Hjert och Tector

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Adem Stenkumla kyrka på Gotland. De var efterspa nade för dubbel mord och en lång rad stölder och förfalskningar. De båda kumpa nerna smidde planer för den stora kuppen som skulle ge dem pengar till Amerikabiliet ' fen; Men am gickrfel . . .' › III Änidagkanjagseför' , mig hur bilan blixtrade till i majsolen och hur det avhuggna huvudet rullade i väg ett långt stycke 4 säkert en hel meter. Det var ganska kusligt, ska jag säga, och många av åskådar na som hade klättrat upp i träden kring avrättningsplatsen för att se bättre, svimmade och ramlade ner som mogna äpplen. Andra spydde eller höll händer na för ögonen. Men det som sedan hände var nästan ännu hemskare. För knappt hade huvudet fallit förr än folk rusade upp på brädplatt formen som uppbar stupstoc ken och dopade sina näsdukar i blodet som rann ner på underla get av nyhugget granris. Somliga hade tagit kaffe koppar med sig att fånga upp det med. Och andra, 'som inte hade varit lika förutseende, for made ett slags bägare av sina lösmanschetter av celluloid och sörplade i sig det varma blodet direkt det är ju en gammal tro Tectors gravpá nordsidan om Nr samer . 11 “1 att en mördares blod besitter magisk kraft . . . Skräckslaget fascinerad lyss nar jag till den gamle Skomaka ren Axel Ringdahls grymma ögonvittnesskjldring av ”Malm köpingsmördaren” Hjerts av rättning vid Lidamon i det ' sörmländska Dunker den 18 maj 1876. Själv är jag sju år gammal och har fått följa med min far, som är kolossalt intresserad av allt vad som hänt i trakten i gamla tider, till den här gamle mannen för att höra berättelsen om hur det gick till vid en av de sista of fentliga avrättningarna i vårt land. ' › Axel Ringdahl såg alltihop från alldeles nära håll. Han gick nämligen i den så kallade spets gården en samling karlar, beväpnade med spetsade störar, som höll vakt kring schavotten. Men i det kaos som uppstod när Hjerts huvud föll, hade de ingen chans att hindra folkmas san på närmare 3 000 personer att tränga på. Som vid vilket folknöje som helst hade familjer dragit i väg till Lidamon. Somliga hade till och med sovit över på avrätt ningsplatsen för att vara där i god tid, och luften var tjock av sensationslystnad. Annu ett ögonvittne, fröken Anna Jonsson från Malm köping, kunde vid hundra års ålder fortfarande berätta hur hennes pappa hade lyft upp sin tolvâriga ilickunge för att hon skulle kunna se bättre. Själv glömmer jag aldrig den gamle skomakarens hemska be rättelse och historien om de båda strâtrövarna Hjert och Tector ”rânmördare” skulle man väl ha sagt i dag som jag då hörde för första gången. Det var alldeles här i närhe ten, berättade Axel Ringdahl, som det fasansfulla dubbelmor det ägde rum: just före grinden vid Navesta gård någon dryg halvmil nordväst om Malm köping. (F arts på sidan 122) m ARTUR HAZELIUS ' (Fortsfrán föregående sida) Bekymren växte/i takt med skulderna Det kommerlnågot av enstöring, fanatiker över hans väsen. Utställningen vid Drottningga tan växte genom att Hazelius hyrde flera bostadsvåningar i när heten. Bekymmer och skulder växte också. 1878, året då det skulle bli världsutställning i Paris, uppgick Hazelius* skulder till cir ka 10 000 kronor, en svindlande summa då. Men Hazelius ville ändå vara med i Trocadéropalatset i Paris. Han lyckades till slut finansiera deltagandet genom personliga lån med kända Parissvenskar som borgenärer. Det blev succé och franska tidningar var entusiastis ka. Hazelius var nöjd, men det irriterade honom att borgenärer na höll sig skadelösa genom att sälja hans utställningsdräkter . . .1 Arbetet gick vidare. 1880 döpte Hazelius om sitt museum till Nor diska museet. Atta år senare tog han första spadtaget till en pam pig museibyggnad ”större än domkyrkan i Roskilde!” skrev han på Lejonslätten på Djurgår den. Tomten hade kungen skänkt. Men Artur Hazelius var bara ' halvvägs mot sitt drömde mål. Nu ville han förverkliga idén om ett fn'luftsmuseum. När han hörde att greve Hallwyl, en av tidens kändisar, hade köpt den vackra egendomen Framnäs vid Djur gårdsbruunsviken handlade han snabbt. Han besökte greven och fick honom att omgående donera Framnäs till Nordiska museet. De som kände greve Hallwyl menade att detta var en helt ofattbar be drift! FLYTTADE EN 5 GULA HUSET I de små sommarvilloma vid Framnäs fick Hazelius plats för några utställningar. Men han sik tade i dubbel mening ännu högre: Han ville upp på berget ovanför Framnäs, det berg som sedan gammalt kallades Skansen! Där fanns några villor på ett håll, ett utsiktstorn på ett annat håll, men mest uppslima berghäl lar, sophögar, gölar och allsköns käkar, ornväxlande med blomster backår och fågelsångssnår, skriver Staffan Tjerneld i ”Stockholms liv”. . Utan att ha några pengar i fic kan köpte Hazelius Skansen den 2 mars 1891. En av hans medar betare berättade om timmarna efter köpet: 122 Jag fick följa med honom di Jag gick före och sparkade väg ör honom i snön. ”Se här ska vi ha Morastugan”, sa han, ”här Ble kingestugan och här Bollnässtu gen!” Så blev det. Redan samma år flyttades en rad stugor och andra byggnader till Skansen. Den 11 oktober invigdes früuñsmuseet Skansen. Hösten därpå flyttade Hazelius med sin vuxne son Gun nar in i ”Gula huset”, en av de byggnader som fanns på berget re dan när Hazelius köpte området. En av 'hans medarbetare, Sigrid Milhath (senare gift med museets intendent Alarik Behrn), har be rättat om chefen Hazelius i en av Nordiska museets årsskrifter. TRE MILJONER I SKULDER Hazelius bodde på övervåning en i Gula huset. Sonen som studerade i Uppsala hade ett rum stående bredvid klädkamma ren på bottenvåningen. I övervå ningens sal fanns bland annat en taffel, klädd med grönt kläde. Den använde Hazelius som skrivbord. Här stod han och läste tidningar eller skrev promemorior med pennor i olika färger. Det hand lade om jobb som skulle utföras, och många började med en ilsken sentens: Jag är alldeles rosenra sande. Hushållerskan sprang hela tiden med dessa order till vaktstu gan för att de skulle verkställas genom amanuens Millraths för sorg . Vid middagstid gav sig Haze lius ut på sin stora runda runt Skansen. Han stal:ade ut vägar, platser för nya byggnader eller djurburar. Sedan arbetade han, ofta med telefonen, i sitt rum i vaktstugan till middagsdags. Sent på kvällen gick han på nytt ut i sitt älskade Skansen. Under en sådan kvällsvandring sa han till en god vän som gick vid hans sida: › Allt detta ska finnas om hundra, ja, om tusen år och mera. Det som är nytt nu ska då vara gammalt. Själv blev Artur Hazelius inte så gammal som han önskat, .bara 68 år. Ekonomiska problem och hårt, rastlöst arbete hade tårt på hans krafter. Under de sista åren var han plågad av nervsmärtor och vacklande hälsa. Strax innan han dog konstaterade han att hans skulder nu uppgick till i runt tal tre miljoner' kronor. Men det be kymrade honom inte längre. Han visste att det skulle komma män niskor efter honom som kunde fortsätta hans livsverk och betala efterlämnade räkningar. Under pingsthelgen 1901 bars Artur Hazelius från sitt gula hus till den grav nära Hällestadssta peln som han själv valt. El ›/ ,4›, SVENSKA BROTI' (Forts från sidan 35) 'Försökte få ihop pengar till biljetten En grind som måste öppnas och stängas för varje skjuts som kom farande på stora vägen mot Eskilstuna Gustaf Adolf Eriksson Hjert var född 1844 i Högsby socken i Småland, Konrad Pettersson Tec tor från Svaushals i Östergötland var sex år äldre. Hjert och Tector hade mötts första gången på Långholmen, där båda två hade suttit fängslade ef ter att ha dömts till fem års straff arbete för en lång rad stölder, förfalskningar och för Tectors del även mordbrand. Det där med förfalskning var nu ett kapitel för sig På den tiden antecknades det nämligen i präst betyget om någon var straffad för brott. Och sedan var det förstås omöjligt att någonsin få ett heder ligt arbete även om man sedan dess hade ångrat och bättrat sig aldrig så mycket. Valet stod då mellan att anting en försörja sig på brottslig verk samhet resten av sitt liv. Eller också att helt enkelt förfalska prästbetyget . . . Fönsenenqe srr'r Livs 5101 Under tiden på Långholmen kom därför Hjert och Tector överens om att deras enda chans var att emigrera till Amerika och börja om på nytt i det förlovade landet. För att få pengar till biljetterna skulle de nu, så fort de sluppit ut från Långholmen, göra sitt livs stöt och sedan genast fly ut ur lan deL Frågan var bara hur den in bringande kuppen skulle gå till. Eftersom Hjert blev fri fem måna der före Tector, tillbringade han väntetiden med efterforskningar. Och till slut kom han fram till att det inte vore så dumt att överfalla och plundra en postdiligens en sådan medförde alltid en ganska stor summa pengar. Genom att höra sig för om de olika diligensemas tidtabeller fick Hjert också veta att diligensen mellan Sparreholm och Eskilstu na i Sörmland brukade köra på natten och alltså lämpade sig all deles utmärkt bra för ett rån. När Tector så kom ut ur fängel set i juli 1874, möttes han av Hjert, och tillsammans gav de sig nu av på en förberedande stöld raid i småland och Östergötland för att få ihop det startkapital som “foehövdes att köpa mat och vape or. Natten till den 28 augusti skull det ske, förklarade Hjert, som är då från början hade tagit ledning en och varit den som gjort up alla planer. Då skulle månen stå stor ocl rund på himlen så att de kund vara säkra på att se sina offer mer själva inte bli sedda när de smet väg in i skogen efter rånet. Den beramade natten korn, ocl de båda rövarna ställde sig på pas invid Navesta grind sedan Cll först hade kilat in en sten i klin kan på grinden så att den skulle ta litet längre tid att få upp. Skjutspojken och postiljoner skulle bli de första offren, sedan skulle de ta itu med passagerarn: och plundra dem på pengar ocl eventuella värdesaker. Diligensen sades dessutorr medföra ett grönmålat, järnbesla get kassaskrin som säkert också skulle ge ett gott byte. Sagt och gjort. I god tid gömde sig de båda blivande postrånarni bakom gärdesgårdarna på var sida om vägen och väntade met dunkande hjärtan. snör PÃ FEL musens Plötsligt dök postdiligensen från Sparreholm upp i månske net, kuskpojken hoppade av och mixtrade litet med grinden innan han ñck upp den, hoppade upp på vagnen igen och smackade på häs tarna. Snart var ekipaget försvun net bakom nästa vägkrök. Varför sköt du inte? väste Hjert ilsket åt Tector. Vi kom ju överens om att du skulle skjuta först! Men det hade Tector tydligen inte uppfattat. Han hade stått där och väntat på att Hjert, ledaren, skulle skjuta första skottet. Kanske sanningen var att när det väl kom till kritan, svek dem modet båda två. Resten av natten tillbragte de två slokörade rånarna i en riskoja i skogen i närheten för att precis ett dygn senare återigen stå på pass vid Navesta grind. Men det gick inte vägen den här gången heller. Diligensen kom visserligen pre cis när den skulle. Men strax efteråt följde en annan vagn, och då var det naturligtvis alltför ris kabelt att våga sig på ett rån. Så kom då den tredje natten, måndagsnatten den 31 augusti. Och nu måste överfallet ske om det över huvud taget skulle bli av. Kyrkvärden Ersson på Navesta hade nämligen sett de två männen stryka omkring på hans ägor och kunde när som helst anmäla detta till länsman för lösdriveri, Men för tredje gången tycktes allt som iörgjort. Den här natten doldes månen av tunga moln och regnet öste ner. Det skulle vara (Forts på sidan 128) M ,I 128 “varannanmw 2 : _'_' :ståndsdelené i: i _ .Jdicinålväxtsntz Valeriasis i '7 officinalisig Sedan länge? i aroch oro;:j'V“ , _ i Den “verksma' be: ett väl beprövat . . medel mot_ oro* och _ störningar.J ' . Kontakta alltid läkare vid: långvariga bésöøiø: Likaså' ' i om du 'vill ändra eventuell”, i' nuvarande narin › Re “eptfritt V. “Mer ÄB,tl$1'176840 ?Svenska'brotti '(Fbitsnarisidán 122), . 1 1:1_ > ,nästan omöjligt (att *sikta *rätt i g mörkret, men det kunde inte hjäl * Hjert hö pas. Amerika hägrade; Nu. eller ' "aldrig skulle det ske! För tredje gången står Hjert och ' Tector och väntar, gömda bakom buskarna på var sin sida om grinå den. För tredje gången bör de hästhovar klappra mot vägen, hör vagnen hålla vid grinden. Tector skymtar en gestalt på kuskbocken som just reser sig för att hoppa av bekänna, Tector skjuter, och körsvennen faller bakåt, en, krafg ligt. byggd man öppnar'vagnsrdöä ”91m lumêig “E'för'antätsêlsát ;få mg i tömma Hiert skjutCr igen,den här gången tvâ skott mot passageraren inuti vagnen'r “ T Ett vrål av smärta, hästarna . stegrar sig och försöker skena i väg men Tector lyckas hejda dem och Hjert kliver in i vagnen. Där inne ligger den, skadade passageraren, som håller sig för» magen och jämrar sig högt. An nars är vagnen torn. Var finns de andra resenärerna? Och framför allt: var finns postens grönmâlade kassaskrin? “ “ Nu hörs åter ljudet av ett for» don som närmar sig. De båda rånarna hoppar i panik över diket och gömmer sig i skogen, och när de skymtar_ den täckta vagnens i konturer, tar det en bra stund in nan de äntligen fattar vad som hänt: 'i regn och' mörker har de ta git miste pâ postdiligensen och en privatskjuts, Nu det den riktiga , diligensen som kommer! › _ KASTA'DVE SIngnifjv steammn: Postkusken, får man reda på efv. terât, blir lika panikslagen när han får se vagnen med de vrenskande hästarna “ och ^ hör de ohyggliga. skrikan; Han vågar inte stanna; 7 man piskar? på' sina hästar' och.: stannar först vid en krog någon halvmil bort'föriatt tala omvad s han sett och försöka skaffa hjälp. ' r Telefonen har inte'gjort sitt_ 'ini* tåg'i Sverige än; och inte förrän. , eftEr närmare' .fem timmar kom mer länsman *och läkare fram till Navesta gård, dit den skadeskjutw * ne mannen” järnvägsingenjör Herman Upmark, har burits in tillsammans med den döde' ku$k drängen, .lohan August Larsson. ' , Sâ dags är också ingenjör Up mark döende, av sina sår, men . innan han dör hinner han ändå ge en något omtöclcnad skildring av vad som hänt. Och så börjar spa _ningarna efter de två okända rånmördarna › ' Nu befinner sig Hjort och Teo tor i en Värre knipa de någon sin'varit i förr. Deras enda chans * tycks vara att om igen ge sig ut på 'är och skjuter, . en stöldturné för att kanske än kunna få tag i så mycket peng att det räcker till ett par Ameril biljetter. t “ Men nu är Hjert och Tea nästan desperata eftersom de i några luffare har fått veta att de efterspanade för dubbelmord. Natten till den 19 septemb bryter de sig in i kassavalvel ] Srgálands Enskilda Bank i C kaishamn, 1 där de hittar fy hänglåsförsedda kistor. ,, › Vilken kista ska de ta? ' Den allra tyngsta orkar de in lyfta; så de tar en av de and: baxar upp den på en stulen dra kärra, forslar ut' den på en ler åker och bryter upp den. Miss? igen; Kistan är full z bankpapper till ett värde av nä › marc' en miljon kronor men f< * en tjuv ärrde totalt värdelösa. De kista de först tänkt ta men var tvungna att lämna kvar inneht “däremot en' förmögenhet i ko: tanter. i Elva dagar senare tar Hjem o: Tector ângbáten från Kaisa: över till Gotland, bryter sig in abondgårdar och. kyrkor och f: ihop en hel säck med mynt och si verföremâl., “ ' v __ FICK Lviá'ras ovan KYRKMUREN I mitten av oktober lägger t beslag på en liten fiskebât och så ter kurs mot fastlandskuste söder om Nyköping. Strax utanför Nävekvarn mött de en tullbât, grips på nytt av p; nik och vräker silversäcken öve bord. Men tullbåten passerar oc låter dem ostört segla vidare rn< dan allt det stöldgods som skul ha hjälpt dem att börja ett nytt li i Anierika långsamt sjunker in mot havsbottnen, . Det här blir slutet på Hjerts oc Tectors brottskarriär. Den 5 m vember grips Hjert på Liljeho mens station, i Stockholm oc uTector samma eñermiddag i St de'rtäljeQ , ' Under polisiörhören komme _de med motsägande/ uppgiñe snätjer in' sig allt värre och måst slutligenierkännä allting: huner ' tals inbrott, bankkuppen i Oskan f_,_hamn och till' sist' även' de båd ' morden utanför Malmköping. '_ . Både Hjert och Tector dömer till döden och avrättningarna be stämdes äga rum den 18 maj 187 vid samma tidpunkt men på olik platser. Hjelt skulle halshugga utanför Malmköping, Tector 1) Gotland, platsen för deras sist stora stöldturné. V Skälet var att så många männ skor som möjligt skulle kunn bevittna halshuggningarna “ti skräck och varnagel” som det ”se te Hur Hjorts avrättning gick n' har vi redan hört genom skomz kare Ringdahl, och den var fa (Fans på sidan 132 Svenska brott (Fortsji'án sidan 128) sansfull nog. Men Tectors var om möjligt ännu värre. Omsom helt ifrån sig, ömsom fullkomligt apatisk av dödsångest fördes Tector ut till avrättnings platsen på Stenkumla backe, en äng i skogen inte långt från Sten kumla kyrka någon mil sydost om Visby. l handen kramade han en bukett av blå och vita hyacint'er som han hade fått av fängelse kommendantens familj. När så avrättningen skulle bör ja, såg alla att skarprättaren var berusad. Två gånger högg han fel innan Tectors huvud skildes från kroppen. Men inte ett ljud, inte en rörelse kunde märkas efter de bå da missarna, och man tror därför att Tector hade fått hjärtslag av skräck redan innan det första hug get föll. Både Hjert och Tector har, som seden var på den tiden, sina en samma gravar norr om lilla Malma och Stenkumla kyrkor. En mördares kropp fick inte heller fö ras in genom kyrkogårdsporten utan måste lyftas över muren på nordsidan. , Fortfarande tycks i alla fall de båda rövarnas öde fånga männi skors fantasi. Till hundraårsmin net av deras avrättningar gjordes en film om deras liv en film som kritiken gjorde ner totalt och som snart togs bort från biograferna. Annu efter så lång tid tycktes ödet hånskratta åt dem. Men när jag i somras besökte Tectors grav på Gotland, hade nå gon satt dit en knippe lilafärgade syrener. Och när vår fotograf strax före jul for dit med en bukett för att ta en bild, var graven åter igen prydd med blommor, nu brunsvedda av den första fros ten. [3 man solen går ner (Fortsfrân sidan 40) hårstråna. Hon hade plötsligt förstått nå gonting, kommit till insikt om någonting lovande och gott. Hon fick bråttom med att låsa stugan efter en sista titt inåt rum men. Hon lämnade fönsterluckor na öppna för hit skulle hon återvända så snart hon bara kun de. '“ Hon märkte inte att det gått så många timmar men solen var nu mindre stark och värmen inte så påtaglig. Hon längtade hem! Ville hem till Hans, han hade säkert 132 , kommit hem från jobbet nu och kanske. . . saknat henne. Hon var ju alltid där när han kom hem. Hon hade skämt bort honom med det, alltid hemma före honom, all tid varm mat på spisen. Det hade säkert blivit en vana för honom, något han trodde skulle vara så, bara för att hon trodde att han vil le ha det så. De hade nog tagit alltför mycket för givet om var andra. Åren hade gjort det så. De hade slutat fråga, undra. Allt hade varit. som vanligt, inga föränd ringar, inga större bekymmer, de hade tappat bort varandra i var dagens slentrian. Det kändes mycket bättre nu när Stina förstod allt detta. Men hon måste hem till Hans och be Hon ville prata i timmar, glömma mat och plikter, bara pra ta och vara nära, strunta i tiden och bara lyssna på vacker musik och dricka svalt vin. Så som de gjort förr, då de verkligen levat. Stina gömde nyckeln på vanliga platsen, på stensockeln under ut huset, knäppte jackan och satte sig på cykeln. Då kom hon plöts ligt ihåg kortet inne i byrån. ”Jag älskar dej!” brände på hennes nåt hinna. Hon klev av cykeln igen, rusade efter nyckeln, hämtade kortet i byrån, lådan for igen med en smäll. Ut igen och pillade till baka nyckeln under uthuset, ner med kortet i fickan och i väg på cykeln. Våren doftade starkt. Vitsip porna glödde mot marken, björk arna skimrade i ljust grönt. Fåglarna sjöng lika starkt som på morgonen, de dök mot jorden och så upp mot himlen, de glänste svarta och grå och var vackra som himlablommor som dröste ner " r jorden. Hans bil stod parkerad utanför huset. Stina slängde cykeln i gräs et mot husväggen och sprang in. Förlåt att jag är sen men jag var ute vid stugan och glömde to talt bort tiden och middan och allt och . . . ›' Hans tittade upp från tidningen han läste, han såg trött ut. Stina tystnade och stannade tvärt. Tu sen känslor genomborrade hennes kropp. Hon såg länge på Hans. Bortom trötthet, rynkor och ärr var han hennes älskade man. Men hur skulle hon kunna närma sig honom, hur skulle hon börja? Det hade varit så enkelt där ute i stu gan, så tydligt och klart. Stina kände att det inte skulle bli så en kelt, men hon visstevsamtidigt att hon skulle försöka, hon skulle vi sa, hon skulle berätta hur hon kände. Med ivriga fingrar kände hon i fickan efter kortet. Fick fram det l.....,.a.,annanstans..acw., *MM .. t., ,.› ,han kr.. och lade det på bordet framför Hans. Så stod hon tyst. Hans satt ock så tyst. Men så strök han med fingerspetsen över den torkade blomman och suckade. Tur att du kom hem innan solen gick ner, sa han och drog Sti na tätt intill sig. Det hade inte varit lätt att hitta dig då. D GUNNAR BESKOW (Fortsfrån sidan 13) ”Mor bar på sorgen hela livet” Men far hade en oerhörd auktoritet; Han behövde bara se på en med den där blicken så . . . Smörj fick vi däremot aldrig Och mor var blid och snäll. Säkert fogade hon sig också mycket efter far. Men hon hade ändå sin egen verksamhet. Och den la far sig in te i. Den bidrog ju för övrigt till en stor del av familjens försörjning. Far hade sin hmrudsakliga ut komst av predikningarna. Det var aldrig något överflöd hos oss men det gick runt. Före första världskriget be stämde sig Natanael Beskow plötsligt för att ta semester ett helt ar. Han sa att han behövde grubea och meditera, berättar Gunnar Beskow. Så han tog hela familjen med sig till Bergslagen där vi bodde i ett gammalt hus och undervisades av guvernant. Det var för resten där som mors ”Tomtebobarnen” kom till. . Till den boken stod vi alla modell. Vi var pojkar med blonda kalufser som så småningom mörknade till cendré. Fast Bo, den fjärde i ordningen, var mörk från början. Alla blev vi också rätt långa till växten. Bo skulle bli känd som bild konstnär och monumentalmålare med internationellt rykte. Men också Stig hade en konstnärlig ådra, säger Gunnar Beskow. Han var en briljant skämttecknare bland annat. Bröderna ja, det var i ålders ordning Stig, Gunnar, Börje, Bo, Göran och Dag SP_I_ECiALIST PA TJALLOSSNING Det var ett fruktansvärt slag för familjen den vintern då den yngs te av bröderna påkördes och dödades av en isjakt på Värtans ' frusna vatten utanför Djursholm. Pojkarna åkte skridskor där på en inhägnad plats. Men isjaktens förare tappade herraväldet över farkosten. Och så var tragedinett faktum. Elsa Beskow fick bära ?Prsen med sig resten av liv: Aven om den lindrades av att hr delade den med man och sön som slöt upp omkring henne n hon som mest behövde det. I dag, säger Gunnar Beskoi finns bara Börje, Göran och ja kvar. Och vi är gamla nu. Mc min hustru Inga och jag har for farande varann. Vi träffades i Uppsala fi sjuttio år sedan. Hon var 18 då. e söt flicka som fortfarande gick skolan och som skulle bli lärarii na. Vi har hållit ihop sedan dess Två söner har de fått Dag oc Alf. Båda sedan många år etable rade med egna familjer. Seda denna intervju gjordes har tyväi den yngre sonen Alf avlidit. Gunnar Beskow lämnade osts dan av Sverige redan på slutet a fyrtiotalet. Då tillträdde han närr ligen en professur i geologi vi Chalmers i Göteborg. Det var 1949, säger han. Oc vi har trivts så bra här, inga oc jag, att vi aldrig haft en tanke p att flytta härifrån. Vid den tiden var Gunnar kow även ordförande i Sverige författareförening. Som poet de buterade han redan på tidig tjugotal med diktsamlinge: ”Marsvår”. Och han har därefte under åren utkommit med et flertal diktsamlingar, essäer mej mera. Nästan vartannat år på tret tiotalet kom en diktsamling a' mig, säger han. _'fNu”, ”Männi skornas land”, ”Oppen jord” ä några av titlarna. Hans far var även en käm psalmdiktare. Så tillsamman med moderns talanger är han ju dubbel måtto ärftligt belastad. Fast måla och teckna är ja; inget vidare på, säger han. Met den här gjorde jag som ung, tilläg ger han och tar ner en liten akva rell från väggen. Den föreställer Tärnafjällei och är från den tiden då Inga ocl jag vistades mycket uppe i Norr land. Den lilla tavlan är charmfull' målad. Vi reste omkring mycket där uppe på tjugotalet, säger han, fö: jag var ju intresserad av fjälland skapet som geolog också. Vi tälta. de, campade och färdade: dessemellan i bil. Detta var vid bilismens ge. nombrott. Vi kom ända till Petsa mo vid Norra Ishavet i en öppet bil. Det var fina somrar. Och v: åkte på gamla hästskjutsvägai som snart skulle byggas om till bilvägar. De norrländska vägarna är så känsliga, säger han. Och han bör veta. För ;att l930taletansågs den unge geolo gen Gunnar Beskow som världen: främste specialist på det här med vägar och tjällossning. (F arts på sidan 140j