När det gick tåg till Ödeshög

Nedan är en textversionen av en uppladdad bild.

Klicka här för att visa bilden.

När det gick tåg t Den 13 november 1888, alltså för 120 år sedan, invigdes för längningen av den smalspåriga järnvägen (WFJ, Wadstena Fogel sta järnväg) till Ödes hög och fick då namnet (FWÖJ, FogelstaWad stenaOdeshögs järn väg). Det är dessutom 50 år sedan det sista smalspåriga persontå get gick från Ödeshög eftersom banan lades ned den 31 oktober 1958. Järnvägen tjä nade under åren sin uppgift väl och var under 70 år till gagn för både industrier, lant brukare och resanden. Säkert minns många den lilla idylliska banan som sling rade sig fram genom ett om växlande landskap med Vätt terns blå vatten, Ombergs gröna skogar, vajande sädes fälten och rika sockerbetsod lingar. När banan byggdes var det mitt i industrialiseringen av Sverige och behovet av trans porter som kunde ta tyngre gods behövdes. Järnvägen skulle utveckla näringslivet och efter att sträckan Fågelsta — Vadstena tagits i bruk 1874 behövdes en järnväg till Ödes hög. När banan var klar blev sträckningen totalt 42 kilome ter mellan Fågelsta och Ödes hög. Intressant är att det också fanns planer på en järnväg ned till Röttle genom Gränna. Pla nerna fick emellertid skrin läggas i brist på finansiärer. Förnyelse för bygden Järnvägen blev viktig som transportled men den förän drade även livet för de som bodde utmed banan. Stations hus och hållplatser byggdes och det blev nya arbetstillfäll len och näringslivet blom strade. Gods togs emot och distribuerades samtidigt som postgången förbättrades. Nå gra nya yrkestitlar blev exem pelvis stins eller stationsin spektor, kontorist, notisbud, lokmästare, lokputsare, kol vakt och konduktör. Signalanordningarna och bommarna utmed banan sköttes manuellt och statio nerna var bemannade ända till nedläggningen. När tågen stannade fanns det möjlighe Här ses en äldre rälsbussmodell som rullat många tu rer mellan Odeshög och Vadstena. ter till en liten pratstund med stationspersonalen och tåget förmedlade på så sätt nyheter mellan orterna. Under åren fanns dét många trogna med arbetare vid stationerna och en hel del av dem var kvinnor vilka säkert fick en liten men säker extrainkomst. Det berättas om Astrid Granath som tjänstgjorde hela 35 år vid stationen i Herre stad. 1943 fanns det exempel vis en kvinna vid namn Mar git Rydberg som arbetade vid Alvastra. Vid sekelskiftet be rättas det om en stationsin spektör som behövde utöka sina inkomster och han hand lade med allt som tänkas kun de. Lönsamhet... Järnvägarnas storhetstid va rade till efter andra världskri get. Bilarnas betydelse ökade då alltmer. Allmänheten bör jade köpa egna bilar och både buss och lastbilstrafiken för ändrade kommunikationerna. De små banorna började få bekymmer och det gällde även FWÖJ. Järnvägen fick klena resur ser eftersom trafiken min skade. Rälerna var dessutom tunna och därför kunde inte tåg med tungt gods köras. Be hoven växte från tillverk ningsindustrin utmed banan och lösningen blev överfö ringsvagnar från normalspår till smalspår. En ramp bygg des bland annat i Hästholmen och där kunde omlastning av hela vagnar ske mellan nor malspåret Mjölby — Hästhol $ Z Ez Sista tåget från Ödeshög 1958 fick stor uppmärksamhet. men och smalspåret. Under 1953 var bland annat Ödes högsverken inne i en expansiv period och därmed ökade be hovet av transporter. Ödeshögs station Stationen i Ödeshög var en idyllisk station med stations hus, lokstall, godsmagasin och ett fast växlingslok av annor lunda slag. Det var nämligen Karl Andersson som hade en ardennerhäst vilken utförde vagnväxlingarna. Uppgiften bestod främst i att dra vag narna från stationen på stick spåret till Ödeshögsverken. Efter dagens slut körde han även ut gods från godsmagasi net. till kunderna på orten. När den smalspåriga epo ken var slut i Ödeshög bygg des rälsen om till normalspår som gick till Hästholmen för att sedan fortsätta till Mjölby. På den banan fraktades endast gods och det var så tungt att hästen inte längre klarade av växlingen. Men under tiden Karl Andersson arbetade som växlingsvakt slet han ut tre, fy ra hästar. Järnvägsresenärer Under hela smalspårsepo ken nyttjades resandet på tå get flitigt. Under sommar halvåret kunde det vara stora skaror turister som utnyttjade tillfället att resa till Alvastra och Omberg. Vid annandag pingst var det av tradition sto ra festligheter på Omberg. Då utnyttjades alla tillgängliga fordon på järnvägen för att transportera deltagarna. Tå ill Ödeshög... kokos Stationsskylten från Ödeshög är renoverad och beva AR rad. Den finns i Järnvägsföreningens lokaler i Vad stena. Hans Blomberg är med på bilden. gen kunde vara prydda med löv och flaggor och de var ofta överfulla. När resandet minskade på 50talet fanns det en trogen skara resenärer som utnyttjade resandet varje skoldag. Det var elever från Ödeshög som reste morgon och kväll till Samreal skolan i Vadstena. Rälsbussar av märket Hilding Carlsson som var lätta användes och då kunde färden till Vadstena gå på endast 45 minuter trots stoppen vid alla stationer (samma tid som bussen idag). Vi som minns den här epo ken har den gula rälsbussen för alltid på näthinnan. Jag gick i samrealskolan vid den här tiden och minns mycket väl när de många eleverna an lände från Ödeshög. Särskilt minns jag bistra vintrar då tå get var försenat och eleverna kunde berätta om snöovädret utmed banan. Betkampanjen Smalspårsjärnvägen Vad stena — Ödeshög är för alltid förknippad med tåg som transporterar sockerbetor till Linköpings sockerbruk. De barn som hade glädje av trans ” porterna när de drogs genom Vadstena brydde sig varken om infrastruktur eller den ekonomiska betydelsen utan de gladde sig endast åt att plocka betorna och njuta av det extra sockertillskottet. Däremot var betesfrakterna ryggraden i ekonomin för järnvägen. Betkampanjen, som skör detiden kallades, varade unge fär i två månader på senhösten och betesfrakterna stod för ungefär 75 procent av järnvä gens omsättningen under året. Skördetiden var sent på året och det kunde ställa till pro blem med envist regnande som ledde till svårigheter med upptagning, lastning och transporter ett speciellt svårt år var 1952. Det är inte utan att jämfö relsen vill låta sig göra med 2007 års enorma regnande som verkligen ställde till det för odlare på slätten — inte minst när det gällde potatis skörden. Men svårigheter är till för att övervinnas och därför satt tes elektriskt drivna elevatorer upp vid de större mottag ningsställena för att underlätt ta lastningen. Sockerbetsod lingen avtog så småningom och andra grödor blev intress santare. När så sockerbruket lades ned i Linköping blev be teskampanjerna ett minne blott. Men det kom att betyda förluster för järnvägen och lönsamheten sjönk vilket bi drog till att SJ (som nu överta git banan) såg sig tvungna att lägga ned järnvägen. Nedläggningen I september 1956 hölls ett informationsmöte i Ödeshög och SJ redogjorde för stora förluster i samband med järn vägen. Rälsbyte och upprust ning av banan skulle bli en all Itför dyr historia och den 15 november kom beslutet om nedläggning. På nedläggningsdagen den 31 oktober 1958 rullade ett tåg med tio vagnar ut från Vadstena station och trots det räckte platserna inte till. Vid Hästholmen fanns inga plat ser kvar och därför gick två rälsbussar dit för att hämta de resenärer som ville vara med på det sista persontåget anlän de till och från Ödeshög. I år är det som sagt 120 år sedan första tåget anlände till och 50 år sedan det sista per sontåget avgick från Ödeshögs station. Om man vill uppleva något av den gamla järnvägen kan man ännu besöka musei järnvägen i Vadstena. Text och bild (om inte annat anges): BIRGITTA WIDÉN HANS BLOMBERG