Hans Olof Sundelius

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

sex rnot dste tur :ara visa. 'för land itte Mar4:* MÅ I? á C L” ?(943 MM .r i 444W 42å$u:;naemdigndáåli 45:;Gh;tr :2;;asøaczjzø 1,524; ;2 ingående gick omkring i gårdarna och tiggde om en gåva. I Adelöv beslöt man, att den skulle vara förbjuden, från 1760. e naturligt nog kyrkoherde Bjugg stor omsorg. Om gudstjänsten had Den skulle vara värdig. Det överenskoms att köpa ett orgelverk. När för t organisten skulle ha 1/2 skäppa samlingen fått detta, beslöt man bl. a. at säd från varje gård och han skulle spela varannan vers med församlingen vid psalmsången. Det bestämdes Om ringning: första gången ringdes det gudstjänstdag kl. 7, andra gången en halv timma därefter med de små klockorna och sammanringning, när skogboarna var framkomna en for som låter liberal. Detta om sommaren. Komministern skulle se till, g morgon och afton, för att markera kulle sjungas ordinarie mäss mulering, att det klämtades varje söcken de en kort bönestund. Episteln och evangelium s dagar och då HHN firades, eljes endast episteln. Därpå sjöngs Tr0n av församlingen. Alla skulle stå upp, när ”Gud vi leva dig” och ”Välsignat vare Jesu namn” sjöngs eljes böter. Värdigt skulle man uppföra sig under gudstj kastade upp, var det nog ett enstaka olycksfall, förorsa tryckte det "en hiskeligh tandawerk". Han slapp böter också. En god kristendomskunskap gav kyrkoherde Bjugg sin hjord. Litet fterträdare Liwin fick beröm et inlärda ett par år efter änsten. När Carl i Solberga kat av, som han ut står väl därom i protokollen, men hans e för församlingens kunskaper och förståelse för (1 svärfaderns död. Ovanstående torde räcka. för att vi skall förstå, att Petrus Bjug känsla för kallets allvar och med aldrig sinande l förda handlingarna låter oss följa hans gärning s ryk tade sitt värv med stark energi. De innehållsrika. vä ganska väl. Han imponerar. Hans Olof Sundclius _ en prästerliy tragedi. : Det kan synas vara ett väl djärvt påstående, när förf. säger, att Hans Olof Sundelius, som var vice pastor i Adelöv åren 17984803, är den färg starkaste präst församlingen haft_ men det finns fog för detta påstående. Hans levnadsöde är ett drama med många starka scener. Sundelius föddes år 1764 '1 Ö. Skrukeby socken strax utanför Linköping Fadern var då kronofogde men kom efter några år på. balans och blev avsatt från sin syssla. Möjligen kan detta ha haft menliga följder för sonen längre fram i livet. När Hans Olof var 13 år, dog fadern, men han kunde fullfölja sina studier och blev prästvigd i Linköping vid 25 års ålder_ Där blev han domkyrkoadjunkt. Sundelius hade ordet i sin makt och blev snart känd både som god predikant och som lyckad poet. Det är svårt att låta bli att citera honom. då han uttrycker sig elegant i tidstypisk stil och kraftfullt tillika, med märg och sälta. Dessutom var han en kvick karl. 199 l E E År 1791 blev Sundelius adjunkt i Norrköping. Också här gjorde han sig känd som en god förkunnare. Han är t, o. m. representerad i Predikoverk samhetens historia och lät av trycket utge ett par av sina predikningar. Det ansåg hans förmån litet väl tilltagset_ En obefodrad prästman i trettio årsåldern borde vid denna tiden veta sin plats. Hade Sundelius namn synts i Linköpingspressen en och annan gång under tiden i stiftsstaden, så förekom det desto flitigare i Norrköpings Tidningar. I senare fallet var det i samband med upprop om hjälp till behövande i staden. Sundelius var nämligen vad vi skulle kunna kalla en social präst, och hans hjärta klappade ömt för folk, sam hade det svårt på olika sätt. Och det gjorde det livet igenom, Tiden utmärkte sig för ett vaknande socialt intresse, och Sundelius var i detta av seende en man av sin tid. Men det var annat också, som rörde sinnena. Det var franska revolut tionens årtionde. Mängder av frågor stod under debatt, aktualiserade av den stora omvälvningen. Dit hörde ståndsprivilegierna för adeln_ Den som läst Anna Maria Lenng'rens adelssatirer, vilka kom till just vid denna tid, har fått en god inblick i vad debatten rörde, liksom f. ö. också vad det var för folk, som stod för kritiken mot adelns privilegierade ställning. Det var intellektuella människor oftast, folk som ägde begåvning och duglighet men som fick se sin väg stängd, därför att de råkade vara födda av fel föräldrar. Sundelius hörde avgjort till dessa kritiker, och det var detta som beredde hans olycka. År 1795 blev den unge prästmannen anmäld för högvärdiga domkapitlet i Linköping för att tillsammans med andra på teatern i Norrköping ha sjungit marseljäsen_ Den som stod för anmälan var en J_ W. Lode, Av bis kopen fick Sundelius förmeningar att bättre akta på vad som anstod en präst i fråga om umgängesliv, och denne menade också, att pastorn hade ett lynne fallet för självkära och för tidiga pretentioner, Så alldeles felaktig var nog inte karakteristiken, men tiden var definitivt inte ungdomens. Den borde veta sin plats. Sundelius råkade vara född något århundrade för tidigt. Den anmälde pastorn bedyrade sin oskuld och visade intyg på att han visserligen varit på teatern men inte deltagit i sången, som f. 5. inte var marseljäsen utan en visa på svenska. Den finns bifogad domkapitelsproto kollet. Något beslut fattade inte herrarna i högvärdiga konsistorlet utan protokollet slutar med: Sundelius avträdde. Vad som sedan utanför proto kollet yttrades är väggarnas hemlighet, men en för pastorns vidkommande ödesdiger åtgärd vidtogs. Han fick missiv till Trehörna från Norrköping. Kanske menade man i Linköping, att en tids vistelse i de stora skogarna neråt Smålandsgränsen skulle verka gynnsamt_ I Trehörna gick det tydligen alldeles utmärkt med samarbetet mellan församling och präst, så bra att man med patronus, kvartermästare Duse på Trehörna säteri, i spetsen skrev till biskopen och bad att få ha Sundelius 200 kvar. sig v det g Sund ha. n: üü s onir Men verk ägde ket: Ilori honc hur av I vägs även Läs: at 1\ haft ensl' ber Poli tid lust verl sin! son. ene lin 2 lag på de gör Pre var för bei en sig gar. tio 'nts :om and vad 01k. den av olu av som tid, var var men rar. :dde itlet ' ha bis 1 en 1ade .ktig Den digt. han var roto utan roto ande ping. arna allan Duse elius kvar, när man förstod att det var på tal med en transport. Man hade fäst sig vid pastorns lyckliga ämbetsgåvor och hans drift och osparda möda, när det gällt reparationen av kyrkan och uppförande av en fattighusbyggnad. Domkapitlet hade emellertid andra planer, och i maj 1798 återfinner vi Sundelius i Adelöv, dit ryktet om den utomordentlige Trehörnaprästen måste ha nått. Redan samma månad skrev pastor Sundelius just i Adelöv förordet till sin äntligen färdiga bok, Norrköpings Minne, en Norrköpings historia om man så vill. Redan till omfånget är den med sina 700 sidor ett storverk. Men den är också ett verk med stora inre förtjänster. Författaren var en verklig forskare, som bragt fram massor av intressant material och som ägde förmåga att litterärt forma det. Boken räknas som det förnämsta ver ket från litet äldre tider om staden och har ofta citerats. Författaren till Norrköpings Minne sticker inte under stol med sin egen mening, när det är honom passeligt. Han har t. ex. gett en flera gånger anförd skildring av hur bönderna på Vikbolandet vid ryssarnas ankomst till Sverige mot slutet av Karl XIIzskriget tänkte ge sig under ryske tsaren men stoppades på vägen av en präst och hans husfolk. ”Staten lärer i bland behöva prästen, även utom predikstolen”, slutar skildringen. Ett stycke ur företalet kan förf. till denna bok inte neka sig att citera. LäSaren förstår nog varför_ "J ag undrar icke på, om man någon gång tänkt, at Norrköpings Minne aldrig skulle få. se dagsljuset. Sex års utdrägt tyckes hafva varit en skälig anledning til denna tviflan. Men den som känner mine enskilte öden under detta tidelopp, han är utan Supliqve (dvs. utan att jag ber honom) färdig at förlåta detta uppehåll. När man blir ett mål för Politiqvens aga, och bortvisas från det ställe, där man trott sig en längre tid fästad, til en aflägsen och djup Skogsbygd, är ej underligit om arbets lusten aftynar och tilgångarne för en Auotors (dvs. författares) behof, verksamhet och drift stängas." När man känner författarens öden, blir man sinnad att kalla hans bok en bragd. Och hans verksamhet som präst har, som framgår av ovanstående, inte blivit lidande av hans litterära verksamhet. Äntligen var alltså boken om Norrköping färdig och därmed kunde den energiladdade pastorn i Adelöv odelat ägna sina krafter åt den nya försam lingen. Där fanns att göra, och länge vilade inte Sundelius på sina litterära lagrar. Protokollen, skrivna med schvung och med en högst personlig syn på tingen, är både många och långa under hans tid i socknen. Tråkiga är de minst av allt. Den 26 maj 1799 hölls sockenstämma, då stora ting var i * görningen, enligt protokollets § 7. Slutligen i anledning af förut i dag från Predikstolen hållet uppmuntringstal, yttrade sig v. Pastorn: "Det kan ej vara någon rättsinnad ibland oss, som, då han med upplysning och god vilja för Det högsta Wäsendets sanna ära Samtida och Efterkornmande Likar, betraktar wår Gamla Kyrkas bristfällighet och i alt så föga svarande mot en tillväxande Folkmängd samt ett höfsadt Tidehvarfs skick, skulle visa 201 någon motvilja för den propositiOn jag gjort Församlingen till en ny och prydelig Kyrkas uppbyggande". Pastorn sade rent ut, att han hade svårt att tänka sig, att någon kunde ha en annan mening i denna fråga. Socknen var folkrik, och var det fråga om villighet och förmåga, kunde Adelöv tävla med de flesta församlingar i stiftet. Därtill kom en annan viktig omständighet: ekonomien, som man ju inte kan undgå att ta hänsyn till en smula. Adelövs kyrkokassa van enhgt pastor Sundehus,en av de aura största iriket Just då var den 2416 riksdaler eller 14501 daler silvermynt, och den summan över steg vida vad Linderås hade, när man där satte i gång sitt vid denna tid qubordade kyrkbygge.1ánderås ñck iana fan en shnn över,fastrnan,soni det stån uppfört ”en ganska vacker kyrka”. . När man dessförinnan höll syn på Adelövs kyrka; kunde man utan större svårighet konstatera, att den var ganska förfallen. Fotsyllen på norra sidan var alldeles upprutten och väggsyllarna på flera ställen sådana, att man kunde köra ett yxskaft genom väggen. Det hade man försökt och det hade gått lätt. Det långa, spetsiga och i allt oformliga tornet det står så hade böjt sig flera alnar över takkammen på kyrkan och hotade att falla ner när som helst. Det beslöt man att ta ner. Pastor Sundelius anförde också, vad stiftets biskopar vid sina visitationer haft att säga om kyrkan, sist biskop Lindblom, som med missnöje sett dess tillstånd och dess ”osmakliga architectur". Kyrkans tillstånd tycks ju vältaligt ha kunnat tala för behovet av ett nytt tempel, men det erkännandet kan väl den erfarne kommunalmannen ge pastorn, att han kunde konsten att tala för sin sak. Naturligtvis kunde be slutet inte bli mera än ett och stämman beslöt också enhälligt att hos höga vederbörande utverka ünstånd attfå bygga ny kyrka,infordra rüningar och kostnadsförslag och slutgiltigt byggnadstillstånd. Byggmästaren skulle också titta på klockstapeln och om han fann den för skröplig, riva den. Med segerns sötma på läpparna och i andanom seende den nya, vita, tornförsedda kyrkan resa sig på den plats, där det gamla, rödfärgade, nästan uppruttnade trärucklet nu stod, gick säkert den unge prästen hem den eftermiddagen. Efter sex år skulle den vara färdig, "om ej krig och miss växt sker", som beslutet löd. Eftersom kyrkogården var för liten, borde den samtidigt utvidgas genom tillköp av ett stycke av Adelövsbyns gärde. Och nu gick det undan. Efter tre månader hade man fått ritningar från stiftsbyggmästaren och förslag till ny predikstol. En månad senare hade man delvis ordnat med stensprängare, kalkleverantör i Hede socken och tegel slagare. Men när det blev fråga om ett formligt byggnadsavtal hade man betänkligheter. Det hade börjat blåsa upp storm i Adelöv. Och den var ihasügttühaganda Det kan tyckas, som om det barmhärtigaste vore att dra en slöja över alla de stridigheter, som under några år, rättare nästan ett helt decennium, 202 utspc rör .' ochi Kyrl: Man utan kons inak* utan Och som skilt' står: nog läng man Och gsm prär värc' orsa asyl best skre ett : av ; bötz utcu Den Maj kas* ladl själ Rid Ha] bef: nad 00h utspelade sig i Adelöv och inför olika rättsinstanser. Men då. det bland annat '5 att rör sig om hur det kom sig, att en socken inte fick sin planerade kyrka i var och 'hur en präst miste kappa och krage, är det skäl att något nämna härom. med Kyrkbyggen är stora saker, och det blir lätt delade meningar omkring dem. :lift: Man kan inte blunda för att den energiska pastorn satte i gång väl snabbt ;lova utan att bereda sockenborna riktigt på företaget. Nu kunde han emellertid :mat konsten att entusiasmera folk, han var rent av en folktribun med ordet i sin Ne? makt. Ailmogen fick han med sig. Socknen bestod dock inte bara av bönder i md utan också av herrskap, inte många men inflytelserika genom sin ställning. som Och det var med herrskapen Sundelius fort nog kom ihop sig och med dem utan som satt i de trängsta villkoren. torra Just vid den tiden stormade det ju åtskilligt kring adeln och dess sär att skilda rättigheter, och det var förvisso fläktar från den stormen, som för ; det stärkte ovädret över Adelöv. Vilka åsikter den nye prästen hyste, hade han ;å _ nog inte stuckit under stol med, när han bara blivit varm i kläderna, och falla längre var det inte mellan Adelöv och Linköping eller Norrköping, än att man fått klara besked om vad det var för en herre man fått ner i socknen. “mer Och nu började han styra och ställa, trots att han var blott omkring 35 är dess gammal och inte ordinarie ens. Han måste sättas på. plats. Ungefär ett halvår efter beslutet att bygga ny kyrka satte pastor på v ett pränt, att stämmorna i Adelöv inte förtjänade det bästa lovord. Men kyrk värden Daniel Andersson i Mickelstorp sade rent ut: "Herrskaperna äro :n e 3 ägg_ orsaken till gräl och osämja”. Han preciserade dock inte vem eller vad han höga åsyftade. r och Man hade länge haft ont av vargar, men nu skulle det tas krafttag mot :cksá bestarna. Det skulle bli ordning med skallen. Sundelius satte sig ner och skrev en skallordning för Adelöv, som inte bara är utförlig utan skriven på. vita, ett språk, som förrådde författarens ingående kännedom om och behärskning istan av gammal lagstil. Den som inte gick, när det budades till skallgång, skulle den , böta, och om inte böterna betaites, skulle de indrivas. Alla gick med härpå Uli55 utom löjtnant de Mare i Botilstorp och baron Leijonhufvud på N. Liarp. ! den Den förre förklarade, att han inte följde andra förordningar än dem Kungl. Majzt utfärdade. Kriget var öppnat, men huvudmotståndaren hade ännu inte , från , kastat handsken. man Man skulle sätta till en byggnadskommitté eller kyrkoräd, som det kal 3881 lades. I denna kom inte pastor Sundelius med han borde ju eljes ha varit man självskriven, Till ordförande i denna kommitté utsågs en herr Carl Gustaf V31' Ridderståhle på. Vallstorp. Denne var av adel, ehuru inte introducerad sådan. Han hade i Adelöv en befattning som kyrkoförestandare en rätt originell ÖVEI' befattning. Därtill hade han tagit initiativ till byggandet av krogen på mark iiUBI, nadsplatsen och innehade rätten att sälja brännvin, hämtat från kronobrän 203 neri, där. Dessutom hade han tillstånd, t .0, m. ensamrätt i socknen, att sälja tobak, snus och pipor. Han behärskade tydligen konsten att tjäna två herrar. Pastor Sundelius fann sig emellertid inte i att man uteslöt honom från kyrkorådet. Han skrev till domkapitlet och fick snabbt ändring. En annan tvistefråga var, vem som skulle ha hand om nycklarna till kyrkkistan, den med de många sköna riksdalrarna. Det hade ordnats så, att herr Ridderståhle skulle ha den ena. Man åberopade vissa privilegier från 1680. Sundelius teg inte på den punkten heller. Och här kunde han räkna på ett starkt stöd från bondehåll. Det Sades öppet på en stämma, att det var nesligt att ta nyckeln från kyrkvärdarna, då de inte felat på något sätt. Nu duggade ståmmorna tätt_ Pastorn räckte ut en hand till försoning, sedan bråket om sammansättningen av byggnadskommittén hade stillat. Det fanns annat att ta nappatag om. Och nu är det som herr Ridderståhle fram träder som Sundelius verklige motståndare. När kyrkoräkenskaperna är uppe för behandling och godkännande, vägrar man att godkänna dem. Av Ridderståhle fick pastorn betyget att vara en dålig ekonom. Skulle han få hålla på, bleve socknen utfattig och en tredjedel av dess invånare bleve för vandlade till tiggare. Vidare hade han, Ridderståhle, blivit utsatt för en massa bakdanteri_ "Men var fågel sjunger efter sin näbb och den som älskar en elak och förförisk ton, får nog tjänliga visor till och med Marselie sånger (dvs. marseljäsen)." Där kom det alltså! Trots vad Ridderståhle hade att anföra, fick han emellertid få med sig. Herren till Vallstorp fick omgående veta, vem han stungit hade. Pastorn beskyllde honom öppet för sedeslöst leverne. Han var ett dåligt exempel för församlingens ungdom, då han med en namngiven kvinna, som han samman bodde med, hade fem barn. Äkta makar, påpekade pastorn, brukade hedra sig med att vid ett barns födelse ge en gåva till kyrkan och till de fattiga, men det hade aldrig herr Ridderståhle gjort, och därigenom hade han enligt pastorn försnillat medel för kyrkan och de fattiga. På stämma i maj 1801 tillkännagav Sundelius, att han veckan innan i sällskap med två sockenmän hade infunnit sig i Vallstorp för att "enligt kyrkolagens krav och egen ämbetsplikt förehålla herr Ridderståhle sin obotfärdiga levnad, som... väcker... en allmän förargelse bland sådana människor... som älska dygd och religion och ej vilja uppenbarligen van hedra sina personer med lastens offentliga försvarande och lagens skändliga överträdande, vilken bör vara helig till skygd och efterföljd, såväl för den ringare som för den högre”. Härutinnan instämde alla närvarande, gemen samt, säger stämmoprotokollet. Ridderståhle hade som ovan nämnts en syssla som kyrkoförestandare. Nu väcktes förslag om att dra in befattningen, eftersom den ansågs onödig. Pastor Sundelius spädde på med att peka på innehavarens oanständiga lever 204 ne måga' kyrki fiend front vack' nära uppn tre å och 1 när ( till d hyss fram var 1 brist utdei snar fruk* Gud tal å hete: stänt Maj : mött sidoi ett i präs vede kass anm prot I fri sknl ty s* eller inge att två ?rån nan den ihle teg från :eln ing, Det l få för en kar .ger att om för lan dra iga. ligt in i ligt sin ana 'an liga den len are. dig. rer ne, som gjorde honom olämplig till den, och till hans trätlystnad och oför måga att samarbeta med prästerskapet. Efter en veckas betänketid gav man kyrkoföreståndaren respass. Det kan förefalla, som om pastorn vunnit ett rent förintelseslag mot sin fiende. Denne skulle emellertid slå igen, äter och åter, Och på det viktigaste frontavsnittet höll nederlaget på att förberedas. Drömmen om den nya, vackra kyrkan skulle bli blott en dröm. Kapten Ribbing på Södraholm med nära släktförbindelser med Näs hade redan vid förra årets slut skriftligen uppmanat stämman att uppskjuta kyrkbygget. Det hade varit missväxt i tre år, riksgäldssedlarna realiserades och det var och blev ju ideliga trätor och misshälligheter kring det_ Fru Nathorst på Näs visade ingen större iver, när det gällde att göra sig av med ett stycke av Adelövs gärde. Ritningarna till den nya kyrkan rosades, men när det blev tal om att ingå. kontrakt med byggmästaren, så fann man inte heller detta brådskande utan sköt det på framtiden. Kyrkbygget hade gått i baklås. Ingen skall tro, att pastor Sundelius sökte gunst hos gemene man. Han var myndig och sträng i tonen, när han gick till rätta med församlingen för brister i kyrkvett. Hoptals gav sig somliga ut ur kyrkan, när nattvarden utdelades, för att röka och prata på kyrkbacken. Kanske var detta en liten snärt åt den som hade monOpol på tobaksförsäljningen. Men seder och guds fruktan hos sådana världens barn var därefter, menade pastorn. De var, Gud ske lov, få. Den illa ätgångne Ridderståhle teg dock inte stilla. Under bortåt ett tio tal år skulle han vässa sin penna och formligen bombardera olika myndig heter med anmälningar och skrivelser av skilda slag. De kom till socken stämman, häradsrätten, landshövdingen, hovrätten i Jönköping och Kungl. Maj:t. De gällde förståss Sundelius. Förklaringar infordrades. Sundelius be mötta, utslag avkunnades och dessa överklagades vid högre rätt_ Mängder av sidor skrevs fulla under dessa år och sändes åt skilda håll. Syftet var dock ett från Ridderståhles sida: avtvä sin skymf och ta hämnd på den myndige prästen och krossa honom. Det var i huvudsak tre vägar Ridderstâhle gick för att komma åt sin vederdeloman. Han anmälde honom för oegentligheter, när det var fråga om kassorna i socknen. Man kunde vägra godkänna hans omhänderhavande och anmäla honom för brist. Sundelius anmäldes för smädligt skrivsätt i sina protokoll. Till slut gällde det beskyllningar, som gick på heder och ära. I fråga om de två första punkterna kunde ju akterna vittna, men när det skulle fastslås, vad som hade blivit sagt och inte sagt, måste ju myndigheterna ty sig till levande vittnen, En stor del av socknens invånare drogs här med eller mot sin vilja in i tvisterna, i varje fall som vittnen. Och det är nog ingen överdrift att säga, att hela Adelöv var engagerat för eller emot 205 sin pastor. Och det torde nog inte vara för mycket sagt ens, att hela häredet med spänning följde, hur tingsförhandlingarna i Hullaryd framskred. Det var en kamp på liv och död nära nog därnere. Sedan striden vid olika instanSer satts i gång, utnämndes Sundelius till komminister i Rök och Heda, en tjänst som han tillträdde först 1803. Det året gifte han sig också i Adelöv med kyrkoherde Lindgrens dotter. Före sin avflyttning beviljades komministern en avskedskollekt av sin gamla försam ling, "den dagen då. han gör vale" (dvs. håller sin avskedspredikan), samt ett avskedsyste längre fram på sommaren. Mottagaren tackade på det öd mjukaste. Det sista protokollet pastorn skrev, samlade emellertid ännu mera bränsle på hålet och blev upphov till en rad mellanhavanden mellan Sunde lius och Ridderståhle under flera år. Det rörde en skuldsedel, som hade kommit bort, medan Ridderståhle hade hand om ett ärende i samband med denna. Och en rad rättsinstanSer fick förståss ta ställning. Hos domkapitlet i Lin köping förefaller man, när utslaget föll, vara en smula trött på den ideligen klagande herremannen i Adelöv. . Vi skall emellertid inte följa de olika processerna i deras olika faser. Hovrättens utslag, som föll 1808, innehåller det väsentligaste och det ger åtminstone en aning om hur det gått till vid häradstinget. I hovrätten hade man tyckt sig se, att roten till eländet låg i vad som hände i samband med tillsättandet av byggnadskommittén, när man skulle bygga ny kyrka. Det var från början en maktkamp mellan de två och denna fick till följd, att båda inte bara på stämmorna utan också vid enskilda sammankomster skym fade varandra och hade kränkande utlåtelser om varandras person. Sundelius hade bl. a. beskyllt Ridderståhle för att i sitt hus ha hyst en för tjuvnad misstänkt hustru, som för resten var maka till en man från socknen, som hade dömts till livstids fängelse för tjuvnad. Det skulle ha förekommit intimiteter herremannen och "tjuvkonan" emellan, Sedan skulle denne ha skickat iväg henne, utrustat henne med matsäck och en attest, till verkad av honom i kyrkoherdens namn. Ridderståhle hade i sin tur heskyllt pastorn för raderingar i räkenskaperna och för att ha utfärdat en falsk attest till en annan "tjuvkona". Att det var fråga om högst allvarliga be skyllningar inser var och en. Och att vittna i sådana saker hör varken till det behagliga eller det lätta. Tingsförhandlingarna skedde i en olustig atmosfär. Båda parter var i farten och sökte förmå vittnen att ändra sina redan avgivna vittnesmål. Ridderståhle tubbade en f. d. nämndeman därtill, men Sundelius fick än svårare beskyllningar på. sig. Han skall ha undfägnat vittnen med brännvin, så att de blivit överlastade, och gett dem skrivna vittnesmål i händerna. Han beskylldes f. 6. för att ha sökt påverka vittnen på annat sätt. Det hade varit fråga om rena mutor. Vittnen vittnade ett ena dagen, för att den andra komma med motsatta uppgifter. 206 doni det v perar pâ hl den i ståhl Sund just att d Deti styrl' i san :nun finns var' nade pastl rätte förs1 wari förli ting: män i fa Hov balk terli lig : i en tam Rid] För Strt lind fam edet Det till Det sin Iam amt öd sera nde Limit nna. Lin igen mer. ger nade med Det . att rym :t en från 2 ha rulle till kyllt :'alsk . be 1 till rar i snål. t än nvin. Han varit ndra Ridderstahle kom undan med små böter. Hovrätten sänkte underrättens dom eller befriade honom helt på vissa punkter. För pastor Sundelius gick det värre. Denne hade en farlig fiende i sin snabba tunga och sitt heta tem perament. Han hade tydligen varit farligt lösmynt och sagt saker, som gick på. heder och ära för Ridderståhle. Allra farligast var det där han sagt om den för tjuvnad misstänkta kvinnan och den förfalskade attest, som Ridder ståhie skulle ha utrustat henne med_ Det hade skett vid ett husförhör i Ryd. Sundelius hade t. o. m. sagt, att han hade den ominösa attesten på fickan just då, det kunde löjtnant de Maré vittna om, och han hade också sagt, att det kostade både högra handen och huvudet att tillverka sådana saker. Det fanns flera vittnen på. detta. Det där med attesten kunde Sundelius inte styrka inför rätta. Och Ridderstahle nekade både till det ena och till det andra. i samband därmed. Sundelius sökte med vittnen styrka, att han bara i sin mun tagit ett rykte, som cirkulerade i församlingen, och vidarebefordrat det. Hans vittnen var dock inte av det slaget, att de godtogs av rätten. Antingen var de inte av god frejd eller var deras vittnesmål för osäkra. Många. vitt nade däremot, att något rykte inte varit i omlopp i Adelöv före den tid, då pastorn fällde sitt yttrande i Ryd. Deras vittnesmål togs för goda av hov rätten, och på dem grundade denna sin dom. "Wid slikt förewettande måste Sundelius anses at wid husförhöret i Ryd först hafwa utgifwit denna osanning... för hwilken Ridderståhle, om han warit så brottslig, ådragit sig ährans förlust och detta beljugande... till förliteligen skedt utan öfwerilning, af argt upsåt. . .” Synnerligen allvarligt såg man i hovrätten på Sundelius uppträdande vid tingsförhandlingarna i Hullaryd. Han var präst och han hade sökt tubba människor att vittna mot bättre vetande. Det var att sätta människors salighet i fara och visade en äventyrlig inställning till edens vikt och betydelse. H0vrätten dömde därför Sundelius i förmåga av 60 kap. 4 § Missgärnings balken att vara ärelös och att, sedan domkapitlet avklätt honom hans präs terliga ämbete, också inför Norra Vedbo häradsrätt göra Ridderståhle offent lig avbön för detta beljugande och därför och för de honom ådömda böterna i ena bot straffas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd. Resor, trak tamente och rättegångskostnader, en stor post, skulle Sundelius ersätta Ridrerstähle för. För herren till Vallstorp betydde väl utslaget den upprättelse han sökt. För hans motståndare innebar det en katastrof. Hans tragedi var fullbordad. Straffet var hårt och nesligt. Hans framtid var spolierad. En möjlighet till lindring i straffet, kanske t. o. rn. ett upphävande av den fällande domen, fanns_ Det slutliga avgörandet hänsköts till Kungl_ Maj :t_ Av sitt domkapitel fick den olycklige prästmannen följande vitsord. . .vad vidkommer själva ämbetets utövning, för vilket han haft en lycklig fallenhet, oklanderligt och med allmänhetens bifall detsamma förrättat, och 207 | | 5 11 en och annan gång hos consistorium vad själva levnaden angår, att ehuru ha re betänksamhet varit förekallad i händelser, som utvisa hastighet och mind och därför undfått varningar, han likväl icke härvid synes hava förrätt nå gon hjärtats elakhet utan tvärt om alltid ådagalagt en synnerlig välvilja och hjälpsamhet emot den fattigare folkklassen samt dymedelst tillvunnit sig dess kärlek och förtroende". I domkapitlet hade man, tycks det mig, och att man hade en inte mindre skarp av Ridderståhl kan tagas för givet, Så tog Kungl_ Majzt saken under prövning och lindrade domen på så sätt, att den dömde slapp att mista äran och att hans familj på dom kapitlets underdåniga bön fick två nadar i Heda. Eljes stod domen fast. Domkapitlet måste därför beröva honom hans ämbete, och avsättningsbeslutet fattades där den 20 sept. 1809. I april följande år verkställdes detta akter skulle skickas fram och tillbaka mellan instanserna och detta tog tid. e ärende att utse Vid riksdagen i Örebro 1810 hade man som viktigast ny tronföljare och valde Bernadotte. Vid denna riksdag var en rad ledamöter ur bondeståndetl som biträdde Sundelius, när han hos Kungl. Maj :t bad att av nåd få bli bibehållen vid prästämbetet. Det blev emellertid avslag, Han tilläts dock att söka någon mindre skoltjänst och det sades ifrån, att han om det var fråga om en ev. inte skulle hindras av den dom han fått på. sig, r den rättsliga sidan av saken utagerad. Men hur gick en mycket klar bild av Sundelius, e efter alla skriverier utnämning. Därmed va det sedan med den avsatte prästen? Sundelius gjorde verkligen prov för en lärartjänst och blev utan svårig het godkänd men inte utnämnd. Någon tid var han lärare i Skänninge. Så småningom slog han sig ner i Åsby i Kumla socken, som ligger nära Tåkern. Där avled han också 56 år gammal av bröstfeber år 1823. Kyrkoherde Palmr i Svanshais har i Kumla sockens begravningslängd gjort följande anteckning: ”Utmärkte sig för snille och Vetgirighet. Blev präst 1790, Avgick tman gagnade han från prästaämbetet, och som priva 1000tals människor genom sina medicinska kunskaper, sin rådighet och oegennytta... Han avsomnade den 8 febr. kl_ 7 om afton, efter en icke så lång sjukdom, Han fruktade Gud av hjärtat_ Hans oegennytta, radighet och människokärlek var stor F på 12 års tid hade 31.732 sjuklingar av alla ald rar, kön och stånd hos honom erhållit läkemedel, hjälp eller rad. De fattiga njöto hans omsorger utan vedergällning. Vackra gåvor inflöto till Kumla kyrko och fattigkassor genom hans försorg. Hans begravning den 18 febr. vid gudstjänstens början var märkvärdig av den stora myckenhet folk, som den dagen var samlat omkring hans väl beredda grift. Och avundsvärd den ksamhet och saknad ägnade åt H. 0. Sundelii minne.” nde mer än en Adelövsbo, (1 de över 30.000 hjälpsöka .f gård av tårar, som tac Kanske döljer sig blan ;ikna/”k W* och kan gångne Rä teras. ] sitt på prästm Ti' sedelir. var fö. smed ( Linköj: hjälp 2 vanlig". fattiga och då Linder pedagc han v: omside vad 5: i att Gusun 0 senare följa l fart 1: det av honon protol i ett i sedan han ir för re skrev del, 5. nas ti i Lint hade det st 14 årig inge. nära längd Blev 2 han I: och :ke Så :t och a åld 'attiga Kumla i febr. K, som rd den sinne." övabo, och kanske var det mer än en församlingsbo därifrån, som vid den hädan gangne prästmannens grav fällde tacksamhetens tårar. Rättmätigheten i den hårda domen över Sundelius skall här icke disku teras, I den biografiska litteraturen säges det, att han synes ha haft fog för sitt påstående angående Ridderståhles attest. I Adelöv lever minnet av en prästman med rent övernaturliga mått ännu. Den myndiga prosten Hagert i Linderås. Till de präster man kommer ihåg i Linderås, hör obetingat kyrkoherden, sedemera prosten Anders Hagert, fastän han gick bort redan 1839_ Han var född i S:t Johannis socken vid Norrköping i Hagby, där hans far var smed och vilken gård givit sonen namn_ Han gick i skola i Söderköping och Linköping och studerade i Uppsala. Femton riksdaler fick han som studie hjälp av sin födelseförsamling och resten tjänade han som informator ett vanligt sätt att skaffa sig försörjning och medel till fortsatta studier för fattiga pojkar, I tio år var Anders Hagert ute som informator i olika hus, och därför tog hans akademiska studier ganska lång tid. Han har i en av Linderås församlings böcker skrivit en lång lista på ställen, där han varit pedagogisk handledare åt, ungdomar. Icke utan stolthet talar han om, att han varit lärare åt Jöns Jakob Berzelius, den svenska kemiens fader och omsider professor, På litet mera än tre år inhämtade denne, skriver Hagert, vad som eljes tarvade sju a åtta år i skolorna. Tydligen var Hagert förtjust i att undervisa, ty när han kom ut som präst och blev brukspredikant i Gusum, satte han upp en privatskola för ståndepersoners barn. Omsider kom Hagert till Linderås, utnämnd 1818, och tillträdde något senare. Han grep genast in med kraft och i de utförliga protokollen kan man följa hans gärning. Länge har han inte bott på prästgården, förrän det blir fart på stenbrytningen. Och får man gå efter vad prosten skriver, sjuder det av odlariver i Linderås. I spetsen står v. häradshövding Ribbing och efter honom kommer en rad energiska jordförbättrare, till namn nämnda i stämmo protokollen, och till slut i denna prosten Hagert själv, som antecknas för att i ett enda gärde ha brutit upp 462 jordstenar och tagit bort 51 rör, av vilka sedan gjorts 47 famnar stenmur, 3 alnar i botten och 21,4; alnar hög. Och han inte bara odlar, han försöker nya metoder i jordbruket, Om dem har han för resten skrivit i Östgöta Kongl. Hushållnings Sällskaps Handlingar. Han skrev om annat också och fick det tryckt, och han lämnade efter sig en hel del, som inte skulle få tryckas förrän efter hans död eller i manuskript läm nas till biblioteket i Linköping. Han var stor sparfrämjare och startade bank i Linderås. Han grep med kraft in mot ett urartat nöjesliv, och nykterheten hade i honom en varm förespråkare. Och ve den, som prosten fann missbruka det starka! I kyrkboken har han inte sparat på. anteckningar för sådana. 209 14