Fyrvaktarparet Lilly och Helge Andersson

Nedan är en textversionen av en uppladdad bild.

Klicka här för att visa bilden.

30 ÖC tisdag 17 april 1984 ÖDESHÖG Fyrvaktarparet i Hä stholmen spritstölder minns stormar och CA Som Östergötlands yt: tersta utpost mot väster står en fyr på ruinerna av/ en = rovriddarborg från 1300talet. Den fyren vakar över inloppet till Hästhol mens hamn, som anlades på 1850talet. Fyren är nu mera automatiserad men sköttes dagligen under flera decennier av familjen Andersson. Anderssönerna i Hästholme: kan med fog kalla sig en riktig. fyrvaktarfamilj. Att sköta fyren ingick i hamnvaktarsysslan och hamnvaktare, det har Helge An dersson och hans far och bröder varit under så gott som hela 1900talet. Helge, som nu är pen: sionär, föddes för övrigt i den lilla hamnstugan år 1910 och föddes hans egna barn på 1940talet. Tände som 10åring — Jag var uppe och tände fy: ren ensam redan i 10årsåldern, berättar Helge Andersson. Det var åren kring ångfartyget ”Per Brahes” förlisning utanför Hästholmen. Den dramatiska natten 1918 var förresten min bro Aron med tillsammans med hamnvakten August Holm och väntade påsartyget. Helge Andersson övertog hamnansvaret 1936 efter sin far Alfred. I många år jobbade han på Göta Lantmän, med anlägg ning i Hästholmens hamn, men tog över hamn och fyrvaktar sysslan igen efter brodern Olle 1963. 1979 pensionerades han och i samma veva försvann be greppet kommunikationshamn i Hästhölmen. 50 kilos gastuber — Fyrskötseln bestod i, ut över den vanliga tillsynen, att tända gasen vid mörkrets in brott och släcka på morgonen. Utom tiden 15 juni—15 juli då sommarnätterna är så ljusa att sjöträafiken inte: behöver något ledljus. — Gastuberna skulle bytas en gång i månaden, fortsätter jo yrvaktarparet Lilly och Helael Andersson i Husiholten nedanför ön fr som släkten haft isin Helge Andersson. De vägde 50 vård under större. delen av 1900talet kilo och det var jobbigt att bära Fyrvaktare Helge Andersson inne i fyren med den mistlur som vid dimma användes för att ”lura in” S/S Trafik. Den vevades för hand och gav ifrån sig en skarp lång ton dem upp och nedför berget där fyren står. Trafik ”lurades in” — Fyrljuset var förr klart gulvitt, lyste i en halv minut och var släckt lika länge. Nu är det i stället rött fast sken, fyren är elektrisk och sköts av sjöfarts verket. Men då som nu lyser den rakt västerut mot Hjo i Väster götland och syns ända dit. — För båtarna på in och ut gående gäller det att hålla sig i ljuskäglan, annars går de på grund. Numera är det bara fri tidsbåtar, men förr kom, för utom lastskutorna, även ångfar tyget ”Trafik” hit dagligen med anpassning till tågtiderna. Var det då dimmigt så fyren inte syntes fick vi ”lura in” henne med en mistlur, en låda som ve vades för hand. Liksom en portvaktsfru måste hustrun till en fyrvaktare kunna nästan allt om mannens jobb. Och Lilly Andersson fick ofta rycka in och tända fyren, ” vilket ibland var dramatiskt. — Jag minns den svåra stormdagen i september 1969. Sjön slog då över hela fyrber get. Helge var sjuk, men fyren måste tändas så jag fick ta mig upp dit krypande mellan bus karna, pressa upp dörren och klättra upp. Hela fyren skakade i stormen så jag trodde den skulle vippa. Jag får erkänna att jag var rädd då. Törstiga ortsbor En hamnvaktare förr skulle föra över allt gods från tåg till båt eller vice versa. Det kunde vara djurtransporter från tex Visingsö till slakterier i Linkö ping eller östgötahalm och hö till foderfattiga västgötabönder. — Från brännvinsbränne rierna i Ödeshögsbygden skulle ekfat med 96procentigt fraktas till Reymersholm, minns Helge och Lilly. Törstiga personer hit tade oftast tunnorna, flyttade på ett tunnband, borrade hål och tog för sig. Sedan slogs en trä pinne in som svällde av spriten och bandet sattes på plats. Tun norna kunde så småningom se ut som igelkottar invändigt. Spännande möten I Stockholm och Göteborg häde tåg och båtförbindelse via Hästholmen och Hjo fram till 1959. Det var alltid något av en fest när tåg och båt möttes. Ibland med utlänningar ombord och det fanns alltid något spän nande att titta på. i — Trafik” kunde ta fyra bi lar med över sjön, minns Lilly Andersson. En gång skulle Harry Brandelius med, men han hade så stor bil att ”Trafik'” fick avgå med öppna portar, vil ket gick bra då Vättern låg lugn och blank. N Stormar Men fyrvaktarparet i Hästhol men minns också när nordväs ten låg på så hårt att hamnvak tarna måste ha rep om midjan för att inte blåsa i sjön. Eller när ”Trafik' pga blåsten måste vända tillbaka till Hjo igen utanför Hästholmen. — Och en gång, slutar Helge, låg isen så kompakt att ”Tra fik” som annars kunde bryta 8—10 tums is, fick lägga till ett stycke utanför Hästholmen. Passagerarna fick gå iland på isen och godset dras på kälkar. Text och foto: LENNART BERGSTRAND