåkulla). Blåvik var väl ursprungligen namnet på antingen den långa smala vik, som går ända upp till Draget söder om Boxholm, etller lilla viken mellan Ringsberg och nuvarande kyrka. l viss mån lean detta ortnamn styrka antagandet att Ringsberg är ett hed niskt kultställe. Men även första leden i gårdsnamnet Ringshult och bergsnamnet Ringsberg kan vitsorda den na gissning. Ordet “ring” kan möjligen visa än mera. 50' Att våra hedniska förfäder en gång voro soldyr kare år obestridligt. Bland solens magiska tecken var ringen eller en ring med prick i. Sådana tecken har man funnit inristade på klippor och olika bohag se dan stenålderns dagar. ”Ring” *blev kanske därför ett av solens binainn. Sedan solen .personifierats såsom gud, blev namnet tillagt denna gudom. Ringen hade dessutom stor betydelse bland våra förfäder. Vild Ulls ring avlad'ens heliga löften. Den låg på det s. k. altaret 00h bars under gudstjänsten av guden. Ringen var icke allenlast symbol för evigheten utan även för fruktsamlrelten. Vi erinra oss vigsel ringen, bruket att .bära ring såsom tecken på trohet (för evigt). Denna med »giftermålet förenade :ring är emellertid ursprungligen ett siliags voxtivoffer, varige nom man trodde sig hos guden över äktenskapet för säkra sig om ätttelns bestånd Var “Ring” här i orten ett av solgudens namin, torde vi få antaga, att han dyrkats här på berget och senare: i det invid liggande hultet. Den norske vetenskapsmannen Magnus Olsen har i ett större arbete om hedniska kulttminnen i norska ortnamn (1915) givit goda skäl för att ”Ring” varit namn på en fruktbarhetsgudom, åtminstone ett binamn på guden Ull, vilken en gång varit himlagud och så som sådan även alstrandiets gudomliga väsen. Ull var dessutom vinterns gud samt krigets oc'h rättskiptnirn gens beskyiddare. Han dyrkades på flera platser i Sverige under sitt egentliga namn. Detta framgår av flera ortnamn, t .ex. Ullevi (= Ulls helgedom), som endast i Östergötland förekommer såsom sex ännu bevarade ortnamn. l Småland känna vi ett Ullavi in vid Västervik. Schück hyser den uppfattningen (1904), att Ut”, åtminstone vid en viss tidpunkt, varit den mest (lyr 57 kade guden i Sverige, ehuru han möjligen sedan un dantrangts av andra gudar, t. ex. Frö. Den svenske srpuråkfonsrkaren Erilk Brate har i ett arbete om vanerna (1914) förklarat som sin mening att Ull är dlensamme som Frö. Enligt hans åsikt år himlagudens namn Tyr äldst, vilket småningom utträngts av binamnet Tor ”dundraren”, och denna himlagud har ursprung ligen dyrkats jämte en jordgudilnna, wars äldsta nor diska nanm varit derd, men då detta namn började brukas som maskulinum, har jämte gudens kvinliga gudomlighet föreställningen om en manlig såtdan utprp stått. Den kvinliga betecknadcs säger Drate dels med' sitt gamla namn Njord, dels: med heders namnen Fröa, Härn, Vrind, den manliga dels med Njord, dels med äretitlarna Frö och Ull, varpå Njord upphörde att vara gudinnenamn och Fröa och Frö fattades som från Njord skillda gudomligheter samt på ett mycket ungt stadium även Ull .ansågs som en. sär skild gud. Magnus Olsien har uttalat som sin åsikt, att i de delar av Norge, som beriöarts i nämnda avhandling, T or synes vara en yngre dublett till Ull samt att Tors dyr kan, knuten till offentliga hov, kommit tilll ifrågava rande delar av Norge ,på en tid, då hirmlagudens offent liga tkult 'där icke längre i allmänhet ägde rum på en åker eller en vin (: äng.) utan i ett hov (=gudahus). Äldre forskare angiva i regel Ull såsom en sär skild gud, i allmänhet vinterns och idrottens gudom lighet. Beträffande Ull och hans synonymer äro alltså meningarne delade. Under förutsättning att Ring år ett av Ulls bitnanmn synes mig vissa förhållanden från vår oirt tala för att Tors dyrkan här Eftell'tl'ätt Ulls. Jag tänker då närmast på ett par sägner från orten. 1 Malcxandcirs socken finnes ett berg vild nanm 58 Pelarhorget med en synnerligen vacker och egencl'omlig grotta, som givit *berget dress namn. Orm! grottan be: rättas, att denna bebos av en jätte, ”Pelargubben”, som länge skrälmt barnen i bygden. Dessutotm om talas, att' för länge sedan en jägare, .som gått förbi grottan, där fått se en egendomlig oxe behängd med olikfärgade ringar. Jägaren, Isorm tyclkte att villlebirå det var sällsamt, lade sin bössa mot kinden för att skjuta djuret. Men då ,hördes :ur :berget en röst, som repade: ”Akta dig Ringoxe, det *kommer en mättes man, otvättader är han; han skjuter visst ihjäl dig.” Vid .ropet fözrsvann Ringoxien. Oxens namn är anmärkningsvärt. Då vi veta, att till Tor och Frö offrades nötkreatur, ligger det nära till hands påstå, att den mystiske Ringdxen i Pelar berglet syftar på en av offerrdjuren åt guden Ring. I närheten av Tidverisnunns kyrka på östra stranden av Sommen finns 'ett gärde, kalllat Ringarör. Det upp gives alltid .hiava varit mycket fruktbart, varmed man troligen åsyftar att jorden där varit på något sätt vigd eller benåldad med goda skördar. Orndlelt “hör” stensättlning eller åtminstone steunisaimlinjgj) röjer att där vid gärdet funnits en sttensättning, som kallats Ringarör. Sedan denna raserats, övergick namnet på gärdlet, som fortfarande behöll sin egenskap. Det gamla namnet bilbelhörllls av någon orsak, antagligen därför att stenröret en gång Väll'it det väsentliga en Ilielgedom. Man har också gjort den iakttagelsen, att invid forna helgedonnair ej sällan funnits en åker eller äng, som varit helgad vegetations eller fruktbar hetsguden. Vi känna från Sverge t. ex. ortnamnen Ulleråker, Frösåker och Torsåker. I Norge dessutom Ringsåker. jag; antager på gnund härav, att Ringarörr ar ett minne om guden Ring, som där även haft en åt .sig lrelgaid åker. När vi så slutligen veta av en ur 59 kund från medeltiden, att Tidersrinus kyrlka varit ving åt St. Olov och att detta helgon blev :liednagudlen:Fors l'eftertträdasrie" .på 'många platser i vårt land, torde det icke vara allt för djärvt påstå, att dyrkan av en frukt barhetsgnd, troligast Tlor, varit stark i 'orten vid kri stendomens införande samt att Ring och .Torr här äro samma ,gludar fast :under olika namn. Ringoxreln i sa gan från närliggande Malexander torde styrka detta antagande. ' Denna understölming visar sålunda enligt min mening, att Ull, Tor och Ring äro olika namn på en gudom med i huvudsak samma egenskaper och kult, eller att Ring i vår ort varit ett ibinaimn till Tror. Bi namnen på gudarna förklaras av tol'kets fruktan för att nämna gudens rätta namn. Det var i allmänt tal för bjudet att säga gudens verkliga namn ooh därför an vändes någott ord, som kunde beteokna någon hans egenskap eller symbol. Så kunde t. ex. Tror, som ju ursprungligen varit ett binarmn på ihilmlaguden, av fol ket' vid Sommen kallas Ring. Tor dyrkades mycket allmänt i Östergötland och Småland. Han var där både himlagud och vegeta tionsgud. Han var där bondeguden framför andra och synes hava tillagts alla möjliga egenskaper. Under ligt är därför icke om denne guld på Ringsberg (eller vid Ringshult), vid Malexander och *vid Tidersrum fått dyrkan och offer, ehuru där under ett binamn Ring, som dock kvarlevat endast i sägen och ortnamn. Om ett av Tors andra helgedomar i orrten ooh ett av hans andra binamn skall jag tala i en följande ar tillcel. . .............................................................. .. :n.." a.: .n" a'. "0.0" 3. nu... o o 0 se' 09. ;5 cc "'00 '.' 500.... °.' .so"lg . . 90.,.00 .0, nu...› ,5 ...0 C . . 0 Ö . '. en' "09 '3 0.1.170 '.' .05°'00 IX. HELGEKLINT. Vida känd i våra trakter är Helgekrlint, berget. som ligger i Tronpa stoeken nära gränsen mot Säby socken. Sägnerna orm berget leva ännu och ett par av dem roa både berättare ooh åhörare. Såsom ”de nu omtalas vittna de om slaftig allmogehunror. Däremot vet man i allmänhet llitet om kli'n'tens forna betydelse för befolkningen i trakten. Berget ligger ungefär mitt emellan Näs i Torpa socken och Fulla, det s. k. Sjöbo, i Säby socken. Be kvämast kommer unan dit över Barsarp och Äng. Från Ang 'ler berget sig även mest imponerande med sin kala gnanithjåilssia, där väl aldrig något kunnat växa. Berget gör ;skäl för sin benälmning “klinlt”'. Det resor med sina branta sidor skilt från andra höjder och a'r hölgst av dessa, 307,2 :meter 6. h. Från toppen lär man kunna Vild klar sikt upptäcka Säby, Torpa och Malexandlers kyrkor samt det i fjärran blånande Oni berg bakom Holavedens skogsklädda åsar. Här och dar skymta granntraktens rödmåladie byggnader fram bland barrskogarnas och åkergärdernas grönska. Ut srkten från berget är lstiorartald, trots bygdens karghet och delvis enformiga fäingjton. För berget är våren den bästa tiden på året. Då är luften klarast, syn kretsen vidast ooh trakten vackrast i sin späda grön ska. Då är även bergets högtidsdag. Sedan nrminnes tider “har här traktens ungdom samlats Kristiihhnnrelfâirds dag, tänt eldar på bersret 61 och fönnöjt sig med lekar och annat skämt. Berget har sedan åldrig tird vart ett av traktens märkligaste kultställen. Sagonna, som äro förknippade med Helgeklinrt, lounna vara från sena tider men de kunna också vara från hedenhös. Det är nämligen svårt fan/göra de wr sprungligare detaljerna och vad som senare tillagts från de ”vandrande” sägnenna. Tinoligen .ha de diOUk sitt huvudsakliga innehåll från den tid, då striden stod som häftigast mellan hedenldorm ooh vite Krists lära. Åtminstone vittna de om heden kult, som här utövats. Den dimma, som steg [upp nr dalgången och my rarna och som vid regnig väderlek stod som ett töcken kring toppen av berget, gaN anledning till uppgiften, att trollen vid dylika tillfällen bakade, bryggde och kokade inne i berget, så att :röken slog ut genom 'de för människorna osynliga hålen. jättarna i Helgeklint voro besläktade med trol len vi Ålleberg, beläget på Torpöns nordöstra udde. De hä'lslade emellanåt *på varandra. Det var stort kalas på Helgeberget vid sådana besök. Av sagorna erinrar jag om ett par. En bonde, Per i Äng, blev en gång, då han passerade förbi berget och där fann en tnollkäring kokande soppa, av henne bjuden av koket. Per åt därav men kunde ej förtära allt det framsatta. När trollkäringen tyckte detta vara dåligt och sökte truga Per till att äta mera, uppmana de *han henne att gömma det kvarblliiwna till morgon dagen så hade hon själv något att då äta. Gwmiman fann rådet så klokt, att hon tilllsade Per att, när konn sådden nalkades, komma åter till berget; hon skulle då säga honom vilken dag Per skulle göra utsädet för att få god åring. Detta gjorde också Per nästa år, och från den dagen .hugnades han med utomordentlig vacker groda. En honde, som en ;gång lånade jättekvirnnan en tunna till hennes förestående öllbryrgd, erhöll för tjän sten 'en ståtlig silvenkannra full av färsöl. Bonden hehöll kannaln .men vågade ej dricka ölet, som han därför hällde ut. Slutligen omtalas, att hamen till Erik i Äng _ en annan bonde m vid ”den liknelse till dörr som fin nes på Helge'klint” hittat en marlmgryta, som länge för varades i släkten. Dessa sagor, som ;lag nu i Ikorthet citerat, rmåste enligt min mening oförtyd'bart minna om' de gemen samlhetsmåltider, som förr *i tiden avätilts på eller invild berget. Berättelsen om imalmgrytan, som där upphit tats, kan även säga oss, att efter kristendomens in förande i orten hos den omtalade Erik i Äng hemllilga sammankomster med ty åtföljande sakr'avla måltider ägt mm. Det är ådagalagt att ända från den tid, då vårt tolk förde ett nomadliv, .stora gemensamma måltider avåtos under slakttiden på, vissa platser, som av en eller annan anledning fått betydelse såsom samlings plats. Ur dessa måltider utvecklade .sig djunottelr. Man ansåg att den gudom, som :då dyrkades, även skulle ha sin del av måltiden. Därför stänkte man blod ,på marken eller lade goda köttstycken på en sten att törtäras av maskar och andra jordens kryp. När sedan folket blev ålkerbnukande, bibelhöllls bruket av ;gemensamma stora måltideiester, ,men då iörtärde man även av jordens frukt och säld. Våra dagars skördetester äro en kvarleva från den tiden.. Men samma traditionella kultplats besöktes allt fortfarande. v Dessa måltider äro ursprunget till all religiös ritual. Liksom skördeiesvten är ett minne från hedendo men äro påsl:, vallmrgsmässm och midsommareldarna 63 ännu levande bruk från soldlyrkalrnas dagar. Under heden tid, ja än längre, trodde man sig genom dessa eldar icke alltenast hällsa den åtenkomlmsande varsdlleln utan även mana solen' att .bli varm och livgivande igen efter vinterns kyla och mörka. dagar. Eldarna [2a Helgeklint Kristihimmelstärdsdag äro en kvarleva fran den tiden. . Av det sagda torde alltså framgå, att Helgeklmt är en gammal *kultiplats Här har sedan: hevdenlhos tänts vareldar, här har vottenkitteln puttrat, »här har 0t temkötttet ätits under stora festligheter och har ha heliga löften avgivits. Man har på.›l_)ergets topp dyrkat solen och sedan, denna personrhlerats, dttrat till :dess gudom, vars namn vi skönja av bergets annu kvarlevande namn, Helgeklimt. Bearglnamnet uttalas ”Heljeklint” och redain däirav finna vi, att namnet icke 'kan betyda ”den heliga klm ten” :utan ”Hetlges klint”, ”den :heliges klmt”. Vem var då “den helige”, ”Helge”? Den danske vetenskapsmannen Gudmund Sehütte har (1917) på goda grunder antagit, att "Helge", som han kallar en allmän dansknorsk gudom, ar en hypostas för Tor, åskans gud, årsvaxtens “gudom Schiitte erinrar bl. a. om Helgasjön vrd Vaxp, vars nanm helt visst innehåller det :gamla ordet “helige (= den helige), samt att söder om sjön finnes en gam mal otierkälla, benäimnud Heliga Tors kalla. hlagot kristet helgon är icke ”Helga Tor”, han tvartorm den hedniska 'dundergusdvene Tor, som har upptratt under binamnet ”Helge”. Schütte :anmärker med :rätta _att den omständighe ten att "Helge" ooh ”Tor” :ha ”sällskap” icke är *helt tillfällig. Sohiitte omtalar ej Helgeklinlt, men detta hindrar 64 oss ickIe antaga, att berget har namn efter samma "Helge", som på klinten fått dyrkan. jag (kan anföra ett annat, av Schütte ej heller omtalat fall. I Västra Hargs socken, Vifolka härad, finnas två gårdar Torsnäs ooh Htelgeslätt, som icke ligga långt från: varandra. På Tlorsmäs ägotr ligger sockenkyrkan, som troligen varit helgad St. Olov, d. v. s. den gamla kyrkan, :som var arv okänd ålder. En lijgt traditinonten var Helgeslätt traktens ”otferlpilats ooh heliga slätt”. Då dessutOm sockennamnet Harg otve tydligt visar, att å kyrkans nuvarande plats funnits ett ”harg” (= helgedtom, tsitvenalttare), har man rätt påstå, att Torsnäs en gång 'varit Tors helgedom. Det när belägna Helgeslätt kan dessutom tydia på, att gudteln där haft en åt honom som vegetatilonsgud vilgd äng eller åiker. Det vill .synas som om "harg", där detta ortnamn är åldrigt, utvisar Tors helgedom. Offer stenen måste såsom Schück säger vara helig, och detta blev den därigenom ,att blixten träffat den. Man tätnikite sig 'nämligen att åsikvgudnen .själv gick in i stenien, då blixten träffade den. Troligen voro alla ”torshagar” dylika av blixten träffade stenar. Av Schücks citerade uttalande se vi att stenar, högst troligt även *kala berg, blevo ”heliga” genom att blixten träffat dem. Helgeklints topp reser sig över alla andra berg i trakten, dess 'hjässa är kal och har väl i all mänsklig tid lyst vit över nejden. Att åskan här slagit ned kunnta vi *nog både antaga och påstå. Därigenom blev under thuedendomens dagar berget “helgat” av guden själv, d. v. 3. genom dunderguden utmärkt såsom bemängdl med gudomlig kraft. Detta ger stöd 'åt mirtt fömut :uttalade antagande att Helgeklint varit säte för heden kult. Bergets namn angivet slutligen, att guiden Helge = Tor där dyrkats. En ytterligare omständighet talar för denna teori. I 65 'Torpa kyrka fi|n|nes ännru bevarad en träbild av St. Olov, ehuru ganska skadad. Av allt att döma är bil den åld'rig och 'har väll en gång utgjort mittbilden i ett altarskåp. Kyrkan. har troligen varit helgad St. Olov. Då såsom jag i en annan artikel erisnnrat St. Ollov är Tors efterföljare, är det högst sannolikt att Tor i orten haft ivriga dyrkare. Ännu i datg visa gamla bruk därpå. Så har för mig berättats, huru en kvinna i Ydre plä gade sila sin mjölk genom hållet på en stenyxa. Hon tror, att denna ceremoni skall bevara mjölken från att surna och giva tjock grädde. Det är icke ovan ligt att man på :stenyxor, som förvarats i något hem i orten, finner märken efter avskrapningar, man har använt dessa tilll botemedel både för människor och djur. . Tor var ortens allvmcogegud. Sägnlen om Per i Äng, som av trolvlet i Hetllgekliint fick upplysning om den, lämpliga tiden för vårsåididen och om den goda ärrnig, :honom beskärdes genom att tyda rådet, tyder på att :kulten på Helge'klint satts i något samband med vårbruket. Kanske var det just vid såningstiden den yngsta :kulten övades. Eldarna på Kristithimmelfärds dag minna även därom. Man tände eldarna för att locka solen att värma kornet i marken, för att blidka vegetationsguden till hjälp för god äring. Det förefaller mig som om ”Helge” icke varit alle nast en hypostas för guden Tor utan bland folket i Holavedsbygden vid en viss tidpunkt även ett binamn till samma gud.
2003 inleddes ett projekt på Ödeshögs kommunbibliotek att digitalisera lokalhistoriskt material. Vår vision är att genom digitalisering av det lokalhistoriska materialet lagra det, strukturera upp samt tillgängliggöras för alla. Läs mer här.
Har du synpunkter på hemsidan, tveka inte att att kontakta biblioteket:
0144-350 46
biblioteket@odeshog.se
Länkar till externa sidor med anknytning till Ödeshögsbygden med omnejd. Länkarna finner du här.