Alvastra Kloster, av Otto Frödin

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

KLOSTER "4, ,a ,. du: '0 ?43% * :om så* som”. *80°* Y / '0: \ w ' vi åt* M i., :v . \\ N'§§x\/ \ .i /\ “4 lt". Siffrorna beteckna: 1. Ulv Gudmarssons kapell . Högaltaret . Sverkersättens grav . Lekbrödraaltaret . Sakristian Korsgången . Kapitelsalen . Korridor och parlatorium (samtalsrum) . Abbotsgården . Arbetssal. I övervånin gen över 7, 8 o. 10 dormi torlum (sovsal) för mun ” NEW "NI .W\ i , ”i” \\ * \\ \ "r i magar."th H OG kama 11. Ekonomirum i abhots huset. Iövervåningen ahbotens bostad 12. Gäststuga eller sjukhus 13. Calefactorium (värme kammare) 14. Refectorium (matsal) 15. Köket 16. Lavatorium (tvättrum) 17. Den inre klostergården 18. Rum i konversflygeln. I övervåningen dormito rium (sovsal) 19. Korridor 20. Brunnar IZ Rekonstruktion av klostret visar anläggningen sådan den torde ha tett sig i utbyggt skick. T eckntngen av Iwar Andersson i början av 40talet. 26 Alvastra Kloster Av Otto Frödin OTTO FRÖDIN var från början förhistoriker med sten och bronsålder som specialitet. När boplatsen i Dags Mosse vid Alvastra 1908 på träffades, anförtroddes honom vid den tiden amunuens vid Statens historiska muséum uppgiften med en närmare un dersökning, som kom att omspänna åren 19091919 med kom pletteringar 1928b19S'O. År 1916 kom andra fasta fornläm ningar vid Alvastra i dagen, och även undersökningarna av dessa fick Otto Frödin i uppdrag att genomföra, trots att de här rörde från en väsentligt senare epok. Sålunda utgrävdes den s.k. Avrättningsplatsen 1916, Sverkersgården 19161921 och Sver kerskapellet 19161919. Dessa arbeten gav material till publi kationen ”Alvastrabygden under medeltiden”, med vilken han 1919 vann filosofie doktorsgraden. Otto F rödins intresse för medeltidsarkeologien var nu defini tivt väckt, och 1921 påbörjade han undersökningen av ruinerna efter Alvastra kloster, Sveriges äldsta och av cistercienskloster det äldsta i hela Norden. Med undantag för åren 1925, 1926 och 1947 ledde Otto Frödin dessa utgrävningar och konserve ringsarbeten ända till sin död 1953. Själva klosterkomplexet jämte några intilliggande byggnader blev i det väsentliga under sökta, men under jord, bl.a. under Kungsgårdens väldiga ladu gård, ligger ännu en hel del anläggningar, som hört till klost ret. Resultaten av dessa omfattande undersökningar, vid vilka även mer än 50.000 föremål påträffats, hann Otto Frödin tyvärr aldrig slutgiltigt bearbeta och publicera. Utförliga uppgifter om Otto Frödin och hans forskargärning finns i en minnesteckning av professor Birger Nerman i tid skriften Fornvännen 1954. Den artikel av Otto Frödin som här följer var införd i Svens ka turistföreningens årsskrift som ägnades 1100talet. Några mindre förkortningar har gjorts. GUNNAR FRÖDIN 27 Våren 1143 vandrade en skara gråklädda munkar den långa och mö dosamma vägen från nordöstra Frankrike mot Norden. De hade med stor bävan lämnat sitt hem, cisterciensklostret Clairvaux, men styrkta och uppmuntrade av dess vördade abbot Bernhard. Detta var också väl be hövligt, ty färden gick till de ”avlägsna folken i den nordliga köldens yttersta nejder”, som det heter i cisterciensordens äldsta annaler,”Ex0r dium magnum Cisterciense”, och målet var Sverige, ”där man nog hört ordet munk nämnas, men aldrig i verkligheten sett någon sådan”. Initia tivet var dock svenskt. De kommo på kallelse av landets konung, Sverker den äldre, och hans drottning Ulvhild samt biskop Gislo i Linköping. Vid hitkomsten på försommaren delade sig skaran i två grupper. Den ena mottogs av kungaparet och fick stanna vid Alvastra i Östergötland, den andra anvisade biskopen en boplats vid Nydala i det gamla Njudung, den del av Småland, som då hörde till Linköpings stift. Den förra synes först ha fått det ordnat för sig. I varje fall åtnjöt Alvastra kloster inom sin orden anseende som det äldsta och därjämte till rangen förnämsta av de svenska klostren m efterhand uppstod det flera _ ja, det var det äldsta av hela Nordens cistercienskloster*, för en gångs skull hade vårt land först fått taga emot en stor europeisk kulturrörelse. Då Alvastra där till är det första kloster, som överhuvud kommit till stånd i det medeltida Sverige, är dess instiftelse förvisso en märklig händelse. Den uppges ha ägt rum den 6 juni, alltså samma datum, som skulle bli så minnesvärt i vår nyare historia. 0 400m gå=i=|= Å.'B› KARTOGRAFISKA INSTITUTET Alvastrabygden med de viktigaste fornlämningarna. De många byggnaderna inom det forna klostrets ekonomioimråde ligga fortfarande de flesta under jord, så bland annat: munkarnas kvarn och tegelbruk nere vid Ãlebäckens mynning. * Vid medeltidens slut var antalet cistercienskloster omkring sjuhundrafemtio och av dessa var Alvastra och Nydala den fyrtionde respektive fyrtioförsta dot tern av Clairvaux. 28 Sankt Bernhards gråa munkar voro nu inlemmade i det svenska sam hället, där deras insats i det andliga och materiella kulturarbetet under de närmaste seklen skulle få en betydelse som näppeligen kan överskat tas. Deras verksamhet fick dock på intet vis någon svensk nationell inriktning. Tvärtom! Och förklarligt nog. Den första kolonien bestod ju av främlingar, fransmän, tyskar och engelsmän, och vid senare nyrekry teringar gjorde sig det främmande inslaget länge kraftigt gällande. Nå got gemensamt hemland existerade icke för dessa män, det ersattes av deras orden och denna var i allra högsta grad internationell. Att de se dan i första hand voro bärare av fransk kultur är en sak för sig, bero ende därpå att Clairvaux liksom ordens övriga äldsta kloster voro franska. Landskapet munkarna mötte Vid Alvastra mötte främlingarna från Clairvaux ingalunda, som de väntat, köld och mörker utan i stället den svenska försommaren i dess mest betagande gestalt. Ombergs då huvudsakligen lövskogsklädda slutt ningar stodo ännu ljusgröna, och under ekarnas kronor blommade all deles som i våra dagar en oändlig rikedom av gullvivor och sippor, blåa, vita och gula. Därifrån och än bättre från bergets Hjässa kunde deras blickar famna på den ena sidan Vätterns vidsträckta, ständigt skiftande vattenyta, på den andra den ljusa, öppna slätten ända bort mot Hola vedens mörka skogsrand i söder. Denna slätt, hade redan då i ett par tusen år varit en av Sveriges rikaste kulturbygder. Vi kunna rätt väl föreställa oss hur den då tedde sig. Mellan åkrarna lågo ännu lövängar inströdda, som rester av forntidens vidsträckta löv skogar, i våra dagar reducerade till en eller annan enstaka ekdunge. Där lågo människoboningarna, efter tidens krav välbyggda gårdar av låga, timrade, torvtäckta hus, gråa av väder och vind _ rödfärgningen var då okänd , och på längre avstånd gudshusen, kyrkorna: Väversunda, Svanshals, Rök och Heda, Stora Ãby, Ödeshög och sockenkyrkan Västra Tollstad. Den förstnämnda bäst bevarad till vår tid, de övriga mera för ändrade, tillbyggda eller mer eller mindre ombyggda i nyare tid. De lyste ej vita i solen såsom nu, utan lågo där gråa som Hedas torn ännu i dag. Bygdens välmåga var grundad lika mycket på den av naturen bördiga, kalkrika jorden på silurbergets grund som på otaliga genera tioners strävanden och mödor, och här hade nu en bondeklass vuxit fram, fri, besutten och självsäker såsom Folkungarna i Bjälbobygden mellan Skänninge och Tåkern. Även munkarna måste nog erkänna, att Gud och Jungfru Maria fört dem till ett land som flöt av mjölk och honung. Med förundrade eller rättare oförstående ögon betraktade de däremot bygdens minnen och lämningar från hedningarnas dagar, om de nu över huvud lade märke till dem. Där låg på ”Smörkullen” det stora grav fältet från århundradena närmast före och efter Kristi födelse, nu full ständigt förintat genom de senaste decenniernas grustäkt, men som varit 29 Rainerna av Sveorkerskalpelkt, av allt att döma byggt på den plats där konung Sver ker mordgdes pa vag ull juloltan i Västra Tollstads kyrka julnwtten 1156. Mordet har inte agt rum på den plats invid landsvägen där minnessten restes 1896. ett av de största på Sveriges fastland och som uppenbarligen utgjort hela Alvastrabygdens gravplats under flera hundra år. Där fanns Rökstenen, Sveriges märkligaste runsten, som nu sedan ett sekel tillbaka står vid Röks kyrka. Stenens ursprungliga plats är ej bekant, men under alla förhållanden måste dess runor ha förefallit munkarna som riktiga troll domstecken » och däri har ju forskningen sedan givit dem rätt. De av kullersten uppförda bygdeborgarna uppe på berget måste de däremot väl ha känt till, i varje fall den längst i norr ovanför Borghamn och den stora som omfattar hela Hjässans högsta del. Den tredje ligger mycket svårtillgänglig ett par kilometer norr om denna senare och är dessutom rätt liten och obetydlig, men dock märklig så till vida som den i sena tider skulle inspirera en stor skald med namnet Verner von Hei denstam till en av hans dikter ”Bygdeborgen”. Dessa borgar hade kommit till vid mitten av det första årtusendet efter Kristi födelse, då svear och götar utkämpade sina inbördes fejder; bakom deras murar hade befolkningen från olika delar av slätten dragit sig undan, så snart fara hotat, och den stora Hjässaborgen hade väl utgjort Alvastrabygdens tillflyktsort. 30 Men trakten bjöd på minnen från än äldre tider. Vid Hästholmen, ett par kilometer mot sydväst redan då och än tidigare en plats av be* tydelse särskilt som överfartshamn till Västergötland hade bronsål dersfolket mer än tvåtusen år före klostrets grundande ristat in sina teck ningar i en slät berghäll. Liksom senare tiders människor stodo mun karna helt visst begrundande men oförstående inför dessa bilder av far tyg, yxor m.m.; endast solhjulets innebörd kunde de fatta eller åtmins tone ana _ det var ju samma tecken som ofta vid invigningen anbringa des på muren till en kristen kyrka. Bygdens märkligaste fornminne var och förblev dock okänt för dem. Lämningarna av den by som stenålderns människor vid mitten av det tredje årtusendet före Kristus anlagt ute i Dagsmosses kalkgyttja, den nära Alvastra järnvägsstation belägna s.k. träskbyn, lågo sedan långt tillbaka täckta av mossens skyddande torvlager. Först vår tid har det varit förunnat att bringa dem i dagen: det vidsträckta stockgolvet med alla dess härdar och de många tusen föremål av det mest skiftande slag, som kastat ljus över livet på platsen och i bygden under dessa fjärran tider. Munkarna i Alvastra fingo aldrig veta, att de haft föregångare, att långt före dem en annan skara främlingar kommit till denna samma bygd. Dessa hade varit pionjärer för åkerbruket, fruktodlingen och bo skapsskötseln i dessa trakter således för de huvudnäringar som sedan dess alltjämt utgjort det materiella underlaget för slättbygdens välstånd. Men än mer, de hade varit bärare av en högre kultur, hade brutit bygd även bildlikt talat såsom förmedlare av en högre livsföring och en för ädlad livsåskådning. Nu var det cisterciensernas tur att taga vid, att fylla samma stora uppgift som ljusbringare och kulturapostlar. Människor munkarna mötte I den egenskapen måste de ju starkt reagera « till den verkan det hava kunde H mot de hedniska sedvänjor och föreställningar som allt jämt levde kvar och frodades i trakten: kultbruken och ceremonierna på den ovannämnda 7Smörkullen”, talet om jättarna på Omberg, vilka bl.a. skulle ha slungat det väldiga stenblock mot Heda kyrka, som ännu lig ger där kvar till beskådande, och de också till berget bundna sägnerna om drottning Omma. Befolkningens kulturella nivå bör alltså enligt fransk uppfattning ha synts rätt så låg. I grund och botten även den kungliga familjens. Kungen själv tillhörde en gammal östgötsk storbondeätt, han ägde gods och går dar på flera håll i landskapet. Alvastra var en och den hade han skänkt sin drottning som morgongåva » om man nu får tro biskop Brask. Som konung var Sverker således en uppkomling. Drottning Ulvhild åter var av förnäm norsk börd en ättling av Harald Hårfager 4 och lika högt begåvad som ärelysten och hänsynslös. Under de tider de vistades på orten bodde de naturligtvis i kungagår den, vax's lämningar i våra dagar bragts i ljuset uppe på den grusplatå nedanför Ombergs södra ände, som man passerar på vägen från Turist 31 En cistercienskloster i våra dagar. Matsalen i Azguebelle kloster, Frankrike. hotellet till Vättern. Platsen går nu under namnet S V e r k e r 5 g å r d e n. Där hade emellertid Alvastra gård eller rättare by då legat i åtminstone sexhundra år och redan före klostrets grundläggning hade här ett märk ligt byggnadsverk kommit till utförande, en stenbyggnad med fasta mu rar, uppenbarligen en gårdskyrka men samtidigt ett försvarsverk, således den fasta kärnan för gårdens torvtäckta timmerhus. Allt talar för att konung Sverker varit byggherren. Har han månne som den förste av sin ätt velat med detta verk markera sin nyvordna konungsliga ställning? Uppifrån höjden hade han en god utblick över sina vidsträckta ägor med deras åkrar och lövängar, genom vilka Ãlebäcken ringlade sig fram på sin väg mot Vättern. Där nere strax norr om bäckens mynning, på den plats där hans gravkapell senare skulle byggas, låg en till stor del av fiskare bebodd by nu försvunnen _ och ett par hundra meter i öster gårdens egen rättarplats, den galgbacke där hans mördare en gång skulle pinligen avdagatagas. Klostrets tillkomst och planläggning De fromma munkarna föreföll hela denna miljö, människorna och bygden, helt säkert ganska främmande och i mångt och mycket rätt så frånstötande. Däremot måste den plats, som konungaparet anvisat dem för deras klosterbygge, i hög grad ha tilltalat dem. Där nedanför Om bergs sydsluttning, i sänkan öster om kungagården, gavs ett skyddat läge, där fanns fruktbar jord, källor och vattensamlingar, goda möjligheter således för trädgårdsanläggning och fiskodling, en yppig vegetation, en natur, som erinrade främlingarna om deras hemland, om dalen vid Clair vaux. 32 [ i l Deras första uppgift blev att bygga de nödvändigaste klosterhusen, med andra ord att skaffa sig tak över huvudet. Helt säkert hann man också under sommaren och hösten få de första provisoriska lokalerna så färdiga att man kunde flytta in i dem; enligt ordens bestämmelser skulle de vara: ett kapell, matsal, sovsal, gäststuga och rum för' portvaktaren. De voro naturligtvis av trä _ så hade det varit både i Citeaux och Clair vaux _ uppförda av timmer från Omberg och täckta av halm eller kan ske vass från Tåkern. Så snart klostret fått sin organisation och ekonomi ordnad började man sedan ersätta dessa byggnader med sådana av sten, kalksten från stenbrottet vid Borghamn, vid norra foten av berget. Så växte efter hand det stora klosterkomplex upp, som H delvis ombyggt efter ett par elds Vådor åren 1312 och 1415 _ fick möta reformationens stormar, och vars till våra dagar bevarade lämningar, till största delen blottade under de senaste två decennierna, kunna ge en om också mycket svag föreställ ning om dess ursprungliga utseende, omfattning, ja, härlighet. Det finns dock en omständighet som hjälper oss att i tankarna re konstruera anläggningen. Cisterciensklostren uppfördes _ detta gäller dock endast mansklostren m enligt ordens föreskrifter efter en bestämd plan, och dessa föreskrifter voro så detaljerade, att man nu utan större svårighet kan ange de olika delarnas och rummens användning och be stämmelse även när det gäller en så illa medfaren anläggning som våra dagars Alvastra. Omkring en öppen, nästan kvadratisk gård grupperade sig dess sam manbyggda fyra längor, den för utomstående strängt slutna ”klausuren”: i norr kyrkan, i öster munkarnas flygel, i Väster konversernas, i söder köket, munkarnas matsal, värmestuga och tvättrum. År 1185 stod kyrkan färdig till invigning, liksom ordens alla kyrkor helgad åt Jungfru Maria. Det var en treskeppig anläggning med mitt skeppet täckt av ett mäktigt tunnvalv. Öster om tvärskeppet låg i mitten det likaledes lägre och av ett tunnvalv täckta högkoret, rättare benämnt presbyteriet reserverat för prästerna med högaltaret och på ömse sidor härom två små låga tunnvälvda kapell, vart och ett med sitt altare. I sydväst och nordväst hade sidoskeppen var sitt förrum. En högst egen artad arkitektur, vartill vi senare skola återkomma. Detta stora kyrkorum mottog ett tämligen sparsamt ljus genom sina små, romanska fönster; senare kanske efter 1312 års brand ändra des en del av dem till större, gotiska fönster, såsom den ännu bevarade Västgaveln visar. Kyrkan hade fyra portar, ingen, i varje fall under klostrets äldre tid, öppen för bygdens befolkning som ju hade sin församlingskyrka _ utan endast avsedda för klosterfolket; i tvärskeppets norra gavel ”de dödas port”, p 0 r t a m 0 r t 11 0 r u m, genom vilken den döde, efter dödsmässan i kyrkan, bars ut till kyrkogården därutanför; i södra sido skeppets östra del munkarnas port, i sydvästra förrummet konversernas och i det nordvästra förrummet den fjärde porten, som förde direkt ut 33 till det yttre klosterområdet. Från kyrkan förde också tvenne trappor upp till munkarnas, respektive konversernas sovsalar, en för cisterciens arkitekturen karakteristisk anordning. I tvärskeppets södra mur ledde en dörr in till sakristian även där stod ett altare under det smala ro manska fönstret. Slutligen bör tilläggas, att en tvärställd mur eller vägg delade långhuset i två hälfter, den östra utgjorde munkarnas ”'kor”, den Västra konversernas, och i det senares östra del mot den nyssnämnda väggen stod deras altare, även kallat ”det heliga korsets altare”, med kyrkans stora krucifix placerat därovanför i valvet. Kyrkans inre präglades, i enlighet med ordens principer, av den strängaste enkelhet. Likaså den yttre arkitekturen. Något torn i egent lig mening fanns ej, möjligen en liten takryttare av trä, ett litet klock torn, över mittskeppets och tvärskeppets skärningskvadrat. Vi skola nu göra en hastig vandring genom anläggningens övriga de lar. Genom munkarnas port kom man från kyrkan ut i den nordöstra delen av korsgången, 0 l a u str u m, vilken på alla fyra sidorna omgav klostergården, och som dels gav en bekväm förbindelse mellan klostrets olika delar, dels erbjöd dess invånare en skyddad promenadplats vid olämplig väderlek. Korsgången var täckt och försedd med ljusöppningar ut mot gården, till vilken två utgångar förde. Den norra, utefter kyrk väggen liggande delen av korsgången kallades läsgången, cl a n s t r 11 m le ct i o n i s. Den var som namnet anger närmast avsedd för de läsande munkarna; utefter sidorna funnos väggfasta bänkar och ungefär mitt på den norra en likaledes väggfast, upphöjd sittplats för abboten, som här ifrån kunde övervaka de läsande bröderna. De mera ofta använda böc kerna, ”handbiblioteket”, fanns nära till hands, uppställt som det var i en stor nisch, a r m a r i u m, inbyggd i väggen mot sakristian och öppen mot korsgången, en för cisterciensklostren karakteristisk anordning. Östra flygeln de lärda munkarnas I den ö str a fl ygeln låg längst i norr klostrets, näst kyrkan för nämsta rum, kapitelsalen, c apitulu m, täckt med sex kryssvalv och belyst dels med en eller två stora, rikt utformade fönsteröppningar ut mot korsgången, dels med tre små smala fönster i östmuren. Varje mor gon samlades bröderna här till ”kapitel”, eller vid andra tider för vikti gare förhandlingar; de sutto då på bänkar placerade längs väggarna, abboten nedanför det mellersta av fönstren i öster med priorn på sin högra och subpriorn på sin vänstra sida. Närmast söder om kapitelsalen låg en smal korridor, som förde från korsgången ut till den yttre klostergården i öster och samtidigt utgjorde munkarnas samtalsrum, p a rl a t 0 r i u m, och omedelbart söder härom ett likaledes smalt rum, i vilket en trappa ledde från korsgången upp till flygelns övre våning med dess sovsal. Under denna trappa har legat en delvis under golvnivån nedsänkt källare. Vid undersökningen år 1939 34 en inre klostergården, ordnad som vid många eltida kloster. Klosterkyrkans södra sidøskepp munkarna. vall/bågar; i bakgrunden korets rent romanska. med svagt spetsade Västra väggar på Omberg, samma natur som mätte 35 patraffadesuhär resterna av en hopsjunken trätunna med i och kran' de goda broderna kunde nog vintertiden behöva en värmänfde tå b°dl Vid sangdags och i den tidiga morgonväkten! r a 8 f"Närmast i soder foljde så ett rymligt rum, en samlings och arbetssal or munkarna, dar också klosterbiblioteket med all säkerhet var inr mt Denna del har dock uppenbarligen senare byggts till åt söder medy ett nytt rum,”v.ar1från en port förde ut till en öppen förhall Härovan å bodde m0jligen abboten; emellertid har senare ett särskilt abbotshii; bllvit uppfört och då har hallen rivits, porten ut till densamma bli omandrad till .en nisch med avträde och rummet uppdelats i tvenne VI Den ostra langans övre våning var upptagen av den stora sovsalen d 0 r m3 t o r 1 11 In, med ett förrum längst i norr, ovanpå sakristian Häi: :Epilhtantgde en klocka, i vilken sakristanen där nerifrån kunde ringa till des] ååigäpnpäigåâlkuâfeinagon timme efter midnatt väcka munkarna Södra flygeln värmerum, matsal och kök V1 overgå nu till den södra flygeln. Dess första rum i 6 t r var munkarnas yärmekammare, 0 a l e f a o t o r i u m. I dess bottenrsufii fanns en stor spisel, vars värme genom hål i taket leddes till det ovan å liggande rummet; här föreligger således en primitiv värmeanlä nirli3 med varmluftssystem, i sin princip övertagen från antiken Det kärgi tillg laggas att undersökningarna år 1941 bragt i dagen en för. Alvastra sär egen anordning: här har _ ursprungligen eller senare en stor u n varit inbyggd 1 nordöstra hörnet av det närmaste rummet i väster gt salen, .men den har eldats inifrån värmekammaren. Denna blev å, dntat' satt ej det enda rummet i klostret _ utom köket som vinlfertifl d kunde erbjuda en dräglig värme, framför allt åt de gamla och sva a en Rummet narmast i väster var som sagt munkarnas matsal Lr eâec t or i um, en stor i norrsöder orienterad sal, täckt med ett 7tunnvalv _Snett utanfor matsalsdörren, på andra sidan korsgången ledde en dörf in till tvatthuset, lavatorium, en fyrsidig mot gården utsk'utande liten byggnad. dess mitt stod ett stort tvättfat av sten' vattnet kom :âkägtbiuen ledninhg f från den strax utanför husets väsfra mur liggande nnen oc e ter " ' ' ' tenhål ned i en aVIOPPSbarrlililäidningen fick det rinna genom fatets bot Vagg 1 vägg med matsalen låg i väster klostrets kök med en stor öp Pen spis, i murarna inby da förvari k° . under muren i söder. gg “ESS ap och en diskho med utlopp Västra flygeln arbetsmunkarnas Den fjärde längan, k 0 n v e r s e r n a s (arbetsmu hadediksom munkarnas en korridor, som förde ut tillnlyftlirÃaêårdåii/ goöli Vid sidan harom en upp till sovsalen ledande trappa. På ömse sidor7 här om lago kapitelsal, matsal, arbets och magasinslokaler in my' öv ° ningen upptogs av den stora sovsalen. ' '7 ewa_ 36 mp..., ._...__ .A Alla dessa klausurens här beskrivna byggnader och rum grupperade sig, som redan nämnts, omkring den inre klostergården, med dess brunn i sydvästra hörnet, med gångar, gräsmattor, blommor och kanske i mit ten ett träd, som gav skugga under heta sommardagar. Men det fanns även anläggningar utanför klausuren. Invid och till byggd östra flygeln låg abbotshuset med abbotens våning på övre bottnen och två med tunnvalv täckta ekonomirum, av vilka det mindre i väster hade förbindelse med och tillhörde abbotsvåningen, medan det större, i öster, med sin källa och utgång mot den yttre gården, disponerades av klostret. Norr om abbotshuset låg, innanför en hägnadsmur, en del timmer byggnader med ännu ej närmare känd bestämmelse och något längre mot öster åtminstone två byggnader av sten, gäststugan (?), hospi t i u m, och sjukhuset, in f i r m a t o r i u m. I sänkan nordväst om klosterfyrkanten lågo fiskdammar, i väster och söder ekonomibyggnader, såsom stall, ladugård, magasin, verkstäder av alla slag, vilkas lämningar väl också en gång skola komma i dagen, trädgårdsanläggningar med fruktträd, köksväxter och medicinalväxter, humlegård m. m. Allt detta omslöts av den stora, yttre klostermuren, i vars västra del klosterporten med sitt lilla vakthus brukade ligga. I söder nere vid Ãlebäcken hade klostret slutligen sitt garveri platsen kallas ännu Skinnarvrån , närmare dess utlopp lågo tegelbruk och vattenkvarn, ännu ej närmare undersökta, och vid mynningen slutligen en liten hamn. Klostret växte sålunda efterhand ut till en även efter nutida begrepp mycket betydande anläggning, och därtill fick det en stor jordareal i sin ägo, förutom många hundra utgårdar på olika håll i landet. Denna yttre expansion hade sin motsvarighet i en inre kraftutveckling av im ponerande mått, detta tack vare en sitt kall hängiven klostermenighet. Gärna skulle man vilja veta antalet invånare i klostret. Inga bestämda uppgifter härom föreligga dock, men man vet, att munkarnas antal om kring år 1350 var minst fyrtioen i av vilka trettiotre bortrycktes av den då härjande digerdöden, utan att denna kraftiga åderlåtning med förde någon katastrof för klostret och då äro ej konverserna med räknade. De senare brukade i ett cistercienskloster under normala för hållanden vara till antalet fler än munkarna, varför man med skäl kan antaga att strax före 1300talets mitt hundra ä tvåhundra personer bod de inom klostermurarna. Människor som levt och jordats i klostret Av de många generationernas enskilda individer har blott ett ringa fåtal fått sina namn bevarade till eftervärlden. En skall här bringas i åtanke, den främste om också inte den förste i abboternas långa rad, den fromme Gerardus. Han tillhörde redan det först hitkomna konventet och under fyrtio år ledde han sitt klosters öden ända till år 1193, då han nedlade abbotsstaven och, gammal och svag, företog den långa färden tillbaka till sin ungdoms Clairvaux för att där få sin grav. Snart fick 37 :1:11:11 I(ljcksanldlfnna sin önskan uppfylld, och därmed gick i verkställelsc P .dans a suade mastare Bernhard vid hans avfärd från klostret femtio arOtl ägare forutsagt och tillförsäkrat honom ta lga äro gravarna i Alvastra kloster F l' . u . . era hundratal 11 k ' ' dagän v1d undersoknmgsarbetena, men dessa äro helt säkert eili rfringändel 1:31 alla.1 Om munkarnas och konversernas kyrkogård utanför kyrkan ;kelett alrå ta aä. Under den norra korsgångens golvstenar ligga talrika 1 t . aplte salen var har liksom annorstädes abboternas vanliga grav åa 5, men .sa snart klostret öppnats för döda lekmän, jordades där även SäQZtoreljljimteusma famlljemedlemmar. Kyrkan var dock det mest efter _ oc ornamsta gravstället. Gravar ' ' ' " " i han från det första konventets tid. na 1 saknsnan harrora mor å gravhällarna nästan utan undanta " ' 1 l 0 " g sedan lange varlt försvu glravmnehallet sällan. gett någon ledtråd, har de dödas identifierliiia 1 e esta fall varlt om0jllg. Stundom har en sådan dock lyckats. g Ulv Gudmarsson och Birgitta tiHDñIllvålå 1344 avled I;Alvastra Närkeslagmannen och herren marsson, oc ans ravsten ant "ff d " ° 1828 men fördes år 1864 till 5 g' ' ra a es dar redan ar , . tatens Historiska M " farande befinner si Pl " ' useumi dar den fort g. atsen dar den kom 1 d ”U kapell” vid kyrkans norra sid agen, lv Gadmarssons o n N _ a, har nu undersökts, och därv'd h ;iidgjåiåilêåatâ men lrlnarklâgt nog tillsammans med skelettdblaraävhgfizlå " u arn., a t ne agt i en gemensam liten träk' t ° K' :åktusniillagt läge. prkllitrlrllçgen är helt säkert denna: Ulv har läerrsdlålgffged rav 1 Sja va yr an, likaså de båda barnen ' k " vara några andra än Ulvs och Bir itta b°d " i som ej unna tankas båda döda som små den sist " g 5 a 3' soner GUdmar 00h Bengt G i . ' _ namnde med Visshet ' Al ' i har pa mmativ av Bir _ G i 1 vastra. Emellertld I_ gltta, hennes famllj eller klost t k ll ' ' uppfort, och dit har så (1 t " 'rie "apefet thIt Heglagda i samma grav' e re dodas skelettrester bl1v1t overforda och fter mannens död och ända till si " ' . . . n avfärd till Rom år 1349 ' gårgltlät rnestêtdøels l:Illd Allyastra, där hon bodde i ett hus beläget 7:lilsrtiêcföls r1 nlng ran oster yrkan”' här li er i ° d ' meter från kyrkans murar en stör kull gg Yara agar ett femthtal " . N . e, som Vld sonderi ' ' ;låg aallamrjmgarrfl'akmi1 en medeltida byggnad, utan tvivel Bilfåiitfaälsäiidåå vas raar IC en en del av sina första " kl' 1. Det kan OCksâ anta . | , mar lga uppenbarelser. . gas att kyrkan tlll Vllken ho * d ' tillträde med sin strän ' i ° n egen omhgt nog hade , ga arkltektur paverkat henne vid 1 " ' av. hennes egen klosterkyrka i Vadstena: även Alvastras kprilçrålaägrgr'llnåen slat garnmg, odmjuk och stark”. y Ju av Sverkersätten och dess gravplatser glostrets märkligaste gravplats är dock Sverkersättens. d trax eller mycket snart efter munkarnas ankomst till Alvastra hade rottnlng Uthlld slutat s1tt växlingsrika liv. Om hennes grav vet man 38 intet med säkerhet. Konung Sverker tog sig emellertid snart en ny ge mål, Rikissa av Polen, som nu drog in som husfru i kungagården där uppe på höjden. Från den gick konungens färd julnatten år 1156, när han på vägen till julottan i Västra Tollstads kyrka mötte sitt öde. Nere vid Ãlebäcken blev han ihjälslagen av sin stallare, sin ”hästesven”, vil ken enligt sägnen fick sona sitt brott genom att sakta sänkas ned i en kittel med kokande bly. Avrättningen skall ha skett just på den plats, där i våra dagar Sverkersgårdens galgbacke blivit påträffad. Såsom klostrets grundare borde han ju ha fått sin grav i klosterkyrkan, men av flera skäl kunde denna ej mottaga hans lik; det är tillräckligt att nämna att den ju först ett 30tal år senare stod färdig till invigning. I stället har munkarna nere vid Vätterstranden och mitt i den fiskarby, varom tidigare talats, låtit uppföra ett grav och minneskapell över den döde konungen. Således det kapell, vars rester anträffades år 1916, un der de närmaste åren därefter frilades och nu går under namnet S v 6 r k e r sk a p ellet. Efter allt att döma byggdes det på själva platsen för mordet; i varje fall skedde detta ej på det ställe ett par 100 m i sydöst, vid den nuvarande landsvägen, där är 1896 den s.k. Sverkerstenen restes. Men ej blott konung Sverker har gravlagts i detta kapell. I dess tre a stora stenkistor, verkliga familjesarkofager en står ännu på sin ursprungliga plats w har efter honom de följande generationerna av dynastien förts till vila: konung Karl och konung Sverker Karlsson och år 1222 slöts dess port bakom den siste konungen av Sverkersätten, den unge Johan Sverkersson. Alla lågo de nu i Alvastra, såsom Västgöta lagens konungalängd tillkommen redan någon gång mellan sistnämnda är och år 1250 uttryckligen säger. Några lämningar av de döda anträffades emellertid ej i Sverkerskapel let. Detta var ej heller att vänta. Ty urkunderna från 1400talets senare del och fram till 1600talets början förmäla, att Sverkersättens gravplats var klosterkyrkan och närmare bestämt framför deSS högaltare. Här, i korskvadraten där mittskeppet och tvärskeppet skära varandra, har den också för några år sedan blivit funnen och undersökt. I en stor gemen sam grav har ett femtontal skelett _ även av kvinnor och barn _ på träffats under förhållanden som tydligt ange att de blivit samtidigt ned lagda. Ännu vilande i de träkistor, som varit nedsatta i kapellets sarko fager, har Sverkersättens lämningar förts över till klosterkyrkan och sitt slutgiltiga vilorum. Och denna säkerligen högtidliga translation måste av flera skäl anses ha ägt rum någon gång under 1300talets senare del eller 1400talets förra del. Om kungagårdens öden efter Sver eller fyr kersättens utslocknande veta Vi intet. Man kan dock antaga, att såväl den som dess ägor snart kommit i klost rets händer, i varje fall ha munkarna vid reparations och ombyggnade arbeten i klostret begagnat sig av stenmaterial från dess huvudbyggnad, som sålunda rivits ned eller åtminstone fått förfalla. “h Utgrävningarna fynden berätta , i I det föregående har de arbeten, som under de två senaste decennierna 39 pågått i klostret, några gånger kommit på tal. De ha ej avsett endast rulnernas friläggning, studium och konservering samt gravarnas under soknmg. Syftet har även varit att i möjligaste mån tillvarata vad platsens invanare lämnat efter sig. Skörden har också blivit överflödande rik: lnemot 30 000 bearbetade föremål har sållats fram ur de kulturlager som boildats här under seklernas gång. Radbandspärlor, speltärningar åder latnlngsmstrument, abbotens kräkla, ring och sigillstamp, lekbröderns skräddarens fingerborg och smedens hammare _ för att nu ge några ex empel på föremålens skiftande art allt utgör ett material av utomor dentligt värde för kännedomen främst om det dagliga livet innanför klostermurarna, men även om den medeltida kulturen överhuvud. Under 1200 och 1300talen infaller klostrets storhetstid, egentligen oberort som det är av de nya strömningar inom klosterväsendet som markeras av tiggarordnarnas, dominikanernas och franciskanernas Jfram trädande. Först Birgittas nationella klosterskapelse i det närbelägnå Vad stena blir. en alltför besvärlig rival, och vid samma tid börjar den inre degenerationsprocessen inom cisterciensorden att ge sig tillkänna. Dock ager Alvastra ännu vid reformationen 438 gårdar, spridda över Öster götland, Västergötland, Södermanland, Småland och Öland. Klostrets betydelse som kulturcentrum _ andligt och materiellt Vad Alvastra kloster, framför allt under sin bästa tid, betytt som kul turcentrum för vårt land är något som man i vår tid har mycket svårt att föreställa sig. Och likaså att i största korthet söka klarlägga. Man tänker kanske mindre på det religiösa livet. Cisterciensernas kyr kor voro ju ingalunda församlingskyrkor eller ens tillgängliga för all mänheten, utan avsedda för klosterfolkets egen andakt. På ordens pro gram stod ingalunda missionerande och yttre propaganda. Men givetvis har brödernas personliga fromhetsliv som tyst förebild haft en betydelse full mission att fylla _ och säkerligen även fyllt, innan rikedom och väl levnad trängde in innanför klausuren. heller tänker man så mycket på det förhållandet att munkarna id kade teologiska studier och säkerligen också i viss utsträckning medde lade undervisning, och att klostret ägde ett av landets största bibliotek, hopbragt genom köp, gåvor och avskrivning. Tyvärr förintat vid refor matlonen på ett par volymer när. _ Nej, Alvastra klosters egentliga och utomordentligt stora kulturinsats ligger på ett helt annat plan: på samhällsutvecklingens och på det prak tiska livets oändligt mångskiftande områden. Cistercienserna voro fram stående ekonomer i en betydelsefull övergångstid från naturahushåll ning till penninghushållning. Hela deras mångsidiga verksamhet prägla des av tre principer; rationalisering, disciplin, organi s at1 on, något som det svenska samhället under den äldre medeltiden i hög grad saknade. Den första uppsättningen munkar och konverser kom ju från en av 40 det dåtida Europas främsta kulturbygder och förbindelsen med densam ma upprätthölls sedermera oavlåtligt, framför allt genom de besök abbo ten och hans följeslagare gjorde i Citeaux vid generalkapitlets samman komster, där ordens gemensamma angelägenheter handlades. Klostret mottog på detta sätt ständigt nya kulturimpulser, som detsamma i första hand tillgodogjorde sig. Det var ju och skulle vara ett för yttervärlden slutet samhälle, vars organisation var baserad på principen Självhjälp: allt arbete skulle utföras av bröderna själva. Bland konverserna måste det finnas representanter för de mest skiftande yrken och färdigheter: byggmästare och byggnadsarbetare, stenhuggare, träsnidare, hantverkare av alla de slag, läkare och sjukvårdare _ till klostret sökte sig sjuka och behövande och dess gäststuga stod öppen för vägfarande _ och också jordbrukare, trädgårdsmästare och fiskare. Klosterkyrkan bär ännu stenens svårförgängliga vittnesbörd om cis terciensernas för svensk medeltida kyrkobyggnadskonst banbrytande in satser som arkitekter och som förmedlare av nya idéer i fråga om valv slagningsteknik, murningssätt och stenbehandling. Deras rediga, enkla, ja strama arkitektur var i högsta grad funktionell och väckte säkerligen på sin tid samma uppseende och diskussion som i våra dagar den nu moderna. Flera av den närmare och fjärmare traktens kyrkor utvisa också tydliga spår av större eller mindre påverkan från klosterkyrkan vid Ombergs fot. Så Lex. grannkyrkan Heda. Och dennas främsta konst verk, den av Heidenstam besjungna ”Himladrottningens bild”, har kan ske skapats av någon konstförfaren Alvastrabroder, i varje fall utvisar den tydliga franska stildrag. För det svenska jordbruket och dess binäringar, såsom husdjurssköt sel och trädgårdsskötsel, har Alvastras betydelse säkerligen varit av re volutionerande art. På klostergården och i trädgården växte utan tvivel en hel del av de i våra dagar som ”gammaldags” betecknade blomstren och läkedomsörterna, liljor, stockros, fingerborgsblomma och luktviol, mynta, ”hjärtansfr'öjd”, åbrodd och malört, lavendel, isop och många flera _ och de blomma nu åter på klostergården. Förvildade träffar man ännu på klosterområdet och i omgivningarna sådana som aklejan, lukttörnet, Rosa rubiginosa och den ståtliga ulltisteln, Onopordon acan thium; hit hör antagligen också kungsljuset, Verbascum nigrum. De gamla almarna äro antagligen avkomlingar av inplanterade träd, bokarna däremot icke, almen anses i högre grad än boken ha varit ett kulturträd under medeltiden. Klostret har skulle man kanske våga säga * varit vår första träd gårdsskola, ja vårt första lantbruksinstitut och utgårdarna våra första lantmannaskolor om icke till namnet, så dock till gagnet. När man nu betänker att det var konversernas sak att omhänderha alla dessa det praktiska arbetslivets uppgifter, måste deras kulturinsats i verkligheten ha varit minst lika betydelsefull som de egentliga munkar nas. Dessa ”skäggiga bröder” ha verkligen kommit för mycket i skym undan. Det är tid att ge dem en upprättelse! Foton i denna artikel huvudsakligen Gunnar Frödin. 41