Komminister Eek och den herrnhutiska rörelsen

Nedan är en textversionen av ett inscannat dokument.

Klicka här för att öppna dokumentet.

Klicka här för att komma till sidan som pekar ut dokumentet.

: Öbøsa'átzg :ffs/1:16.14 . .3 and' Jydáif/Efán Magma « Mg. . ;has :tanter .w ;sagtsp.: çfvøaåáåm. ._V 44': 74601: I? a'cfc › 44, :ghd: 44 Kyrkan på komminister Eeks tid i slutet av 1700talet, då Ödeshög var val'lfartsort. Teckning av Joh. Fr. Kock. Komminister Eek och den herrn hutiska rörelsen Komministern i Ödeshög mot slutet av 1700talet, Claudius Johannis Eek (eller Claes Johansson Eek), är en märklig man i socknens historia. Han föddes i Norrköping 1731, tillträdde komministertjänsten 1767 och var kvar till sin död 1795. Under skolåren påverkades han av den från H errnhut i Tyskland kommande pietistiska rörelsen. Han översatte och utgav traktater från det hållet. Under tjänstgöring i Norrköping ordnade han en skola för flera hundra elever. Genom allt detta blev han uppmärksammad och invaldes i Samfundet Pro F ide et Christianismo (Svenska samfundet för tro och kristligt liv), verksamt i Stockholm. Till samfundet sände han en utförlig skildring av förhållandena i Ödeshög, varur utdrag återges i det följande. Många konkreta uppgifter om Ödeshög finns också i reseberättelser som for varas av Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm. En omskriven rörelse Om Eek och hans verksamhet finns mycket skrivet. Lektorn teol. dr Nils Jacobsson, Linköping, skildrade Eeks verksamhet i korthet 1 Jul hälsning från Linköpings stift 1910 och återkom utförligt till ämnet 1 56 Linköpings stifts julbok 1928. Den senare artikeln är i stora drag åter given i fortsättningen. Utförligaste skildringen av pietismen i Ödeshög och Stora Ãby finner man i teol. dr Nils Rodéns Herrnhutiska och ny evangeliska väckelserörelser i Linköpings stift intill 1856 (Diakoni styrelsens förlag 1941). Därav framgår, att Ödeshög under en del är var något av en vallfartsort. Folk kom långväga ifrån för att höra Eek, ja, det hände att man tog plats i Ödeshög för att oftare få höra hans för kunnelse och ha gemenskap med väckelsefolket. Skalden Samuel Johan Hedborn från Heda har i Minne och poesi berättat intryck av Eek, här återgivna. Hans minne lever också i Eekde Rogierska fonden för skol undervisningen. Han var gift med Anna Catharina Hallman (1735_ 1810). “Ödeshögs sånger” Materialet om komminister Eek och hans tid är så utförligt, att det kunde fylla många tiotal sidor. Här måste vi av utrymesskäl begränsa oss. Det fanns t.o.m. en samling 77Ödeshögs sånger”, förmodligen över sättningar från tyska, tyvärr ej bevarad. Ett prov på dessa sånger återgavs av dr Jacobsson i artikeln i Julhälsning 1910, hämtad ur en då tillgänglig senare försvunnen handskriven eller tryckt samling. ”Wis dig min Vän i såren röda/ För hjertat mitt”, börjar den. Författaren Oscar Löfgren, känd hymnolog, uppger' att han inte känner till denna sång. Ev. kan den ha varit författad av komminister Eek. Docent Hans Cnattingius har be handlat Eek i Svenskt biografiskt lexikon och skriver bl.a. att E. var ”en aktningsvärd representant för det bästa i det senare 1700talets svenska fromhet, i flera avseenden erinrande om Anders Nohrborg och Henrik Schartau”. ”Läseriet” i Ödeshög och Stora Aoby i slutet av 1700talet Av lektor teol. dsr N. Jacobsson I vårt stift uppstod en märklig rörelse i Ödeshögs och Stora Åby för samlingar, om vilken vi få närmare kännedom genom två, rätt så utförliga skildringar, den ena av skomakareåldermannen Abraham Johan Kock i Vadstena (f. 1752, d. 1830), en varm vän av hrödraförsamlingen, som själv ofta besökte Ödeshög, deltog i och ledde de religiösa samman komsterna därstädes och personligen kände en stor del "läsare", den andra av brödrasocietetens ledare i Stockholm, tyske pastorn Johannes Stählin, som i augusti 1800 företog en resa genom Östergötland till Ödes hög, varom han avgivit en berättelse på tyska till hrödrauniteten i Herrn hut. Dessutom har komministern i Ödeshög, magister Clas Johansson (Claudius J ohannis) Eek i en kort självbiografi berättat både om sin egen inre utveckling och om väckelsens början. \ Det utkorade redskapet i Guds hand var den sistnämnde komministern Clas Eek. Han var född i Norrköping 1731, som till handlanden Johan 57 Eek. Han berättar, att Guds ande alltifrån barndomen ej släppt honom ur sin tuktande och handledande nåd. ”Genom de kära F aderliga påminnel serna dag efter dag fick jag ej tillfälle bland förföriske ScholaeCame rader att alldeles rasa ut”. När han efter skolstudier i Norrköping och Linköping blev student i Uppsala 1752, sökte han sin uppbyggelse hos de präster, tillhörande den kyrkligt pietistiska riktningen, som ”fingo nåd att utpeka det slaktade Guda Lambet för oss såsom allt i allom”. Han slöt sig även till de studenter, som samlades till privata uppbyggelsestunder i slutna sällskap. ”Alt ifrån de Ãren blev Samfundsvälsignelser och Nåden i Sällskaperne mig synnerligen omistelig och kär”. Sedan Eek den 14 aug. 1756 blivit prästvigd i Linköping, tjänst gjorde han 17561760 i Östra Ryd och 1760_1767 i Norrköping såsom adjunkt och blev 1758 fil. magister. Under denna tid översatte han och utgav flera av den tyske pietisten J. Fresenius” skrifter. "Ett suparefolk" i 'Ödeshög År 1766 valdes han till komminister i Ödeshög och flyttade i maj 1767 in i dess komministergård. Här utförde han under 27 1/2 år ända till sin död den 11 jan. 1795 sitt viktigaste livsarbete, däri understödd av en trogen maka, Anna Catharina Hallman, som ”från barndomen hade sin Jesum hjertinnerligen kär”. ”Här mottog han”, berättar Kock, ”ett fält, som var aldeles ouppbrukadt, allas hjertan vore uti mörker och okunnig het obrutna, i förstånd och vilja okunnoga; alt hans Prädikande och för hör värkade intet, utan Parti, försmädelse, förtal och dylikt omgaf honom, ja, uppenbar fiendskap lyste ur allas ansigten; det onda tog altmer til och satte honom i en obeskrifelig nöd och ångest, at han föll på den tanken at han kommit hit mot frälsarens vilja”. Själv berättar han, att han de 10 första åren kastade på Guds ord ut noten ”ibland ett hårdt sofvande och obelefvadt suparefolk" men tyckte sig ”i en ganska mörk natt arbeta för gäves”. Man ville icke ens låta barnen och ungdomen komma till förhören och lära sig de första bokstäverna av Guds heliga ord. Sommartiden sam lade han dock de små barnen om söndagsmorgnarna i kyrkan, där han undervisade dem i katekesen och lärde dem psalmverser. I början gick även det trögt, ”för de dumme och okunnige föräldrarnes skull”. Så små ningom vann han dock barnens hjärtan genom sin stora kärlek til dem. “Dessa 'O'deshögar" Under denna svåra prövo och Väntetid fick han dock uppmuntran av en god vän, komministern i Kinna, Stefan Nerenius, som var en brödra församlingens vän och gjorde honom bekant med dess rikt välsignande verksamhet.Ett värmande ungdomsminne lyste också som en vacker löftes stjärna över hans törnbeströdda Väg. I augusti 1765 hade den bekante pietistiske våckelsepredikanten Peter Murbeck då kyrkoherde i Frid lefstad och Rödeby i Blekinge vistats en tid för hälsans vårdande vid Medevi brunn, varvid han besöktes av två vänner, tobaksfabrikören Olof Swartz (f. 1728, d. 1768) broder och kompanjon med den bekante grun 58 JJ daren av den Swartziska friskolan i Norrköping, Petter Swartz) och pastor Eek, båda då bosatta i Norrköping, vilka ville taga ett sista farväl av honom han avled följande år 1776. De följde honom vid avresan ända ned till Stora Ãby. Då de resande kom till Omberg steg de ur vagnen och tog från en höjd en överblick över den vackra östgötaslätten, varvid Mur beck frågade skjutsbonden om kyrkornas namn. Då han hörde namnet Ödeshög, stod, han tankfull en stund, upprepade det flera gånger, varefter han frågade Eek, om han kom ihåg profeten Esaias profetia om öde marken, som skulle blomstra såsom en lilja. Skjutsbonden sändes att gå efter Murbecks resebibel, vilken denne slog upp och läste Es. 35:14. Därefter gick de alla tre ett stycke in i skogen, föll ned på sina knän, var vid Murbeck liksom i profetisk hänryckning bad en brinnande bön om denna profetians uppfyllelse, att ”dessa Ödeshögar skulle upbygde blifva, at ljus och salighet skulle upgå från det, som öde ligger”. Därefter sade han till Eek: ”Herren har hört vår bön, du skall i sinom tid komma hit til et vitne, och genom dig skall det ske”. Sedan komminister Eek i 11 år troget utsått evangelii utsäde, började det äntligen bära frukt är 1778, och ”Herrens nådeväder blåste in uti denna örtagården, som med tårar både blifvit sådd och vatnad”, och Gud 7”besökte Ödeshögarne med kraft och välsignelse”. Väckelsen började i en friherrlig familj Boije af Gennäs på Orrnäs, vars tre döttrar jämte en fröken Bette Adlerfelt, en fröken Karin Betata Reutersvärd samt en kyrko herdeänka Hjertstedt började samlas i prästgården till uppbyggelse kring Guds ord och läsande av andaktsböcker. Ryktet härom utbredde sig snart i trakten och framkallade många smädelser och mycket förtal, ja, t.o.m. klagomål hos den myndige, strängt ortodoxe biskopen Petrus Filenius, en skarp motståndare till herrnhutismen, angående Eek renlärighet. Det oak tat slöt sig snart en och annan av allmogen till ”läsarehopen”. "Vid Advents och Juletiden 1783” ”Ändteligen vid Advents och Juletiden 1783 samt hela Fastlagstiden, Påsk och Pingst 1784 brast det”, berättar Eek själv, ”liksom löst bland Allmogen i Socknen öfverallt som en förhollen ström. De förut så länge döde och förtorkade benen rörde sig ej allena, utan helt hasteligen fingo de lif i Christo. Det gick dem som Petri 3000 eller som åhörarena i Corne lii hus”. ”Det var”, säger Kock, ”början af den Herrens eld, som utgeck från Honom och genomgick denna Ödeshögs församling och som alltmer utbredt och utvecklat sig til närvarande tid i en synbar Herrens välsignel se bland unga och gamla i alla stånd och åldrar”. . De ”väckta” samlades nu talrikt ej blott till förmiddagsgudstjänsterna 1 kyrkan utan även till de privata ”samlingsstunderna” i prästgården på söndagseftermiddagarna. Väckelsen omtalades snart på andra orter. ”Be sökande Jesu vänner från Stockholm, Göteborg eller annorstädes hälsa nu på oss några dagar å rad och tala speciellt med dem de råka”, berättar Eek. Bland dessa var majoren (sedermera konteramiralen) Fredrik V11 helm Leijonancker från Norrköping, som ”med sin muntra och eldiga anda uplifvade både Eeken och de öfriga väckta genom sitt v1tnande tll 59 Ka/vhuh i Stora Åby fanns säkert på Eeks tid. mod och fortgång på lifsens väg” samt brödraförsamli ' n . , n ens ledar Närrkopmglfädolthten, lsom varje år brukade resa ned till ådeshög vfårf V1 mo en 0 s 00 ”sjä arne kommo till stad t' ' H , ' hadde rötter föll af sig sjelf bort”. ga u 1 sm ena, 06h det e] Förbjudet "vid sex prygel” . Men förföljelser uteblev ej, trots att det var den upplysta toleransens tldevarv. Prästerna förbjöd sina åhörare och de kringboende herre mannen s1na underlydande att besöka Eeks möten, ja, en ryttmästare Wolffelt' pånRehnstad förbjöd sina ryttare vid 6 prygel att gå dit men nagra glck andå. En stor upprättelse fick Eek år 1786 vid en Visitatigon av blskop Uno von Troil, Vilken brukade sj älv förhöra barnen i deras kristen domskurlskap,_sittande på en stol innanför altarringen. Han fann därvid att hamen 1 Odeshög i sina svar och sitt förstånd vida överträffade allf vad han förmärkt i andra församlingar. Han lät Eek fullborda förhöret och uttalade till sist sin stora belåtenhet därmed inför hela församlingen och framställde det såsom ett föredöme för kontraktets övriga präster som yoro församlade. Efter den middag, som prosten Pehr Tenggreri darpa holl 1 prostgården i St. Ãby för biskopen, prästerna och ortens herrskap, tog biskopen pastor Eek med sig i en kammare och bad honom att fortrollgt mellan fyra ögon de satt tillsammans på en ”canapé” 60 berätta om allt, som försiggått i hans församling, väckelserna, samman komsterna, barnförhören och predikningarna, varom så många rykten var i omlopp. Eek berättade då fritt ut hjärtat om allt så gripande, att tårarna strömmade ur biskopens ögon och han till slut omfamnade och kysste honom och välsignade honom samt lovade att rekommendera honom i domkapitlet. Därefter tog han honom vid handen och förde honom med sig ut i salen, där alla väntade på biskopen samtalet hade varat i nära två timmar. Biskopen utropade därvid: 7,Nu har jag talat med magister Eek om allt, som föregår och föregått i Ödeshög. Jag önskar, att i alla edra församlingar vore så skönt. Då skulle kristendomen återföras till sitt rätta anseende”. "En tjänstepiga i Korsberga" Väckelsen grep under de följande åren omkring sig även i angränsande församlingar, såsom V. Tollstad, Heda, Rök och Trehörna, varifrån många vandrade till gudstjänsterna i Ödeshögs kyrka eller flyttade rentav dit. ”Således har alt hvad väckt är på trakterna ikring samlats hit såsom uti en medelpunkt”. Ända från Västergötland kommo frälsningssökande sjä lar till Ödeshög, ja, ”åtskilliga sålde sina hemman därstädes och flyttade hit för att få deltaga uti den nåd, som de trodde finna här”. På underbara vägar hade de fått kännedom om Väckelsen. En tjänstepiga i Korsberga socken, som ”var en benådad själ och hade ett ljust förstånd i Evange lio”, hade en natt drömt, att hon seglade över Vättern och gick till Ödes högs kyrka för att där få höra magister Eek predika. Hon såg honom så tydligt, ”uti samma Positour som han var, liten fetlagd man, med rödlät ansigte och svart Peruque”, och hörde med glädje honom predika och följde sedan de andra till prästgården och var med om sammankomsten hela eftermiddagen. Efter uppvaknandet ur drömmen sökte hon ta när mare reda på, om det fanns någon församling och någon präst med dessa namn, begav sig dit och kände vid framkomsten _ en annandag pingst _ igen både kyrkan, prästen och prästgården och berättade om sin under bara dröm och sin resa. ”Och alla frögdade sig uti denna främlingen, som Herren utskickat; hennes otvungna och muntra tal var dem til san Väl signelse.” Efter flera dagar reste hon hem, 7”utrustad med ny nåd och kraft av Herren”, och berättade för sina vänner om sina märkvärdiga upplevel ser i Ödeshög. "Ända till Eeks sista 'Ievnadsär" På detta sätt fortgick väckelserna i välsignelse ända till Eeks sist lev nadsår. Andra adventsöndagen 1794 predikade han sista gången livets ord för sina åhörare. Tisdagen därpå insjuknade han häftigt men kunde dock annandag jul hålla sammankomst i sitt hem den sista. Under sjukdomstiden fick han den 5 och 6 januari 1795 ett kärt besök av Kock och amiral Leijonancker, vilka tog ett hjärtligt farväl av honom och sjöng ”några hemgångsversar, som han sjelf upgaf och stämde in med uti, fast med en svag röst”. Han sade, att han var alldeles färdig, när Frälsaren 61 behagade kalla honom. Med en ljus och klar blick väntade han på sin Herres bud. ”Mina åhörare har jag som Johannes visat till Guds lamm, och han bevarar dem väl”. Hans sista ord här nere var på prostens till frågan, hur det stod till : ”Hemma, hemma”. Söndagen den 11 januari avsomnade ”denne käre och vördade Jesu Christi Tjenare”. Flera tusen personer på begravningen På begravningsdagen den 21 jan. var flera tusen personer från alla socknar runt omkring församlade för att se hans jordafärd. Likpredikan hölls av prosten Tenggren i St. Ãby, som framställde den bortgångne såsom en herde efter Guds hjärta, som ”med nit predikat den korsfäste Christum til salighet” och ”med sina suckar och böner dragit sina åhöra res hjärtan med sig til himmelen”. En underbar frid och stillhet rådde, ”och många tusende tårar runno til Syndarevännens ära för hans kärlek, som återtagit denna trogna tj enaren til sin Eviga vila. Men å andra sidan saknades han obeskrifligt af alla så inom som utom församlingen, hälst af de fattiga, som han altid varit som en far för". Till sist bar tolv bröder av allmogen hans ”hydda” till graven. Nu väntade många, att det skulle bli ett hastigt slut med läseriet, när dess upphovsman och ledare gått bort. Men så blev ingalunda fallet. Gud kallade fram nya ledare, som fortsatte verket, ja, rörelsen fick en ännu större utbredning icke blott i Ödeshög utan även i St. Åby. Under vintern och våren 1795* samlades de väckta såsom förut i komministergården i Ödeshög, där Eeks änka gärna tog emot dem, varvid några allmogemän, Sven Nilsson i Sestorp, skomakaren Petter Jönsson och ”änkemannen” Hök ledde mötena, dels i olika bondgårdar i socknen, varvid soldaten Sundström ”med sitt enfaldiga men lifaktiga vitnande åtog sig vissa tragter.” ”Tillopp af allehanda folck" Under sommaren ledde prosten Tenggren själv ”med et otroligt tillopp af allehanda folck” liknande samlingsstunder i St. Ãby kyrkoby, varvid han läste utdrag ur Nohrborgs postilla och psalmer flitigt sjöngs. Men han synes ej ha varit rätta mannen att leda väckelsen och tröttnade snart. I stället fick nu hans adjutant Johan Henric de Rogier (f. 1767, d. 1804) frimodighet att ”gripa saken an i Guds kraft och göra mer alfvara i Her rens tienst”. Han höll samlingsstunder i bondgårdarna på söndagseftermiddagarna både i St. Ãby och Ödeshög, till Vilka många samlades, varvid han ”talade något af sig sjelf; det mästa är utdrag af Nohrborgs Postilla, som han läser”. Utom psalmboken använde man även den herrnhutiska sångboken ”Sions sånger”. ”En enda gång har jag varit med”, berättar Kock, ”ny årsdagen i år (1800) uti Ericstorp straxt vid Ödeshögs kyrka hos Brod ren Nils Lindros; det var skönt, och Herren bekände sig til oss arma barn 62 Vättern är kanske det enda som inte ändrat sig sedan komminister Eeks dagar! Motiv från §10 berga. Foto: Arne Forno. med en synnerlig Nådeskänning, som var af honom sjelf, ty det kändes han var mitt ibland oss”. ”Ett hiskeligt oväder" På detta sätt fortgick läseriet ostört de fyra första åren efter Eeks död. Men i november 1799 ”kom i hast ett hiskeligt oväder af fienden ludenna delen af Herrans örtagård som en tiuf om natten och tycktesuforstora altsammans”. En ung bonddräng tillhörande de vackta hade haftlgt 1n sjuknat i feber, begärt nattvarden av pastor_de Rogler och darefter tro ligen i ett anfall av yrsel gått i än och dränkt Slg. Haraf blef et allarm, et hädande och försmädande från alla håll”. Man Vllle ha slut pa alla sammankomster, ”ty skall det opåtalt få gå sin gång, så. bllr_ det val fler af Läsarna, som gör af med sig”. Prosten förbjod strangeligen sm ad junkt att hålla samlingsstunder, stängde sockenstugan, dar de hallrts, och 63 läste från predikstolen upp konventikelplakatet av 1726. Länsmannen in fann sig i sällskap med två nämndemän till en samlingsstund och skrev upp namnen på 20 personer, och inga vågade därefter komma samman till några möten. Men vid julhelgen kom kungl. sekreteraren Ludvig Boije hem på besök hos sin mor, friherrinnan på Orrnäs. Vid ett julkalas fick han höra denna hela sak berättas av prosten och frågade då, om han trodde, att hans mor och syster, som hörde till läsarna, också skulle göra av med sig. Denne måste då svara nej. Han försvarade därpå läsarna med stor värme och ”til sade prosten alvarligen att ej på minsta sätt lägga hinder i vägen för det goda folket, ty ag har som barn varit i salig Eekens sammankomster, och där var inte emot Religionen. Toleransen förbjuder numera alt sådant utan upmanar folck till gudaktighet. Nästa Nyårsdag skall jag anmoda de Ro gier hålla sammankomst och vara sjelf med at se och höra, huru alt går till”. Prosten vågade* ej säga något häremot. Ryktet härom utbredde sig ”med obeskriflig glädje”. Och nyårsdagen 1800 samlades mycket folk hos Nils Lindros i Ericstorp till en 7”glädje fest”, varvid pastor de Rogier ledde mötet. ”Alla har önskat Herr Kongl. Secreteraren Baron Boije Tusende välsignelser för det han åtaget och för svarat guds sak på denna orten”. Nu kunde mötena fortsätta ostört på de olika platserna i de båda socknarna. I augusti 1800 företog brödrasocietetens ledare i Stockholm, pastor Jo hannes Stählin, i sällskap med sin fru, en ”broder” Dahlström och ”ledi ga systern”7 Johanna Ãkerblad en resa genom Östergötland till Ödeshög. som han utförligt skildrat i sin ovannämnda berättelse till Brödraförsam lingen i Herrnhut. Resan gick över Norrköping och Vadstena, varest fanns små kretsar, som stod brödraförsamlingen nära. Från Vadstena medföljde den förut nämnde Abraham Kock till Ödeshög. Redan första kvällen, en lördagsafton, hölls en liten sång och bönestund i Orrnäs kvarn. Följande dag, söndagen den 10 augusti, besökte Stählin St. Ãby fullsatta kyrka, där han åhörde pastor de Rogiers enkla, till hjärtat gående evangeliska vittnesbörd och därefter gjorde hans personliga be kantskap. I denna församling fanns då omkring 200 läsare. "På en synnerligen knagglig skogsväg till Skälaby” Vid återkomsten till Ödeshög blev han av friherrinnan Boije på Orrnäs inbjuden att på eftermiddagen leda ett friluftsmöte därstädes på en vacker äng i skuggan av höga björkar. På f.m. samma dag hade en dotter till grevinnan Cronhielm, född Boije, konfirmerats i Ödeshögs kyrka av prosten Tenggren, varvid flera av den friherrliga familjens släktingar när varit. Dessa infann sig till eftermiddagsmötet, jämte omkring 150 perso ner av allmogen. Mötet började med sången 7,.lesu, djupa såren dina, dina kval, din bittra död”, varefter pastor Stählin framförde en hälsning från brödrasocieteten i Stockholm, och försäkrade, att hela brödraförsam lingen i Tyskland med varmt intresse deltog i det nådeverk, som pågick i denna församling. Under hans därpå följande tal visade sig en stark 64 *_01* Fra__“W rörelse och stor hunger efter livets ord. Han inbjöds nu till aftonmåltid å Orrnäs och hade därunder tillfälle att länge samtala både med pastor de Rogier, friherre Ludvig Boije och prosten Tenggren. Kl. 10 e.m. hämtades han och Kock av några bönder, som i den månljusa sommarnatten skjut sade dem en mil på en synnerligen knagglig skogsväg till Skälaby, varest redan kl. 10 på måndag f.m. omkring 80 personer samlades till frilufts möte i skuggan av några granar, då både Stählin och Kock talade. _ ”Mötet präglades av Frälsarens kännbara nådesnärvaro, som synnerh gen välsignade ordet på åhörarnas hjärtan.” Bland de äldre rådde en stor lust att vittna om frälsningen i Kristus, och de använde gärna varje tillfälle att utbreda evangeliet bland sina medmänniskor. Efter mötet in bjöds de båda gästerna till en mycket riklig måltid hos sitt värdfolk,var vid de, bänkade omkring ett stort bord, hade tillfälle att samtalamed åt skilliga kloka och erfarna bönder. På kvällen reste de tillbaka tlll Odes hög. Tidigt följande tisdag hölls ett möte i en bondgård, vartill .omkrmg 20 personer infunnit sig. Därefter var de främmande gästerna Inbjudna till Orrnäs, varest de tillbragte en mycket angenäm dag, varunder Stahlln bl.a. föredrog utdrag ur* brödraförsamlingens ”GeheimNachrichten”. Pa e.m. hölls ännu ett möte i Orrnäs kvarn, i vilket både herrskapet och en del bondfolk deltog. Sent på kvällen skildes pastor Stählin från den för Guds rike nitälskande familjen på Orrnäs med de bästa intryck. ”Vi till önskade vid avskedet detta kära hem av överfyllt hjärta tusenfaldig väl signelse ur Jesu nåds fullhet”. Redan följande dag anträddes återfärden till Stockholm. Den mycket intressanta skildringen av denna resa med uppehåll hos brödraförsam lingens vänner här och där under vägen, måste vi förbigå såsom liggande utanför vårt ämne. Här slutar tyvärr de oss f.n. tillgängliga källorna. Det vore av intresse att få veta mera om rörelsens fortsättning och utveckling de följande åren. Det synes, som om Nohrborgs gedigna allvar hos dessauiilasare ingått förening med herrnhutismens ljusa barnaglädje i Gud, kanslofulla kärlek till ”Syndarevännen”, innerliga brödrakärlek och öppenhjartlga bekännaremod. Tydligt framträder deras starka behov av personllg sam varo och andlig gemenskap för utbyte av religiösa erfarenheter. Vlsst ar, att läsarerörelsen i slutet av 1700talet var en betydelsefull förelöpare tlll och vägrödjare för 1800talets religiösa rörelser i vårt land. Litteratur: Julhälxsning från Linköpings stift 1910, Linköpings stifts julbok 1928. Herrnhutiska och nyevangelisxka väcrkelserörelser i Linköpings stift intill 1856 av N115 Bodén. Diakonistyrelsens förlag 1941. så? 65 ___F__W Till 1815 Efter Eeks död fortsatte sammankomsterna under ledning av adjunkten Johan Henric de Rogier och i någon mån prosten Pehr Tenggren. Rodén nämner att trakten sommaren 1813 besöktes av föreståndaren för Brödra församlingen i Stockholm, Fred. Chr. Wunderling. Denne uppehöll sig nio dagar hos friherrinnan Christina Charlotta Boije på Orrnäs, Väckelse rörelsens gamla hemort. Av allt att döma upphörde de pietistiska sammankomsterna kort där efter. Några traditioner om denna för sin tid mycket märkliga rörelse finns knappast i Ödeshög och Stora Åby. Komminister Johan Wernborg, som kom till Ödeshög år 1900, förklarade på förfrågan, att han ingenting hört om den. Det kunde annars, i bästa fall, vid sekelskiftet ha funnits folk i församlingarna som hört farföräldrarna berätta om rörelsen. Denna kan anses vara en förelöpare till 1800talets folkväckelse, som genom J ön köpings missionsförenings predikanter nådde Ödeshög på 1860talet. H. B. 66 , › N.m\ ,,