Klintagårdens dagböcker

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Klintagårdens dagböcker Den lilla grusvägen letar sig fram mellan åkrar och äng ar. Blommorna står i parad utmed vägen. Björkarna är ge nomskinligt ljusgröna. Detta är kanske himmelriket. Alla blommorna, dofterna och fågelsången. En och annan röd stuga med vita knutar. Finns det sådana i paradiset? Jag befinner mig i Holaveden, i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland. Jag närmar mig byn Stavreberg. Körsbärsträden blommar. Här är det gott om körsbärsträd. Den ursprungliga ensamgården i Stavreberg delades på 1700talet och det blev med tiden nio gårdar i byn. Klinta gården blev den sista och den hamnade längst söderut, mot grannbyn Stora Krokek. Där framme serjag husen på Klintagården. Jag följer en stenmur på vänster sida av vägen. Om jag blickar uppåt vänster serjag på avstånd en liten stenkyrka. Ett udda in slag. Den skall jag berätta om senare. Klintagården har legat här i ett par hundra år. Namnet Klintagården fick den vid mitten av 1800talet. Det var Jo hannes Svensson som bidrog med detta namn. Han hade förut haft ett torp i Adelövs socken som hette Klinten. Om det var Johannes eller hans grannar som gav gården detta namn är det idag ingen som vet. På Klintagården skrevs det dagböcker. Dessa dagböcker kan berätta om livet på gården i gamla tider. Dagböckerna började föras 1886 och med vissa avbrott fortsatte anteck ningarna till 1943. Dagboksskrivandet skedde på papper som fanns till hands och med tiden syddes bladen samman till häften. De lästes flitigt under årens lopp och häftena blev sönderlästa. Det finns också en rik muntlig tradition från äldre tider. Det är berättelser som är äldre än dagböckerna. Gårdarna i Stavreberg Det har varit ett hårt försörjningstryck i Stavreberg. Stenmurar och odlingsrösen bär tydliga vittnesbörd. Det blev nio gårdar. Den gamla hustomten i byn låg ungefär där Krigsbergs gård ligger i norra delen av byn. Gårdarna i byn har under årens lopp haft sina egna namn, mer eller mindre tillfälligt. För att börja norrifrån var det Holmbergsgården. Namnet fick den omkring år 1900. Karl Johan Johansson kom hit 1895 och gifte sig med dottern i gården. Han kalla des Holmberg, ett namn som sedan följde med. Gården lämnade sedan släkten men en dotter till honom, Signe, köpte omkring 1950 en annan gård, 3/32 mantal, längre söderut i byn. Krigsbergs var en annan gård i norra delen av byn, uppkallad efter ägaren under första hälften av 1900talet. Där var affär en tid. Det var Johan Alfred som drev den. Han är också omnämnd i dagböckerna. Gården FäIIan var från början ett torp. Vid storskiftet 1789 kallades det Södra Torpet. Från 1836 finns namnet FäIIan med i handlingarna. I storskiftet nämndes också Nor ra Torpet. Det var åkerchkan på detta torp som senare gav namnet Lyckan åt den gård som bildades. Om vi fortsätter söderut i byn kommer vi till Nättabiten, vilket avser den gård som Johan Nätt ägde under senare de Ien av 1800talet. Johan Nätt var aktiv som predikant i väckelserörelsen. Invid hans gård låg Tedoragårn eller Hä gergården. Häger hade varit soldat men kom 1879 till Stav reberg och köpte denna gård. Hägergården är det nuvaran de namnet. Längst söderut i byn kommer vi till KIintagården. Dit kom Johannes Svensson med sin familj 1847. De hade dess förinnan brukat torpet Klinten på UIfsbo ägor i AdeIövs sock en och det var sannolikt detta Klinten som gav namnet KIin tagården. Detta var något om gårdarna i byn på dagböcker nas tid. Det fanns också torp på Stavrebergs marker. Det var Krusbergs torp och Haddorfs torp. Båda låg i skogen öster om FäIIan. Tidigare hade det funnits flera andra torp. Om Haddorf har jag skrivit en särskild berättelse som ingår i se rien Hänt i Holaveden. Byvägen genom byn gick i norr och söder. Det var kyrk vägen från Börstabol som gick genom Stavreberg och vidare genom Näteryd tiII Sunneryd där den anslöt tiII landsvägen. Stigar gick i alla riktningar. Alla byar och torp runt om kunde nås på dessa stigar. Yngve Karlsson är född i byn och har bott här hela sitt liv. Han har en rik muntlig tradition, som kommit från hans föräldrar och från tidigare generationer i hans släkt. Där fanns Hilma Gustafsson som skev dagbok i gamla tider. Hennes bror KarI, Yngves morfar, skrev också dagbok. Dessa dagböcker tillsammans med Yngves minnen från gamla tider utgör stommen i denna berättelse. Jag har nu berättat om gårdarna i Stavreberg. Jag bör också nämna något om den gård som låg närmast söder om KIintagården. Den låg i grannbyn Stora Krokek och på den gården bodde Anders Jonsson och Kristina Johansdotter. De hade sju barn men fyra av dem dog i rödsoten 1857. Två av de övriga emigrerade till Amerika. Deras gård hade fIyttats 2 vid laga stiftet 1851. Troligen därför kallades Anders för Skeften, och Kristina kallades för Skeftamor eller Skeftesa. De är ofta omnämnda i dagböckerna och tillhörde vännerna till människorna på Klintagården. Gårdsköpet på Klintagården 1845 Johannes Svensson föddes i Djupedal i Vireda 1799. Han gifte sig 1831 med Greta Andersdotter i Adelöv. De bodde en tid i Adelövs by men vid mitten av 1830talet kom de till torpet Klinten på Ulfsbo ägor. Den 8 augusti 1845 sålde Carl Lantz i Stavreberg 1/32 mantal till Johannes och Greta. Det var den gård som sena re skulle få namnet Klintagården. Priset var 1012 daler och 24 skillingar riksgäld. En tredjedel skulle betalas 29/9 1845, en tredjedel 25/3 1846 och resten den 29/9 1846. Säljaren skulle få bo kvar till den 14 mars 1847. Flyttningen till Klintagården Det var sex personer som den 14 mars 1847 kom till Klintagården. Det var Johannes Svensson, hans hustru Gre ta och de fyra sönerna Sven Peter, Anders August, Karl Jo hannes samt yngsta sonen Frans. Flyttningarna i gamla tider skedde oftast med hjälp av hökärra. Där staplades ägodelar na. Husdjuren fick gå för egen maskin, de som kunde. Vi kan anta att det gick till så när Johannes med sin familj flyt tade hit. Varför flyttade Johannes med sin familj till Stavreberg kan vi undra. Greta hade en broder som var soldat i grann byn Hårstorp och hette Johan Lantz. Han var soldat där re dan 1807, 20år gammal. Han blev senare bonde i Stavre berg och bodde då granne med Johannes och Greta. Hon hade också en annan broder i närheten, Sven Andersson, gift med Anna Brita Hansdotter från Munkeryd. De bodde en tid i Sunneryd, senare på Ödeshögs Skattegård. Det fanns också andra släktingar i närheten. Det förekom åtskilliga flyttningar från Adelövs socken till våra bygder. Klintagården omkring 1850 Kartan från laga skiftet från 1875 samt muntlig tradition kan ge oss en uppfattning om hur det såg ut på Klintagår den vid mitten av 1800talet. Bostadshuset låg i öster/väs ter på sluttningen väster om vägen, med gaveln 1015 m från vägen. Där bodde Johannes och Greta med sina fyra söner. Huset var ca 50 år gammalt. Invid vägen låg också matkällaren. Ladugården låg uppe på kullen, väster om stugan. Det fanns också vedbod och dass. Det enda som idag finns kvar är matkällaren, något ändrad. Vi återkommer till husen och kommer då även till inventarierna i detta bondehem. 3 Brytningstid Tiden vid mitten av 1800talet var en brytningstid. Det fanns mycket att prata om på kafferepen. Många kände undran och oro inför framtiden. Folkskolan kom 1842. Bar nen skulle tvingas att gå i skola. Många tyckte att barnen behövdes bättre i arbetet hemma på gården. Spritmissbruket var utbrett. Många söp upp allt vad de ägde. Då kom väckelserörelsen och ruskade om i sinnena. Kolportörer vandrade omkring i bygden. De sålde skrifter och de höll predikningar där de kunde. Missionshus bygg des. Det första byggdes i Klöverdala 1864 men 1866 bygg des ett i Stava, Järnvägar började byggas i Sverige. 1862 bIevjärnvägen färdig mellan Stockholm och Göteborg. Järnvägen mellan Stockholm och Malmö blev klar två år senare. Göta kanal måste jag också nämna. Den blev klar redan 1832. Den närmaste järnvägen fanns i Tranås. Dit åkte folk på marknader ibland. Men järnvägen skulle senare komma ända till Ödeshög. En annan sak som började diskuteras var Amerika. Drömmen om Amerika växte för varje år. Svälten och nöden i vårt land skapade en dröm om ett bättre liv. Denna dröm hölls levande. Men på Klintagården var det kanske ingen amerikafeber. Familjen hade nu flyttat från ett torp till egen gård. Men 1/32 mantal är ingen stor gård. Begreppet mantal säger egentligen inget om areal. Men på 1600talet motsvarade ett helt mantal ca sex tunnors utsäde. Kanske att någon jord låg i träda också, så att arealen var omkring åtta tunn land sammanlagt. Denna gård skulle då föda en familj och kunna betala viss skatt. När sedan åkrarna växte kunde gården delas. Flera mun nar måste mättas. Därför uppstod med tiden gårdar med 1/32 mantal och mindre. I Stavreberg blev det fyra gårdar om 1/32 mantal, tre gårdar om 1/16 mantal, en på 3/32 och en gård om 1/8 mantal. På Klintagården växte de gamla åkrarna och nya åkrar tillkom. Johannes Svensson bröt ny mark. Nya odlingsrösen till kom. Hans liv blev fyllt av stenbrytning. Det skulle gälla även hans son Frans, som senare övertog gården. Livet på Klintagården var strävsamt. Dagarna var långa och arbetsfyllda. Stenbrytning är inget latmansgöra. Det var enkla handredskap och den egna styrkan som gav överlev nad. Edens lustgård låg nog inte här. Jag förmodar att den var kanske mera lättodlad än detta stenarnas rike. Arbetena med den nya landsvägen mellan Ödeshög och Gränna påbörjades ijuli 1849. Människor från bygden fick arbete på vägen. Det fick också Johannes Svensson, kanske några av hans äldre söner också. Vid Klintagården står på vägens östra sida en stor lind. Den planterades där 1850. Greta hade en dag gått med mat till sina anhöriga vid landsvägen. På hemvägen hade hon med sig en liten lindplanta som planterades här vid vägkan ten i Stavreberg. Där står den ännu, mer än 160 år senare. Den är stor, och sevärd. Denna lind har under årens lopp varit vittne till livet på Klintagården. Lyssna till den lindens susning! Den nya landsvägen, numera kallad turistvägen, blev färdig 1852. Samma år byggdes den lilla stenkyrkan i Stav reberg. Stenkyrkan i Stavreberg Strax öster om Klintagården ligger den lilla stenkyrkan. Den har sin särskilda historia. Den byggdes av den då 11 årige Frans Johansson (KlintaFrans) och blev färdig 1852. Han var troligen inte ensam om bygget. Kyrkan är cirka fyra meter lång och cirka 2,5 meter bred. Den har delvis rasat ett par gånger men reparerats av Yngve Karlsson i Stavre berg. Han är barnbarns barn till Frans. Enligt den muntliga traditionen fanns en tidigare, mindre kyrka på platsen. Den var byggd till minne av en dotter på gården som dött i kolera. Denna uppgift har inte gått att styrka. Frans byggde sin kyrka. Den var riktigt ståtlig med sina rundbågade fönster. I ÖstgötaBladet den 10 juli 1942 berättades om kyrkan. Frans hade avsett att den skulle rappas och förses med torn. Men så blev det inte. Frans fick viktigare saker att ägna sig åt. Skolstadgan tillkom 1842. Alla skulle lära sig läsa och skriva. Men det gick trögt med att omsätta skolstadgan i praktiken. Frans var ett år gammal när skolstadgan tillkom. När han uppnått skolåldern gick han i skola, under ett antal veckor har det sagts. Hans skola låg vid Fribergsvägen i Sunneryd, på Sunneryds gamla hustomt. Alla husen var då ännu inte utflyttade därifrån. Något hus stod kvar. Där bod de Alfred Friberg med sin familj på 1850talet och gav namn åt vägen. Skolan var kanske en ambulerande skola, så som det var på den tiden. Frans lärde sig att läsa, men med skrivförmågan var sämre. Detta omdöme har dottern Hilma förmedlat. Jag har förut berättat något om tiden vid mitten av 1800talet. Det finns mera att berätta. Sjukdomar härjade. 5 År 1857 kom rödsoten, den store mansdråparen. Den hade härjat tidigare men inte så häftigt i våra bygder som då. Rödsoten 1857 Rödsot var ett äldre namn på dysenteri, en tarminfektion. I rödsotsepidemin hösten 1857 dog 52 människor i bygden under ungefär lika många dagar. Av dessa 52 var 35 barn. Det var gråt i många hus, och fruktan och rädsla i alla hus. På Klintagården dog Johannes Svensson, 58 år gammal samt sonen Karl Johannes, 18 år gammal. De två äldre sö nerna hade lämnat hemmet redan tidigare. Kvar i hemmet när rödsoten skördat sina offer var Greta och yngste sonen Frans, 16 år gammal. De hade då under några år en dräng som hette Karl Fredrik Jonsson från Stora Krokek. Bouppteckning Den 29 december 1857 gjordes bouppteckningen efter den avledne skattemannen Johannes Svensson. Den upptar sju sidor. Lösöret upptar mer än 130 punkter. I bouppteck ningen kan vi se vad som fanns på Klintagården. Läs och begrunda. Här finner du livet på den tiden. Av tenn fanns två tallrikar och en Ijusastake. Av koppar fanns en kittel, ett fat, en kopparpanna och en kaffepanna. Alla bouppteckningar började med de ädlare metallerna. Under järnsaker kan vi se grytor, pannor, brandring, yxor av olika slag, flåhacka, spadar, navar, huggjärn, sågar, hyvlar och knivar. Under rubriken husgeråd finner vi ett väggur av trä, matskåp, bord, fem stolar, två sängställen, kista, såll, res sel, baktråg och byttor. Lägg detta väggur på minnet. Jag återkommer till det. Säng och Iindkläder upptog täcken, vepor, lakan och du kar. Under kopp och kar upptogs sädeslårar, kar, stånkor, brännvinsfjärdingar, saltbalja och såskäppa. Under Kör och åkerbruksredskap upptogs vagn med bulthjul och gödselbotten, kälkar, ärjekrokar, harvar, red skapsbjörke, hyvelbänk, handkvarn, oxok med töm, hårrep, två små slipstenar. Den avlidnes gångkläder upptog fem rockar, tre vad malsbyxor, sex västar, en lärftskjorta, elva blångarnsskjor tor, hatt, mössor, strumpor, stövlar, vantar, fingerhandskar, halsdukar och kravatter samt en silkeshalsduk. Det hela av slutades med ett par glasögon och en sedelbok. Denna gar derob var omfattande. Vi kan på goda grunder påstå att Jo hannes var välklädd. Under diverse upptogs ett dussin träskedar, tre buteljer, en vattenkarafin, ölglas, spetsglas, spilkum, mortel, bleck stop, stenfat, dito tallrikar, kärna, glaslykta, besman, speg lar, bibel och psalmbok och två beredda kalvskinn. Under kreatur upptogs en stut, två kor och ett får. Detta var gårdens djurbesättning. Stutar användes oftast i par, men här fanns endast en. Kanske kunde man i äldre tider använda en ensam stut. Eller hade kanske en stut dött. Hos Johannes och Greta bodde också Annika Bengtsdot ter. Hon var Gretas mor och var änka. Enligt ett gåvobrev från 1/4 1849 skänkte hon till Johannes och Greta sin kvar lämnade egendom för att de vårdade henne på äldre dar. Hon dog hos dem den 28/5 samma år. Någon bouppteck ning har inte anträffats. Frans var 16 år gammal när fadern dog hösten 1857. De äldre bröderna hade flyttat hemifrån. Han fick snabbt växa in i rollen som husfader. Drängen Karl Fredrik Jonsson flyt tade 1864 till Börstabol. Han blev därefter bonde i Munkeryd och där stod han senare skriven som skomakare och bodde på det torp som brevbäraren Ossian senare innehade. Men det var Väggur av trä, som jag skulle återkomma till. Detta väggur hängde på köksväggen i huset på Klinta gården. Greta blev änka. Sonen Frans och drängen fanns där, mest höll de till där ute på markerna med gårdens skötsel. Greta var ensam inne i huset. Hon har berättat att det enda som hördes var detta väggur av trä. År 1865 står Frans skriven som bonde. Han har då köpt in sina bröders andelar av gården. Modern Greta behöll sin andel till år 1881 och då blev Frans ensam ägare till gården. Modern fick ett undantag och bodde hos Frans och hans fa milj fram till sin död år 1897. Den 28 december 1866 gifte sig Frans med Eva Charlot ta Carlsdotter från Lilla Kvarnkärr i Stora Åby socken. Hon kallades Lotta. Den 26 mars 1868 föddes deras första barn, sonen Karl August. Jag frågade Yngve om han visste varför Frans friade så långt hemifrån. Yngve hade också undrat över detta. Frans hade en äldre broder som gift sig med en syster till Lotta tre år tidigare. Kanske att Frans på detta sätt fick lite hjälp med frieriet. Hur såg den stuga ut som Lotta och Frans flyttade sam man i. Jo, det var en liten stuga. Köket var litet. Spiselmu ren var som vanligt mycket stor och så var det ett rum till. I detta enda rum bodde allihop, modern Greta och Frans med hustru och alla barn. Det blev sju barn men två av dem dog i unga år. Det var trångt i stugan. Detta är något att tänka på för oss som bor i stora lägenheter. Hur hade Lotta det kan vi undra. Här bodde hon med man och sex barn samt sin svärmor, alla i samma rum. 7 Stugan var inte bra. Uthusen var troligen inte heller i bästa skick. Kanske började Frans ganska tidigt planera för att bygga nytt. Men ekonomin måste bestämma. i.. ' ' i , n . _ __ .A .. _ ' 1 ' .. "1.. v ' __. . 'k " I'u _.7" 2 A ' _ _4 '__ r' ' . › u_ \' . \N\ ., . _ ' :i På fotot till vänster här ovan ser vi Frans och tta och till höger deras son Carl. Foton från omkring år 1900. Deras första barn, sonen Karl, föddes 1868. Sedan följde Jenny 1870, Hilma 1874, tvillingarna Maria och Hanna 1876, Johan 1878 samt Tekla 1881. Hanna dog vid endast fyra månaders ålder och Johan dog 1880, ett år gammal. Från vänster ser vi systrarna Hilma, Jenny och Tekla. Fram till 1881 står modern Greta skriven som ägare till Klintagården, men från detta år är det sonen Frans som äger gården. Greta har ett undantag för sig. Ur detta undantagskontrakt som upprättades 1881 saxas följande ålägganden för sonen Frans att uppfylla gentemot modern: Årligen två tunnor råg, 1/2 tunna korn, 11/2 tunna bland säd, allt ren och strid säd, och fyra tunnor ren och vacker potatis, 10 skålpund väl rengjort lin och ett stop söt, oskummad mjölk dagligen från den 1 mars till 1 november och sedan 1/2 stop likadan mjölk dagligen från 1 november till den 1 mars, allt årligen, även nödigt husrum för sig och sin lilla kvarlåtenskap samt del i källaren för sina behov, samt nödig vedbrand, på vedbacken sönderhuggen. Efter 8 som hon måste bo tillsammans med köparen, alltså skall de vid sjukdom eller annan ålderdoms svaghet sköta och vårda henne på bästa sätt. Fem barn växte således upp på Klintagården under 1870 och 1880talen. Det var här som dagböcker började skrivas vid mitten av 1880talet. Det gör att vi kan följa li vet på Klintagården. Namnet KlintaFrans var vedertaget. Om han själv tyck te om namnet vet vi inte säkert. Dottern Hilma tyckte inte om det. Husförhör Husförhören avsåg att kontrollera församlingsbornas bi belkunskap, läskunnighet och kunskaper i Luthers lilla kate kes. När skolan tillkommit behövdes inte längre husförhö ren. Men de fortsatte ändå. De hölls varje år på hösten, ro tevis. De blev som gästabud. Det fanns en gammal rädsla hos många för dessa husförhör. Kanske kunde man komma lindrigare undan om prästen fick god mat? Sedan fortsatte detta. Prästen skulle bjudas fint. Det var troligen så att gårdarna fick turas om att bjuda. När turen ett år på 1870talet kommit till Klintagården var det ont om pengar i huset. Frans gick till Hårstorp och låna de pengar för att kunna bjuda fint vid husförhöret. I Hår storp har man alltid haft gott om pengar, så säger ryktet. Men det var svårt att betala tillbaka. Det var alltid ont om pengar. Ännu låg lite kvar av naturahushållningen. Men skatter skulle numera betalas med pengar. Därför var peng ar en bristvara, särskilt på torp och på små gårdar. Frans kunde inte betala tillbaka lånet i Hårstorp förrän hans barn börjat tjäna dräng och piga och då kommit hem med pengar och kunnat hjälpa sin far. Detta är en rörande historia om denna tid i Sverige. När skolan införts och när alla hade lärt sig läsa och skri va behövdes inte husförhören längre. Men de fortsatte ändå hela seklet ut. Detta var också en del av prästens kontroll av sina sockenbor. Då kunde han se om de möjligen var fri kyrkliga. Detta antecknade han också i husförhörslängderna. Prästen i Ödeshög ville inte ha konkurrens av frikyrkor. Skola och skolgång Folkskolestadgan från 1842 stadgade att skolor skulle in rättas och lärare anställas. Det tog tid innan allt fungerade. Läsundervisning ingick inte från början. Det förutsattes att eleverna hade lärt sig läsa i hemmen. Detta fungerade inte och då infördes småskolan 1858. Den omfattade två år när den väl kommit igång. Men någon skolplikt fanns inte från början. Det gick alltså att stanna hemma från skolan. Men förmodligen blev inte detta särskilt vanligt. Innan skolhus byggdes fanns ambulerande skolor runt om i bygden. Det var en sådan skola som Frans själv gått i. År 1877 stod skolhuset i Munkeryd färdigt och då fanns utbildade lärare på plats. Karl som var äldst i syskonskaran fick förmodligen under ett par år prova en ambulerande sko la innan han började i Munkeryd. Från honom har vi inga uppgifter om skolgången. Inte heller från Jennys skolgång, åren 18771883, har vi några uppgifter, eftersom dagböck erna började föras 1886. Det var skola varannan dag, vilket gjorde att barnen kunde hjälpa till i arbetet hemma en hel del. Skolläraren i Munkeryds skola hette Johan Karlsson. Han flyttade 1880 till Julita och efterträddes då av Karl Oskar Nilsson. Det blev således skolläraren Nilsson som förekom mer i dagböckerna. Det kostade pengar att gå i skolan. Den 1 mars 1886 började Hilma och Maria skolan enligt dagboken. Det var första dagen efter vinterlovet. Många barn hade lång väg till skolan och vinterlovet var till för att barnen skulle slippa den värsta vintern, med stora snöhin der. Skolan var sexårig. Den 3 mars 1886 köpte Maria en skrivbok för nio öre samt två sparmärken för 20 öre av skolläraren. Sparmärke na avsåg ett för Hilma och ett för Maria. Den 15 mars köp tes två sparmärken till för 20 öre samt bläck för två öre. Den 17 mars köpte Hilma en skrivbok för åtta öre av Nils son. Den 19 mars köpte Hilma en stålpenna för två öre av herr skollärare CA Nilsson. Den 14 april köpte Maria en stål penna av Nilsson för två öre. Den 30 april 1886 var det så mycket snö att man knappt kan komma fram. Det gick inte att gå till skolan den dagen. Men den 4 maj var de i skolan igen och köpte två sparmär ken för 20 öre. Sedan kom sommarlovet och nästa anteckning om sko lan kom den 27 oktober. Då hade Hilma och Maria köpt för 9 öre i skolan. Den 9 november står anteckningen: Betalt för skolhus bygget 16 öre. Skolan i Munkeryd stod färdig 1877. Det är svårt att säga vad dessa 16 öre avsåg. När skolan den 1 mars 1887 börjar igen efter vinterlovet är det bara Maria som går i skolan. Hilma har slutat skolan. Maria har två år kvar. Den 15 mars köper hon bläck för två öre, en flis för ett öre samt läskpapper för ett öre. Sedan sägs inget om skolan förrän den 9 september 1887. Den dagen sålde Maria sockerpäron i skolan för fyra öre. Den 5 oktober fick Maria fyra öre i skolan. Den dagen köpte hon bläck för två öre av skolläraren Nilsson. 10 Den 11 oktober 1887 betalades 16 öre i skolhuspengar. Vi kan anta att detta var en skatt till kommunen. Den 18 november 1887 var det examensdag i skolan och pappa Frans var då med sin dotter Maria till skolan. Det var en varm och vacker dag med sju plusgrader. Maria fick 37 öre i skolpremie uppger dagboken. Den 1 mars 1888 började Maria i skolan igen. Den 19 april fick Maria tre öre i skolan. Varför hon fick tre öre sägs inget om. Den 23 april betalades 10 öre i städpengar i sko lan. Den 18 september 1888 fick Maria ett öre i skolan. Den 22 september fick hon återigen ett öre. Den 10 oktober fick hon två öre i skolan. Den 22 oktober 1888 betalades skolhuspengar, 16 öre. Den 3 november fick Maria två öre i skolan. Den 13 novem ber 1888 köpte hon för två öre i skolan. Den 17 november 1888 var det examen. Det var en blå sig och regnig dag med fem plusgrader. Maria fick 35 öre. Hon gav då 25 öre till skolläraren. Ett år hade Maria kvar i skolan. Men hon hade också säll skap av sin yngre syster Tekla. Den 2 april 1889 erhöll Maria två öre i skolan men samtidigt köpte hon två ark pap per. Den 9 april köpte Tekla en ritbok för nio öre av skollä raren. Den 6 maj fick Tekla ett öre i skolan. Där står också namnet Anna Nordström. Möjligen fick hon ett öre av Anna, som var en skolkamrat från Kopparp. Den 30 juli sålde Maria äpplen för fyra öre i skolan. Samtidigt köpte hon ett kg sirup för 55 öre av C 0 Nilsson, skolläraren. Denne hade nämligen affär invid skolan. Den 10 augusti 1889 sålde Tekla ett äpple i skolan för ett öre. Den 13 augusti 1889 köpte Tekla ett nålbrev av Nilsson för 10 öre. Tekla sålde den dagen äpplen för två öre. Dessutom var skolinspektören i skolan då. Under 1890 är inte skolan omnämnd så ofta. Skolläraren är omnämnd ibland. Han hade oste den 6 september och då gick bygdens folk dit med mjölk. Kvinnorna tillsammans tog då hand om mjölken och gjorde ost. Det uppges också att Frans sålde för 35 öre äpplen i skolan, kanske var det direkt till skolläraren. Den 12 november 1890 var läsåret slut och det var exa men. Samma dag var det husförhör av prästen Snellman. Det hölls i Siggeryd och Frans och Maria gick dit, medan Lotta och Tekla gick till examen i Munkeryds skola. Tekla fick 30 öre. Men Maria och Tekla började skolan igen den 1 mars 1891. Den 27 april köpte Tekla för 11 öre i skolan. Dessutom köptes för 10 öre snus. Åt vem kan vi undra. Detta var det enda som dagböckerna hade att förtälja om skolan under 1891. 11 Den 1 mars 1892 började Tekla i skolan igen. Den 17 mars köpte Tekla för 27 öre i skolan. Den 20 maj var Tekla hos skolläraren på arbetsförening. Det var alltså inte skola det. Detta var dagböckernas anteckningar om skolan. Men de kan också berätta om söndagsskolan. Detta var i väckelse rörelsens tidevarv. Väckelserörelsen År 1856 bildades en missionsförening i Stava. Ett mis sionshus byggdes där 1866. Verksamheten omfattade hela södra delen av Ödeshögs socken. Familjen på Klintagården deltog i verksamheten. Detta framgår av dagböckerna. Verksamheten bestod av arbetsföreningar (symöten) och samlingar där man läste bibeln och någon förklarade inne hållet i det lästa. Både arbetsföreningar och samlingar hölls i hemmen. I stugorna samlades människorna för att driva missionstanken framåt. Utöver detta var det också söndags skola. Den förekom också i hemmen men ibland i missions huset. Detta kan vi läsa om i dagböckerna. Pingstdagen 1886 gick hela familjen till missionshuset och lyssnade till predikanten Blomgren. Söndagsskola var det också. Nästa dag, annandag pingst gick Frans till Fräsa bola på besök hos släktingar men han gick också till KIöver dala missionshus. Långa promenader efter en hård arbets vecka. Sådant var vanligt. Missionshusen i Bultsbol och Sta va besöktes ofta. Men ofta gick promenaderna också till kyr korna, i Ödeshög, Stora Åby och Adelöv. Den 15 april 1888 gick promenaden till Visingsö kyrka, över isen. Detta fram går av sonen Karls dagbok. Sonen Karl blev också engagerad i verksamheten i mis sionshuset. Han var en tid styrelseledamot i missionsföre ningen. Han var målare och som sådan gjorde han åtskilligt arbete på missionshuset, både utvändigt och invändigt. Om hans arbete som målare i övrigt återkommerjag till. Karl flyttade omkring 1907 till grannbyn Harsbol och där efter var Karl engagerad i Bultsbols missionsförening. Åter till dagböckerna. Den 4 september 1886 var det barnarbetsförening och den var på Klintagården i Stavreberg. Begreppet barnar betsförening harjag inte sett i missionsföreningens proto koll. Men namnet säger klart vad det handlade om. Både vuxna och barn deltog i verksamheten. Barn kunde också delta. De hade sina egna symöten. Barnarbetsförening om nämns flera gånger i dagböckerna. Familjen på Klintagården deltog sålunda i missionsverk samheten. De hade tagit ställning. Alla barnen gick i sön dagsskolan. Den närmaste grannen, Johan Nätt i Stavre 12 berg, var aktiv i verksamheten och höll predikningar ibland. Det finns också en uppgift om att Frans varit söndagsskollä rare. Detta var i en tid när söndagsskola hölls i hemmen, kanske under 1870 och 80talen. Dräng och piga Efter skoltiden började vuxenlivet. Det innebar för de flesta att ta tjänst som dräng eller piga. De blev tjänstehjon och för dem gällde tjänstehjonsstadgan. Det betydde städ ja, oftast för ett år i taget. De flesta fick sin lön i form av mat, husrum, tyg till kläder, skor samt i vissa fall en summa kontanter. Karl var född 1868 och äldst av syskonen. Han var först med att ta tjänst. Han blev ingen bonddräng utan gick i stäl let i målarlära hos målaren Kruse i Stora Aleryd. År 1888 kom han tillbaka till Stavreberg. Han var utlärd målare och åtog sig egna arbeten. Nästa syskon att lämna hemmet var Jenny. Hon var piga i fem år i Öjan och sedan i Kopparp två år. Hon kom sedan till Dambergs i Lilla Krokek. Där stannade hon till år 1900, frånsett ett år, 1896, då hon var hemma hos föräldrarna. Hon gifte sig 1903 med Ernst Andersson från Kopparp och de blev sedan bönder på en gård i norra delen av Stavre berg. Ibland möter vi henne i dagböckerna. Vi återkommer senare i denna berättelse till Jenny. Nästa syskon att gå ut i förvärvslivet var Hilma. När hon slutat skolan kom hon som barnpiga till gästgivaren Johan August Nilsson och hans hustru Maria Josefina Sköld i Sjö berga. De hade vid en examen i skolan hört att Hilma var bra på att läsa. Därför ville de ha henne till piga. Sjöberga var den nya gästgivargården utmed den nya landsvägen. På vägen kom ibland postdiligensen. När den närmade sig Sjö berga blåste postiljonen i ett horn. Då skulle han ha en smörgås, och det var bråttom. Nästa pigtjänst hade Hilma på östra gården i Börstabol. Det var en vanlig pigplats med arbete i ladugården och ute på fälten. På gården fanns då två pigor och två drängar. En gång fick Hilma i uppdrag att gå till södra torpet. Torparen hade inte varit synlig på någon tid. Levde han? Jo, Hilma kunde konstatera att torparen var vid liv. Från Börstabol kom hon till Kushult och där stannade hon i åtta år. Där trivdes hon bra och var som en av familjen. Hon återkom sedan till Stavreberg och var piga hos Johan och Eva på Krigsbergsgården. De hade också handelsbod där. År 1909 flyttade hon hem till sina föräldrar igen. De yngre systrarna Maria och Tekla återstår att redovisa. Maria var piga i Klämmestorp, i Sväm och i Börstabol. Tekla gick i sömmerskelära. Var detta skedde är inte känt. Hon 13 gifte sig 1908 med Karl Andersson från Kopparp och de bo satte sig i Norrköping. Sömmerskeyrket praktiserade hon där. Jag har nu i korthet beskrivit familjen på Klintagården. Låt oss se närmare på livet här. Med hjälp av dagböckerna kan vi försöka se på de olika detaljerna. Vi kan börja med husen. Jag har tidigare sagt att husen inte var i bästa skick. År 1886 byggdes en ny ladugård. Ny ladugård 1886 Den 12 och 13 april 1886 sattes stenfoten till den nya Ia dugården. Stensättaren Olander och Karl Johansson på FäI Ian var där och gjorde detta jobbet. Det var dimma och regn båda dagarna. Arbetet med att hugga timmer och takstoIar hade pågått under hela vintern. Det skrädda timret hade körts hem med oxarna. Den 27 april var Frans tiII torget i Ödeshög. Han tog ut 100 kronor på banken. Han köpte 500 fyrtumsspik för 1:40, två tjog femtumsspik för 40 öre. Spiken var tung att bära och den fick åka vagn tiII Börstabol och där hämtade han den nästa dag. Maj månad ägnades åt vårarbetet och åt förberedelser för Iadugårdsbygget. Den 24 maj kom timmermännen Palm, Pan, Staf och Klein och började timra väggarna tiII Iadugår den. Palm fick 1:50, de andra 1:25 om dagen. Nästa dag kom ytterligare en timmerman. Det var Gustaf Hård från Hårstorp. Sedan fortsatte timrandet varje dag. Den 29 maj fick timmerkara 10 kronor mer var. Den 15 juni sattes tak stoIarna upp. Då var timrandet kIart. Den 1 juni hade Klinta Frans varit i Ödeshög och köpt två tusen fyrtumsspik och åtta tusen spånspik, allt för 12:80. Han köpte också tre tjog femtumsspik för 30 öre. Den 21 juni började arbetet med inredningen. Den 23 började rännet uppföras. Den 26 juni terdades (lades goI vet) i sädIadan. Den 28 juni gjordes portarna och nästa dag var männen klara med sitt arbete. 116 dagsverken var gjor da och arbetsIönen totaIt var 174 kronor och 87 öre. Men det var åtskilligt arbete kvar som Frans gjorde själv. Den 30 juni terdade han golvet i foderIadan. Den 1 qui terdade han i vagnskquet och lade in ett ränne där. Den nya ladugården var klar för användning. Det varjust då dags att börja hö skörden. Ladugården står ännu kvar. Det är en väl timrad Iadu gård. Väggarna är raka och allt vittnar om att goda timmer män varit i arbete. Men samtidigt med byggandet av ny ladugård hade allt annat arbete skett som vanligt. Ur dagboken hämtas: Kört 14 svingödsel, spunnit svinahår åt Israelsson i Sunneryd, lagat ett par 100årsgamla stövlar åt JP Håkansson, snett upp 100 staver. Dagboken berättar också att Sanningsvittnet betalats med 25 öre. Det var en tidning för inre mission. Dessutom hade man JönköpingsPosten från januari 1890. Det lästes mycket i stugan på Klintagården. Men man läste också an nat än tidningar. Efter en lång tröskdag på logen den 4 de cember 1889 lästes ur boken Kristens resa. Sådd och skörd på Klintagården Några latmaskar bodde det inte på gården. Alla var strängt sysselsatta. Likt myrorna stretade de hela tiden med att dra sitt strå till stacken. Men mitt i allt det hårda arbetet fanns också arbetets glädje. Ibland blev det också en stund av annat slag, kaffe rep, besök i missionshuset och annat sådant. Dagböckerna talar mycket om vädret. Vi kan där följa årets gång på Klintagården, från årsskifte till årsskifte. Det var yrväder, kalla dagar och nätter, sedan dagsmeja och smältande snö. Bäcken var frusen men våren kom med vatten i bäcken. Den kom med lärkans drill, svalornas an komst, blommor och blad och varma dagar. Det var regn och torka. Det var vädret som bestämde arbetet. Efter som marens hårda arbete kom hösten och vintern med lugnare tempo. Det var återhämtningens tid. I dagböckerna kan vi se att åkrarna ärjades men också att åkrar plöjdes. Både ärjekrok och plog användes. Det tog tid innan plogen blev allmän, ända in mot slutet av 1800ta let har det sagts. När vi kommer in på 1900talet användes ärjekroken bara i potatislandet. Sedan var det harvens tur och sedan togs såskäppan fram. Här kommer de olika åkrarnas namn upp i dagböcker na. Det var Öståkern och Väståkern, östra lyckan, västra lyckan, Ängalyckan, Bergaåkern och Lansakålgårn. Vidare fanns Kullalyckan, Bergalyckan, Mossen och Källåkern. En åker kallades 1888 för tobaksåkern. Beträffande mossen fanns det flera sådana, en närmare gården samt en större mosse i skogen i väster. Slutligen fanns två små åkrar, de senaste i odlingsarbetet. Båda kallades för Kytten. Såningsarbetet avslutades med att man skåtade. Det be stod troligen av att man gick runt åkern och skottade ut lös jord från bergkanter ut i åkern. Matjord var viktig. Efter sådden var det lugnt fram till höskörden. Men det fanns alltid arbete. Korna släpptes ut på bete i maj månad. Gärdesgårdarna måste ses över. Efter midsommar var det dags att slå gräs. Det var väg kanter, åkerrenar, ängar, ja överallt där gräs växte. Allt 15 måste tas tillvara. Frans skötte lien och hustrun Lotta räfsa de. Gräset räfsades samman i ströjor. Det skulle ligga tunt för att torka bra. När höet var torrt bars det hem till gården och in i höla dan. Dröm dig tillbaka, känn doften av gräs, blommor och örter. Höet bars in från södra lyckan, från Broängen, från Lillängen och från kålgården. Ibland står burit in hö och starr. Ofta var det bråttom för att få in det torrt och då bar man hö ända till långt fram på natten. Det var också lång väg att gå. Höet bars i en stor börda (byl) på ryggen med rep runt höbördan. I höskörden hjälpte man ofta varandra. Stora gårdar hade många slåtterdagar. Frans hjälpte ofta grannarna. Dagboken berättar att Frans vatt i Börstabol och slaet, vatt hos Dambergs och slaet. För sådana dagsverken fick han på 1880talet en krona. Efter höskörden blev det i början av augusti dags att meja rågen. Frans gick före med lien och efter kom Lotta och band rågen i kärvar. Kärvarna sattes samman i rökar där de stod lutade mot varandra, kanske 20 kärvar i varje rök. Sedan kunde de krakas efter ett par dagar. Efter rågen mognade kornet och skulle mejas på samma sätt och sedan övriga sorter av spannmål. Detta var viktiga dagar i livet på landet. Här visade sig hur den kommande vintern skulle te sig, med tillgången på mat, både för män niskor och djur. Dagböckerna berättar att också säden bars hem. På går den fanns ett par oxar men de användes bara till tyngre ar bete, att köra ved och virke och till att dra ärjekroken. När allt var hemburet och lagt på logen var det dags att börja tröska. Vid månadsskiftet augusti september börjar de första noteringarna om tröskandet. Det var slagtröska på logen det handlade om. Det blev många dagar med dunkan de på logens golv. Efter att slagan gjort sitt skulle säden kastas. Med en skovel kastades säden upp i luften. Genom den öppna logporten blåste vinden rakt genom logen. Vin den förde bort agnarna men säden föll åter ned på golvet. Eller var det så att sädeskornen var tyngre och hamnade lite längre bort, medan agnarna föll för sig. Detta var slutfasen. Sedan var det dags att åka till kvarnen. Att hugga löv var också en del av skörden. Löv var en viktig del av vinterfodret. I augusti och september höggs grenar av träden och sedan höggs småriset av och bands i kärvar. De torkades och lades in på sin plats i ladan. Som avslutning blev det Iövved att såga upp och lägga in i ved boden. Men skörden var inte färdig. Potatisen var kvar ijorden och det blev höstens arbete att ta upp den. 16 Men ännu sent på hösten kunde dunket från slagan hö ras från logen. Bärplockning Till skörden hörde också bär och frukt. Det var bär i sko gen och hallon, krusbär, körsbär och klarbär samt äpplen och päron vid husen på gården. Lite längre fram på hösten fanns det oxelbär att ta vara på. Det blev en och annan promenad till Ödeshög för att säl ja krösa. Oftast gick Frans ensam men ibland gick både Frans och Lotta till Ödeshög. Om Frans någon gång var sjuk fick Lotta gå ensam till torget. Hon kunde bära tunga bördor även hon, till och från Ödeshög. Krösa var gamla tiders namn på lingon. I dagböckerna kan vi se att år 1941 hade begreppet krösa försvunnit. Då plockades det lingon. På Klintagården fanns förutom vanliga körsbär också bi garråträd. Det blev en tid av överflöd på bär. Det kokades saft och sylt och ibland bjöds grannarna in på bärkalas. Då kom skeften och skeftamor och andra grannar. Stenbrytaren Dagböckerna berättar om hårt arbete. Det tyngsta var kanske att befria åkrarna från stenar. Frans var stenbrytare, en nyodlare. Det var hans fader Johannes också. Följer vi dagboksbladen ser vi återkommande noteringar: Tatt bort en sten i norra änden av östra lyckan, vatt hos Nätt och hä vet sten, bränt sönder en sten i östra lyckan, bränt och hä vet sten i östra lyckan, lagt stenmuri västra lyckan, grävt kring sten i östra lyckan, odlati västra lyckan, vägt upp ste nari västra lyckan. Stenbrytning var en ofta återkommande notering i dag böckerna. Frans hjälpte också grannarna ibland med sådant. Det krävdes krafter till detta. Frans var en frisk och stark man. Åkrarna och stenmurarna på gården bär vittnesbörd om detta. Som exempel på detta på Klintagården kan jag nämna östra lyckan. Den var inte större än ett trädgårds land när Frans började bryta sten där. Undan för undan bröt han mera sten. Åkern blev allt större. Stenmurarna växte. Den blev till en stenfri åker där plogen inte stötte mot någon sten. Ny stuga 1890 Jag har förut berättat att det var trångt i det enda rum met i stugan på Klintagården, med många barn och med svärmor Greta. Frans och hans hustru Lotta hade länge in sett nödvändigheten av att bygga ny stuga. En ny stuga måste det bli. 17 Ugglemossen var ett torp på grannbyn Kulhults marker, någon kilometer österut genom skogen. Där bodde Anders Daniel. Men 1890 flyttade han med sin familj till Kläm mestorp. Stugan stod på ofri grund och vid auktionen den 1 november 1890 ropade Frans in stugan för 200 kronor. Det var en bra stuga. Men den måste plockas ned och flyttas till Klintagården. Den 14 november kom Per Olander och mätte stenfoten. Frans ordnade med brandförsäkring, en viktig sak eftersom Lantsastugan på Klintagården brunnit ned på sommaren samma år Den 21 november letade man stenar till stenfoten och den 10 december började rivningen. Anders Göte och Svar varn hjälpte till att riva. Den 20 december hämtade Frans fönster i Ugglemossen på dragkälke och den 22 hämtade han ett lass sparrar med stutarna. Den 30 och 31 december körde Johan Alfred hem sex lass tegel, 120 pannor i varje lass. På nyårsafton gick Frans runt bland grannar och vänner och bad om hjälp med att köra hem stockarna. Den 2 janua ri 1891 var det köråka. De som körde var August med två lass, Johan tre lass, Petrus tre, Frans på Gärdet tre, Johan tre, Alfred tre, Karl i Lilla Krokek tre, Jonas Petter Håkans son i Börstabol två, Oskar i Börstabol två samt Axelsson i Harsbol tre lass. Dagen efter hämtade Johan Alfred det sista teglet. Han fick tre kr för tre dars arbete. Resten körde Frans hem med stutarna de följande dagarna. Totalt blev det 45 lass varav han körde 11 själv. Goda grannar kan vi konstatera. På Gränna marknad den 23 januari 1891 köpte Frans 18 glasrutor till innanfönster för 3 kr 25 öre. Den 23 februari körde Johan Alfred fram sten till stenfoten. Under vintern höggs och skräddes en del nya timmerstockar till bygget. En del stockar kördes till sågen i Holkaberg och sågades. I slutet av april 1891 var Per Olander och satte stenfo ten. Han fick 1 kr 50 öre för det arbetet. Den 5 juni började Anders Göte och A. Gustavsson i Tällekullen att timra och efter nio dagars arbete stod huset på plats. Murare Engvall från Basliden gjorde en skorstensmur. Det tog fem dagar och kostade 9 kr. Där stod huset men så kom sommaren, den brådaste ti den på en bondgård. Det var sådd, gärdesgårdar, höet, skörden och allt som hör till. Den 30 oktober kom fönstren på plats. Bygget verkar sedan ha avstannat för året. Den 16 september 1892 kom Engvall och murade upp en kakelugn och rappade köksspisen. I november lade Per Olander in golv och satte upp innertak. Arbetet kostade 1:75. 18 Den 6 oktober 1893 började sonen Karl att tapetsera. Den gamla stugan fick stå kvar. Nu var det inte trångt läng re. Dessutom hade barnen börjat flytta hemifrån. Gretas broder, Johan Lantz, som varit soldat för Hår storp, köpte 1853 en gård i Stavreberg. I början av 1870 talet sålde han gården och bodde sedan med sin hustru på KIintagården i en egen stuga. Stugan låg öster om vägen vid östra lyckan. Johan dog 1877 och hustrun dog 1885. Däref ter började Karl använda stugan för sina målningsarbeten. I samband med färgkokning brann stugan ned år 1890. Frans var en mångkunnig man I gamla tider fanns inte sjukhus, ingen läkare och ingen djurläkare. Men i stället fanns kloka gubbar och gummor, beroende på vad som behövdes. De bar på generationers kunskap i olika ämnen. Frans var mångkunnig. Han var djurläkare, han var skomakare, han var trädgårdsmästare och mycket annat också. Vi börjar med djurläkaren. Dagböckerna berättar ofta att han varit och bogat om en ko, bogat om en oxe, bogat om en kalv. Frans hade varje sommar sådana uppdrag i bygden. Taxan för arbetet var 25 öre men om det var lång väg kunde det bli något mera. Jag visste inte vad detta bestod i, att boga om. Yngve visste inte heller. Han uppgav att det kanske kunde ha med bristsjukdomar att göra. Vi kan anta att det var någon ben som gått ur led och att Frans visste hur sådant kunde rättas till. Frans kallades också när djur i övrigt blivit sjuka. De sjukdomar som nämns är bollsjuka och rödsjuka. Rödsjuka kallades också sommarsjuka och gav blod i urinen. Då sän de man bud efter Frans. Han hade örter med sig och djuren blev friska. Hur bollsjuka visade sig sägs inget om. Jag frå gade Yngve. Kunde det möjligen vara trumsjuka, undrade han. Det uppstod när djuren kommit på för saftigt bete och hade ätit mer än vad magen tålde. Frågan får tills vidare stå olöst. Den 18 augusti 1890 kallades Frans till Dambergs i Lilla Krokek där en ko var sjuk. Han fortsatte sedan till Fredrik i Stava där två stutar hade vagel i ögat och ont. Alla djur i bygden tycks ha haft Frans på KIintagården som sin doktor och välgörare. I gamla tider blev kreaturen ofta svältfödda på vintrarna när fodret höll på att ta slut. Följden blev att korna inte or kade resa sig och att de fick bäras ut på våren när de skulle ut på bete. Detta var i en tid när försörjningstrycket var som hårdast, både för människor och djur. Ibland sålde Frans inkapulver. Han fick 25 öre för en så dan dos. Inkapulver gjordes av utväxter på björkar. Det 19 gjordes till en liten boll som sedan djuret fick äta. Djur fick i gamla tider några slags utväxter och detta inkapulver var effektiv behandling. Detta var känt även av veterinären i Ödeshög. Han re kommenderade i aktuella fall vederbörande att vända sig till Frans i Stavreberg. 'Den 16 juni 1889 sålde Frans inkapul ver, avsett för en kalv hos Johan Magnusson i Munkeryd. Andra noteringar visar att det användes också till andra djur, hästar och stutar. Inkapulver tycks ha varit efterfrågat året runt. Stora Krokeks soldattorp låg i skogen, väster om Klinta gårdens marker. Där bodde familjen Ferb. Claes Ferb var soldat. Familjen Ferb är ofta omnämnd i dagböckerna. Frans på Klintagården var ibland och botade djur hos Ferb. På se nare tider var Ferb själv känd som djurdoktor. Det var troli gen så att Claes Ferb tog över de kunskaper som Frans hade? Lagning av skor och stövlar förekom ofta på Klintagår den. Dagboken nämnes skor, stövlar, pjäxor och ibland toff lor. Vi har förut läst att Frans lagade ett par100årsgamla stövlar åt Jonas Petter Håkansson i Börstabol 1886. Vid ett annat tillfälle lagade han skor en hel dag åt Jonas Petter och hans familj. Han lagade stövlar åt Oskar i Börstabol och hans drängar. Att laga skor tog ibland hela dagen. Så uppger dagböck erna. Han lagade skor åt grannarna i Stavreberg och i Kro kek och andra byar längre bort. När han den 13 januari 1887 lagade en sko åt Oskars dräng i Börstabol fick han tio öre för detta arbete. Ofta blev det arbetsbyte. När Frans fått hjälp av någon blev det ofta en skolagning som betalning. Under 1887 uppger dagböckerna 33 skolagningar. Vi skall då berätta om trädgårdsmästaren. Det bestod oftast av att han ympade träd i bygden. Detta var i en tid då trädgårdsnäringen var på framgång. Det gällde fruktträd och det gällde körsbärsträd. Frans reste runt i bygden under april och maj månader och ympade. Om det var i närheten fick han oftast ett öre för varje ymp. Om det var lång väg att gå blev det två öre per styck. Detta gällde 1886 och 1887. Sedan blev det nå got högre. Dagböckerna kan också berätta att Frans ibland hade varit och gödt träd. Vad exakt detta bestod i är svårt att säga. Någon form av gödning gällde det troligen. 20 Klintagården omkring 1910. Det är sommar och maskrosor na blommar vid matkällaren. Bostadshuset på bilden är det hus som flyttades dit 1890. På bilden ser vi Frans och dött rarna Maria och Hilma. De två barnen är Anna och Astrid, döttrar till Karl. Frans var också bra på att slakta djur. Han fick hjälpa grannar och vänner med slakt. Det gällde grisar, får, kalvar, kvigor, stutar och andra djur. Den 30 mars 1886 var Frans i Börstabol och slaktade en kalv. Som ersättning fick han med sig kalvens fötter och huvud när han på kvällen vandrade hem till Klintagården. Det var nog så som han oftast fick er sättning för sitt slaktande. Den 12 december var han hos Häger, närmaste grannen, och slaktade en gris, som var förfrusen. Grisar fick i gamla tider ofta gå lösa utomhus även om det var kallt. Denna stackars gris hade drabbats hårt av kylan. Dagböckerna berättar ofta att man spunnit svinahår. Det tycks som regel ha varit en beställning av rep. Spunnit svi nahår åt Israelsson i Sunneryd, åt F Palm, åt Krans, åt F i Haddåsen, åt Petter i Glasfall, åt Jon i Smedstorp, åt Johan i Bodebol och åt Frans i Skog. Detta var bara ett litet antal av alla som dagböckerna nämner. Prästapengar och andra skatter Skatterna i gamla tider var annorlunda, jämfört med da gens. Jag läser i dagböckerna att Frans betalade präs tapengar. Två gånger om året skedde detta. Beloppens stor lek växlade, en summa i februari och en i september, till sammans ungefär tre kronor om året. Prästapengarna betalades särskilt. Skatterna bestod för övrigt av kommunalskatt och kronoskatt. Därutöver skulle han årligen lämna råg och korn till sockenmagasinet. År 1880 uppgick kommunalskatten till 2:58 och kronoskatten till 6:76. Därtill kom sex skålpund råg och sex skålpund 21 korn. Ett skålpund var 0,425 kg. Kommunalskatten detta år betydde för hans del 1:05 till fattigvården, 1:48 till skolan och 0:05 till djurläkaren. Kommunalskatten hade lite varia tioner, vissa år vägskatt, till järnvägen etc. Prästapengarna ingick senare i kommunalskatten. År 1910 betalade Frans 4:63 i kommunalskatt och däri ingick 2:35 som avsåg kyrka och skola. Men det var inte bara prästen som skulle ha betalt. Klockaren skulle också ha betalt för sina mödor. Den 1 mars 1886 gick Frans till Ödeshög. Han sålde ett kalvskinn för 2:45. Sedan betalade han klockaren för två år och det kos tade 1:10. Han köpte sedan droppar för 12 öre och svavel för 6 öre. Detta var en vacker dag och han hörde lärkan dril la i skyn. Nästa dag såg han vildgässen flyga över byn. Åter till skatterna. Kronoskatten betalades vid särskilda kronomöten. Oftast betalades den genom att någon från byn gick som bud och betalade skatten för alla. Detta framgår av dagböckerna. Goda grannar Dagböckerna ger en bild av god grannsämja. När det behövdes hjälp fick Frans hjälp av sina grannar. Alla hjälp tes åt. Alla umgicks, som grannar och som vänner. Det myllrade av människor, på åkrar och ängar och på vägarna. Där fanns bönder på sina gårdar, med drängar och pigor. Där fanns torpare och backstugusittare, där fanns skräddare och andra hantverkare. Mer än 600 människor fick sin utkomst i de 19 byar som hörde till Stavabygden mot ungefär 100 idag. Alla fick slita hårt för sin överlevnad. Alla var strängt sysselsatta, från morgon till kväll och ibland långt in på nätterna. Det fanns gott om arbete. Alla behövdes. Sådant som man inte kunde klara själv fick man hjälp med. Att hjälpas åt gjorde det möjligt att överleva. Dagböckerna har mycket att berätta om hur människor na hjälpte varandra. Den som ingen häst hade fick hjälp av en granne som hade häst. Behövdes en transport till torget fanns det grannar som ändå skulle åka till torget och gärna tog med lite till på lasset. Väder och vind Väder och vind gavs åtskillig plats i dagböckerna. Livet på gården anpassades efter rådande väder. Att få god års växt krävde omväxlande regn och sol. Att få in skörden i gott skick krävde torrt väder. Dagböckerna talar därför om regn och snö, om köld och värme. Där berättas om när sädesärlan och lärkan kommit. Där berättas att Lotta den 7 maj 1888 hört den glada göken i öster. Redan då hade göken en roll som budbärare. Det be rättas också när vattnet börjat rinna i bäcken tidigt på vå 22 ren, och när isen och snön försvunnit. Där berättas om sådd och skörd, om torka och regn. Där berättas om snöstormar och om hur barnen då inte kunde gå till skolan. Kyrka och missionshus I gamla tider var det kyrktvång. Alla skulle gå i kyrkan, åtminstone varannan söndag. I mitten av 1800talet hade tvånget lindrats. Dessutom hade missionshus byggts här och där. Men de flesta gick ändå till sockenkyrkan ibland. Dagböckerna anger när Frans och Lotta gick till kyrkan i Ödeshög. Där står också om de gått till nattvarden. Men ibland gick man till andra kyrkor, till Stora Åby och Adelöv. Sonen Carl gick den 15 april 1888 till Visingsö kyrka. Han gick över isen och det var 10 plusgrader. Till missionshusen gick de oftare. Missionshuset i Stava låg närmast men ibland styrdes stegen också till Bultsbol och Haddåsen, och ibland ända till Klöverdala. Familjen del tog aktivt i verksamheten i Stava missionsförening. Det be stod för Lottas del av att delta i symötena (arbetsförening) som hölls varannan vecka. De hölls i hemmen efter särskild turordning. Ofta hölls symöte på eftermiddagen och sedan samling på kvällen i samma hus. Då var det någon från missionsför eningens styrelse som läste och lade ut texten. Ofta gjordes det av Johan Nätt, som bodde granne med Klintagården. Han hade meriter som predikant i de missionshus som fanns i närheten. Men han var ingen heltidspredikant. Han var bonde. Möten i missionshuset hölls av kringresande predikanter och i dagböckerna är dessa namngivna. Vi ser hur Frans och hans familjemedlemmar efter långa arbetsdagar gick långa vägar till kyrkor, missionshus och samlingar. De gick till torgen i Ödeshög och Gränna när så behövdes. Dagböckerna säger inget om ont i knän eller höf ter som är våra dagars problem. Plockat krösa och kokat krösamos Augusti månad var bärmånad. Inte bara körsbär eller bär som fanns i trädgården. Skogens bär skulle plockas. Det var hallon och blåbär och krösa. De plockades i skogen på gårdens marker. I gamla tider gick man inte på andras mar ker och plockade bär. Allemansrätten var då okänd. Framför allt tycks det ha varit krösa och hallon, av dag boken att döma. Att plocka krösa och att koka krösamos är sådant som dagböckerna omtalar. Men ibland nämns också blåbär. Det gick också att sälja bär på torget eller till andra och få inkomster. Det blev promenader till torget i Ödeshög. 23 Den 9 september 1913 var Hilma på torget i Ödeshög och sålde fyra kappar krösa och fick för detta sju kronor. Fyra kappar motsvarade ungefär 20 liter. Den 7 juli 1917 såldes åtta liter hallon och blåbär á 40 öre för 3:20. Detta år låg Iiterpriset på 40 öre. Den 10 juli såldes ett kg torra blåbär för 2:50. Att torka bär och frukt var i gamla tider vanligt. Och åren gick Åren gick. Krig rasade runt om i världen, men vårt land klarade sig undan krigets fasor. Dagböckerna talar inget om världshändelserna. Om krigen sägs inget. Men den 45 okto ber 1916 var 23 krigare i Stavreberg över natten. Sålt kaffe och mjölk till 23 man uppges i dagboken. Det var troligen något förband från Linköping som var på manöver. År 1897 dog Greta, modern till Frans. Kvar i hemmet bodde Frans och Lotta samt deras barn Karl, Tekla, Jenny och Maria. Lotta dog 1906. Dagbok saknas för den tiden och vi kan i kyrkoboken se att Lotta dog av magsjukdom. Karl och Tekla lämnade hemmet och därefter var det bara Frans med sina döttrar Hilma och Maria som bodde på Klintagården. Hilma och Maria stannade sedan kvar i hemmet. De gifte sig inte. Sonen Karl gifte sig 1902 med Edla Josefina Palm från Porsarp, då piga i Munkeryd. Om deras bröllop finns en notis i ÖstgötaBladet från den 29 maj 1902. I torsdags sammanvigdes av pastor J Wernborg målare mästaren Karl Gustafsson från Stavreberg och Edla Palm. För att visa sin tacksamhet och erkänsla mot bruden, som en längre tid innehaft plats hos lantbrukaren Johan Magnus son i Munkeryd, hade denne med fru i sitt trevliga och vän sälla hem, där vigseln förrättades, anordnat en storartad bröllopsfest och härtill inbjudit ett 60tal släktingar, vänner och bekanta till såväl brudparet som värdfolket. Festen bar en värdig prägel och hedrar båda parterna. Karl och Edla bodde i Stavreberg fram till 1908 då de flyttade till Björkenäs i Harsbol, en grannby österut. De fick sex barn, däribland dottern Anna, född 1907. Edla dog 1914. Anna kom några år senare som fosterdotter till Stav reberg, till sin faster Jenny och hennes man Ernst som var barnlösa. År lades till år på Klintagården. Frans och hans döttrar Hilma och Maria brukade gården så som tidigare. Frans köp te stutar och tämjde dem. Efter någon tid sålde han dem och köpte nya, mindre stutar. Frans blev på detta sätt en erfaren stutatämjare. Han använde sina stutar till tyngre körslor. Vi kan anta att stutarna haft sin andel i odlingsarbe 24 tet. De har på stensläpa fraktat bort stenarna till en sten mur, stenrös eller kanske till stenbron nedanför gården. I augusti 1908 inträffade en olyckshändelse. Frans var sysselsatt med gödselkörning. Stutarna var förspända och drog en gödselhäck från ladugården förbi den stora linden vid vägkanten och nedför backen mot stenbron. Där hände något. Vi låter ÖstgötaBladet berätta: Hemmansägaren Frans Johansson i Stavreberg var en dag i förra veckan sysselsatt med gödselkörning. Då han skulle köra över en bro krånglade oxarna. Lasset välte där vid ned i diket och föll på Johansson som skadades ganska svårt. Dr Hemming efterskickades. Han konstaterade att Frans fått bröstkorgen inklämd och flera revben bräckta. Huruvida han kan komma sig är ovisst, skrev tidningen. Visst kom han sig. Frans frisknade till. Dr Hemming hade också åsikter om platsen där olyckan skedde. Där är så brett att han tyckte olyckan var onödig. Dottern Hilma var förtretad över doktorns åsikt. Men visst är bron bred, efter dåtida synsätt. Alla stenarna där har förresten Frans och stutarna dragit dit under årens lopp. Dagboken för denna tid när olyckan hände har förkommit, men kanske linden som står ovanför backen kan berätta. Den var åsyna vittne till händelsen. Frans var 67 år vid denna händelse. Han var till åren kommen. Hustrun Lotta hade dött två år tidigare. Men Frans var ännu frisk och stark. Han skötte sin gård med hjälp av döttrarna Hilma och Maria. Lite hjälp av gran narna blev det också, som vi kan se i dagböckerna. Ibland var också sonen Karl hemma och hjälpte till. Maria var sjuk ibland. Den 3 oktober 1920 tillkallades doktor Bergholtz. Hans besök kostade tio kronor. Maria frisknade till efter ett par veckor. Men Maria var inte av samma sega virke som sina syskon. Detta var också en anledning till att hon och systern Tekla en tid vistades vid Djursätra Brunn i Västergötland. Tekla var kanske med som sällskap. De åkte båt från Häst holmen till Hjo och sedan kunde man åka tåg ett par mil. Här fanns brunnspredikanten Sven Karlsson som ibland också var i Stava missionshus och predikade. Han är också omnämnd i dagböckerna. Det var flera från bygden som åkte till denna hälsobrunn. Jag tror inte det finns så många brev från hälsobrunnar bevarade. Därför följer här detta brev från Maria och Tekla: 25 Brev från D jursa'fra .7 7 juni 1908 Till herr Frans Johansson, Sfafverberg, Odeshog Guds frid/ J' ag vi//e åfer/gen skrifva några rader. l/i ha nu vari 7* har fjorfon dagar c? bo'r ja a//fså ve fa om /ifef av hvar je. Idag ha vi vari f hos dokforn Igen och fo'rnyaf våra badsed/ar. l/i fågå di f hvarje onsdag. J' a fick /ov aff slippa magspo/ning nu men Tekla får hålla på. Men massa ge får jag denna veckan också Vi a'ro någof så när krya men baden so' ker en så en blir så fro'ff. Undrar så myckef hur ni mår. Hur är def med pappa, vore godf ni finge vara friska. Vi fick ej någof bref idag vid ka'/ /an. Får se i morgon. Idag ha vi den varmasfe dagen vi haff sedan vi kom hi f. Tek/a har varif och fåff so/bad nu. Def får jag inga. F/a'skef ska'mdes ej borf för oss och ej blev vi fo'rbjudna aff a'fa def he//er, Sna'lla Hi/ma/ Vi har fåff eff bekymmer ska du fro, na'm//gen def vi fo'rsfc? aff bro'def ra'cker nog ej för oss. Kunde def vara moj//gf för er aff skicka oss /ife 7”. Men def blir väl sfora besva'r fo'r eder med sk jufs och allt Du kunde ju ej beho'va baka /impebro'd, b/off vi har något Ej forkar def he//er, fy def varar /enf i källaren. Om Hagers e//er Ernsfas hade en korg aff låna oss. Vi kunde få köpa brod, men a//f är så dyrf. Augusf och Calle har fåff fi/l sig maf. Car/i 5vemb var har i sondag hos Augusf. Def andra vi har fror vi ska// räcka. Kamrern sa i går aff vi får fem fe veckan fri, så Augusf och vi får väl /ov aff sfanna. B/i ej oro//ga fy vi är ej ufan brod, men jag vi// skriva nu, fy du behöver ju fid på dig. Def är väl ba'sf aff skriva samma adress som på bre ven, e//er Badgafan nr 54 M L, adress L jungsfrom, D jursa'fra, Varsås. Om en sfund ska vi gå och fa sa/fbad båda. Vi får fa fvå bad om da gen denna veckan. Nu är vi 14 badga'sfer hos herr L jungsfrom. (Han sår sin råg idag, herr L). De har så myckef kafferep har på rummen ska ni fro, såå. De bjuda varandra och va'rdfo/kef c? baderskorna osv. De sisfa som kom hi 7* har nu dukaf fi/l eff kaffebord i fra'dgården. Men def bo'r jade regna. Idag är def forsdag. Men 0 vi/ken naff vi /e vaf o'ver. Undrar hur ni haff de 7”. âi ve âud aff ingen skada ske ff där hemma. A//a på o'vre vc? ningen sam/ades på eff rum, def var eff fo'rfa'r//gf åskva'der. l/i /ade oss /ife mi ff i naffen men k/. fre gick vi upp Igen. Frun kom och va'ckfe i alla rummen. Hon var så uppskakad. Åske/d synfes på några håll men har är alla be varade. En asp vid missionshusef var spingad då vi kom di 7* idag. Från Korsberga skickar de hi 7* med de som åka eme//an def som kommer fi/l badga'sferna. Om def ginge c? /agga våra bomu//sfrojor (b/u sa fe bomu//sk/c'idningarna) i korgen också. Vi mc? så illa i våra varma b/u sar då då' är så har varm f. Kragen fe min är i en /ifen låda i dragkisfan. Var snäll fa eff /ifef kapp fo'rk/a'de åf oss var också, vi har /orfaf ner dem vi har. Var god uppfy/l vår onskan. Vi får ersa'ffa någof då vi kom mer hem. J' ag får nu avs/ufa mi ff bref med många ka'ra ha'/sningar fi/l eder från oss båda. Nu ska vi gå fi/l porfen med brevef. Onskar vi 26 finge eff snart Hur går def med sfufa, går de sf///P Undrar också hur def är med _gr/'Sen och kycklingarna å Mall' säger Tekla där hon siffer. Hälsa Ernsfas och Ca//as från oss, sysfer//gen Mar/'a Gusfa fsson. Den 24 oktober 1920 blev Frans sjuk. Predikant Ceder borg kom på besök den 5 november. Den 15 november var Frans i farten igen. Ernst och han sågade då ned en björk stubbe i betet. Den 6 februari 1921 var Frans åter sjuk, och då var det allvarligt. Vakat hos pappa säger dagboken. Den 11 novem ber kl. 11.45 dog pappa. Kyrkoboken uppger att Frans avled 11 november 1921 av ålderdoms avtyning. Han begrovs den 25 november. Systrarna Hilma och Maria bodde ensamma kvar på Klin tagården. De arrenderade ut gården. Det var grannar från Stora Krokek och Stavreberg som drev gården vidare. År lades till år. Hilma och Maria fortsatte som tidigare, frånsett attjorden brukades av en arrendator. Hilma hjälpte grannarna med tvätt, med röjningsarbete, med trösk och bakning. Arrendeavtalen var noga preciserade med arrendatorns alla skyldigheter. Han skulle bl.a. årligen uppsätta ny gär desgård till viss längd Men tiderna förändrades. När Annas man Karl år 1940 skulle överta arrendet blev det åter tal om gärdesgård. Men Karl lovade ingen gärdesgård. Då blev Hil ma arg och gick in i huset. Systern Maria insåg realiteterna bättre och hon lovade Karl att han fick göra som han ville. ' ..'_. 1 ' i, . | I ._IL I* årdenomrig .J' FHilma, Ida Häger och Maria på Klina 1940. 27 För åren 1922 1938 saknas anteckningar i dagboken. När vi 1939 åter kan följa livet på Klintagården kan vise att Maria är sjuk då och då. Deras brorsdotter Anna gifte sig med Karl från Smedstorp och de blev sedan bönder på den gård i norra delen av Stavreberg som Jenny och Ernst förut haft. Den 15 april 1941 fick de en pojke som döptes till Yng ve. Han bor fortfarande kvar i Stavreberg. Maria var mer och mer sjuk. Hela april 1941 låg hon sjuk. I maj uppger dagboken att Maria imaj suttit uppe lite. Efter midsommaren började hon gå uppe lite, står det igen. Men sedan blir hon åter sjuk och dagboken berättar att Maria legat sjuk, månad efter månad. Det är Hilma som i dagboken berättar om sin systers sjukdomstid Maria sjuk även denna månad. Den 29 augusti 1943 försämrades hen nes tillstånd. Man turades om att vaka hos henne. Den 6 september 1943 avled Maria. Hennes sista resa blev med likbilen dagen därpå till Ödeshög. Hon begravdes den 15 september 1943. Systern Hilma åkte bil till begravningen i Ödeshög den dagen. Det kostade två kronor. Dagen därpå, den 16 september var Hilma hos Engdahls och plockade potatis. Denna potatisplockning var den sista noteringen i dagboken. Hilma var ensam kvar på Klintagården. Hon var 66 år. Men hon bodde inte ensam kvar där. Hon flyttade till Judit Engdahl som bodde längre norrut i byn. Där bodde hon till 1948, då Judit Engdahl flyttade från Stavreberg. Då dog också Hilmas syster Jenny i Stavreberg. Jennys make hade dött tidigare och deras gård hade övertagits av brorsdottern Anna och hennes man Karl. Dit flyttade Hilma 1948. Där bodde Hilma fram till 1970. Hon avled detta år på sjukhuset i Vadstena. Hon hade uppnått hög ålder, 96 år. Jag frågade Yngve hur Hilma hade det på sin ålders höst. Jo hon var frisk och hon hjälpte till i hushållet svarade Yng ve, men hon levde ett liv i stillhet. Hon var mest hemma. Hon satt ofta och bläddrade i sina gamla dagböcker. De var sönderlästa och var mest lösa lappar. Hon levde i en tanke värld från flydda dagar. Ibland kunde hon berätta om min nen och händelser från förr. Men när någon frågade henne, eller bad henne att berätta om något blev hon tyst. Hon kunde inte berätta på beställning. 28 Hilma i en tidnigsartikel på 1960talet. Högra bilden visar det väggur av trä som omnämndes i bouppteckningen 1857. Ibland kom någon journalist och intervjuade henne om gamla tider, och om stenkyrkan. Hon kallades då för sago gumma. Det tyckte hon inte om. Dagböckernas författarinna lämnade jordelivet men an teckningarna togs till vara och skrevs ned med skrivmaskin. Idag finns de samlade digitalt i Ödeshögs Hembygdsbok. Här finns dagböckernas anteckningar om krösamos, om sådd och skörd, om göken som gol i öster och om vildgäs sen som flög över byn. Målarmästaren Jag har förut nämnt att Karl gick i lära hos målaren Kru se. Sedan drev han egen rörelse i bygden. Han målade ut vändigt och invändigt och han spände papptak. Han målade slädar, vattensåar, byttor och baljor, skänkar och stolar, dragkistor och shiffonierer. Hans dagböcker kan berätta om målandet. Den 11 januari 1888 hade han målat en fruntimmersby rå åt Manda Johansson i Stora Krokek. Han målade några dagar dessförinnan en gravvård åt Carl Israelsson i Sunne ryd efter Johan i Lakarp. Gravvårdar förekom ibland i dag boken. Liktexter är också omnämnda. 29 När jag läser hans dagbok konstaterar jag att i bygden förekom omfattande hantverk. Möbler tillverkades i stugor na, redskap och nästan allt som användes i det dagliga livet. Mycket av det som tillverkades såldes på torget i Ödeshög. Jag ser i dagböckerna att Karl ibland målade amerikakof fertar. På åtskilliga ställen i Amerika står kanske de koffertar som han målade. Jag kommer senare att skriva en särskild berättelse om hantverket i bygden. Vad mera Denna berättelse börjar närma sig slutet. Det finns mycket mera att berätta, men denna berättelse kan inte rymma allt. Kanske börjag nämna att Frans vid flera tillfäl len av tingsrätten utsetts som god man. Uppdragen gällde att bevaka rättigheterna vid arvsskiften för personer som flyttat till Amerika och som hade släktingar i Stavreberg. Frans hade enligt uppgift lärt sig att läsa men hade svårt för att skriva. Men han hade gott förstånd och kunde på bra sätt redovisa sina förvaltningsuppdrag. Jag stannar till en stund invid linden mitt för stugan på Klintagården. Det är ett kraftigt och högt träd med stort grenverk. Det har sått härjust vid vägkanten sedan 1850. Nedanför vägen ligger Broängen. I huset på Klintagården bor sedan våren 2013 en barnfa milj. Då och då stannar en bil till och några besökare vandrar upp över kullen till stenkyrkan. En gång om året, i början av juli brukar missionsförsamlingen i Stava hålla ett möte där på fältet invid kyrkan. Dagböckerna ger en harmonisk bild av familjen på Klinta gården. Det var gott om vänner. Frans var djurläkare och det bidrog säkert till vänskapen. Alla borde skriva dagbok. Själv harjag skrivit dagbok se dan 1953. Där finnerjag mitt liv allt sedan jag var 18 år. Tveka inte, sätt igång och skriv sägerjag till dej som läser denna berättelse. Det är Yngve i Stavreberg som lånat mig dagböckerna. Han har också bidragit med många minnen från gångna ti der, muntlig tradition som det heter. Han har i hela sitt liv bott i byn. Han har i många år innehaft och brukat fyra av gårdarna, däribland Klintagården. Frans var morfars far till Yngve. 30 Nu har Yngve slutat med bondelivet men bor kvar i föräI dragården i norra delen av byn. Han skriver dagbok varje dag sedan många år, mest om vädret. IYngves hus i Stavreberg hänger ett gammalt väggur. Det är vägguret från bouppteckningen 1857. Det var det som Greta hörde i sina tysta stunder när hennes man och en son hade dött i rödsoten. Nu hänger det hos hennes son sons dotterson Yngve. Men det har slutat mäta tiden. Vägg uret hörs inte längre. En stor del av året bor min hustru och jag i Stavreberg och på våra promenader går vi ofta förbi KIintagården. Jag stannar till där på vägen vid den gamla linden. Vindens sus i trädkronan kanske har något att berätta. Lyss till den Iin dens susning. Jag tackar dagboksskrivarna på KIintagården. De har gett oss en god bild av gångna tider, från vardagslivet på en liten gård i Holaveden. ViIdgäss i fint ordnad pIog flyger ännu då och då över KIintagården. Naturens ordning är densamma som förr. Dagböckernas viIdgäss fortsätter med sin givna ordning. Vattnet i bäcken porIar som förr. Vår, sommar, höst och vin ter avlöser varandra, som förr. Denna berättelse har vuxit fram under åren 2013 och 2014. Jag tackar Yngve för att jag fått Iäsa dagböckerna och för lån av foton och vad han i övrigt bidragit med av minnen från förr. Jag är tacksam för att jag fått skriva denna berät teIse. Dagböckerna finns på biblioteket i Ödeshög för den som vill läsa dem. Det som jag berättat här är bara en liten del. Stavreberg i oktober 2014 Arne Ivarsson 036/71 32 33, 070/720 18 75, (arne.ivarsson@out|ook.com) 31