Häxorna i Holaveden

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Häxorna i Holaveden Förord Mänsklighetens historia har många mörka inslag. Det har varit pest och kolera, krig och katastrofer. Mänskligt li dande har inte saknats. Det har varit många gråtnätter i stugorna under tidernas gång. Vem uppfann uttrycket Den gamla goda tiden? Ett av de mörkaste inslagen var häxjakten och häxpro cesserna. Kanske upp till 30 000 personer avrättades i Eu ropa. Jag har undrat över hur häxjakten gick till i Hålave den. De häxprocesser som varit i vårt land och i andra län der kan vi nu se som uttryck för kvinnohat. Att det var kyr kan som till stor del låg bakom häxjakten gör saken ännu sorgligare. På 12 och 1300talen var det inget fel att ha förmågor utöver det vanliga. Det var inget fel när Ingrid Ylva i Bjälbo, anmoder till en kungaätt, hade ett sjätte sinne. På den ti den var det tillåtet. Kloka gummor och gubbar har alltid fun nits. De hjälpte sina medmänniskor när det behövdes. På 1400talet hände något i detta ämne. Påven i Rom satte två av sina män att författa en bruksanvisning för att hantera häxor. Det blev en bok som hette Häxhammaren. Det har alltid varit förbjudet att framtvinga bekännelser genom tortyr. Undantaget var majestätsbrott. Det beslöts då att häxeri skulle anses vara majestätsbrott, det blev brott mot Guds majestät. Tortyr tilläts för att häxor skulle erkänna. Med tortyr kunde även oskyldiga erkänna. Det blev gammaltestamentliga regler för att bekämpa häxor. Martin Luther tog med sig denna syn in i reformatio nen. Våra svenska vasakungar tyckte likadant och därmed låg allt klart förjakten på häxor. Ärkebiskop Laurentius Petri bestämde 1561 att trolldom var gudsfönekelse. Han citerade texten i andra moseboken En tro/[packa skall du icke låta leva. Om 1500talets häxjakt vet vi inte mycket. Det finns bara enstaka domböcker bevarade. Det är först under 1600talets gång som vi får bättre underlag för att se häx jaktens omfattning. Men några uppgifter har vi ändå från 1500talet. Sämre tider mot slutet av 1500talet Under senare delen av 1500talet blev klimatet sämre. Vädret blev kallare. Skördarna minskade och sväIten knackade på i stugorna. Vissa år blev det inga skördar aIls. Krigen bidrog i hög grad till dessa sämre tider. Från högre nivå påstods att allt var människornas eget fel. Det hejdlösa syndandet hade gjort Gud vred. Nu kom straffet, i form av krig, sjukdomar och svält. Även krigen var Guds straff. Om denna bedömning var kung och kyrka överens. Är kebiskopen Abraham Angermannus fick i uppdrag att visi tera riket och i socken efter socken rannsaka, döma och bestraffa de syndfulIa. Om vi ser allt lite från ovan kan vi se att det förekom in triger och maktspeI i det religiösa och politiska toppskiktet. Ärkebiskopen visiterar År 1596 begav sig Angermannus ut på sin visitation i Skara, Växjö och Linköpings stift. Han ville se hur mycket synder som begåtts och han ville själv straffa syndarna. Det han mest upptäckte var hor och lönskaIägen. För bjuden kärlek var aIIvarIiga brott på den tiden. Men han upptäckte också troIIdom och vidskepelse. VidskepeIse, signeri och Iövjeri ansågs vara en lindrigare form. Dessa klarades av med piskning på bar rygg utanför kyrkdörren och därefter vattensköljning med kallt vatten på den hudlösa ryggen. Det var mycket smärtsamt. Guds högste officieIle representant i Sverige åkte runt i våra bygder och misshandlade människor för att deras syn der skuIIe sonas. Kanske många dog av följderna. Denna hårda framfart från ärkebiskopens sida upprörde människorna. När ärkebiskopen var färdig med dessa tre stift avslutade han visitationen. Landet i övrigt klarade sig undan, med blotta förskräckelsen. Senare blev ärkebisko pen avsatt och fick framIeva resten av sitt liv i fängelse. Ur visitationsprotokollet Jag har studerat visitationsprotokoIIen för socknarna i Hålaveden. Det mesta handlar om hor och Iönskaläge. Sverige hade Europas strängaste lagstiftning mot sexual brott. Men det framkom också ett och annat om trolIdom. Jag har här antecknat det som gäller trolIdom. Det övriga kanske jag kan återkomma till, kanske en berättelse om Hori Hålaveden. Här kommer trolldomsnoteringarna. Secilia i Marbäck var beryktad för troIIdom. Ingeborg i Brunseryd, en signerska, slet ris, 25 slag. Per Svenssons hustru i Lönhult i Askeryd var beryktad för troIIdom. En kvinna i Siringe i Skärstad var beryktad för troIIdom. Hon har genomgått vattenprovet och flutit. Saken sköts till tinget. Elin iNybrohuIt i Järsnäs, en signerska, var känd för att kunna bota tandvärk och torskabett (spädbarnsåkomma). Hon hade lärt sig detta av sin farfader, en gammal munka präst. SIet ris, 25 slag. Berie iÅnaryd i Ölmstad, en signare, slet ris, 35 slag. Anna och Gunnel, två systrar på Visingsö beskylldes för troIIdom. Gunnel hade lärt sig detta av Ingels moderi Mjö huIt. Hennes sak sköts till tinget. Hennes syster Anna vill inte bekänna och slet ris, nio slag. En signerska iHusaby i Gränna, kunde bota haIsfoIIe, hon slet ris 9 slag. Elin iRaveIsmark, en signerska, kunde bota torskabett, slet ris, 9 slag (haIsfoIIe var en halssjukdom, kanske hals quss). Gunnel i Jonstorp i Gränna socken brukar signelse tiII gif termål och för vred (om någon arm eller ett ben kommit ur led). Denna sak sköts till tinget. Karin Svens på Harryan i Gränna socken är beryktad för troIIdom. Hon läser över sjuka barn, för vred och för kalv chka, Hon slet ris, 35 slag. Marens hustru i Gummermåla i Gränna socken är beryktad för signelse. Hon kunde bota gastakram och troIIskott (fros sa och värk), vred och tandvärk. Hon slet ris, 25 slag och förelades att om hon fortsätter skall hon slita ris för tre kyrkdörrar och förvisas ur landet. En kvinna i Gränna socken, N B, är dreven från Ödeshögs socken och är beryktad för troIIdom. I Ödeshögs och Stora Åby socknar fanns inga noteringar om troIIdom. Heda hör inte till Hålaveden men följande anteckning vill jag ändå ha med. En kvinna iHeda var beryktad för troII dom och signeIse. Ärkebiskopens anteckningar är korta och mustiga. Det som rörde trolldom blev överfört till häradstingen. Eftersom domböckerna inte finns kvar vet vi inget om fortsättningen för dessa människor. Vi vet således inte säkert om några häxbål tändes i Hålaveden. Men vi kan se att ärkebiskopen inte anträffade så många syndare i det som vi kan kalla Hålavedens kärnom råde. De mörkaste och djupaste skogarna i Hålaveden var glest bebodda ännu i slutet av 1500talet. Det var långa och smala stigar mellan stugorna och långt till kyrkan. Kanske att Hålaveden till viss del slapp undan. Närjag tänker på ärkebiskopens visitation serjag fram för mig ett antal kloka gummor, som hade god förmåga och vilja att hjälpa sina medmänniskor. Kanske att de också be hövde tjäna en extra slant för sitt uppehälle. Men ärkebis kopen tålde inte deras verksamhet. De två orden signeri och Iövjeri kan behöva en förkla ring. Signeri innebar att med magiska ord och troIlformIer framkalla eller hindra övernaturliga krafters verkningar. Så dant har förekommit i alla tider och kan historiskt härledas tillbaka till kung Salomo, och ännu längre bakåt i tiden. Lövjeri kallades användandet av olika örter och annat, för att bota sjukdomar. Vad resultatet blev vid häradsrätterna vet vi inte. Men Jönköpings stads bödel, mäster Håkan, blev efterfrågad. Han anlitades i Gränna och på Visingsö för att bevisa häx ornas skuld. Särskilt anlitades han för att utföra vattenpro vet och han svarade också för tortyr. I en region från Jön köping med Vista och Vartofta härader och vidare till Vad stena och till Vätterns norra del förekom 40 häxprocesser åren 1587 1614. Men mäster Håkan anlitades troligen inte i Ostergötland, och kanske inte helleri Norra Vedbo. Ur domböckerna Närjag läser våra äldsta domböcker finnerjag under årens lopp ett och annat mål där ordet trolldom förekom mer. Men det har blivit bara noteringar. Några domar som gällde häxeri harjag inte sett. l Lysings härad harjag inga trolldomsprocesser anteck nade förrän längre fram i tiden. Domböcker finns här inte bevarade förrän från 1606, och även därefter med vissa luckor. Jag återkommer till Lysings härad längre fram i den na berättelse. Jag börjar i Vista härad, med Gränna och Ölmstad. Den 8 oktober 1594 hölls ting i Reaby i Vista härad. Där hade Lasses hustru i Kaxtorp i Gränna socken anklagats för trolldom. Lasse fick möjlighet att vid nästa ting fästa lag med 12 edsvurna män eller kvinnor för sin hustru. Det var han som förde hennes talan. Vid vintertinget i Reaby den 28 mars 1595 hade Lasse i Kaxtorp med sig sina 12 män, nämligen Håkan i Biörstorp, Olofi Hult, Olofi Dårebo, Nils i Sten(?), Olof i Tuggarp, Ha bol och Nils i Barnarp, Vigsten i Boeryd, Per och Lasse i Mörstorp samt Mårten i Porsarp. Själv var han den tolfte. Genom dessa intyg föll åtalet om trolldom bort från hans hustru. Dagen därefter hölls ting i Torp på Visingsö. Lasse Häl sings hustru var misstänkt för trolldom och hade utsatts för vattenprovet. Lyckligtvis hade hon sjunkit. Om hon inte sjunkit hade hon varit häxa och blivit avrättad. Nu kanske hon drunknade i stället. Det ansågs mera hederligt, men vi förutsätter att hon kunde räddas åter till livet. På tinget i Reaby den 6 november 1595 erbjöds Anders i Botaryd att med sexmannaed fria sin hustru från trolldom. Jag har inte sett något om utgången, men jag tror att han lyckades. En tolvmannaed var under Sveriges äldre juridiska his toria ett sätt att svära sig fri från anklagelser. Tolvmannaed fanns med redan i landskapslagarna. Den kunde också er sättas med sexmannaed. Ur boken Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt An karloo harjag hämtat uppgifter om häxprocesser i Söder köping och Finspång på 1610talet. Där avrättades ett antal kvinnor. Hertig Johan, son till Johan lll, tillträdde som hertig av Östergötland 1611. Strax därefter hade hans hovpredikant Claudius Prytz avslöjat en trollpacka. Denna trollpacka kaI lades Tobohäxan och bodde vid Stegeborg. Hon dömdes vid tinget i Mogata och avrättades på Ramunderberget vid Söderköping år 1613. Vid avrättning en tog hon tag i prästens kappa där hon stod i det brinnan de bålet. Det var nära att hon tog honom med sig i elden. Detta var inledningen till en häxjakt i Östergötland ledd av hertigparet. Två år senare började vid Finspång en rad processer som avslutades fyra år senare. Då hade minst sju, troligen åtta kvinnor fått sätta Iivet tiIl. Både vattenprov och tortyr kom till användning, det senare på befaIlning av överheten. Sju av kvinnorna är namngivna, Elin och Kerstin från Näs, Ingrid från Rippestorp, Margareta från Eketorp, Kerstin från Tråbrunna, Ingrid från Gållbo i Regna och ln grid Orres från Vånga. Lusse från Mullsäter dog innan av rättningen. Lussi från Svartorp förhördes både av fogden och av prästen, herr Erik. Hennes faIl drog ut på tiden och hon avrättades 1620. Avrättningarna skedde utmed den gamla vägen mellan Finspång och Vingåker. De dömda brändes förmodligen Ie vande. Detta avrättningssätt ändrades senare. Häxjakten i norra Östergötland på 1610taIet kan be skrivas som Sveriges första häxhysteri, men den var blyg sam ijämföreIse med senare förföljelser. Om södra Öster götland har vi inga noteringar från den tidsperioden. Under den stora häxjakten 16681676, förekom det inga proces seri Götaland, enIigtAnkarloo. Jag har berättat om dessa tidiga häxprocesser som en bakgrund till vad jag nu ämnar redovisa från något senare tider, ur våra lokala domböcker. Vid hösttinget i Heda 1630 stod Ingrid Nilsdotter från Gumby vid tinget i Heda anklagad för att ha mördat sitt barn. Hon hade 1628 fött en dotter, ett friskt och välskapat barn. Men nästa morgon var det ett vanskapt barn med stora leder och knölar. Barnet kunde inte äta eller dricka, inte gå eller gripa. Det antogs att det var en byting, ett barn som trollen lagt dit och i stället stulit Ingrids barn. Ingrid gavs rådet att un der tre torsdagskvälIar sopa ut barnet. Hon gjorde så och som avslutning lade hon i skymningen tredje torsdagskväl len ut barnet utanför portluckan. Detta gjorde hon för att trollen då skulle ta hand om barnet och samtidigt lämna till baka hennes eget barn. Därifrån försvann detta barn un der kvällens Iopp. Så berättar domboken. Fyra dagar därefter återfanns något av barnets skeIett ett drygt stenkast från gården i Gumby. Länsman Jon i Ödeshög var tillsammans med Lasse i Sestorp och Arvid i Gumby på platsen och synade resterna av barnet. Rättens samlade bedömning var att barnet var en by ting och att många på detta sätt hade sopat bytingar ut. Därför friades Ingrid från att ha mördat sitt barn, till dess högre skäl finns. Häradsrätten räknade således ännu 1630 med att trol len ibland stal människors barn. I domboken från 1671 fann jag en notis från Svanshals socken som rörde trolIdom. Jag har inte sett någon fortsätt ning av detta mål. Kanske att även detta blev enbart note ringar i domboken. Det gick sedan en tid innan Brita Nippertippa gjorde entré. Om henne finns mycket att berätta. Brita Nippertippa På sommartinget 1691 hade länsman Harald Arvidsson inställt för rätten hustrun Brita Olofsdotter från Haddåsen i Ödeshögs socken. Hon kallades Brita Nippertippa. Denna gamla hustru är beryktad för häxeri och trolldom, som en Ingeborg Svensdotteri Lång/iden i Gränna socken skall ha lärt henne. Brita påstod att hon inte kände Ingeborg. Men omsider erkände hon att Ingeborg var hos henne i Haddåsen, och klagade över sin sjuka ko. Då lärde Brita henne att hon skulle ta en tråd och lägga den på länden på kon och läsa dessa ord: (Tyr)Tio fingrar, 12 änglar, tre namn, Gud fader, Son och Den Helige Ande. På fråga av rätten om kon blev bra, svarade Brita ja. Sven Olsson i Smedstorp uppgav att Ingeborg trollat på åtskilliga ställen och haft ihjäl två kor för honom, och att Ingeborg varit hos Brita och lärt sig sitt häxeri. Länsmannen uppgav att denna Nippertippa förr haft sju horungar, men sedan blev gift. Rätten uppsköt målet till nästa dag för att bättre skäl skulle kunna inkomma. Nästa dag upptogs målet igen mot hustru Brita från Haddåsen rörande signeri och trolldom. Rätten frågade om hon kunde bota sjuka djur. Brita uppgav då att hon bara kan bota för bogskött, soolskött och fingskött och vad hon då brukade läsa. Mera kan hon inte. Hon tillfrågades om dessa läsningar men hon svarade ingenting. Rätten frågade med högsta allvar om dessa läsningar, och om hon då inte brukar trollkonster. Hon svarade nej. Länsmannen berättade att det också finns en beryktad trollkona i Gränna som också påstås ha utövat trolldom här i häradet. Rätten uppsköt målet till nästa ting. Vid tinget i Heda 1692 anklagades två kvinnor för troll dom. Det var Ingeborg Svensdotter från Långliden i Gränna socken och Brita Nippertippa från Haddåsen. Det gällde ut läggande av trollknutar i Staffanstorp, Gyllinge och Stora Smedstorp. Ingeborg hade både vid Vista häradsting och vid Grän na Rådhusrätt anklagats för trolldom. När dessa rannsak ningar upplästs berättade Jöns Jonsson i Staffanstorp att Ingeborg i våras, en tisdag åtta dagar före vårfrudagen, bu rit till Staffanstorp två knyten, stora som hönsägg. Dessa hade hon lagt ifrån sig i fävättnet i hans kalvhage. Detta hade hans pojke Lars upptäckt. Det hade fallit snö under natten och pojken följde spå ren efter henne. När Jöns Jonsson fick höra detta hade han också följt efter henne. De hade omsider funnit Inge borg och frågade henne varför hon kastat dessa knyten i fävättnet. Då gick hon strax och tog upp knytena och gick så ett stycke på hemvägen mot Långliden. Sedan vände hon om och gick åt Gyllinge över åkergär det till deras kalvhage. Där kastade hon knytena ifrån sig i en granbuske och gick därifrån tiII Brita Nippertippa i Haddåsen. Senare samma dag gick hon åter därifrån sam ma våg förbi Staffanstorp. Nästa dag fick Hans i Gyllinge av sin måg Jon i Öjan veta att Ingeborg kastat troIIknutar i en granbuske i hans kaIvhage. De gick dit och fann knutarna men tordes inte röra dem. På torsdagen reste Jöns i Staffanstorp och Hans i Gyllinge tiII fåItvåbeIn Trana i Låninden, som var Ingeborgs husbon de eftersom hon bodde på hans utågor. De bad honom att tala med Ingeborg för att få henne att avstå från sådana onda stycken. Då hade han skickat sin dotter efter Inge borg, men hon var inte hemma. Når Ingeborg Svensdotter kommit hem och fått veta det ta gick hon strax tiII Gyllinge. Då hon gick förbi Staffanstorp bad hon Jöns Jonsson följa med. När hon kom dit började hon be. Först vånde hon ryggen tiII busken, och ville inte ta bort knutarna. Men efter mycket förmaning tog hon upp dem. En knut hade hon i barmen, och den var stor som ett ägg. Inuti knutarna var nötaträck, stubbar av haImstrån, björklöv och en gngrön tråd. Knutarna bar hon sedan med sig hem. Måns Persson i Stora Smedstorp berättade att andra veckan efter att detta skett, skuIIe hans brors hustru Inge gerd gå till fåhuset. Det var en söndag efter att folket kom mit från kyrkan. Då fick hon se att haImstoppen som satt i fåhusquggen var rörd och där fann hon då en knut eIIer knyte, stort som ett ägg. Sedan kom fIickan Elin och Ingegerd visade henne knu tarna. Då sade fIickan här Iärer ful/er finnas flera, efter vår boskap är så sjuk. De gick så in i det andra fåhuset och fann där två knutar som var hopbundna och stora som ägg. Han visade sedan knutarna för grannen Jon Nilsson i Öjan, som synade knu tarna och fann inuti dem nötaträck, här av allehanda slags kreatur, små träpinnar, gjorda som skopinnar, vässadei ena änden, samt salt och malet malt, en trästicka, stor som ett halvt knivblad och därpå var skurit små rännor och kors. Samma vecka som dessa troIIknutar anträffades var Ingeborg två gånger i Smedstorp. Den ena gången sa hon att hon skulle gå till Brita Nippertippa i Haddåsen och den andra gången var hon på väg till GIasfaII med vadmaI. Hon tycks då ha lagt dit knutarna, helst som hon har burit såda na knutar tilI Gyllinge och Staffanstorp. Måns Persson berättade att han tre veckor efter att knu tarna anträffades miste en ko i rödsjukan. Åtta dagar däref ter dränkte sig en ko i ett vattenhål. Fram på sommaren miste han en ko igen, vid OIsmässan en oxe, förutom en mängd andra småkreatur. Rätten förmanade henne allvarligt att bekänna vad hon ville göra med knutarna. Hon svarade att hon tagit bort dem och att hon inte vet därmed, men att hennes ko var sjuk. Då var det en piga, Ingrid Andersdotteri Stängestorp(Stenki/storp iAdeIövs socken) som sa till mig att jag skulle bära bort samma knutar så skulle kon bli bätt re. Rätten påpekade då att Ingrid på Vista häradsting den 8 juni 1691 nekat till detta. Hur kunde Ingeborg beskylla hen ne för detta? Hon tillfrågades om det inte kunde vara Brita Nippertippa i Haddåsen som Iärt henne sådant, eftersom de umgåtts och hon varit hos henne. Ingeborg svarade att det hade hon inte gjort. Länsman HaraId Arvidsson tiIIfrågades om han inte på häradshövdingens order hämtat hit Brita Nippertippa. Fjär dingsmannen Måns i Kulltorp som varit i Haddåsen efter henne, berättade då att Brita Nippertippa ligger ilIa sjuk till sängs och kunde inte komma till tinget. Rätten frågade Ingeborg var hon lärt sig göra sådana knutar och lägga sådana saker däri. Ingeborg svarade först inte, men efter förmaning att bekänna sanningen, sade hon att pigan Ingrid Iärt henne det. På fråga om inte hon burit de knutarna tilI Smedstorp svarade hon Nej det gjorde jag aldrig, och de må nu säga mig vad de vilja mig, jag har icke det gjort, men det andra bekänner jag. AIImogen utvisades för att Ingeborg lättare skulle kunna bekänna och förmanades allvar/igen. Ingeborg vidhölI att hon aldrig sysslat med troIldom utan bara gjort vad pigan Ingrid sagt henne för att bota sin sjuka ko. Rätten bedömde att denna sak behövde prövas vidare. Därför beslutade rätten att Brita Nippertippa till nästa ting skall konfronteras med Ingeborg. Till dess skall Ingeborg vara i säkert förvar i Vadstena sIottshäkte. 10 Jag kan inte finna någon fortsättning på detta mål. Kanske att någon dombok försvunnit. Hur gick det för Inge borg och Brita Nippertippa? Jag har sökt uppgifter om de ras fortsatta öden och äventyr men har inte kunnat finna dem i arkiven. År 1708 avled en Brita Olofsdotter på Åby ägor, 67 år gammal. Det kan vara Brita Nippertippa, men jag är inte helt säker. Jag kommer att söka vidare. , Vid samma tid förekom liknande misstankar om trolldom i Stora Åby socken. Änkan Maria Hedman hade av Inge gerd Hansdotteri Hagen beskyIlts för troIIdom. Misstankar na hade kommit från Sven Orres hustru IngiäI, boende på KumIaheden. Hon hade besökt Hagen och försökt bota de ras djur, som hon påstod var sjuka. Orres hustru hade då lagt ned en psaImbok och ett knyte med svinhår och häst hår under en golvtilja i fähuset. Orres hustru hade då påstått för Ingegerd Hansdotter att det var Maria Hedman som orsakat sjukan hos djuren. Vid rättens fortsatta handläggning av måIet framkom det att dessa kvinnor för sin fattigdoms skuII försökt skaffa mat till sina barn. Uppgiften att de skulle bota djuren blev en form av kvalificerat tiggeri. Mot änkan Hedman kvarstod inga misstankar. Ingegerd Hansdotter i Hagen åIades av rätten att för sitt obetänkta yttrande lämna en kanna vin till sockenkyrkan. Liknande anklagelser för troIIdom förekom också på and ra håll i Hålaveden. Sommartinget 1691 fick rätten i Hulla ryd ett liknande mål. Bonden Måns i Råssmäte i Linderås hade fått sina kreatur skadade genom svartkonster. Ett sto hade dessutom dött. Som skyldig till detta utpekades hust run Maria Persdotter i samma by. Hon hade varit sjuk och anlitat en klok gumma från Vireda, soldathustrun Brita. Men ytterligare en kvinna hade hjälpt till, nämligen Ingrid Måns dotter från HuIts socken. I behandlingen ingick åtskilliga medikamenter samt läsningar. Tydligen hade grannens kreatur på något sätt invit behandlade samtidigt. Rätten fick mycket att fundera över. Ingrid Månsdotter utfrågades om sin roll. Hade hon använt djävulska konster? Men hon kunde ge svar på tal. Hon hade två Iäkarböcker, översatta från Iatin och tyska, som hon följde. Maria Pers dotter och soIdathustrun Brita fick också berätta. De kunde 11 inte helt komma undan. De dömdes till böter och till att er sätta det döda stoet tilI Måns i Råssmäte, även om stoet möjligen hade dött en naturlig död av ålderdom. Detta var fattiga kvinnor som råkade komma i vägen för rättvisan. Jag har här redovisat anteckningar om troIIdom som jag anträffat i de domböcker som berör Hålaveden. Om jag har fångat upp allt kan jag inte vara säker på, men jag har gjort så gott jag kunnat. HeIt säkra på att det inte stått några häxbål i Hålaveden kan vi inte vara. Men jag tror att vi kla rade oss undan det mesta av häxhysterin. Varför harjag skrivit detta? HeIa den kristna världen drabbades av häxhysteri under 1400talet och fram till 1600talets slut. Många kvinnor brändes på bål. Kanske att ca 400 kvinnor avrättades i Sverige. De flesta av dem var förmodligen kloka gummor som kunde, och ville hjälpa sina medmänniskor, och få ett bidrag till försörjning för sig och sina barn. Jag ville försöka få fram uppgifter om häxjakten i Håla veden. Hade några häxbåI brunnit här i Hålaveden var min undran? Jag har inte funnit några några spår av häxor, men jag har funnit åtskilligt om trolldom och vidskepelse. Och riktigt säker kännerjag mig inte. Många av de tidiga domböcker na saknas. Kanske att det ännu i denna dag finns en och annan som tror på troll. I våra marker finns säkert många trollberg och troIIstenar. Jag påminner mig att jag i min berättelse om Gyllinge skrivit om troIIet eIIerjätten i BlåhalIsberget vid Gyllingesjön. När Steno Rothman sommaren 1912 intervjuade männi skor i våra bygder framkom mycket som hade med tro” och häxor att göra. Bland dem som intervjuades var smeden Samuel Petersson, mor Andersson i Stava samt VävaTil da i Stava. Kanske kan dessa uppgifter bli en särskild be rätteIse, om troIlen i Hålaveden. Jag kanske återkommer om detta. Denna berättelse närmar sig slutet. Jag har inte funnit några spår av häxbåI i Hålaveden. Hålaveden med sina djupa och svårgenomträninga skogar var i förhistorisk tid en värld för sig. Här fanns fred 12 lösa och fågelfria människor. Präst och Iänsman tänkte sig noga för innan de gav sig in i Hålaveden. Detta var länge sedan. Men ännu i 1600talets dom böcker kan vi skymta människor som dömts fredlösa, att lämna samhället. Hålaveden var i äldsta tider en bra värld att gömma sig i. I många år har Brita Nippertippa och hennes väninnor väntat på att få komma på pränt. De var, de flesta av dem, enkla, fattiga kvinnor som hade svårt att försörja sig. De hade också kunskaper som de gärna ville visa. Men om de trollknutar som Ingeborg från Långliden lagt ut stäIIerjag mig frågande. Vi fick inget svar på frågan var för hon lagt ut dem. Källor Först vill jag nämna domböckerna i Lysings, Vista och Norra Vedbo härader. Det har varit mödosamt men spän nande att läsa dessa gamla domböcker, handskrivna och ibland svårlästa. Jag har också läst boken TroIldomspro cesserna i Sverige av Bengt Ankarloo. Jag har läst boken Gränna Visingsö historia och boken om ärkebiskop Abra hams räfst. Dessutom vill jag nämna boken Linderås och Adelöv, två socknar i Hålaveden, en mycket bra bok. I början av denna berättelse skrevjag om mörka inslag i vår historia och om många gråtnätter under tidernas gång. Men det har också varit ljusa och lyckliga tider, med skratt och med sång och med livskraft för både djur och människor. Sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. Jag återkommer snart med nya berättelser från Hålave den. Annu har ingen bett mig sluta skriva. Hålaveden ijuli 2015 Arne Ivarsson 036/71 32 33, 070720 18 75, (arne.ivarsson@out Iook.com) 13