När stationen var lördagsnöjet

Nedan är en textversionen av en uppladdad bild.

Klicka här för att visa bilden.

Klockan närmar sig sex på lördagskvällen och nere vid järnvägsstationen i Ödeshög är det fullt av folk, både inne på stationen och utanför. Några står och hänger vid pressbyråkios ken, andra har trängt sig fram till en parkettplats närmast spåren. Stramt väntar stinsen med sin flagga och så kommer det då tuffande, tåget från Vadstena .... Alla gick ner till stationen när sextåget kom på lördags kvällen, det var ett riktigt folk nöje. Och på söndagsförmid dagarna var familjerna ute och fingick. Då blev det också station man gick till, för då kom förmiddagståget in, be rättar Mona Söderbäck, som just manat fram bilden av liv och rörelse på det i dag öde stationsområdet. Sista person tåget gick 1958. Ett minne blott I dag är stationsnamnet borttaget och en del fönster på huset förspikade. Pressbyråns kiosk är borta sedan länge och stinsens trädgård med köks land och berså är ett minne blott. Men några små rosenbuskar har överlevt invid väggen och blommar envetet i kapp med ogräset. Mona Söderbäck plockar en ros, medan hon pekar ut hur det såg ut då, när det begav sig. RER — Vad heter stinsen i Grähna, var den stående vit sen då, fnissar Mona Söder bäck, som växte upp vid järn vägen i Ödeshög : Så När stationen var lördagsnöjet VADSTENA ÖDESHÖG | Järvägsstationen i Ödeshög någon gång på 20 jälet.« när rågen. kön och gick och det var ett Jolknöje att gå ner tillstation och se vilka som kom med sextåget från Vadstena — Den här smala grusvägen var huvudinfart till stations området och där mellan de två stora björkarna låg kiosken, som min mamma skötte. Mona Söderbäck tar till var dags vänligt hand om folk som kommer eller ringer till kom munens växel. Det här områ det var hennes värld, när hon växte upp på 30talet. Hon bodde hos morfar och mor mor, stationsskrivare Gustav Alm och hans hustru, vid hör net Järnvägsgatan—Kungsvä gen. Huset är rivet sedan några år tillbaka, men den stora tomten är välklippt och de gamla äppleträden bär ännu frukt. — Vi bodde granne med sko lan, säger Mona och pekar mot Fridtjuv Bergskolan, som nu ligger på hennes gamla skolas plats, ty också den är borta i dag. En liten bit bort ligger a mejeriet som finns kvar, om än med andra funk tioner. — Dit sprang jag och köpte mjölk och grädde i kruka, sä ger Mona. Där stod många hästskjutsar utanför som leve rerade mjölk, gatan var smal och jag var så rädd för häs tarna. — Fast på vintern, när vi åkte spark, hängde vi efter böndernas slädar. Ibland gick det bra, ibland slog de efter oss med piskan. Kanske var kuskarna oro liga att de fnittrande, ivriga ungarna skulle komma under släden. Men det var järnvägen, som var hjärtat i Mona Söderbäcks värld. — Morfar var barsk och stram, säger hon, och det var nog många som drog sig för att fråga honom om tågtider. Ödeshögsverken Vid järnvägen Oe också ett trädgårdsmästeri; én Snickeri fabrik och så Ödeshögsverken i sin dåvarande skepnad, in rymt i den röda tegelbyggnad som fortfarande ligger granne med järnvägsstationen. — Det var ett stort företag efter den tidens mått, säger Mona, men skrattar lite när hon tänker på kontoret. — Det var en liten tillbyggd skrubb, inte mycket större än ett utedass, men där hade di rektören och kamrern sitt ar betsrum. Det var bekvämt för företa gen att ligga intill järnvägen, det var ju på den godset frak tades. Ingen telefon Det var inte många som hade telefon heller, utan fir morna fick notiser från järn vägen med cykelbud, om det fanns gods. Järnvägen Mona Söderbäck talar så varmt om, var färdig och tillhördevfrån början FVÖJ, vilket skall uttydas Få gelstaVadstenaÖdehögs järnväg. Så småninggom över togs den av Mellersta Öster götlands järnvägar (MÖJ), in nan till slut SJ blev ägaren. — Det är MÖJtiden som Mona minns. Järnvägen hade då också anslutning till Hjo, båten ”Trafik'” fraktade pas sagerare och gods mellan Hjo och Hästholmen. De som skulle vidare till Gränna fick ta buss, för dit kom aldrig järnvägen, även om det på 1890talet fanns vissa planer på en förlängning av banan. Men planerna skrin lades, det skulle bli för dyrt. — Vad heter stinsen i Gränna, var den stående vit sen då, säger Mona och fnis sar. Det festligaste, vid sidan av att bevaka vilka som kom eller reste, var att själv ta tåget till Alvastra annandag pingst, kliva av vid stationen där och sedan fortsätta till fots till an nandagsfestiigheterna på Om bergs hjässa. — Då fick jag alltid en bal long, minns jag, säger Mona Söderbäck. Men hon har många strängar på sin lyra, diktar gärna och så här skri ver hon bland annat i en lång dikt om ”Ödeshög i förvand ling”: Tänk om vi fått ha vår lilla idyll kvar och turisterna hade kommit till byn, för att den var så rar och anlänt med tåget till vår lilla järnvägsstation i salukhallens små bodar vi kunde haft vår turistinfor mation BRITTLOUISE LINUSSON Mona Söderbäcks morfar, stationsskrivare Gustav Alm, fotograferad på äldre dar i sitt hem