Alvastramunken Stefan

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

ALVASTRAMUNKEN STEFAN, SVERIGES FURSTE ÄRKEBISKOP En historisk studie av AXEL SKCLD F ÖRETAL _. s qy id foten av Omberg på ett område, som skänkts av Ulfhild, Sverker den gamles drottning, byggde cistercienserna det första klostret i Nor den år 1143. Det blev med tiden en stor klosteranläggning. Ruinerna av klostret vittnar därom. Om man skulle fortsätta utgrävningarna i hela det område, som en gång tillhört klostret, skulle man få fram en be byggelse, som liknade en tätort; kyrkan mitt i byn, munkarnas och kon versernas flyglar, abbotens gård, ekonomibyggnader, sjukstuga, här bärge och en hel mängd hantverkslokaler. Klostret skulle ju vara ett självförsörjande samhälle, där man skulle reda sig själv i allt. Munkarna kom från kontinenten från de ledande kulturländerna. Al vastra kloster blev ett öppet fönster utåt stora världen. Vårt folk kom ut ur sin isolering och insattes i ett större sammanhang. Både andlig och materiell kultur förmedlades genom klostret. Alvastra kloster är icke bara en episod av intresse för alvastrabygden. Dess tillkomst' blev en djupt ingripande händelse i vårt folks historia. K lostret blev en mis sionshård, som beredde väg för kristendomen. Det blev också en för medlare av den materiella kulturen. Munkarna förde med sig från kon tinenten nya uppslag på jordbrukets, trädgårdsskötselns byggnadskons tens och hantverkets områden. Det fanns mycket yrkeskunnigt folk bland cistercienserna. ' Inom klostrets murar funnos många lärda och kunniga män, som åt njöto respekt och vördnad från kungamaktens sida. Detta häfte handlar om en av dessa dugande munkar, som av konung Karl sverkersson blev kallad till det höga uppdraget att bli Sveriges förste ärkebiskop. Al vastramunken och därmed också hans kloster trädde på *ett markant sätt in i vårt folks historia. Skildringen i detta häfte följer en utveck lingshistorisk linje, varvid det svenska ärkebiskopsdömets tillkomst ock så insättes i ett världshistoriskt sammanhang. Röks prästgård i augusti 1958. 1 A X el S k ö 1 d. x 0?” C5ist av de nordiska länderna fick Sverige sin ärkebiskop. Det skedde år 1164, då alvastramunken Stefan invigdes till metropolit över den svenska kyrkoprovinsen. Tidigare hade Vårt land i kyrk ligt avseende lytt under HamburgBremens och Lunds ärke biskopsdömen. Samma hade förhållandet varit med Norge intill år 1152, då årkebiskopsstolen i Nidaros inrättades. 1104 lösgjordes Danmark från HamburgBremens obediens. Allteftersom den kyrkliga utvecklingen och organisationen fortskred i de nordiska länderna, framträdde kravet på ökad självständighet. Detta krav gynnades och stärktes av tidens mäktiga religiösa, kyrkopolitiska och nationella rörelser. Cisterciensernas väldiga flodvåg, som med oemotståndlig kraft vällde fram över Europa och också nådde hit upp till det avlägsna Norden, striden mellan kejsarmakt och gre goriansk universalism och sist men icke minst strävan efter sam manhållning och enighet inrepolitiskt sett i de enskilda län derna ha bidragit till att förverkliga den nationella kyrkliga själv ständigheten. I. Sverige under HamburgBremens ärkebiskopsdöme. Då Ansgar återkom från sin första missionsresa bland svearna, hade han glädjande och uppmuntrande ting att _inberätta för sin uppdragsgivare kejsar Ludvig den fromme. Visserligen hade får den upp till Nordanlanden varit förenad med både äventyr och faror. Men väl framkommen till Birka, svearnas handelsstad i Mä laren, hade Ansgar och hansmedhjälpare rönt ett välvilligt mot tagande. De hade obehindrat fått utföra sin missionsgärning. Fog den Hergeir hade mottagit dopet och byggde sedermera en kyrka på sitt arvegods. Efter ett och ett halvt års vistelse bland svearna återvände Ansgar till kejsar Ludvig och avlade rapport om sin missionsfärd. Den gynnsamma rapporten behagade kejsar Lud vig väl, och vid ett stort kyrkomöte, troligen i Diedenhofen år 831, inrättades med biskoparnas och kyrkomötets bifall ett ärkebiskops 5 I sate 1 Hamburg med särskild hänsyn till det nordiska missionsar betet. Under detta ärkesäte skulle lyda hela Nordalbingien trak terna norr om Elbe jämte de nordiska länderna. Hamburg blev från början ett ärkebiskopsdöme, även om det ännu saknade lyd« biskopar. I denna anordning låg ett framtidsprogram. Hamburgs ärkestift skulle växa fram ur det nordiska missionsområdet. Till stöd för det nya ärkestiftet överlämnade kejsar Ludvig det rika klostret Turholt i Flandern. Ansgar blev utsedd till Hamburgs förste ärkebiskop. Sedermera fick han bekräftelse på sin ärkebi skopliga värdighet, då han mottog palliet av påven Gregorius IV. Han blev tillika utnämnd till påvlig legat för de nordiska folken, vilket uppdrag han fick dela med ärkebiskop Ebo av Reims, som också var varmt intresserad av den nordiska missionen. Ebo och Ansgar aVsände biskop Gautbert Sveriges förste biskop « till svearnas land, “alldenstund en biskop borde vara närvarande i ett så avlägset land och Ansgar ensam ej kunde räcka till för båda platserna”. Han verkade en tid här, men blev till sist fördriven och måste fly ur landet. En hednisk reaktion hade omöjliggjort allt missionsarbete. Verksamheten återupptogs emellertid senare. Ansgar själv hade under tiden haft åtskilliga motigheter i sitt ärkebiskopsdöme. Vid frankiska rikets delning i Verdun 843 hade han blivit avhänd sitt underhållskloster Turholt. Karl den skallige, som fått bl. a. Flandern på sin lott, var inte sinnad att avstå från det rika Turholt. Han gav det som förläning till en av sina stor män. Och därmed hade Ansgar berövats ett värdefullt stöd i sin missionsgärning. År 845 blev _Hamburg härjat och nedbränt av vid kingar. Ansgar måste fly och förlorade all sin egendom. Då Bre mens biskopsstol blev ledig sammanslogs Hamburg och Bremen till ett ärkebiskopsdöme. Där insattes nu Ansgar. Hans intresse för det nordiska missionsarbetet hade inte svalnat trots de motgångar, han lidit. Då ingen var villig att resa till det avlägsna och risk fyllda arbetsfältet, företog han själv ånyo en resa till Birka på Ludvig den tyskes uppdrag någon gång på 850talet. Efter åtskil liga förhandlingar med den svenske konung Olof fick han tillstånd att sända präster dit och bygga kyrkor. Härmed ansåg han sin upp gift slutförd. Vid sin återkomst till Bremen blev det honom för unnat, att ännu några år verka för svearnas omvändelse. Han av led år 865. In i det sista visade han sin omsorg om de nordiska ' folken. ' Ansgars efterträdare Rimbert besökte vid ett tillfälle Sverige.: Under hans episkopat började en nedgångens tid för Hamburg Bremen. Det ostfrankiska rikets upplösning och nordmännens vil da härjningar vid Östersjöns och Nordsjöns kuster bidrog till att 6 försvaga det påbörjade missionsarbetet i Norden. Därtill kom att ärkebiskoparna alltmer blevo upptagna av den tyska rikspolitiken och kunde fördenskull ej göra någon aktiv insats i det avlägsna Norden. Men alltfort räknades Sverige till HamburgBremens missionsfältr Detta kom att få stor betydelse under 1000talet. Genom' den danska .konungarna Sven Tveskäggs och Knut den stores erövring av England öppnades vägen för en mäktig kristen kulturvåg västerifrån in över Norden. Engelska missionärer börja att uppträda i de tre nordiska länderna. För Sveriges del kan näm nas bl. a. missionsbiskoparna Sigfrid, Eskil och David. Olov Sköt konung, som räknas som Sveriges förste kristne konung, döptes av biskop Sigfrid vid Husaby i Västergötland. Detta skedde vid 1000 talets början. Sida vid sida med de engelska missionärerna arbe tade missionärer utsända från HamburgBremen. Ärkebiskopen där var angelägen att hävda sin överhöghet över Norden och sökte vinna de engelska missionärerna och inordna dem i ärkestolens nordiska mission. Detta gav ofta anledningar till slitningar. Be träffande Danmark lät Knut den store inviga biskopar i England och sände dem till Danmark utan HamburgBremens hörande. Detta misshagade ärkebiskop Unvan. Han lät tillfångataga en av dem, Gerbrand, som var på väg till Själland, där han skulle till träda sitt episkopat. Han frigavs senare, sedan han lovat Unvan tro och lydnad. Knut den store får en reprimand för egenmäktigt förfarande beträffande biskopsinvigningar och biskopstillsättning ar. Även om Adam av Bremen är angelägen att betona, att ett gott förhållande sedan rådde mellan Knut och Unvan, kan man dock icke fria sig från misstanken, att Knut ej ville godkänna Hamburg Bremens överhöghet. Liknande var fallet med'Emund den gam le i Sverige. Under hans tid nämnes en biskop Osmund. Denne ha de gått i Bremens domskola. Sedan hade han sökt vigning till biskOp hos påven men blivit avvisad. Han begav sig till Polen och blev där invigd av en polsk ärkebiskOp. Vid sin ankomst till Sve rige utgav han sig för att vara ärkebiskop. När sändebud frånär kebiskop Adalbert i Bremen inträffade i Sverige, sågo de Osmund uppträda som ärkebiskop i det han lät bära ett kors framför sig. Delegaterna från Bremen blevo avvisade. Av allt att döma torde Osmund ha haft förbindelser med den engelska kyrkan. På 1000talet verka i Sverige både tyska och engelska biskopar. Rätteligen böra de kallas missionsbiskopar. De hade ännu icke något avgränsat verksamhetsområde, och någon egentlig stiftsin delning var ej genomförd. Av de svenska landskapen synes Väs tergötland först ha blivit kristnat. Där inrättades av Olov Sköt konung en biskopsstol i Skara. En biskop Turgot i Skara, som dog 7 omkr. 1030, insattes av ärkebiskOp Unvan i Bremen. Denne Turgot skall enligt Adam :iv Bremen genom sin energiska verksamhet ha vunnit både östgötar och västgötar. Uppgiften är måhända något överdriven. 1060 invigdes av Adalbert av Bremen Adalvard d. ä. till biskop för svenskarna. Han hade sitt säte i Skara. Om biskop Sigfrid är redan omnämnt. Han är upptagen i biskopslängden för både Skara och Växjö. Adalvard d. y. hade sitt biskopssäte i Sig tuna. Den slutgiltiga kampen mellan hedendom och kristendom till den kristna trons förmån synes ha förts de sista årtiondena på 1000talet under Inge d. ä. Uppsalatemplet ett mäktigt hedniskt centrum ägde troligen bestånd ett stycke in på 1109talet och i avlägsna' bygder levde säkerligen hedendomen kvar lika länge. Under ärkebiskop Adalbert (10431072) hade HamburgBre men sin sista storhetstid. Adalbert var en av tyska rikets mäkti gaste kyrkofurstar och nära lierad med de saliska kejsarna Henrik, III och Henrik IV. Han var en pålitlig försvarare av imperiet i den nu pågående striden mellan påvemakt och kejsarmakt. Biskoparna i det tyskariket hade sedan ottonernas dagar mer och mer blivit riksämbetsmän, som kejsaren tillsatte och begåvade med stora län. I gengäld väntade kejsaren deras hjälp och stöd. Detta sågs med oblida ögon av påvemakten. Påvens inflytande och maktställning var i fara. Man hade på kyrkligt håll börjat tala om kyrkans fri het, libertas ecclesio'e. Kyrkan skulle frigöras från den världsliga makten. Gudsstaten skulle förverkligas på jorden under påvens ledning och med oinskränkt makt över allt andligt ooh världsligt. Att detta program skulle uppväcka strid var ofrånkomligt. Dess udd var riktad mot den tyska kejsarmakten. Kejsaren hävdade sin överhöghet och ville ingalunda böja sig under påvens krav. Så började en oförsonlig strid mellan kejsarmakt och påvemakt, den s. k. investiturstriden. Påven Gregorius VII var en lidelsefull för kämpe för påvemaktens anspråk. Kejsar Henrik IV i Tyskland hävdade lika lidelsefullt kejsarmaktens krav. Påvens strävan gick ut på att minska kejsarens makt och inflytande. Denna strid in grep också på ett avgörande sätt i de nordiska ländernas ställning till HamburgBremens ärkestol. Med hänsyn till den ställning som ärkebiskopen av HamburgBremen intog till den tyske kej saren, kunde en kyrklig obediens under HamburgBremen också betyda politiskt beroende 'av *den tyske1 kejsaren, ett förhållande som snart nog vållade oro i de nordiska länderna förstoch främst i Danmark. Det låg därför i påvens intresse att söka vinna Nordens länder till mera omedelbar lydnad under Rom. Påven hälsar med tillfredsställelse varje strävan hos de nordiska folken ?att söka lös / göra sig från Hamburg;Bremen Härigenom kom ju underlaget för kejsarens maktställning att minskas. Påven visar sig särskilt intresserad av de j:kyrkliga förhållandena i Norden och inte minst i Sverige, och är lyhörd för önskemålen om kyrklig självständig het för de nordiska länderna. 11. Sverige under "Lunds ärkebiskopsstoi. Sven Tveskäggs kyrkopolitik gick ut på att frigöra Danmark från HamburgBremen. Han ansåg förbindelsen med denna ärke stol vara riskfylld för Danmarks politiska självständighet. Hans son Knut den store erkände visserligen Bremens överhöghet men förbehöll sig själv rätten att tillsätta biskopsämbetena. Sven Est ridsson (10471074)uppt0g direkta förhandlingar med påven om den nordiska kyrkans frigörelse, men fick icke se sina planer för verkligade. Först under Erik Ejegod (1095_1103) sattes planen i verket. En förutsättning för den nordiska kyrkoprovinsens upp komst var säkerligen också det fredsmöte, som hölls i Konghäll vid Göta älv 1101 mellan konungarna Inge i Sverige, Magnus Barfot i Norge och Erik Ejegod i Danmark. År 1104 invigdes biskop Asker i Lund till ärkebiskop över hela Norden. Den påvlige legaten Al berik överlämnade palliet. Ärkebiskop Anselmav Canterbury, en vän till Asker, hade gynnat 'ärkestolens tillkomst i Nörden. Asker erhöll senare ett brev från Anselm, vari denne lyckönskar till ut nämningen. Genom Lundastolens tillkomst var en gräns satt för det tyska inflytandet i Norden. Vid åtskilliga tillfällen skulle dock ärkebiskoparna av HamburgBremen på nytt göra sina Överhög hetskrav gällande. En tillfällig avspänning i investiturstriden hade uppnåtts genom konkordatet i Worms 1122. Tiden synes läglig för ärkebiskop Adalbero av Bremen att framlägga sina krav påjNor den. Med stöd av förfalskade påvebrev ochmed. kejsar Lothars hjälp förmår han påven att i ettvbrev avgår 1133 upphäva ärkesätet i Lund och därmed ånyo lägga Norden under Bremens ärkesäte. De politiska förhållandena i Danmark på 1130talet utgjorde också ett hot mot Lundastolen. Knut Lavard, hertig i Sönderjylland och vasall under den tyske kejsaren, hade blivit mördad 1131 vid Ha raldsteds skog av sin släkting Magnus Nilsson. Denne, som var son till Danmarks konung Nils Svensson, hade med oblida ögon sett Knuts växande makt och inflytande och såg i honom en medtäv lare till den danska tronen. Som Knuts hämnare uppträdde bro dern Erik Emune. Magnus sökte stöd i Tyskland. Ärkebiskop As ker och Skåne slöt upp på Eriks sida. Det kom till ett blodigt slag vid Fotevik i Skåne 1134, där Erik hemförde segern. Magnus stu pade och med honom fem biskopar och ett sextiotal präster. Nils 9 Svensson undkom, men *blev senare mördad. Utgången av striden bidrog till att rycka ärkebiskopssätet i Lund ur farozonen. Efter Askers död 1137 tillträdde hans brorson Eskil ärkebiskopsstolen. Eskil var en kraftfull och målmedveten ärkebiskop. I tidens kyr kopolitiska strider slöt han upp på gregorianernas sida. Han råka de i åtskilliga konflikter med danska kungamakten. Han kom i de 10 med bl. a. Valdemar den store och måste fly från sitt stift. Se dermera kom dock en försoning till stånd. På grund av ärkebiskop arnas deltagande i inrikespolitiska strider i Danmark, ägnades ej .någon nämnvärd omsorg om det kyrkliga arbetet i Sverige. Att Eskil dock hade kontakt med kyrkan i Sverige, därom vittnar bi skop Gislos i Linköping deltagande i en provinsialsynod i Lund 1139. Troligt är att ärkestolens självständighet bekräftats vid detta tillfälle. En påvlig legat Theodignus var också tillstädes. Då Lunds domkyrkas högaltare invigdes 1145 assisterades Eskil av biskop arna Gislo i Linköping och Ödgrim i Skara. Man kan förmoda att konung Sverker d. ä. i'Sverige stod på Eskils sida och gav sitt stöd åt den lundensiska ärkestolen. Eskil var en varm anhängare av Bernhard av Clairvaux och cistercienserna den nya munkrörel sen från Citeaux i Frankrike. Säkerligen har på hans föranstaltan de cistercienserna gjort sitt intåg i Norden. Kanske man rentav vågar förmoda, att bland andra "ärenden, som behandlades vid mö tet i Lund 1139, var också frågan om upprättande av cistercienser kloster. I varje fall grundas några år därefter dylika kloster i Al vastra i Östergötland, Nyda'lwa i Småland och Herrivad i Skåne. Denna rörelse skulle komma att få stor betydelse för den kyrkliga utvecklingen i Norden. I Sverige regerade vid denna tid, som tidigare nämnts, Sverker d. ä. eller som han också kallas Sverker den gamle. Hans härkomst är för oss okänd. Saxo beskriver honom i sin krönika såsom ”en man av ringa härkomst". Man valde honom “icke därför att man satte särskilt stort Värde på honom, utan därför att man icke Ville lyda under en utlännings herradöme, då man var van vid att nå gon av det egna folket skulle vara styresman”. Sverker hade ge nom sin tronbestigning undanträngt danska tronanspråk och var därför ej Väl sedd av danskarnaJOlaus Petri skriver om honom i sin svenska krönika, att hanrvar ”en ädel man och en av de bästa i riket”.' Västgötalagens konungalängd uppger honom vara “Kor nubas son i Östergötland”. Han ägde gods och gårdar i Östergöt land. Han har troligen kommit till makten något av de första åren på 1130talet. Han var gift med Ulfhifd, dotter till en herreman Håkan Finson från Norge. Hon hade tidigare varit gift med konung › Nils Svensson i Danmark. Sverker och hans drottning synas ha 9 “. / 10 Alvastra klostewuz'n: Kloâterkyrkan. Foto: Remn'es foto, Mjölby. gynnat kyrkan. I samförstånd medbis'kOp Gislo i Linköping och säkerligen också med ärkebiskop Eskil i Lund' sände de bud till Bernhard av ClairvauX medbön om, att munkkonvent måtte av sändas till Sverige för att grunda kloster. Bernhard villfor denna begäran. Cistercienserordens hjältebok ”Exordium magnum Cister ciense" berättar härom följande i samband med skildringen av Bernhards liv och gärning: ”Då alltså samme vördade fader ville hava någon frukt bland de nordliga trakternas folk liksom bland övriga nationer, .så sände han på anhållan av en from kvinna, drottningen av Sverige, ett brödrakonvent till dessa trakter". Ett munkkloster grundades i Alvastra i juni 1143 å mark, som kung Sverker upplåtit och som en gång varit drottning Ulfhilds morgon gåva. Alvastra är beläget i Östergötland vid foten av Omberg och 11 Alvástm .kloáterruinz Abbotsgârden. Foto: Remnes foto, Mjölby. ej långt från Vättern. Samma år anlades av biskop Gislo i Linkö ping klöstret Nydala vid sjön Rusken i Småland. Sedermera till kommo Varnh'em och Säby som dotterkloster till Alvastra och Gut nalia på Gottland, som dotterkloster till Nydala. Även nunnekloster tillhörande oistercienserorden upprättades på flera platser i vårt land. Därmed hade en av tidens mest betydelsefulla munkrörelser fått insteg i Sverige. Cistercienserna vunno respekt och vördnad genom sin. asketiska och kontemplativa fromhet. De representerade en säregen fromhetstyp, som nordbon i början stod rätt främman de inför. Vi ha anledning förmoda, att de första munkkonventen, som avsändes från ClairvauX till Sverige, bestått av särskilt :from ma och dugande män med hänsyn till det pionjärarbete, som de skulle utföra bland ett folk, som ”väl hört talas om munkar men ej sett några”. De ha säkerligen varit väl skickade för sin uppgift. Bland de munkar, som först kommo till Alvastra, intar Gerhard en rangplats. Han var bl. a. abböt vid Alvastraklostret i 40 år. Han anlitades ofta i offentliga uppdrag. Stefan, som sedermera skulle bli Sveriges förste ärkebiskop, lär också ha tillhört den första upp sättningen av munkar i Alvastra. Munkkonverserna de munkar som arbetade. bl. a. vid jordbruket _. utförde ett högt skattat arbete och får anses\som föregångsmän på åkerbrukets område. Stora jorddomäner kom så småningom under klostrens vård och förvalt ning. De många donationerna till klostren vittna i sin mån om den uppskattning munkarnas verksamhet rönte. Även inom byggnads / 12 Alvastm klosterruin: Kapitelsalen och på andra våningen munkarnas sovsal. ' Foto: Remnes foto, Mjölby. konsten var cisterciensermunkarnas verksamhet epokgörande. De ras byggnadsstil utmärkes av rena, enkla och kärva linjer, allt i överensstämmelse med det livsideal, de sökte följa. De kyrkobygg nader, som tillkommo under medeltiden, äro påverkade av denna byggnadsstil. Klostren åtnjöto aktning och förtroende i vida kretsar. Konungar och stormän under medeltiden visade sin uppskattning av deras verksamhet genom att gynna dem med donationer och skyddsbrev. Bland munkarna funnos många lärda och bildade män, som för de kyrkliga och världsliga myndigheternas räkning utförde många offentliga uppdrag. Påven har säkerligen med största tillfredsstäl lelse åsett cisterciensernas vandring mot Norden, där de skulle ut 13 föra ett betydelsefullt arbete till gagn för påvemakten. Innan ett folk var moget för påvens stadgar och förordningar, måste det så att säga bearbetas och beredas inifrån. Att utföra en sådan uppgift var inga lämpligare än cistercienserna. Efter cistercienserna kom den påvlige legaten. Tiden syn tes nu vara inne att närmare knyta den norska och svenska kyrkan till den romerska stolen. Förhållandet mellan påve makt och kejsarmakt hade åter blivit spänt. År 1152 hade den stridbare och självmedvetne Fredrik Barbarossa blivit tysk konung. Påven fann för gott att omedelbart skrida till handling. Detta så mycket mer som fara var å färde att den makt lystne ärkebiskopen Hartvig av HamburgBremen med Fredriks hjälp ånyo skulle kunna vinna överhögheten över de nordiska kyr koprovinserna. Påven Eugenius III utser till påvlig legat kardinal biskop Nikolaus av Albano. Nikolaus hade under sina studier i Frankrike gripits av den kyrkliga reformrörelsen. Han blev abbot vid ett kloster i Avignon och senare kardinal, troligen år 1150. I kardinalkollegiet intog han en bemärkt plats. Nikolaus var engels man och väl förtrogen med språk och seder i Norden. Dessutom var han väl förtrogen med den kyrkliga förvaltningen och den ka noniska rätten. Utrustad med diplomatisk smidighet och ett vin nande sätt var han väl skickad för sin uppgift i Norden. Försedd med utomordentliga fullmakter från påven kom han över England först till Norge den 20 juli .1152. Meningen var att inrätta ärke biskopsdömen i både Norgeloch Sverige. Han hade av påven er hållit pallium för bådadera. I Norge hade man tidigare utnämnt till ärkebiskop Reidar, men denne hann ej tillträda sitt ämbete. Han dog 1151 på väg till Rom, där han skulle invigas till sitt ämbete. Redan från början vann Nikolaus norrmännens förtroende. Man mindes honom sedan som ”den gode kardinalen”. I Norge regerade då tre konungar, Harald Gilles tre söner Inge, Sigurd och Östen. Dessa lågo i strid med varandra. Sigurd och Östen hade för avsikt att aVsätta Inge. Nikolaus lyckades bilägga tvisten. Ett stort möte hölls i Nidaros med konungarna och med andliga och världsliga ombud från hela Norge. Nidaros blev utsett till ärkebiskopssäte och biskopen i Stavanger Jon Birgersson blev vald till Norges är kebiskop och mottog av Nikolaus palliet, tecknet på metropolit. värdigheten. Därmed var Norge löst från Lunds ärkestol. Legaten hann ocksäi Norge genomföra en del kyrkliga reformer, som häng._ 7, de samman med det gregorianska idealet om kyrkans frihet. Från Norge begav sig legaten till Sverige närmare bestämt till Linköping. Här 'sammankallas ett kyrkligt möte troligen med sam v" mazrsammansättning som i Nidaros. Det har troligen hållits våren 14 eller sommaren 1153. Vi ha skäl att antaga, att här liksom i Norge i deltog konungen, biskoparna och landets främste män och att i stort sett samma ärenden behandlats som i Norge. Ärkebiskops frågan för Sveriges vidkommande blev ej löst. Den danske historie skrivaren Saxo, som avfattat sitt verk i början av 1200talet, upp ger, att. på grund av_ stridigheter och rivalitet mellan svear och götar kunde enighet ej uppnås om person och plats för ärkebie skopsdömet. Därför förvägrade legaten ”detta i andliga ting bar bariska folk hedern av att få egen ärkebiskop". Måhända har le gaten funnit de kyrkliga förhållandena alltför outvecklade och därför vägrat att upphöja Sverige till egen kyrkoprovins. Elva år senare fick dock Sverige sin förste ärkebiskop. Det är knappast troligt, att Sverige på den korta tiden genomgått några större för ändringar i kyrkligt avseende. Man frestas att söka efter andra och mera allvarliga orsaker till legatens misslyckande. Vad Saxo nämner om rivalitet mellan svear och götar äger i viss mån sin riktighet. Kanske man kommer sanningen närmare om man överflyttar rivaliteten på två kungaätter, den sverkerska och den erikska. Ett inbördeskrig är i gång. Kung Sverker d. äzs välde är beskuret. Kanske det vid denna tid blott omfattar Göta land. I Svealand har ett upprorsparti åstadkommit resning och uppsatt en annan konung, Erik Erik J edvardsson eller som han senare allmänt kallas Erik den helige. Detta parti tycks ej ha gil lat kyrkans krav och därför vållat avbräck i legatens kyrkliga strä vanden. Här var alltså en kyrklig och dynastipolitisk motsättning, som omöjliggjof'de enighet. ' Platsen för ärkebiskopsstolen har säkerligen varit föremål för livlig diskussion. SVerker har väl hållit på Linköping såsom lämp ligaste platsen för ärkesätet. Mot detta förslag har stått Uppsala, svearnas gamla politiska centrum. Linköping låg ju i östgötarnas bygd. Och i denna bygd hade väl Sverker det bästa underlaget för sin maktställning. Beträffande personen, som skulle väljas till den höga posten, kan väl förmodas att Sverkers hovbiskop varit på tal. Gislo liksom Sverker kämpade för de högkyrkliga idealen. Men i den labila ställning, riket då befann sig, har man ej kunnat enas om personvalet heller. Upprorspartiet i Svealand var ej sinnat att böja sig för högkyrkliga anspråk. Dzr Robert Breyer har i sin uppsats “Die Legation des Kardinal bischofs Nikolaus von Albano in Skandinavien” angivit en annan anledning till legatens misslyckande. Han menar, att Sverige i kyrkligt avseende ej var efter Norge, och därför ej bort förvägras ärkebiskopssäte. Han finner anledning till Linköpingsmötets ne gativa resultat ligga i ärkebiskop Eskil i Lund. Hans kyrkoprovins 15 ,44 hade genom upprättandet av Nidarosstolen blivit betydligt förmin skad. Han hade sport, att legaten också hade för avsikt att göra Sverige till en självständig kyrkoprovins. Eskil söker att motverka detta genom intriger. Han hade ju en tacksam utgångspunkt i oenigheten mellan svear och götar. Efter mötet i Linköping begav sig Nikolaus genast till Lund för att sammanträffa med Eskil. Där vid får Eskil som kompensation för förminskad kyrklig maktställ ning löfte om primatet över Sverige, då den svenska ärkestolen bleve upprättad. Detta löfte förnyades och bekräftades av Niko laus, då han som påve Hadrianus IV intagit påvestolen. Primatet innebar, att Lunds ärkebiskop skulle inviga Sveriges ärkebiskopar och att dessa skulle stå i ett visst reverensförhållande till Lund. Eskil synes ha uppskattat denna upphöjelse. Samtliga härovan angivna orsaker till Linköpingsmötets miss lyckande ha säkerligen tillsammans motverkat legatens syften. Vår förnämsta källa för kunskapen om legaten Nikolaus besök och verksamhet i Sverige är tvenne påvebrev, utfärdade av påve Anastasius IV sedan denne erhållit underrättelse om Nikolaus slutförda uppdrag i Sverige. Det ena brevet är riktat till kung Sver ker och alla hövdingar i Sverige och det andra till Sveriges bisko par. Båda torde kunna dateras till den 28 nov. 1154. I brevet till kung Sverker uttalar påven'sin glädje och tillfredsställelse Över legaten Nikolaus verksamhet i Sverige och de uppmuntrande un derrättelser denne lämnat påven. Påven uttrycker sin. tacksamhet för den välvilja och det vänliga mottagande legaten fått röna. Så riktar påven några förmaningar till landets styresmän. Han på minner Vidare om de stadgar och föreskrifter legaten lämnat an gående ”kyrkornas frihet, om äktenskapet, om att vapen icke böra bäras och om andra saker, som syfta till' folkets frälsning”. Till sist följer en erinran om den på Linköpingsmötet beslutade peters penningen. I brevet till biskoparna uttalar Anastasius likaledes sin tacksam het för det framgångsrika arbete, legaten fått utföra i Sverige och för den tillbörliga vördnad som biskopar och hela folket enhälligt visat honom. Ett konciliebeslut meddelas, att den som övar våld mot klerk, skall drabbas av bannlysning, till dess han kommer till den apostliska stolen och gör bot. Detta mildras .nu därhän på grund av det långa avståndet till Rom att endast den som drä “per eller stympar klerk, munk eller konvers skall.sändas till. Rom. Slutligen uppmanas biskoparna att uppsamla petegspenningen stiftsvis och översända den till påven. " * Efter legaten. Nikolaus besök i Sverige inträffade här djupt in gripande politiska händelser. Kung Sverker mördades 1156__av ?sin ? / 16 hästesven, då han var på väg till julottan”. Han bedrovs l Alvastra, det kloster: som han och hans drottning Ulfhild varit med om att grunda. Söm upphovsman till mordet anger Saxo Magnus Henriks son, en dansk prins med..aspirationer på Sveriges kungatron. Erik den heligç, som i likhet med vad tidigare nämnts, under Sverkers senare regeringsår haftjmakten över Svealand och troligen också över en del av Götaland, blev Sverkers efterträdare som konung över Sverige. Erik överfölls och dödades vid Uppsala den 18 maj 1160. Banemannen var Magnus Henriksson i Danmark. Eriks son Knut skall ha Upptagit kampen mot Magnus Henriksson, men blev slagen och måste gå i landsflykt. Magnus lär ha regerat en kort tid i Sverige. Han blev besegrad och dödad av Karl' Sverkersson Sverker d. äzs son. Detta skedde 1161. Så var den sverkerska ätten ånyo på Sveriges tron. Karl Sverkersson gynnade liksom sin fader kyrkan. Cisterciensernas klosterrörelse hade i honom ett vär defullt stöd. De högkyrkliga strävandena hade i honom en trogen förkämpe. Beträffande de kyrkliga förhållandena under denna period synes de första årtiondena av 1100talet ha varit den kyrkliga organisa tionens tid. Omkr. 1120 finnas i Sverige 6 biskopssäten: Skara, Lin köping, Tuna (Eskilstuna), Strängnäs, Sigtuna och Aros (Västerås). Dessa stift torde dock ej ha varit så noga avgränsade från varan dra. Eskilstuna förenades så småningom med Strängnäs och bi skopsstolen i Sigtuna flyttades omkr. 1140 till Gamla Uppsala. För flyttningen har troligen verkställts av kung Sverker d. ä. I bremi ska urkunder påträffas år 1141 och 1142 vid ärkebiskOp Adalberos sida en ”Siwardus obsalensis episcopus". Man har förmodat att denne Siwardus är identisk med Severinus, som nämnes som den förste biskopen i Uppsala. Att han vistats i Bremen kan tyda på, att han måst fly från sitt stift på grund av sin trohet mot Ham burgBremen. Han har således ej velat böja sig under ärkebiskop Eskil i Lund. Kung Sverker stod på Eskils sida och gillade helt naturligt ej sådana, som Ville, undandraga sig Lundastolens obe diens. En biskop Henrik föll i slaget vid Fotevik 1134. Denne Hen rik kallas biskop av Sigtuna_ Med ledning av dessa båda uppgifter om Siwardus (Severinus) och Henrik skulle man kunna sätta ti den för flyttningen av biskopsstolen från Sigtuna till Uppsala mel lan 1134 och 1141. Att här draga bestämda slutsatser torde vara vanskligt, då det historiska värdet av biskopslängderna från denna tid är omstritt. III. Sverige under egen ärkebiskop. KardinalbiskOp Nikolaus av Albano blev vald till påve den 4 17 dec. 1154 under namnet Hadrianus IV. Hans korta papat han dog den 1 sept. 1159 _ blev en för kyrkan skickelsediger tid. Ha drianus hade i brev till Fredrik Barbarossa gjort en antydan om kejsarkronan som ett län av påven. Även om Hadrianus senare måste mildra detta uttryck, var den gamla striden mellan kejsar makt och påvemakt oundviklig. Påvevalet 1159 blev ett varsel om, vad som skulle komma. Kardinalkollegiets gregorianska majoritet valde Alexander III och den kejserliga minoriteten Viktor IV. Det ta val misshagade Fredrik Barbarossa. Han sammankallar ett kon cilium i Pavia 1160, där Viktor IV erkändes som rättmätig påve. Omedelbart efter konciliet slungade Alexander III bannstrålen över Fredrik Barbarossa, Viktor IV och deras anhängare. Och där med var påveschismen en verklighet. Frankrike, England, Sicilien, Ungern och de spanska rikena slöt sig till Alexander, Viktor hade på sin sida det tyska riket och dess vasalländer Böhmen och Dan mark. Fredriks militära framgångar i Italien tvang Alexander att fly till Frankrike våren 1162. Fredrik gjorde ett försök att häva schismen genom skiljedom men misslkaades. Inviten till Ludvig VII i Frankrike avvisades. Frankrike blev Alexander trogen. På Ludvigs inbjudan tog Alexander sitt residens i Sens, ärkesätet i den kungliga domänen. Där vistades Alexander från sept. 1163 till april 1165. Det var här som alvastramunken Stefan en dag i augu sti 1164 invigdes till Sveriges ärkebiskop. Bakom koret i Sens dom kyrka finns en minnestavla härom med följande inskription: ”I detta tempel invigdes år 1164 av ärkebiskop Eskil i Lund Uppsalas förste ärkebiskop Stefan i närvaro av påven Alexander III och ärkebiskopen i Sens Hugo av Toucy tillika primas över Gallien och Germanien. Minnesgoda svenskar, vänner till Gallien, uppsatte denna inskrift år 1938”. På grund av inre stridigheter tog Sverige i början ej parti för någondera påven. Ett sådant ställningstagande skulle måhända ha medfört en viss politisk risk, Bakom påveschismen låg också all varliga politiska perspektiv. Det gällde en kamp mot tyskromerske kejsarens maktställning i Europa. Karl Sverkersson gynnade, som tidigare nämnts, kyrkan och cistercienserna. Av den anledningen kunde hans anslutning till Alexander III tyckas vara självklar.. Alexander hade ett mäktigt stöd i cisterciensernas munkrörelse. På ett generalkapitel 1161 be slöts denna ordens anslutning till Alexander. Karl Sverkersson hade dock vissa betänkiigheter mot anslutningen till Alexander. Ett samgående med Alexander skulle betyda motsättning till Dan mark, eftersom Valdemar den store i Danmark stod på kejsarens och Viktor IV:s sida. Därtill kom att Karl Sverkersson ingick gif _ a . l 1 18 h/ Domkyrkan z' Sens: Långskeppet. Foto: E. Mignon, Paris. termål med Valdemars systerdotter Kristina. Karl borde alltså ha varit angelägen att upprätthålla vänskapliga förbindelser med Danmark. Den kyrkopolitiska kursen i Norge slog om till Alexanders för mån. Det skedde när Erling Skakke sökte kyrklig legitimation för sin son Magnus' tronanspråk. Han förhandlade med ärkebiskop Östen i Nidaros härom. Den 10 aug. 1163 kröntes Magnus Erlings son till Norges konung av ärkebisköp Östen i närvaro av påven 19 Gamla Uppsala kyrka den forna domkyrkan. Foto: Hartmans kortförlag, Uppsala. Alexanders legat Stefan Orvieto. Samtidigt bekräftades den norska kyrkans äldre'privilegier. Norge hade anslutit sig till Alexander III. Att Stefan Orvietos uppgift varit, att påverka Norge i denna riktning är sannolikt. Troligt är att samme påvlige legat haft ett liknande ärende i Sverige. Därom vet man ingenting med Visshet. Men strax därpå är Karl Sverkerssons val träffat. Han erkände Alexander. År 1164 sändes en beskickning till påven i Sens med anhållan om en ärke biskop åt svenska kyrkan. Bakom denna åtgärd stod konung Karl, biskoparna och jarlen Ulf. Stefan, en munk i cisterciensernas klos ter i AlVastra, blev ombetrodd denna beskickning. Stefan hade bli vit vald till biskop över Upmäla stift och framförde nu till påven begäran om inrättande av ett svenskt årkesäte med förslag om dess förlåggande till Uppsala. Stefan var konung Karls kandidat o . / 20 till ärkestolen. Alexander villfor beskickningens begäran; Stefan blir invigd till ärkebiskop och Uppsala blir ;förordnat till ärke biskopssäte. ' Denna anordning borde ha tillfredsställt både svear och götar svearnas gamla huvudort blev ärkesäte ochrden förste ärkebisko pen togs från Alvastra i Östergötland. Hur valet tillgått vet man , ej med säkerhet. I påvebrevet till Sveriges biskopar den 5 aug. 1164 kallas Stefan electus, vilket tyder på att ett val föregått.(”för ut den uppsaliensiska kyrkans electus, men numera eder ärkebi skop'y). Den valde var ej utan vidare biskop. Hansval skulle be kräftas av påven och därpå följde invigningen. Dessförinnan hade han ejrätt att bära biskopstitel utan kallades electus. Detta var kyrklig regel allt ifrån Nicaeamötet. 325. Att Karl Sverkersson haft stort inflytande på 'det första ärkebiskopsvalet är otvivelak tigt. Själv reformkyrkligt intresserad har det legat nära till hands för honom att söka efter lämplig man till ärkestolen bland Cister ciensermunkarna. I klostren fanns det, som förut nämnts, många bildade och dugande män. Karl vände sig till Alvastra. Där har han rådgjort med abboten Gerhard, en för sin fromhet och sitt kyrkliga nit allmänt erkänd man. Som lämplig man för ärkestolen har han nämnt munken Stefan. Han har också givit sin tillåtelse till att Stefan skulle' få mottaga detta ämbete. Abbotens medgivande kräv des, om en munk blev erbjuden någon plats utanför klostret. Med den kännedom vi äga om abboten Gerhard, ha vi alla skäl att tro, att han efter moget övervägande inför konungen presenterade en av sina bästa och lämpligaste munkar. Han har vid valet säkerligen lagt huvudvikten vid fromheten cistercienserna voro inte så be vandrade i politiken. Deras uppgift låg på ett annat plan. För, dem framstod ett liv i lydnad, försakelse, tillbedjan och kontemplation som det mest eftersträvansvärda. En cisterciensermunk, som blev vald till biskop, skildes visserligen från sitt kloster men ej från sin orden. Han hade att följa ordens regler på sin nya plats. Stefans nationalitet känna Vi ej, men troligen var han engels man. En senare tradition berättar om honom att han var engels man och tillhörde de första munkarna i Alvastra. Johannes Mag nus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, har i sin ”Historia om den uppsaliensiska kyrkans ärkebiskopar”, som var färdigtryckt 1557 och utkom i Rom 1560, givit korta biografier över de svenska ärke biskoparna. Johannes Magnus söker framhålla de svenska ärkebi skoparnas förtjänster som medlare i de politiska striderna. Dessa synpunkter går också igen ifråga om beskrivningen av Stefan. I denna heter det om Stefan, ”att han var väl hemmastadd i gudom lig och mänsklig lag, framstående i sin vältalighet och bemärkt ge 21 nom sitt livs fromhet". Konung Karl lät genom enträgna böner kal la honom från klostret till ärkebiskopsdömet, då han försport hans goda och framstående egenskaper.. Stefan åtager sig uppgiften, e huru han hellre hade velat stanna kvar i klostret. Han söker mil dra motsättningarna mellan de stridande partierna i Sverige. Han manar till fred och endräkt. Han uppmanar konung Karl att under stödja munkkloster och kyrkor. Han ätnjöt stort förtroende och konungen lyssnade gärna på hans råd. Sin fridsstiftande verksam het utsträcker han även till grannländerna Danmark och Norge. Efter ett långvarigt krig mellan dessa länder slutes omsider fred genom Stefans medling. ”Även om Johannes Magni härovan fritt refererade skildring i vissa delar verkar schablonmässig torde den dock i Väsentliga delar återgiva det verkliga förhållandet. J anau schek anför i sitt arbete ”Originum Cisterciensium” om Stefan: "Stefan, utmärkt kunnig i gudomliga och mänskliga lagar”. Stefan blev invigd till ärkebiskop i Sens domkyrka i början av augusti 1164, och_ mottog, palliet tecknet på den ärkebiskopliga värdigheten. Staden Sens ligger vid Yonne, en biflod till Seine, i departementet Yonne. Staden är belägen c:a 10 mil sydost om Pa ris. Ärkebiskopen där, Hugo av Toucy, var den kungliga domänens metropolit. Vid denna tid vistades också ärkebiskop Eskil i Sens. Efter kontroverser med Valdemar den store i Danmark hade han måst gå i landsflykt. Han var en ivrig och lidelsefull förkämpe för de högkyrkliga idealen och stod i påvestriden på Alexander II.I2s sida. Valdemar däremot hyllade kejsarens motpåve Viktor IV. Eskil hade tidigare utnämnts till primas Över Sverige vid den påv lige legaten Nikolaus av Albanos besök i Norden 11521153. Han hade senare erhållit påvlig bekräftelse härpå. Denna värdighet in nebar, att ärkebiskopen av Lund skulle inviga de svenska ärke biskoparna. Nikolaus hade lämnat palliet, som var avsett för den svenske ärkebiskopen, till Eskil. Alexander bekräftar primatet och Stefan inviges av ärkebiskop Eskil i närvaro av påven Alexander III och ärkebiskop Hugo av Sens. Det är troligt, att vi här i Sve rige äga själva den urkund, ur vilken Eskil läste invigningsbönen över Uppsalas förste ärkebiskop. I Kungl. biblioteket i Stockholm finnesett sakramentarium, som bevisligen använts vid gudstjäns ter och förrättningar i domkyrkan i Sens (troligen inköpt av drott .v ning Kristina på 1650talet och överlämnat till biblioteket). Stefan erhöll vid invigningen som gåva av Alexander en evangeliebok * ›_ *och två träkors, varireliker av Kristi kors voro innefattade. . V;in Stefansbesök i Sens skall han ha utverkat helgonförklaring i av Szt Helena av Skövde. Enligt legenden var Helena en kvinna av förnäm börd i Västergötland under kristendomens första tid. Hon ' “. 22k/ skall ha bekostat upp förandet av Skövde kyrka. Hon blev mör dad, då hon var på väg till invigningen . » av Götene kyrka. Un der senare medeltiden dyrkades hon som helgon i Västergöt land. Alexander skall på Stefans föranstal tande ha inskrivit henne på helgonens lista. _ Med anledning av ärkebiskopsinvigning en i Sens utfärdade påven tvenne brev. 4Det ena, som utgör själva fundationsdo kumentet, 'är ställt till "den vördade bro dern Stefanus och hans blivande efter trädare för all fram tid”. Inledningsvis lämnas en biblisk mo tivering för kyrkans olika ämbeten. Över dem alla står påven, som har makt och myndighet att döma och utfärda förord ningar om kyrkan. Domkyrkan i Sens: Exteriör. Foto: E. Mignon, Paris. På grund härav är det som Alexander på anmodan av Karl, svears och götars höge konung, biskoparna och rikets jarl överbringar palliet till Stefan och förordnar Uppsala till ständigtärkesäte i den, nya kyrkoprovinsen. Vidare bestämmes att Skara, Linköping, Strängnäs och Västerås stift för all framtid skola lyda under ärke sätet. Påven erinrar om, att det som nu verkställts, beslutats av hans förterädare, men hitintills icke kunnat sättas i verket. Så meddelas påvens beslut om Lundaprimatet. Liksom Stefan blivit invigd av Lunds ärkebiskop, skall hans efterträdare mottaga kon 23 sekration aV denne och Visa honom lydnad och vördnad som sin primas. Härmed är Nikolaus av Albanos löfte bekräftat. Brevet ger också anvisning på vilka högtidsdagar, palliet får bäras. Till sist utlovar påven beskydd åt den uppsaliensiska kyrkan och alla dess besittningar. Å den avskrift vi äga av detta påvebrev finnes varken datering eller övliga namnunderskrifter av påve och kar dinaler. På goda grunder kan väl antagas att fundationsbrevet har samma år och datum som brevet till biskoparna, vilket är utfärdat i Sens den 5 aug. 1164. Karl tituleras i detta brev “svears och gö tars konung”, vilket väl betyder att Karl vid denna tidpunkt en sam har makten i både Svealand och Götaland. Påven omnämner Uppsala som stad. Här är det fråga om Gamla Uppsala, som ju icke var stad. Det hela hänger måhända samman med en gammal kyrklig tradition, att en biskop alltid skulle residera i en stad. Därför får Gamla Upp sala gälla som sådan, ehuru den aldrig va rit stad (ärkesätet överflyttades 1270 till Östra Aros, nuvarande Uppsala). Den nya kyrkoprovinsen omfattade allt så fem stift: Skara, Linköping, Uppsala, Strängnäs och Västerås. De olika stiften hade följande omfattning: Skara stift: Västergötland, Dal och Värmland. Linkö pings stift: Östergötland, Gottland, Öland och Småland (sedermera utbrytes Värend, som blir Växjö stift). Uppsala stift: Upp land, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och södra Västerbotten, Jämtland, Åland samt en del_ av Finland. Strängnäs stift: Södermanland och Närke. Västerås stift: Västmanland, Öster och Västerdalarna samt det s. k. J ärnbärarland (trakten kring Siljan). Det andra påvebrevet från Sens är riktat till de svenska bisko parna. De uppmanas till lydnad mot ärkebiskop Stefan. Vidare gi vas föreskrifter angående vissa missförhållanden i den svenska Det ärkebiskopliga palliet Teckning: Inger Sköld. kyrkan. Förbud utfärdas mot otillåtna ordinationer. Vad som åsyf ' tas härmed är dunkelt. Möjligen är det fråga om vissa krav, som kyrkan ställer på dem, som skola vigas till prästämbetet. Förbud utfärdas ,för biskoparna att resa omkring i stiften för väii'evnads skull. Deras uppgift skulle vara att predika den rätta tron. 'Bisko parna hade fritt uppehålle in natura vid sina resor i stiftet. Det hörde till deras biskopliga förmåner. Påven varnar för missbruk av denna förmån. Slutligen förbjudas biskoparna att ge bort kyr?Å 24 kr \ kor åt,vilka,so_m helst mot gåvor eller vederlag. Här vidrör påven en viktigçpunkt i det gregorianska systemet; prästtillsättningarna. I detta ärende har påven anledning att återkomma åtskilliga gång er utan att nå önskat resultat. Den gregorianskt sinnade ärkebi skopgStefan sökte säkerligen med nit vaka över att dessa förbud blevo respekterade,_ _ V , Med Stefan i spetsen för den" svenska kyrkoprovinsen hade man all anledning förmoda, att de gregorianska kyrkoidealen skulle fö ras till seger. Den svenska nationalkyrkan skulle bringas i överens stämmelse med de högkyrkliga kraven och fogas in i den väster ländska kyrkans stora sammanhang. Den svenska kyrkan skulle träda i intim kontakt med den mäktiga påvekyrkan. Rent natio nellt sett betydde den nya kyrkoprovinsen ett sammanhållande band av stort värde. De olika landskapen smälte samman till en enhet. Om Stefans verksamhet i Sverige äga Vi få underrättelser. Det finns dock en Viktig urkund, utfärdad av Stefan något av åren 1164 _1167. Den är märklig därför, att den är äldst bland de original urkunder, som utfärdats i Sverige. Här beröres en tvist, som upp stått i samband med cistercienserklostret i Viby, nära Sigtuna. Ett munkkonvent från Alvastra hade år 1160 grundat ett kloster å Vi by gård, som skänkts av en from kvinna Doter. Hennes son Gere tycks ej ha godkänt denna överlåtelse av ättens egendom. En lång varig tvist uppstod mellan mor och son. Ärkebiskop Stefan upp trädde som medlare och lyckades till sist bilägga tvisten. 'Munkar na fingo behålla gården Viby med underlydande ängar,'sk0gar och fiskevatten till beständig besittning jämte avrad från Vissa hem man. Själv gav ärkebiskopen en mark årligen till klostret för sina synders förlåtelse. Brevet är undertecknat av ärkebiskop Stefan, Karl, svears och götars konung, jarlen UlV, prostarna i Upplands folkland och flera andra stormän. Att Stefan står som dokumentets utfärdare sedermera blev det sed att konungarna ensamma ut färdade dylika brev beror säkerligen på att han intog en sär skild betrodd ställning hos Karl Sverkersson. Tvister av ovannämn da slag skulle framdeles komma att bli vanliga, då det gällde bort skänkande av släkts egendom till andliga stiftelser. Den gamla ger manska rätten, som var djupt rotad hos vårt folk, förbjöd avhän dande av ättens egendom. Egendomen skulle gå i arv inom släkten. Stefans medling kan betecknas som signifikativ för hans ämbets gärning i övrigt som svensk ärkebiskop. Att stifta frid och åstad komma enighet låg helt säkert i linje med. den uppgift, Stefan tänkt fullgöra, då han åtog sig ärkebiskopsämbetet. År 1167 den 12 april drabbades Sverige och därmed också den 25 svenska kyrkan av ett hårt slag. Karl Sverkersson mördades på Visingsö av Erik den heliges son Knut Eriksson. Karls unge son Sverker fördes till Danmark. Långvariga och förbittrade tronstri der följde. Kol och Burislev, troligen bröder till Karl Sverkersson, upptog kampen mot Knut Eriksson. Västgötalängdens konunga längd upptager både Kol och Burislev med konunganamn, Vilket Väl torde betyda, att de hyllats av sina anhängare som konungar. Förmodligen ha de sökt hjälp i Danmark hos sina fränder. Båda blevo besegrade och stupade. Knut var troligen i besittning av makten i både Svea och Götaland 1173. Västgötalängdens konunga längd uppger, att Knut regerade i tjugotre år. Om hans dödsår 1196 är riktigt, skulle man alltså komma tillbaka till årtalet 1173, då han ensam fick makten i Sverige. Att få någon bestämd klarhet i tronstridernas gång är ej möjligt på grund av källornas knapphet. Knut har väl haft sitt förnämsta stöd i Uppland hos svearna, och hans medtävlare om konungamak ten ha haft sina anhängare i Götaland Och där särskilt i Östergöt land. Att Knut varit avogt stämd mot Stefan och de övriga ledande inom kyrkan är troligt. De ha av allt att döma stått på den sver kerska sidan i striden. Om avogheten berott på en utpräglad kyr kopolitisk motsättning mellan Stefan och Knut är svårt att avgöra. De brev, som påven Vid denna tid avsände till Sverige, och som härnedan komma att behandlas, kunna ge stöd för den åsikten, att ^ Knut åtminstone under tronstriderna ej gillat den högkyrkliga in ställning, som Stefan och hans anhängare företrädde. Men att som professor K. B. Westman markant och nästan ensidigt lansera de kyrkopolitiska motsättningarna under striden, kan knappast anses berättigat. Här har det säkerligen mer gällt en ätternas makt kamp. Avogheten mot Stefan har kanske helt enkelt berott på den nes uppslutning på den sverkerska sidan. Sedan Knut kommit i besittning av makten i Sverige, gynnade han kyrka och kloster. Men detta torde inte utgöra någöt bevis för hans tidigare kyrkliga inställning. För att säkra sin maktställning har han ansett det op portunt att stödja kyrkan och hennes inrättningar dels på grund av de kyrkliga förhållandena i landet och dels av hänsyn till påve makten. Under de förbittrade striderna mellan sverkerska och erikska ät terna ha förhållandena i landet blivit sådana, att Stefan ansett sig nödsakad att gå i landsflykt. År 1169 »befann han sig i Danmark hos Valdemar den store. Där hade han en _meningsfrände beträf fande de reformkyrkliga strävandena. Valdemar, som tidigare hyl lat Fredrik Barbarossa och hans motpåve, hade nu slutit sig till Alexander III. Stefan har väl här sökt att verka"för, de gregorian / 26 ska idéerna, så som han troget hade gjort det i Sverige. Att som professor Sven Tunberg (iSveriges historia intill våra dagar, Äldre medeltiden) tillskriva honom aspirationer på en dansknorsk al lians mot Knut Eriksson och_ hans 'anhängare är säkerligen orik tigt. Visserligen fickhan under sin vistelse i Danmark utföra poli tiska uppdrag. Men dessa 'torde ej'zhaft någon maktsamling mot Sverige som syftesmål. Valdemar hade just återvänt från ett se gerrikt fälttåg mot venderna. Rügen hade erövrats. Valdemar ön skade, att Rügen skulle läggas under Absalons i Roskilde biskops stol. Absalon hade med utmärkelse deltagit i venderkrigen. Vidare strävade Valdemar efter att få sin fader Knut Lavard kanoniserad för att därigenom skapa en fastare grundval för sin ätts besittning av den danska tronen. Att utföra båda dessa uppdrag utsågs Ste fan. Den danska beskickningen med Stefan som ledare besökte Alexander III hösten 1169. Alexander vistades vid denna tid i Be nevent. Efter väl förrättat värv återkom beskickningen till Dan mark med påvens godkännande av Roskildebiskopens krav på Rii gen och påvens beslut om Knut Lavards kanonisering och med anvisning på dag, då överflyttning av kvarlevorna skulle ske. Hel gonförklaringen högtidlighölls vid ett stort möte i Ringsted den 25 juni 1170. Stefan fick uppdraget att kungöra kanoniseringsbullan vid detta möte. Ärkebiskop Eskil bevistade också högtiden. Han hade återkommit från landsflykten. En försoning hade kommit till stånd mellan honom och kung Valdemar. Att Stefan varit medlare är troligt. En annan betydelsefull händelse timade vid Ringsted mötet. Valdemars äktfödde son Knut erkändes som trönföljare och blev av ärkebiskop Eskil krönt till konung i Ringsteds kyrka. Vid Ringstedsmötet hade även den norske biskopen Helge av Oslo infunnit sig. Han framförde ett fredsanbud från konung Er ling Skakke i Norge till den danske kungen. Fientligheter hade en längre tid rått mellan Norge och Danmark. Även Stefan hade fått i uppdrag av den norske konungen att uppträda som fredsmäklare. Helge och Stefan stego upp på en hög plats och framförde sitt fredsärende med mycken Vältalighet. Valdemar förklarade sig vil lig att ingå fred, om Erling själv komme till Danmark för att un derhandla med honom. Båda ställde gisslan. Från Danmarks håll blev det Absalons broder Esbern Snare. Denne råkade vid fram komsten till Norge i kontrovers med Erling. Erling begav sig i väg till Danmark, men Esbern fick stanna kvar i Norge. Med Er ling följde St'efan. Han hade troligen omedelbart efter Ringsteds mötetbegivit sig till Norge för att underrätta Erling om mötets re sultat. Erling möttes i Isefjorden av Absalon och blev väl mot tagen. Mötet mellan Erling och Valdemar fick ett stormigt förlopp. 27 Erling bad Stefan att hos Absalon utverka lejd för hemfärden. Fred blev emellertid till sist sluten. Erling blev nödsakad att er känna Valdemars Överhöghet över Viken och inträdde i vasallför hållande till honom för detta område. I väntan på lugnare tider i Sverige hade Stefan utfört medlar värv i fredens tjänst i grannländerna hos konungar, där han kun de vänta förståelse för de reformkyrkliga ideal, som han själv käm pade för. Att åstadkomma allians mellan Danmark och Norge mot den svenske troninkräktaren torde Väl inte ha föresvävat Stefan Vid utförandet av dessa uppdrag. Vid sitt besök hos påven hösten 1169 har Stefan haft ytterligare ett ärende att uträtta. Detta ärende gällde honom själv. Han har inberättat för påven om tronstriderna i Sverige och därvid pekat på de övergrepp mot kyrkan, som man gjort sig skyldig till. Påven utfärdar ett brev den 8 nov. 1169 (samma år och datum som påvens bulla angående Knut Lavards kanonisering). Det är ställt till den uppsaliensiska kyrkans underlydande. Här påtalas med skärpa o rättvisan i att kyrkans prelater blivit beskyllda för 'allehanda brott och därför fått stå till svars inför lekmäns domstol. I stället borde man Visa sin vördnad och lydnad mot ärkebiskop Stefan såsom lärans och trons Väktare. Troligen har Stefan också blivit ankla gad och förd inför lekmannadomstol. Detta föranleder påven att bestämt framhålla, att ärkebiskopen ej står under någon annan dom än påvens. Detta är förmodligen första gången som påven fört fram kravet på andlig domstol i Sverige. Ett dylikt krav in gick ju i kampen för kyrkans frihet, som påvarna ständigt och mål medvetet framförde. N är Stefan återvände från Danmark är obekant. Med hänsyn till de påvebrev, som 1 sept. 1171 utfärdas till Sverige, är det troligt att Stefan då befann sig i Sverige. Alexander III utskrev från Tus culum en rad brev, som gälla nordiska förhållanden. Två av dem äro särskilt anmärkningsvärda så tillvida att påven här med skär pa ställer den säkerligen rätt primitiva svenska nationalkyrkan inför den kyrkliga reformrörelsens krav. Det ena är riktat till är kebiskopen och hans underlydande biskopar. Den skildring, påven här ger om tillståndet i Sverige,_ ger oss en aning om hur pass pri mitiva de kyrkliga förhållandena voro i jämförelse med den uni versella kyrkans rättsanspråk. Lekmännen ha tagit sig alltför stora friheter beträffande kyrkan. De ha _överlåtit kyrkor åt Vilka präs ter som helst utan att'rådfråga biskoparnaf Härvid har det inträf fat att prästämbetet kommit: i ovärdiga händer. Klerkerna ha fått svara inför lekmannadomstolen. Ibland ha de hänvisats att genom järnbörd bevisa sin oskuld. Påven tar bestämt avstånd från detta 7 t ,/ 28 bevisningsmedel. Vidare påtalar påven, att klerker ostraffat blivit slagna och dödade. Här blottas missförhållanden, som biskoparna med all makt måste ta itu med. Påvens vittgående krav stödjas av argument väl kända från investiturstriden. Här är programbrevet för libertas ecclesiae i Sverige. Förbud mot simoni, krav på andliga domstolar, lydnad och vördnad för. kyrkans biskopar och präster skap är alltsammans välkända ting från striden mellan kejsarmakt och påvemakt. , . Det andra brevet är likaledes ställt till ärkebiskopen och bisko parna i Sverige. Här behandlas först en del brottmålsfrågor röran de barnamord, blodskam 0. d. Sträng bot stadgas. De skyldiga å läggas en botfärd till Rom. Brottet göres alltså till ett påvligt re servatfall. Anvisningar lämnas angående sakramentsförvaltningen i kyrkan. Vidare förekommer en del bestämmelser angående äkten skåpet. , För att i någon mån belysa den inrepolitiska och kyrkliga ställ ningen i Sverige vid denna tid skola här också omnämnas påve brev, som gälla dels svenska biskopar och dels förhållanden på an dra sidan Östersjön. Ett brev är riktat till biskop Vilhem av Strängnäs och berör nå gra angelägenheter inom hans stift. Påven betonar sin plikt att ha omsorg om sina bröder och medbiskopar. Särskild anledning har han att taga sig an dem, som äro satta mitt ”i ett dåligt folk” i avlägsna delar av världen. Vilhelm befinnes vara en biskop trogen påvestolen. Därför ställes nu hans kyrka och allt vad till den hör under Szt Petri och påvens beskydd. Påven tillförsäkrar honom rätten till Närke, som han tidigare fått bekräftelse på av konung, metropolit och ärkebiskop Eskil. ' Ett par andra brev gälla personalförändring på Linköpingssto len. Biskop Stenar hade begärt sitt entledigande och återgått till klosterlivet han lär ha varit cisterciensermunk. I hans ställe har Kol utsetts till biskop. Åtgärden godkännes av påven,'ehuru den rätteligen först borde ha underställts påvestolen. Vidare riktar på ven en maning till Linköpings klerus och folk att Visa biskop Kol samma vördnad, som man förut gjort gentemot den nu avlidne Gislo (död 1158). Angående förhållandena på andra sidan Östersjön riktar påven ett brev till ärkebiskopen Stefan av Uppsala och hans lydbiskopar samt jarlen Guttorm med uppmaning att vidtaga kraftiga åtgärder mot finnarna, då de befunnits vara vankelmodiga och opålitliga i sin kristna tro. Adressaterna uppmanas att besätta borgar och fäs ten och vidtaga andra försiktighetsmått t. eX. att låta dem ställa gisslan. Finnarna hade, då de erhållit hjälp mot yttre fiender, 10 29 vat att hålla sig till den kristna tron, men när faran avlägsnats ha de de avfallit. Ett annat brev gäller de hedniska esterna, som ge nom sitt sjöröveri vållat de kristna folken vid Östersjön bekym mer. Missionsarbetet bland detta folk hade tidigare varit påtänkt men ej blivit realiserat. Konungar, furstar och andra kristtrogna i danernas, norrmännens, svearnas och götarnas riken uppmanas att verka för utbredandet av kristendomen bland esterna och an dra hedningar i samma trakter. ,Även om det kan vara vanskligt att draga några slutsatser an gående de inre förhållandena i Sverige under denna tid med ut gångspunkt från de här ovan nämnda ooh i all korthet refererade påvebreven, kunna de dock ge anledning till Vissa bestämda re fleXioner. Att påven så energiskt hävdar de gregorianska ansprå ken kan tyda på, att det sverkertrogna partiet ett ur gregoriansk synpunkt pålitligt parti innehar makten i Sverige, d. v. s. Kol och Burislev hävdar ännu med framgång sina tronanspråk. Det skulle annars ha ,varit .diplomatiskt oklokt av påven att så be stämt, som här skett, framföra den högkyrkliga rörelsens program inför en regim, som ej var sinnad att följa det. Biskop Vilhelm av Strängnäs lovordas som en trogen anhängare av påven och är där med också en pålitlig förkämpe för de högkyrkliga idealen. Breven angående personalförändringen på Linköpingsstolen tyda på att vissa svårigheter uppstått för den sverkerska regimen i Östergöt land. Stenar, som gjort sig misshaglig för östgötarna, avgår, och i hans ställe kommer Kol. Troligen har sverkerregimen insatt Kol i den förhoppningen, att han skulle återställa det goda förhållandet mellan biskop och folk, som rätt på biskop Gislos tid. Brevet an gående finnar och ester tyder på, att påven räknar med, att regi men i Sverige har så stora maktresurser, att de också räcka till att öka och konsolidera inflytandet i länder på andra sidan Öster sjön. Summan av ovan anförda reflexioner skulle vara, att sverker regimen ännu vid slutet av år 1171 väl hävdar sin ställning. Man har i varje fall genom de sändebud, som regimen haft vid kurian, bibringat påven den uppfattningen. Situationen skulle emellertid hastigt förändras. Med år 1172 tycks segern luta åt det erikska partiet. Från detta håll sätter man sig i förbindelse med påvestolen, ett i många hänseenden betydel sefullt steg. Påvebrevet av den 6 juli 1172 är riktat till det erikska partiet. Alexander sänder ”sin käre son i Kristus, svears och götars höge konung K. (Knut Eriksson) samt biskoparna, jarlen klerus och folketi Götaland sin hälsning och apostliska välsignelse”. Att blott Götaland omnämnes tyder Väl på, att Knuts välde vid denna tid var fast och säkert blott i Götalandskapen. Att han likväl kallas ! 1 30 i/ svears och götars konung torde vara en artighetsgest från. påvens. I sida. Att brevet gäller Knut Eriksson och hans anhängare åk'an man utläsa av den måttfullhet och försiktighet, varmed påven behand lar de aktuella spörsmålen. Beskickningen till påven har framfört klagomål i tvenne punkter: kyrkans alltför stränga fastekrav och\ de utvidgade donationerna till kyrkan. Påven passar dessutom på 1 att ge vissa förhållningsregler rörande det kyrkliga livet, såsom frågor om äktenskapet, om skyldig reverens för biskopar, klerker , och munkar och om tionde. Beträffande bortgivande av egendom till kyrkorna hävdar påven, att man här överskridit gränserna, då man gjort barn arvlösa genom att testamentera allt till kyrkan. Här anbefaller påven måttfullhet. Även om kyrkan bör ihågkom mas, bör man dock icke åsidosätta de närmaste arvingarnas lagliga rätt. Beträffande fastän ställer påven i utsikt dispens, om man vi sar lydnad mot påven och efterkommer hans förordningar. Till sist kommer en mycket omstridd punkt: ”Slutligen hava vi hört något, som vi funnit högst upprörande, nämligen att det finns några bland eder, som, förledda av djävulens ränker, efter hedningars sed vör da som helgon en man, som blivit dödad under dryckeslag och rus, ehuru kyrkan knappast tillåter, att man ens beder för sådana, som blivit tagna av daga under ruset. I mån hädanefter för ingen del tillåta eder att med fara för edra själar dyrka den mannen, efter som det icke vore lovligt för eder, ens om många tecken och under skedde genom honom, att vörda honom offentligen såsom helgon utan den romerska kyrkans medgivande”. Diskussionen har rört sig om påvebrevets omnämnande av den man, somdyrkas som helgon och som blivit dödad under dryckeslag. Åsyftas här Sver ker d. ä. eller Erik den helige? En del hävda att här åsyftas Erik den helige, medan andra peka på Sverker d. ä., som också tycks ha varit omgiven av helgonglorian. Påvebrevets innehåll tyder dock på att det är riktat till Knut Eriksson. Påven var väl underrättad om hans ställning till den högkyrkliga riktning och framför därför sina krav med måttfullhet och diplomati. Genom sin 'förkastelse dom över dyrkandet av Erik den helige som helgon har han för vägrat Knut den helgd och legitimation som en helgonförklaring av dynastiens grundläggare skulle innebära. Brevets avslutning synes ej vara så hjärtlig, som man kunnat vänta, då en ny part vänder sig till påvestolen. Påven har här inte med en välsinnad konung att göra. I varje fall hade denne konung ej samma intresse för kyrkans program som den sverkerska ätten. Knut Eriksson och hans anhängare ha alltså ansett det nödvän digt att vända sig till påvestolen och söka kontakt med den. Det har stått klart för dem, att det icke var möjligt under rådande för 31 hållande att styra ett kristet folk och ta avstånd frånpåven. Man Vänder sig till Alexander III, gregorianismens och högkyrklighe, tens förespråkare. En hänvändelse till honom innebar numera ing en politisk risk, då man var underkunnig om, att det blott var en tidsfråga, när Fredrik Barbarossas motpåve skulle träda tillbaka. Att denna kontakt med påven skulle betyda, att den erikska fa langen övergivit sitt tidigare kyrkoprogram, synes ej vara fallet. Beskickningen till kurian framför ju klagomål över kyrkans strän ga fasteregler och över ett oskäligt bortgivande av egendom till kyrkan till förfång för arvingarna. Påvens svar vittnar inte om någon större entusiasm för Knut Eriksson. Men å andra sidan är det heller inte direkt avvisande. Kurian vill inte binda sig för nå gondera parten i tronstriderna. Så småningom 'avgick Knut Eriksson med seger, sedan Kol och Burislev undanröjts. Detta skulle enligt förut anförd beräkning ha inträffat någon gång .under år 1173. Därefter vidtager för Knut Eriksson en lugn regeringstid omfattande tjugotre år. Sverkeska partiet var krossat. Det återstod nu ingenting annat . för Stefan än att få till stånd en förlikning med de nya makthavar na. Att denna varit både förödmjukande och påkostande för Ste fan och kyrkan är troligt. Att påven var intresserad av att denna förlikning kom till stånd på så hederliga villkor som möjligt är självklart. Brev utfärdas härom i januari 1174 eller något år senare. Ett brev är ställt till Sveriges konung Knut och hans jarl Birger. Här vädjar påven till de maktägande att skydda och hedra ärke biskopen av Uppsala och rikets övriga biskopar och prästerskap. Särskilt påminnes om Stefan, att möjligheter måtte beredas honom, så att han blir i stånd att utföra sin ämbetsgärning. Vidare erin ras om att ärkestolen måtte få behålla sina ekonomiska resurser. Här omnämnes några gårdar, som tidigare tillhört Uppsalabi skopsstol, men som fråntagits den. I ett annat brev'lägger påven Sveriges prästerskap på hjärtat att Visa vördnad mot ärkebiskopen, då han kommer på besök i församlingarna. Prästerna bli allvarligt påminda om, att i sitt liv föregå med gott exempel och vara bisko parna behjälpliga i deras arbete. Stefan och de kyrkliga reformvännerna ha fått pruta av på sina krav. Reformprogrammet har måst skrinläggas åtminstone tillen , tid. Gregorianismens frammarsch i Sverige år tills vidare hejdad. 7 Även om Knut Eriksson och hans regim i början var utsatt för ett kraftigt motstånd från kyrkans sida, har man knappast anled: “ning påstå, att Knuts regim var kyrkofientlig. Ärkestolen, som in rättats under Karl Sverkerssons tid, lät han bestå. Ej heller har han efter tronstridernas slut utövat repressalier på kyrkans män. 32 .Några konflikter mellan honom och Stefan synas ej ha förekom , I'mit, Fastmer har väl Knut så småningom lärt sig att värdera och uppskatta det kyrkliga arbetet, som bedrevs inte minst inom klostrets murar. Ärkebiskop Stefan samarbetade med honom i fråga om förflyttning av Vibyklostret. Knut upplät sin fädernew gård i .Säby i.Julita socken i Södermanland till ny boplats för mun karna i Viby och lovade att bli deras skyddspatron. .Själv upptogs han i detta klosters brödraskap. Till klostren i Gudhem, Nydala och Byarum gjordes donationer. Vidare må nämnas att Knut in troducerade en ny munkrörelse i Sverige, nämligen J ohanniternas. Han har också vid åtskilliga tillfällen ingripit till kyrkans förmån och vårnat om de kyrkliga institutionernas jordinnehav. Om Stefans vidare ämbetsutövning är föga känt. Han residerade i Gamla Uppsala, vars domkyrka troligen blivit färdig under hans tid. År 1176 invigde ärkebiskop Stefan och biskOp Vilhelm i Sträng näs stenkyrkan i Botkyrka. Om domkapitel funnits under Stefans tid är ej bekant. Man har tillskrivit honom grundandet av ett ka pitel av regulära kaniker i Gamla Uppsala medlemmar, som lev de tillsammans under munkregel. Vidare förmodar man att han förskaffat biskopen i ärkestiftet andel i tionde, en förklarlig åtgärd med hänsyn till de begränsade villkor, som stodo ärkebiskopen till buds Stefan avled den 18 juli 1185 efter 21 års ämbetsgärning och be grovs iAlvastra kloster hos sina klosterbröder samma år som klos terkyrkan invigdes. Stefan hade troget förvaltat sin uppgift som gregorianismens försvarare i Sverige. Under svåra och kritiska förhållanden hade han med växlande framgång kämpat för sina ideal. Även om han under en ny regim måste pruta av på sin högkyrkliga inställning, har han dock till sist kunnat glädja sig åt ett visst stöd från den konung, som en gång varit hans argaste vedersakare. 33 ;Källor och litteratur ^ 1. Källor. Adam av Bremen, Gesta hammaburgensis ecclesiae pontificum. En dansk översättning 1930 av Carsten L. Henrichs'en. Handlingar rörande Skandinaviens historia. 1818. Liljegren, Svenskt Diplomatarium I. Konung Gustaf Izs registratur. Olaus Petri, En swensk cröneka. Utgiven av Jöran Sahlgren* 1917 å Dia › konistyrelsens bokförlag. Rimbert, Vita Anskarii. En svensk översättning 1926 av Gunnar Rudberg. Rydberg, Sveriges Traktater med främmande makter I. Saxo Grammaticus, Danmarks krönike, översättning av Fr. Vinkel Horn 1898. Scriptores Rerum Svecicarum Medii Aevi IIII. rv.. II. Bearbetningar. Ahnlund, Nils, Ansgar och den nordiska missionen. 1926. Ingår i samma bok som G. Rudbergs översättning av Vita Anskarii. ' " Andersson, Ingvar, Sveriges historia. 1944. Bååth, L. M., Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige. 1905. Breyer, R. Die Legation des Kardinalbischofs Nikolaus von Albano in Skandinavien. 1893. Brilioth, Yngve, Handbok i kyrkohistoria. I. Medeltiden. 1948. Brilioth, Yngve, Den påvliga beskattningen av Sverige intill den stora schismen. 1915. › Cornelius, Kristna kyrkans historia, IIIIV. 1889. Carlsson, Gottfrid, Medeltidens nordiska unionstanke._ 1945. Erslev, Kristian, Oversigt over Middelalderens historie. 19334935. Fryxell, Karl August, Om svenska biskopsval under medeltiden. 1900. Frödin, Otto, Alvastrabygden under medeltiden. 1919. Hall, Frithiof, Bidrag till kännedom om cistercienserorden i Sverige. 1899. Holmquist, Hjalmar, Kyrkohistoria I. Gamla tiden och medeltiden. 1922. Hildebrand, H. 0., Sveriges medeltid III. * Ilsöe, Peter, Nordens historie. 1944. Janauschek, P. L. Originum Cisreciencium. Tomus I. 1876. Lindblom, Andreas, Sveriges konsthistoria I. 1944. Manrique, B. P. A., Annales cistercienses. Lyon 1642. Merton, Thomas, Den heliga. tystnaden. 1956. 35 Montelius, Oscar, Sveriges historia till våra dagar. I. Forntiden. 1919. Munch, P. A., Det norske folks historie. II. 1855. Nilsson, Lars, Klosterväsendet inom Linköpings stift. Tiden t. o. m. 1344. 1879. Nilsson, Lars, Klosterväsendet i Sverige. Tiden till 1348. 1880. Ortved, Cistercieordenen og dens Klostre i Norden. IIL 1927 och 1933. Reuterdahl, H., Svenska kyrkans historia. III. 1838. Starbäck, C. G., Berättelser ur svenska historien. III. Schück, Adolf m. fl. Norstedts världshistoria. V, Den medeltida kultur världen. 1936. Schmid, Toni, Sveriges kristnande. 1934. Steenstrup, J. och Olrik, J., Det danske folks historieII. 1927. . Strinnholm, A.\M.,. Svenska folkets historia IIIIV. 1852. Tunberg, Sven, Sveriges historia till våra dagar. II. Äldre medeltideñ. 1926. Westman, K. B., Den svenska kyrkans utveckling. 1915. Weibull, Curt, Saxo. Kritiska undersökningar i Danmarks historia från Sven Estridsens död till Knut VI. 1915. _ Åsbrink, G. och Westman, K. B., Svea rikes ärkebiskopar. Från 1164 till nuvarande tid. 1935. . III. Tidskrifter och uppslagsverk. ' KirkeLeksikon for Norden, J. Oskar Andersen. Kyrkohistorisk årsskrift, 1914, 1947. Linköpings stifts julbök'f 1943. Nordisk Familj ebok. “19231937. Svenska Turistföreningens årsskrift. 1942, 1949. Tidningsartiklar angående utgrävningarna vid Alvastra klosterruin. Sam ling av tidningsurklipp i Linköpings museum. 36