Alvastrabygden under medeltiden

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

' KARTA även AUVASTM ,KUNGSGÅRD nu..." a .m lu 0 ;mm 533% Ar Sysgcmçärden' Awâ'dnlnyxpidü å Mäns, “finengéan 'F 1=. Övn Lä: dumpat _ .ä _ :Vad/'5: :Ingmar/eg: i . d 0 3,* Grottan :19/ .f 33611. u . AWch [palm m: Västra omid. Hädtjråxd 'å Mmm Tomma, än UzHzåy ft_ Mjalil' quçwmg" Fig. 1. Fyndområdet vid Alvastrn. '1' t =.' ....a M,....._,_.4,.L.._.._,...___:. .W _A_ L_ .. ”q 1 r ?fi"Junna ALVASTRABYGDEN UNDER MEDELTIDEN ARKEOLOGlSKA UNDERSÖKNINGAR ÅREN 19161918 a _cc AKADEMISK AVHANDLING SOM MED TILLSTÅND AV VITTBERÖMDA FILOSOFISKÄ FAKULTETENS I UPSALA ' HUMAN18TISKA SEKTION FÖR VINNA NDE AV FILOSOFlSK DOKTORSGRAD TILL OFFENTLIG GRANSKNING FRAMSTÄLLES Å LÄROSALEN NR' IV LÖRDAGEN DEN 15 MARS 1919 KL. 10. EM. AV OTTO FRÖDIN Fil. lic. Uppl., Antikvarie _ Wlmåêeügiek i :a . .f CEDERQUISTS GRAFISKA AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1919 . Även tryckt i Fornvänncn 19181919 under titeln “Från det medeltida Alvastra“. Förord. Av föreliggande arbete har den första och väsentliga de len (t. o. m. sid. 94) nedskrivits under våren 1918 och sedan tryckts i Fornvdnnen under loppet av hösten och vintern. Tan ken på att använda detsamma som gradualavhandling har emellertid uppkommit först när det sista arket låg i pressen, och på grund härav hava nu endast mycket få, alldeles nöd vändiga retuscheringar kunnat vidtagas. Sedan har den åter stående delen tillagts. Detta nämnes endast för att förklara, varför detta arbete formellt, i fråga om disposition och.veten skaplig apparat'skiljer sig från de vanligen förekommande av handlingarna av denna art. Författaren inser sålunda bättre än någon annan de brister, som vidlåda hans opus. När jag nu framlägger de hittills vunna resultaten av mina arkeologiska undersökningar angående Alvastrabygden under medeltiden, är det mig en kär plikt att framföra ett vördsamt, varmt och hjärtligt tack till alla dem, som möjliggjort eller underlättat mitt arbete. Detta mitt tack riktas i främsta rummet till min lärare och vän sedan snart 20 år, pröfessor OSCAR ALMGREN, vilken med oavlatligt intresse följt mina studier och arbeten först inom den förhistoriska arkeologien och nu inom den medeltida. Samma intresse har jag i rikt mått rönt från mina chefer och kamrater vid Statens Historiska Museum, varvid jag sär skilt vill nämna f. riksantikvarien professor OSCAR MONTELIUS, riksantikvarien BERNHaRD SALIN, bibliotekarien fröken SIGRID LEUONHUFVUD samt amanuenserna, docenterna ANDREAS LIND BLOM och Sune LINDQVIST. Ien synnerlig tacksamhetsskuld står jag till i. antikvarien fil. dr EMlL ECKHOFF och t. f. riks antikvarien Orro JANSE, vilka givit mig många värdefulla råd och upplysningar. I sin egenskap av redaktör för Forn'aännen har den förre dessutom vid tryckningen lämnat mig en ovär derlig hjälp. ' Ett stort antal personer hava vidare på ett eller annat sätt, genom utlåtanden och upplysningar, främjat mitt arbete. Jag stannar sålunda i förbindelse bl. a. till professortNA'r. BECK MAN, lektor ERIK BRATE, byggnadSrâdet SroURD CURMAN, pro fessorerna Orro von FRIESEN och CARL M. Füasr, intendenten N. E. HAMMARSTEDT, amanuensen G. HÄGGQVIST, landsarkivarien CARL M. KJELLBERG, professorerna NrLs LITHBERG och EINAR LÖFSTEDT, museumsdirektören M. MACKEPRANG, docentenERNST NACHMANSON, fil. dr EINAR NAUMANN, professorerna MARTIN OLS SON och Luovro RAMBERG, intendenten ANDERS ROLAND', docen terna OTTO RYDBECK och SVEN TUNBERG samt fil. dr friherre CARL R. AF UGGLAS; dessutom till tjänstemännen vid Kungl. Biblioteket, Kammararkivet, Lantmäteristyrelsens arkiv, Riks arkivet, Sveriges Geologiska Undersökning och Upsala Uni versitetsbibliotek. ' _ Undersökningar av den art här är fråga om draga emel lertid mycket betydande kostnader. Då under nu rådande tids förhållanden statens hjälp ej kunnat påräknas, hava ett antal enskilda personer trätt emellan och ej blott lämnat medel till de redan utförda arbetena, utan även säkerställt undersök ningarnas ostörda fortgång under en följd av år. Till dem alla framför jag härmed mitt vördsamma och varma tack. Sär skilt riktar jag detta dels till min vän disponent ARVID HERN MARCK, vilken utan tvekan lämnat undersökningsfondens grund plåt, dels till kapten HENRIC WESTMAN, vilken iiortsättningen framför alla andra bidragit till fondens tillväxt. Kungl. Vitt'erhets Historie och Antikvitets Akademien'har godhetsfullt antagit denna avhandling till tryckning i' sin tid skrift Fornoá'nnen och på så sätt bidragit till undersöknings resultatens offentliggörande. Till direktör Jusrus CEDERQUEST stannar jag i stor förbin delse för det intresse och det tillmötesgående han visat mig under arbetets tryckning. ' LidingöBrevik i februari 1919. Orro FRömN. . med. :r::A. r':'..:2:_:v_; ut 4. InnehåH. FÖRORD ................................................................ .. SDI' UNDERSÖKNINGARNA ÄREN 1916 OCH 1917: “SVERKERSGÅRDEN" .......................................... . 5 . “ SVERKERSKAPELLET“ ........................................ .. 23 NYA FYNDLOKALER .......................................... .. 86 UNDERSÖKNINGARNA_ ÅR 1918 ..... .............................. .. 95 BILAGA 1. OM "FÖRSTENADE BRÖD“. Av NlLS LITHBERG... 121 ,. 2. BLYRULLEN FRÅN ALVASTRA. Av OTTO von FRJESEN 125 ,, 3. ALVASTRABLYET, ön._ 248. Av ERIK BRATE .... .. 128 ANFÖRDA ARBETEN ................................................ .. 133 'mubl sparsam. 'A vanns ed mur motloqlap fuajssaumtu Siemens Eunumj uañgn pin o lgjueno .l Di: .... H. E. 5 m: V) 'O ._. Du! po. :n f'D 5 5. 9 + 5: G ?i E: 2' E E G 5 a 5 CD D.. : 01 c: f'h | 7:' ?D '1 rn 7x_ :9 'U fb : (D ,_.. n >< pm '(ANN um) ansenlv mn rapçlwopuia 'a '314 M (uapuq nd Bnuxs ja) worgq Jaisugn uu 5,,uaprç3s13ipang, mot 4an 0101 __unma 'q _'wauuWWWMM_ En nder de. Senaste åren hava på ,olika ställen vid Alvastra en hel del lämningar av medeltida anläggningar kom mit i dagen, och en systematisk undersökning av dessa har påbörjats. Då denna undersökning kommeratt kräva en följd av år, har jag begagnat tillfället att nu lämna en re dogörelse för de redan vunna resultaten, en redogörelse, som naturligtvis ej kan bli annat än av rent förberedande art. Undersökningarna åren 1916 och 1917. _ ”Sverkersgárden”. l Alvastratrakten tortlefva ännu i dag åtskilliga sägner om gamle kung Sverker. Men dessa beröra jämförelsevis obetyd ligt de trots sitt förfall så imponerande resterna av konungens och hans drottnings stora skapelse, Alvastra kloster. Desto mer kretsa de helt naturligt för övrigt för en folklig tradi tion kring konungens tragiska död julnatte'n år 1156. Det var på väg till kyrkan, som konungen mördades av en sin tjänare; till de närmare detaljerna få vi tillfälle att se nare återkomma. Men mördaren flydde över till Västergöt land, där han blev gripen. Han tvingadesbekänna' och blev så förd tillbaka till Alvastra för att där undergå jns'f det straff, som han själv ansett tillbörligt för 'ett så gräsligt dåd. Han dömdes att “vid klockeknäpp” levande kokas i_ en kittel med sjudande bly. Vid (kyrk)k10ckans förSta tslag sänktes han med till vriSterna, vid det andra 'tillknäna och vid det tredje till midjan; då gav han upp andanl. ' t 1 Jfr Meddelanden från Östergötlands Fornmr'nnes och Mnserfärening (i det följande cit. Meddelanden) 1917, sid10. Den plats, där detta skulle ha ägt rum, har alltid kunnat utpekas av ortsbefolkningen. Den är belägen c. 250 m. VSV om Alvastra Turisthotell, i åkern mellan detta och Vättern (se fig. 1, 3 0. 4), och själva stället har varit utmärkt med tre stora stenar; även på en karta från år 16911'äro de tre ste_ narna angivna. Men våren 1916 söndersprängdes dessa stenar, och därvid kommo en hel del människoben i dagen, vilket gav anledning till en undersökning av platsen samma sommar. Trots sprängskottens förödande verkningar visade det sig möjligt att erhålla en ganska god uppfattning om anläggning ens ursprungliga utseende (fig. 5). På ett av plogen orört område av c. 6 ms diam. hade de tre stenarna stått. Den östra (I), ett stort flyttblock, låg söndersprängd i en mängd bitar, men dess underkänt var ännu i det närmaste orubbad i SV; för övrigt lågo bitarna hopade på ett område av c. 2,5 mzs diam., vilket givetvis ej torde mot svara stenens ursprungliga vidd. Av de båda andra var dek södra (ll) bäst bibehållen. Dess bas var ännu fullständigt' ' . orörd i NO, och genom mätningar av de söndersprängda par tierna möjliggjordes dessutom en fullständig rekonstruktion: stenen, ett rest, ohugget, upptill avrundat flyttblock, hade, i något utåtlutande stållning,'höjt sig c. 0,9 m. över marken; _ basens vidd framgår av fig. 5. Det tredje blocket (Ill) åter, som enligt uppgift också varit rest, låg sprängt i en mängd småbitar, så att blott östra delen av dess bas var i det när, maste orubbadg för övrigt är den å fig. 5 angivna konturen endast schematisk. Det sålunda av de tre blocken 1 Ö och V begränsade lilla rummet visade sig dessutom hava eller ha haft en inram ning även i N och 8, bestående av en del ovan jord ej syn 'liga stenar: i N dels en kantställd liten häll (lV), dels ett_ an tal mindre klumpstenar, i S liknande. klumpstenar, av vilka blott två nu funnos kvar. 1 Geometrica Delineatz'o Öffwer Kangz Gården Alwastra Closter etc. (i Kungl. Lantmäteristyrelsens arkiv, vol. 13, nr 4). Men även nedåt fanns en begränsning, ett på den natur liga sanden vilande lager av kant i kant lagda, rundslipade klapperstenarl, någon gång av en knytnäves storlek, men van ligen mindre (se även tig. 6). Denna golvläggnings kant var ännu orörd utefter stenarna i N och likaså ända fram längs insidan av blocket III, däremot rubbad mellan blocken lll och ll, men åter orörd längs insidan av det senare blocket. För övrigt var den i någon mån rubbad, men hade tydligen gått på sätt den prickade linjen å fig. 5 anger; golvläggningen hade sålunda sträckt sig över hela det stenomsatta rummet. Dess yta, som låg (Ls0,4 m. under den omgivande markens nivå, sluttade liksom denna något mot 80. Pådetta golv låg ett tjockt jordlager, innehållande stora mängder människoben'z. Närmast blocket 1 var det borttaget eller omrört av sprängskotten, och dessa hade även i övrigt verkat mycket förstörandeS, så att endast det understa, 0,1 m. tjocka skiktet nu var orubbat och lagrets ursprungliga tjock lek sålunda ej längre kunde fastställas. Benen lågo utan nå gon som hälst ordning, fullständigt huller om buller, och voro till stor del mycket söndriga; uppe i hörnet mellan blocket lll och hällen IV anträffades visserligen de flesta kranierna, men även här förekommo extremitet och andra ben.. För övrigt påträffades i detta orubbade lager blott några små bitar bernsten4 (vid A, B 0. C å fig. 5), nu mycket vittrade och lätt sönderfallande, så att det ej var möjligt att avgöra deras ur sprungliga form. Skelettresterna ha undersökts av professor Carl M. Fürst, som därvid funnit, att individantalet uppgår till något mer än tio vuxna och dessutom några unga och barn av olika ålder, däribland en ungefär 18 år gammal och en ett par år yngre. 1 Av samma slag som dem man i stora mängder finner nere vid Vät terns strand. '3 Fynden från denna plats hava i Statens Historiska Museum inv.nr16025. 3 Runt omkring platsen lågo människoben kringströdda. 4 Kemiskt undersökta vid Sveriges Geologiska Undersökning. '(053 ugn) ensmw 'smdsñugunçme .suapJgâsnngaAs,_ '_g 'BH QIÖI :fn 010; “151915 '0 QD 0. Frödin foto 1% 1916 4. “Sverkersgärden“, Alvastra. med avrättningsplatsen i förgrunden (från Ö). 10 D 1 Fig. 5. Plan över “Sverkersgârdeny avrättningsplats, Alvastra. Av dessa individer äro en del säkert manliga, varemot inga kvinnliga kunnat konstaterasl. 1 Professor Fürst har vidare meddelat, att “ett barnhem visar så stark medfödd tillplallning framifrån bakåt (platymeri), att jag sett detta i så hög grad blott på barnbenen från stenåldersgraven vid Hvellinge (se Fornvännen 1910, sid. 18). Ett kraftigt manligt lårben är även platymeriskt, likaså ännu ett mans ben. Tre skenben, av vilka tvâ tillhöra en och samma individ, hava “sabel form” (d. v. 5. äro platta från sida till sida). Om än platymeri (och även “'sabelform“) mest utmärker neolltiska ben. förekommer likväl sådant även 1105 nulidsmänniskor, ehuru mindre vanligt. Emellertid har jag tyckt mig finna, att p'latymerien är synnerligen vanlig på lárbenen från det till äldre '42_4 i . 13:2" 'hvW få” ._4 rI 0. Frödin foto 141.' 1916 "Sverkersgårdens'n avrättningsplais, Alvastra. efter undersökningen (från 050). Pig:6. 12 På flera av benen förekomma svarta eller bruna fläckar, . vilka, när de påträffades, ansågos härröra från eld och därför sattes i samband med de ovan omtalade detaljerna i tradi tionen om mördarens pinliga avdagatagandel; dessa detaljer kunna ju knappast motsvara det faktiska händelseförloppet, utan innebära väl endast, att eld på något sätt ingått i tor tyren. Dessa mörka partier haemellertid vid kemisk under sökning visat sig vara icke förkolnade eller svedda, utan be stå av anhopade järnsalter (bly har däremot ej kunnat med säkerhet påvisas), vilkas avsättning på benen anses kunna för klaras på naturlig vägg. _ Att här ej kan vara tal om en forntida grav är uppenbart. Å andra sidan är anläggningen just sådan, som man tänker sig en primitiv avrättningsplats; människobenen intogo också samma oordnade läge, som måste bli förhållandet, när krop par, upphängda i en galge, efter hand falla sönder och ske lettdelarna därvid avlagra sig på marken och sedan få ligga där i öppen dag. _ ' Anläggningen erbjuder f"r övrigt, så vitt man kan se, mycken likhet med Dals häraâ, ända in i'mycket sen tid an vända avrättningsplats, belägen c. 9 km. mot NNO invid all männa landsvägen vid Nyby iVäversunda sockenå. Denna ut göres också av ett av uppresta stenblock begränsat rum, dock av mera utpräglat rund formoch större mått (diam. 810m.); huruvida även här finnes ett stensatt golv kan i. n. ej ses till följd av de stora massor inkastad åkersten, som fylla hela an läggningen. järnåldern hörande gravfältet vid Alvasira järnvägsstation". Skulle allt detta möjligen kunna tyda på att platymerien är ett för den forna (och nutida?) Alvastrabefolkningen karaktäristiskt drag? ' 1 Jfr Meddelanden 1917, sid. 10 o. 16. 2 Denna undersökning har godhetsiullt utförts av professor Fürst, pro fessor L. Ramberg; fil. dr E. Naumann och amanuens Ci. Häggqvist. Det kan ifrågasättas, huruvida ej en del av de brandspår, som ofta iakttagits på stenåldersgravamas skelettrester. kunna vara av samma natur. 3 Landsarkivarien Carl M. Kjellberg har givit mig anvisning på denna plats. ' * 13 Det torde sålunda ej lida det minsta tvivel om att här vid Alvastra verkligen föreligger en gammal anrättningsplats. Att den är belägen just på det ställe, dit ortssägnerna vilja för lägga avlivandet av konung Sverkers mördare, bestyrker å ena sidan den gjorda tolkningen av platsens karaktär och talar å andra sidan för att traditionen frånsett vissa särskilt utbro derade detaljer i det stora_ hela är riktig och grundad på faktiska tilldragelser. Kort efter det undersökningen på denna plats var av slutad, erhöll jag genom min medhjälpare osteologen Ludvig Fig. 7. Sidohäll till en gravkista från 1000talet. 'Sverkersgârdens' gravfält, Alvastra. UISprungliga längden c. 1,6 m. Hedell meddelande om att en “runsten“ skulle finnas på andra sidan om Ålebäcken c. 900 m. längre mot 380, vid torpet S om Alvastra Kungsgårds kvarn (se fig. 1). Stenen, en kalk stenshäll, visade sig emellertid vara ej en vanlig runsten, utan större delen av en sidohdtl till engraokista av IOOOtalslåyp. ristad i tidens karaktäristiska stil med ornamenten delvis ut förda i Svag relief (fig. 7). Den sirade överdelen har varit av sedd att synas ovan jord, och kistan har således till halva sin höjd varit nedsänkt i marken. De på platsen erhållna upplysningarna gåvo vid handen, att stenen föregående höst blivit anträffad vid plöjning i åkern uppe på höjden västerut från avrättningsplatsen, och att den 14 sedan under vintern iorslats ned till torpet för att där läggas i golvet till en svinstia. Därav blev nu intet, utan stenen blev omhändertagen. y Efterforskningar sattes omedelbart i gång för att fastställa den plats, där den först kommit i dagen, och sålunda låter finna resten av densamma och om möjligt kistans övriga hällar. Men detta stötte på stora svårigheter, dä ingen person nu längre kunde utpeka den punkt i åkern, där stenen blivit an träffad. Grävningar företogos på olika håll, men utan resultat; dock icke alldeles, i det att en annan gran kom i dagen i samma åker. Denna saknade hallar och utgjordes blott av en trâgformig fördjupning i gruset. Skelettet låg orienterati ONO_VSV med huvudet i det senare väderstrecket, och inga tillbehör funnos hos den döde, vilket allt tydde på att den härrörde från kristentid. ' Härav framgick nu att i åkern fanns ett gravfält från tidig medeltid. Under dessa arbeten kom jag att närmare granska en svag förhöjning i åkern, belägen något längre mot Ö, på högsta punkten i terrängen (se fig. 1 o. 2, vid ><, samt fig. 4). Dess .form var rundad med en diam. av c. 13 m., och i dess mitt syntes en tydlig fördjupning. Det hela var nu belamrat med en massa hitiörd åkersten, varibland även befunno sig åtskilliga kalkstenshällar ävensom ett sandstensblock, samtliga utvisande grov tillhuggning. Allt detta gav mig anledning att företaga en liten prov grâvning i förhöjningens ena kant, varvid rikligt med mur bruksrester omedelbart kommo i dagen, och snart stötte spa den på en ordentligt murad mur, som verkade synnerligen massiv och åldrig. .Från ortsbefolkningens sicp'a var det ej möjligt att erhålla nägra upplysningar om den byggnad, som här en gång stått. Men på grund av flera omständigheter, särskilt läget i ter rängen, ansåg jag mig kunna ifrågasätta möjligheten av att jag här befann mig på platsen för konung Sverker den gamles . _15 gård vid Alvastral, och stället fick därför tills vidare gå under benämningen “Sverkersgärden“. Förhällandena tilläto ytterligare undersökningar härstädes först under 'hösten samma år. Vid de då under ett par dagar bedrivna grävningarna blottades en c. 10 m. lång, bägformigt böjd sträcka av muren (se fig. 8), som här visade sig ha den betydliga tjockleken av c. 2,5 rn., vartill kom ett ytterligare c. 0,5 m. framspringande mindre parti. Utvändigt befanns dess höjd vara c. 1 m., invändigt däremot ungefär det dubbla; rummet innanför muren skulle följaktligen ha varit nedsänkt under den omgivande markens nivå. Huruvida detta murparti skulle betraktas som en del av absiden till en romansk kyrka, eller om här förelåge läm ningarna av en byggnad med rund grundplan och i såfall antingen en rundkyrka eller också en kastal eller ett fäst ningstorn, därom gavs tyvärr ingen antydan, även om vissa omständigheter närmast talade för en anläggning av profan karaktär. För övrigt anträffades nu ytterligare ett par skelettgranar (vid C 0. D 21 fig. 8) av samma slag som den ovan omnämnda och tydligen tillhörande samma gravfält. Emellertid kunde, tack vare enskild frikostighet, mera sy stematiska grävningar påbörjas här sommaren 1917. Murens utsida följdes nu åt båda hällen, och det visade sig därvid, att byggnadens grundplan ej är rund, utan oval (c. 15 x 11 m.), med längdaxeln ungefär i ÖV. ivästra än dan kunde emellertid ses spår av en rätlinig utbyggnad eller snarare tillbyggnad. Denna mur utvisar nämligen mera om sorgsfullt huggna kalkstenskvadrar och vilar på en betydligt svagare grund än den synnerligen massivt uppförda ovala skalmuren, varför den med all sannolikhet torde härröra från en något senare tid. i 1 Meddelanden 1917, sid. 5 f. Beträffande härmed sammanhängande historiska uppgifter hänvisar jag till den av professor Nat. Beckman och landsarkivarien Kjellberg lämnade framställningen i Meddelanden 1917, sid. 7 ff. 16 Fig. 8. Den vid undersökningen hösten 1916 blottade delen av "Sverkersgärdens“ byggnad, Alvastra. För att skona den på platsen växande grödan uppsköts nu allt vidare arbete på detta 3 Jlle till hösten, då det stora stenröse bortforslades, som fylld 'det inre av byggnaden, och som bildats av nedrasade murar, men än mera av all den . åkersten, som här under långa tider blivit inkastad. Härvid anträffades dels ett fragment av ett tillhugget sandstensbløckl, utvisande spår av bladomering (fig. 9), dels några bitar av 1 IQITårs fynd från denna plats hava i Statens Historiska Museum inv.nr 16027. 17 _amerade gravkr'sthdllar av kalksten, av samma slag som den .å fig. 7 avbildade och uppenbarligen härrörande från det på i_ ' platsen befintliga gravfältet. ' Men hänsyn till den långt framskridna årstiden ansågs . nu lämpligast att härmed avsluta undersökningen för året. ' På 'det nyssnämnda gravfältet, som ju redan genom 1916 \ års fynd kunnat dateras till 1000talet, hade emellertid under sommarens grävningar några nya granar kommit i dagen, I därav ett par omedelbart utanför rundmuren; här anträffades Fig. 9. Ornerad sten. “Sverkersgården“, Alvastra. 1/3. bl. a. sketettrestema av ett mycket spritt barn. Och ett 100 tal m. längre västerut hade man tidigare, under vârplöjningen, stött på en synnerligen ståtligt omerad graerkistlzdll av kalle sten (fig. 10) ävensom ett mindre fragment av ytterligare en : _ dylik, varjämte man blottat överkanterna på tvenne osirade . i' hallar, stående parallelt med varandra i riktning ungefär NS Och tydligen utgörande de orubbade långsidorna av en grav kfsta. Dennas innehåll synes vara åtminstone till en del orört, _ att döma av de skelettdelar. som samtidigt kommit i dagen. *Någqn mera ingående undersökning på detta gravfält kunde d0ck ej göras detta år, utan därmed fick tills vidare anstå. : _ Dessa nu nämnda undersökningar uppe vid “Sverkersgär i den" hava i varje fall givit ett resultat: det kan ej vidare bli 2 18 tal om att grundmurarna tillhöra en' vanlig romansk kyrka med kor och absid. Och åtskilligt talar därjämte mot att betrakta dem som lämningarna av en rundkyrka, framför allt frånvaron av varje spår av kor i öster, men även den ovala formen och det till följd av murarnas tjocklek allt för obetydliga utrym met i det inre. Ilar byggnaden då varit en kastal? I så fall skulle en kyrka funnits i närheten. Så har nog också varit fallet, ty det nyssnämnda gravfältet med sina kristna gravar torde förutsätta tillvaron av en sådan. Huruvida den varit av trä, en stav Fig. It). Sidohäll till en gravkista från 1000talet. “Sverkersgårdcns“ gravfält, Alvastra. Ursprungliga längden c. 1,75 m. kyrka således, eller av sten, därom skola måhända de kom mande undersökningarna giva upplysning. Emellertid är det mera sannolikt att har föreligga läm ningarna av ett borgtom av rent profan natur; härför talar. utom byggnadens karaktäristiska läge i terrängen H den om ständigheten, git tydliga kulturfager finnas på platsen. Redan vid den första 'provgrävningen hösten 1916 hade utanförmu ren iakttagits ett med kulturrester uppblandat myllager, som t. 0. m. fortsatte in under muren (se fig. 81). Vid sommarens grävningar kunde detta kulturlager fortfarande följas, och sär skilt väster om byggnaden nådde det en betydande' mäktighet. Här innehöll jorden en mängd djurben av olika slag, således måltidsrester, och på ett ställe djupt nere i lagret anträffades 1 Vid A och B djrrrberr i detta knlturlager, vid A även människoben. [9 'det å tig. ll avbildade föremålet, ett avsägat homszâycke, av sett att vidare bearbetas vartill kan naturligtvis ej sägas, men fyndet är ändock'av ett visst intresse, karaktäristiskt som det är för medeltidens materiella kultur, för vilken ben och horn ju utgjorde ett viktigt underlag. Dessa ansenliga kulturlager giva uppenbarligen vid han den, ej blott att människör bottpå platsen, men även att deras vistelse här varit långvarig och så att säga intensiv. Här uppe på höjden har således en by eller en gård en gång legat, och helt naturligt förefaller det då att betrakta stenbyggnaden som dess fasta kärna. Pig. ll. Avsågat hornstyckc. “Sverkersgården“, Alvastra. 'fm Från vilken tid förskriver sig nu denna byggnad? Det förutnämnda kristna gravfältet kan med säkerhet dateras till 1000talet. En av de hösten 1916 funna gravarna (vid C å fig. 8) anträftades emellertid under muren under sådana om ständigheter, att man tydligt. kunde se, att graven måste ha_ Ö funnits på platsen innan muren uppfördes, att den m. a. 0. måste vara äldre än byggnaden, ty skelettet hade rubbats vid murens anläggning och låg delvis inbakat i grundens mur bruk. Vi få härigenom en hållpunkt för byggnadens datering bakåt i tiden: den torde vara yngre än 1000talet. Å andra sidan är det att märka, att inga som hälst spår av tegel, vare sig tak eller murtegel, kunnat iakttagas i samband med den 'samma Då man väl kan antaga, att teglet kommit i bruk i* dessa trakter först i början av 1200talet, få vi på så sätt en 1 Däremot har medeltida tegel påträffats längre mot norr i åkern. 20 andra hållpunkt för dateringen: byggnaden torde vara äldre än 1200talet. Men vi funno den nyss böra sättas till tiden efter 1000talet, och följaktligen skulle 1100talet vara det år hundrade, under vilket den uppförts. Den frågan framställer sig nu osökt: “Kunna vi ytterligare säga något om denna anläggning här uppe på höjden och om de människor, som här bott och här fått sin vila?" Denna gård med sin, såsom kulturlagren giva vid handen, ingalunda fåtaliga befolkning och med sitt för den tiden an senliga, hela omgivningen dominerande, fasta hus måste ha varit en av bygdens mera betydande, en stormans gård. Men en sådan gård från 1100talet här vid Alvastra kan ej gärna ha varit någon annan än den frälsegård, som innehades av konung Sverker den äldre, av honom skänktes i morgongåva till drottning Ulvhild och därefter lämnades' till Alvastra kloster vid dettas grundande år 1143, denna gård, som Beckman så träffande har kallat för Snerkersätiens stamgårdl. Redan under 1000talet skulle den följaktligen ha legat på denna plats. Härpå tyder även det från denna tid härrö rande gravfältet, vare sig man uppfattar detta som en före teelse, analog med de för den senare hednatiden karaktäris tiska bygravfälten och helt naturlig under denna'brytningstid mellan hedendom och kristendom, eller man antager, att den kristna stormansgården haft sitt eget kapell, sin egen kyrka, och då även sin egen kyrkogårdä Gravarna på detta gravfält äro, såsom redan framhållits, antin _en helt enkla, fjorden grävda gropar utanspår av kistor av ?låga slag eller ovan jord delvis synliga kistor av sten hallar, osirade eller ornerade i tidens karaktäristiska stil. Denna artskillnad innebär helt visst en klasskillnad; i de förra ha vi väl närmast att se tjänstefolkets gravar, i de senare husbonde 1 Meddelanden 1917, sid. 8. 2 Naturligtvis kan man mycket väl tänka sig, att gården redan under heden tid anlagts på denna plats, ehuru inga säkra fynd av så hög ålder ännu anträffats. 21 folkets. i de sistnämnda skulle således förutsatt att anta gandet om' gårdenskägare är riktigt Sverkersättens medlem mar under 1000talet ha jordats. Naturligtvis föreligger intet hinder för att antaga, att går dens kyrka ägt bestånd in på 1100talet, och att man lika länge fortsatt att begrava gårdens folk på gårdens kyrkogårdl. För övrigt är det mytket tilltalande att i likhet med Kjellberg2 tänka sig den möjligheten, att den Aloastra by, som enligt biskop llans Brasks utsago utgjorde drottning Ulv hilds morgongåva, bestått av flera gårdar, och att ej alla dessa lämnats till klostret, utan att konungafamiljen fortfarande be hållit någon för egen del. På så sätt skulle man kunna an taga, att gården däruppe på höjden ägt bestånd och varit be bodd av den kungliga familjen åtminstone under klostrets första tid. Man kan ju även tänka sig, att själva gårdsomrädet med byggnaderna undantagits från donationen till klostret. lvarje fall har ju konung Sverker bott i trakten vid jultiden år 1156, då han mördades. Under medeltiden hörde ofta till en stormans gård en “rättarplats“, det för alla synliga tecknet på husbondens makt och myndighet. Den skulle ligga i gårdens närhet och med vidsträckt utsikt. Irbetraktande härav tordeden ovan be skrivna gamla avrättningSplatsen få anses som “Sverkersgår dens“ privata rättarplatss. Den jämförelsevis omsOrgsfulla an 1 I varje fall står V. Tollstads kyrkas anläggning ej i något samband härmed. De ornerade och runristade gravkisthällar, som en gång funnits vid kyrkan (se Erik Brate, Östergötlands rnnl'nskrr'fter, häfte 2, Stockholm 1915, sid. 133 f. o. pl. XLV: 13j, visa nämligen, att redan på 1000talet en kyrka stått på denna plats, antingen den lilla romanska kyrka, som fanns här in på 1800talet (avbildad i Antiquarian Tidskl'ifr f. Sverige, 1, sid. 118), eller en föregångare till denna. 2 Meddelanden 1917, sid. 13. 3 När Kjellberg (Meddelanden 1917, sid. 18) här vill se' Lysings och Dals häraders uråldriga, allmänna avrättningsplats i samband med haradernas tingsplats vid Hästholmen, (1. v. 3. ett Hästholmen, som skulle ha omfattat en god del av det nuvarande Alvastras ägor, synes mig denna hypotes verk ligen alltför djärv. Jag återkommer senare till detta. 22 ordningen visar, att platsen varit avsedd att användas under en längre tid och ej iordningsställd enbart för mördarens av rättning, m. a. 0. att det varit en anläggning av permanent natur. Detta skulle då. även kunna förklara, varför flera skelett här anträffats. Till sist bör omnämnas ett fynd, som gjordes på detta ställe sommaren 1917. Liggande i åkerytan några meter från avrättningsplatsen anträffades då den å fig. 12 återgivna stenen. Den är, såsom bilden visar, på ena sidan försedd med ett anj tal innötta fördjupningar, s. k. älv lwamar; ursprungligen har den va rit större. Omöjligt är ej att den bör sättas i samband med de vid skepliga föreställningar, som utan tvivel i hög grad varit koncentre rade kring denna plats. . Just denna ställets natur och Fig. 12. Sten med älvkvarnar. de felkfantaSien eggande Skådespeh “Sverkersgåfdws” avrättnings som här uppförts, förklara natur Pl“l5› A'Vastm 1/3' ligtvis varför denna plats ej blivit glömd, utan alltjämt Spelar en viktig roll i ortssägnerna om kung Sverker. lcke desto mindre är det förvånansvärt, att, så som redan nämrtts, själva "Sverkersgårdens" förflutna så helt utplånats ur folkmedvetandet, att ingen som hälst tradition härom längre föreligger. De undersökningar, som hittills utförts vid "Sverkersgår den“, hava således, trots den obetydliga omfattning, vari de kunnat bedrivas, likväl givit vissa bestående resultat. Huru vida de antaganden, som med anledning härav blivit gjorda, skola besannas, är givetvis en öppen fråga; i varje fall är det uppenbart, att nog så märkliga problem här vänta på sin lös ning. I det program, som uppgjorts för 1918 års undersök ningar, intaget också “Sverkersgården“ en framträdande plats. 23 FÃÃ/V _ d ;4 :R Jyf/?erRJ/miøfr L 57' “ L 4 +Wi JN. Rum/'minns om 5an __cf " _ x x 7. \| \ å VA'TTERN . I Fig. 13. Plan över “Sverkerskapellet“, Alvaslra. ”Sverkerskapellet”. Om vi följaktligen kunna vänta, att “Sverkersgårdens” ut grävning kommer att lämna en hel del bidrag till vår ganska _ obetydligt1 kännedom om den äldre medeltidens materiella kultur, är det åter till en annan sida av livet vi vända oss, när vi nu övergå till den punkt på det stora fyndornrådet vid Alvastra, dit 1917 års undersökningar framför allt varit förlagda, och där också resultat av synnerligen överraskande art erhållits. › Då vid törsöksgrävningEn sommaren _1916 uppe på “Sver kersgårdens" höjd den därstädes befintliga byggnaden konsta terats, blev en rekognoscering av det kringliggande åkerkom plexet naturligtvis en given sak. Uppmärksamheten riktades då i första hand på en C. 600 m. längre söderut,nere vid Vätterns strand belägen kulle (se fig. 1 o. 2, vid +, samt tig. 13 o. 15), som jag visserligen tidigare vid flera tillfällen un 24 der föregående somrar besökt, men då alltid uppfattat som i en forntida gravhög, av oval form och, att döma av den tyd liga sänkan i dess mitt, för länge sedan utsatt för skattsö kares åverkan. Ej heller rörande denna kulles natur och ursprung kunde traktens befolkning lämna några upplysningar. Uppgiften, att på platsen legat ett “kruthus“, var allt för osannolik för att tagas på allvar. Förhöjningen kallades helt enkelt för “Okla kullen” efter de stora oxlar, som ännu i mannaminne här stått, och från vilkas stubbar kraftiga skott nu skjutit upp; dessa bildade i förening med täta vildros och hagtornsnår och en sydländskt yppig undervegetation framför allt av nästan manshöga umbellater ett hart när ogenomträngligt buskage (tig. 15, se även tig. 14 o. 16). _, Redan vid de första spadtagen i kullens kant framkom rikligt med murbruk och medeltida taktegel, och snart stod blottad en meterläng sträcka av en ovanligt vacker kaikstens mur med finhaggen skrdkant (tig. 14), en mur, som på grund av sin likhet med klosterkyrkans mur föreiöll mig vara sam tidig med denna. Det syntes mig också uppenbart, att här förelågo lämningarna av. en iörnämlig byggnad, efter allt att döma av kyrklig karaktär. Men en kyrka eller ett kapell från 1100talet här,.så långt från någon by eller gård! En vanlig iörsamlingskyrka kunde det uppenbarligen ej ha varit. i stället låg här inärheten en annan av traktens i historiskt hänseende märkligare platser, landsvägsbron över Älebäcken, där gamle kung Sverker skulle ha ljutit döden under sin färd till kyrkan julnatten år 1156. Detta i förening med den omständigheten, att konungen, enligt den äldsta föreliggande uppgiften härom, begravis “i Alvastra”, men klos rkyrkan därvid ej gärna kunnat ifrågakomma, då den ej bev färdig beh invigd förrän flera decennier senare, ledde mig osökt till det antagandet, att jag här stött på läm 1 Jfr nedan sid. 61 f. 'W' * of ;..A_ai'; 25 " . riopih 917 Fig. 14. Det vid prov rävningcn sommaren 1916 blottade murpartiet. ' verkerskapcllct', Alvastra. ningarna av konung Sverkers gravkapell (eller åtminstone ett minneskapell Över konungen), uppfört i närheten av mord platsenl. _ Med detta antagande som arbetshypotes påbörjades nu sommaren 1917 den systematiska undersökningen av “Oxla 1 Denna förmodan tillbakavisades sedan av landsarkivarien Kjellberg såsom fullständigt orimlig (Meddelanden 1917, sid. 16 f.). I stället ville Kjell berg hit förlägga Hästholmens kyrka från förra delen av 1300talet, ett anta gande, som_ dock redan av topografiska skäl (jfr nedan sid. 58 i.) föreföll omöj ligt. Även mot Kjellbergs datering av de funna byggnadslämningarna kunde berättigade invändningar göras (Meddelanden 1917, sid. 17. anm.). \ '91 '31:1 spuadensxanmnsn 'apls suaunn çd min ;BRUKS pumps Buåegddn giöp uaJumLuos uaäugnngjänmd pm :pp :(ANN 1114.11) ensennr Quentinmxo, 'annnmm , L;6[A.9IHgquHlpggg 'o I: I 41.u j I Q . › i n 0. Frödin foto "#11917 Fig. 16. Nordöstra hörnet av “Sverkérskapellet”, Alvastra, under framgrävning; omedelbart innanför detta hörn den å fig. '24 avbildade sarkofagen. 0. rdin foto en 1917 Fig. 17. Västra delen av “Sverkerskapcllct“, Alvastra,' under utgrävningen (från Ö). 28 """ " " 17 Fig.18. Norra delen av östra gaveln av “Sverkerskapellet“, Alvastra (från NNO); den medeltida markytan 1' förgrunden. Skämingen därbakom visar 'Oxiakullens" östra sluttning. 0. Frödin foto "in 1917 Fig..19. Parti av norra långsidan av “Sverkerskapellet“, Alvastra m _(fran N0)_;__deq medeltida markytan i__förgrundçn:_ ...1. av A ..._A A 2 "_.;;A:_=.:4..v.7a_r.. rw Fr. Borgstedt foto mars 1918 “Sverkerskapellet' . A Alvastra (från 8). Fig. 20. .Em §5 .5232 .Lääêeåäw .mm .mi En; 2.:.: 22 uwuummhom .i . :...2.1tåñwtl . 30 .gm :Eb 5532 ,Lozämxäuääma E.. 3:5: Eäouö: _ mumâoxäm .wm .mi .20_ x 32 EEE .D mm. mm. :mêwsmwääzn »7.35 en? 229.. . 'napms '1211 188 g 'Husum 'unnadensnmangu 1 uaângmpes ugn; ueswam'lq apelsuum LIQQ 'gg 'älg 31 U. Frödin'fmn “I'm ;91 Fig. '26. Västra gaveln av "Sverkerskapcllct“, Alvastra (från VSV). 4 _ . äkni,.:._n.._=_q».A:.^r:_›, g 0. Frödin foto min. :191 Fig. 27. Västra ingången tili “Sverkerskapellet“, Alvustra (från SSV). ' .rñdin foo :mg: ängen till “Sverkerskapellct", Alvastra (från NV). 21 mg Södr Fig. 29. Ål.. 9 l m W. 0 t ,0 f. m .a m VF 0_ “Sverkerskapeilets” hällristning, Alvaátra. Fig. 30. .3% mm. <memua2m= ME »mamnxnnmwämzms ?§13 :än 029. C. :65: 5:.. En.. :.24 34 kullens" byggnad, vilken från första stunden fick namnet l'Sver kerskapellet“. Sedan de yttre partierna av kullen bortschaktats, så att murarna utvändigt stodo blottade, utrymdes på samma sätt det inte av byggnadenl. För övrigt må undersökningens för lopp här lämnas åsido. Vi övergå direkt till en redogörelse för själva resultatet. På. “Oxlakullens“ plats resa sig nu lämningarna av en byggnad med rektangulär grandpfan, orienterad i ÖV med någon avvikning åt NonSV och_.utvändigt med en längd av 16,35 m. och en bredd av 9,35 m? (fig. 13 o. 2023). löster nå murarna ännu full manshöjd, de' övriga sidorna åter äro något lägre; särskilt den södra långsidan är illa medfaren. Detta gäller .även om de fyra hörnen, vilkas välhuggna kvadrar tydligen varit mycket eftertraktades. Beträffande tre av dem har förstörelsen varit nästan fullständig, blott det fjärde, det nordöstra, har ännu sockelns skråkantstenar med endel av de överliggande kvadrarna kvar (se fig. 16); man kan dock se, att även dessa varit nära att få vandra samma väg, ehuru företaget av någon anledning ej hunnit slutföras. De 1,2 m? tjocka murarna ha i ytterlivet huvudsakligen kalksten. Av detta material bestå kvadrarna i sockelns skrå kant, i grundskiftet under denna och likaså i de bevarade skif ten därovan; dessa kvadrar äro i skråkanten och dessutom i hörn och dörromfattningar finhuggna, för övrigt mera grov huggna. I .östra gaveln ligga dock ovanpå daggndra skiftet över skråkanten fem stora gråstensblock med slät utsida (fig. 16, 18, 22 0. 23). ' 1 Den ovanpå murarna liggande jorden och gråstorven lämnades mesta dels kvar i avvaktan på en kommande konservering av ruinen. '3 Måtten tagna vid sockeln. '3 I den c. 150 m. åt söder liggande kvarnen äveusom i grunden till Kvarntorpets byggnader strax därinvid förekommer en hel del sten, som uppenbarligen härrör från “Sverkerskapellet“; likaså i Kvarntorpets och lärarna ängens källarmurar. Även vid Grottans gamla ryggåsstuga norrut Vid Sjö stranden har' dylik sten anträffats. 35 Den under sockeln liggande grunden är även lagd av stora' gråstensblock, som skjuta något ut från det undre sockelskif tet. Det är härvid att märka, att terrängen sluttar åt väster (se fig. 15), och detsamma har varit förhållandet under medel tiden; den medeltida marknivån har med säkerhet kunnat föl jas. Detta har medfört, att medan grundens gråstensblock med sina vanligtvis jämna, från sockeln utskjutande översidori öster just ligga i nyssnämnda nivå (fig. 18), de alltmera höja sig över densamma, ju längre man följer långsidorna åt väster (fig. 1923), så att de under västra gaveln ligga fullständigt synliga (tig. 26 0. 271). Särskilt de stora blocken under syd västra hörnet och angränsande del av södra långsidan äro så jämna och skjuta så långt ut, att de mycket väl kunnat tjäna som sittbänkar (fig. 20, 22 o. 30). Just ett av dessa sistnämnda block, det närmast hörnste nen liggande, erbjuder ett särskilt intresse. Här föreligger det märkliga och i sitt slag väl enastående förhållandet, att en hällris'trzr'ng från bronsåldern ingår i en medeltida byggnad. Stenens utsida är, 'som fig. 30 visar, försedd 'med en typisk skeppsbr'ld (längd 84 cm.) jämte en skáøformr'g fördjupning. Det är mindre antagligt, att stenen härrör från någon med in ristningar försedd berghällä, snarare synes det som om ristningen blivit inknackad i ett ursprungligt löst block, vilket sedan ef ter ett par tusen år befunnits lämpligt att läggas i grunden till nu ifrågavarande byggnad. Möjligt är att den mycket svagt framträdande ristningen därvid ej blivit uppmärksammad, i varje fall har man ej fäst synnerligt avseende vid den eller också ej förstått vad den skulle föreställa, ty stenen har pla cerats så, att skeppsfiguren kommit upp och ned. I murarnas innerliv är gråstensmaterialet rätt framträdande (lig. 20, 22, 24 o. 28); blocken ligga med den jämna naturytan 1 Utanför västraj gaveln har undersökningen gått under den medeltida marknivån; denna har legat obetydligt ovanför den långa tröskelstenens un derkant. 3 Jfr den vid Håstholmen (Meddelanden 1917, sid. 1). 36 utåt. Kalkstenskvadrarna äro grovhuggna, utom i dörromfattningarna, där de äro finhuggna. Byggnaden är för sedd med tvänne dö'rr öppningar (tig. 13, 22 0. p 26), den ena, 1,4 m. bred, nästan mitt på västra gaveln, den andra, 1,03 m. bred, 1 södra långsidans östra del. Båda ha mot byggnadens inre sig vidgande smyger, och ibåda fal len bildas tröskeln av ett enda, redan i gammal tid itubrustet kalkstensblock. Den västra företer utvändigt en egendomlig detan med de å ömse sidor utskjutande kvadrarna (fig. 27), en anordning, som med fullständig visshet är ursprunglig (se nedan sid. 71 ff.). Även invändigt skiljer sig denna dörröpp ning från den södra, detta beroende på de olikartade nivåförhållandena utanför och inuti byggnaden. Det är redan nämnt, att marken utvän digt sluttar åt väster; så är visserli gen också fallet med golvnivån, men ingalunda i samma grad, i det den na sänkts mot öster. Detta har, så som fig. 29 visar, medfört en trapp stegsartad anordnin innanför södra dörren: i smygen närmast tröskeln en tunn platta av skiffer och dämedanför på golvet en tjock, fyrsidig tramp häll av gråsten. Denvästradörr Fig. 31. Del av anfangsllst av kalksten. “Sverkerskapellet', Alvastra. l110. Fig. 33. . . . Fig. 32 o. 33. Delar av fönsteromfattningar av Öppnmgen åter kalksten. “Sverkerskapellet*, Alvastra. 1/5. har blott en 37 tramphäll, av skiffer, som nästan fullständigt upp tar smygen (tig. 28). En dylik av samma material ligger utanför södra dörren (fig. 22)1. Tre smärre, r' vinkel huggna stenar med skrä kant (fig. .31), som anträf fades i murraset, ha up penbarligen suttit som ar: fangslister i portalerna. Märken efter dörrhakar Fuisgéåaêråirggl, Fjåçåieglaåldfñg avjärn. na samt nötningsspår vi ner. AlvastrnJl.n “straffa/åt ' Al sa, att dörrarna öppnat sig åt vänster, utifrân räknat. lnvid byggnadens östra gavel tillvaratogos i fyllningen ett par delar av enkla fönsteromfattm'ngar av kalksten, den ena (fig. 32) utanför gaveln, den andra (fig. 33) omedelbart innanför densamma. Gaveln har tydligen varit försedd med fönster? Då inga som frälst spår av någon golvbeläggning av sten eller trä kunde iakttagas, får man antaga, att byggnaden haft den naturliga marken som golv; i nordvästra hörnet kunde också detta golv,'som dock här bestod av ett pälagt [erlagen tydligt följas. \ De rikliga resterna av mur bruk på väggarna ådagalägga, att byggnaden invändigt varit putsad. Detsamma torde även ha varit fallet utvändigt,'bl. a. att “ döma av de stora mängder ned rasat murbruk, som lågo hopade utanför murarna. Huruvida byggnaden haft trätak i så fall väl snarast öppen takstol eller valv kan f. n. ej med säkerhet avgöras. Fig. 36. Nyckelskylt av järn. 1 Ej inlagd på planen ng' 13' 'Sverkerskapellei", Alvastra. 1/2. 2 Jfr nedan sid. 45 (fyndet av fönsterglas). 38 För det senare tala de massor av murbruk och kalkstensflis, som täckte golvytan även mitt i byggnaden, och en närmare granskning av de stora murklumpar, som här tillvaratogos, kan *måhända ge bestämt besked i denna punktl. Emellertid förekommo även _murregel här och var (dimensioner 31 x 14 x 10 cm. och liknande); att dessa ej kunnat bilda något takvalv är tydligt redan på grund av den ringa kvantiteten, och deras före komst t. ex. i 'raSet strax innanför västra dörren torde'visa, att de härröra från reparations eller om daningsarbeten under ett senare sta dium av byggnadens tillvaro. Yttertaket har antagligen varit av trä, och de i rasmassorna rikligt före kommande långawmed stora huvu den försedda spr'r'rrzrrzrrz3 stamma säker ligen från detta trätak, ehuru väl även. Fig.á7. Ljushâllareavjarn. från de läkt, som senare anbragts på “Sverkerskapeliet“, . Alvastra_ 1/2_ detsamma. Längre fram under medel tiden har byggnaden nämligen blivit täckt med tegel. Stora mängder munk och mmHeritage?!rt lågo hopade framför allt utanför murarna och i all synnerhet utefter långsidorna; däremot jämförelsevis obetydligt vid gaviarna, var av man kan draga den slutsatsen, att taket haft vanlig sadeltorm. 1 För det senare alternativet talar jämväi den i flera hänseendcn påfal lande överenSStämmelsen mellan “Sverkerskapellet“ och klosterkyrkan i A1 vastra (se nedan sid. 57 f.). 2 Spän eller längsgående plankor, lagda på förvandring(se Emil Ekhoff, Svenska staokyrkor, Stockholm 191416, sid. 42 0. 125). 3 “Ekespik“, såsom de karaktäriserades av arbetarna. 4 De senare närmast som Btypen (i Meddelanden 1918, sid. 56, anm. 2, oriktigt angiven som Atypen), någon gång utan hak. således Flypen; de förra i allmänhet som Dtypen, ett par exemplar dock som Btypen (med rak avslutning) å fig. 3 i Anders Roland, Äldre taktegel. Sveriges Tegelin dustrr'färenings populära yrkesböcker, N:o 6, Helsingborg 1912. Överpan norna ha lagts i murbr'uk mot underpannorna. _tagligen hörande till ett 39 Vid utgrävningen anträffades på eller omedelbart över golvytan en del föremâll, som antingen höra samman med byggnaden och således äro i stort sett samtidiga med denna, eller som tydligen mera tillfälligt kommit att hamna härstädes och huvudsakligen synas tillhöra en senare tid, den period i “Sverkerskapellets“ tillvaro, som kan kallas förfallets tid, och som torde' ha börjat i och med reformationen. Till den se nare iyndgruppen höra, utom talrika han av tama och vilda djur, nedre 'delen av en stor fiskkrok av järn samt möjligen ett avsågat, men ej vidare bearbetat stycke kom, en benndl med öga (fig. 34), spetsen av ytterligare en bennål ävensom ett handtag av järn (tig. 35), att döma av de på ändarna kvar sittande träresterna an träskrin el. dyl 2. Dessa senare före mål kunna naturligtvis. också tillhöra den först nämnda kategorien; till _ . denna höra däremot med 7.3 '* * Säkerhet den nkaezçkylt Fig. 38. Stenbröd. “Sverkerskapellet“, av järn (lig. 36), som an Alvastra. 1/3. träffades omedelbart innanför den södra dörröppningen, vid tramphällens sydvästra hörn, och som uppenbarligen har suttit på den här en gång befintliga dörren, vidare en vid södra långsi dan, omedelbart invid västra ändan av den nedan omtalade, kant stående kalkstenshällen funnen ljuskällare avjäm (tig. 37), vil ken att döma av den vinkelböjda formen väl snarast varit insatt i väggen någonstädes i byggnaden, samt slutligen det å fig. 38 avbildade, egendomliga föremålet. Detta anträffades c. 4 m. rakt ut från den nyssnämnda kalkstenshällen, liggande i två delar; 1 1917 års fynd hava i'Statens Historiska Museum inv.nr 16027. “3 De tre förstnämnda föremålen anträffades på olika ställen i sydöstra de len av byggnaden', mellan södra dörröppningen och gaveln, de två sistnämnda åter i samma spadtag som den nedan omtalade ljnshâllaren. 40 ursprungligen har det, som bilden visar, varit ännu större, runt, med ett hål i mitten. Materialet är kalksten. På ena sf' dan har det en fullkomligt jämn och slät yta, på den andra, å bilden ej synliga sidan däremot är det ej så omsorgsfullt ar betat och dessutom här till formen ej så kullrigt, utan mera plattat; tydligt är att denna sida ej skulle ses, att det var äm nat att ligga med denna sida nedåt. Till form och storlek erinrar det ju osökt om en vanlig mjuk hälkaka och fick där för, från det ögonblick det kom i dagen, heta “stenkakan'â Och i själva verket är det Också ett stenbröd. Professor Nils Lithberg, som längt tidigare ägnat dessa kultföremål uppmärk samhet, har godhetsfullt lämnat en kortfattad framställning av de intressanta spörsmål, som äro förbundna med detta märk liga' fynd. Den återges här nedan som bilaga 1. Fig. 39. Sienskott stolphål utanför södra ingången till “Sverkerskapellet“, Alvastra. 3.3,f/ri.. Egg?? 41 Till Alvastrabrödet återkommer jag senare (sid. 70 ff.) i samband med frågan om byggnadens bestämmelse. Vid omtalandet av såväl detta fynd som förut ljushållaren har en kantställd kalkstenshäll blivit omnämnd. Vi äro här med inne på den märkligaste delen av denna på spännande moment så rika undersökning, på de fynd, som skulle bli av utslagsgivande betydelse för uppfattningen om byggnadens karaktär och ändamål. . I Utgrävningen av det inre försiggick från väster till öster med början vid den västra dörröppningen. Ungefär 4 m. åt OSO, helt nära södra långsidans mur (se fig. 13) blottades härvid en 2,2 m. lång och 0,15 m. tjock, fyrkantig kafkstens häll, Stående på kant något snett i förhållande till väggens längdriktning (synlig till vänster å fig. 1?) och tydligen upp vräkt ur sitt ursprungliga läge; av de under byggnadens för fall nedrasande murmassorna var den nu så illa skadad i överkanten, att dess bredd ej kunde med säkerhet fastställas. i motsats till den yttre, rätt skrovliga sidan visade sig den inåt_ mot väggen vända ytan finslipad och försedd med en ut efter de tre oskadade kanterna löpande rännformig urtagning med plana sidor och plan botten, vilken urtagning uppenbar ligen en gång funnits även utefter den fjärde kanten; det kan tilläggas, att stenens yta innanför rännan är mycket svagt konkav. Hällen är till utseende och proportioner, frånsett ena sidans nämnda böjning, så överensstämmande med en invid klosterkyrkan stående kalkstenshäll (tig. 40), att man måste förutsätta en likartad bestämmelse. Denna senare häll har ådragit sig rätt stor uppmärksamhet. År 1861 iakttogs den av antikvitetsintendenten P. A. Säve söder om den söderut från klosterkyrkan belägna, då nyuppförda ladugårdsbyggnadenl, där den stod upprest i gödselstaden; sedermera har den förts in i klosterkyrkan och därifrån till sin nuvarande plats ome delbart utanför dess norra korsarm. Stenens ursprungliga läge 1 Antiqnan'sk Tidskrift, 1, sid. 120. I Landsarkivarien Kjellberg har fäst min uppmärksamhet på denna notis. 42 Fig. 40. Bottenhäll av kalksten till en sarkofagf' Alvastra kloster. Dimensioner 2,19x1,39x0,11 m.1 är sålunda f. n. ej känt, och någon samhörighet med klost ret behöver följaktiigen ej föreligga; åtskilligt talar snarare för att den kommit just från “Oxlakullens“ byggnad (jfr nedan sid. 80 f.). Det har gissats ganska mycket angående denna hälls be stämmelse, varför det nu gjorda fyndet var av särskilt intresse. I den rännformiga urtagningen satt på ett ställe ännu kvar ett brottstycke av ett väl avpassat, listformigt partiñsäsande att andra _kalkstenshällar ursprungligen varit infaisade i densami ma, och en hel del smärre bitar av dessa hallar lågo dess utom strödda i fyllningen runt omkring. Allt detta ledde till det antagandet, att här påträffats Iämningarna av en stor sten kista, vars botten bildats av denna uppvräkta, men i övrigt jämförelsevis oskadadestenhällen, medan sidorna och locket blivit mera grundligt fördärvade. Och denna' kista kunde ej gärna .vara något annat änen gravkista, en'sarkofag. Än mer, en närmare granskning av dessa hällfragment ävensom av 1 Efter en teckning i Antikvariskttopografiska arkivet. Denna häll är, såsom bilden visar, dessutom försedd med ett hål i mitten. 43 \\\\\\.\ \_n' uaxh'.\\\."\ vc'u\v\\\'\\\\k\' n axxn nl. \ l 4 \ \ul\_r.\\ \\\; “en af' L \\\\ \\h\\\\\ \ Fig. 41. Sarkofagen i nordöstra hörnet av “Sverkcrskapellet“, Alvastra; plan och genomskärning. dem, vilka ytterligare kommo fram 'i fyllningen längre mot norr, i byggnadensmitt, gav vid handen, att det isjälva ver ket funnits ávd med frånseende av några högst obetydliga måttavvikelser så vitt det kunde ses fullkomligt likartade kistor. Med tanke på de förhoppningar, Som voro fästade vid 2 :I i n .'lør'f_\r a\\ 44 den pågående utgrävningen, och som ju fått sitt uttryck i byggnadens preliminära benämning “Sverkerskapellet“, måste naturligtvis dessa sarkofagers så fullständigt spolierade till stånd giva anledning till mycken besvikelse, hart när förtviv lan; den förödelse, som här gått fram, syntes fullständig och ohjälplig. Emellertid försattes undersökningen, och ju mer den framskred mot öster, desto mer steg hoppet om ett gott re sultat.' Och denna förhoppning gick också i fullbordan med ett nytt fynd, vilket till fullo bekräftade det antagande, som gjorts angående de nyssnämnda kistornas karaktär och be stämmelse. Långt uppe vid den östra gavelns norra del, såledesi byggnadens nordöstra hörn (se fig. 13), anträffades en dag det var den 17 augusti « en ny, lång, lodrätt stående halt, och länge dröjde det ej, förrän den å fig'. 24 återgivna kistan stod där befriad från de täckande rasmassorna, fullständigt orörd och oskadad, om man frånser några smärre delar av hällarna, som brutits loss av instörtande tak och murar och nu lågo nedfallna vid sidorna. Den stod som sagt i det nordöstra hörnet, men ej alldeles intill väggen, utan, såsom fig. 41 visar, skild från denna av ett 0,25O,4 m. brett prång och något snett i förhållandetill de här varandra mötande murarna. Bottnen i detta prång låg emellertid ej i nivå med byggnadens golv, utawar för höjd c. 0,45 m. genom en utfyllning av grus och sten, upptill med en beläggning av murbruk och vid ena öppningen avslu tad med en liten rest kalkstenshäll med överkanten i samma nivå (se även fig. 24). Denna utfyllning var vid den andra öppningen genom fukt så' upplöst, att den helt gick ihop . med de överliggande rasmassorna och, då denna del av prånget först utgrävdes, därför ej observerades, utan till en början kom att följa med vid utschaktningen. Huruvida även här stått en kalkstenshäll kan därför nu ej avgöras. Kistan var till brädden fylld med från byggnadens tak och väggar nedrasat murbruk, sten och taktegel, och denna 45 fyllning fortsatte oavbrutet ända ned till bottnenl. Utom en del djurben. av samma slag och tydligen av samma sekundära ursprung som de tidigare i byggnadens inre funna benen, anträf fades blott en liten skärva 4 mm. tjockt, gulgrönt (genom färgat) fönsterglas, vilkens på tre sidor bevarade, tillhuggna kant visar dels ett ungefär rätvinkligt, dels ett spetsvinkligt hörn (fig. 42). Den lilla glasbiten har således ursprungligen varit trekantig eller av mera oregelbunden form och har en Fig. 42. Skärva av fönsterglas. 'Sverkerskapellet“, Fig. 43. Blyrullen från “Sverkerskapellet“, Alvastra; Alvastra. 1/1. ' från tre sidor. 2 ggr nat. storlek. gång ingått som del i ett av flera, väl olikfärgade smårutor bestående fönster? Om också detta fynd gav en värdefull upplysning om byggnadens utsmyckning, syntes resultatet av undersökningen bli oväntat magert, då längst ned på kistans botten, omedel bart på bottenhållen och dennas södra hälft, ett oansenligt litet föremål kom i dagen, vid första ögonkastet närmast lik nande en liten grå kiselsten. Dess tyngd var emellertid på fallande, och en närmare granskning gav vid handen, att här förelåg en liten tillplattad bfymllc, 27 min. 1., 13 mm. hr. och 5 1 I undersökningen av kistan deltog docentcn Sune Lindqvist. 2 Jfr de ovan (sid. 37) omnämnda fynden av fönsteromfattningsdelar. 46 mm. tj. (å. tig. 43 återgiven i dubbel nat. storlek). Än mer, då den rengjorts från det vidhäftande murbruksdammet, framträdde på ytan en del svagt inristade streck, som snart visade sig vara runor, ordnade på 'ena sidan i två, på den andra i tre rader. Skulle nu denna lilla tingest, som legat så säkert förbor gad under “Oxlakullens“ rosensnår, slutgiltigt avslöja “Sver kerskapellets" hemlighet? ' När undersökningsarbetena snart härefter för tillfället av brötos, medfördes blyr'ullen till Statens Historiska Museum, där den uppvecklades med iakttagande av all den försiktighet, som det märkliga fyndet krävde. Det. visade sig nu, att den 99 mm. långa, intill 27 mm. breda och högst 0,5 mm. tjocka blyremsan (fig. 25), som var hopvikt i 41/3 varv, var fullskriven med runor på insidan, här ordnade i fyra rader, åtskilda av en inristad linje, medan utsidan blott hade 2% rad, utan dylika skiljelinjer. Runor nas antal omkr. 250. I Såväl professor Otto von Friese'n som lektor Erik Brate började omedelbart att, oberoende av varandra, söka tyda in skriften. ' Lektor Brates tolkning har redan utkommit itryckl. Och här nedan (se bilaga 2) meddelar professor von Friesen resul tatet av sin undersökning. Jämför man von Friesens och Brates tolkningar moggvará andra, visar det sig, att de frånsett vissa för förståelsen av det hela fullständigt oväsentliga divergenser beträffande tydningen av en del enstaka runor äro ordagrant lika. Mera reellt i sär gå meningarna blott på ett ställe, där, som synes, von Friesens läsning i översättning lyder: från den ohyggliga (eller sällsporda) sjukdom, som har: hemsöktes oo, medan det hos Brate heter: om hon dukar under av sjukdomen. Med 1 Erik Brate, Östergötlands mainsknfter, häfte 3, Stockholm l9l8, Sid. 227 ff. 0. pl. LXXXlX: 46. Se även bilaga 3 här nedan. 47 hänseende av den rent språkliga sidan av saken må det fram hållas, att den förra läsningen är mera enkel och naturlig, den senare_ däremot förutsätter en situation, som, om också ej otänkbar, .dock torde vara skäligen osannolik. Varehärmed hur som hälst, ej heller denna divergens är av betydelse för uppfattningen av inskriften i dess helhet: denna är ej någon gravskrift, i första hand avseende att med dela personalia, utan blyrullen är att betrakta som en amn lett, som med sin besvärjelse skulle tillförsäkra en död en ostörd vila i graven. För övrigt få vi veta, för det första att inskriften avser en kvinna vid namn Benedikta, för det andra att hon lidit av en svår sjukdom. . Gravskrifter på blyplattor, härrörande från 1100 och 1200 talen, äro sedan gammalt kända från Danmark, där i ett 10 ,tal exemplar, av vilka den i Valdemar den stores grav i Ring sted anträffade är den mest bekantal. Detta är dock inskrif ter med nekrologiskt innehåll, historiska inskrifter således, och blyplattor med sådana gravskrifter äro också funna på flera håll i England, Belgieng, Tyskland och Österrikes, iför nämliga personers gravar från 9001500talen. Vida sällsyntare äro emellertid de amulettartade smårem sorna och plattorna av bly. Från Norge äro blott två dylika * kända, den ena stammande från en kristen grav inorra delen av landet, den andra är anträffad vid Loms kyrka i Gudbrands dalen, och dess inskritt är liksom Alvastrarullens på latin och skriven med runor. innehållet är det vanliga Pater noster jämte de fyra evangelisternas namn*. 1 .1. Kornerup, Om Middelalderens Begraoelsesmaade i Danmark, Aarbøger f. nordisk Oldkyrrdr'ghed og Historie 1873, sid. 265 fi. 2 J. J. A. Worsaae, Minder fra Valdemar den Stores Tid, Ooersr'gt over det Kgl. danske Vidensk. Selskabs Forhandlr'nger 1855, nr 7 o. 8, sid. 32 ff. 3 Heinrich Otte, Handbuch. der kirchlz'cherr KunstArchäotogie des deutschen Mittelalters, Leipzig 1868, sid. 241. 4 Stephcns, ned. anf. arb., sid. 4. 48 I Danmark är blott ett enda dylikt fynd gjort. Det här rör från en medeltida kyrkogård i Odense och består av en hopvikt blyplatta med en inristad bön, till största delen på latin och skriven med runor. Amuletten är avsedd för en kvinna vid namn Asa och dateras av Stephens till tiden om kring år 10001. Vad Sverige beträffar, är den nu vid Alvastra funna bly« remsan den första i sitt slag; inga dylika gravskrifter på bly, vare sig med biografiskt innehåll eller med besvärjelser, äro förut kända från vårt land. ' Till frågan om, vem denna Benedikta kunnat vara, samt från vilken tid inskriften kan datera sig, återkommer jagi samband med spörsmålet om byggnadens bestämmelse (se nedan sid. 81 ff.). 5_ För att nu återvända till den stora stenkistan, visar fig. 41 dess dimensioner och högst egenartade konstruktion. Si dornas iinhuggna, på utsidan finslipade kalkstenshållar äro infalsade i den av en enda kalkstensskiva bestående botten hällen, och gavlarna äro i sin ordning infalsade ilångsi dorna. Snett Över varje hörn löpa rännformiga urtagningar, ' vilka i ändarna övergå i nedborrade hål. Hår ha tydligen va rit infällda nu försvunna järnkrampor, vilka 'fästs medelst ned gjutet bly; i ett av, hålen finnas. ännu rester av detta bly. Hällarna äro som sagt släta, utan någon inskription ellgärne ' ring, blott den i yttre långsidan är upptill på båda ka erna försedd med en avfasning, som på yttre kanten är mera fram trädande än på den inre; denna avfasning fortsätter ej ända fram till hållens ändar, utan slutar mitt för de nyssnämnda hålen för järnkramporna. Slutligen bör omnämnas den smala och gråhda rånna, som löper tvärs över långsidornas insidor från överkant till underkant, och som motsvaras av en full 1 George Stephens, Det inlästa. hidtü kjendte Dokument pan Dansk, Aarbøger 1885, sid. 1 lt. Sedan Kornerup och Stephens behandlade dessa danska fynd, hava, enligt meddelande från museumsdirektör M. Mackeprang, inga dylika blyplattor anträffats i Danmark. 49 ständigt likartad ränna mitt Över bottenhållen. Att dessa rännor markera en nu försvunnen skiljevägg är' uppenbart (jfr nedan sid. 83 f.). * Tyvärr saknas locket; inga som hälst spår där av kunde upptäckas vare sig utanför eller inuti kis tan. Huruvida även detta varit av kalksten vilket a priori vore närmast att antaga eller av trä1 är därför omöjligt att nu avgöra. Där emot kan man utan svårighet se, hur det varit fastgjort. I överkanten på den bakre långsidohäl len finnas utom de båda hålen för järnkram porna fyra andra, men betydligt mindre, ned borrade hål? Två hål med fullständigt samma vidd finnas vidare i vardera gavelhällens överkant, dock ej Symmetriskt placerade, utan i den åt nämn da långsida vända delen av hallen. Slutligen an träffades på bottnen av prånget innanför samma långsida en 18 cm. lång jämnagel med fyrsidig (närmare bestämt rektangulär) genomskårning, utom Fig' 44. Järn_ mot spetsen, där den är mera rundad (tig. 44). :gggâäplflgz: Det är att märka, att dessa båda olika delar av “mm ”i järnnageln dessutom skilja sig från varandra på så sätt, att' det e. 1,3 cm. långa spetspartiet har en liksom genom nöt ning uppkommen, jämnare yta. Detta parti har en diameter, som synes fullständigtavpassad efter vidden på de nyssnämn _da åtta borrhålen, vilket i förening med fyndomständighe terna gör, att det ej kan råda något tvivel om att denna järn nagel jämte ytterligare sju andra av samma slag fasthållit_ locket. Detta har således varit försett med åtta moâsvarande 1.Härför skulle möjligen kunna tala dels att de hål, som varit anbragta i locket, haft fyrkantig genomskärning (se nedan), vilket tyder på ett mera låttarbetat material än kalksteu, dels i någon mån dess tjocklek (se nedan) ävensom den omständigheten, att det nu saknades, vilket ju skulle kunna få en naturlig förklaring, om det varit av trä. 2 Ett av dessa skär något in i kanten på det ena kramphålet. 50 hål, dock ej runda som sidohällarnas, utan fyrkantiga, och dessa hål ha naturligtvis gått tvärs igenom detsammal. Då det vidare kan antagas, att järnnaglarnas övre ändar av prak tiska och estetiska skäl ej' fått skjuta upp över dess yta, utan legat ungefär i nivå med denna, skulle härav den slutsatsen kunna dragas, att lockets tjocklek varit c. 16,7 cm. Men även i den främre långsidohällens överkant märkas tvänne nedborrade hål. Dessa äro ,dock fyllda med bly, vari sitta, som det synes, ett par nu tillstukade eller avbrutna järn stift, antagligen avsedda att gripa in i motsvarande hål på lockets undersida. Dessa båda hål skulle följaktligen ej be höft gå igenom detsamma, och på så vis skulle man ha vun nit den fördelen, att de synliga hålen med järnnaglarna kon centrerats till lockets bakre del, där de lätt kunnat döljas och i varje fall ej varit så i ögonen fallande, medan dess främre del visat en' fullständigt intakt och hel yta. På detta sätt har locket legat fästat, stumt mot sidohäl larnas överkanter, utan någon infalsning och, såsom den yttre avfasningen på främre långsidohällen synes antyda, föga eller intet skjutande ut Över kistans sidorg. Såsom ett totalomdöme om denna kista bör än en gång framhållas, att den är högst egenartad, och att något mot svarande förut ej anträffats åtminstone i vårt land. Som synes föreligger här påtagligen en träkonstrukiion överförd i stenB. 1 nu ifrågavarande byggnad ha emellertid stått tre dylika 1 Om man antaget, att järnnaglarna suttit fastgjorda i locket och detta 'vid upprepade tillfällen avlyftats och åter pålagts, blir spetspartiets nyssnämn da nötta yta förståelig. Åtskilligt kan dock tala mot denna förklaring. 2 Denna avläsning har måhända tjänat det praktiska syftet att underlätta lockets avlyftande; under alla omständigheter är det mycket svårt att förstå den inre avfasningens innebörd. 5 i huvudsak samma konstruktion förekommer på ett par förvarings kistor av trä från vår medeltids första århundraden (Sune Ambrosiani, Lär från Mysslinge, Uppland, och dess släktingar, Fataburen 1909, sid. 15 ff). Jfr också stavbyggnadskonstruktionens nåt och fjäderanordning. 51 kistor., Såsom ovan nämnts förefanns det ju goda skäl'för det antagandet, att den stora uppvräkta kalkstensplaitan och alla de övriga smärre hällfragmenten utgjorde resterna av två stora stenkistor. Den nu funna, stående kistan bekräftade detta antagande: konstruktionen är fullständigt identisk, t. 0. m. spår av avfasningen och de nedborrade hålen finnas på de nämnda fragmenten, och måtten äroi huvudsak desamma. ' Och den i det föregående likaledes omnämnda kalkstens hållen vid klosterkyrkan' är bottenhällen till ytterligare en alldeles likartad stenkista 1. Typen får sålunda tills vidare betraktas som en rent lo kal företeelse, t. u. företrädd av fyra exemplar. Före fyndet av blyrullen kunde väl ännu någon tvekan råda om dessa kistors bestämmelse, idet att man möjligen skulle kunna tolka dem som kistformigt uppbyggda altaren. Dock förelågo redan då vissa bestämda skäl mot ett dylikt antagande. Vad först läget beträffar, gäller ju som en all män regel, att altaret eller, där flera sådana finnas, huvud altaret under'den äldre medeltiden ligger antingen mitt i absiden eller, om kyrkan har rak avslutning i öster, mitt fram för och invid östra gaveln, dock med baksidan ej förbunden med själva muren, utan fritt, detta för att möjliggöra fri pas» sage runt omkring? Här är emellertid den ännu stående kis tan, som, om antagandet vore' riktigt, skulle utgöra huvud altaret, placerad 'uppe i byggnadens nordöstra hörn och, om också ej direkt förenad med väggen, dock ej heller fri, i det att det smala prånget därbakom med sin uppmurade botten 1 Här bortses från de oväsentliga skiljaktigheter som föreligga:den sist nämnda hällens hål, den stående kistans tudelningsanordning och den upp resta bottenhällens svagt böjda yta. 2 Nedan (sid. 57] framhålles, att byggnaden måste uppfattas som ett cistercienserarbete. Bland de många detaljerade bestämmelser, som cister cienserna hade att iakttaga vid uppförandet av sina kyrkor, fanns just en tydligt formulerad föreskrift av innehåll, att högaltaret skulle ligga fritt, 'majus altare a muro sejungitur ut circuiri possit" (P. Hermann Rüttimann, Der Bau :md Kunstbem'eb der Cistera'enser, Bregenz 191l, sid. 36, anm.). 52 alldeles utesluter varje fri passage. Lika oförenligt med allt vad man känner om de medeltida altarenas konstruktion är det sätt, varpå dessa kistor uppförts. Medan de förra alltid äro massivt uppmurade1 och upptill täckta av den flata altarski van, i vilken eller i den murade sockeln därunder den lilla relikgömman, stundom med invigningsurkunden, befinner sig, föreligger här en ren kistkonstruktion av relativt tunna hällar. ^ . Blyremsans inskrift säger oss emellertid nu klart och tyd ligt, att en död har vilat i den stora Alvastrakistan, att denna m.. a. 0. är en graokista, en sarkofag, och därmed följer gi vetvis, att även (ieövriga kistorna tjänat samma ändamål. , Dessa sarkofager äro emellertid i sittslag enastående, ej blott *med hänsyn till sin konstruktion, utan till hela sin anläggning. _ ' När man här i Norden under medeltiden började begrava förnämligare personer i kyrkorna, lades graven under kyrkans golv2 eller stundom i dess mur, och så fortfor man ända till långt_ in på 1300talet, då mera iögonfallande gravkistor, i form av, sarkofager, började' uppföras ovan jord, sålunda mera mot svarande tidens smak än de tidigare blott med en gravsten, utmärkta' grifternas. Dessa Aivastrasarkofager, vilka, såsom i det följande (sid. 60 ff.) skall visas, måste hänföras till 1100 talets senare hälft och de första årtiondena av 1200talet, stå sålunda fullständigt isolerade. \ ' Är nu denna gravtyp av främmande eller inhemskt ursprung? Vid omnämnandet av “Sverkersgårdens“ gravfält har jag fram hållit, att de förnämligare gravarna därstädes utgöras av ovan markytan delvis synliga kistor av'kantställda stenhällar. Detta är en gravform, som, enligt vad de senaste årens forskning 1 Se t. ex. Hans Hildebrand, Sveriges Medeltid. 3, Stockholm 1898 " 1903, sid. 254. De av Otte, anf. arb., sid. 98, anförda, högst sällsynta un dantagen endast bekräfta, for Tysklands vidkommande, denna regel. '3 Liksom ute på kyrkogårdarna under jordytan'. 3 Se t. ex. Kongegra'øene r' Ringsted Kirke, Kjabenhavn 1858, sid. 38. 53 ädagalagt, under 1000talet varit mycket utbredd' ide söder om Mälaren liggande delarna av vårt land och ej minst i Östergöt landl. Emellertid har den undergått en gradvis skeende för ändring, bl. a. på så vis att sidohällarna allt mer höjts över jordytan, en utveckling, vars slutstadium markeras av den ståt liga Eskilstunakistanä. Möjligt är nu; att Alvastrasarkofagerna utgöra en härmed i viss mån parallel, ehuru ännu senare, lo kal utvecklingsform med “Sverkersgärdens“ 1000talshällkist0r som utgångsstadiumä. Men i stället för Eskilstunakistans närmast om ett korthus erin rande konstruktion äro Alvas trasarkofagerna ovanligt so hopfogade_ Jag har re_ Pig. 45. Skiva av ben. “ISverkers dan framhållit, att här före kape'let ' mmm' [2' ligger en i sten överförd träkonstruktion, vid denna tid sedan länge känd och använd ivårt'land4. » Härmed har jag blott velat säga, att förutsättningarna för Alvastrasarkofagernas såväl allmänna karaktär som mera spe ciella konstruktion kunna finnas inom landet. Å andra sidan skall det måhända komma att visa sig, att denna gravform går tillbaka på främmande förebilder, som då väl närmastäro ,att söka i cistercienserordens hemlandñ. Slutligen böra omnämnas några fynd, gjorda utanför bygg naden. Undersökningen här omfattade blott en intill muren liggande remsa av marken, ungefär från mitten av den södra 1 Se härom Sune Lindqvist, Den helige Eskils biskopsdöme, Antikva risk Tidskrift. 22: 1. '3 Lindqvist, auf. arb., sid. 101 ff. 3 Dylika hällkistor ha funnits även på andra ställen i trakten, vid V. Tollstads och Våversunda kyrkor. * Finnes möjligen något samband med de medeltida gravkistorna av trä? Några sådana av just denna omsorgsfulla konstruktion torde dock ej vara kända. ' _ 5 Däremot efter allt att döma icke i Tyskland (se Otte, arrf. arb., sid. 235). . Jul* * 54 långsidan runt östra gaveln och fram till den norra långsidans mitt. Utom en _mängd djurben. ävensom ett stort antal spikar av järn, tydligen härrörande från taket, anträffades härvid utanför den norra muren, i och under den medeltida markni Fig. 46. Beslag av brons. “Sverkers Fig. 47. Sporre (P) av järn. “Sver kapellet'. Alvastra. 1f1. kerskapellet”, Alvastra. 1/1. vån: en intill 0,3 cm. tjock skina av ben (tig. 45), med ena än dan möjligen avbruten i gammal tid, mycket .glatt och slät på ena sidan, på den andra blott grovt avjämnad, måhända _ att betrakta som ämne till en kamm el. dyl., dessutom en, sporre (9) av järn (fig. 47) och slutligen dels ett rem(?)beg slag av brons med eninit av järn ivardera ändan, dels en bit ' av ytterligare ett dylikt beslag, här i stället med en nit av brons (båda återgivna å fig. 46). Denna undersökning bragte emellertid i dagen även nå got annat och av större intresse. På olika ställen blottades ett antal runda små stensärtningar (en av dessa avbildad å fig. 39, sid. 40), belägna på 16 mzs avstånd ' från muren, tre söder om den södra in gången, en fjärde utanför sydöstra hör net, en femte i byggnadens mittlinje utan för östra gaveln, en sjätte utanför nord östra hörnet och en sjunde 5 m. åt väs ter utanför norra muren. Såsom bilden visar, utgöras de av små kalkstenshällar (stundom i stället smärre klumpstenar), Fig_48_ Korsfwmigt be_ ställda på kant, men något lutande inåt 513% av järn från stolp _ hålet tig. 39. 'Sverkers och med överkanten ungefär 1 den me kapellet“, Alvastra. lfa. 7, :I M 55 deltida marknivån. En av dem, den här återgivna, utgrävdes fullständigt. Den befanns därvid fylld med mylla, och när denna bortskaffats, bildade stenarna ramen kring ett upptill c. 0,2 m. vitt, nedåt sig vidgande hål. Myllan innehöll några små rester av färmultnat trä, och nere på det orubbade gru set, omkr. 0,3 m. under stensättningens överkant låg det å fig. 48 avbildade, korsiormiga järnbeslaget, med den 4,4 cm. långa piggen pekande rätt uppåt. På denna kvarsutto ännu rester av rostimpregnerat trä, med fibrerna i piggens _ längdriktning. Allt detta visar, att i det av stenarna bildade hålet befunnit sig ett föremål av trä, i vars nedre del nämnda järnbeslag varit fästat, och uppenbarligen har detta träiöre mål varit en nedsatt trdstolpe med det lilla järnkorset insla get i nedre ändan. Härav torde utan vidare framgå, att dessa stensättningar utgöra skoningen krng stolplzál. Vilket ändamål dessa stolpar haft är däremot tills vidare en öppen fråga. Att de på något sätt stått i samband med bygg naden är uppenbart, och beslagets form, korset, tyder också härpå. Men hur? Att de skulle ha ingått i något slags stäng sel runt byggnaden år med hänsyn till hålens sinsemellan av vikande avstånd från muren uteslutet, och just denna omstän dighet talar för övrigt för att de ej alla äro från samma tid. Hava har stått kors av trä, nedsatta för att man vid dem skulle göra sin andaktl, eller för att de skulle utmärka den plats där någon person ljutit en våldsam dödz? Man skulle även kunna tänka sig, att dessa stolpar haft något med belysning att skaffa, att de sålunda kunnat utgöra yttre motsvarigheter till de “ljusstolpar“, som annars hade sin plats på korgotvets, eller att på dem brunnit ljus, liksom ljus skulle brinna vid helgons eller andras gravart, eller att de stått i samband med kyrk liga processioner utanför byggnaden på vissa högtidsdagar, 1 Hildebrand, anf. arb.. sid. 411. '3 Hildebrand, anf. arb., sid. 407 ff. 3 Hildebrand, nnf. arb., sid. 545. 4 Hildebrand, anf. arb., sid. 556. Otte, auf. arb., sid. 261 ff. 56 då man skulle “om kyrkan med ljus gänga”, och då man mycket väl torde kunna tänka sig, att fast, artificiell belysning förekommit, eller slutligen att vid de vallfärder, som av flera tecken att döma företagits till denna plats, de vallfärdande här placerat sina medförda ljus och förrättat sin andaktg. I varje fall vill man gärna sätta dessa stolphål i förbin delse med de ceremonier, som härstädes uppenbarligen ägt rum (se nedan sid. 70 ff.)', och det är att hoppas, att när gräv ningarna här återupptagas, klarhet skall bringas i denna fråga. Även återstår att i byggnadens inre grundligare under söka marken under golvnivån; så t. ex. stå omedelbart in nanför den södra ingången några kantställda stenar (se fig. 13)3, om vilkas bestämmelse det i. när omöjligt att yttra sig. Att här kan bjudas på åtskilliga överraskningar är ingalunda uteslutet. . Ehuru således undersökningarna på denna punkt av stora fyndområdet vid Alvastra ej äro slutförda, berättiga dock de redan vunna resultaten till vissa bestämda slutsatser rö rande byggnadens ålder och karaktär. Redan det vid försöksgrävningen år 1916 blottade mur partiet gav, som förut'nämrit, ett intryck av samtidighet med klosterkyrkan; ävensä fö'reföll det sannolikt, att här doldes lämningarna av en byggnad med kyrklig bestämmelse. Detta första, givetvis rätt obestämda intryck visade sig under under sökningens gång allt mera riktigt. _ Det som nu återstår av denna byggnad är till sin all männa karaktär så fullständigt överens'stämmande med klos terkyrkan, naturligtvis så långt en jämförelse är möjlig, att 1 Hildebrand, auf. arb., sid. 556 0. 790. 3 Denna sistnämnda förmodan har med all reservation uttalats av d8n med hithörande förhållanden förtrogna pastor Edw. Ortved i Orehoved, Dan mark. Jfr också den av Otte (auf. arb.. sid. 124) omnämnda, stora ljushål laren av sten i vallfartskyrkan f Wilsnack i Brandenburg. 3 En av dem synlig å fig. '29. 57 det ej kan råda något tvivel om att här föreligger ett verk av denna cisterciensiska byggnadskonst, för vilken sträng enkel het och saklighet är den bärande principen. Måhända är det för djärvt att beträffande byggnadens planläggning sätta dörr öppningarnas läge i samband med det för cisterciensersche mat utmärkande draget med ingång dels i väster, dels i sö der invid södra korsarmenl; detta kan vara en tillfällighet. Men någon tillfällighet är det ej, att vi här återfinna denna utomordentliga behandling av stenen, som utgör en av cister cienserarkitekturens mest framträdande egendomligheter, och som blev av så stor betydelse för vår egen inhemska kyrko byggnadskonst. Endast detta är nog för att karaktärisera byggnaden som ett cistercienserarbete. _ Härtill komma några särskilda detaljer, sorn till tiden knyta den än närmare samman med klosterkyrkan. Allt för stor be tydelse får kanske ej fästas vid den omständigheten, att det i fråga Om orienteringen föreligger en _ med vederbörlig hänsyn tagen till de enklaresurser, som stodo dåtidens bygg mästare till buds påfallande överensstämmelse: avvikelsen \ från ÖVriktningen går i båda fallen mot NOSVQ. Frå gan_ om de faktorer, som ligga till grund för kyrkornas orien tering, är ju ännu i viss mån outredd, men förnekas kan det ej, att i detta fall överensstämmelsen kan bero på annat än en slump. Större vikt bör emellertid fästas vid ett par mått, som återkomma på båda hållen. “Oxlakullens“ byggnad har en murtjocklek av 1,2 rn., klosterkyrkan på vissa ställen i stort sett densamma (1,141,23 m.), och den förra är invändigt prak tiskt taget lika bred som mittskeppet i den senare (resp. 6,95 m. och 6,866,89 m.), något som i sin mån talar för att även den förra byggnaden varit välvd, att i båda fallen valven haft 1 Således i södra långsidans östra del. Se Sigurd Curman, Bidrag till kännedomen om ci'sfercfenserordens byggnadskanst, I, Stockholm 1912, fig. 6, sid. 38. 2 “Sverkerskapellets“ avvikning är C. 15”, klosterkyrkans c. 30°. 58 samma mått, ja, möjligen rent av att samma schablon använts vid valvslagningenl. ' Sedda var för sig, kunna ju dessa överensstämmelser vara rena tillfälligheter, men knappast när de som här uppträda I tillsammans”. Det synes mig därför ej för djärvt att antaga, att “Oxlakullens“ byggnad är samtidig med klosterkyrkan, vilken väl ganska snart efter kiostrets grundläggning (enligt den säkraste uppgiften är 1143) blev påbörjad, och som stod färdig ett 40tal år senare (invigd år 1185), ja, att samma hän der arbetat på båda hållen, m. a. 0. att vi här hava framför oss ett verk av samma konverser, “fratres barbati”, som åt följde det från Clairvaux till Alvastra dragande första brödra konventet eller senare blevo ditkallade. Möjligheten för en ännu skarpare datering av nu ,'fråga varande byggnad sammanhänger med den' fråga, som' ;amför alla andra tränger sig fram, och som nu återstår att söka be svara: För vilket ändamål har denna byggnad nere vid Vät terns strand blivit uppförd? Att den skulle vara av profan karaktär är fullständigt uteslutet; Det kan ej råda minsta tvivel om att vi hava fram för oss lämningarna av en liten kyrka eller snarare ett kapell. Det har förut (sid. 25, anm.) nämnts, att Kjellberg hit ' velat förlägga Hästholmens kyrka, som, att döma av en ur kund av år 1327, vid denna 'tidpunkt skulle 'vara nybyggd, men samtidigt framhållits, att detta antagande redan med hän syn till traktens topografi måste vara oriktigt. Visserligen var 1 Att byggnaden varit välvd har jag redan förut (sid. 37 f.) framhållit som mera sannolikt. 2 Måhända borde man då även vänta, att sockelns skråkant skulle i båda fallen ha fullständigt samma proportioner. Nu föreligger en om också ganska oväsentlig avvikelse beträffande denna detalj. men denna omstän dighet tillmäter jag ej någon betydelse för föreliggande fråga, då i själva klosterkyrkan skråkantens proportioner ej överallt äro desamma. Vad åter angår förekomsten av gråsten i murarna, saknas visserligen detta material i de nu stående delarna av klosterkyrkan, men förekommer i andra till klostret hörande byggnadsfämningar. _Tum._'llñlMl _ 59 Hästholmen under medeltiden en kvalitativt mera betydande ort än nu (en “villa forensis“, d. v. 3. mindre stad,köpp1ats, köping), men att den därför skulle ha omfattat ett område, som sträckt sig åtminstone från det nuvarande Hästholmen, där ju Gerdt Sna'kenborgs borg längre fram på 1300talet reste sig, ända fram på den andra (norra) sidan av Ãlebäcken, synes mig fullständigt otänkbart; Ålebäckens utlopp ligger dock på 1,3 kmzs avstånd därifrån, vilket skulle betyda ett samhälle av minst samma storlek som Vadstena ivära dagar. Och att kyrkan skulle ha uppförts utanför samhället och därtill på andra sidan Ãlebäcken kan lika litet antagas. När det nu härtill framgått, att det nyfunna kapellet måste ha uppförts någongång under senare hälften av 1100talet, se vi, att även tidsförhållandena omöjliggöra en kombination med Hästhol mens kyrka. Att denna i stället är att söka i definuvarande samhället skall jag i det följande (sid. 89 f.) visa. Att “Oxiakullens“ byggnad över huvud ej varit en för menigheten avsedd församlingskyrka är uppenbart. Socknens kyrka fanns sedan länge på samma plats, där V. Tollstads nuvarande kyrka reser sig (se ovan sid. 21, amn. 1). Däremot skulle man möjligen kunna tänka sig, att den kyrka, som re dan på lOOOtalet synes ha legat uppe på höjden vid “Sver kersgården“ (SE ovan sid. 18), vid denna tid av en eller an nan anledning blivit ersatt med en ny, den nu funna, som då skulle ha uppförts med sakkunnig hjälp från klostret; ty klost rets egen kyrka var under den äldre klostertiden obevekligt stängd för ortens folkl. Men nu ifrågavarande kapell har ej lämnat rum för något större antal åhörare på grund av de 1 Klosterkyrkan "var ingen sockenkyrka, den var icke till för att låta me nigheten höra Guds ord eller åse mässans heliga skådespel, utan den var byggd för klosterfolkets andaktsövningar“. . . . . 'För lekfolket fanns ingen plats; de hade enligt den ursprungliga avsikten ej tillträde till kyrkan (se nare fingo rnän tillträde till dess västra del)". . . . . “under inga omstän digheter fick en kvinna slippa inom klosterporten" (Knut B. Westman, Den svenska kyrkans utveckling från .S:t Bernhards tr'devaru till Innocentius [11:53, Stockholm 1915, sid. 56 f.). 60 här stående, allt dominerande sarkofagerna. Det är just desSa sarkofager, som ge byggnaden dess karaktärgden och gra varna höra samman som en helhet. Byggnaden är uppenbar ligen en graekyrka. . Och vilka ha här funnit sin vila? Att begrava inuti kyr kan var ju under medeltiden en mycket vanlig sed, men först ett gott stycke in på 1200talet öppnades här i Norden kyr korna för döda av ringare börd; dessförinnan var det blott högtställda personer, kungliga och furstliga, de högsta and liga samt en kyrkas eller ett klosters grundläggare, som den na förmånsrätt tillkoml. Vi kunna således a priori taga för givet, att det varit synnerligen förnämliga personer som be gravts i kapellet, och vidare att de på ett eller annat 3_ tt va rit knutna vid trakten utan att dockhtillhöra klost "it, ty i så fall skulle de ha jordats inom dettas murar. ' Men under den tid det här är fråga om kunna inga i högre grad ha uppfyllt dessa kvalifikationer än medlemmarna av Sverkersätten, denna genuint östgötska släkt, på vars stam gårds mark vi just befinna oss; ja, härvid kunna knappast några andra personer ifrågakomma. Vi ha således, om också delvis med nya synpunkter, kommit till samma antagande, som redan vid försöksgrävningen är 1916 föreföll sannolikt. Senare generationer har aldrig förunnats att på ort och ställe undersöka i vad mån den allmänt vedertagna åsikten, att Alvastra klosterkyrka skulle vara Sverkersättens gravplats, har' ett faktiskt underlag. Den ännu i dag på orten gängse traditionen utpekat den som sådana, likaså redan våra första hävdatecknare under 1400 och 1500talen, Ericus Olai och Olavus Petri. Vad nu närmast Sverker den äldre beträffar ? detta är kärnpunkten i hela problemet, ty att även de yngre medlemmarna av ätten begravts på samma ställe, där 1 Se t. ex. Emil Ekhofl', S:t Clemens kyrka i Visby, Stockholm 1912, sid. 54. 2 Från vissa av denna traditions mera detaljeradeuppgitterfâr dock bort scs, så t. ex. är “Sverkerska graven' omedelbart söder om södra korsarmen i själva verket kyrkans sakristia. 61 om kan intet tvivel råda säger Olavus Petri, att “han wardt begraffuen i Aluastra widh höga altaret”, och Ericus Olai förklarar lika uttryckligt i sin år 1470 fullbordade krö nika, att han “ligger begrafven uthi Alfvastra, under en stoor Steen, fram wedh thet största Altaret uthi HögChoren" 2. Des sa uppgifter, särskilt den sist anförda, äro ju så bestämda, att man ej torde ha rätt att betvivla, att under 1400talets senare hälft konung Sverker och med honom även de övriga medlem marna av släkten verkligen lågo begravna i klosterkyrkana. Emellertid finnes en ännu äldre källa, dets. k. Registram Upsalease av år 1344, som likaledes uppger, att konungen “blev begraven i Alvastra kloster”. Upsalaregistret åter går i denna del tillbaka på Västgötalagens till sitt ursprung minst 100 år äldre konungalängd (författad någon gång mellan åren 1222 och 1250), i det att det utgör en latinsk version av denna, dock som bekant ej en fullständigt ordagrann över sättning; dels utelämnar den nämligen en det ur upsaliensisk synpunkt mindre viktiga detaljer, dels innehåller den vissa till iägg och förtydligandenñ. Se vi nu efter vad grundtexten, konungalangd'en, säger oss om konung Sverker, heter det i denna punkt, att “han är jordad i Alvastra“ och intet vidare“. 1 En Swensk Cröneka, Olavus Petri' Samlade Skrifter, 1V, Uppsala 1917, sid. 53. 2 Joh. Sylvii översättning, Stockholm 1678, sid. 121. “sepultusque est in Alvastra, et positus sub lapide magno circa summum attare” (Chro nica Ericr' Olai, Scriptores Reram Svecicaram Medfr' Aevi, 11, Upsala 1828, sid. 43). 3 Av yngre författare mä här endast anföras Johannes Messenius, vilken uttryckligen säger, att Sverkersättens medlemmar lâgo i klosterkyrkan(Tumbw etc., Stockholm 1611, sid. 32). 4 'et sepulturarn habuit in cenobio monachorum quod dlcitur alwastrum" (Schlyters edition, Stockholm 1827, sid. 301)_ 5 Natanael Beckman, Ur vår äldsta bok, Stockholm 1912, sid. 28. 5 “Elliufti war. Swarkir. konongar gambli. han war cornubae sun .i. östraagötllanöi. hans hzestae swen myröi han iula: otto. sum han skuldi till kyrkyu fara. oc han aer ioröaeöhaer .i. alwastrurn. (spärr. här) oc han byrieöpi fyrst oc aalfti han paat clostaer. surn guö [ett sial nu hans Det nyutae" (Schlyters edition, Stockholm 1827, sid. 301). 62 Frågan är nu, hur det fylligare uttrycket i Upsalaregistret skatt tolkas. Möjligt är naturligtvis, att detsamma grundar sig på ett vid mitten av 1300talet föreliggande faktiskt förhål lande, att konungens grav således vid denna tidpunkt fanns på den nyssnämnda av Ericus Olai angivna platsen ikloster " kyrkan. Men lika antagligt torde det vara, att det är ett för tydligande tillägg; antingen skulle då översättaren ha satt grundtextens uppgift om gravplatsen, “i alwastrum", i sam band med det strax efteråt kommande uttrycket “pest clostaer“, en sammanställning, som hur naturlig den än från hans synpunkt kunde förefalla dock är fullständigt hypotetiskt"1, eller också skulle här föreligga ett rent antagande, gjortutan vidare på fri hand, men mycket förståeligt, om översättâlt'en vilket gott kan tänkas varit fullständigt obekant med de lokala förhållandena vid Alvastra. : lIuru härmed än må förhålla sig, kvar står, såsom profes sor Beckman redan framhållitg, det faktum, att den till tid som rum händelserna mera närstående grundtexten, konunga längden, endast säger, att Sverker blivit begraven “i Ali/as tra", m. a. 0. ndgonstädes 'vid Alaastra, och att således den för nu ifrågavarande spörsmål mest 'trovärdiga källan ej för bjuder det här gjorda antagandet om det nyfunna kapellets betämmeise. \ A andra sidan kan en omständighet anföras som gör det mindre antagligt, att konungen efter mordet blev jordad i klos trets kyrka. Jag tänker då ej så mycket på det förhållandet att endast en mindre del av kyrkan vid denna tidpunkt kan ha varit färdig; helt visst har man här iakttagit den vanliga regeln att börja byggnadsarbetet i öster, och korpartiet bör 'således är 1156 ha hunnit uppföras och blivit taget i bruk, följ aktligen även variti stånd att mottaga det kungliga liket. Vad 1 Landsarkivarien Kjellberg har (Meddelanden 1917, sid. 14 0. 16) på samma sätt ställt de båda uttrycken i förbindelse med varandra. 3 Meddelanden 1917, sid. 11 o. 16, anm. 63 jag däremot syftar på är att man med skäl kan ifrågasätta, huruvida över huvud en gravsättning i kyrkan varit förenlig med de för cistercienserklostren gällande bestämmelserna. Det är redan (sid. 60) framhållet, att endast samhällets högst ställda vid denna tid kunde få vila inom kyrkornas murar. Men i denna punkt utmärkte sig just cistercienserordens sta tuter för en särskild stränghet. På grund av de allt oftare in kommande framställningarna om erhållande av begravnings tillstånd blev det redan tidigt nödvändigt att lagligt reglera begravningsrätten och samtidigt göra en bestämd rangskill nad' gällande för klostrets olika avdelningar. Därvid förbe hölls själva kyrkan för konungar, drottningar och biskopar. Det är då. att märka, att detta generalkapitelbeslut, som upp rätthölls med stor noggrannhet, fattades så sent som år 11941. Detta torde visa att cistercienserklostren senare än andra öpp nadesjtör de döda; att de även för övrigt voro länge stängda 1. för utomstående är redan iramhället. Helt visst kan man då antaga, att ett 40tal år tidigare abbot Gerhard, dels på grund av sina egna förbindelser med Clairvaux, .dels med hänsyn till sitt klosters särskilda rangställning inom landet, ansett sig, i en lighet med den inom orden sålunda gällande stränga upp fattningen i denna fråga, böra tillbakavisa tanken på att bereda den döde konungen en grav i klosterkyrkan. Det är nu mycket väl tänkbart, att Gerhard funnit en me delväg mellan sin pliktkänsla och sin hett naturliga önskan att giva sitt klosters grundläggare en vilostad i klostrets fråga, på så sätt att han låtit uppföra ett särskilt gravkapell _ det nu funna , visserligen ej inom klostrets murar, men ändock i dess närhet och på dess egen mark, en anläggning, som m. 1 Rüttimann, anf. arb.,'sid. 50. Fil. dr friherre Carl R. af Ugglas har benäget delgivit mig detta viktiga citat. Detbörobserveras att den första kungabegravningen i Varnhems klosterkyrka ägde rum vid Knut Erikssons död 1196. Vad beträffar Sorø, råda där särskilda förhållanden, på det när maste förbundna med Absalons personlighet (se J..B. Leffler, Danske Grav stene fra Middelalderen, Kjabenhavn 1889, sid. 7 f.). ' 64 a. 0. skulle kunna karaktäriseras' som ett annex till klöster kyrkan. Att gravkapeilet i “Oxlakull'en“ företer flera över ensstämmelser med klosterkyrkan, och att det måste betraktas v som ett cistercienserverk, är redan framhållet. Men varför har det byggts just här? En särskild anled ning måste ha förelegat, ty när man under medeltiden upp förde en kyrka, förlades den i regel till den högsta punkten i terrängen, ej som i detta fall till en sänkal. Uppenbarligen står valet av denna platsi något samband med platsen för konung Sverkers död. Ortstraditionen om konung Sverker har, såsom en folk tradition gärna gör, koncentrerat sig på de fantasien eggande momenten, konungens död och den otrogne tjänarens pinliga ändalykt. Den senare tilldragelsen skall, såsom vi minhs, ha ägt rum på det ställe, där “Sverkersgårdens“ avrättnings plats nu blivit funnen. Vad åter mordet beträffar, utpekas vägövergången över Ãlebäcken samstämmigt som platsen för detsamma. Detta ställe är, lokalt' sett, den fasta punkt kring' vilken traditionen i övrigt vrider sig; däremot skiftar den nå 4 got, när det gäller att närmare lokalisera utgångspunkten och målet för konungens olyckliga kyrkfärd. Vanligtvis uppgives det senare ha varit Alvastra klosterkyrka, och en under så dana omständigheter passande utgångspunkt har man erhållit i Hästholmenz, så mycket mer som de därstädes ännu på 1600talet ovan jord synliga, medeltida byggnadslämningarna (se nedan sid. 89 ff.) lätt kunnat ge anledning till den förmo dan, att konungen bott på denna plats. Denna version läm nar således V. Tollstads kyrka fullständigt ur räkningen, natur ligt nog, då en färd HåstholmenÄlebäckenTollstads kyr ka skulle förutsätta en fullständigt otänkbar krokväg (se fig. 1).› ' Någon gång kan man å andra sidan få höra, att konun 1 Marken höjer sig både mot norr och öster. 2 Jfr Meddelanden 1917, sid. 10. Denna version återkommer i Ver ner von Heidenstams “Svenskarna och deras Häodingar' (kapitlet om Sver ker den gamle). ' ' ' 43?! 65 gen bott i klostret och haft för avsikt att resa till Tollstads kyrka, en väg 'som ju' likaledes går över mordplatsen. Där' emot har “Sverkersgården“ ej .kommit att spela någon som hälst 'roll i detta sammanhang, åtminstone att döma av den nu levande traditionen; minnet av densamma är, såsom förut nämnts, helt och hållet utplånat. * __ Traditionen vill således hälstutpeka klosterkyrkan som målet för'konungens färd, förklarligt nog med hänsyn till den 'folkliga uppfattningen om klostret. Men på grund av denna kyrkas för alla utomstående fullständigt slutna karaktär kan det ej gärna ha varit dit som konungen ämnat begiva sig. Än 'mindre kan han ha bott i klostret. * Gå vi nu i stället till'de förut 'på tal om konungens grav anförda litterära källorna, finna vi, dels att de samstämmigt uppgiva att konungen varit på väg till quottanl, en detalj, som den muntliga: traditionen ej särskilt framhåller, dels att Ericus Olaig” och Olavus Petria angiva mordplatsen såsom belägen mellan Ålebäcken och Tollstads kyrka samt resans mål så'som .varande sistnämnda kyrka. Dessazbäda sistnämnda'källors uppgifter bekräfta således .vårt antagande, att klosterkyrkan ej kunnat vara resans mål. Vad åter inordplatsens läge beträffar, äro_ de ej så preciserade “1 Saxo 'vet 'däremot att förtälja, att konungen mördats om natten under sömnen, “Sverconem regem servus, qui cubiculo ejus praeerat, noctu dormi entem occiderat'* (Saxom's Grammatr'ci Historia Dam'ca, liber XIV, ed. MüllerVelschow, l, Kjøbcnhavn 1839, sid. 713); i fråga om denna detalj är ' han tydligen ej så väl underrättad. Ett brev från påven Innocentius III av år 1208 .meddelar endast en från sverkerska kretsar härrörande _ uppgift, att mordet förövats av en tjänare, 'morte per qucndam ipsius came rarium procurata“ (Westman, arrf. arb., sid. 66). 2, 'Suerkerus occisus est a stabulario suo, nocte Nativitatis Christi inter Alabeck 8: 'Tolffstad, dum iret ad audiendas matutinas'* (anf. stJ; “bleff Konung Sverker dräpen utliaff sin Staldräng om Julenatten, emellan Albeck och Tolffstad. tå han skulle gå til Ottcsången uti Kyrckian“ (Sylvii över sättning, anf. st). 3 “Så bleeff thå konung Swerker slaghen aff sin stalswen orn jwla nat emellan Ålabeck och Tolffstadh. thå han skulle fara til ottosong' (auf. st). 5 66 som traditiOnens, men motsäga å andra sidan ej den senares. bestämda hävdande av vägövergången vid Älebäcken som plat sen för dådet. Härmed stämmer också, som det synes, platsen för den minnessten, vilken ännu in på 1700talet enligt Brooc man1 skall ha funnits vid vägen söder om nämnda landsvägs bro, dock torde uppgiften om stenens avstånd från Tollstads kyrka (1/16 mil) ej behöva tagas alltför bokstavligt, då den i så fall skulle ha stått c. 500 m. söder om bron, vilket ju stri der mot det omedelbart förut mötande uttrycket “vid Ålbäcks Bro“. Detta senare går ju däremot mycket väl ihop med den nu levande traditionen? Nämnda sten var emellertid, som Broocman uppgiver, vid mitten av 1700talet borttåen, men har är 1896 blivit ersatt med en ny sten, denna doc istället placerad strax norr om landsvägsbronltse fig. 1). Av det anförda torde således framgå, att konungens färd till utgångspunkt haft någon plats norr om Älebäcken vil ket gott överensstämmer med “Sverkersgårdens“ läge , vi dare att den gått i sydlig riktning med “Tollstads kyrka som mål, samt slutligen att den blivit avbruten i närheten av bäcken.. Att mordplatsen av traditionen ej är lika bestämt angiven som mördarens dödsplats är förklarligt, ty mordet skedde ju nattetid och antagligen utan vittnen. Någon säkerhet för att den gamla minnesstenen verkligen stått på absolut rätt ställe, _ finnes sålunda icke (jfr nedan sid. 691), och i sin ordning kan de litterära uppgifternas uttryck “mellan Alebäcken och 1 “Vid Ålbäcks Bro, Norr ut, vid pass en sextondedels mil, til höger, 'när man reser ifrån Kyrkon, tätt utmed vägen på en Åkerslätt, har stådt entre kantig Sten, af en och en half alns högd, som gamle Män berätta'sig_ hafva sedt; hvilken sten nu är bortförd. at icke vara Åkerman til hinder: men som man här håller före, at samma Sten varit uprest . . . .Konung Sver ker til åmlnnelse, och at han på thet rumet blivit dräpen, så, borde billigt något annat Minnesmärke i thes ställe uprättas" (Carl Fredric Broocman, Beskrifnr'ng Öfwer the 1 ÖsterGötland Befintelr'ge Städer etc., Norrkö ping 1760, sid. 637). Även här (sid. 635) uppgives, att konungens färd gällt Tollstads kyrka. p 3 Så t. ex. skall enligt denna konungens lik ha anträffats i bäcken. i 67 Tollstad" vara påverkat av stenens placering. Man kan rn. a. 0. blott säga, att mordet har skett någonstädes i' närheten av odgövergången över Ålebá'cken. Nu är det visserligen santhatt kapellets förläggande till det ställe, där det nu åter kommit i dagen, kan hava före stavats av motiv, som vi aldrig skola lära känna, men i första _ hand vill man dock gärna se 'något samband mellan detsam _ma och mordplatsen. Detta samband är likväl svårt att fatta, då avståndet till landsvägsbron är C. 400 m. _ Det synes dock som om saken skulle kunna få sin för klaring, även om denna ännu rätt mycket skymtar i dunkel och på undersökningarnas nuvarande stadium mera får be traktas som en hypotes. , Strax väster om landsvägsbron flyter Älebäcken ut i den_ här varande kvarndammen och fortsätter från denna med två armar, som likväl åter snart förena sig omedelbart före ut flödet i Vättern; sedan vattnet passerat de närmast dammen belägna, obetydliga fallen, rinner det fram i lugnt flöde. Tvärs över den sålunda kringflutna lilla ön sträcker sig en mäktig jordvall, gående i NS och försedd med_ ett åt V utskjutande parti (se fig. 1). Mitt emot, på andra sidan den södra bäck armen har vallen en likaledes av jordtuppförd, brohuvudlik nande fortsättning. Jag återkommer senare (sid. 86 f.) till allt detta, här vare det nog sagt, att det hela ger ett bestämt in tryck av att vara en gammal, nu övergiven väg över Åle bäcken, en rest av det forna vägnätet. Jag tänker mig nu vägförhållandena här i äldretid sålunda. Innan ännu någon bro funnits över bäcken, har man fått vada över densamma: Av naturliga skäl förlägges ju ett vadställe över ett rinnande vattendrag där så är möjligt i närheten av en fors el ler ett falll, och då hälst till lug'nvattnet nedanför forsen. Så ' . också här. Här nedanför fallet skulle således det ursprung 1 Exempel härpä från förhistorisk 'tid finnas i Lindqvist, anf..arb., sid. 142 if. 68 liga' överfartsstället över bäcken ha legatl, och vid en senare tidpunkt har man på samma ställe sedan anlagt en mera be kväm väg med broar över bäckarmarna. Denna väg, 80m här gått fram, har uppenbarligen stått i förbindelse med “Sverkers gården” och under 1000talet förbundit denna traktens för' nämsta gård med den andra av ortens mera betydande plat ser, kyrkan vid V. Tol'lstad. Förhållandena ha fortfarande va rit 'desamma under det följande århundradet, d. v. 5. sålänge “Sverkersgården“ behållit sin karaktär av bygdens huvudgård. När 5nu klostret grundades, synes dess väg åt söder ha dra gits i sydvästlig riktning mot 'denna om; det knä, som lands vägen. nu har 250 m. SV om vägkorset vid Turlähotellet, och som finnes redan på en karta från åren 163916412, tyder helt *säkert 'därpå”ä Men senare" under medeltiden (kanske under11'200talet), när “Sverkersgårdens” betydelse avtog och klostret i stället blev traktens centrum, har i och med tyngd punkten's förskjutning åt öster även den i NS gående kom muni'kationsleden förflyttats åt samma håll. För att slippa ifrån omvägen * över bron 'har man nu byggt en ny sådan över bäcken 'och i mera rakt sydlig riktning lagt om landsvägen, som3 sålunda fått den sträckning den har ännu i' dag., Där vid Jbötiaven “Sverkersgårdens't utfartsväg åt Söder ha om 'l'agts iiliktning mot'den'ny'a'b'ron, och möjligt är i såfall att den3 väg, Som ännu'i mannam'inne gått över” västra delen av _, 1 'Enligt Birger Norman (Alvastra, Namn och bygd 1913, sid. 96 ff.) skulle _namnet_ Alüastra betyda ,'*de alomgivna (albevnxna) vadstållena'. År denna 'tolkning riktig, har helt säkert nu ifrågavarande överfartsställe varit Ett 1av 'dessa vadstållen; en rik alvegetation förekommer även i våra dagar på denna plats. i : _r _ j , 2 Geometrisk Jordeboie ,öffwer Lyssingz Häradh etc. (i Kungl. Lam, . måteristyrelsens arkiv, vol. '10, sid. 85 f.). *Såväl H' på 'denna karta *som än mer på deh ovan (sid. 6) anförda kartan av år 1691' synes något som lik nar en' igenlagd väg fortsätta från väg'kröken mot SV, *således 1 här antag na riktning. 3 Har “Sverkersgårdens” avrättningsplats anlagts vid mitten av11100 talet, blir dess'lttge härigehom mycket naturligt, i det den på så sätt varit synlig från denna väg. i _4 ...5. 69 “§verkersgårdens" höjd ned mot landsvägen (se bikartan ä fig. 1), får betraktas som ett minne härav): ' . Om det nu, som troligt år, kommer att visa sig, att..“Sver kersgårdens“ väg mot söder haft här angivna riktning mot den gamla vägövergången S om kapellet, måste det ha varit just här som gamle kung Sverker färdades fram den natt, då han mötte sitt öde. Det är vidare tydligt, att kapellet legat nära denna väg eller invid densamma. Har nu mordet ägt rum i närheten av denna: vägövergång och icke vid den nu existerande #, kan man lättare antaga ett samband mellan kapellet och mordplatsen (avståndet mellan det förra och_ väg övergângen blir då blott 160170 m.), och jag vågar rent av ifrågasätta den möjligheten, att kapellet uppförts just på den plats, där konungen yutit döden, jag _erinrar om _att detta har skett “i närheten av“ Ålebäcken (se ovan'sid. 66 f.). Kapellets läge blir då fullt förståeligt: just på det rum, där klostrets stiftare och gynnare mördats, har klostret låtit ,upp föra detsamma, liksom t. ex..i Upsala ett kapell, S:_t Eriks kapell, blev byggt på den plats, där Erik den helige år 1160 dödades? och man vid Haraldsted __i trakten_av Ringsted i Danmark uppförde_ en kyrka på ,det ställe, där helge _Knut Lavard år 1131 föll 'offer för mördarehandii. _Medan_ emellertid _dessa_ båda kapell äro enbart minneskapell Över de döde,rskulle “Sverkerskapellet“ samtidigt ha tjänst som grav kyrka. ; h . = Men om nu allt detta är riktigt, vad betyder då den gamla H: Även å de båda nyssnämnda kartorna från 1600talet finnes denna väg inrerieller mindrei antydd. _2 Carl M. Kjellberg i Upplands FornnrinnesföreningsTidskrift, IV, sid: :309. 3 Henry Petersen, Krutd Lavards Helgentitbedølse: Kilden och Ca petht ned Haraldsted, Aarbøger 1885, sid. 15 ff. . Kapellet vid Harald sted erbjuder både i fråga ,om ålder (det är uppfört ;vid mitten av 1100 talet), byggnadsmaterial (kalksten) och vissa byggnadsdetaljer (t. ex. skrüant) många likheter med “Sverkerskapellef“, liksom dess upptäcktshistoria har flera drag, som erinra om motsvarande förhållanden vid Alvastra. 70 minnesstenen, som förr stod söder om den nuvarande väg_ övergången? Jag tror att följande förklaring, vartill antikva rien O. Janse givit uppslaget, är tänkbar. Så länge vägen gick över den gamla bron och sålunda förbi mordplatsen och kapellet, hava de passerande haft möjlighet att där förrätta sin andakt; något särskilt minnesmärke över konungens död var då ej behövligt. När sedan den nya bron anlades och vägen fick sin nya sträckning, har nämnda möjlighet försvunå nit, men i stället har då stenen blivit rest för att erinra de vägtarande om mordetl. Stenens ursprungliga betydehsâl har sedan efter hand fallit i glömska, och den har övergått till att utmärka själva mordplat'sen. * Vi skola nu återvända till kapellet och se, huruvida de där gjorda iakttagéls'erna och fynden å__ena sidan tala för, ä i andra sidan kunna lättare förklaras av det här gjorda anta gandet om dess bestämmelse. \_ ' 'I sin framställning av de med kapellets stenbröd sam manhängande spörsmålen (se nedan bilaga, 1) har prof. Lithberg poängterat, _att dylika votivföremål höra samman med “mycket betydande helgedomar", sådana helgedomar, som på ett eller annat sätt “erhållit en särskilt central ställning i kulten“. Vårt kapell skulle redan att döma härav ej. varit en vanlig kyrka, utan en helgedom, som spelaten synnerligen stor roll i då tidens fromhetsliv. Just detta förklarar också en annan sak, som vid undersökningen till en början föreföll mycket gåtfull. Såväl på nordöstra hörnets skråkantkvader,längst ut på dess hörn, som vid kapellets dörröppningar finnas tydliga nötnings spår, så mycket mer framträdande, som kvadrarna för övrigt, tack vare det skyddande kalkgruslagret, ännu till den grad ha kvar sin första fräscha yta, att mejselhuggen kunna fullt tyd \ 1 Liksom minnesstenen vid Läbyvadiufanför Upsala blivit rest ej vid den vägövergäng, som Gustaf Vasa paSSerade, utan vid den nutida, ett par km. längre ät Ö belägna landsvägsbron (O. A[Imgren], Hvar lag Läbyvad pá Gustaf Vasas tid? Upplands Fornminnesförenings Tidskrift. Vil, sid. 149 i). ' 71 ligt urskiljas. Att dylika nötningsspår på naturligt sätt, ge nom avsiktligt eller oavsiktligt våld från människors eller djurs sida kunnat uppkomma längst ut på hörnkvadern och även på vissa av de andra ställena är möjligt, om också mindre san nolikt, men den förklaringen kan i varje fall ej anföras be träffande de slitmärken, som finnas t. ex. under de å'ömse sidor om den västra dörröppningen utskjutande stenarna (se ' fig. 27); dessa kvadrars undersida är nämligen på vissa par tier fullständigt glattsliten. Att dessa märken blott kunnat uppstå .genom någon i en bestämd avsikt företagen gnid ningsprocedur är alldeles säkert. Det synes som om prof. Lithberg även beträffande dessa företeelser lyckats komma till en riktig tolkning, när han sam manställer dem med folktron om den hotande kraften hos av. skräp, taget frånen kyrkas mur och ofta från någon där in satt sten av särskilt slag; sedan den nödiga mängden avskra pats, stötes det' till pulver samt intages med iakttagande av vissa rätt detaljerade föreskrifter, och den sjukdom, som på detta sätt särskilt skall kunna botas, är blodgångl. Huruvida de nu ifrågavarande märkena i någon mån kunna vara upp komna genom skrapning är väl mera ovisst; den glatta ytan; tyder snarare på att något av mjukare natur än stenen gnidits _\ mot densamma. Det ligger då närmast till hands att tänka sig, att man här tryckt eller gnidit den av sjukdom angripna kroppsdelen mot den läkande stenen. . \ Av det oVan anförda framgår, att kapellet varit föremål för religiösa eller vidskepliga föreställningar av ej så vanligt _ slag, att det m. a. 0. varit en mera betydande kuitplars än: ' vad*en kyrka i allmänhet var. Detta står naturligtvis i sam band med dess egenskap av gravkyrka. Och här tillkommer ytterligare ett moment av största betydelse, gravkyrkan var 1 Vid' Ullits och Siems kyrkor i Danmark och möjligen också vid L. Slågarps kyrka i Skåne har man på detta sätt sökt hälsa (se Kristensen, Danske Sogn, Aarhus 1896, lll, sid. 70 o. 78, och IV, sid. 613).* Ale_ . 72 «\,3:, I / konung Sverkers. Han, den svenska kyrkans högepbeskyd dare och mäktige främjare, Alvastraklostrets grundläggare, hade I här ljutit döden för mördarehand, därtill under den heliga jul natten och på väg till julottan; ett sådant slut måste för då tidens uppfattning ha omstrålats av martyrdödensskimmer, och därmed bör helgonglorian snart ha kommit den bort gångne till del. Den ställning han på så sätt intagit i de breda lagrens religiösa liv kunna munkarna i Alvastra natMigt vis ej ha haft någon anledning att misstycka, snarare tvärtom, ty därigenom bör ju klostrets eget anseende alltmer ha stigit. Nu finnes verkligen ett dokument, som kan sättasi sam band med den här framförda hypotesen om konung Sverkers helgonskap, ett dokument, som för övrigt redan .på andra grunder tolkats i samma riktning. Jag kan ej underlåta att _ även om jag därmed ökar deras skararsom försökt sig på att lösa den dunkla gåtan i påvebrevet av den 6 juli 11721 åberopa detta brev som stöd för de här gjorda' antagan dena om “Sverkerskapellets” särskilda karaktär av'kultplats. Nämnda brev, som påven Alexander lll vid Sagda tid punkt avlät till “sin käre son i Kristus, svears och götars höge konung K. d. v. 5. Knut Eriksson', samt biskop arna, jarlen, klerus och folket i Götaland“, innehåller 'bland mycket annat, som ej intresserar oss idetta' sammanhang, en passus av följande lydelse: “Slutligen hava vihörtrnågof, som vi funnit högst upprörande ("quod magno nobis fuit horr'orit'), nämligen att" det finns några bland Eder, som, för ledda av djävulens ränker, efter hedningars sed vörda såsom helgon en man (“hominem quendam“), som, blivit' dödad un der dryckeslag och rus, ehuru kyrkan knappast tillåter, att man ens beder för sådana, som blivit tagna av daga mitt. under ruset. Ty aposteln säger, att drinkare icke skola'besitta Guds_ rike; alltså bören l avhålla Eder från dryckeslag och rus, om 1 viljen vinna Guds rike; och I mån hädanefter för ingen del 1 Jfr Lauritz Weibull i Aarbøger 1917, sid. 105, anm. ÖF" I' ,T 'VK 73 nu \H tillåta Eder att med fara för Edra själar dyrka den mannen, eftersom det icke vore lovligt för Eder, ens om många tecken och under skedde genom honom, att vörda honom offentli gen såsom helgon utan den romerska kyrkans medgivande“. Brevet har avlåtits under de bittra_ striderna mellan det sverkerska och det erikska partiet, strider, till vilka påven, under intryck av från båda lagren utsända personer, haft svårt att taga position, men enligt vad som nu allmänt anses måste brevets hela innehåll tydas så, att det förstnämnda partiet just vid denna tidpunkt spelat ut sin roll vid påvestolen. Vem avses nu med uttrycket “en man“? Detta är, som Westman säger, brevets mest omstridda punkt. Kjellberg2 och Westman3 anse, att påven, på grund av från det'sver kerska partiet stammande relationer, härmed menar Erik den helige, Beckman* åter svarar: den norske konungen Harald Gille. Frånsett den omständigheten, att de' av. påven anförda detaljerna ej motsvara den situation, vari man tänker sigErik den helige vid ifrågavarande tillfälle “ han skall ju på Kristi himmelsfärdsdag ha åhört mässan i Heliga Trefaldighetskyr kan i Upsala ., har man svårt att, då brevet i övrigtröjer ett tydligt linflytande från det erikska partiets sändebud,.a'nse dennasvartmålning avse partiets förste konung och heros. Vad åter HaraldGille beträffar .voro väl, som Beckman viSar, omständigheterna vid dennes'död av den art att påvens be skyllningar kunde vara befogade, men någon särskild anled ning att antaga, det han dyrkats i Götaland, föreligger 'väl knappast; Däremot har redan Janseñ, just med hänsyntill den allmänna andan i brevet och de inflytelSer från det erikska 1 Jag har här följtdwcstmans översättning i anf. nrb., sid. 163 f. 2 Carl M. Kjellberg, Erik den helige z' historien och lbgenden, Finsk Tidskrift, XXXXV, sid. 331..ff. 3 Auf. arb.. sid. 97 f. o. 164.=""_ ; 4 Auf. arb.. sid. 42 r. ' “ _ _ . ä 0. Janse, De nyaste åsikterna om_ Erik den helige, Historisk T id; skrift 1898, sid. 325 ff. 74 partiet, som ligga därbakom, framhållit, att uttrycket i fråga bör åsyfta någon person, som tillhört motpartiet, det sver kerska alltså, och ser med rätta detta bestyrkt därav, att bre * vet särskilt är riktat till “klerus och folketi Götaland“, m', _ a. 0. det gamla sverkerska partiets huvudområde i lan et. Ett sverkerskt helgon således, och vem kan man ', å förr tänka på än påkonung Sverker själv! Professor Henrik Schückl har just kommit till denna slutsats på samma huvud grunder som Janse och dessutom framhållit betydelsen för sverkerska partiet av att. under stridigheterna med'motpartiet kunna som konkurrenshelgon till Erik den helige uppställa en Sverker den helige? Visserligen kunna de fula beskyllningar, som i brevet rik tas mot helgonet, vara grundade på illvilligt förtal,men å andra sidan lika osannolikt som det förefaller “att vara, att konung Erik skulle på Kristi himmelsfärdsdag vid tiden för mässan ha uppträtt berusad i kyrkan, lika sannolikt kan konung ,Sver ker antagas på juldagsmorgonen ha varit ej så alldeles obe rörd av julgillets ingredienser. Svartmålningen behöver därför ej_ vara alltför överdriven. Att påven trots den tydliga, av motpartiet underblåsta motvilja, somhan lägger i dagen i själ va sakfrågan, ej nämner konungen vid namn, utan använder det omskrivande men 'för alla initierade likväl genom skinliga uttrycket “en man“, kan, synes det mig, tillskrivas ej blott en naturlig försiktighet, förestavad av tanken på möj ligheten av ett nytt omslag i den politiska situationen i Sverige, utan även hänsyn mot det parti 'inom den svenska kyrkan i all synnerhet bland cistercienserna , som givetvis allt jämt behöll konung Sverker i aktat och årat minne. Att han 1 Henrik Schück, Från det forna Upsala, Stockholm 1917, sid. 10 ff. 2 Oberoende av Schück uttalade landsarkivarien Kjellberg under ett be sök vid “Sverkerskapellet' hösten 1917 den förmodan, att nämnda pâvebrev i anförda passus avsåg konung Sverker. Under tryckningen av detta ar bete har jag erhållit meddelande, att Kjellberg fortfarande är av samma me ning, och att han sålunda övergivit sin ståndpunkt av år 1898. .W i, 's_: tj 1 nu_ \ l_ L 2;' l Lz' 1 ' i .' “x 4' r fn'uwij 75 . ( ,gr ej velat stöta 'sig med dessa inflytelserika kretsar förefaller ju rätt naturligt. _ Som Sverker den heliges gravkapell, målet för många vallfärder, får vårt kapell sin rätta karaktär, förut av stenbrö det och gnidningsspåren endast mera obestämt antydd. De › här ovan (sid. 54 ff.)j0mnämnda stolphålen kunna måhända också på så sätt lättare förstås. De' beröringspunkter, som finnas mellan “Sverkerskapel let" och t. ex. Erik den heliges och helge Knut Lavards ka pell, äro förut framhållna; Paralleien blir än mer påfallande, om vi få kalla det Sverker den heliges kapell. I detta sammanhang kan jag ej underlåta att beröra en sak, som måhända kan göra denna parallel än mera märklig; Det är .ju väl känt, 'att för medeltidens fromma m käl lor haft en: underbar förmåga att 'springa fram på platser, där helgon eller martyrer gjutit sitt blod. Där Erik den helige mördades, sålunda på det rum, där hans kapell senare upp fördes, rann en källa fram, så ock på det ställe, där Knut Lavard dödades och hans kapell snart efteråt reste sig. Även i “Sverkerskapellets“ närmaste Omgivning finnes eller rättare sagt har funnits en källa. Ett par 100 m. i ONO1 framkvållde den ännu i mannaminne, men blev då igenlagd, och dess vatten fick taga sig fram i ett täckdike, som utmynnar i strand brinken 'strax N om kapellet; även under den mest ihållande torka .rinner här källans klara, friska vatten' fram. Att den har något samband med kapellet förefaller mycket antagligt, an tingen så att här hämtats det för de heliga ceremonierna nöd vändiga vattnet eller kapellets karaktär av kultplats även sträckt sig tillnkållan'e'. 1 Den ungefärliga platsen är angiven å fig. 1. 3 Vallfårderna till S:t Olofs källa invid den ej långt från Simrishamn belägna kyrkan med samma namn skildras vid mitten av 1700talet"sålunda (Petersen, auf. arb.. sid. 57 f.): först offrades i kyrkan framför helgonets altare, _där ett stort skrin stod framsatt för att mottaga skänkerna, därefter gick man till källan, där man även offrade, på så sätt att man i dess vatten kastade offergåvorna, vilka bestodo av utom pengar matvaror, såsom C9) r I . 76 Platsen kommer givetvis att bli föremål för en närmare undersökning. = 1= “Sverkerskapellet“ ha, såsom sarkofagerna visa, flera personer blivit begravna, och med anledning härav har jag ansett mig kunna betrakta det som Sverkersäitens graalgfzrka. Aven de litterära uppgifterna'stödja i' sin mån. detta anta gande. Härvid _bortser jag från de yngre källorna från och med Registmm 'UpsalenSa då det, såsom redan nämnts, av dem framgår eller kan framgå, att konungSverkers och hans ättlingars ben vid 1300talets mitt voro överförda tilluklosler kyrkan, och *anför endast Västgötalagens konungalängd. Den na uppgiver, att Sverker den äldre “är jordadi Alvastra“ (se ovan sid. 61), att Karl Sverkers'son “ligger begraven i Alvastra hos sin fader“.1, vidare att sonsonen Sverker den yngre Karlsson “ligger begraven ,i Alvastra" 2, och slutligen att dennes son, den siste konungen av ätten, Johan Sverkersson, “ligger be graven i, Alvastra”. Dessa samtliga hava sålunda enligt denna källa begravts i Alvastra, och uppenbarligen har det skett på samma plats därstädes; i fråga om konung Karl står det ju uttryckligen “hossin fader”, vilket måhända rent av kan tolkas som “i samma. grav, somsin fader“. ,. .Emellertid kan . man med allt skälantaga, att icke blott de fyra konungarna, utan, även de övriga.familjem'edlemmarna jordats på ett och samma ställe, d. v. 5. i vårt kapell. Vi skola nu efterse, vilka :övriga personer sålunda kunna komma i fråga. ; “ w Om, såsom antagligt är, kapellet uppbyggts omedelbart efter konung Sverkers död, så 'att konungens lik trätt snart kunnat ditföras från sin tillfälliga iörvaringsplatså ärdet en bräd, ast (jfr stenbröden och stenosfarna), fläsk och köttfslutligen drack' man av källans vatten. i n ' " ' 1' “oc han' liggzer .i. alwastrurn hos faadpur sinum“i'(anf.›' ed.',j'sid. 302). 9 “oc .i. alwastrum liggaer han" (auf. ed., sid.. 303).' ' I) 3 “oc .i.' alwastrum liggaer han" (auf. ed.. sid. 303). ' " › .' lill: '1 Man kan ,därvid tänka:på “Sverkersgården', dennas? kyrka; någonáv klostrets byggnader eller Tollslads kyrka. : " *i ..›i ?eQl., . 77 dast de vid denna ,tid levande familjemedlemmarna samt de yngre, generationerna av ätten, som kunna ifrågakomma, ehuru det givetvisej är alldeles uteslutet, att även Sverker dentäld: res första' gemål,.drottning Ulvhild, kan ha överförts till ma: kens gravkapell från den plats, där hon först jordats (måhända 'på “SverkersgålldimsK eller klostrets kyrkogård eller iden för; ras kyrka)1; däremot torde sonen Johan, som redan under fa derns livstid på grund av sitt osedliga leverne blivit på ett i ting ihjälslagen av de uppretade bönderna,vara ur räkningen, \ fråga är t. o. m. om 'han ens fått ligga i vigd jord. Konung Sverkers andra gemâl, Rikissa av Polen,tbö'r däremot # om hon, såsom antages, har överleft sin make ha begravts i kapellet, likaså möjligen sönerna Burislev (Boleslav) och Kol2, dessa'båda bekanta från tronstriderna efter konung Karls död år 1167. ' Om konung'Karl är redan talat. Denne åter hade sannolikt år 1163 äktat Kristina av Danmark. Hennes _dödsår är ej känt. Vi veta således ej, om hon dog före sin make, eller om hon efter dennes “våldsammadöd på Visingsö, när den då blott ett "par år gamle sonen Sverker fördes till Danmark, även tog sin' tillflykt dit. I förra fallet bör hon ha fått sin grav i “Sverkerskapellet“, i det senare äter kan man då Sverker först efter Knut' Erikssons död år 11963 vände tillbaka till Sverige för att taga sina fåders trött i besittning med skäl antaga, att hon, för den händelse hon då ännu var i livet, stannade i hemlandet och där också 1 Den utanför Linköping belägna Kaga kyrka eller dennas kyrkogård kan måhända också tänkas på i detta sammanhang; i' .denna socken lag ju en annan av konung Sverkers manga egendomar. Av samma skäl kan också Vreta ha ifrågakommit. Den förra kyrkan hade uppförts av Sverkers fader Kornuba, och dennes fader (eller broder) Kol hade begravtspå där varande kyrkogård (Beckman, anf. arb., sid. 36 f., och Meddelanden 1917, sid. 9). , z 2, Beträffande dessa båda söner torde Vreta* snarare komma i fråga; där är i varje fall Sverkers dotter lngegärd, Vreta klosters första priorissa, begraven (Me'ssenius, anf. arb., sid. 36 i). I fråga om Sune Sik se Beckman, anf. st. 35Han omtalas såsom uppehållande sig i Danmark ännu på 1190talet (enligt välvilligt meddelande av docent S. Tunberg): ;l /1 .1/0 . ' “'*x 78 fick sin vila. Att Sverker den yngre (1 1210) begravts med sina fäder ha vi redan hört. Han var gift två gånger, först med den danske_ stormannen Ebbe Sunessons dotter Bene , dikta (Bengta), med vilken han fick dottern Hele 1(Elin), och efter hennes död med folkungen Birger Jarl rosas dotter Ingegärd. De båda. drottningarna böra givetvis ha begravts i “Sverkerskapellet“, och troligen har också dottern Helena, som ännu är 1240 var i livetl, här fått vilaz. Slutligen åter står Sverkers och Ingegärds son, konung Johan, vilken dog _ogift år 1222; detta år skulle sålunda den siste konungen av ätten ha förts till “Sverkerskapellet“. Härav följer alltså, att fyra konungar och tre drottningar kunna ifrågakomma i samband med vårt kapell; dessutom antagligen Sverker den yngres dotter samtmöjligen dels Sver ker den äldres första gemål och två av hans söner, dels konung Karls gemål. Är det nu möjligt att med ledning härav å ena sidan, förhållandena i kapellet å den andra närmare identifiera det tas sarkofager? Tyvärr har den förödelse, som övergått bygg naden, till den grad även spolierat gravarna, att vi blott ha vissa hållpunkter för ett dylikt försök. Sarkofagerna ha med visshet varit tre till antalet, men vi skola nedan anföra åtskilligtlsom talar för att de från början varit fyra. Av dessa står nu endast en, den i nordöstra hör net, i 'orört läge, men just dess plats är av? stor betydelse för nu ifrågavarande spörsmål. Den är, märkligt nog, orienterad vinkelrätt mot byggnaden och sålunda även' mot den riktning (ÖnV), som i regel följdes under dessa tider. Anledningen härtill kan ej vara någon annan än den, att altaret genom sin plats gjort denna ovanliga placering nödvändig; Tyvärr 1 Detta framgår av en urkund från detta år (Svenskt Diplomatar'ium, ' i, Stockholm 1829,:sid. 293 f.). ' ' 2 Då hon jordats i Aivastra hennes gravsten har en gång funnits i klosterkyrkan (se t. ex. Messenius, anf. arb., sid. 32) , är det väl mest antagligt, att hon från början begravts i släktens kapell. . 79 ha inga spår av detta altare kunnat återfinnas, men som vi förut' (sid. 51) framhållit, bör det ha_ stått mitt för östra våg gen och något skilt från denna. Sarkofagens placering visar nu, att avsändet mellan 'väggen och altaret måste ha varit inemot 2,5 m. för att tillåta obehindrad passage runt det se nare. Men ungefär på detta ställe bör det just ha stått, ty hade det befunnit sig avsevärt längre mot väster eller så långt, att sarkofagen därigenom kunnat ställas i normal riktning (ÖV), hade man säkert begagnat sig av denna möjlighet, och den senares gent emot väggen något sneda läge 'antyder också, att utrymmet bakom altaret varit det minsta möjliga. Det torde sålunda få anses fastslaget, att denna sarko'fag här rör från en senare tid, d. v. 5. är yngre än altaret och yngre än de båda andra sarkofagerna. Dessa åter hava, att döma av den nu på kant stående bottenhällens placering och alla de andra fragmentens läge, befunnit sig i kapellets västra del fram mot'rummets mittparti och orienterade som sig bör i riktning ÖV. Deras inbördes ålder framgår däremot ej utan vidare av de lokala förhållandena. Dessa båda sarkofager måste således ' vilket också fram går redan av deras placering framför altaret tillhöra ett ti digare stadium av begravningsperioden, den tredje bakom al _ taret inklämda sarkofagen åter ett senare skede. . I dessa tre sarkofager ha vi nu att placera fyra konungar och tre drottningar. Därvid kan man tänka sig flera kombi nationer. Den förste Sverkers sarkofag har, så länge den var ensam, måhända ursprungligen stått i rummets mittlinje mitt framför altaret, men vid drottning Rikissas död flyttats åt sö der, för att hennes sarkofag skulle kunna ställas på norra si .dan om makensl; i denna senare kan konung Karl sedan ha fått, sitt vilorum (jfr konungalängdens uttryck “hos sin fa der“). Men den möjligheten ärockså tänkbar, att drottning Rikissa fått vila i samma sarkofag som sin make, och att denna 1 Jfr förhållandena i Ringstedsi kyrka. 80 sarkofag flyttats åt sidan för att lämna plats för den andra först vid sonens död, m. a. 0. att konung Karl legat i denna kista. Vare härmed hur som hälst, man torde ej taga alltför mycket miste, om man hänför 'dessa båda tiggare, framför altaret placerade sarkofager till de båda äldre generationerna av ätten. I "Nästa begravning i kapellet' blir nu drottning Benedik' tas. Som hennes sarkofag betraktar. jag följaktligen 'den i nordöstra* hörnet nu stående, och i samma kista kan man Väl antaga 'att såväl hennes make, konung Sverker den yngre, som dennes andra gemål [ngegärd senare fått vila. Nu återstår konung Johan. Omöjligt är väl icke att även han blivit lagd i samma grav, hos sina föräldrar. Men å andra sidan kan man också tänka sig, att han legat lenaegen, nu försvunnen sa'rkofag, som i så fall bör ha stått i det sydöstra hörnet som pendant till den förra. Det finnes verkligen åtskilligt som ta lar för ettsådant antagande. Dels är det sannolikt att hani sin egenskap av konung fått sin egen sarkofag, dels skulle man på så sätt få en naturlig förklaring påden uppe vid klosterkyrkan nu' stående hällen. Denna har, såsom ovan (sid. 51) är nämnt, utgjort bottnen till en fjärde sarkOfag av full ständigt Samma konstruktion som de andra, av en typ såle des som i konstruktivt hänseende är så enastående, att den måste' tillhöra en ganska kort, begränsad tid. Denna Häll kan ej gärna ha tillhört någon i klostret stående sarkofag, då ci sterciensernas ordensföreskrifter förbjödo över marken eller golfret'sig höjande gravarl, ej heller någon som har uppförts därstädes senare, jag menar då man dit överförde benen från “Sverkerskapellets“' gravar 0th dessa stränga föreskrifter möj ligen'hunnit 'mildras (se nedan sid. 85). Sannolikt har den vid tiden för den allmänna vandalisering, som övergått kapel let, blivit förd' därifrån och då, eller någon gång senare, trans 1 “Lapides positi super tumulos defunctorum in claustris nostris terrae non emineant, ne sint offendiculo transcuntiurn" (Riittimann, anf. arb., sid. 51 f.); jfr Hildebrand, anf. arb.. sid. 943 0. 961. 81 porterats upp till Kungsgården för att där tjäna något prak tiskt ändarna; ' Jag betraktar sålunda tills vidare denna sarkofag som konung Johans och antager dessutom möjligheten av att även hans halvsyster Helena fått vila i densammal. * Om slutligen dels Sverker den äldres första gemål, drott ning Ulvhild, och hans söner Kol och Burislev, dels konung Karls gemål verkligen begravts härstädes, bör detta, enligt vad vi funnit i fråga om sarkofagernas inbördes ålder, ha skett i de båda äldre, framför altaret stående kistorna. Att på det sätt jag här framställt flera medlemmar av en familj eller släkt fått vila i en och samma grav är ej blott helt naturligt enligt nutida begrepp, mycket talar för att även under medeltiden den seden ingalunda varit ovanlig? Redan dimensionerna på dessa kistor torde för övrigt tyda på att de varit avsedda för flera lik. I den i nordöstra hörnet stående sarkofagen skulle så ledes bland andra också drottning Benedikta kunna antagas ha vilat. Under sådana förhållanden kan det icke gärna vara en tillfällighet, att just i denna grav årets märkligaste fynd, blyremsan med gravskriften över en Benedikta, antrtffats. Jag tror ej det ärför djärvt att identifiera denna Benedikta med nämnda drottning, ehuru detta sannolikt aldrig skall kunna dokumentariskt bevisas3. Vi få i stället hålla oss till vad 1 Måhända kan denna antagna fjärde sarkofag ha uppförts redan för Sverker den yngre och denne konung sålunda som sig bör fått vila i den södra av debäda gravarna. I fråga om konung Johans och Helenas place ring bli då flera kombinationer möjliga, så ock beträffande den nedan om talade omordningen av den nordöstra kistans innehåll. Detta inverkar dock _i ingen mån på mitt antagande, att den sistnämnda är drottning Benediktas sarkofag. ' 3 Se t. ex. Ekhoff, S:t Clemens, sid. 128 ff. 3 Måhända skulle man kunna finna någon litterär uppgift av innehåll, att Benedikta varit angripen av en svår sjukdom; jag har blott haft tillfälle att i lättare tillgängliga källor härom göra efterforskningar utan resultat. Den omständighetcn, att å ena sidan de hittills gjorda fynden av grav skrifter på bly för Nordens vidkommande nästan uteslutande härröra från Dan 6 82 som kan framgå av fyndet självt och av de på platsen gjorda iakttagelserna. Den jag kan säga enda omständigheten, som talar emot mitt antagande, är att inskriften, enligt professor von Friesens meningl, av runologiska skäl ej synes kunna härröra från tiden'omkring år 1200 eller närmare bestämt från något av 1100talets allra sista år, då drottning Benedikta avled, utan bör vara från en mera framskriden tid. Lektor Brate åter, som i sin första behandling av inskrif ten2 likaledes, om också mindre bestämt, uttalat sig i denna riktning, har nu (se nedan bilaga 3)på de av mig här anförda sakliga skälen och med hänvisning till ett par danska runin Skrifter förklarat, att Alvastrablyet kan härröra från tiden för “ drottning Benediktas död, och att den av mig försökta iden tifieringen av inskriftens Benedikta från runologisk synpunkt sålunda är möjlig. Oavsett vad en möjligen fortsatt diskussion om inskriftens ålder kan giva som resultat, skulle jag vilja tillägga några ord med anledning av von Friesens sena datering. Jag vill då antaga, att denna är ofrånkomlig, liksom att hans tolkning är den riktiga. Om alltså en kommande, såsom von Friesen själv säger, ännu ogjord undersökning skulle visa, att nämnda datering är den enda möjliga, tror jag likväl ej, att.man med Beckman.2 behöver antaga, att denna Benedikta skulle vara ovannämnda Helenas dotter i giftet med folkungen Sune Folkesson, än mindre kan i detta sammanhang den av Beckman anförda Benedikta Göstafsdotter av Stureätten komma i fråga, ty den åberopade urkunden av år 13833 säger uttryckligen, att hon låg mark (se ovan sid. 47 f.), å andra sidan drottning Benedikta just var danska till börden, kan, såsom professor Fürst framhållit för mig, i sin mån tala för att Alvastrainskriften avser henne. 1 Se nedan bilaga 2. 3 Brate, auf. arb., sid. 230. 3 Svenska RiksArchiwts Pergamentsbref från och med är 1351, Il, Stockholm 1868, sid. 7 f. 83 begraven i kbsterkyrkanf. [ och för sig kan det ej heller gärna antagas, att en fullständigt utomstående per'SOn fått vila i Sver kersättens gravkapell. Vi skola i stället se vad den som drottning Benediktas antagna sarkofagen själv har att iörmäla i denna fråga. Jag har redan (sid. 48 f.) omnämnt den tudelningsanord ning, som här förekommit. Det bör särskilt framhållas, att de mitt över kistan gående rännorna äro av en helt annan ka raktär än de rånnor, vari sidornas och bottnens hällar äro infalsade med varandra; de senare äro mycket breda och djupa samt mera rätvinkligt inskurna, de förra åter äro smala, grun da och ej så omsorgsfullt gjorda. Om denna indelning varit ursprunglig, hade *den säkerligen, i enlighet med sarkofagens 'hela natur, åstadkommits medelst en infalsad skiva av sten och rännan i så fall gjorts alldeles lik de andra rånnorna. Dess hela utseende visar bestämt på en senare tillkomsttid, och den skiljovägg, som här varit insatt, har uppenbarligen varit av ett tunnare och svagare material än sten, snarast av trä'*. Av allt detta framgår således, att skiljoväggen härrör från en senare tid än'sarkofagen i övrigt, vilket också är nöd vändigt att antaga, om kistan över huvud skall ha kunnat tjänstgöra som gravkista3; Vi nödgas sålunda draga den bestämda slutsatsen, att sar kofagens innehåll vid en senare tidpunkt omordnats, antagli gen för att de olika individerna ej skulle sammanblandas, utan ligga mera var för sig. Man kan då tänka sig, att kistans ena hälft reserverats för konung Sverker och den andra för de båda drottningarna, ehuru även andra kombinationer na turligtvis äro möjliga, i all synnerhet om u mot förmodan 1 Vid denna tid hade cistcrciensernas stränga begravningsbestämmelser mildrats och klosterkyrkan redan öppnat sina portar för döda av ringare börd än det ovan (sid. 63) anförda generalkapitelbeslutet av år 1194 anger. 3 Detta skulle också bäst förklara, varför den nu var spårlöst försvunnen. 3 Om tudelningsanordningen varit ursprunglig, måste de döda ha pla cerats i hopböjd eller sittande ställning, vilket_ är otänkbart. a 84 även konung Johans och Helenas kvarlevor funnits iden na sarkoiagl. Denna omplacering av sarkofagens innehåll har naturligtvis ej kunnat äga rum, förrän sa / liga liken i den samma så förmultnat, att endast de lösa bjenresterna återstått, och sålunda knappast tidigare än vid början av 1300talet. Det vore nu mycket tänkbart, att just vid detta tillfälle bly remsan fått sin inskrift och så blivit nedlagd tillsammans med drottning Benediktas ben? Hennes sjukdom kunde ju myc ket väl ha varit ihägkommen ännu vid denna tid3. 1 Det är en ingalunda ovanlig företeelse att finna medeltida gravar med omrört innehåll; när ett nytt lik har lagts i en äldre grav, har den eller de förut begravna rubbats. Även har ju förekommit att en redan jordads ben av en eller annan anledning flyttats till en ny grav (se t. ex. Worsaae, auf. arb., sid. 25 ft). Ett dylikt fall, som genom sina detaljer särskilt kan in_ tressera oss i detta sammanhang, ma här (efter Worsaae, auf. arb., sid. 26 ff.) anföras. År 1830 anträffades i Aarhus domkyrka biskop Peder Vognssons (1 1204) grav, en murad dylik av vanlig längd, men medelst en tvärmur av delad i två rum. i det västra av dessa stod en liten blyläda, 1 aln 4 tum lång och 18 tum bred, i vilken funnos en del i ordning lagda han med kraniet i mitten. Ovanpå lådans lock låg en lös blyplatta med en inristad gravskrift över den döde. Oavsett var biskop Vognssons ursprungliga grav varit belägen, är det uppenbart att en omplacering av den avlidnes benres ter förekommit. Enligt Worsaae skulle blyplattan härröra från den första be gravningen. 2 Ett par av de danska blyplattorna anses på samma sätt vara nedlagda vid senare omflyttningar (Worsaae, auf. arb., sid. 26 0. 30). 3 För övrigt vore det möjligt, att det funnits en ursprunglig, på annat underlag (t. ex. pergament, ben eller trä) skriven eller inristad gravskrift, som måhända med hänsyn till det bräckliga och kanske av tiden redan angripna materialet vid nämnda tillfälle blivit ersatt med en ny, kopierad efter den gamla, men nu med runor och ristad på bly. Det finnes verkli gen en omständighet, som skulle kunna tala för ett sådant antagande. Pro fessor von Frlesen har som synes uttalat en förmodan, att blyremsans text är “ristad efter ett original, skrivet med latinska bokstäver, vilket ej på alla ställen varit fullt tydligt". Men förlagan bör i så fall ha omfattat ej blott inledningen [om Sju sovare) och avslutningen, således de mera tradi ' tionellt avfatlade partierna, utan även de detta speciella fall avseende orden om Benediktas sjukdom, ty just beträffande dessa ord äro runskriftens fel och förvrängningar synnerligen framträdande. Förlagan mäste sålunda ha omfattat hela texten, och därför skulle man kunna antaga, menar jag, att den ursprungliga gravskriften gjort tjänst just som förlaga. Amuletter av trä med besvärjelser i runskrift äro ju kända t. ex. från Norge. 35 Vår granslgping av sarkofagen har sålunda visat, att bly remsan mycket väl skulle kunna härröra från 1300talet och ändock avse drottning Benedikta. Hur än härmed må förhålla sig, tydligt är att, när sedan en gång kapellet ulrymdes och sarkofagernas benrester överfördes till klosterkyrkan, man förbisett den lilla gråa blyrullen, som sålunda fick ligga kvar på kistans botten. Denna överilyttning till klostret har ägt rum någon gång under medeltidens senare århundraden. Att uppgiften i Regi stmrn Upsalense möjligen kan tolkas så, att den varit verk ställd redan vid mitten av 1300talet, är redan (sid. 62) fram hållet; i varje fall har den, att döma av de senare litterära uppgifterna, varit fullbordad ett ICOtal år senare. naturligtvis direkt flyttats över till klosterkyrkan. Uppenbarligen ha de i enlighet med cisterciensernas härför gällandeföre skrifter (se ovan sid. 80) varit anlagda under kyrkans golvl. Härvid bör dock en omständighet beaktas. Inga rester av sarkofagernas lock ha anlräffats i kapellet. Man skulle ju därför kunna tänka sig den möjligheten,att dessa varit av trä, och att de därför nu förmullnat, men lika gärna torde man kunna antaga, att de liksom kistornai övrigt varit av sten, Och att de vid benresternas Överflyitning till klosterkyrkan lätt följa med dit för att tjäna som takhällar på de nya gravarnag. 1 Jfr uttrycket hos Ericus Olai (se ovan sid. 61); även hos Messenius, rmf. arb., sid. 32, förekommer ett liknande uttryck om Sverker den äldres grav ('sub cippo praegrandi“). _ ' 2 De av Ericus Olai och Messenius använda uttrycken om Sverker den äldres gravsten ("sub lapide magn0“, “sub cippo prmgrandi') motsvaras väl av dessa sarkofaglocks dimensioner. Deras tjocklek (se ovan sid. 50) anty der vidare möjligheten, kanske 'sannolikheten av att de varit försedda med bildlramställningar (eventuellt inskriiter) i djup relief. Jfr t. ex. gravste nen över biskop Herman i Lunds domkyrkas krypla (Hildebrand, anf. arb., ng. 329, sid. 440); denna mäste, såsom docent O. Rydbeck benäget med delat mig, vara minst 16 a 17 cm. tjock, då den del, som ligger ovan kryp tans golv, mäter 15 cm. i tjocklek. CG" i' ' De nya gravar, som då anordnades, hava helt säkert ej varit ;ärxt . av samma slag som de gamla, ty i så fall hade saikoiagerna, “ då) ,__._ 86 livarje fall är det att beklaga, att de ej kunnat återfinnas; helt säkert skulle i så fall många av de gåtor, som nu äro förbundna med “Sverkerskapellet“, lätt kun t lösas. _ När Sverkersättens medlemmar tagit sinäya gravar i kios terkyrkan i besittning, har “Sverkerskapellet“ förlorat sin ur sprungliga uppgift. Möjligt är att det då fått förfalla. Troli gare är dock att det, med hänsyn till de minnen som voro förbundna med dess anläggning och bestämmelse, allt fort farande varit föremål för pietelsfull omvårdnad och målet för många fromma steg och tankar. Med reformationen har emellertid en ny tid brutit in, en tid, som skoningslöst gått fram liksom över så många andra. av våra kyrkliga medeltidsminnen även över kapellet där nere vid Vättern; 1500 och 1600talen torde böra betraktas som dess förnedringstid, då det först blivit en ruin för att sedan så småningom helt gömmas under "Oxlakullens" torv. Den i första hand på själva fynden grundade framställ ning jag här sökt giva av byggnaden, dess uppkomst och be ' stämmelse har varit förenad med en del antaganden, som må ,hända i vissa punkter kunna justeras eller modifieras genom nya fynd och iakttagelser. Men jag vågar tro, att min upp fattning i självahuvudfrågan är riktig, m. a. 0. att namnet “Sverkerskapellet“ är det rätta. Nya fyndlokaler. Under dessa 1917 års undersökningar har det lyckats att uppspåra ett antal nya fyndställen (jfr fig. 1), som synas bli av stort intresse. Jag har redan omnämnt dels den källa, som på goda . grunder kan antagas stå i något förhållande till “Sverkerska pellet" (se Ovan sid. 75 f.), dels den söder om kapellet be fintliga, mycket stora anläggningen, vilken antagligen kommer :11,: V 87 att visa «sig vara lämningarna av 'en gammal vägövergång över Älebäcken (se ovan sid. 67 fl.). Denna stora jordvall hade redan för flera 'år sedan ådragit sig min uppmärksamhet, men på grund av sina ansenliga dimensioner tolkats först som en naturbildning, senare som en dammanläggning, en föregångare till den nuvarande strax i öster. Men även det senare antagandet visade sig ohållbart, när vid en nu företa gen provgrävning spaden stötte på en mur av i murbruk lagd sten, belägen under mäktiga, påförda jordlager. Då jag med denna grävning endast avsåg att erhålla ett första intryck av vallens karaktär, inställdes härmed arbetet. En grundlig un dersökning av den storartade anläggningen i förening med en detaljerad kartläggning av den omgivande terrängen skall helt visst lämna resultat av stor betydelse för kännedomen om det ' 'medeltida vägnätet i trakten. Ej långt från denna plats, blott ett 50tal m. åt NO, lig ger vid Ålebäckens norra arm Alvastra Kungsgårds kvarn. Omedelbart härinvid ha betydande lämningar av en medel tida stenbyggnad amräffats och dess murar ytligt blottats. Grundplanen är fyrsidig; den norra muren mäter 11,5 m.i längd, den östra och västra 89 m., den södra ligger till största delen nedrasad i sluttningen mot bäcken. Murningssättet är skalmur med väl huggna kalkstenskvadrar i ytterlivet och, som det synes, ohuggen grästen i innerlivet; av tegel ha där emot inga som hälst spår kunnat iakttagas. Av allt detta torde man snarast kunna draga den slutsatsen, att byggnaden upp förts på 1100talet, och, dess läge invid bäckfallet tycks ange, att den varit'en kvarn. Men en kvarn från nämnda tid och på denna plats kan ej ha varit någon annan än antingen “Sverkersgårdens“ eller klostrets, måhända snarast det se naresl. Då stora delar av byggnaden äro bevarade på dess norra sida synes i nivå med den omgivande marken valv 1 Cistercienserna voro som känt framstående jordbrukare och lanthus ' hållare. 88 bå'gen till en dörr eller' ett fönster, varav torde framgå att detta parti ännu står orubbat till inernot en vänings höjd a, lovar den kommande undersökningen härstädes att bliva syn nerligen givande. Ett IDOtal m. NV härom, mellan denna _kal och “Sver kerskapellet', har på ett par ställen i åkern murbruk och byggnadssten av medeltida karaktär kunnat spårasl. Här torde grunden till en eller ett par byggnader ligga gömd. Ungefär lika långt i motsatt riktning, uppe på krönet av kvarndammens höga strandbrink, är markytan mycket gropig, och rikligt med medeltida murtegel finnes i jorden2. På den na plats har följaktligen stått en tegelbyggnad från medelti dens senare del, om vars utsträckning och bestämmelse na ' turligtvis endast en kommande undersökning kan giva upp lysning. ' Uppe vid vägkorset nedanför Turisthotellet ligger en an nan lokal av samma slag, att döma av de talrika fragment av medeltida mur ochtaktegel, som här träffas i jordytang. Om alla dessa nu spårade byggnadslämningar finnes ingen som hälst tradition, således samma förhållande, som förut kunnat konstateras beträffande “Sverkersgården“ och “Sver kerskapellet“. Däremot har jag efter min återkomst från undersöknin garna funnit några litterära uppgifter, som i detta samman hang äro av ett visst intresse. I “Ransakningar om antiqnitetema 16671684“ återfin nes den rapport om fornminnena i V._Tollstads socken, som kyrkoherden i församlingen, Hemmingus Erici,'“den 20 Iuly Azo 1667'* avlät i enlighet med regeringens påbud. ldensam ma omnämner han först det redan vid denna tid mycket för fallna klostret, varefter det heter: “dess för uthan äro ännu 9 radera eller stellen för ögonen, på hwilka Kyrkior eller så drme platzar warit hafwa, af hwilka sombliga een gafwel, somb 1 Platsen är a fig. Ilutmärkt med streckning. 2 Platsen är a fig. 1 utmärkt med liggande kors. 89 liga gaffaroch at sijdowegger äro besichtige“ 1. Det är upp enbart, att åtminstone en del av de hittills uppspårade fynd lokalerna mellan landsvägen och Vättern måste tillhöra dessa “9 rudera eller stellen”, och att å andra sidan ytterligare några lokaler återstår att finna. Härpâ omtalas “een platz i samma Ohrt belägen, uppâ hwilken nu är een Humblegård, uthi hwilken dhe hafwa haft sin Kyrkiogård, dher mange been och Hufwudskallar äro up tagne“. Denna “Humblegård“ är tydligen identisk med den på 1691 års karta över Alvastra Kungsgård2 angivna, om vil ken det heter i kartbeskrivningen: “Humblegården är mycket at sigh kommen, och måste een deel omläggas“, och vilken är belägen SO om klosterkyrkan, ungefär på den plats som nu upptages av Kungsgårdens stora ladugårdslänga. Här skulle vi följaktligen ha att söka klostrets allmänna begrav Aningsplats. v ' ' Som synes kan man till fullo ja, nu efter 250 år med än större rätt instämma i 'kyrkoherdens slutsats: “Och altså på detta rummet dhe störste och förnembste antiqvite ter förstörda”. Så övergår han till “färgestaden Hästholmen" och med delar, att där “hafwer också warit ett sådant Capelle, Hwaä räst lijten muur att den eene gaiwelen, sampt slijke rudera synes etc.“ Denna uppgift är av särdeles stort intresse. ty uppenbarligen måste detta kapell vara den “kyrka illästhol men", varpå 1327 års av Kjellberg åberopade urkund hänSyf tar (jfr ovan sid. 58 f.). Å andra sidan kan här ej vara tal Om “Sverkerskapellet“, ty under 1600talet har Hästholmen ännu mindre än under medeltiden kunnat ha en så stor ut sträckning, som detta skulle förutsätta. Detsamma framgår för övrigt av kartorna från nämnda århundrade: Hästholmens ägor gingo då ej ens så långt mot norr som ivâra dagar, och den 1 Meddelanden 191314, sid. 35 f. 3 Se ovan sid. 6. 90 nutida gränsen går mer än 300 m. söder om Ålebäckens ut loppl. Måhända skall det rent av lyckas att närmare bestämma den plats, där den av kyrkoherden omtalade ruin , d. v. s. Hästholmens kyrka under medeltiden legat. Erikarta över Hästholmen av år 16952 upptaget nämligen en tomt, om vil ken det i den tillhörande beskrivningen heter: “Een Aliwastra Closter tompt, Kappels Tomten Kalladt, örjord". Och denna tomt är belägen c. 175 m. västerut från Hästholmens gästgi varegård3. Det förefaller mycket sannolikt, att lämningarna av samhällets gamla kyrka äro att söka just på denna plats, och den undersökning, som här vid tillfälle kommer att gö ras, skali, vill jag hoppas, bekräfta detta antagande. Västerut från Hästholmens järnvägsstation, ned mot Vät tern, finnes en plats, som av gamla personer kallas Kungs backen. För övrigt är den också omnämnd på ett par stält [en i den topografiska litteraturen, varvid uppges att här skulle finnas spår efter en förskansningü i alla händelser äro dessa numera försvunna, och ovan jord är intet särskilt att se. Även i Bohmans beskrivning över traktenü återkommer sam ma namn, men här fästat vid “en uppkastad Sandskans“, be lägen “i Ombergs grannskap åt södra ändan“. Denna loka 1 Denna gräns daterar sig från år 1861. ' 2 Häsfholmarz uthr' Tolsta Sochn och Lysr'ngz Herred/z (i Kungl. Lant mäteristyrelsens arkiv, vol. G 27, nr 105). 3 Av 1787 års storskiiteskarta över Hästholmen (Charta Pd Hdslhol mm etc., i Kungl. Lantmäteristyrelsens arkiv, vol. G 56, nr 53) framgår, att “Capell tomten” nu var en ,utjord till "Färgeslads hemmanet* iHästholmen, men att vid skiftet denna utjord flyttades till en plats, belägen ett 100 tal m. ONO om gästgivaregärden, varvid dess gamla namn fick medfölja. Ännu på 1856 års ägodelningskarta (i samma arkiv) återfinnas “Kapelltom ten” på danna nya plats. 4 Per David Widegren, Försök till en Ny Beskrrfm'ng öfwer Östergäth» land, II, Linköping 182829, sid. 501. With. Tham, Beskrifm'ng öfver Lin köpings Län, Stockholm 185455, sid. 630. Dessa författare ifrågasätta möj ligheten av att förskansningen skulle härröra från Dacketejdens dagar. 5 .1. Bohman, Omberg och dess Omgrjfnirzgar, Linköping 1829, sid. 75. =: .h.›...._._.,....u__m..;_a.u..=.._á. ' i EH Fr. Bergstedt [010 mars 1918 “Birgittas kulle' vid Alvastra kloster (från NO). Fig. 49. i . i i 92 lisering leder tanken osökt till “Sverkersgården“; för övrigt skulle ju 'namnet Kungsbacken här vara synnerligen träffande. Tyvärr är dock Bohmans uttryckssätt så svävande, att man' blott med tvekan vågar göra denna kombination.. varje fall kvarstår benämningen Kungsbacken för 'platsen iHästholmen. Hur härmed skall förstås, därom vågar jag i. n. ej yttra mig. Måhända har namnet uppkommit i senare tid och' på grund därav ej blivit allmänt vedertaget; härför talar bl. _a. den om ständigheten, att det ej återiinnes på någon av de ovan anförda äldre kartorna, vilket synes mig vara av så mycket större vikt, som kartan av år 1856 upptager platsen Husbacken. Dennas läge är sålunda väl känt; det är den klippa, på vilken inseglingsfyren vid hamnen är uppförd, och som ända in på 1800talet var en kringfluten liten holrnel. På denna reste sig Gerdt Snakenborgs borg under den senare medelti den 2. Redan Bohman säger (anf. så), att här “träffas blott tegelgrus och några 'schifterbitar'ñ Det lilla, som på hans , tid möjligen fanns kvar av fästet, har helt säkert fullständigt spolierats, när fyren och det nedanför denna stående maga sinet uppfördes. . När man sysselsätter sig med Alvastratraktens medeltids minnen, kan man givetvis ej underlåta att även ägna klostret uppmärksamhet. Att här många problem vänta på sin lös ning och rika upptäckter kunna göras, det behöver ej när mare framhållas, och det ingår också i planen för Afvastra _ undersökningarna att en gång sätta spaden i jorden även på denna minnesrika plats. Om nu någon särskild del av det vidsträckta ruinområdefframför allt skall nämnas, är det må 1 Ännu på den ovannämnda_ kartan av år 1787 är den en ö, och vid slutet av 1820talet var så alltjämt förhållandet (Bohman, anf. st): av 1856 års karta framgår däremot, att den nu på konstgjord väg lätt förbindelse med fasta landet. Denna holme och de övriga små skären däromkring » av vilka ett par försvunna, då Husbacken förbands med land är det natur ligtvis, som givit upphov till den medeltida namnfonnen Hästholmarna 'Haastliolma' och “in llaasthoimom" (jfr Kjellberg, Meddelanden 1917, sid. 17): 2 Carl Gustaf Styfte, Skandinavien under unionstr'den. 3:e uppl. Stock holm 1911, sid. 247.» ' 93 hända den stora kulle, som ligger ett 50tal m. NNO om klos terkyrkan (se fig. 1 o. 49). Denna kulle, som i flera år synts mig mycket lockande, har på sistone fått ett än större intresse, sedan såväl landsarkivarien Kjellberg som den iörutnämnde cistercienseriorskaren pastor Ortved fäst min uppmärksamhet på ett i Riksarkivet befintligt pergamentsbrev från år1374, av vilket framgår, att en fru Ramborg Knutsdotter, änka efter Thuke Petersson, den 29 juli nämnda år till klostret testa menterade en del egendomar, men därvid förbehöll sig utom livstidsunderhåll av klostret “ rätt att för sin återstå ende levnad disponera, tillsammans med en enda tjänarinna, den i' nordlig riktning från klosterkyrkan liggande gård, som _ \. en gång bebotts av fru Birgitta, salig i åminnelse, ävenso'm' att, så ofta hon det önskade, gå in i nämnda kyrkal. Med 1 Svenska RiksArchivets Pergamenfsbref från och med är 1351, I, Stockholm 1866, sid. 339. Brevet har redan uppmärksammats av Hildebrand (enf. nrb.. sid. 974). Då endast ett mycket kort sammandrag av denna märkliga urkund i. n. föreligger i tryck, publiceras den härmed i sin helhet efter en från Riksarkivet benäget lämnad avskrift: “Vniuersis presentes litteras visuris seu audituris Ramhurgis'Knutz dotter, relicta Thuconis Paetersson, salutem in Domino sempilernam. Con stare cupio vniuersis tam posteris quam modernis, quod ego salubri mentis mee premeditacione sana et incolumis corpore constituta, attendens quod, que in hoc mundo sunt, vanitati subiacent et ad suam tendunt originem naturaliter vniuersa, nisi ea que in pietatis opera misericorditer erogantur. Quarnobrem ex consensu vnaniml etrmera voluntate meorum consanguineo rum omnla et singula predia mea in Moslef in parochia Waernaemo, que iure _hereditario post mortem matris mee, felicis memorle, aquisiui cum om nibus suis adiacenciis, videlicet domibus, iundis, agris, pratis, pascuis, piscariis, siluis, humidis et siccis, infra scpes et extra, prope vel rer'note, nullis penitus exceptis, vna cum curia mea in Cullaethorp in parochia Ödhö sya et curia mea in Tunum necnon molendino meo prope Wadhby cum om nibus eorundem bonorum adiaccnciis vt premittitur monasterio et conuentui beate Marie virginis in Aluastro ordinis sancti Bernardi, Lyncopens'is dyo cesis, confero iure perpeluo possidenda, vbi meam eciam eligo sepulturam; transferens in eosdem dominum abbate'm et conuentum et eorum successores plenum proprietatis ius et possessionis dominium dicta bona cum omnibus suis adiacenciis vendendi, alienandi, commutandi et pro suis vsibus quomo dolibet ordinandi, hac tamen prehabita condlcione, quod in parte aquilonari ab ecclesia dicti cenobii habeam curlam, in qua quondam residebat domina Byrgheta, pie recordacionis, ad dies meos cum vna tantum ancilla et eciam ,/ (' (_72 ex ,eo i, 94 denna gård menas naturligtvis det hus, som Birgitta bodde i, vid de tillfällen då hon vistades vid klostret. .Med , änsyn till de lokala förhållandena är det mycket sannolikt, just nyss nämnda kulle döljer lämningarna av detta Birgittas hus. Av vilket intresse det skulle vara att få bekräftelse på detta an tagande behöver här ej närmare framhållas. liberum adilum habeam in dictam ecelesiam introeundi quociens necesse fuerit sine reclamacione ciiinscumque, hoe insuper adiecto, quod dominus abbas qui nunc est vel csse poterit infuturum et conuentus tenentur mihi in vna prebenda sacerdotali, videlicet expensis et potu quamdiu vixero preuf dcrc. In cuius rei festimonium et cautelam firmiorcm sigilla virorum nobi lium Nicholai Magnusson, Karoli Thyaelfwacssorr, Petri Knoppae, Johannis Abyornsson, Nieholai Eriksson et Aruidi Haqnnssan. armigerorum, domini Petri, prepositi Skaeningcnsis et curati in Örabyaergh, domini Attonis, pre positi in Östbo et curati in Waernaemo, et, domini Petri Andersson, curati in Hoff, vna cum proprio meo sigillo presentibus sunt appensa. Datum . . IJ 0 o , . . . . . anno donum mccelxx quarto in dm beat] Olaul regls et martlris gloriosi'. Undersökningarna år 1918. anslutning till denna min redogörelse för de första årens undersökningar av de nyfunna medeltidsläm “1 m ningarna vid Alvastra följer härmed ett kortfattat meddelande angående resultaten av 1918 års undersökningar därstädes. Dessa ha framför allt varit förlagda till “Sverkerskapellet“, där den under den senmedeltida nivån liggande marken i och utanför byggnaden systematiskt genomgräfts, ett arbete, som visat sig mera givande, men också mera tidskrävande än vän tat var, och som därför ej hunnit avslutas. Med anledning härav ha de undersökningar, som kunnat utföras på flera av de övriga fyndlokalerna, måst inskränkas till förberedande provgrävningar, avsedda att giva närmare upplysningar om deras karaktär. I särskild grad gäller detta “Sverkersgården“ och dess gravfält. Meningen hade varit' att till danna plats med dess många lockande problem framför allt förlägga sommarens ar beten. Här kunde nu endast ett antal provschakt upptagas, radialt utgående från den ovala grundmuren, varvid framgick att c. 7 m. västerut från denna lämningar finnas av en an nan, men svagare mur, gående ungefär i riktning NS. Längre mot V tillvaratogs en i åkerytan liggande, upplöjd bit av en omerad graakisthdll av kalksten, liksom de tidigare funna härrörande från det på platsen befintliga gravfältet. ,sr _ 96 Ej långt härifrån har emellertid en ny fyndplats antråf fats, av särskild betydelse för uppfattningen om “Sverkersgår dens" hela fyndkomplex. Söder om den mot 8 och SV skarpt markerade terrass, på Vilkens högsta krön de nyssnämnda byggnadslämningarna och gravtältet äro belägna (se tig. 1), vidtager en annan, lägre terrass med mot S och V sluttande sidorl. Mitt över den högsta punkten av denna senare terrass och närmare bestämt c. 200 m. 8_ om “Sverkersgårdens“ grundmurar, framdrogs ett provschakt, då den här i hög grad stenbundna marken före iöll misstänkt, och därvid visade det sig, att stenarna utgjorde de mycket sönderplöjda resterna av ett gravröse, bildat av _skarpkantiga smärre stenar med 'en kantläggning av större klumpstenar. Det höjde sig nuwc. 0,5 m. över den omgivande marken, och diametern syntes ha varit 810 m. Något SV' om centrum och c. 0,3 rn. under ytan anträitades ett brand lager av c. 0,1 mzs tjocklek och en utsträckning av c. 2 rn., innehållande kol. brända ben och ett par nitnaglar av järn. Här föreligga sålunda de typiska lämningarna av en brand grav från den yngre järnåldern. Och åtskilliga omständig heter, bl. a. tillvaron av en oredig samling stenar strax i 80, tala för att denna grav under äldre lider, med mindre inten sivt jordbruk, ej legat ensam här uppe på höjden. Men den senare järnålderns gravplatser ligga ju i allmän het intimt förbundna med boplatserna, och detta berättigar till den slutsatsen, att så varit fallet även här, att den by eller gård, vars lämningar nu kunna spåras uppe på den domine rande terrassen i N, funnits där redan under vikingatiden, m. a. 0. att “Sverkersgården“ leder sina anor tillbaka till he den tid*. Om, såsom förut antagits, denna gård verkligen varit Sver 1 Synlig å lig. 2, mellan “Sverkersgården“ och 'Sverkerskapellet', som en'förhöjning i det mörka åkerpartiet. ' 2 Jfr ovan sid. 20, anm. 2. J<mzzmx=^>vaqu§ (_U bry/§34?? L _ v _ _ _ q _ _ .En :w H »Än åh. m .qfnáiöä ...han ?..me :i Gwen.. Mn ungt.: Mvumuwuowa uüm: . . å mahää. üåuñniåwtämgipkwrtwmmånaåuå ?wmäämabåwcêmå EXE. w bo åxå. . .. .. \ .. :.Å ,m .... um.. Immmo. ._.wmmwwmüwåmzmpwrb.4333 Em: en: Miriam. . <5 >|h magi: IIIII n=äw==mnm 2:522 ............ .. 9.35 3.. an. :umnamiw Sååå. 97 kerssläktens, skulle vi sålunda kunna säga, att dennas hed niska medlemmar fått sin vila på den nu funna gravplatsen, dess kristna storbondegeneration återi 1000talsgravfällets sten kistor strax E N, dess kungliga ättlingar slutligen några 100 m. mot 8, i kapellet nere vid Vätterns strand. Släktled för släkt led genom sekter, som väl annars ingenstädes i vårt land! Innan jag lämnar “Sverkersgårdens” fyndområde, vill jag ett ögonblick dröja vid dess avråttningsplats. Det har förut framhållits såväl av professor Beckman som landsarkivarien Kjellbergl, hur svårförklarligt det är att även ben av barn an träffats här bland benresterna, i ty att barn och kvinnor (med undantag av trollpackor) enligt nordisk rätt voro straffria. Pro fessor Beckman har nu godhetsfullt fäst min uppmärksamhet på en litterär notis, som synes mig kunna lämna en god för klaring på nämnda förhållande, nämligen en uppgift hos Hyl ténCavallius av innehåll att man i Värend ännu så sent som år 1599 någon gång kunde praktisera den gammalnordiska innebrånningen, varvid man brände gården “med by och bonde, hustru och barn”. Har denna straffart kunnat förekomma i Småland ännu på 1500talet, ligger det intet överraskande däri att några 100 år tidigare i Östergötland kvinnor och barn i särskilt svårartade fall fått undergå dödsstraff. Vad beträffar anordningen av denna avrättningsplats, kan det måhända antagas, att de tre i trekant stående stenblock, som här höjt sig övermarken (se ovan sid. 6 ft), utgjort själva grunden till galgen, och att denna alltså haft triangulär grundplan, såsom fallet ofta var under åtminstone den senare medeltiden 3. Vid “Sverkerskapellet“ har, såsom förut nämnts, under 1 Meddelanden 1917, sid. 10 f. o. 16. '3 Gunnar Olof HylténCavallius, Warend och Wirdame, ll, Stockholm 1868, sid. 263. 3 Så_ t ex. galgen på Galgberget utanför Visby. Se även Josef Zemp, Die schweizarr'scherz Bitderchrorziken und ihre ArchitekturDarstellungen, Zürich 1897, sid. 359 f. 7 98 99 sökningen fortgått s hava därvid anträifats en hel de inredning sammanhörande iöremåll, båda västra sarkøfagema, vidare en större (tig. 51)2 oc? några mindre delar av anfangslister, tvänne Uusháilare är yr'ärrra r J m. m.' ldetta sammanhang må äväl invändigt som utvändigt. I det inre i med byggnaden eller dess framför allt bitar av de J H 0. Frödin rota ars 1913 “Sverkerskapellet“, Alvastra. ock omnämnas några nu först iakttagna,' i putsen på norra murens insida synliga, horison r tala rits (tig. 52), tydligen res ter av en i putsen uppdragen koaderimitatr'on'i. Utvändigt ha ytterligare några stenskodda stolphål (se ovan sid. 54 ii.) anträiiats, så “att dessas antal nu uppgår till 11. De äro å' tig. 50 marke rade med *bokstäverna AL. I tvänne (A och B) förekommer hugger: kalkstenü, från kapel lets uppförande överbliven och ej från själva byggnaden i se _ nare tid tagen, ty intet anty der, att stolphålen skulle till 'höra tiden för dess förfalla. För kning av dem ännu ej iöretagits. Fig. 51. Del av_ aniangsiist av kalksten “Sverkerskapellet“, Aivastra. 1J10. övrigt har någon närmare undersö i . I: 1 1918 års fynd från denna plats hava i Statens Historiska Museum 5 H inv.nr 16192. › i 2 Den har, att döma av den på undersidan synliga urtagningen, varit understödd av en i muren insatt järnkrampa. _§ *5 Typen ovan lig. 37; båda _äro nedtill avbrutna, men åtminstone den :' nkelböjda form. ena synes ha varit av samma vi har vid besök på platsen fäst min uppmärk '\ 4 Professor Martini Olssdn samhet härpå. 5 År iig. 50a tecknade helt i svart. “ ü Deras läge i förhållande till at sorna anger tvärtom bestämt, att de tillkommit förersagd e från byggnaden härrörande rasmas a tidpunkt. Parti av norra murens insida med spår av kvaderrits i putsen Fig. 52. 100 Det viktigaste resultatet av arbetet på. denna plats liggeä emellertid i en serie fynd, som ej stå i direkt samband :re kapellet. Så långt marken utanför byggnadens murartrênlie: sökts (se tig. 50), har ett betydande kulturlagar kunna än , ett mer eller mindre myllblandat gruslager, 1nnehållan._el utom kol och dinrbenl en hel del föremål av cirka 5 ag, . framför allt sänker; till 'nåt eller andra fiskrion (dessa kunna räknas i hundratal), bestående av flata, rundslipade strandstênar av mer eller mindre oval form med inknaskade haklr an terna (tig. 53), dessutom fiskkrokar, bulrtas eller delar av dylika, knivar, ständtrrssor, lerkar sfrag i* ment, bitar av lerklining m. m? Då det insamlade materialet ej är bearbetat, får med en närmare behandling av detsamma tills vidare anstä, i all synnerhet som undersok ningen i terrängen ännu är långt ifrån av slutad*3. Så mycket kan emellertid redan nu sägas, att fyndinventariet i sin helhet ger ett intryck av en rätt torftig kultur, ett om Fr .53. Sänke av sten. dönle, som ej torde kunna modifieras därav, ?Sverkerskapeuctb att även några sr'z'rnerrrrynt'L ingå i detsamma. Alvastm' 1/2' Av hela dess karaktär framgår for övrigt tydligt, att det härrör från en i väsentliggrad av fltSk: .12:21: befolkning, m. a. 0. att en fiskarby en, gånglega p _pk 61. Men samma kulturlager har återfunnits rnrzanförk agöl lets murar; det fortsätter sålunda in under detta och an 161: synnerhet ben av tamdjur; även fiskben forekoärrråaå f omnämnda, ? Tydligt är att hit också måste föras de ovan sråicn 06.11 djurbenenj för kapellets murar sommaren 1917 anträifade forem I kununagret 3 I den branta strandbrinken mot Vättern avtecknar sigt N däremOt mycket tydligt, mot 8 utefter en sträcka av ett iGOiaålrç.,k:111:e spåras när. ' än t. De byggnadslämningar, som sommaren 1 d ta n e :åtrå åSå om kapellet (se ovan sid. 88 0. tig. 1), skola sälug a an g g. komma att visa sig ligga inom gränserna for detsamma. f' 588 att mynt 4 En brakteat som fig. 579, en d:o möjligen solm i Häng Hilda närmast som tig. 619 och en brakteat närmast som fg. ' brand, Sveriges Medeltid, 1, Stockholm 187994. utan ' "2.459, ..._'.....<. :'aç _r_ IOI jas omedelbart under golvnivän. Medan detta inre' parti följ aktligen upphört att bildas i och med att kapellet anlades, har avsattningen av det utanför byggnaden varande alltjämt och utan avbrott fortgâtt hur länge är ännu ej möjligt att med bestämdhet avgöra. _ _ Ätskilligt kan dock redan nu sägas. I detta yttre kultur lager avtecknar sig med en skarp undre horisont de från ka pellets tak och murar härrörande rasmassorna. Närmast bygg naden äro dessa praktiskt taget av obiandad konsistens, men ju mer man avlägsnar sig från densamma, desto mer fram trädande blir uppblandningen med kulturlagret, så att detta slutligen kvantitativt tar överhand. Större och mindre mur bruksparliklar, kalkstensflis och tegelbitar förekomma_ dock allt fortfarande. Denna byggnadsrester innehållande, övre del av lagret fortsätter ända upp i den nuvarande jordytan, som dels är täckt av grästorv, delsnomplöjd. I skärningen ä tig. 50 framträder denna Iagerföljd med all tydlighet. Gränsen mellan kulturlagrets övre och undre del är som' sagt mycket skarp, men någon som hälst anledning att antaga, att densamma därför skulle markera ett avbrott i lagrets avsätt ning, finnes icke. Den betecknar blott ett nytt skede i denna av sättning och är på grund härav av stort intressc som daterande moment. Vi äro härmed inne på frågan om kulturlagrets ålder. Den del av lagret, som befinner sig under byggnaden, liksom det häremot svarande, understa skiktet av det utanför byggnaden liggande lagret är givetvis äldre än denna, den häröver kommande delen av det yttre lagret ända upptill den nyssnämncla skarpa kontakten är samtidig med byggna den, har m. a. '0. bildats under de århundraden denna ägde bestånd, och det över sagda kontakt liggande skiktet har av satt sig 'under tiden från och med byggnadens begynnande förfall ellerr i enlighet medvad som förut antagits från och med reformationen (jfr nedan sid. 115 f.)1. 1 Samtida med detta sistnämnda skikt äro uppenbarligen de ovan sid. 39 o. 45 omnämnda, med kapellet ej direkt sammanhörande fynden. 102 Det lilla samhället här nere vid Vättern har sålunda grun dats under den äldsta medeltiden, ja, kanske tidigare, och sedan har det oavbrutet ägt bestånd och existerat ännu efter medeltidens slut; dock ej så sent som under 1600talet, att döma av det förut (sid. 6 o. 68) anförda kartorna från detta århundrade, vilka ej upptaga några byggnader på denna " plats. Dess livstid har följaktligen omfattat åtskilliga århundra den, och kapellets tid har blott bildat ett skede av densamma, ett skede, som dock med all sannolikhet utgjort byns stora hetstid. Bland de på platsen gjorda fynden ha också nämnts bitar av lerklining; dylika äro här i rätt stort antal anträffade. Dessa lerkliningsbitar äro emellertid ej de enda, lämningarna av be folkningens bostäder, i det att även ett par husgrunder korn rnit i dagen (se fig. 50). Ehuru de ännu blott blivit delvis fram grävda, böra de här närmare omnämnas, då de erbjuda åt skilligt av intresse. En av dem befinner sig som synes utanför östra delen av kapellets södra långsida. Den består av i allmänhet rätt obetydliga stenar, som i östra sidan övergå i ett slags sträng _ av klapperstenar. Att här verkligen föreligga lämningar av en husgrund torde dock ej böra betvivlas. Den ligger under den förutnämnda kontakten, om också rätt'nära densamma, och tillhör sålunda medeltiden, närmare bestämt dennas se nare del. ', Husgrunden utanför kapellets norra långsida är ännu tyd ligare. I och invid densamma tillvaratogos en hel del lerklf ningsbitar och dessutom inemot 50 sänken, _de flesta koncen 'trerade till ett ganska begränsat område innanför stenraden. Även denna grund ligger rätt högt i kulturlagret, nästan omedel bart under den skarpa kontakten, och torde sålunda tillhöra medeltidens sista del. För denna datering talar jämväl i nå gon mån 'de fragment av ett jjr'älltegel, som anträffades på ett ställe i den enkla goyfldggningen (P) i V. Denna tak' tegeltyp torde nämligen ej ha blivit vanlig i vårt land förrän M. __lv 103 på l400talet1, och dess uppträdande här i husgrunden ome delbart under kontakten stöder sålunda mitt antagande, att sin?? och därmed även början till kapellets förfall tillhör 1500 3 e . ' I denna husgrund förekommer också en hugger: kat'l'asferza sålunda samma förhållande som förut kunnat anföras för ett par av stolphålen. Att det även i detta fall snarast gäller från uppförandet av kapellet (ev. någon reparation av det samma) överblivet material torde framgå av lagerföljden. Såsom av fig. 50 framgår, ligga stolphålen D och I inom dessa husgrunder. Någon som hälst anledning att därför an taga samhörighet finnes dock icke; allt talar för att samtliga stolphålen omkring kapellet stå i samband med detta. Skulle ' man våga en gissning angående förhållandet i tid mellan de båda nu ifrågavarande stolphålen och husgrunderna, skulle man snarast vilja betrakta de förra såsom äldre. En tredje stengrund befinner sig slutligen utanför västra gaveln. Visserligen synes den vara ganska ofullständig, men jag är dock mest höjd för att uppfatta även den som en huse grund. I varje fall framgår av dess läge omedelbart utan för kapellets huvudingång, att den ej kan vara samtidig med detsamma; ett hus måste på denna plats hur obetydligt det än vore göra nämnda ingång praktiskt taget oan vändbar. Den måste sålunda vara antingen äldre eller yngre än kapellet_ Dess läge under den skarpa kontakten hän för den till medeltiden, och under sådana förhållanden och då kapellet, såsom vi funnit, torde ha ägt bestånd hela me deltiden ut, föras vi till den slutsatsematt den är äldre än 1 Roland, auf; arb., sid. 12. Jag får senare (sid. 111 f.) tillfälle åter komma till densamma. Det är att märka, att den ej synes ha förekommit på Själva kapellet; intet enda exemplar eller fragment därav har anträffats bland de massor av munk ooh nunnetegel, som här lågo hopade. 2 I full överensstämmelse härmed lå go de ovan omnämnd ' mynten under kontakten. a medemds 3 Å planen fig. 50 tecknad helt i svart. 104 kapellet. För en sådan datering talar också dess höjdläge i kulturlagret; den ligger nämligen påtagligt om också ej så särdeles mycket djupare än de båda andra grunderna och i all synnerhet den i N. Och dock har den ett visst samband med kapellet. Et av dess stenar utgöres nämligen av ett hugget kalkstens stycke, _en del av en skråkantkvaderl. Under sådana omstän digheter synes det mig ingalunda otänkbart, att grunden är samtidig med själva kapellbygget, att här stått t. ex. en sten * huggarhytta, ett material eller verktygsskjul el. dyl. Även de båda andra husgrunderna ligga påfallande nära kapellets murar, så nära att man. måhända skulle vara frestad att draga samtidigheten i tvivelsmål. Dock med orätt, synes det mig. Man behöver ju ej gå längreän till Tyskland för i att mångenstädes se exempel på att även i våra dagar pro fanbyggnader kunna tränga sig tätt inpå kyrkmurarna, ja, rent av klänga sig fast vid dem. Det samhälle, som legat här på platsen redan före ka pellets grundläggning, har naturligtvis ej varit isolerat, utan hatt förbindelse med nejdens övriga byar och gårdar. Bosätt ning medför väg, eller, om man så vill, väg lockar till bosätt ning. Vi äro m. a. 0. inne på frågan om vägförhållandena i Alvastratrakten under medeltiden och därmed på ett av de viktigaste resultaten av 1918 års undersökningar. Ovan (sid. 67 ff. o. 86 i.) har jag framställt den hypo tesen, att vägövergången över Ålebäcken under den 'äldre me deltiden legat S om kapellet, invid den nuvarande kvarnen, och samtidigt vågat uttala min tro, att denna hypotes skulle komma att visa sig äga grund iverkligheten. Jag är nu i tillfälle att meddela, att detta mitt antagande besannat sig. Det var den i NS gående, stora jordvallen'2 på den av bäckens båda armar kringflutna ön .jämte dess brohuvudlik 1 Å planen lig. 50 tecknad helt i svart. 2 Den har å fig. 1 fått en något oriktig form. Den liknar närmast en triangel med basen vänd mot N; utsvällningen 5 V bortgâr således. 105 nande fortsättning på den ,södra stranden, som då tolkades som en konstgjord vägbank (tig. 54). Tvärs över denna bank 'ha nu framdragits fyra schakt, tre över dess huvuddel och ett över tungan i S, å anf. tig. utmärkta med siffrorna 14. Det har härvid framgått, att vallens huvudparti är en na turlig, av moränlera bestående förhöjning; såväl i skärning 1 som 2 möter denna kompakta, gulbruna lera. Dess södra del, likom tungan mitt emot på den andra stranden, består där emot, såsom skärningarna 3 och 4 visat, av påförd, mörkt röd brun sand. En granskning af det äldre kartmaterialet är i detta sam manhang av intresse. Av de båda förut (sid. 6 o. 68) an förda kartorna från 1600talet framgår med full tydlighet, att bäcken vid denna tid blott hade en arm. På 1691 års karta, som är mycket detaljerad, går denna ungefär från platsen för den nuvarande kvarnen, där det även då fanns en kvarn, i en båge mot SV ned mot den punkt, där i våra dagar den södra bäckarmen rinner fram genom vägbankens södra öppning, och härifrån fortsätter den i denna arms nuvarande fåra ut till Vättern. Den norra armen är följaktligen med konst åstad kommen _ tydligen för att man skulle erhålla bättre fall på det från kvarnen kommande vattnet, och därmed stämmer gott en från år 1873 stammande uppgift, att denna norra arm då kallades för “kanalen“1. Mycket talar för att densamma da terar sig från år 1823, då Ålebäcken reglerades och fördjupa des i och för Dagsmosses dränering? Än i dag kallas den sålunda förstorade Ålebäcken, åtminstone på sina håll, just för “kanalen“; beträffande den nu ifrågavarande norra armen bru kas dock ej längre denna benämning? 1 Östergötlands Minnesmärken (Lysings Hdrad) upptecknade af Carl' Fr. Nordenskjöld år 1873 (manuskript i Anttop. arkivet), sid. 21. Nor denskjöld .har observerat vägbanken; han talar om 'vallar och grafvar, lik nande förskansningar, genomskurna af ålbäcken". 2 Bohman, anf. arb.. sid. 64. 3 Den nuvarande södra armen tjänar som reservavlopp för kvarndammen. 0. Frödin foto 35/8 HIS Fig. 54. Den gamla vägövergången över Ålebäcken, Alvastra (från 0NO); vid 1 4 skärningar. JM. Fig. 5.5. Skäming 1 genom den gamla vägövergången över Ålebäcken, Alvastra. 107 Vi hava sålunda att utgå ifrån, att väg bankens huvudparti ursprungligen hängt samman med marken i N, samt dels att det mot 8 förlängts medels påförd sand, dels att tungan här mitt emot på södra stranden på samma sätt är med konst åstadkommen. Men de fyra skärningarna ha även brakt annat i dagen. I den sydligaste (nr 4) an_ träftades på dennaturliga lerbottnen, under den påförda sanden, dels en i schaktets östra ända, itungans längdriktning liggande stock, dels i schaktetsvästra ända en i samma riktning och på samma djup gående sträng av stora klumpstenar. l schakt 3 var för hållandet enahanda, blott med den skillna den att det här fanns i båda_ ändar av schak tet, en stensträng av samma slag som den nyssnämnda. Stocken var sålunda här er satt med en dylik. Det synes mig uppen bart, att dessa stenstrångar, liksom stocken, haft till ändamål att giva stadga åt den konst gjorda banken och särskilt åt den först på förda sanden, så att denna ej skulle bort spolas av bäckens vatten' ,Vi övergå nu till skärningarna 1 och 2:. Den senare går som nämnt genom naturlig moränlera. Inga Stensträngar anträlfades här, och intet av vikt iakttogs, om man frånser att de. övre delarna av leran utvisade en inblandning av grus och något mylla, med horisontal eller svagt välvd skiktning. Skärning 1 erbjöd däremotså mycket större intresse (se tig. 55). Iden naturliga, gulbruna leran avtecknade sig har skarpt och tydligt ett mörkt parti, bestående av mycket 108 myllblandad sand med samma skiktning som förut iakttagits i skärning 3, och i varje ända flankerat av stenar, i den östra av en i murbruk ordentligt lagd mur av naturliga eller. grovt tillhuggna, mer eller mindre kvaderliknande stenarl, i den västra av en lång, smal sten av naturligt regelbunden form. Här förE j * finnes sålunda en med konst åstadkommen, i bankens längd riktning gående sänka, utefter sidorna skodd med låga sten murar, vilken sedan under tidernas lopp blivit fylld med myll blandat material. Det bör tilläggas, att dessa stenmurar ligga betydligt högre än siensträngarna i skärningarna 3 och 4, och att banken i sin helhet här är avsevärt högre än i 8. Här föreligger m. a. 0. alldeles tydligt ett slags dossering. I S har vägen gått fram på den konstgjorda delen av vallen (vid skärningarna 3 och 4) och likaså ännu på södra partiet av den naturliga banken, men sedan, i och med att den senare steg i höjd mot N, har man för att erhålla en bekväm väg sänkt ned vägplanet i den naturliga marken. De på så sätt upp komna släntorna har man försett med en stenskoning, som haft till uppgift att förhindra lerans nedglidning, och som sam tidigt förlänat vägpartiet ett tilltalande utseende. På detta sätt har vägen utan alltför stor stigning kunnat föras upp på den rätt högt liggande marken på andra sidan den nuvarande norra bäckarmen. När sedan i sen tid denna drogs fram ett antal m. N om skärning 1, har tydligen en stor del af den stenkantade vägen bortgrävts. Möjligt är att slutet av densamma skall kunna åter finnas i backens krön på norra sidan bäcken. De fyra provschakten ha sålunda till fullo ådagalagt, att här förelegat en vägövergång ar: synnerligen omsorgsfuii kon struktion och ståtliga dimensioner, fullt_ motsvarande de krav en gård sådan som “Sverkersgården“ bör ha haft på sin ut fartsväg mot socknens södra del. Givetvis återstår att i dess helhet undersöka densamma och i detalj utreda dess bygg 1 Redan omnämnd ovan sid. 87. 4 I 109 nadssätt. Men redan nu ledes tanken osökt till den uppländske storbonden Jarlabankes “br0“ mellan Täby och Vallentuna, där ju en i viss mån likartad stenskoning även förefunnits (tig. 56). Denna nu definitivt konstaterade, gamla vägövergäng över Älebäcken har emellertid varit en knutpunkt för traktens väg nät under den äldre medeltiden. Jag har redan förut i korta drag sökt skissera detta. Det är nu att hoppas, att fort :é/ä ”tfn/6). /l :2:1 /f , \ (Hangö(f ”få” \( 5/ I : år_ /5 En lt" att Fig. 56. Jarlabankes bro vid Täby i Uppland. Efter Peringskföld. satta undersökningar skola lämna ytterligare bidrag till klar läggandet av denna för uppfattningen av hela den dåtida to pografien viktiga fråga. Ovan (sid. 69) har jag antagit, att “Sverkersgåidens” väg mot 8 gått i riktning mot nu ifrågavarande vägövergäng, samt att kapellet uppförts nära eller invid denna väg. När vi nu funnit, att ett samhälle legat på platsen redan före kapellets anläggning, torde man med nästan axiomatisk säkerhet kunna påstå, att vägen “Sverkersgården“ bron gått fram genom byn och sålunda verkligen haft just denna antagna sträckning. Min å ant. sid. framställda hypotes, att “Sverkerskapellet“ blivit uppfört just på det ställe, där konung Sverker ljutit dö den, vinner naturligtvis därmed i styrka. Att mordet sålunda ägt rum mitt inne bland människoboningar, däri behöver inga llO lunda ligga något orimligt; tvärtom, ett lönmord har ju myc ket väl kunnat förövas på en sådan plats, och har här före legat en sammansvärjning, såsom Saxo vet att omtala, har en sådan rent av kunnat vinna deltagare bland byns befolknjpgl. I fråga om de provgrävningar, som ägt rum på några av de övriga fyndlokalerna, kan jag fatta mig kort. Den SO om “Sverkerskapellet“, invid Alvastra Kungsgårds nuvarande kvarn anträffade kalkstensbyggnaden (se ovan sid. 87 f.), som tills vidare skulle kunna få kallas “Kvarneu“, har, såsom det nu visat sig, i N en mindre utbyggnad, ett slags för rum, av i stort sett kvadratisk form med e. 5 mzs yttre sida. 1 I detta sammanhang kan jag ej underlåta att omnämna en uppgift, som lämnats mig under denna sommar, och som måhända kan bli av en viss betydelse för frågan om “platsen för konung Sverkers död. En hem mansägare från trakten har meddelat mig, att hans fader (f. 1802, (i. på 1870talet) sagt, att man “offrat“, (1. v. 5. kastat kvistar, strån el. dyl., när man gått förbi en plats i närheten av den nuvarande bron över Ålebäcken. Min sagcsman förklarade bestämt, att det ej skulle ha varit vid den nuva rande, “Sverkersstenen“, utan på ett annat ställe och, som han trodde, “hit om" bron och nämnda sten. Då samtalet fördes invid Vättern och ett stycke N om “Sverkerskapellet“, skulle offerplatsen följaktligen ha legat någonstä des mellan den nuvarande bron och Vättern. Här föreligger uppenbarligen ett exempel på en s. k. offerkast, en av ris eller annat material bestående hög, som ständigt växer genom de förbi passerandes påläggning. Seden att på detta sätt offra finnes så gott som över hela världen (jfr Richard Andree, Ethnographfsche Parallelen und Ver gler'che, Stuttgart 1878, sid. 46 ff). Vad som här emellertid är av intresse är, att dessa offerkastar vanligen äro förbundna med sägner och traditioner om att mord och bråddöd timat på platsen; det är till den döde man sålund'a offrar. (Se Sigurd Erixon, Offerknsten pd Svedin' atlmdnning samt något om offerkastar i allmänhet. Västmanlands Fornminnesförenings Års krift. IX). Under sådana omständigheter är det att beklaga, att den nu ifrågavarande offerkasten uppenbarligen redan för länge sedan upphört att' finnas till. Det har nämligen ej lyckats mig att från andra personer erhålla några kompletterande eller ens bekräftande uppgifter om densamma. Tills vidare är det därför klokast att ställa sig avvaktandc,i förhoppning att ytter ligare meddelanden skola komma. Så som den nu refererade uppgiften ly der, kan den emellertid tolkas så, att en offerkast legat vid ellerinärheten av '*Sverkerskapellct“. De slutsatser, som därav skulle kunna dragas, llggai öppen dag. . 111 Dess murar ha ytligt blottats, varvid framgått att de ihuvud sak äro av samma konstruktion som huvudbyggnadens. De äro dock tunnare, blott 0,8 m. tjocka, medan den senares har en tjocklek av 1 m., dessutom'ej så omsorgsfullt byggda som dessa och ligga ej i förhand med dem, utan sluta sig stumt till dem. Allt detta tyder på att vi här ha att göra med en senare _uppförd tillbyggnad. Den å huvudbyggnadens norra sida synliga valvbågen (se auf. sid.) markerar naturligtvis dörren mellan byggnadens båda avdelningar, och till det nyfunna förrummet har man utifrån kommit genom en på dess nörra sida belägen dörr, försedd med en synnerligen omsorgsfullt buggen valvbåge av kalksten, av vilken ett parti nu anträffa des nedfallet på en utanför dörren liggande stor tramphäll. Vid tegellokalen i 080 (se ovan sid. 88) ha ett par prov schakt upptagits. Därvid hava nägra dåligt uppförda murar anträffats, skalmurar huvudsakligen av tegel, hörande till en byggnad av e. 10 ms viddl. Men framför allt ha massor av tegel och tegeyflr's kommit i dagen och tegel av de mest skif “ tande hårdhetsgrader, en hel del rent av förslaggade och hop smälta till.stora klumpar. Dessa ha tydligen varit utsatta för en oerhörd hetta, och hela anläggningen ger ett bestämt in tryck av att ha varit en tegetugn; även murarna, slarvigt upp förda och lutande inåt byggnaden, tala härför. Teglet består till stor del av murtegel (vanligaste dim. 31,5xl4,5›<9 cm), men än mer av jjiälltegel av rektangulär formg; även munk oah nunnetegel förekomma, och likaså ha några formtegel till nalnrr'bbor anträffats. ' Allt synes mig sålunda tala för att vi här stå inför läm ningarna av en tegelugn från den senare medeltiden och, att döma av det kvantitativt dominerande fjällteglet, Snarast från dennas allra sista dels. Och denna tegelugn har uppenbarli 1 Huruvida detta mått skall avse byggnadens längd eller bredd är ännu ej utrett. 3 Som Gtypen, med klack närmast som den åt Bt å f' i ' Roland, auf. arb. p ypen lg. 6 l .3 Roland, anf. arb., sid. l2. 112 gen varit Alvastra Masters. Det kan tilläggas, att mycket tyder på att den erforderliga leran tagits på närmaste håll, m. a. 0. att den nuvarande Kvarndammen delvis är ett medel tida lertag. *z Såvitt jag vet, torde inga lämningar av medeltida tegel ugnar hittills vara anträffade i vårt landl, varför Alvastraug nens kommande undersökning helt visst skall bliva av intresse. Lokalen kan lämpligen hädanefter kallas "Tegelbruket“. Även i “Birgittas kulle" strax invid Alvastra kloster (se ovan sid. 92 ff.) ha ett antal provschakt upptagits, radialt utgående från kullens insänkta mittparti. Det har härvid visat sig, att kullens kärna år en naturbildning'å. Men i denna na turliga kulle har en byggnad varit anlagd; här finnas nämli gen lämningar av en bastant, kallmurad__grundmur, inneslu tande ett i kullen nedsänkt rum av c. 7 m:s vidd, väl snarast ett källarrum. Och på kullens urSprungliga krön och slutt ning, liksom innanför muren, finnes en hel del kalkstensflr's och murbruksrester, tydligen härrörande från byggnadens övre del. Som man ännu långt in på 1800talet bränt kalk av klostrets byggnader och kalkugnen stått ett 50tal _m. från nu' ifrågavarande plats, är det mycket sannolikt, att resterna av detta hus då fått vandra i ugnen, om det ej redan tidigare gått sin förintelse till mötes. Längre ned på den ursprung liga kullens sydöstra sida vidtager ett Synnerligen innehålls rikt knlturlager av medeltida ålder, som måhända skall kunna giva någon upplysning om byggnadens användning och ka raktär. I avvaktan på närmare undersökningar därstädes må därför frågan om byggnadens samband_ med Birgitta tills vi dare hållas öppens. 1 Däremot äro sådana funna i Danmark (se E. Wrangel, Tage[arkitek turen r' Norra Europa och Uppsala domkyrka. Antiqvnrfsk Tidskrrft, 15:1, sid. 19). 3 Av havet ursköljd morän eller möjligen en isolerad åsbildning(isälvs avlagring). 3 Det bör omnämnas, att den i detta sammanhang (ovan sid. 93 f.) åbe ropade urkunden av år 1374 även anförts av Hall (se Frithiof Hall, Bidrag 113 Slutligen har några dagars arbete ägnats den fritt liggande byggnadenSO om klosterfyrkanten (se. fig. 57), vilken i enlig het med cistercienserklostrens byggnadsplan kan antagas ha varit klostrets sjukhus (infr'rmarr'nm)1. Dess västra rum har rensats upp och gjorts tillgängligt; dessutom har en ursprung lig, men å vanligen förekommande planer ej angiven fönster Öppning'i västra väggen invid sydvästra hörnet befriats från nedrasat .murbruk och sten, så att rummet nu får ljus direkt utifrån. På samma sätt har det östra rummets östra fönster upprensats, så att även detta nu har bättre ljusförhållanden. Under dessa arbeten har det framgått, att utanför de nuvarande, till ungefär en vånings höjd bevarade murarna så mycket sten ligger nedrasad, att 'man måste förutsätta, att byggnaden haft en övervåning. I samband med den undersökningav klosteromrädet och dess ruinlämningar, som jag hoppas en 'gång få företaga, kom mer naturligtvis även denna byggnad att helt friläggas. På tal om Alvastra kloster kan jag slutligen ej underlåta , att beröra frågan om de öden Sverkersättens gravar undergått i senare tid. = lmin föregående behandling av “Sverkerskapellet“ har jag som min mening uttalat, att de därstädes befintliga sarko . fagernas innehåll någon gång under den senare medeltiden överförts till klosterkyrkan och där nedlagts i nya, under gol vet: anordnade gravar. I varje fall kunnavi på grund av de litterära källornas vittnesbörd med full säkerhet utgå ifrån, att till kännedomen 'örn cistercienserorden i Sverige, I, Munkklostren, i Rado görelse för Allmänna Lärouerken i Gefle och Söderhamn under läsåret 18981899, Gefle 1899, sid, 38 o. 61). i ' 1 Så uppfattas den, ehuru även med någon tvekan, av Sigurd Curman i Axel L. Romdahl och Johnny Roosval, Svensk konsthistoria, Stockholm 1913, sid. 63. 8 114 'ti .r________ . 9 I Fig. 57. Plan Över Alvastra kloster. 1.___L___A.7m_._.__w.u_4.u._.e.. 115 SverkerSättens gravar'vid reformationens början befunnit sigi nämnda kyrka. ' . Men i och med reformationen och klostrets indragning till kronan börjar en svår tid för dess byggnaden' De ej blott lämnas att förfalla, utan in' rent av föremål för avsiktlig åver kan 'och plundring. För en så praktiskt tänkande och hand lande man som konung Gustaf I måste klosterhusens utmärkta kalksten utgöra ett dött kapital på denna plats. Närrslotts bygget i Vadstena kräver material, ger han därför själv anvis ning på var sådant kan tagas. Bl. a. just vid Alvastra. lett brev från konungen till fogden .Niels Eskilsson (dat. 25 sept. 1544) heter det: *Wij äre och tiliridz, att störste partenn “arr the hus wid Alfiwastra, som aff Täliesten vpmurede äre, (doch vndentagendes kyrckien) motte nidbrytes, och nhetn beste. huggesten till Wastena förd blifiwe“ 1. Klosterkyrkan skall så lunda skonas; det är givetvis dess egenskap av gravkyrka för en svensk konungaätt och många rikets stormän, som blir dess räddningför denna gång. Men något underhåll kommer nog ej i fråga, därom hörs intet. Snart behöver också Per Brahe sten till sitt_ bygge på Visingsö, och åter igen är det “munka husen" vid Alvastra som få släppa till materialet. Åtminstone anklagas han för att ha nedbrutit byggnader därstädes och fört teglet till Visingsborg. En reaktion gör sig emellertid nu gällande å högsta ort; Johan Ill inskrider år1573 mot den pågående vandaliseringen och ger tre år senare order om att \ kiosterkyrkan åter skall sättas i ståndz. “ Det synes mig mycket antagligt, att det just varit under denna tid, som “Sverkerskapellet“ fått förfalla, att detta nu fått röna samma öde som de övriga klosterhusen (med un .dantag av kyrkan). Dess läge invid Vättern bör rent av ha gjort_ det 'mera utsatt för exploatering än klostrets byggna 1 Konung Gustaf den förstes Registratur, XVI, 1544, Stockholm 1895, sid. 628. ' 3 L. A. Anjou, Svenska Kyrkoreformatiønens Historia, Ill. Upsala 1851, sid. 96. i i ll6 der; även till Vadstena_ ha nog transporterna snarast skett sjö vägen. . För att nu återkomma till klosterkyrkans gravar. kan man såluada med allt skäl antaga, att desamma under dessa de cennier'varit .förskonade från yttre våld. Det föreligger Också direkta uppgifter om' att en hel del avgravarna årkku vid 1500talets slut funnits kvar därstädes. Från Rasmus Ludvigs sons hand, således från senare hälften av 1500talet, finnes en uppgift av innehåll, att konung Sverkerstydligen Sverker den gamles med tre kronor prydda gravsten varit att se framför högaltaret i Alvastral. Och Messenius beskriver kyr kans gravstenar på ett sådant sätte, att det ej kan föreligga det minsta tvivel om att de på hans tid ännu funnos där, ja, då man vet, att han under åren 158991 gick i skola i Vad stena, kan det helt säkert antagas, att han haft tillfälle se dem med egna ögon. ,Vi hörasedan ej något om dessa gravar förrän år 1667, då socknens kyrkoherde i sin ovan (sid. 88 f.) anförda rap port om traktens fornlämningar, efter omnämnande av kloster .kyrkans sorgliga tillstånd, säger: “Dhe andre Monumenter medh steenar och Haller på golfwet liggiandes, åro eendels aff for dom i Ãminnelse Sahl. Il:r Fältherren Kaggen, till Wadsteena Klosterkyrkia förde, eendels och till Wästergiötland aff Wälzne Hålarne öfwersändhe". Dessa uppgifter äro ju ganska märkliga, och någon som hälst anledning att dragaoderas trovärdighet i tvivelsmål synes J / 1 Joannes Schefferus, De antiqvis verr'sqne regnr' Sve/aim insignibns. Stockholm 1678, sid. 322. Givetvis har Schefferus rätt, när han framhåller, att dessa tre kronor måste'ha inhuggits “något sliter/könungens död. Om man *med mig antager, att sarkoiagernas lockhållaMörls upp från "Sverkers / __ , . kapellet" till klosterkyrkan för att där läggas som takfiallar på de nya gra varna, kan vid detta tillfälle (ev. senare) de trerfkronorna ha inhuggils. Så lunda någon gångunder medeltidens sista århundraden. 2 Anf. arb., sid. 32 ff. Av de uttryck Messenius använder om Sver ker den' gamles gravsten_(“sub cippg/prmgrandi. testimonium funeris refe rentE') framgår, att den varit försedd/med inskription. I ,1 117 mig ej föreligga. “ Att gravstenar' blivit förda från Alvastra'till Vadstena har länge varit känt, men att .La'rsiKagg därvid spe lat en roll torde .ej ha varit lika bekant. Det är att hoppas, att då en gång de många nu på varandra hopade gravstenarna utanför Vadstena nunneklosters mur bli tillgängliga för när mare undersökning, de från Alvastra stammande stenarna åt minstone till en del skola anträffas. “ Men även till Västergötland skola ju ett antal av Alvastra stenarna ha vandrat. .Såsom såväl professor' Beckman Som bibliotekarien fröken Sigrid Leijonhufvud framhållit för mig, torde “Hålarne“ sannolikt böra identifieras med medlemmar av släkten Hård, vilken redan vid denna tid var nära bunden vid Västergötlandl. Man kan undra,'varför stenarna på detta sätt blivit b0rtförda. Orsaken kan ej gärna havarit en åstun dan efter materialet som sådant, ty såväl i Vadstena som i Västergötland fanns ju dylikt på närmare håll. Naturligtvis böra även dessa till Västergötland ledande Spår följas; Hårdarnas hemvist i detta landskap under första hälften av 1600talet förtjäna en grundlig undersökning. ' I varje fall torde det kunna anses fastslaget, att Sverkers ättens gravstenar försvunnit ur klosterkyrkan under den tid, Som ligger mellan Messenii “Tumbas” och Tollstadsprästens rapport. Men hava då också samtidigt själva gravarna med sitt innehåll spolierats? ' .Jag tror ej, att den frågan bör besvaras med ett obetingat ja. Det finnes en uppgift från år 1831, som synes migidetta sammanhang vara av stort intresse; ' Nämnda år (d. 27 juli) avlåt Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien genom sin dåvarande sekreterare, riksantikvarien J. G. Liljegren, en skrivelse till'Kungl. Maj:t2. 1 Se Gabriel Anrep, Svenska Adams Ättartafloñ 2, Stockholm 1861, Sid. 320 a.. Måhända skulle man' även kunna tänka* på medlemmar av släkten Haiti, år 1652 adlad med namnet Gyllenhaal, även den en Väst götasläkf (Anrep, nnf. arb.. sid. 90 ff.). '3 Nu 'i Riksarkivet. Utdragen här nedan äro gjorda: ur Akademiens koncept. . ' i* 118 Däri redogöres huvudsakligen för de undersökningar, som med anslag av statsmedel utförts under åren 1827 och 1828, och som avsett att intill den gamla golvnivån befria klosterkyrkan från de täckande sten och grusmassorna. Jag år här ej i" tillfälle att närmare ingå på denna i många hänseenden ytterst ' intressanta berättelse. Blott några punkter böra här anföras. Undersökningarna, som leddes av kammarjunkaren L. Fr. Rääf, avsåg som sagt bl. a. att bortföra de på det gamla golvet liggande rasmassorna. nivån nåddes, kunde man konstatera, att golvet saknade sten beläggning. Det heter nämligen: “Kyrkans golf, hvars upp dagande skulle_ sätta en gräns för gräfningens fördjupning, bestämdes till sitt läge dels af de qvarstäende pelarnes fötter, dels af ett tunnt hvarf murlera, som sammanbundit golfste narne. Af dessa hade dock ingen enda inom hela kyrkans nu uppgräfna rymd blifvit qvarlemnad; äfvensom grafstenarne, voro de alla bortförde, innan murar och hvalf nedstörtat“. Vi se hur väl detta stämmer med 1667 års redogörelse. Och den möjligheten synes mig nu ej längre utesluten, att även “Sverkerskapellet“ ursprungligen haft stengolv, men att detta försvunnit i likhet med klosterkyrkans (jfr ovan sid. 37). Vidare heter det: “Under golfplanen utgjordes bottenjorden af en serdeles fin och bördig mylla, på djupet mer och mer blandad med blå späcklera “. . . . “Bottenjorden bar i 'ytan flera spor af begrafningar, sparsammare på kyrkans stora gång, talrikare invid nyssnämnda (sc. sydvestra) Chor“. Och slutli gen: “Det är i denna mylla, 'men icke djupare, som grafvar'ne \' blifvit öpnade, hvilka, att dömma efter borrförsöken 1, äro jord fyllda och kringsatte med tegelsten, äfvensom, för ångors ute stängande, på samma sätt öfvermurade, hvarefter golf eller gralstenarne synas hafva blifvit pålagde. Några hvälfda graf var äro icke upptäckte, och lära icke heller i så beskaffad jord kunnat anbringas“. 1 Man hade företagit dylika för att utröna markens beskaffenhet under golvnivån. Så skedde ock, men när golv. 119 Härefter omnämnes fyndet af'l'agmannen Ulf Gudmars sons gravsten1 (i det västra av de båda utanför kyrkans norra sidoskepp befintliga koren), i samma kor hade också tvänne andra gravhällar, dock utan inskrilter, anträffats. Det framgår nu i fortsättningen, att varken de förstnämn da, av tegel murade gravarna, ej heller marken under de tre sistnämnda hällarna undersökts. Akademien föreslår tvärtom, att en dylik undersökning framdeles måtte få företagas. Såvitt jag känner, har denna plan ej kommit till utfö rande. De undersökningar, som för några decennier sedan på Akademiens uppdrag töretogos, först af arkitekten Rudolf Enblom under åren 1893 och 1894, sedermera av fil. dr Emil Eckhoff under åren 1899 och 1900, ha haftandra mål och ej berört klosterkyrkans inre. För den händelse ej under tiden 18291892 någon olag ligt företagen grävning här ägt rum, torde följaktligen de vid Rääfs undersökningar konstaterade gravarna ännu ligga orörda under klosterkyrkans grästorv. Givetvis bör under sådana förhållanden Akademiens för slag från år 1831 komma till utförande. Den möjligheten föreligger tydligen, att även Sverkersättens gravar därvid skola kunna påträffas och genom anordning eller innehåll iden titieras”. ' 1 År 1864 som bekant överförd till Statens Historiska Museum. 3 Även om fynd sådana som “drottning Benediktas” blyrulle 'ej ånyo skulle göras. Denna amulett har fått ett i viss mån ökat intresse, sedan i en nyligen utkommen avhandling (Emanuel Linderholm, Nordisk magi, Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 20, sid. 110, anm. 3) uppmärksam heten fästs på att blyet i den antika magien (Yta använts “för inristning av defixioner'eller hinde liksom ock av förbannelseformer". Vad beträffar det nordiska, från medeltidsgravar stammande sparsamma materialet (se ovan sid. 47 f.), vilket förf. ej synes känna, förefaller det som man endast behövde framhålla blyets så att säga rent materiella egenskaper (lätt att rista i, lätt att rulla ihop och dessutom synnerligen motståndskraftigt). Detta förklarar ju också varför det kommit till användning som underlag för inskrifter med rent personligt innehåll. för de amulettartade blyremsorna torde därför ej någon särskild förklaring erfordras. r V ;7, ç ' t r i 120' Det torde .sålunda ej vara alldeles oberättigat att hysa den förhoppningen, att det mörker, som under flera seklet vilat över konungagravarnas i Alvastra öden, en gängäskall åtminstone i någon mån skingras. ' \' Fig. 58.. Överdel av piscina från 1100talet.* Heda kyrka (belägen 3 km. från Alvastra). Bilaga '1. Om "iiörstenade bröd". Av NILS LITHBERG. ' 74V? s. k. stenbröden i kyrkorna höra ännu till gatorna, som icke lösts. Att vi här hava med en företeelse av hög ålder att göra framgår såväl av dennas ti_ diga förekomst i litteraturen som av dess vidsträckta Spridning. Av stenbröd'i svenska kyrkor torde de i Bro på Gotland vara de mest kända. Sägnen, som tidigast, i nägotfrån den nu gängse avvikande form, är återgiven .av ,Strelovv1 och av honom förlägges till år 1313, förmäler, att två gummor vid Stenstu i Bro bakade bröd en julnatt,rvarvid såväl de som brödet förvandlades till sten. Gummorna två bildstenarl slå ännu idag i en åker vid gården, och av “bröden“ förva rades på Strelows tid tre stycken i kyrkan. Nu äro endast två kvar; de mäta enl. Brunius 6 tum i tvärmått och 3 tum i tjocklek och äro av gråsteng. . Dä Husaby kyrka i Västergötland byggdes, kom en hustru till en av arbetarna med hans middagsmat, som bestod av ost och bröd. Denne bannade den dåliga födan, och den för 1 Strelow, Guthilandr'ske Cronim, Köpenhamn 1633, sid. 157. Brunius, Gotlands konsthistoria, 11, Lund 1865, sid. 7. Smärre meddelanden, sid. CXXXIV, Svenska Iandsmálen, VI, Stockholm 188589. 2 Enligt meddelande av intendenten fil. dr N. E. Hammarstedt föreligga uppgifter om dylika “stenbröd” även från Vallstena. kyrka, Gotland '('de äro bröd, som bakatsl på julkvällenü, Sproge kyrka, Gotland, Nederluleä kyrka, Västerbotten, och Skövde kyrka, Västergötland;('Den heliga Helena, vars källa finnes i stadens grannskap, bakade bröd och skänkte till de fattiga; en manligganhörig. överraskade henne, men se, då har hon i sitt_ förkläde stenar i stället för bröd'). ' i' \ 122 vandlades till sten. Stenbrödet och stenosten, förvaras på al ' taret i kyrkanl; det förra är runt, den senare fyrkantig. l OdenSVi i Västmanland slog en bonde på hemvägedit. från kyrkan ihjäl sin hustru vid en back. När det övriga kyrk folket funnit den mördade, uppsökte de mannen, som satt och åt i sitt hem. Dåw han anklagades, sade han, att förr skulle smöret, brödet och osten förvandlas till sten, än han vore skyldig. Detta skedde, och bonden bekände'; stenarna förva rades i dopfunten i kyrkan. Hustrun hette Gertrud, och bäcken fick namnetGertrudsbackå. . _ Sägnen är, så vitt jag vet, känd i ännu en variant iSverige3: En prost i Danmark hade en tjänarinna, som var stark S:t Olofsdyrkerska. En S:t Olofshelg befallde han henne att baka bröd. Pigan lydde, men prästen blev blind, och brödet'för stenades. Ett av bröden förvaras i S:t Olofs kyrka i Nidaros. S'amrna legend återfinnes i den isländska litteraturen, bl. a. i Saga Ölafs Konángs frias helgat, där det om stenbrödens förvaringsplat's säges: “0k er komit af pvf grjöti til staöar hins helga Olafs konüngs ok viöa annarstaöar“. Utanför Skandinavien känner jag motsvarande sägner från S:t Hermann i Bischofsmais i SydtyskIand och från Salzburg. l förstnämnda kyrka finnes upphängd en_ rund kalksten, om vilken en skriven anteckning meddelar: “Laut vorhandener Ur kunde hat 1657 eine Bäuerin dem 11. Hermann ein Stück Käse opfern wollen. Da ihr aber das Stück KäSe zu gross vorkam und sie ein Stticklein davon in ihrem grossen Geize abb're chen onlte, ist der Käse zu diesem Stein geworden, welches als ein augenscheinlich Wonder des h. Hermann stets in _der runden Kapefle aufbewahrt wurde" 5. l Salzburgs S:t Peters 1 Strömbom, Husaby kyrka, Göteborg 1894, sid. 13 f. 2 Dybeck, Runa, 1,_ Stockholm 1842, sid. 6. ' . 3 Stephens, Ert PornSvenskt Legendarinm, Il, Sv. Farnskr. Sällsk. Sami.. 7:2, Stockholm 1858, sid. 867. 4 Fornmrmnn Sågar, kap. 251. 5 Andree, Votz'ne und Wefhegaberz des katholi'schen Volks in Süd deutschtand. Braunschweig 1904, sid. 165. ' i vägra” P'P't/P'Y/JåJVSÅá/fl 123 kyrka förvaras ett under liknande omständigheter tillkommet stenbrödl. Vad som i. detta sammanhang är av vikt är, att sägnerna om det genom en förbrytelse av ett eller annat slag förste nade brödet äro knutna till mycket betydande helgedomar. Om Husaby, Trondhjem och S:t Peteri Salzburg behöver jag icke yttra . mig. Men Bro är Gotlands förnämsta offerkyrka. Här stå helt nära kyrkan de oxar förstenade, som bonden be drog kyrkanpä, när han offrade för sin dotters syn, och hit offrade ännu min mormors mor (f. 1813, d. 1894), bosatt i en socken 5 mil därifrån, 50 Rdr under sin mans sjukdom. Strax upptill kyrkan ligger Bro offerkälla. Odensvi är redan genom sitt ,namn en förkristen kultort. Även Skövde är en mycket gammal kultplats. “Stenbröden“ måste stå i ett nära samband med orten och. måste haft en viss kultbetydelse. Sägnerna om dem kunna icke tänkas ha uppstått enbart genom att en brödliknande sten funnits i eller vid kyrkan. Om brödet och osten i Husaby omtalas, att de under ka tolska tiden begagnats vid någon ceremoni i påskeng. Jag . har icke varit i tillfälle att fastställa denna uppgifts ålder, men den leder ovillkorligen tanken på den till påsken förlagda be nerir'ctio cibcrrr'orum3, och det vore tänkbart, att bröd m. m. av sten företrädde l'in efligie" verkliga matvaror vid emottagan det av kyrkans påskvälsignelsef. Men det bör märkas, att i dessa benedictiones cibariorum ingingo även andra matvaror än bröd, smör och ost. . Andree omnämnerö osten i S:t Hermann och brödeti Salz burg i samband med offer av matvaror till kyrkan för att er 1 Huber, Fromme Sager: an Salzburg, 1880, sid. 63 (cit. efter Andree). 2 Strömbom, mf. arb.. sid. 14. 3 Leijonhufvud, Gotländsk uppteckning af medeltida formulär för in vigning af födoämnen. Fornndnnerz 1906. sid. 151 ff. ' 4 Jämför boskapens välsignande genom frambärandet av kreatursbitder av järn på altaret i sydtyska S:t Leonhards och S:t Egidiuskyrkor. Zeitschr. f. oesterr. Volksk., X, Wien 1904, sid. 129 ff. r 5 Auf. arb., sid. 164 ff. z ,avhäng " 124 hålla välsignelse för god åring, men 'försöker ingen tolkning, av den just nu ifrågavarande företeelsen. .' * 7' Brödets betydelse i* kullen är väl känd. Osten's _ärlicke i lika hög gradvbeaktad. . Nu. inträffar det märkliga, att särskilt ost och'bröd tillsammans haft en mycket central kultstållnihg. Hos vår allmoge förekomma de i ett samband med varandra; som ger dem karaktären av beståndsdelar i en kommunion' vid stora fäster och otvivelaktigt sedan mycket gammal tid. En särskilt intressant belysning erhåller detta genom att osten även i den kristna nattvarden ersatt vinetl. ' Utom vanlig matskatt till kyrkotjänaren förekommo hos oss vid vissa “större högtider extra avgårder, bestående avka' ' kor eller ost till prästen, under medeltiden kallade'altaralwgeå, vilka otvivelaktigt ha mycket gamla, sannolikt förkristna anor. På sina håll år osten 'ersatt av smör. “ . Det är nu anmärkningsvärt 'att det är just bröd, ost och smör, som förekomma som “förstenade“. Avgården av vax till kyrkans ljus bottnar i hedniska tra ditioner och 'i den eld, som brann på altaret. Redanunder medeltiden hava altarljusen ersatts med sådana i trä. Utan att våga ett påstående vore jag benägen att 'uppfatta bröd*, ost och 'smörbilder i sten såsom företrädare för verkliga* på altaretiständigt liggande bröd, ost och smörk.usar'.' Skåde bröden i tabernaklet, om man såvilli “ Men dessa perma nenta votivgåvor iörekom'mo icke överallt. De voro bundnavid sådana kristna helgedomar, som genom förkristna traditioner eller på annat sätt erhållit en särskilt central ställning i kulten. 1 I Mindre Asien fanns en montanistisk sekt, som käIlade's artotyriter de som använda bröd (äg'rog) och ost (ruggig). I sin kättarebeskrivning upp räknar Epiphanius bl. a. artotyriterna ,och säger om dem: “dgrriwprfwg då aüroog naloñow dm) rot) år' 1:ng aorá'w m'orngtorg êmuöé'vwg ågrcw :rat ronda! nal oörwg :moreür 'så aorcürv mronágta". Av särskilt intresse är att artotyriterna huvudsakligast förekommo i Galatien, med dess Jfrån k'eltoger manskt område_ härstammande_ befolkning. (Jacoby, Der Ursprung des 'Ju dicr'um offra, Arkiv f. Religionswissenschaft, XIII, Leipzig 1910, sid. 543.) 2 Svenskt Diplomatarium, V, sid. 620 f. (urkund av' 15 nov. 1346).' år? Bilaga 2. Blgrullan från Aloastra.1 AV 1 ' orro von FRIESEN. V/raåø"/ø/Ã%Ö nskriiten är 'på sina ställen skadad genom sprickor i gl? blyet, som gå i vertikal riktning och stundom sam manfalla med huvudsiavarna och med vertikalt (med huvudstavarna parallellt) löpande bistavar. Typer, som till följd härava eller eljest blivit otydliga, 'markeras nedan med en punkt under. Runorna för 2 och ca äro stundom svåra att skilja från varandra på den grund att bistaven hos e fått en lutande ställning och mer än normal längd. Också gå stun dom runorna för :1 och .se i varandra genom att bistaven går över på andra sidan om huvudstaveneller ej når över dit. Jag låserrad för rad sålunda: (insidan) 1.. innrontrzseilon : etinsinr'natce : erfara/;um : fbr' .' rekuiesku 2. nr : _sceptçm : sankrr : rtöi'mientes . : :näikna : mnÃseki (sna rast mrnøiierti) ' I i l i 3. "minnas ."marlçranus : : dionisr'us .' serapr'an': konst/Ena (eller ' "korrsona 'ellerkonsoriQ “ i ' 4. prins : iäohánnes : Sik : 'rekuieskarhikfamalado' ' I : llidfr E. :Brate: 'Östergötlands runimkrifter s. 227 och Frödin, At vastra under; Medeltiden s. 66 (i Meddelanden från Östergötlands Fam mr'nrzes och Müserförming [918). där denna undersökning förstår publicerad. :8.77 126 (utsidan) 5. * mini : nossgrz'gesn : kristi bardith + man; iss (eller :2535) 6. so kum obmt (eller aber?) in morning .'pafrisetfüiietspr'ritus 7. sankti .' amin (sict) Förmodligen är vår text ristad efter ett original, skrivet med latinska bokstäver, vilket ej på alla ställen varit fullt tyd ligt. Ej heller synes ristaren ha fullt behärskat latinet. Med dessa förutsättningar förstås lättast fel som sininata: och för vrängningarna av nomina propria. Så förstå vilockså att ett med latinska bokstäver skrivet marcianus där c uttalades som 5 återgivits i vår text med .i markianus: bokstaven c har mekaniskt utbytts mot runan Ja som i sankti, bredikta', rekufesknnt etc. Med detta antagande_kunna vi också få en rimlig om ock osäker förklaring av inskriftens dunklaste parti: amåi'bo :'35 (eller titta) j so [zum obret (eller obet). Ordskill naden är i inskriften tydligt sådan som den här återgivits. Om i den antagna, med latinska bokstäver skrivna förlagan stått iuiso quem obiit, förstå vi hur denna kunnat få det ut seende den har; på blyplattan och då förstå vi också meningen "både i detalj och i det större sammanhanget. Den latinska förlagan har i sin helhet lytt ungefär så lunda: in monte selion et in _siuitate efesiorum ibi re ' quiescunt septem sancti dormientes rnalcus 'maximi anus marcianus dionisius serapion cons tantinus io hannes. sic requiescat hic famula domininostri iesu cristi benedicta + a morbo inuiso quem obiit (eller obi bat). in 'nomine patris et filii et spiritus sancti; amen. På svenska: “På berget Celion i efesiernas stat där vila de sju heliga sovarne Malkus, Maximianus, Marcianus, Diony sius, Serapion, Konstantinus och Johannes. Så _må har vår herre Jesu Kristi tjänarinna Benedikta finna vila* från den ohyggliga (eller sällsporda) sjukdom, som hon hemsöktes av. I faderns, sonens och den helige andes namn. Amen.“ Sjusovaretegenden uppfattades under medeltiden som en '127 säker underpant på de dödas uppståndelse (se Olaus Magnus, De gentibus septr., lib. l, cap. 3; Ett PomSvenskt Legender rium, I, Sn. Fornskr. Sällsk. Samt., 7: 1, Stockholm 1847, sid. 433 ff.). Inskriften på blyrullen år i själva verket en besvär jelse, som har till ändamål att på ett varaktigare sätt än själva den vid begravningen föredragna jordfästningsritualen tillför säkra Benedikta ostörd grifterottill den stora uppståndelsens dag. Innebörden i besvärjelsen är, att liksom de sju sovame fingo somna in från makthavandes förföljelser och världens ondska och i århundraden lågo försänkta i djup sömn med oförvandlade kroppar och åter vaknade till liv, så skall Be nedikta i sin grav först njuta vila och vederkvickelse från den sjukdom, som<._hon råkade i och som blev hennes död, och omsider ernå en kr0ppe_ns uppståndelse på den yttersta dagen. Den katolska kyrkans uppfattning _.om gravens betydelse för den döde framgår särdeles tydligt av den benedictio se: Vpulckri. som ingick som ett led i den katolska begravninga ritualen. Inom Linköpings stift hade. denna benedictio föl jande lydelse: “Rogamus te domine _ ut digneris benedi cere hoc sepulchrum, vt sit remediumÃSalutare in eo quiescenti et redempcio anime eius atque tutela et munimen contra sena iacula inimici“; alltså: “Vi bedja Dig, Herre, att Du värdigas välsigna denna grav, att den må bliva till en hålsobringande låkedom för den, som vilar dä_ri,till en andens _återlösning och ett skydd och bålverk mot djävulens grymma pilar" (sei J. Freisen, Manuale Lincopense, Paderborn 1904;' 'sid. 100). För att kunna bestämma inskriftens ålder kräves en in gående; ännu ogjord undersökning av de stungna runornas utveckling. Av flera tecken att döma år blyrullens inskrift jämförelsevis ung och tillhör slutet av 1300talet eller 1400 talet. Bilaga 3. N'çi'; ,R L \ .2 ,_,«<\ :V1 1 ' lr: j .l i l . i J' ,4. Aloastrablgat, Og. 211.8. Av ERIK BRATE. Q '9 Östergötlands runirzsknftér s. 229 har undertecknad ! §19 lämnat följande läsning'och tydning av inskriften 3 på Ög. 248, blyrullen från Alvastra: “A. Framsidan: Rad. I: N MONTÄE SEILON: ET iN SiiUITATJE mansrâzium : 131: REKUIESKU. Rad 2: NT. SEPTEM18ANKTIZD6FR MIENTES : MXnLKusmsxmi. Rad 3: MIANUS:MARKIANUS mom sros : senamon : KONSANT. Rad 4: mus : iHOHANNEs:SIK RJEKU IESKAT HIK FAMULA D0. B. Baksidan: Rad 1: MINHNOSSTEI oesu :KRISTI BzEDiKTA A Moaso rss. Rad 2: s oKUMBAEriN NOMINE: PATRIS ET FiLll ET SPIRITUS. Rad 3: SANKleAMAEN. ' ' Omskriven till latin av vanliga former och stavning ärinskriften av följande lydelse: I ' ' in monte Celion* et in civitateEphesiorum ib'i requiescunt septem sancti dormientes: Malchus, Maximianus, Marcianus, Dionysius, Serapion, Constanj tinus, Johannes. Sic requiescat hic famuia domini nostri Jesu Christi Bene dicta, a morbo si 'occurnbet In nomine patris et fiiit et Spiritus sancti, amen. Översättning: l berget Celion och? i efesiernas stat där vila de. sju heliga sovarne: Malkus, Maximianus, Marcianus, Dionysius, Serapion, Konstantinos, Johannes. Sålunda må här vila vår herres JeSu Kristi tjänarinna Bä[n]dikta ,(Benedikta), om hon dukar under av sjukdomen! I faderns, sonensoch den helige andes namn, ameni* Den läsning, som meddelats av prof. 0. v. Friesen först hos 0. Frödin, Aioastra, s. 66 i Medd. fr. Östergötlands \ i I i I 129 Fornmtnnes och Musför. 1918 och sedan här ovan, skiljer sig i det hela taget obetydligt från den av mig givna. Skiljaktig heterna bero dels på den av prof. 0. v. Friesen anmärkta svåá righeten att skilja runorna E och aa,de1$ röra de de mest svår lästa ställena. Min förnyade granskning av SiiuiTAT/E, sr'm'nnrm visar, att få: ningen sim' väl är möjlig men, icke natur, möjligen. SIUIiTATJE, ty de tv senare ikunna ej ha bildat U, troligare synes dock min första läsning. _ För MAKIKI läser 0. v. F. makseki (snarast mtanekt). Mm beskrivning Og. 248, s. 228 finner jag fortfarande riktig och kan av den med x beteck nade runan omöjligenH utläsa ks. prof. 0. v. Friesen anmärker _ru ock Själv, N. att mimkloivnsäät Av. F. konstana (eller kansorra eller konsont) är det möj ligt, att prof. 0. v. Friesen med rätta läser A som TA, vrlket man jfrväntar, vilken ristning, som han anmärker, ock kan fäsas O; NT har ju enligt mig beskrivning utseende av LA, såsom prof. 0. v. Friesen uppenbarligen ocks sett dem. ' i Uti AiFESIORlUM. AMAEN är AE, såsom min beskrivning anger, förmodan om vad som kan spåras, prof. v. Friesens A, i, vad som närmast synes. Vid ordslutct tum, 0. v. F. um i det förra ordet, måste jag fasthålla, ty efter OR står ett I, 50m icke har samband med staven till U. Hittills anförda olikheter mellan våra läsningar inverka icke på tydningen, övriga skiljaktigheter hos prof. 0. v. Frie sen från min uppfattning kunna däremot sägas rent av framkal lade av strävan efter en sannolikare tydning än den jag lyckats åstadkomma, i det prof. 0. v. Friesen ersätter mitt a morbo si occumbet 'om hon dukar under av sjukdomen' med på ståendet, att a morbo inuiso quem obiit (eller obibat) 'från :den ohyggliga (eller sällsporda) sjukdom, som hon hemsöktes av' *skall vara åsyftat men felristat, i det flera runor utelem n'ats. Då inskriften annars blott efter äldre ristsed utelämnar N framför o i BJEDIKTA och tvärtom visar överflöd på onödiga runor (lHOHANNES, NOSSTRI), synes det upprepade utelämnanf det av runor på detta ställe föga sannolikt och vore väl då, om behövligt, snarare på sin plats i den följande slutformeln in nomine patris et filii et spiritus sancti amen. Utby; tet av 155, såsom även prof. 0. v. Friesen i första rummet la 9 130 ser, mot lins synes mig omöjligt, ty 'det första s kan icke fås till bindruna av Uf, snarare vore det då möjligt med ,det andra, vilket nog icke heller skall_ fattas så. _Avgjort måste alltså fasthållas vidläsningen rss, vilket jag blott kunnat tyda som en felaktig omställning av lat. si ”om”. Till detta harjag ock måst medtaga s framför oxumazar, vilket synes mig sannoli kare än att t. ex. för SOKUMBET tänka på en sammanbland ning av 'occumbere och succumbere; Då prof. v. Friesen påstår, att ordskillnaden uti inskriften tydligen är 50 kum ' obmt (eller obet), så är detta knappast riktigt säkert, avstån det mellan alla dessa runors stavar är ungefärligen detsamma, men utskjutande bistavar kunna göra, att somliga runor synas stå tätare. 0 i osmt har jag beskrivit men ansett som fel, 'möjligen skulle det kunna fattas som runa och som hjälpvokal mellan M och B i occumbet. Detta verb synes nämligen vara nödigt att antaga, ty prof. v. Friesens läsningGbit (eller obet) kan ju icke uttrycka vare sig obr'it eller obr'bat, vilket senare tempus ju icke heller är på sin plats, och vidare behöver väl i hög grad styrkas, att man kan säga obr're morbum i bety delsen 'vara hemsökt av en sjukdom”, som prof. v. Friesens tolkning förutsätter, man väntar väl quo obir'z och icke quern obr'r't. Futurum occambet synes alltså oiränkomligt, och där med väl ock uppfattningen av 1555 såsom sr”. ' Dr 0. Frödin1 anrnärker med rätta, att prof. v. Friesens läsning är mera enkel och naturlig, men säger sig därvid fránse den rent språkliga sidan av saken, vilken dock knappt kan frånses vid bedömandet. I det föregående har jag an_ givit, av vilka. skäl prof. v. Friesens tydning icke kan god tagas och huru man *drives till min tydning, även om den, som dr Frödin säger, “förutsätter en situation, som, om också ej otänkbar, dock torde vara skäligen osannolik”. Detsamma torde dock väl också kunna sägas om prof. v. Friesens tyd ning, att Bändikta dött av en “ohygglig (eller sällspord“) sjukdom. ' . ' i. 1 Atvastra s. 68. '.' 131 Goda skal anföras av dr Frödin1 för önskvärdheten att kunna identifiera blyrullens B/EDIKTA med Benedikta, konung Sverker Karlssons första drottning, vars dödsår är obekant men väl inträffat c:a 1200, och han säger det enda, som talar däremot, vara prof. v. Friesens och min åsikt, att inskriften på grund av srunans form icke kan härröra från c:a 1200. Av mig uppvisas Ög. 248 denna form av srunan i Sverige så tidigt som 1238, och det vore kanske intet vågat antagande, att den kunnat förekomma c:a 40 år förut, ehuruden av brist på urkunder. icke ar uppvisad, då nämligen som här sakliga skäl tala därför. Utom Sverge har jag funnit samma form av srunan i de danska runinskrifterna D. R. 182 Vejerslevá (D. an. Vi, 7), som Wimmer sager otvivelaktigt tillhöra senare I hälften av 1100talet, tidigast c:a 1160, och D. R. 222, järn beslag på Lönborg kyrkdörr, (D. Rm. Vil, 150), som Wimmer hänför till senare hälften av 1100talet eller till 1200talet. Då drottning Benedikta var dotter till den danske stormannen Ebbe Sunesson, härrör kanske den egendomliga formen av srunan från Danmark, varifrån enligt dr Frödin2 gravskrifter på blyplattor från 1100 och 1200talen sedan gammalt äro kända. Det är kanske en hovdam av dansk börd, som hjälp lös inför sin drottnings sjukdom åtminstone velat trygga henne gravens ro. För att trots det på grund av srunans form sena datum av blyrullens inskrift möjliggöra antagandet, att dess BÅEDIKTA är kung Sverker Karlssons drottning Benedikta, framställer dr O. Frödin den förklaringen, att blyrull'ens inskrift tillkommit, då gravkistan c:a 1300 delades i två hälfler och dess innehåll omordnades. Att någon c:a 100 är efter drottningens död skulle funnit'sig föranlåten att rista inskriften om hennes grif tero, och det just då den så betänkligt stördes, synes rätt osannolikt. För övrigt är denna tydninngiörenlig med den tydning av inskriften, som jag hävdat och som blott lämnarg 1 Auf, arh. s. 101. 2 Ani. arb. s. 68, 101 not 2. 132 de två alternativen: antingen är inskriften samtidig med drott ning Benediktas sjukdom och död c:a 1200 eller avser den någon annan Benedikta, och jag har i det föregående under trycket av dr Frödins realskäl sökt visa möjligheten af det förra alternativet. Därvid återstår dock en svårighet att undanröja. Om in skrilten är ristad under drottning Benediktas sjukdom men uttrycker önskan, att hon må vila 'här' (hit), så synes detta förutsätta, att gravkistan redan då stod färdig att mottaga henne. Ett antagande, att så varit fallet, torde ej heller vara så betänkligt; det innebär blott, att den kyrkligt sinnade Sver ker_ d. y., medan ännu hans familj var i levande livet, låtit reda sin familjegrav i Sverkerskapellet efter förebilden av sin fa' ders och farfaders. Vill man ej göra detta antagande, kan 'här' tydas som 'i Sverkerskapellet', där blyrullen anbringats någonstädes före drottningens död, och sedan överflyttats till hennes kista, vilket 'synes mindre troligt. ' ,Det är visserligen överraskande, att under drottningens sjukdom en bön ristas icke om, att hon må lillfriskna utan att hon må vila i frid, om hon dukar under. Måhända har hen nes vederfående iörefallit hopplöst och någon henne närstå ende ansett, att en bön för hennes' frid i graven och h0pp 'om uppståndelse vore det enda, som tillgivenheten kunde ut rätta för henne. ' Antörda arbeten. A[lmgren], O., Hvar ldg Läbyoad på Gustaf Vasas tid? Upplands Forn minnesförenings Tidskrift, Vil. \ Ambrosiani, Sune, Ldrfrân M ysslinge, Uppland, och dess släktingar, Feta; buren 1909. Andree, Richard, Ethnographische Parallelen and Vergieiche, Stuttgart 1878. Aniou, l.. A., Svenska Kyrkoreformatianens Historia, lll, Upsala 1851. Anrep, Gabriel, Svenska Adelns Ältartaflor,72, Stockholm 1861. Beckman, Natanael, Ur 'var äldsta bok, Stockholm .1912. ,,, Kjellberg, Carl Älgin,___Erns_t o. Frödin, Oito,JVya fynd vid Al “ti'as'trä *Meddelanden från Östergåñands Fornmianes och Musei förening 1917. Bohman, J., Omberg och dess Omgifniagar, Linköping 1829. Brate, Erik, Östergötlands raninskrrfter. häfte 2 0. 3, Stockholm 191518. Broocman, Carl Fredric, Beskrifning Öfwer the l Österwüätlanrl Befintew lige Städer etc., Norrköping 1760. , Curman, Sigurd, Bidrag till kännedomen om cistercienserordens byggnads konst, I, Stockholm 1912. Ekhoif, Emil, S:t Clemens kyrka i Visby. Stockholm 1912. ,,, ,,, Svenska staokyrkor, Stockholm 191416. Chronica Eriei Olai, Seriptores Reram Soecicarnm Media' Aeoi, ll, Upsala 1828. ' ,,, översatt av Joh, Sylvius, Stockholm 1678. i Erixon.. Sigurd, Offerkasten pd Swedol allmänning samt mith om offert kastari allmänhet, Västmanlands Fornminnesförenings Ärsskrift, IX. Frödin, Otto, se ovan under Beckman. _ “ Hall, Frithiof, Bidrag till kännedomen om cistercienserorden i Sverige. I. Mankklostren, i Redogörelse för Allmänna Lärooerken i Gefle och Söderhamn under läsåret 1898w1899, Gefle 1899, Heidenstam, Verner von, Svenskarna och deras Handlingar, I, Stockholm 1911. Hildebrand, Hans, Sveriges Medeltid, Stockholm 18791903. HylténCavalllus, Gunnar Olof, Wdrend och. Wirdarne, ll, Stockholm 1868. Janse, 0.,.De nyaste åsikterna om Erik den helige, Historisk Tidskrift 1898. ' 134 Kjellberg, Carl M., Erik den helige i historien och legenden, Finsk Tid skrift. XXXXV. ,,, Uppsala domkyrkas franska ursprung, Upplands Fornrninnesfor .* enings Tidskrift, IV. ,,, se ovan under Beckman. Klein, Ernst, se ovan under Beckman. Kornerup, J., Om Middeialderens Begraveisesmaade iDanrnark, Aarbeger f. nordisk Oldkyndighed og Historie 1873. Kristensen, E. T., Danske Sogn, Ill 0. W, Aarhus 1896. Llnderholm, Emanuel, Nordisk magi, Svenska landsmål ock svenskt folk liv, 20. ' Lindqvist, Sune, Den helige Eskils biskopsddme, Anlikvarisk Tidskrift f; Sverige. 22: 1. Lølller, .1. B., Danske Gravstene fra Middelalderen, Kjobenhavn 1889. Messenius, Johannes, Tumch veteran: ac nuperorum apud Sveones Gothos .jue regum, reginarum. ducurn etc., Stockholm 1611. Nerma'n. Birger, Alvastra. Namn och bygd 1913. Norderaskjöld, Carl Fr., Östergötlands MinneSmá'r/ren (Lysings Härled) upp tecknade af . . . . . .. år 1873 (manuskript i Antikvariskttopografiska arkivet). Olavus Petri, En Swensk Croneka. Olavus Petri Samlade Skrifter, lV, Uppsala 1917. . Olle, Heinrich, Handbueir der kirchiiehen KunstoArchdologie des deutschen Mitielaliers, Leipzig 1868. I i i Petersen, Henry, Knud Lavards Helgentilbedeise: Kilden og Capellet ved Haraldsted, Aarbeger 188.5. Roland, Anders, Äldre takiegel. Sveriges Tegelindustrifärenings populära yrkesboeker, Nzo 6, Helsingborg 1912. Romdahl, Axel L. 0. Roosval, Johnny, Svensk konsihisioria, Stockholm 1913.' Rüttimann, P. Hermann, Der Bau und Kunslbelrieb der Cistercienser, Bregenz 1911. Saxonis Grammalici Historia Denim. liber XIV, ed. MüllerVelschow, Kjo benhavn 1839. Schefferus, Joannes, De aniiqvis verisqve regni Svecice insignibus. 'Stock holm 1678. ' Schück, Henrik, Från det forna Upsala, Stockholm 1917. _ Stephens, George, Det midste, hidtil kjendie Dokument pan_ Dansk, Aar boger 1885. Styffe, Carl Gustaf, Skandinavien under unionstiden, 3:e uppl., Stockholm 1911. Tham, Wilh., Beskrifning öfver Linköpings län, Stockholm 185455. Westman, Knut B., Den svenska kyrkans utveckling från Si Bernhards iidevarv till Innocentius lll:s. Stockhom1 1915. Widegren, Per David, Försök till en Ny Beskrifning äfzver Östergäihland, [1, Linköping 1828H29. 135 Worsaae, J. J. A., Minder fra Valdemar den Stores Tid. Oversigi over det Kgl. danske Vidensk. Selskabs Forhandiinger 1855, nr 7 o. 8. Wrangel, E., Tegelarkitekiuren i Norra Europa och Uppsala domkyrka. Antiquarisk Tidskrift, 15:1. Zemp, Josef, Die schweizerisenen Bilderchroniken und inre Architekiur Darsteliungen. Zürich 1897. Kongegmvene i Ringsted Kirke, Kjebenhavn 1858. Konung Gustaf den forslas Registrator. XVI, 1544, Stockholm 1895. Ransakningar om antiqviteterna 16671684. Meddelanden från Östergöt lands Fornminnes och Museiförening 191314. Registrurn Upsniense. Schlyters edition, Stockholm 1827. Svenska RiksArchivets Pergamenisbref från och med är 1351, l 0. Il, Stockholm 186668. Svenskt Diplomaiarium, I, Stockholm 1829. Västgötalagens konungalangd. Schlyters edition, Stockholm 1827. Charta På Hdstholmen etc. (1787 års storskiiteskarta; i Kungl. Lantmäteri styrelsens arkiv, v01. G 56, nr 53). Geometrica Delineaiio Öffwer Kongz Garden Alwastra Closter etc. (i Kungl. Lantmäteristyrelsens arkiv, vol. 13, nr 4). Geometrisk Jordebok öffwer Ljissingz Haradh etc. (i Kungl. Lantmäteri styrelsens arkiv, v01. 10, sid. 85 f.). Häslnolmen urhi Tolsta Sachn och Lysingz Häradh (i Kungl. Lantmäteri styrelsens arkiv, vol. G 27, nr 105).