Klockar Carlholm hänger upp sin violin

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

Klockar Carlholm hänger upp sin viol Den gammalsvenska julen möter oss här i en detaljrik skildring. Det var en lång rad festligheter, ända tills klackar Carlholm från Västra Tollstad * flitigt anlitad spelman vid tjugondag Knut hängde upp sin. violin och vardagen vidtog. Kapitlet är så långt och handlar om så månghanda ting, att det här återges något förkortat. Författaren börjar här med att från studentrniljön i Uppsala minnas den glada ungdoms tiden bland vänner i hembygden. Visserligen hade jag hört min fader väl hundra gånger omtala sin Upsalatid såsom den lyckligaste under sin lefnad, och äfven många andra äldre män hade jag hört beskrifva sin studenttid såsom en glad tid, men likväl hade jag svårt att fatta detta, då man ju egentligen var i Upsala för att ta examen det förskräckligaste jag dittills gjort mig begrepp om # och att man i Upsala hufvudsakligen saknade sälskapslif. Jemnåriga af samma kön hade man ju der till öfverflöd, men huru var det möjligt att kunna lefva utan fruntimmerssällskap, hvilket var det jag mest värderade (på den tiden fanns inga kvinnliga studenter). Julens fester och lekar Det ställdes väl i utsigt ett intressant familjelif äfven i Upsala, dels hos erkebiskopen, dels hos åtskillige professorer af min faders gamle Vänner, men det var icke detsamma som vi redan hade der hemma i vår ort, der alla grannarna voro nästan såsom utgörande en familj, alla kallade hvar andra du7 ynglingar och flickor, och alla eller många af dessa flickor voro så vackra och icke allenast det, utan så glada och trefliga; och när jag tänkte på Hedda och Carolina och Gustafva och Jeanette och ortens alla skönheter när och fjerran, och att jag nu måste skilja mig ifrån dem, icke mer leka hök och dufva eller kurra gömma eller ”skrymt” eller springa 105 sista paret ut _ den ljufva sommartiden förstås, på Söndagseftermid dagen, efter att ha träffats vid kyrkan och på kyrkovallen ha gjort upp hos hvem man skulle samlas, hvilket mest gick i sin gifna tur « och om vintern på kaffe klockan 3, icke senare, för att kunna ”hinna med” någon ting, och det i skumrasket framför eldbrasan börjades så oskyldigt med ”liten lefver än” eller 7,gömma ringen” eller ”fria på narri” eller ”sitta på understol” eller 7,nosa björn”7 eller ”leda varandra på grön äng” eller ”fiska i min faders rike”, och öfvergick så småningom till ”låna eld” eller ”blindbock” eller ”skära hafre” eller ”räf och gås” eller 7”stekta harar, gödda svin” eller ”fria till Simon i Sälle” eller ”kom, kom, min lilla vän, ska vi nappa!”7 _ med eller utan panter, men helst med panter, och ju fler desto bättre, så att det samlades hela stora schalar fulla, när hattkullen ej längre förslog, hvarifrån med den största opartiskhet drogs upp ringar och broscher och örhängen och näsdukar och handskar och perlband och lorg netter och berlocker och pennknifvar och nålhus och saxar och trådnystan och skjortknappar och allt hvad lösöre som fans, och så hvar det att ”långhänga” och ”stå i brunn” och ”tigga på polska” eller, om nåd skulle gå före rätt, sjunga en Visa eller berätta en historia _ till dess inga mer panter funnos att fiska upp ur hatten eller schalen. Det hvar egentligen medan det ”dukades” (till supén) som pantlekarne florerade. Då kördes ungdomsskaran ur matsalen och in i någon liten trång sidokammare, der det behöfdes att vara goda Vänner för att finna utrymmet stort nog. Men det var icke så noga; fick man inte plats, så satte man sig i knät på hvarandra. Men icke all ungdom samlades der heller, ty först och främst döttrarna i huset, som skulle ombesörja dukningen och sedermera vid bordet be strida uppassningen, utgjorde undantag och med dem en och annan af deras väninnor, som ville biträda dem i deras Marthasbekymmer. Äfven af ungherrarne deserterade en och annan en trappa upp på 77gästkammaren”, der de äldre herrarne, insvepta i ett tjockt moln af tobaksrök, sutto och drogo sin spader eller slogo ett slag i brädet, mycket ifriga hvem som skulle taga priset « en sexstyfver w som paraderade på skiljobalken mel lan de begge hukarne. Men fruarna, hvar höllo de då till hela tiden? I köket naturligtvis. Huru kunde de trifvas annorstädes än der? Derföre såg man dem också, strax efter det kaffet var drucket, försvinna den ena efter den andra genom den där dörren, som aldrig fick stå igen och hvarje gång den öpp nades förrådde supéns mysterier genom doftet af en stekt hare eller en risgrynskaka eller crême brulée _ allt under musik af obligata mortlar, vispar och fräsande stekpannor. “Ingen skilsmessa är så tung som den ifrån ungdomen" Den som icke är uppvext på landet har aldrig haft någon ungdom. Och ingen skilsmessa är så tung som den ifrån ungdomen; och dubbelt tung blir skilsmessan om man på en gång säger farväl åt ungdomen och landet. Man kan icke alldeles skiljas derifrån, ty tanken återvänder alltid dit. Äfven stadsbon söker sig gerna hvarje sommar 7,åt landet”. Han 106 kallar det sommarnöje. Hvilken svag imitation af glädjen på det verkliga landet, som icke är inskränkt till en årstid, utan varar året om, från nyårsdagen till nyårsaftoneanos oss i Åby firades nyårsdagen med stor musik i kyrkan, som föranstaltades af organisten. Orgelverket var då för stärkt af tre eller fyra extra instrument, trakterade af musikanter från något af regementena. Bland dessa fick trumman ej saknas och syntes mig göra en dråplig effekt i koralerna, men sina hvirfvlar, crescendo och descrescendo under fermaterna (ett dröjande över notens tidsvärde). Musikuppvaktning i nyårsnatten Den morgonen väcktes vi af musik utanför fönstren ännu före dager, det vill säga, i fall vi icke voro vakna förut, ty vi hade oss väl bekant hvad som vore att förvänta och lågo derföre från tidigt på morgonen och lyssnade till desse virtuoser, som vi efter akustisk beräkning trodde oss kunna bedöma vara än i den, än i den granngården och utföra sin ikon sert, hvarmed de hade börjat redan klockan fyra på morgonen, men fingo ej komma till prestgården förr än klockan sex, för att icke väcka oss allt för tidigt. Sedan musikanterna gått var det att i salen duka ett stort bord för nya frukostgäster, ty der väntades såsom gratulanter ståndspersonerna bland sockenborna nästan mangrant, hvilka infunno sig klockan mellan åtta och nio och, efter utvexlade välgångsönskningar, hvart efter de komma und fägnades med en frukost enligt gammalt julprogram, hvarom man vid första anblicken kunde öfvertyga sig, då man på det rikt besatta bordet såg de rågade korgarna med ”grannt” bröd, finsiktadt rågbröd, limpa, vörtbröd, hvetebullar, välbesatta med russin, och det gula saffransbrödet, den stora kokta skinkan, väl beströdd med rifvet bröd och med smalbenet omlindadt med sirligt klippt papper, och den varma, ur ugnen just komna smörtårtan, som hörde till chokladet. Denna frukost togs på stående fot, ty det led till kyrkdags, och när det ringde samman ille gerna hvar och en vara på sin plats, framför allt de bland de nyår önskande, som ex officio måste vara der, såsom klockaren och kyrko värdarne, och så var det för slädarne, hvaraf 7”stallgården” stod full, att ”köra fram” den ene efter den andre, för att hemta sina herrskap, och det hvar ett pinglande af de många bjellrorna och ett frustande och gnäggande af de många hästarne, som blifvit litet otåliga öfver att stå och vänta och ”lågo på tömmen” för att ”spänna å stad” med sina resp. släd don, vare sig i ”rack”7 eller ”ryss” eller kappsläde, modiga af den goda julförplägningen, som började dopparedagen och slutade med Knut. 107 om”, \_ , Bjudningarna grep in i varandra som länkarna i kedjan Hvad det dansades denna tid, d.v.s. från och med annandagen (jul dagen tillbragte hvar och en hemma hos sig) till och med tjugondagen. v' Bjudningarna grepo in i hvarandra lik länkarna i en kedja, och det hvar med knapp nöd man emellanåt var hemma några timmar på förmiddagen, och denna tillbragtes då mest med att sofva, ty när man dansat tills det var stor dager och tagit glöggen, druckit kaffe samt frukosterat och så inberäknadt tiden, som åtgick för hemresan, så var det redan långt lidet j; på morgonen, och mången gång kom man icke hem alls på två, tre dagar, utan reste hela sällskapet från ena stället till det andra, efter att hafva slumrat några timmar i ”syskonsäng” på golfvet, med en kudde under hufvudet, ingenting annat. ü Någon trötthet kom icke ifråga _ det var som om man varit av jern icke heller några tunga ögonlock, och var det något som tyngde* sinnet7 så var det att det var jul endast en gång om året, ty man _ d.v.s. ungdomen skulle gerna haft lust att fortsätta med detta lif året om. Och de gamla voro icke stort bättre de heller; när gubbarne fingo sin kittel med varmt vatten mellan sig på golfvet och en sockertopp och ett dussin citroner och ett par kannor arrak och en citronklämmare och en punschslef, och L började brygga och togo i ring och dansade omkring och sjöngo ”varen välkommen, Jöns Andersson”, eller någon annan gammaldags Visa, så kunde man knappast tro att detta var samme allvarsamme män som med undantag af denna karnevalstid så förträffligt skötte sin jord eller sina i . masugnar eller sina embeten och sysslor. Men med ”Knut” var det också som om det fallit en bom för alla nöjena; julborden afdukades och leksakerna inlästes i sitt skåp, för att icke framtagas förr än nästa jul, 7”vagnarne” nedtogos af vinden och började surra i pigkammaren, slöjdredskapen framtogs åter i dräng stugan och klockar Carlholm hängde upp sin viol på väggen. Organist och DENNA BILD TOGS VID FRU ADA EKBERGS BRÖLLOP ›; andra äktenskapet på Stora Hotellet i Ödeshög sensommaren 1906. Personerna har identifierats ao fröken Ingeborg Löf, Ödeshög. Från vänster stående: fruarna Elisabeth Wernborg, Frida Lejon och Anna Anders son från Sädergården, den senare nu bosatt i Linköping. Sittande: fröken Ingrid Fredriksson, gift med kantor Richard Johansson, St. Åby, kantor Emil Augustinsson, godsägare A. J. Andersson, Orrnäs, Magnus E. Berg, hr Bard, St. Åby, broder till bruden, Erik Wernborg, kovmminister J. Wernborg, brudgummen Fredrik Ekberg och L 7%Q»MM bruden Ada, hotellets innehavarinna, hennes son Karl i ett tidigare äktenskap, fru Norrlander, tidigare ägare av hotellet, fru Bard, Stora Åby, fru Åman, Stora Ãby, 4 fru Eva Rydell, fru Amanda Fredriksson, konduktör Fredriksson ytterst i profil. Vi ), dare bland gästerna fabrikär A. L. Bäck, (bakom Bard), handl. A. Nöjd, fanjunkare ' Teodor Werner med fru Anna, plåtslagare Rydell, andra man fr. höger högst upp, järnhandlare Emil Johansson syns till vänster om Nöjd snett över Bäck. Fru Ingrid Johansson är ännu bosatt i Ödeshög. De tre pojkarna i gröngräset är från vänster Folke Löf, Martin Augustinsson och, Arvid Werner och flickorna är Elsa Werner, Märta Augustinsson, Elsa Holstensson, Ingeborg Läf, systerdöttrar till bruden följer och därefter Tyra Berg. 108 109 ;____.l___ Fredrik och Ada Ekbergs bröllop på Stora Hotellet, Ödeshög, sensommaren 1906. Se vidare på nästa sida. klockare i Vestra Tollstad, var den mest anlitade att spela till dans på julkalasen. Han spelade sjelf violin och hade tvenne biträden, af hvilka den ena, en sockenskräddare, blåste klarinett och det andra, en kollega från någon grannsocken, ”höll basen” på violoncell. Med hvilken hjert klappning hördes icke de första tonerna, då desse konstnärer började stämma i sin vrå bakom bordet med de två ljusen och de små not böckerna på! Julbaksprov till grannarna Det var en sed i orten att då det bakades till jul, skickade grannarne till hvarandra prof på baket af alla sorter. Ett särskildt bak gjordes af så kalladt ”fattigbröd”, ty till jul erhöllo de ”begärande” (kommo mest från främmande socknar utåt slätten) icke stycken af bröd i sin påse, såsom eljest vanligt, utan hela kakor. Folkets bord stod under hela jultiden dukadt med en mängd bastanta saker, hvaribland det rökta svinhufvudet (en reminiscens från hednatiden) intog hedersplatsen. Hvar och en af husfolket hade också sin julhög ”grannt” bröd framför sig på sin plats, men af detta skars under julen nästan intet, utan låg der mest som ett skådebröd, för att när julen med tjugondedagen var ute, af hvar och en som disponerade ”högarne” göra presenter deraf till föräldrar eller anhöriga. Att brödet då var hårdt som sten togs icke så noga. Äfven högarne på barnens julbord rördes knappast, med undantag af peppar kakorna och russinen i julkusarna, hvilka vanligen försvunno redan jul aftonen, och samlades detta bröd ihop jemte hvad som var kvar af den kokta skinkan, bringan, köttkorfven 0.s.v. och skickades upp i fattig stugan, der det blef kalas på qvarlefvorna. Äfven i stall och ladugård bestods under julen bättre förplägnad än eljest; på havre, hö och asplöf sparades icke för hästarne, och för hvarje kreatur i ladugården lades julaftonen en ”nek” otröskad hafre, att äfven de skulle veta att det var jul. heller sparfvarne blefvo lottlösa, ty för deras räkning ställdes uppå taket äfven en hafrenek. Julmat av traditionell modell På förmiddagen (julaftonen) buro pigorna upp sina ”vagnar” (östgöta benämningen på spinnrockar) på Vinden för att stå der tills julen var ute, och ”vedvrån” staplades full med ved, så att sådan icke behöfde bäras under juldagarne. När svinhufvudet och fläsket voro kokta julafton (på förmiddagen) och färdiga att tagas ur den stora grytan, kom hvar och en af husfolket med sin halfva eller fjerdedels kaka rågbröd och doppade i flottet, och smakade detta rätt skönt. Jag hade för min del en synnerlig förkärlek för ”folkets mat” och före drog den (som framsattes till deras ”dagvard” icke frukost, ty den be stod endast af ett stycke bröd och förtärdes redan klockan fyra på morgo nen _ klockan nio) framför den tallrik mjölk med ett stycke knäckebröd, som utgjorde ”småherrskapets” vanliga frukost. Folkets dagvard var bas tant, bestod för det mesta af paltbröd med mjölksås eller spickesill med 110 4,,V__ “Wai , 45..” VH___V; , i, 4 ch; ,W _w_ \ , r oskalad potatis eller stekt fläsk och kokta ”jordpära” (potatis). Dessa doppades gerna i enbärssirap eller åtos med krösamos (lingon), syltade med samma slags sirap. Smakade förträffligt, och fann jag mig särdeles lycklig, när jag äfven kunde bli delaktig af denna måltid i stället för den reglementerade mjölkmaten. Ottan började kl. tre Hvad allmogen beträffar, så sof den nästan icke alls julnatten. Dertill var ej tid, om de åtminstone för de mera långväga _ skulle kunna vara i kyrkan till julottan, klockan tre (framflyttades under min fader till klockan sex, hvilket icke skedde utan protester å allmogens sida, som ogerna frångick sin gamla vanliga tid). Mellan julottan och högmessan var omkring en halv timmes uppehåll, hvarunder frukosterades i socken stugan af medhavd matsäck, och hela gudstjensten var för det mesta slut ett godt stycke före dager, så att under hemresan begagnades bloss och kördes i kapp, ty den som först kom hem skulle också först få skörda. Julafton bredde allmogen allmänt halm på golfvet, och fördrefs tiden efter qvällsvarden (östgöten bestod sig gerna sötgröt julaftonen, men grannen, småländingen, åt den kvällen ärter, hvilket för honom var en raritet; mångfaliga gånger, när det led till jul, kom det hem till Ãby prestgård småländingar resande flere mil enkom i det ärendet att köpa en kappe ärter till jul) med att leka ”mussla skor", då hela familjen, hus bondfolk och tjenare, satte sig i en ring på golfvet, med föterna inåt, och sköto emellan sig under benen en sko, som den hvilken befann sig inuti ringen hade till uppgift att ta fatt på. Wallinska psalmboken ogillades Hvarje familj medhade till kyrkan ett ljus, som stacks i ett i bänken för ändamålet borradt hål eller sattes på ett slags af trä svarfvad ljusknekt eller fackla, hvilken då återigen stacks i hålet. Dessa facklor förvarades i sakristian och utdelades så långt de räckte. De öfverblifna ljusstumparne tillvaratogs af klockaren och utgjorde en hans sportel (extraförtjänst). Då ännu sjöngos gamla julpsalmer, blandade med latin, såsom Puer natus in Betlehem (ett gossebarn är fött i Betlehem), hvilken jag tyckte gjorde ett särdeles högtidligt intryck med sin munklatin och gamla svenska. Antagandet af den nya psalmboken (1818) väckte i försam lingarna sådant motstånd, att min fader nödgades hos konstistorium be gära anstånd ett par år med antagandet, och skedde detta sålunda små ningom, mest vid afslutande af äkta förbund, ty enligt gammalt bruk skall i första lysningsdagen fästmannen gifva fästmön en ring, ett par handskar och en psalmbok, och då gamla psalmboken ej vidare lades upp och de i bokhandeln återstående exemplaren snart utsåldes, så fans ingen annan utväg än att till dessa lysningspresenter köpa nya psalmboken, som på detta sättet inom församlingarna förvärfvade sig medborgarrätt. Ännu många år derefter såg man i stolarne liggande exemplar af gamla psalm boken, i sitt nötta och defekta skick vittnande om att de begagnades så länge de ännu förmådde göra tjenst. 111